Regeringens proposition
1993/94:17

Förvaltningen inom domstolsväsendet

Prop

1993/94:17

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 oktober 1993

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om ökad självförvaltning av dom-
stolsväsendet. Bland annat får domstolarna större ansvar för sin
administration och ett större inflytande över ledningen av den admini-
strativa centralmyndigheten för domstolsväsendet. Detta åstadkommes
dels genom att den verksamhet som idag bedrivs av Domstolsverket ges
en något annorlunda och mer decentraliserad inriktning och dels genom
att myndigheten leds av en styrelse som är sammansatt av personer
huvudsakligen hämtade från domstolarna. Styrelsen skall ha ansvaret
inför regeringen och myndighetens chef skall i princip ansvara inför
styrelsen. Myndigheten skall också byta namn till Domstolarnas
förvaltningsmyndighet.

Ansvaret för rättshjälpsfrågor och frågor som rör de allmänna
advokatbyråerna bör enligt propositionen även fortsättningsvis ligga kvar
på den administrativa centralmyndigheten for domstolsväsendet.
Verksamheten på dessa områden skall dock ledas av myndighetschefen
ensam, eventuellt med möjlighet för denne att i vissa fall samråda med
en rådgivande nämnd. I propositionen föreslås också en ändrad samman-
sättning av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.

Domstolarnas förvaltningsmyndighets nya styrelse föreslås träda till den
1 januari 1994. Organisationsförändringar och ändringar i verksamheten
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 17

Innehållsförteckning

Prop. 1993/94:17

1   Förslag till riksdagsbeslut

2  Lagtext

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

3  Ärendet och dess beredning

4  Domstolsverket

4.1 Domstolsverkets tillkomst

4.2 Domstolsverkets nuvarande organisation och arbetsuppgifter

4.3 Senare utredningar som rör Domstolsverket

5  Ökad självförvaltning inom domstolsväsendet

5.1 Domstolsadministrationens huvudsakliga inriktning

5.2 Huvudprinciper för arbetsfördelning mellan centralmyndigheten
och domstolarna

5.3 Arbetsfördelning mellan centralmyndigheten och de små
domstolarna

5.4 Hovrätternas och kammarrätternas roll inom det domstolsadmini-
strativa systemet

6  Organisation och ledning

6.1 Centralmyndighetens huvudsakliga organisation

6.2 Centralmyndighetens ledning

6.3 Myndighetschefen och styrelsens ordförande

7  Centralmyndighetsuppgifter utanför domstolsväsendet

7.1 Behovet av en centralmyndighet för rättshjälpsfrågor och de
allmänna advokatbyråerna

7.2 Centralmyndighetens organisation

7.3 Ledning av centralmyndighetens verksamhet i frågor som rör
rättshjälp och de allmänna advokatbyråerna

7.4 Kanslifunktion för vissa nämnder

8  Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet

9  Genomförande

10 Kostnader m.m.

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser

Bilaga 2 Sammanställning av vissa förslag i

Domstolsverkets rapport 1991:9

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

Prop. 1993/94:17

1.  antar regeringens förslag till

- lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2.  godkänner det som regeringen förordar om

- sammansättningen av och uppgiften för Domstolarnas förvalt-
ningsmyndighets styrelse (avsnitt 6.2),

- ledning av centralmyndighetens verksamhet i frågor om allmän
rättshjälp och de allmänna advokatbyråerna (avsnitt 7.3),

- sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsen-
det (avsnitt 8).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § sekretesslagen (1980:100)’ skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

9 kap.

10 §

Sekretess gäller hos Rättshjälps-
myndigheten, Rättshjälpsnämnden
samt Domstolsverket i ärende om
rättshjälp

Sekretess gäller hos Rättshjälps-
myndigheten, Rättshjälpsnämnden

och Domstolarnas förvaltnings-
myndighet i ärende om rättshjälp

1. för uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2. för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i

övrigt, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om

uppgiften röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio

år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

Lagen omtryckt 1992:1474.

3 Ärendet och dess beredning

Under våren 1992 utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian
Domstolsväsendet - Organisation och administration i framtiden (Ds
1992:38). Promemorian grundar sig bl.a. på Domstolsutredningens
(Ju 1989:06) betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106)
och den generella omvandlingen av de centrala förvaltningsmyndig-
heternas roll. Promemorian innehåller förslag om bl.a. tingsrättsorganisa-
tionen och specialdomstolama. Vad gäller tingsrätterna föreslås i
promemorian en domkretsreglering innebärande att 24 mindre tingsrätter
skall läggas samman med andra och därmed upphöra som domstolar.
Vidare föreslås att hovrätterna skall lämna de kvarvarande mindre
tingsrätterna visst administrativt stöd och att kammarrätterna i viss
utsträckning skall kunna göra detsamma beträffande vissa mindre
länsrätter. Promemorian behandlar också Domstolsverkets framtid. I den
delen uttalas i promemorian att det inte finns någonting som hindrar att
Domstolsverket på sikt avvecklas som centralmyndighet för domstolsvä-
sendet, om de förslag i promemorian beaktas som lagts fram om ändrad
domkretsindelning för tingsrätterna och administrativt stöd från överrät-
tema till mindre underrätter. Domstolsverkets uppgifter skulle då fördelas
mellan domstolarna, regeringen och ett eventuellt nyinrättat stabsorgan
utan centralmyndighetsuppgifter samt eventuellt andra centralmyndig-
heter. I promemorian läggs emellertid inte fram något detaljerat förslag
om hur detta skall genomföras i praktiken.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över de remissin-
stanser som har yttrat sig över promemorian finns i bilaga 1. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedeparte-
mentet (dnr 92-1995).

Regeringen har genom ett beslut den 8 maj 1991 uppdragit åt Domstols-
verket att avge förslag till olika besparingsåtgärder (se vidare avsnitt
4.3.3). Domstolsverket har i september 1991 redovisat uppdraget genom
att till regeringen överlämna rapporten Omställning och minskning av den
statliga administrationen inom domstolsväsendet - redovisning av ett
regeringsuppdrag (DV-Rapport 1991:9). Rapporten innehåller förslag till
decentralisering av ansvaret för vissa löpande arbetsuppgifter till
domstolar och myndigheter under Domstolsverket. Rapportens samman-
fattning av förslagen i dessa delar finns i bilaga 2.

Justitieministern har i sin anmälan till 1993 års budgetproposition (prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 26), efter att ha tagit del av remissyttrandena över
förslaget att lägga ned Domstolsverket, uttalat att Domstolsverket bör bli
kvar som centralmyndighet för domstolsväsendet men att vissa verksam-
hetsmässiga och organisatoriska förändringar bör ske.

I det följande redovisas huvudsakligen regeringens överväganden och
förslag vad gäller en förändrad förvaltning inom domstolsväsendet och
ändrad sammansättning av och ändrade arbetsformer för styrelsen för den
administrativa centralmyndigheten för domstolsväsendet samt ändringar
i sättet att i övrigt leda myndigheten. Vi föreslår också ändringar i
sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.
Denna fråga och vissa andra i propositionen behandlade frågor berördes

Prop. 1993/94:17

inte i promemorian utan har beretts inom Justitiedepartementet. Syn- Prop. 1993/94:17
punkter på förslaget har under hand inhämtats från bl.a. ordförandena i
Högsta domstolen och Regeringsrätten, alla presidenter, lagmännen i de
tre största tingsrätterna och länsrätterna samt Domstolsverket. Regeringen
redogör också för sina överväganden rörande den huvudsakliga in-
riktningen av verksamheten vid centralmyndigheten. Det föreslås
slutligen en ändring i sekretesslagen (1980:100, omtryckt i SFS
1992:1474) eftersom centralmyndigheten skall byta namn till Domstolar-
nas förvaltningsmyndighet. På grund av lagstiftningsfrågans mera
redaktionella beskaffenhet har lagrådets yttrande inte inhämtats över den
föreslagna lagändringen.

4 Domstolsverket

4.1 Domstolsverkets tillkomst

Domstolarna hade före år 1971 hand om sin egen administration direkt
under Justitiedepartementet. Administrationen av tingsrätterna sköttes
dock i huvudsak av hovrätterna. Sålunda tillsattes t.ex. alla tjänster vid
tingsrätterna - utom de ordinarie domartjänstema - av hovrätterna som
också svarade för andra personalfrågor, ekonomi m.m. Efter 1971 års
förvaltningsrättsreform skötte också kammarrätterna och Regeringsrätten
sin egen administration. Detsamma kom att gälla Högsta domstolen.

År 1970 fick Domstolsverksutredningen i uppdrag att utreda frågor om
vilken ställning och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma en central
förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område samt organisationen
av en sådan myndighet. Systemet med flera parallella administrativa
enheter utan något centralt samordnande organ talade enligt direktiven för
en omläggning av domstolsväsendets administration. Ytterligare ett skäl
var att personalen i Justitiedepartementet måste ägna ett förhållandevis
omfattande arbete åt anslagsfrågor och administrativa problem som rörde
domstolarna. Ett annat skäl som talade för en omläggning var att det
pågick ett omfattande rationaliseringsarbete, bl.a. genom datorisering,
inom statsförvaltningen. Tiden var därför enligt direktiven mogen att
skapa en fristående central myndighet för att därigenom kunna få en
effektiv planering, en samordning av resurserna och en tillfredsställande
uppföljning av verksamheten inom domstolsväsendet.

I sitt betänkande Ny domstolsadministration (SOU 1971:41) föreslog
Domstolsverksutredningen att ett domstolsverk skulle inrättas som en
central förvaltningsmyndighet med uppgift att leda och samordna den
administrativa verksamheten inom domstolsväsendet.

Riksdagen fattade därefter ett principbeslut om inrättande av en central
förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet i enlighet med förslag i 1972
års statsverksproposition (prop. 1972:1 bil. 4, bet. 1972:JuU8, rskr.
1972:159). Efter förslag i 1974 års statsverksproposition (prop. 1974:1
bil. 4) beslutades att den centrala förvaltningsmyndigheten skulle inrättas
den 1 juli 1975 (bet. 1974:JuU6, rskr. 1974:128).

Redan före principbeslutet, den 1 juli 1971, hade myndigheten

Domstolsväsendets organisationsnämnd inrättats. Nämnden var att anse                  5

1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 17

som ett provisorium i avvaktan på resultatet av Domstolsverksutred- Prop. 1993/94:17
ningens förslag. I vissa hänseenden var nämnden central förvaltningsmyn-
dighet för de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomsto-
larna samt, i den mån det inte ankom på Statens hyresråd, för arrende-
och hyresnämnderna. Nämnden svarade också for vissa åtgärder inom
inskrivningsväsendet som föranleddes av den pågående datoriseringen.
Nämnden kom vidare att bli central förvaltningsmyndighet för rättshjäl-
pen.

År 1973 fick Domstolsstyrelseutredningen i uppdrag att i detalj utreda
frågorna om vilken ställning och vilka arbetsuppgifter som en central
förvaltningsmyndighet inom domstolsväsendets område borde ha samt
organisationen av en sådan myndighet. Utredningen redovisade sina
förslag i betänkandet Central, regional och lokal domstolsförvaltning
m.m. (Ds Ju 1974:5). Till grund för förslagen låg Domstolsverksutred-
ningens betänkande, den av nämnden dittills bedrivna verksamheten samt
vad riksdagen hade uttalat om centralmyndighetens ställning och
arbetsuppgifter.

Under remissbehandlingen av Domstolsstyrelseutredningens betänkande,
i motioner samt även i övrigt under riksdagsbehandlingen av propositio-
nen med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten för
domstolsväsendet m.m. (prop. 1974:149) uttalades från olika håll starka
invändningar mot tanken på en centralmyndighet. Invändningarna
grundades på att en centralmyndighet inom domstolsväsendets område
måste få en särställning i förhållande till andra centrala verk eftersom
myndigheten inte kunde få handlägga ärenden som rörde den egentliga
verksamheten inom förvaltningsområdet. Man framhöll att det skulle vara
svårt - en del ansåg det omöjligt - att avgränsa en sådan centralmyn-
dighets kompetensområde så att domstolarnas grundlagsskyddade själv-
ständighet inte skulle kränkas.

Riksdagen stod dock fast vid sitt ställningstagande att det inom
domstolsväsendet skulle inrättas ett permanent, centralt organ för
planering och samordning av den administrativa verksamheten (jfr. bet.
1975:JuUl). När det gällde vissa frågor om den nya myndighetens
ställning och arbetsuppgifter frångick dock riksdagen förslagen i
propositionen. Det gällde bl.a. frågor om arbetsordningar för tingsrätter-
na, ordförandeskapet i Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och
Notarienämndens ställning och uppgifter.

4.2 Domstolsverkets nuvarande organisation och
arbetsuppgifter

Domstolsverkets nuvarande organisation och uppgifter framgår i sina
huvuddrag av förordningen (1988:317) med instruktion för Domstolsver-
ket.

Sedan Domstolsverket inrättades har verket fått utvidgat ansvarsområde
och dess organisation har genomgått vissa förändringar. Verket är i dag
central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna
förvaltningsdomstolarna, Försäkringsöverdomstolen, Bostadsdomstolen,                  5

arrendenämnderna, hyresnämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och de

allmänna advokatbyråerna. Verksamhetsområdet täcker 176 myndigheter Prop. 1993/94:17
med sammanlagt drygt 7 OCX) anställda och till dessa kommer ca 7 500
nämndemän. Budgetåret 1991/92 uppgick kostnaderna för Domstolsverket
till 57 499 171 kronor. För budgetåret 1993/94 har 62 885 000 kronor
anvisats till Domstolsverket.

Domstolsverket har, om beredningscentralen för fastighetsdata räknas
in, 167 anställda. Antalet årsarbetskrafter uppgår då till 146. Chef för
verket är en generaldirektör. Verket har en styrelse. I denna är general-
direktören ordförande. I styrelsen ingår utöver ordföranden sju ledamöter
som utses av regeringen. För närvarande finns bland ledamöterna två
riksdagsledamöter, två domare, en advokat samt två personer som har
förordnats efter nominering av fackliga organisationer.

Domstolsverket består av ett sekretariat och fyra enheter, nämligen
organisationsenheten, ekonomienheten, personalenheten och juridiska
enheten. Vaije enhet leds av en byråchef. Chefen för organisations-
enheten är generaldirektörens ställföreträdare.

Sekretariatet har hand om frågor om information, dokumentation och
utbildning. Till sekretariatet hör också Domstolsverkets bibliotek.

Organisationsenheten har hand om planering och prioritering av
verksamheten inom förvaltningsområdet samt verkar för att arbetet inom
området bedrivs effektivt. Enheten leder också arbetet med verkets
anslagsframställning och svarar i samband med budgetarbetet för
fördelningen av personalresurserna mellan myndigheterna inom förvalt-
ningsområdet. Enheten svarar för inköp och fördelning av datautrustning.
Enheten svarar också för planering, samordning, utveckling och
programmering av datasystem, liksom för driftsfrågor och systemunder-
håll.

Ekonomienheten sköter den ekonomiska planeringen, budgetarbetet och
medelsfördelningen, kontrollerar att verksamheten inom förvaltnings-
området bedrivs inom medgivna ekonomiska ramar och handlägger i
övrigt löpande ärenden av ekonomisk natur. Enheten har i administrativa
frågor också ledande och samordnande uppgifter som rör de allmänna
advokatbyråerna.

Personalenheten handlägger främst övergripande personalfrågor av
olika och en del löpande ärenden, som tjänstetillsättning, personal-
registrering och löneadministration.

Juridiska enheten gör rättsutredningar samt utarbetar föreskrifter och
anvisningar i juridiska frågor. Enheten har ledande och samordnande
uppgifter i frågor om rättshjälp, fastighetsdataprojektet och inskrivnings-
frågor. Enheten svarar för utgivningen av handböcker och handledningar
inom ansvarsområdet. Enheten följer den lagstiftning som berör
förvaltningsområdet och tar initiativ till förbättringar. Den handlägger
även i övrigt ärenden av juridisk natur. Enheten utövar Domstolsverkets
talerätt i rättshjälpsfrågor och svarar även i övrigt för yttranden till
domstolarna beträffande kostnader som utgår av allmänna medel.

Inom Domstolsverket finns också en personalansvarsnämnd som för
domstolsväsendets del prövar frågor som avses i 15 kap. 3 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning. Personalansvarsnämnden består,                   7

förutom av generaldirektören som ordförande, av cheferna för personal-

och juridiska enheterna samt av två ledamöter som utses av regeringen Prop. 1993/94:17
efter nominering av de fackliga organisationerna.

Domstolsverket utför kansligöromål även åt två fristående nämnder,
nämligen Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och Notarie-
nämnden.

Tjänsteförslagsnämnden, som alltså inrättades samtidigt som Domstols-
verket, har som huvuduppgift att avge förslag till regeringen i fråga om
tillsättning av vissa ordinarie domartjänster. Nämnden beslutar också om
bl.a. tillstånd enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken att vara rättegångsom-
bud för lagfarna domare i och rättsbildade befattningshavare vid de
allmänna domstolarna samt lämnar besked om bisyssla enligt 6 kap. 1 §
lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Som framgått av det föregående var en av Notarienämndens ursprungli-
ga uppgifter att svara för frågor om antagning till notarietjänstgöring och
därmed sammanhängande frågor. Sedan den 1 juli 1990 tillsätts
emellertid notarietjänster av Domstolsverket. Verkets beslut kan
överklagas till nämnden, som är slutinstans i dessa ärenden.

Domstolsverkets arbetsuppgifter har nu beskrivits ur ett organisatoriskt
perspektiv. Ett annat sätt att beskriva verksamheten är den mer funktio-
nella metod som bl.a. ligger till grund för Domstolsverkets interna
redovisning av hur mycket tid som personalen har lagt ned på vaije
arbetsuppgift. I denna redovisning har arbetsuppgifterna delats in i olika
verksamhetsgrenar. Denna indelning ligger sedan till grund för bl.a. vissa
uppgifter i årsredovisningen. Verksamhetsgrenarna är centralmyndighets-
uppgifter, kollektiv service, direkt service till myndigheter, utvecklings-
arbete, utbildning och information samt intern service.

Centralmyndighetsuppgifter förekommer på alla enheter. De viktigaste
är de som har inriktning på ekonomistyrning såsom dimensionering av
domstolar och myndigheter, resurstilldelning, upprättande av anslags-
framställning, uppföljning av berörda domstolars och myndigheters
budgetläge, framtagande av årsredovisning och bokslut. Inom verksam-
hetsgrenen centralmyndighetsuppgifter faller också fastställande av de
olika taxor som tillämpas inom rättsväsendet och att föra statens talan i
mål och ärenden enligt rättshjälpslagen samt att avge yttranden i mål och
ärenden rörande avgifter och allmänna medel inom domstolsväsendet.
Domstolsverket är också klagoinstans i vissa administrativa frågor inom
domstolsväsendet och vid överklagande av beslut enligt förordningen
(1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.

Med kollektiv service avses sådan serviceverksamhet som inte riktar sig
till någon speciell domstol eller myndighet utan riktar sig generellt till
dessa. Exempel på sådan service är förvaltning och underhåll av olika
administrativa stödsystem, centrala avstämningar i bokföringssystemen,
vissa personalsociala och arbetsrättsliga frågor samt förhandlingsverksam-
het. Vidare hör till denna verksamhetsgren den service som lämnas i
form av centrala upphandlingsavtal, blankettframställning, biblioteksser-
vice och beredskapsplanering. Arbetsuppgifter hänförliga till denna
verksamhetsgren förekommer på alla enheter i Domstolsverket.

Direkt service förekommer också på alla enheter och är sådan                  g

serviceverksamhet som riktas direkt mot en enskild domstol eller

myndighet. Hit hör att producera indata i olika personal- och ekonomiad- Prop. 1993/94:17
ministrativa datasystem, annan löpande ekonomiservice och personalad-
ministrativ service, löneadministration, planering och inredning av
lokaler och all slags rådgivning.

Utvecklingsarbete utförs av samtliga enheter i Domstolsverket. Arbetet
bedrivs huvudsakligen som ett 40-tal större eller mindre utvecklingspro-
jekt som antingen berör hela domstolsväsendet eller större eller mindre
delar av detta. Som exempel kan nämnas utvecklandet av ett nytt
databaserat målhanteringssystem för domstolarna, införande av ett
avancerat redovisningssystem vid domstolar och tillhörande förvaltnings-
myndigheter, utarbetande av nya normer för dimensionering av vissa
domstolstyper samt uppföljning av viss ny lagstiftning. I verksamhetsgre-
nen ligger också sådant utvecklingsarbete som inte har blivit utformat
som ett särskilt projekt, som till exempel att på regeringens uppdrag
utföra vissa mindre omfattande utredningar och utvärderingar.

Arbete med utbildning och information utförs i första hand inom
utbildningssektionen som är knuten till sekretariatet men förekommer
också inom övriga enheter. Domstolsverkets kursutbud är omfattande och
rymmer såväl centrala och regionala som lokala utbildningsprogram.

Intern service slutligen är de arbetsuppgifter som behöver utföras för
att administrera Domstolsverket självt. Häri inryms bl.a. verksledningens
arbete.

4.3 Senare utredningar som rör Domstolsverket

4.3.1 1982 års utredning om domstolsadministrationen

I december 1980 beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare,
kammarrättspresidenten Gustaf Hedborg, med uppdrag att följa upp 1975
års reform av domstolsadministrationen. Enligt direktiven skulle denne
bl.a. undersöka, om principen om domstolarnas självständighet i deras
dömande verksamhet på något sätt hade trätts för när genom Domstols-
verkets dittillsvarande verksamhet, om verket hade uppfyllt de grundläg-
gande mål för verksamheten som uppställdes vid verkets inrättande och
om uppgiftsfördelningen i administrativt avseende mellan domstolarna,
verket och regeringen var ändamålsenlig. Utredaren skulle vidare bl.a.
överväga sammansättningen av Domstolsverkets styrelse bl.a. med
inriktning på om fler företrädare för domstolsväsendet borde ingå i
styrelsen, samt uppgiftsfördelningen mellan styrelsen och verket.
Utredaren hade däremot inte till uppgift att ta upp frågan om behovet
överhuvud taget av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsen-
dets område.

Utredningen angående domstolsadministrationen anförde i sitt betänkan-
de Domstolsverket och domstolarna (Ds Ju 1982:3) bl.a. att Domstols-
verkets verksamhet inte hade medfört något intrång i domstolarnas
självständighet. Utredningen konstaterade vidare att Domstolsverket
syntes ha ägnat sig åt angelägna uppgifter och hade gjort en riktig
prioritering av dessa. Utredningen framhöll i detta avseende att Dom-
stolsverkets servicefunktion gentemot domstolarna var den allra viktigaste                   9

av verkets uppgifter och att andra, i och för angelägna uppgifter inte

borde ges en sådan omfattning att serviceverksamheten till någon del Prop. 1993/94:17
skulle eftersättas. På vissa punkter förespråkade utredningen en utökad
centralisering till Domstolsverket av administrativa uppgifter eller
avstyrkte decentralisering av andra. Utredningen uttalade att antalet
ledamöter i Domstolsverkets styrelse borde utökas med tre ledamöter,
varav två domare och en advokat.

Utredningsbetänkandet remissbehandlades och redovisades av regering-
en för riksdagen i budgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 4,
D). I sin anmälan till denna del av propositionen anförde justitieministern
bl.a. att det var naturligt att Domstolsverket - med sin huvuduppgift att
vara domstolarnas serviceorgan i administrativa frågor - i sin styrelse har
ett större inslag av ledamöter med praktiska erfarenheter från verksam-
hetsområdet än som annars är brukligt för centrala förvaltningsmyndig-
heter. Riksdagen bereddes sålunda tillfälle att ta del av detta och övriga
regeringens överväganden i anledning av utredningen. Riksdagen anslöt
sig till regeringens överväganden (bet. 1982/83 JuU24, rskr.
1982/83:217). Som en följd av detta utökades Domstolsverkets styrelse
från och med den 1 juli 1983 med ytterligare två ledamöter, en domare
och en advokat (SFS 1983:694).

4.3.2 Domstolsverkets rapport 1991:5

Under senare år har Domstolsverket varit föremål för skilda utredningar,
initierade både av verket självt och av regeringen. Våren 1990 beslutade
Domstolsverket sålunda att göra en översyn av verkets arbetsuppgifter
och organisation. En av utgångspunkterna för översynen var att göra en
bedömning av hur Domstolsverket skulle kunna fullgöra sina arbetsupp-
gifter med minskade resurser. Denna förutsättning preciserades under
utredningens gång så att man utgick från en nedskärning av verkets
anslag med tio procent. Detta ställningstagande var föranlett av uttalan-
den i bl.a. 1991 års budgetproposition om åtgärder for att stabilisera
ekonomin och begränsa tillväxten i den offentliga sektorn (prop.
1990/91:100 bil. 2). För arbetet anlitades en extern konsult. Domstols-
verket har i mars 1991 redovisat resultatet av utredningen i rapporten
Översyn av DV:s arbetsuppgifter och organisation (DV-rapport 1991:5).
En bärande tanke i konsultens förslag är att det inte går att förena rollen
som centralmyndighet, innefattande centrala beslutsfunktioner, med rollen
som service- och utvecklingsorgan i en och samma organisation eller
myndighet. Förslaget, som byggde på att en i någon form ändrad
domkretsindelning skulle komma till stånd och att Domstolsverket fick
tillstånd att avgiftsfinansiera en stor del av sin serviceverksamhet, innebar
i stort att verksamheten omorganiserades i tre steg under en dryg
fyraårsperiod. Under det första steget skulle verket arbeta i en oförändrad
organisation men med inriktning på att ett stort antal beslutsbefogenheter
och uppgifter av servicekaraktär skulle delegeras ut till domstolarna. I
steg två skulle ytterligare uppgifter föras från verket till domstolarna.
Domstolsverket skulle då också få en annorlunda utformad organisation.
Verket skulle sålunda vara uppdelat i tre enheter varav en skulle
ombesörja centralmyndighetsfunktioner med beslutsinslag, en annan

serviceåtgärder inom ekonomi- och personaladministration och en tredje Prop. 1993/94:17
utvecklingsfrågor. I detta skede skulle enligt förslaget det tidigare
nämnda besparingsbetinget om cirka tio procent av Domstolsverkets
anslag kunna förverkligas. Under steg tre skulle verket övergå i en
renodlad konsultroll och alla centralmyndighetsuppgifter skulle då foras
bort från verket till bl.a. regeringen.

Domstolsverket ställde sig bakom konsultförslaget endast beträffande
de två första stegen. Verket uttalade också att förslaget om att ge
Domstolsverket tillstånd att erbjuda avgiftsbelagd service var intressant
med tanke på möjligheterna att successivt kunna genomföra förändringar.

4.3.3 Domstolsverkets rapport 1991:9

Redan i 1991 års kompletteringsproposition (prop. 1990/91:150 bil. 11:1)
förutskickade regeringen, bl.a. med hänvisning till verkets tidigare
omnämnda egen utredning, ett uppdrag åt Domstolsverket att till hösten
1991 komma med förslag till hur besparingar på cirka 15 miljoner kronor
skulle kunna göras genom ytterligare decentraliseringar av personal- och
ekonomiadministrativa uppgifter inom domstolsväsendet. Denna åtgärd
ingick som en del av att i ett större sammanhang föreslå åtgärder för
omställning och minskning av administrationen inom hela det statliga
området. Riksdagen godkände de riktlinjer som regeringen presenterade
för detta arbete (bet. 1990/91 :FiU37, rskr. 1990/91:390). Regeringen
uppdrog senare i ett beslut den 8 maj 1991 åt Domstolsverket att föreslå
hur verkets personal- och ekonomiadministrativa uppgifter skulle kunna
förenklas och decentraliseras med sikte på att åstadkomma en besparing
på 15 miljoner kronor under treårsperioden 1991/92 - 1993/94.

Domstolsverket redovisade i september 1991 resultatet av uppdraget i
rapporten Omställning och minskning av den statliga administrationen
inom domstolsväsendet - redovisning av ett regeringsuppdrag (DV-
rapport 1991:9). Genom att föreslå att ett antal löpande arbetsuppgifter
inom det personal- och ekonomiadminstrativa området skulle föras ut till
domstolarna och även föreslå vissa rationaliseringar och omprövningar
inom andra områden samt att vissa tjänster skulle få avgiftsbeläggas, kom
verket fram till att knappt 14 miljoner kronor skulle kunna sparas in på
verkets eget anslag. Besparingseffekten av förslaget på statsbudgeten som
helhet var dock betydligt blygsammare. Med hänsyn till den då pågående
Domstolsutredningen och den mot bakgrund av denna sedermera
utarbetade organisationspromemorian vidtogs inga ytterligare åtgärder i
anledning av de nu behandlade rapporterna från Domstolsverket.

11

5 Ökad självförvaltning inom domstolsväsendet

Regeringens bedömning: Domstolarna bör i ökad utsträckning själva
svara för sin administration och därigenom ta ett ökad ansvar för
förvaltningen inom domstolsväsendet. Det skall fortfarande finnas en
administrativ centralmyndighet för domstolsväsendet. Förutom att den
skall bistå de domstolar som behöver ett administrativt stöd, skall den
också tjäna som en förbindelselänk mellan regeringen och domstolarna
bl.a. genom att utföra vissa nödvändiga uppgifter som annars skulle
vara regeringens uppgift. Hovrätterna och kammarrätterna bör inte
åläggas något utökat administrativt ansvar för underrätterna. Myndig-
heten bör byta namn till Domstolarnas förvaltningsmyndighet.

Promemorians förslag: Promemorian förordar en långt driven decentrali-
sering av arbetsuppgifter till de enskilda domstolarna och myndigheterna
och på sikt en nedläggning av Domstolsverket. De uppgifter som ändå med
nödvändighet måste utföras centralt föreslås huvudsakligen bli fördelade
mellan regeringen och en eventuellt nyinrättad stabsmyndighet samt att
hovrätterna och kammarrätterna skall åläggas ett visst utökat administrativt
ansvar för underliggande domstolar.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna motsätter sig
förslaget att avveckla Domstolsverket under det att de är positiva till att i
så stor utsträckning som möjligt delegera beslutsfunktioner och andra
arbetsuppgifter till domstolar och myndigheter under Domstolsverket. Inga
remissinstanser som har uttalat sig är positiva till förslaget om att över-
rätterna skall ta ett större administrativt ansvar för underliggande domstolar.

Skälen för regeringens bedömning: Ett starkt och oberoende domstols-
väsende är en grundförutsättning för en rättsstat. Det kan utan tvekan sägas
att det svenska domstolsväsendet idag svarar mot högt ställda krav i detta
avseende, bl.a. beroende på nuvarande regler som tillerkänner domstols-
väsendet en särställning. I detta avseende kan nämnas, förutom domarnas
grundlagsfästa starkare anställningsskydd och det direkta skyddet för dom-
stolarnas självständighet i sin dömande verksamhet, även det förhållandet
att deras viktigaste funktioner är fastlagda i grundlag. Också domstolsor-
ganisationen finns, låt vara i mycket grova drag, fastlagd i grundlag. Det
förhållande mellan statsmakterna och domstolarna som av tradition har rått
i vårt land har också gynnat domstolarnas självständighet. Så har t.ex. de
farhågor för inblandning i domstolarnas rättskipning som yppades vid Dom-
stolsverkets tillkomst inte besannats. Frågan om hur förvaltningen inom
domstolsväsendet bör vara anordnad måste emellertid ses i ett bredare och
mer principiellt perspektiv som har att göra med tilltron till rättssamhället
och dess förmåga att möta påfrestningar i framtiden. Det grundlagsmässiga
skyddet för domstolarnas självständighet är, trots deras särställning,
emellertid ganska svagt utvecklat i vårt land. Inte heller är de legala
garantierna för domstolarnas självständighet särskilt starka i övrigt. Redan
av denna anledning finns det skäl att stärka domstolarnas självständighet
genom ändrad lagstiftning. Det internationella perspektivet, särskilt det
europeiska, bör också beaktas i sammanhanget.

Prop. 1993/94:17

12

Domstolarna behöver emellertid också förstärkas av andra skäl. Ett led i Prop. 1993/94:17
strävanden i detta hänseende är Domstolsutredningens förslag till renodling
av domstolarnas uppgifter och reformering av instansordningen i vissa fall
inom domstolsväsendet. Dessa förslag bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet. Ett annat led i det arbetet är promemorian Special-
domstolarna i framtiden (Ds 1993:34) som presenterades före sommaren och
som nu remissbehandlas. I denna förslås att ett flertal specialdomstolar skall
upphöra genom att integreras med antingen allmänna domstolar eller
allmänna förvaltningsdomstolar.

En åtgärd som direkt syftar till att i framtiden stärka såväl domstolarnas
som domamas självständighet är tillsättandet av utredningen om Domsto-
larnas och domamas ställning inför 2OOO-talet (dir. 1993:47). Utredaren
skall i en första etapp kartlägga behovet av att stärka domamas ställning och
lämna förslag på inriktning av det fortsatta utredningsarbetet. Exempel på
frågor som är aktuella i sammanhanget är utnämning av ordinarie domare,
domamas rättsställning, avlöning och arbetsuppgifter samt nämndemännens
ställning.

Men även på det rent förvaltningsmässiga planet finns möjligheter att vidta
åtgärder som på olika sätt förstärker domstolarna. En grundtanke bör därvid
vara att öka graden av självstyre inom domstolsväsendet. I oiganisationspro-
memorian föreslås bl.a. en långt driven decentralisering av såväl beslutsbe-
fogenheter som löpande arbetsuppgifter från Domstolsverket till de enskilda
domstolarna. Detta förslag är något som man måste ta fasta på och
vidareutveckla både av principiella skäl och av effektivitetshänsyn. Men
även andra åtgärder behövs för att åstadkomma att domstolsväsendet så
långt som möjligt skall vara självstyrande i administrativt hänseende. Därför
bör domstolarnas inflytande förstärkas när det gäller den administrativa
centralfunktion för domstolsväsendet som måste finnas.

Vid Domstolsverkets tillkomst var ett problem bristen på samordning av
de administrativa frågorna för domstolsväsendet under regeringen. De mest
nödvändiga centrala beslutsfunktionerna låg hos regeringen under det att
övriga administrativa funktioner var spridda på olika domstolar utan någon
samordning sinsemellan. Under 1970-talet var också den allmänna tendensen
i samhället i övrigt att så mycket som möjligt samordna och centralisera
administrativa funktioner till stora centralenheter. Det sågs då som naturligt
att Domstolsverket tog på sig inte bara de mest nödvändiga samordnande
uppgifterna utan också andra löpande arbetsuppgifter för vilka verket
byggde upp kapacitet och kompetens. Det sågs också som en fördel att
domstolarna själva i så stor utsträckning som möjligt slapp att ägna sig åt
administrativa arbetsuppgifter. Det kom därför inte i fråga att i annat än
begränsad omfattning låta domstolarna själva ta ansvaret för administrativa
beslutsfunktioner eller löpande sådana arbetsuppgifter.

Organisationspromemorians förslag går ut på att man bryter mot detta
synsätt. Promemorian förordar som tidigare sagts att Domstolsverket skall
läggas ned och att verkets centrala funktioner skall övertas av regeringen,
en nyinrättad stabsmyndighet och vissa andra centralmyndigheter. Dom-
stolarna själva skall enligt förslaget ta över allt annat arbete. I promemorian
förespråkas också, bl.a. för att underlätta den önskvärda decentraliseringen                   [3

men även för att på så sätt skapa judiciellt mer bärkraftiga domstolar, en

!*• Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 17

domkretsreform som i praktiken innebär att 24 av de minsta tingsrätterna Prop. 1993/94:17
skulle läggas samman med andra och därigenom upphöra. Enligt vad som
närmare utvecklas i promemorian kommer emellertid, även med den där
föreslagna neddragningen av antalet tingsrätter, de minsta domstolarna att
vara för små för att utan hjälp utifrån kunna bära den adminstrativa börda
som skulle läggas på dem om Domstolsverket avvecklades. För att avhjälpa
detta föreslår promemorian att hovrätterna skall ta ett större administrativt
ansvar för tingsrätterna. Kammarrätterna skulle på motsvarande sätt få ta ett
visst ansvar för de minsta länsrätterna.

Som justitieministern tidigare i andra sammanhang meddelat är någon
domkretsreform av det slag som beskrivs i promemorian inte aktuell. Inte
heller är, som strax skall beröras, avsikten att låta överrättema ta ytterligare
administrativt ansvar för tingsrätter och länsrätter.

Som förut sagts bör man ta fasta på vad som föreslås i promemorian i
fråga om decentralisering av så mycket som möjligt av beslutsbefogenheter
och ansvar för löpande arbetsuppgifter till domstolarna. Ett problem i
sammanhanget är dock att domstolsväsendet fortfarande är så splittrat med
avseende på domstolarnas storlek. Därför finns det alltjämt ett stort behov
av centralt administrerad service och stöd till framförallt de mindre
domstolarna. Men det förekommer också ett stort antal beslut, frågor och
arbetsuppgifter som, oavsett domstolarnas storlek, bäst hanteras på central
nivå. Det visar inte minst den utredning som redovisas i organisationspro-
memorian. Med utgångspunkt i en strävan att öka domstolarnas självständig-
het och självstyre är det direkt olämpligt att regeringen och dess kansli för
att lösa dessa problem tar över rollen som administrativ centralfunktion för
domstolsväsendet. Tvärtom behövs en fristående myndighet under regering-
en för de administrativa frågor som med nödvändighet behöver hanteras i
skärningspunkten mellan regeringen och domstolsväsendet.

Senare kommer (avsnitt 5.2) närmare att beröras huvudprinciperna för
vilka funktioner och arbetsuppgifter som denna myndighet bör ha.
Centralmyndigheten bör också kunna tjäna som ett domstolarnas eget organ
för utövande av en ökad grad av självstyre. En sådan ordning kan uppnås
genom att centralmyndigheten dels behåller den samordning av domstolarnas
verksamhet i administrativt hänseende som Domstolsverket har idag, dels
leds på ett sätt som möjliggör en ökad grad av direkt inflytande från
domstolsväsendet över centralmyndighetens ledning. Därför är det lämpligt
att ändra både styrelsens sammansättning och dess arbetsuppgifter.
Centralmyndighetens styrelse skall därför i framtiden bestå av personer
huvudsakligen hämtade från domstolarna. Den skall också ha ansvaret för
att leda centralmyndighetens verksamhet. Syftet med det sistnämnda är inte
att i formell bemärkelse ändra centralmyndighetens ställning i förhållandet
till regeringen eller domstolarna utan att faktiskt ge ett ökat inflytande för
domstolarna över domstolsförvaltningen. Dessa frågor kommer strax att
närmare behandlas.

Myndighetens ändrade roll gör att den bör byta namn till Domstolarnas
förvaltningsmyndighet.

14

5.1 Domstolsadministrationens huvudsakliga inriktning        Prop.

Som tidigare sagts räknas det i organisationspromemorian upp ett antal
funktioner som av olika skäl bör ligga kvar på central nivå inom dom-
stolsväsendet. Det rör sig främst om sådana uppgifter som är hänförliga till
verksamhetsgrenen centralmyndighetsfunktioner. De flesta utvecklingsfrågor
bör också enligt promemorieförslaget ligga kvar centralt. Även vissa
uppgifter inom ramen för Domstolsverkets servicefunktioner riktade mot alla
domstolar eller myndigheter (kollektiv service) eller enskilda sådana (direkt
service) är av den art att de enligt promemorian bör utföras på central nivå.
Det har tidigare (avsnitt 4.2) lämnats en närmare redogörelse för vilka av
Domstolsverkets arbetsuppgifter som för närvarande hör till respektive
verksamhetsgren. Regeringen ansluter sig i huvudsak till promemorians
ställningstagande vad avser de olika arbetsuppgifter som även fortsättnings-
vis bör utföras centralt.

I detta sammanhang bör också pekas på Domstolsverkets tidigare nämnda
rapport Omställning och minskning av den statliga administrationen inom
domstolsväsendet - redovisning av ett regeringsuppdrag (DV rapport 1991:9)
vilken innehåller exempel på en rad administrativa uppgifter som skulle
kunna delegeras till domstolar och myndigheter. Den innehåller även förslag
på att avgiftsbelägga viss service. En sammanfattning av rapportens förslag
finns i bilaga 2.

Regeringen kommer inte nu att lägga fram något detaljerat förslag till
vilka arbetsuppgifter som i fortsättningen skall utföras av Domstolarnas
förvaltningsmyndighet. Detta måste vara en uppgift för den nya styrelsen att
göra. Vi har emellertid för avsikt att ge denna ett uppdrag att utarbeta ett
sådant så snart den har tillträtt. Redan nu bör dock läggas fast vissa
principer för hur fördelningen av arbetsuppgifter mellan centralmyndigheten
och domstolarna bör vara utformad i framtiden.

5.2 Huvudprinciper för arbetsfördelning mellan
centralmyndigheten och domstolarna

Domstolsverket tillkom som svar på ett behov av en centralt sammanhållen
administration för domstolsväsendet. Det grundläggande syftet för dess
verksamhet har uttryckts så att verket i administrativt hänseende skall leda
och samordna verksamheten och ge domstolarna kvalificerad administrativ
service i vid bemärkelse. Som tidigare sagts bör dock domstolarna i högre
grad bli självstyrande. Härtill kommer att det arbete som bedrivs för
omställning och minskning av den statliga administrationen och för att
införa nya styrformer inom den statliga verksamheten bygger på en långt
gången decentralisering av både beslutsuppgifter och andra mer löpande
administrativa uppgifter. Samtidigt kan man inte bortse från att ett effektivt
utnyttjande av knappa resurser i bland kräver centralisering av viss
verksamhet. Det är emellertid viktigt ur alla aspekter att den centralt
bedrivna verksamheten består av just sådana uppgifter som antingen måste
bedrivas centralt eller som av andra skäl bedrivs effektivare på centralt håll.
Huvudprincipen för centralmyndighetens framtida verksamhet bör därför
vara att tyngdpunkten i dess verksamhet skall vara uppgifter som är

1993/94:17

15

förknippade med dess centralmyndighetsfunktioner och med utvecklings- Prop. 1993/94:17
frågor. De rena serviceuppgifterna bör få en mer undanskjuten plats även
om också dessa, främst genom den struktur på domstolsväsendet som vi
tidigare berört, inte kommer att sakna betydelse i framtiden.

5.2.1 Centralmyndighetsuppgifter

Generellt sett skall utgångspunkten vara att alla beslutsfunktioner som endast
rör den enskilda domstolen eller myndigheten också skall ligga hos denna.
Ett exempel på tillämpningen av denna princip är det till många domstolar
delegerade budgetansvaret. Sådana beslut som direkt berör samtliga eller ett
flertal domstolar eller myndigheter bör emellertid fattas på central nivå. Hit
hör bl.a. sådana beslut som avser dimensionering och anslagsfördelning
mellan enskilda domstolar och myndigheter. Med utgångspunkt i det nya
system för ekonomistyrning som numera tillämpas i den statliga för-
valtningen måste man dock vara beredd att decentralisera stora grupper av
beslut och ansvaret för utförande av många åtgärder. Redan nu har
beslutsbefogenheter i ett stort antal ärenden delegerats till domstolarna.
Även om Domstolsverket alltså kommit långt med delegering av beslutsbe-
fogenheter till domstolarna kan arbetet härmed ändå inte anses vara slutfört.

Samtidigt med strävan att decentralisera beslutsfunktioner måste man vara
beredd att bibehålla en kompetent centralmyndighetsfunktion för att utföra
övriga centralmyndighetsuppgifter. Exempel på sådana är bl.a. att framställa
en samlad årsredovisning och anslagsframställning för hela domstolsväsendet
(utom de delar som hör till andra departement än Justitiedepartementet, t.ex.
Arbetsdomstolen). Hit hör också sådana frågor som att, i de få fall detta
numera är behövligt, vara besvärsinstans i administrativa frågor.

5.2.2 Utvecklingsuppgifter

Utvecklingsverksamhet är av den art att den inte nödvändigtvis, men med
stor fördel från effektivitetssynpunkt, bör bedrivas centralt. Denna
verksamhet är viktig för domstolsväsendet och kommer i framtiden att få en
ökad betydelse. Ansvaret för sådan verksamhet som innebär utveckling av
olika generella system för bl.a. rationalisering av kontors- och mål-
hanteringsrutiner eller olika redovisningssystem bör därför ligga på en
centralmyndighet, i vaije fall så länge det rör sig om centralt använda
system. Ingenting får dock hindra lokala initiativ att utveckla helt egna
system eller förbättra de centrala på lokal nivå, så länge detta inte äventyrar
det centrala systemets enhetliga funktion eller försvårar uttagandet av
relevant information ur detta. Detsamma bör gälla underhåll och i viss mån
drift av dessa system. Utvecklingsarbete bedrivs redan nu till stor del i
projektform. I framtiden bör denna arbetsmetod ytterligare utvecklas. Målet
med detta bör bl.a. vara att organisera arbetet på ett sådant sätt att den
tendens till bristande överensstämmelse mellan planerade arbetsinsatser och
det faktiskt utförda arbetet inom denna verksamhetsgren som i dag finns kan
motverkas.

16

5.2.3 Serviceuppgifter                                                Prop.

De rena servicefunktioner till domstolarna som Domstolsverket fullgör har
ibland uppfattats som verkets viktigaste uppgift. Betänkandet Domstolsverket
och domstolarna (Ds Ju 1982:3) gick så långt att det där uttalades att just
denna verksamhetsgren måste prioriteras högre än andra uppgifter. Denna
uppfattning torde också ha en ganska stor spridning inom domstolsväsendet.
Frågan är om denna fokusering på serviceuppgifter av olika slag är
önskvärd. Regeringen anser inte det utan menar att tiden nu är mogen för
en viss revidering av det synsättet. En långt driven decentralisering av
sådana arbetsuppgifter som idag utförs av Domstolsverket som en service
åt domstolarna bör därför genomföras.

Domstolsverkets serviceverksamhet, vilken är uppdelad på kollektiv och
direkt service, är den enskilda verksamhet som dominerar i verket.
Verksamheten innebär att verket centralt utför ett antal löpande arbetsupp-
gifter, främst hänförliga till ekonomi- och personaladministration, som
annars hade fått utföras av vaije enskild domstol eller myndighet. Att
verksamhet av ren servicekaraktär centraliseras inom domstolsväsendet
innebär naturligtvis att den dömande verksamheten ute vid domstolarna
endast i mindre omfattning behöver "störas" av administrativa frågor. En
risk med detta är emellertid att även sådant som mycket väl kan utföras
lokalt, och kanske med minst lika god effektivitet, kommer med utan
närmare överväganden och centraliseras i onödan. Ett talande exempel härpå
är att alla domstolar inte själva har haft det totala ansvaret för sin egen
lokalvård. I framtiden kommer också ett antal löpande uppgifter av
administrativ natur att bli förändrade. Vissa sådana uppgifter kommer även
att tillkomma. Det är då viktigt att noga överväga var arbetet med dessa
skall utföras och endast utföra sådana uppgifter på central nivå som av
effektivitets- eller andra skäl bör utföras där.

Beträffande alla arbetsuppgifter, gamla som nya, måste alltså noga
övervägas om de skall utföras centralt eller på lokal nivå. Den service-
verksamhet som då befinns inte vara av sådan art att den måste utföras av
ett centralt organ eller utförs mest effektivt där, bör därför i framtiden
utföras, eller i alla fall bekostas, av domstolarna själva.

Som framgått pågår redan nu inom Domstolsverket arbete för att
decentralisera en hel del rena serviceuppgifter. En viktig utgångspunkt för
en förändring i detta avseende måste då vara att domstolarna får ta eget
ansvar för tillräckligt mycket av de serviceuppgifter som idag utförs centralt
för att det skall löna sig för dem att satsa de resurser i form av utbildning,
omorganisation och eventuell personalförstärkning som erfordras för att lösa
de nya uppgifterna.

Det går emellertid inte att nöja sig med att bara delegera löpande
förvaltningsuppgifter till domstolarna utan att andra åtgärder samtidigt vidtas
för att effektivisera verksamheten där. Sådana åtgärder är under utarbetande
i huvudsaklig överensstämmelse med bl.a. Domstolsutredningens förslag.

Att närmare precisera vilka uppgifter som bör delegeras och vilka som bör
ligga kvar på central nivå bör som inledningsvis sagts vara en uppgift för
den nya styrelsen för Domstolarnas förvaltningsmyndighet. Som en allmän
utgångspunkt kan dock hänvisas till det arbete som pågår sedan tidigare med

1993/94:17

17

det delegerade budgetansvaret. Där förekommer en långt gående decentrali- Prop. 1993/94:17
sering av rena beslutsbefogenheter i främst ekonomiadministrativa frågor.

Även beträffande andra områden som personaladministration, tillsättande av
tjänster m.m. har stora delar av beslutsbefogenheterna delegerats. Tiden kan
därför nu anses vara mogen för att delegera även rent löpande arbetsupp-
gifter i större usträckning än som tidigare ansetts vara möjligt. En sådan
utveckling underlättas också av de moderna datakommunikationssystem som
för närvarande utvecklas av Domstolsverket. Centralt bör t.ex. sådan
serviceverksamhet inom delar av det personaladministrativa området endast
bedrivas som direkt bidrar till samordningen av en personalpolitik för
domstolsväsendet. Hit hör också sådana uppgifter som Domstolsverket idag
utför på grund av deras stora svårighet eller komplexitet och som det för
statsbudgeten totalt skulle bli mindre effektivt att låta utföra lokalt vid varje
enskild domstol eller myndighet.

5.3 Arbetsfördelning mellan centralmyndigheten och de små

domstolarna

I detta sammanhang måste också beröras frågan om principerna för
tillhandahållande av service åt de små domstolarna. Det är naturligtvis inte
rimligt att föreställa sig att den största och den minsta domstolen har samma
behov av centralt tillhandahållen service. Det finns ett stort antal verkligt
små domstolar och deras behov av administrativ service måste tillgodoses.
Det är inte realistiskt att tänka sig att dessa utan omfattande förstärkningar
själva kan hantera alla de uppgifter som Domstolsverket nu utför i sin
serviceverksamhet och som det med tillämpning av tidigare nämnda
principer kan bli aktuellt att flytta ut till domstolarna. Att genomföra sådana
förstärkningar skulle också strida mot principen att beaktansvärda kost-
nadsökningar inte får uppstå till följd av delegering av serviceuppgifter. En
viss servicenivå måste således bibehållas centralt också för sådana uppgifter
som i princip bör utföras lokalt.

För att tillgodose detta behov finns huvudsakligen två vägar att gå. Den
ena, mer centralistiska vägen är att lägga fast att delegering av Domstols-
verkets nuvarande serviceuppgifter till enskilda domstolar och myndigheter
bara får ske - och måste ske - till sådana som är tillräckligt stora för att
klara av att utföra uppgiften i egen regi. Samtidigt måste de mindre
domstolarna, i likhet med den nuvarande ordningen, i princip vara
hänvisade till den service som centralmyndigheten tillhandahåller. Med en
sådan lösning kan centralmyndigheten på ett lättadministrerat sätt genom
anslag kompenseras för den service den måste tillhandahålla de mindre
domstolarna. En fördel med ett sådant system är också dess ur rent
administrativ synvinkel enkla uppbyggnad.

En annan, mer decentralistisk väg att gå är att låta varje domstol eller
myndighet, stor som liten, själv välja varifrån den skall hämta det
administrativa stöd den anser sig behöva. En förutsättning härför är att den
del av Domstolsverkets nuvarande serviceuppgifter som inte anses
nödvändiga att i framtiden utföra på central nivå kan avgiftsfmansieras.
Avgifterna måste naturligtvis relateras till centralmyndighetens kostnader.                   ]g

Detta kan leda till att domstolar och myndigheter tjänar på att utföra så

mycket som möjligt av löpande uppgifter själva.                           Prop. 1993/94:17

Den sistnämnda lösningen bör väljas inte minst därför att den bidrar till

att domstolarna blir mer självförvaltande och på sikt också kan medföra
effektivitetsvinster.

5.4 Hovrätternas och kammarrätternas roll inom det
domstolsadministrativa systemet

Organisationspromemorian föreslår, som tidigare i korthet återgivits, att
hovrätterna och kammarrätterna för att tillgodose de minsta domstolarnas
behov av service vid en nedläggning av Domstolsverket, skall åläggas ett
utökat administrativt ansvar för dessa. Med det förslag till förvaltning inom
domstolsväsendet som nu presenteras finns det emellertid inte något behov
av en sådan lösning. Regeringen vill således inte föreslå att hovrätterna eller
kammarrätterna skall åläggas något utökat administrativt ansvar för under-
liggande domstolar.

En annan sak är att det naturligtvis skall stå olika domstolar fritt att
samarbeta i administrativa frågor. Som tidigare har berörts kommer
regeringens förslag om centralmyndighetens framtida roll och uppgifter att
medföra att en del bl.a. löpande administrativa uppgifter som nu utförs av
Domstolsverket i framtiden skall avgiftsbeläggas eller helt enkelt överföras
till domstolarna. Domstolarna på en ort eller i en region kan då självfallet
samverka med varandra för att tillsammans lösa uppgiften i stället för att
göra det var och en på egen hand eller anlita centralmyndighetens service
mot betalning.

6 Organisation och ledning

6.1 Centralmyndighetens huvudsakliga organisation

Domstolsverket är nu centralmyndighet inte bara för domstolarna och hyres-
och arrendenämnderna utan också för Rättshjälpsmyndigheten och rätts-
hjälpsfrågoma i stort och för de allmänna advokatbyråerna. Verket utför
också kansligöromål åt Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och
åt Notarienämnden. Tyngdpunkten i verkets arbete ligger naturligtvis på de
uppgifter som hänger samman med domstolarna och hyres- och arrende-
nämnderna. Det kan diskuteras om den administrativa centralmyndigheten
för domstolsväsendet alls bör ha kvar uppgifter som rör andra myndigheter
och nämnder än dem som inom Domstolsverkets verksamhetsområde brukar
räknas till domstolsväsendet. Den frågan behandlas längre fram (avsnitt 7).
Redan här skall dock förutskickas att regeringen inte anser det befogat att
göra någon organisatorisk uppdelning av myndigheten eller att på annat sätt
skapa en helt fristående organisation för bl.a. rättshjälpsfrågor och frågor
som berör de allmänna advokatbyråerna.

19

6.2 Centralmyndighetens ledning

Regeringens förslag: Den administrativa centralmyndigheten för
domstolsväsendet leds av en styrelse bestående av personer huvudsakli-
gen hämtade från domstolarna. Styrelsen ansvarar inför regeringen för
myndighetens verksamhet. Möjligheter att delegera beslutsbefogenheter
och ansvar till ett arbetsutskott inom styrelsen eller till myndig-
hetschefen skall finnas.

Promemorian behandlar inte dessa frågor.

Skälen for regeringens förslag: Även om det inte är befogat att dela upp
centralmyndigheten i två delar, kan det med fog hävdas att själva lednings-
funktionen bör vara annorlunda utformad vad gäller den verksamhet som rör
domstolarna jämfört med den verksamhet som rör övriga myndigheter under
Domstolsverket. Frågan om ledning av den sistnämnda verksamheten
kommer senare att behandlas närmare (avsnitt 7.3).

6.2.1 Ledning av statliga myndigheter i allmänhet

Domstolsverket styrs i dag på ett sätt som är traditionellt för ett centralt
ämbetsverk. I styrelsen sitter, förutom Domstolsverkets generaldirektör
vilken är ordförande, två domare, en representant för advokatkåren, två
riksdagsmän och två fackligt nominerade ledamöter. Styrelsens befogenheter
är genom bestämmelserna i verksförordningen (SFS 1987:1100) relativt
beskurna. Den skall fatta beslut om anslagsframställning och årsredovisning
och om eventuella åtgärder med anledning av Riksrevisionsverkets
revisionsrapporter samt om föreskrifter som riktar sig till främst enskilda.
Styrelsen skall vidare pröva om myndighetens verksamhet bedrivs effektivt
och i överensstämmelse med verksamhetens syfte, hjälpa myndighetens chef
och föreslå de åtgärder som styrelsen finner motiverade. Ansvaret för
verksamheten ligger således huvudsakligen hos verkschefen, som emellertid
inte ansvarar inför styrelsen utan inför regeringen för sitt sätt att sköta
verksamheten.

Den nuvarande modellen för att styra Domstolsverket, som helt följer
verksförordningen, är resultatet av en kompromiss mellan två varandra
motstående sätt att leda en verksamhet. Den ena modellen, som brukar
kallas enrådighetsverk, innebär att verkschefen är den som fattar beslut i
alla frågor. Chefen ansvarar direkt inför regeringen och myndigheten saknar
styrelse. Ibland förekommer ett rådgivande organ som verkschefen skall
konsultera innan beslut fattas i vissa principiellt viktiga frågor. Ett exempel
på ett enrådighetsverk inom rättsväsendet är Riksåklagaren. Mot detta står
en annan modell där myndigheten har en styrelse som faktiskt utövar den
högsta ledningsfunktionen och där verkschefen intar en i förhållande till
styrelsen underordnad ställning. Denna modell förekommer främst i
affärsverken.

De nuvarande principerna för ledning av statliga verk, som alltså tillämpas
också på Domstolsverket, bestämdes genom det s.k. verksledningsbeslutet
1987 (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 1986/87:226). I
propositionen konstaterades att modellen med en enrådig verkschef i princip

Prop. 1993/94:17

20

var tillämpbar i alla myndigheter medan modellen med ansvarig styrelse inte Prop. 1993/94:17
passade generellt utan kunde tillämpas bara i vissa fall. Lekmannamedver-
kan i styrelsen ansågs emellertid som något mycket värdefullt för att ta
tillvara den medborgerliga sakkunskap och det medborgerliga omdöme som
på så sätt kom myndigheterna till del. Samtidigt konstaterades att via
lekmannarepresentantema tillförsäkrades insyn i verksamheten såväl de
intressen som direkt berördes av myndigheternas verksamhet som allmänna
medborgerliga intressen. Den styrelseform som befanns passa bäst för de
flesta statliga myndigheter blev alltså den nuvarande där verkschefen har
huvudansvaret i de flesta frågor och där styrelsen har vissa begränsade
beslutsbefogenheter. Som framgått tillhör Domstolsverket den kategori av
myndigheter som styrs på detta sätt.

6.2.2 Betänkandet Effektivare ledning av statliga myndigheter

I mars 1992 tillsattes en kommitté med uppdrag att se över förvaltnings-
myndigheternas ledningsformer m.m. Denna, som arbetat under namnet
Kommittén om förvaltningsmyndigheternas ledningsformer, har nyligen
överlämnat sitt betänkande Effektivare ledning i statliga myndigheter (SOU
1993:58). Kommittén har dragit två huvudsakliga slutsatser av sitt
utredningsarbete. Den ena är att man bör skilja mellan frågorna om insyn
i en myndighets verksamhet och ledningen av densamma. Den andra är att
det är svårt att förena kravet på tydligt ansvar för verksamheten med den
nuvarande uppdelningen av befogenheter mellan verkschef och styrelse.
Kommittén konstaterar vidare att eftersom kravet på medborgerlig insyn i
statsförvaltningen för de allra flesta myndigheter kan tillgodoses genom
andra kanaler än genom styrelserepresentanter bör kravet på effektivitet i
regeringens styrning av myndigheterna vara vägledande för valet av
styrelseform för dessa. De alternativa styrelseformer som kommittén
förespråkar är antingen enrådighetsverk eller myndigheter med en styrelse
som har ett totalt ansvar för verksamheten. Kommittén föreslår, med
hänvisning främst till regeringens intresse av effektivitet och tydlighet i
styrningen av myndigheterna, att den stymingsmodell som huvudsakligen
bör ifrågakomma för statliga myndigheter i framtiden skall vara modellen
med enrådighetsverk. För vissa myndigheter med speciella uppgifter kan
dock enligt kommittéförslaget modellen med en styrelse övervägas.
Avgörande bör då vara att den styrelseformen är effektiv för myndigheten
i fråga. Styrelsen bör ha det totala ansvaret för verksamheten och leda
denna. Styrelseledamöterna bör i sådana fall utses mot bakgrund av
styrelsens ledningsansvar och således rekryteras på professionella grunder
så att erfarenhet av myndighets- och företagsledning får en framträdande
plats i styrelsen. Den hittills förhärskande modellen med lekmannastyrelser
med begränsade befogenheter föreslås alltså av utredningen bli avvecklad i
framtiden.

21

6.2.3 Medborgerlig insyn och kontroll samt fackligt inflytande över Prop. 1993/94:17
ledningen av centralmyndigheten

Regeringen anser att domstolarnas självständighet och oavhängighet i sin
dömande verksamhet bör avspegla sig även i det sätt på vilket den
administrativa centralmyndigheten för domstolarna leds. Statsmakternas
inflytande över domstolarnas dömande verksamhet sker genom normgivning.
Det direkta medborgerliga inflytandet över den dömande verksamheten är
tillgodosett genom systemet med nämndemän i domstolarna. Domstolarnas
dömande verksamhet bedrivs med ytterst få och väl avgränsade undantag i
full offentlighet. Det är således väl sörjt för att den medborgerliga insynen
och kontrollen över domstolarnas dömande verksamhet blir effektiv.

I administrativt och organisatoriskt hänseende, och det är först här frågan
om den administrativa centralmyndigheten aktualiseras, sker statsmakternas
styrning främst genom budgetarbetet och den verksamhet som hänger ihop
med framför allt medelstilldelningen till domstolsväsendet. Genom den i
tryckfrihetsförordningen reglerade offentlighetsprincipen och den s.k.
meddelarfriheten som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen har sörjts för att den medborgerliga insynen och kontrollen av
förvaltningsverksamhet kan utövas på ett enkelt och förhållandevis effektivt
sätt. Riksdagens ombudsmäns (JO) och Justitiekanslems (JK) tillsyns- och
granskningsskyldighet över den offentliga verksamheten bidrar också i hög
grad till detta. Riksdagsledamöternas rätt att ställa interpellationer och
frågor till enskilda statsråd i angelägenheter som hör till statsrådets
ansvarsområde, liksom skyldigheten för statliga myndigheter enligt 4 kap
10 § riksdagsordningen att lämna uppgifter och avge yttrande på begäran av
ett riksdagsutskott, är andra kanaler för medborgerlig insyn i och kontroll
över förvaltningsmyndigheternas verksamhet. Slutligen skall dessa enligt
förordningen (1993:134) om myndigheternas årsredovisningar årligen lämna
årsredovisning till regeringen. Denna blir offentlig liksom Riksrevisionsver-
kets granskningsyttrande över årsredovisningen. Mot bakgrund av det sagda
torde behovet av politisk eller medborgerlig insyn i den administrativa
centralmyndigheten för domstolsväsendet i form av lekmannarepresentanter
i styrelsen vara mindre framträdande.

Detsamma gäller eventuellt fackligt inflytande vid sidan av den arbets-
rättsliga medbestämmandelagstiftningen och eventuella samråds- och
referensgrupper med fackliga representanter knutna till myndighetens
ledning. Att sådana samråds- och referensgrupper har ett värde har
framhållits i bl.a. prop. 1991/92:123, vilken låg till grund för 1992 års
ändringar i verksledningsbeslutet (bet. 1991/92:KU36, rskr. 1991/92:305)
där den s.k. intresserepresentationen, dvs. av arbetsmarknadens parter
nominerade ledamöter, avskaffades i vissa myndighetsstyrelser. I pro-
positionen uttalades sålunda bl.a. att det kan vara ett värdefullt tillskott till
myndighetens ledningskompetens att utnyttja rådgivande organ eller
referensgrupper i ledningen av verksamheten. Enligt regeringens mening
utgör detta ett fullgott alternativ för myndigheten om den vill ta tillvara den
obestridliga kompetens som finns inom fackliga kretsar utan att för den skull
låta de fackliga intressena vara representerade i styrelsen.

22

6.2.4 Enrådighetsverk eller styrelse                                  Prop. 1993/94:17

Det nyss anförda leder till slutsatsen att varken intresset av medborgerlig
kontroll och insyn över verksamheten eller fackliga gruppers legitima
intresse av insyn och inflytande motiverar att den nuvarande styrelsen
behålls. Frågan uppstår då om den administrativa centralmyndigheten för
domstolsväsendet skall ledas som ett s.k. enrådighetsverk eller av en
styrelse med fullt ansvar för verksamheten. Denna fråga måste besvaras
med utgångspunkt i strävandena att stärka domstolarnas inflytande över
ledningen av centralmyndigheten.

Som tidigare anförts bör, som ett led i domstolsväsendets ökade självför-
valtning, domstolarnas inflytande över ledningen av centralmyndighetens
verksamhet förstärkas. Detta kan åstadkommas genom att myndigheten leds
som ett enrådighetsverk med en eller flera rådgivande nämnder eller
referensgrupper kopplade till verksamheten och där verkschefen kan söka
samråd med företrädare för domstolarna i olika frågor som har med den
administrativa styrningen av domstolarna att göra. Önskemålet om
domstolarnas ökade inflytande över verksamheten kan dock bättre till-
godoses genom att centralmyndigheten leds av en styrelse som består av
personer som huvudsakligen har hämtats från domstolarna.

Förutom det övergripande intresset av att öka domstolarnas eget inflytande
över den verksamhet som den administrativa centralmyndigheten för
domstolsväsendet närmare skall utöva bör också beaktas de förändringar
inom domstolsadministrationen som är förestående. Centralmyndigheten
kommer, som tidigare behandlats ganska ingående, främst att ägna sig åt
rena centralmyndighetsuppgifter såsom en del beslutsfunktioner gentemot
domstolarna och samordningsansvar i många frågor, utvecklingsarbete och
i viss mån serviceverksamhet. Som också i det sammanhanget närmare har
utvecklats kommer ett antagligen stort antal löpande administrativa uppgifter
att föras över till domstolarna från centralmyndigheten. Det är inte uteslutet
att detta och vissa av de förändringar i övrigt av den centrala admini-
strationens roll som föreslås, kommer att medföra större belastning på
domstolarna själva. Det är angeläget att alla sådana åtgärder genomförs på
ett sätt som är förankrat hos enskilda domstolar, vilket underlättas om
domstolarna som kollektiv deltar i verksamheten på central nivå.

Det sagda talar för att den administrativa centralmyndigheten för
domstolsväsendet bör ledas av en styrelse som är sammansatt av personer
huvudsakligen hämtade från domstolarna. I styrelsen bör alltså ingå personer
med ledande befattningar i domstolarna och med sådan bakgrund att det
inom styrelsen finns företrätt kunskaper och erfarenheter från olika
domstolstyper. Det bör också kunna ingå ytterligare en eller ett par
ledamöter som kan tillföra verksamheten värdefulla kunskaper och
erfarenheter. Likaså bör en jämn fördelning mellan kvinnor och män
eftersträvas. Som strax kommer att utvecklas närmare bör även myndig -
hetschefen ingå i styrelsen. Styrelsen skall som tidigare utses av regeringen.

Den valda lösningen avviker som framgår från de styrformer för statliga
förvaltningsmyndigheter som Kommittén om förvaltningsmyndigheternas
ledningsformer har föreslagit. Domstolsväsendet har emellertid sådana
särdrag, inte minst naturligtvis på grund av domstolarnas speciella

23

konstitutionella ställning, att en särlösning bör kunna väljas på detta område Prop. 1993/94:17
utan att det har någon betydelse för hur frågan löses inom andra områden.

Hur övriga delar av verksamheten, alltså rättshjälpsfrågor och de allmänna
advokatbyråerna, bör ledas i framtiden behandlas senare (avsnitt 7.3).

6.2.5 Styrelsens ansvar och arbetsuppgifter

Styrelsen skall ha det totala ansvaret för myndighetens verksamhet och
ansvara inför regeringen. Dess arbetsuppgifter bör emellertid ändå ligga på
ett i stort sett övergripande plan. Att svara för den långsiktiga planeringen
av verksamheten är en självklar fråga för styrelsen liksom att se till att
regeringen får det underlag den behöver för att ta ställning till central-
myndighetens verksamhet. Ekonomiska planer, anslagsframställning och
årsredovisning för såväl själva myndigheten som för domstolsväsendet skall
lämnas av styrelsen till regeringen. Styrelsen skall också se till att
redovisning och förvaltning av de medel som centralmyndigheten förfogar
över - såväl för egen del som för domstolarna och eventuella förvaltnings-
myndigheter - är organiserad på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen bör
också fatta beslut i viktigare administrativa angelägenheter som rör aktuella
domstolar och förvaltningsmyndigheter. Styrelsen bör bestämma hur arbetet
i myndigheten skall bedrivas genom att utfärda arbetsordning eller andra
direktiv. Eftersom det knappast är realistiskt att tro att styrelsen skall kunna
leda verksamheten mera i detalj skall den ha möjlighet att delegera
arbetsuppgifter till myndighetschefen och ett eventuellt arbetsutskott inom
styrelsen.

Frågan om ordförande i styrelsen behandlas i nästa avsnitt.

6.3 Myndighetschefen och styrelsens ordförande

Det är ofrånkomligt att mycket av ledningen av den centrala myndighetens
verksamhet kommer att ligga på myndighetens chef. Chefen får då en
central roll i den framtida organisationen genom att ansvara för den löpande
verksamheten i enlighet med de direktiv och riktlinjer som styrelsen
utfärdar. Redan i och med detta måste chefen vara utrustad med omfattande
beslutsbefogenheter. Som nyss sagts måste också styrelsens beslutande
uppgifter i huvudsak komma att ligga på ett övergripande plan. Chefen
kommer därför att inta ungefärligen den ställning som en verkställande
direktör har i ett aktiebolag. Det är då en näraliggande ordning att
myndighetschefen utses av regeringen men efter förslag från styrelsen.
Myndighetschefen skall också i princip ansvara för föredragningen i
styrelsen. Av det sagda följer att chefen bör ingå som ledamot av styrelsen.

I det tidigare behandlade betänkandet från Kommittén om förvaltnings-
myndigheternas ledningsformer föreslås som huvudregel för de myndigheter
som skall ledas av en styrelse att myndighetschefen också är ordförande i
denna. Skälet för denna ståndpunkt är huvudsakligen att ansvarsfördelningen
mellan regeringen, myndighetens styrelse, och myndighetschefen utåt sett
framträder klarare än om en utomstående ordförande väljs, bl.a. beroende
på att det som regel är myndighetschefen som företräder myndigheten utåt.
Även för Domstolarnas förvaltningsmyndighets del kommer det naturligtvis                  24

främst att vara myndighetschefen som oftast företräder myndigheten i

förhållande till domstolarna, regeringen, andra myndigheter och allmän- Prop. 1993/94:17
heten. Däremot är det inte lika givet att myndighetschefen skall vara
ordförande i styrelsen. Den principiella grundsyn som är vägledande för
ändringarna av rollen för den administrativa centralmyndigheten för
domstolsväsendet talar snarast för att ordföranden i styrelsen är en
framstående representant för domstolarna. Det bör dock överlåtas till
styrelsen själv att inom sig utse ordförande utan att det på förhand bestäms
vem denne bör vara.

Som tidigare sagts kan det inom styrelsen inrättas ett arbetsutskott. Ett
eventuellt sådant skall utses av styrelsen. Mycket talar för att myndig-
hetschefen bör vara ledamot av detta. Ingenting hindrar heller att denne
verkar som ordförande i arbetsutskottet.

Chefen för Domstolarnas förvaltningsmyndighet bör vara väl förtrogen
med främst den verksamhet som bedrivs inom domstolsväsendet. Det kan
vara önskvärt att denne är eller har varit ordinarie domare, gärna i
chefsbefattning. Detta bör dock inte vara ett krav.

7 Centralmyndighetsuppgifter utanför

domstolsväsendet m.m.

Regeringens bedömning: Den administrativa centralmyndigheten för
domstolsväsendet bör även i fortsättningen utföra sina nuvarande
uppgifter inom rättshjälpsområdet och för de allmänna advokat-
byråerna. Myndigheten bör inte delas upp i flera delar.

Promemorians förslag: Rättshjälpsmyndigheten skall överta uppgiften att
vara centralmyndighet för rättshjälpsfrågoma från Domstolsverket. Vad
gäller de allmänna advokatbyråerna lades inga förslag fram i promemorian.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser uttalar sig inte särskilt i
denna fråga. Domstolsverket har inga principiella erinringar mot att
överföra hela ansvaret för rättshjälpsfrågoma till Rättshjälpsmyndigheten
men pekar på vissa praktiska problem. Rättshjälpsmyndigheten tillstyrker
förslaget.

7.1 Behovet av en centralmyndighet för rättshjälpsfrågor och

de allmänna advokatbyråerna

7.1.1 Rättshjälpsfrågor

Organisationspromemorian föreslår, närmast som en följd av ställnings-
tagandet att Domstolsverket bör avvecklas, att huvudmannaskapet för
rättshjälpen bör vara en uppgift för Rättshjälpsmyndigheten i stället för
Domstolsverket. Som skäl för den ståndpunkten anges bl. a. att det råder en
otillfredställande ordning på rättshjälpsområdet med i viss mån oklar
ansvarsfördelning mellan Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten.
Rättshjälpsmyndigheten borde därför få ta över hela ansvaret för verksam-
hetsområdet. Det kan då enligt promemorian övervägas att låta någon annan
myndighet än den administrativa centralmyndigheten för domstolsväsendet

utföra uppgiften att föra statens talan i rättshjälpsfrågor. Riksdagen har på Prop. 1993/94:17
regeringens förslag bl.a. vidtagit sådana ändringar i Rättshjälpslagen att en
eventuellt framtida ändring av huvudmannaskapet för rättshjälpsfrågoma har
underlättats (prop. 1992/93:109, bet. 1992/93JuU12, rskr. 1992/93:104).

Efter regeringens bemyndigande har justitieministern nyligen tillsatt en
utredning (dir. 1993:77) som skall göra en översyn av rättshjälpssystemet
med avseende både på den materiella regleringen och på organisatoriska
frågor. Utredarens uppdrag vad gäller de sistnämnda frågorna går ut på att
utvärdera den nya organisation i vilken Rättshjälpsmyndigheten och
Rättshjälpsnämnden nu under drygt två år har bedrivit sin verksamhet och
att se över ansvarsfördelningen mellan Domstolsverket och Rättshjälpsmyn-
digheten. Utredaren skall också belysa i vilken mån hans olika förslag till
förändringar i den materiella regleringen skapar behov av organisationsför-
ändringar och föreslå erforderliga sådana.

Tiden är därför ännu inte mogen för att nu ta ställning till ett eventuellt
ändrat huvudmannaskap för rättshjälpsfrågoma. I de fortsatta övervägandena
utgår regeringen därför från att centralmyndigheten åtminstone tills vidare
skall behålla sina nuvarande uppgifter på rättshjälpsområdet.

7.1.2 De allmänna advokatbyråerna

Organisationspromemorian tar också upp frågan om Domstolsverkets
huvudmannaskap för de allmänna advokatbyråerna men konstaterar att
frågan om dessas framtid är föremål för överväganden i annat sammanhang
inom Justitiedepartementet. Promemorian lämnar därför inget förslag i den
delen. Det arbete som åsyftas i promemorian är bl.a. den departementspro-
memoria, De allmänna advokatbyråerna - Principförslag om avveckling av
det statliga engagemanget (Ds 1992:51), som utkom under våren 1992. Där
förordades att en avveckling av de allmänna advokatbyråerna borde ske.
Regeringen har emellertid i 1993 års budgetproposition inte velat föreslå
riksdagen annat än att bemyndiga regeringen att avveckla de allmänna
advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda vill ta
över (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 124). Riksdagen har bifallit regeringens
hemställan (bet. 1992/93:JuU26, rskr. 1992/93:291).

7.1.3 Slutsatser

Läget är således sådant att det inte för närvarande är tid att göra några
ändringar vad gäller huvudmannaskapet för rättshjälpen. Det är inte heller
aktuellt att generellt avveckla de allmänna advokatbyråerna. Båda verksam-
heterna bör, liksom för närvarande, styras av en administrativ centralmyn-
dighet. Det är naturligtvis tänkbart att denna kan vara en annan än den
administrativa centralmyndigheten för domstolsväsendet. Det finns dock
knappast någon annan myndighet som på ett naturligt sätt kan överta denna
verksamhet, bortsett förstås från Rättshjälpsmyndigheten inom sitt
verksamhetsområde. Regeringen är emellertid inte för närvarande beredd att
förorda någon annan ordning på dessa områden än den som gäller idag.
Domstolarnas förvaltningsmyndighet bör alltså också i fortsättningen vara
administrativ centralmyndighet även för såväl rättshjälpsfrågoma som de                  26

allmänna advokatbyråerna.

7.2 Centralmyndighetens organisation                         Prop.

Den uppdelning av Domstolsverkets verksamhet i olika grenar som tidigare
har beskrivits främst med utgångspunkt i arbetsuppgifter hänförliga till
domstolarna och arrende- och hyresnämnderna gäller även i huvudsak för
den verksamhet som Domstolsverket bedriver som centralmyndighet för de
allmänna advokatbyråerna och Rättshjälpsmyndigheten. Vad gäller de
allmänna advokatbyråerna förekommer vid Domstolsverket numera i stort
sett endast vissa servicefunktioner och ett mycket begränsat antal uppgifter
av centralmyndighetskaraktär. För Domstolsverkets service till dessa har ett
system med avgiftsfinansiering tillämpats under en lång tid. Beträffande
Rättshjälpsmyndigheten ligger i stort sett bara enstaka centralmyndig-
hetsuppgifter, främst hänförliga till det ekonomiadministrativa området, kvar
hos Domstolsverket.

Om man ser till de domstolar och myndigheter som sorterar under
Domstolsverkets ansvarsområde kan två grupper urskiljas på ett tydligt sätt,
bl.a. med hänsyn till deras helt olika roller inom rättsväsendet. Detta leder
till att om man vill göra en organisatorisk uppdelning av Domstolsverket så
kan detta ske genom att den administrativa ledningen av domstolsväsendet,
inklusive hyres- och arrendenämnderna, Tjänsteförslagsnämnden och
Notarienämnden grupperas för sig och ledningen i administrativt hänseende
av övriga myndigheter, dvs. myndigheterna på rättshjälpsområdet och de
allmänna advokatbyråerna, för sig.

Frågan är om det är nödvändigt att göra någon sådan uppdelning. Vad
verkets egentliga arbetsuppgifter i förhållande till respektive grupp av
myndigheter anbelangar torde någon uppdelning inte vara motiverad. Någon
organisatorisk uppdelning förekommer inte vare sig formellt eller informellt
inom verket i dag även om vissa tjänstemän naturligtvis har specialiserat sig
på frågor som hör till den ena eller andra gruppen. Något egentligt behov
av en organisatorisk uppdelning har inte heller visat sig finnas. Regeringen
förordar därför inte någon uppdelning av centralmyndigheten i flera delar.

7.3 Ledning av centralmyndighetens verksamhet i frågor
som rör rättshjälp och de allmänna advokatbyråerna

Regeringens förslag: Verksamheten i de delar som rör rättshjälpen
och de allmänna advokatbyråerna skall ledas av centralmyndighetens
chef ensam. Till chefens förfogande kan ställas ett rådgivande organ
bestående av bl.a. domare och representanter för advokatkåren.

Promemorian behandlar inte dessa frågor.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare utvecklats (avsnitt 6.2.4)
bör Domstolarnas förvaltningsmyndighet ledas av en styrelse som består av
personer huvudsakligen hämtade från domstolarna. Styrelsen är genom sin
nya sammansättning direkt avpassad för att leda den verksamhet hos
Domstolarnas förvaltningsmyndighet som har med domstolsväsendet att
göra. Med tanke särskilt på dess sammansättning förefaller den däremot
mindre väl avpassad för att handlägga frågor om rättshjälp och allmänna
advokatbyråer vilka ju inte har något direkt samband med förvaltningen av

1993/94:17

27

domstolsväsendet. Som framgått av det tidigare sagda (avsnitt 7.2) förekom- Prop. 1993/94:17
mer emellertid dessa frågor inte i särskilt stor omfattning hos Dom-
stolsverket idag och kommer därför inte heller att bli en särskilt stor del av
Domstolarnas förvaltningsmyndighets verksamhet.

De principer för sammansättningen av Domstolarnas förvaltningsmyndig-
hets styrelse och de nu aktuella frågornas ringa förekomst nu och i framti-
den talar mot att permanent ge denna en sådan sammansättning som också
skulle passa för att handlägga rättshjälpsfrågoma och frågorna rörande de
allmänna advokatbyråerna. I stället kan man tänka sig att inrätta en separat
styrelse som bara har att behandla dessa frågor. Det är också tänkbart att
låta Domstolarnas förvaltningsmyndighets styrelse få en särskild samman-
sättning vid behandling av de frågor som rör rättshjälp och de allmänna
advokatbyråerna. Dessa lösningar har dock klara nackdelar. Systemet blir
krångligt att administrera och i viss mån svåröverskådligt. Detta medför
risker bl.a. för att kompetens- och ansvarsfördelningen kan bli oklar,
särskilt när det gäller frågor om användande av myndighetens egna resurser
till olika ändamål. En annan nackdel med det skisserade systemet är att det
skulle stå i strid med de intentioner för ledning av statlig verksamhet som
bl.a. kommer till uttryck i Kommittén om förvaltningsmyndigheternas
ledningsformers tidigare (avsnitt 6.2.2) behandlade betänkande Effektivare
ledningsformer i statliga myndigheter (SOU 1993:58). Häri uttalas att
statliga myndigheter i framtiden huvudsakligen bör styras som s.k.
enrådighetsverk. Denna ledningsmodell har regeringen av principiella skäl
funnit passa mindre väl för Domstolarnas förvaltningsmyndighet för behand-
ling av de frågor som berör domstolsväsendet i stort. Betänkligheterna gör
sig emellertid inte alls gällande med avseende på frågorna om rättshjälp och
de allmänna advokatbyråerna varför det finns goda skäl att låta dessa i sin
helhet avgöras av chefen för Domstolarnas förvaltningsmyndighet. Det enda
som egentligen talar mot den lösningen är att den medför en viss bristande
enhetlighet på så sätt att styrelsen har ansvaret för vissa frågor och
myndighetschefen ensam ansvarar för andra. Detta problem skall dock inte
överdrivas eftersom det i det senare fallet rör sig om väl avgränsade frågor
som inte förekommer alltför ofta. I detta sammanhang bör också under-
strykas att det är styrelsen som har det yttersta ansvaret för hur myndig-
heten fungerar internt och hur dess resurser skall användas. Även om
styrelsen på det sättet får ett visst indirekt inflytande också över de nu
aktuella frågorna måste risken för att denna, t.ex. vid fördelning av
myndighetens resurser, skulle missgynna den nu aktuella verksamheten
bedömas som obefintlig. Regeringen förordar därför att ansvaret för
frågorna om rättshjälp och de allmänna advokatbyråerna hos Domstolarnas
förvaltningsmyndighet i sin helhet läggs på myndighetschefen ensam. Till
stöd för denne i bl.a. policyfrågor kan inrättas ett särskilt rådgivande organ
med representanter för advokatkåren med erfarenhet av både privat
verksamhet och verksamhet vid allmän advokatbyrå, domstolarna och even-
tuellt andra intressenter.

28

7.4 Kanslifunktion för vissa nämnder

Prop. 1993/94:17

Regeringens bedömning: Centralmyndigheten bör också i fortsätt-
ningen utföra kansligöromål åt Tjänsteförslagsnämnden för domstolsvä-
sendet och åt Notarienämnden. Personalansvarsnämnden bör fort-
farande vara en del av centralmyndigheten.

Promemorian diskuterar dessa frågor utan att lämna några förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Beträffande Domstolsverkets uppgift
att fullgöra kansligöromålen för Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsen-
det och Notarienämnden lämnas inte något slutligt förslag i organisations-
promemorian. Det diskuteras emellertid att på sikt låta dessa nämnder,
eventuellt tillsammans med Rättshjälpsnämnden och Personalansvars-
nämnden för domstolsväsendet, betjänas av ett gemensamt fristående kansli
eller låta någon domstol sköta kansligöromålen efter förebild av Statens
ansvarsnämnd vars kansligöromål fullgörs av Svea hovrätt. Även dessa
överväganden skall dock ses mot bakgrund av promemorians huvud-
ståndpunkt, nämligen att Domstolsverket skall avvecklas på sikt.

Skälen för att med en bibehållen administrativ centralmyndighet för
domstolsväsendet avskilja nämndernas verksamhet från dennas ansvarsom-
råde är inte särskilt tungt vägande. Nämndernas verksamhet har, till skillnad
från rättshjälpsfrågoma och de allmänna advokatbyråerna, ett naturligt och
funktionellt samband med domstolsväsendet. Detta blir särskilt tydligt
eftersom nämndernas verksamhet fyller viktiga funktioner åt domstolsväsen-
det i stort. Vad gäller Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet kommer
det också att fmnas rent arbetsmässiga skäl som talar för att låta centralmyn-
digheten även i fortsättningen ansvara för nämndens kansligöromål. Denna
fråga behandlas närmare senare (avsnitt 8). Härtill kommer, liksom för
rättshjälpsfrågor och advokatbyråverksamheten, svårigheterna att hitta en
annan naturlig plats för dessa verksamheter. Det förefaller också mindre
rationellt att söka skapa ett eget gemensamt kansli eller någon annan
gemensam särlösning för alla de verksamheter som för Domstolsverkets del
kan betecknas som "sidofunktioner" i förhållande till huvuduppgiften att
vara administrativ centralmyndighet för själva domstolsväsendet. Regeringen
finner därför att kanslifunktionerna för såväl Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet som Notarienämnden skall ligga kvar hos den admini-
strativa centralmyndigheten för domstolsväsendet. Vad gäller Personalan-
svarsnämnden för domstolsväsendet bör även den ligga kvar som en del av
centralmyndigheten.

29

8 Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet

Regeringens förslag: Sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden
för domstolsväsendet ändras så att fackliga representanter inte längre
skall ingå i nämnden. Ordförande i nämnden skall vara en domare.
Centralmyndighetens chef skall fortfarande vara ledamot av nämnden
och skall ansvara för ärendenas föredragning och beredning.

Promemorian: Berör inte dessa frågor.

Skälen for regeringens förslag: Tjänsteförslagsnämnden för domstolsvä-
sendet inrättades samtidigt med Domstolsverket. Dess verksamhet regleras
i förordningen (1988:318) med instruktion för tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet. Nämnden består av tio ledamöter vilka är utsedda av
regeringen för en treårsperiod. Regeringen utser också ordförande och vice
ordförande. För alla utom ordföranden skall det finnas en personlig
ersättare. I prop. 1974:149 uttalades bl.a. att nämnden bör ha en sådan
sammansättning att där samlas kunskaper om domarpersonalen inom olika
grenar av domstolsväsendet och att där självklart också borde finnas
företrädare för domarkåren. Vidare föreslogs i propositionen att i nämnden
skulle som självskriven ordförande ingå centralmyndighetens (det blivande
Domstolsverkets) chef samt som övriga ledamöter ett justitieråd, ett
regeringsråd, en hovrättspresident, en kammarrättspresident samt ytterligare
tre domare utsedda på förslag av dåvarande Jurist- och Samhällsvetareför-
bundet och Sveriges domareförbund. Under riksdagsbehandlingen uttalade
Justitieutskottet att centralmyndighetens chef inte borde vara självskriven
ordförande men väl ledamot av nämnden vilket också riksdagen ställde sig
bakom (bet. JuU 1975:1, rskr. 1975:1). 1988 utökades sammansättningen
med presidenten i Försäkringsöverdomstolen. 1990 utökades nämnden
ytterligare, denna gång med en representant utsedd på förslag av TCO. I
samband därmed framhölls, i prop. 1989/90:79 om domarbanan och
meritvärderingen vid tillsättning av domartjänster, bl. a. vikten av att både
länsrätter och tingsrätter var garanterade plats i nämnden. Detta kunde
enklast lösas genom Domarförbundets förslagsrätt, varvid som enda
restriktion uttalades att det skulle vara fråga om lagmän, en från tingsrätt
och en från länsrätt.

Tjänsteförslagsnämndens framtida roll och arbetsuppgifter kommer enligt
direktiven till utredningen om domstolarnas och domamas ställning inför
2000-talet (Dir. 1992/93:47) att beröras där. Det fmns emellertid skäl att i
avvaktan på utredningens betänkande redan nu göra två förändringar i
nämndens sammansättning. I likhet med vad som sagts vid de tidigare
tillfällen då tjänsteförslagsnämndens sammansättning behandlats i riksdagen
är det viktigt att Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet är allsidigt
sammansatt med avseende på olika domstolstypers representation, att både
kvinnor och män fmns representerade och att ledamöterna sammantaget har
en mycket god personkännedom inom domstolsväsendet som helhet. Detta
behöver dock inte betyda att ledamöter nomineras av olika slags fackliga-
eller intresseorganisationer. Härtill kommer, vilket väger tyngre, de starka
principiella invändningar som kan resas mot direkt inflytande av fackliga

Prop. 1993/94:17

30

intressen eller liknande intressen i en nämnd av detta slag. Det fackliga Prop. 1993/94:17
inflytandet över förslagsprocessen bör istället tillgodoses inom ramen för
den arbetsrättsliga medbestämmandelagstiftningen. Regeringen förordar
därför att de två rent fackliga representanterna i nämnden utgår. Det torde
inte, med de tidigare nämnda utgångspunkterna i övrigt för nämndens
sammansättning, vara nödvändigt att ersätta dem med andra ledamöter. De
två ledamöter däremot som idag utses efter förslag från Sveriges Domare-
förbund bör i fortsättningen utses direkt av regeringen och bör precis som
nu vara lagmän i tingsrätt respektive länsrätt. Med tanke på att företrädare
för de två högsta domstolarna och för hovrätterna och kammarrätterna
alltjämt bör ingå bör Tjänsteförslagsnämnden således i framtiden bestå av
minst sex ledamöter som representerar domstolarna. Alla ledamöter utom
ordföranden bör ha en personlig ersättare.

I samband med Tjänsteförslagsnämndens och Domstolsverkets tillkomst
diskuterades som tidigare nämnts också frågan om Domstolsverkets chef
skulle vara självskriven som ordförande i nämnden. Resultatet av riksdags-
behandlingen av frågan blev som nyss sagts att denne skulle ingå i nämnden
men att regeringen skulle utse nämndens ordförande. Emellertid har
regeringen hittills alltid förordnat chefen för Domstolsverket som ordföran-
de. Saken kommer enligt vår mening i ett något annat läge nu med våra
tidigare nämnda förslag om myndighetens framtida verksamhet. Även om
myndighetschefen bl.a. av praktiska skäl bör ha en viktig roll i tjänsteför-
slagsnämndens arbete, är det mest konsekvent med det här anlagda
principiella synsättet att denne inte är ordförande i nämnden utan att denna
uppgift bör vila på någon företrädare för domstolarna. Inget hindrar däremot
att myndighetschefen är ledamot i nämnden.

Som arbetet i dag är upplagt inom nämnden förekommer ett relativt
omfattande samarbete i löpande frågor mellan ordföranden i nämnden och
den inom Domstolsverket anställde föredraganden. Arbetet kan inte
organiseras på samma sätt med någon aktiv domare som ordförande i
nämnden, med mindre någon domstol också övertar ansvaret för Tjänsteför-
slagsnämndens kanslifunktioner. Detta är dock för närvarande inte en
lämplig arbetsuppgift för någon av domstolarna. Som också tidigare anförts
(avsnitt 7.4) bör kansligöromålen för Tjänsteförslagsnämnden för dom-
stolsväsendet även fortsättningsvis fullgöras av centralmyndigheten. En
lämplig ordning för att så långt som möjligt bibehålla det rationella
arbetssätt som utarbetats inför ärendenas föredragning i nämnden är att låta
myndighetens chef vara den som ansvarar för att ärendena bereds och
föredras. Denne bör då också bemyndigas att på eget ansvar fatta sådana
beslut som rör ärendenas handläggning som den nuvarande ordföranden gör.
Det praktiska arbetet bör i stor utsträckning utföras av en eller flera
särskilda föredragande.

9 Genomförande

Domstolarnas förvaltningsmyndighets nya styrelse bör träda till den 1
januari 1994. Under det första halvåret 1994 skall styrelsen och myndig-
hetens ledning med beaktande av vad som anförts i denna proposition se
över vilka arbetsuppgifter som inte alls skall utföras centralt, vilka

31

arbetsuppgifter som skall utföras centralt men mot avgift och med valrätt för Prop. 1993/94:17
domstolarna om de vill nyttja tjänsten och vilka uppgifter som skall förbli
centralt utförda. Styrelse och ledning skall härefter utforma organisationen
av Domstolarnas förvaltningsmyndighet så att den passar de intentioner som
tidigare har beskrivits. Målsättningen är att myndigheten successivt skall
kunna böija arbeta med sina nya arbetsuppgifter och i en förnyad organisa-
tion fr.o.m. den 1 juli 1994. Regeringen kommer vid senare tidpunkt att ge
styrelsen de utredningsuppdrag m.m. som behövs för att genomföra
förändringarna i den takt som nyss sagts.

Vid tidpunkten för den nya organisationens ikraftträdande kommer också
myndighetens anslag att justeras på nödvändigt sätt.

10 Kostnader m.m.

Regeringens förslag till förändringar av centralmyndighetens arbete och
organisation kommer att medföra vissa kostnadsbesparingar inom myndig-
heten. Det är dock inte meningen att de nu framlagda förslagen ekonomiskt
skall försvaga domstolsväsendet som helhet. Arbetsuppgifter kommer ju
endast i obetydlig omfattning att försvinna. De besparingar som kan göras
inom den centrala administrationen räknar regeringen därför med att behöva
använda för att bekosta nödvändig administrativ upprustning inom domstolar
och förvaltningsmyndigheter inom Domstolarnas förvaltningsmyndighets
verksamhetsområde. Den nu föreslagna reformen kommer således att bli
kostnadsneutral under ett inledande skede. I framtiden kan vissa rationalise-
ringsvinster möjligen förväntas. Dessa bör dock komma domstolsväsendet
som helhet till del.

32

Förteckning över remissinstanser

Prop. 1993/94:17

Bilaga 1

Yttranden över departementspromemorian har efter remiss avgivits av
Högsta domstolen, Regeringsrätten, Justitiekanslem, Försäkringsöver-
domstolen, Bostadsdomstolen, Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten,
Riksåklagaren, Riksförsäkringsverket, Arbetsdomstolen, Arbetsmarknads-
styrelsen, Patentbesvärsrätten, Patent- och registreringsverket, Stats-
kontoret, Riksrevisionsverket, Marknadsdomstolen, Konkurrensverket,
Konsumentverket, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten for Nedre Norrland,
Hovrätten för Övre Norrland, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt,
Hallsbergs tingsrätt, Karlskoga tingsrätt, Lindesbergs tingsrätt, Örebro
tingsrätt, Falu tingsrätt, Hedemora tingsrätt, Leksands tingsrätt, Ludvika
tingsrätt, Mora tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Mjölby tingsrätt, Motala
tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Oskarshamns tingsrätt, Västerviks
tingsrätt, Falköpings tingsrätt, Skövde tingsrätt, Karlshamns tingsrätt,
Karlskrona tingsrätt, Ronneby tingsrätt, Sölvesborgs tingsrätt, Klippans
tingsrätt, Simrishamns tingsrätt, Ängelholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Ystads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Strömstads tingsrätt, Uddevalla
tingsrätt, Borås tingsrätt, Sjuhäradsbygdens tingsrätt, Vänersborgs
tingsrätt, Åmåls tingsrätt, Arvika tingsrätt, Kristinehamns tingsrätt,
Sunne tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Ljusdals tingsrätt, Sollefteå
tingsrätt, Ömsköldsviks tingsrätt, Svegs tingsrätt, Östersunds tingsrätt,
Umeå tingsrätt, Bodens tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Kammarrätten i
Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Malmöhus län, Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Kalmar län, Länsrätten i Norrbottens län, Länsrätten i Västemorrlands
län, Hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm, Hyresnämnden
och arrendenämnden i Västerås, Hyresnämnden och arrendenämnden i
Örebro, Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö, Hyresnämnden
och arrendenämnden i Göteborg, Hyresnämnden och arrendenämnden i
Gävle, Hyresnämnden och arrendenämnden i Sundsvall, Hyresnämnden
och arrendenämnden i Umeå, Hyresnämnden och arrendenämnden i
Luleå, Riksdagens ombudsmän (JO), Utredningen om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring (A 1992:03), Riksskatteverket, Centralnämnden
for fastighetsdata, Rikspolisstyrelsen, Nacka tingsrätt, Riksskatteverket,
Nyköpings tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Sala tingsrätt, Norrköpings
tingsrätt, Värnamo tingsrätt, Ljungby tingsrätt, Mariestads tingsrätt,
Hässleholms tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Eslövs tingsrätt, Halmstads
tingsrätt, Mölndals tingsrätt, Gävle tingsrätt, Sandvikens tingsrätt,
Gällivare tingsrätt, Länsrätten i Uppsala län, Länsrätten i Kristianstads
län, Länsrätten i Älvsborgs län, Länsrätten i Värmlands län, Länsrätten
i Jönköpings län, Länsrätten i Kronobergs län, Länsrätten i Blekinge län,
Länsrätten i Örebro län, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universi-
tet, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen
i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i

33

Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen
i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i
Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i
Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i
Norrbottens län, Tierps kommun, Mjölby kommun, Motala kommun,
Jönköpings kommun, Oskarshamns kommun, Karlshamns kommun,
Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun, Simrishamns kommun,
Strömstads kommun, Åmåls kommun, Falköpings kommun, Sunne
kommun, Hallsbergs kommun, Karlskoga kommun, Lindesbergs
kommun, Hedemora kommun, Leksands kommun, Ludvika kommun,
Ljusdals kommun, Sollefteå kommun, Härjedalens kommun, Bodens
kommun, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Nämn-
demännens Riksförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet,
Försäkringskasseförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, HSB:s
Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Landsorganisationen i
Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisation [med yttrande från
Förbundet for jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) som sitt
eget], Tjänstemännens Centralorganisation, Statstjänstemannaförbundet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund och Sveriges
Jordbruksarrendatorers Förbund (SJA).

Prop. 1993/94:17

Bilaga 1

34

Domstolsverkets sammanfattning av sina förslag om
decentralisering av löpande arbetsuppgifter till
myndigheterna inom Domstolsverkets verksamhetsområde i
rapporten 1991:9

Prop. 1993/94:17

Bilaga 2

Domstolsverket föreslår att samtliga myndigheter inom domstolsväsendet
senast per den 1 juli 1994 själva skall svara för de administrativa
arbetsuppgifter som räknas upp i förteckningen nedan. Att vissa uppgifter
bara berör vissa myndighetskategorier framgår av beskrivningen. I
uppräkningen har sådana arbetsuppgifter X-markerats som myndigheterna
föreslås kunna "välja bort" genom att köpa service från Domstolsverket,
annan domstol eller eventuellt annan myndighet.

Uppgift

Ha ett fullständigt budgetansvar
för myndighetens hela verksam-
het.

Anskaffa möbler och annan
utrustning vid om- eller nybygg-
nad av kanslilokaler eller som
ersättningsanskaffning.

x Upphandla ADB-utrustning och
annan teknisk utrustning.

Svara för driften av lokala ADB-
system.

x Utveckla kompletterande appli-
kationer till centralt utvecklade
ADB-system.

Ha ett fullständigt arbetsgivaran-
svar för myndigheten.

x Handha löneförhandlingar (alla
former) för all personal utom
domare och notarier.

Kommentar

Budgeten förutsätts omfatta även
medel för hyreskostnader, an-
skaffning av ADB-utrustning och
andra inventarier, utbildning,
alla former av förstärknings-
resurser, lokalvård etc. Bygger
på verksamhetsplanering och
fortlöpande uppföljning.

Domstolsverket förutsätts t v
svara för utformning och utrust-
ning av de offentliga utrymmena.

Upphandlingsservice mot avgift
förutsätts ha vissa begränsningar.

Följer av Domstolsverkets ADB-
policy.

Följer av andra regler

Uppgift

Kommentar

Prop. 1993/94:17

Bilaga 2

Handha alla personalsociala
ärenden på individnivå.

Besluta om turordningskretsar,
upprätta turordningslistor och
hantera allt praktiskt arbete med
personalavveckling.

Handha lokalvårdsärenden.

Tillsätta alla administrativa
tjänster.

Förlänga notarieförordnanden
och utfärda bevis om notarieme-
ri te ring.

Besluta om ersättning vid flytt-
ning och dubbel bosättning.

Träffa lokala avtal om arbets-
miljö och om överskridande och
maxuttag av övertid och mertid.

Förordna och entlediga ledamö-
ter och ersättare i hyres- och
arrendenämnd.

Sköta löneadministrationen.

Omfattar beslut om lokalvårds-
tid, upphandling och avtal.

Myndigheterna förutsätts också
initiera att notarietjänster ledig-
förklaras.

Gäller endast hyres- och arrende-
nämnderna. Kräver författnings-
ändring.

Riktlinje: Myndigheter med mer
än 40 anställda.

Ombesörja personalutbildning.

Registrera och granska bokfö-
ringstransaktioner till alla ekono-
misystem.

Utföra viss felbehandling och
intemkontroll i ekonomisystemen
samt svara för inventeringar.

Makulera och arkivera bokförda
verifikationer.

Granska reseräkningar.

36

Uppgift

Kommentar

Prop. 1993/94:17

Bilaga 2

Registrera verksamhetsstatistik
och producera intemstatistik.

Skriva in rättsfallstexter.

x Utarbeta beredskapsplaner.

Svara för inteminformationen.

Ej underrätter.

I princip bör det vara så redan
idag.

37

Justitiedepartementet

Prop. 1993/94:17

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 oktober 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden

Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkelspiel,

Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren, Unckel, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1993/94:17 Förvaltningen inom
domstolsväsendet.

Ur protokollet:
Maud Melin

38

gotab 45106, Stockholm 1993