Regeringens proposition

1996/97:124

Ändring i socialtjänstlagen

Prop.

1996/97:124

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 mars 1997

Lena Hjelm-Wallén

Margot Wallström
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i socialtjänstlagen (1980:620),
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1990:1404) om kommuner-
nas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, rättegångsbalken och
sekretesslagen (1980:100).

Ändringarna i socialtjänstlagen innebär att 6 § kompletteras med
tilläggsbestämmelser som preciserar dels rätten till försörjningsstöd, dels
rätten till annat bistånd. Försörjningsstödet består av en schabloniserad
del och därutöver vissa andra preciserade kostnadsposter som skall utges
till skäliga kostnader. Med annat bistånd avses färdtjänst, hjälp i hemmet
och särskilt boende för äldre eller funktionshindrade. Beslut om försörj-
ningsstöd och annat bistånd skall kunna överklagas genom förvaltnings-
besvär. Vidare föreslås att socialnämnden även får ge bistånd i annan
form. Sådant bistånd får prövas i den ordning som gäller enligt 10 kap.
kommunallagen (1991:900).

Vidare föreslås vissa ändringar som förtydligar socialtjänstens skyldig-
het att i högre utsträckning bistå med aktiva åtgärder samt den enskildes
egna ansvar att göra vad han eller hon kan för att bli självförsörjande.
Nya bestämmelser införs vilka ger kommunen rätt att begära att ung-
domar under 25 år som uppbär försörjningsstöd skall delta i praktik eller
annan kompetenshöj ande verksamhet.

I syfte att stärka bamperspektivet inom socialtjänsten föreslås ett antal
nya bestämmelser. Bland annat föreslås att portalparagrafen kompletteras
med en ny bestämmelse som svarar mot artikel 3 i FN:s barnkonvention
och innebär att det skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa

1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

kräver när åtgärder rör barn. Även en bestämmelse om barns rätt att
komma till tals vid åtgärder som rör dem samt nya regler för skydd,
vård och behandling av barn och ungdom.

Regeringen föreslår även vissa förändringar som rör äldre och fonk-
tionshindrade. Bl.a. föreslås en ny bestämmelse om stöd till anhöriga. I
anslutning till 6 § införs en bestämmelse som reglerar möjligheterna att
flytta till en annan kommun för människor som på grund av ålderdom,
funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av om-
fattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan genomföra flytt-
ningen utan att den andra kommunen erbjuder detta.

Regeringen föreslår vidare vissa regeländringar och nya bestämmelser
som rör enskild verksamhet och dokumentation.

Prop. 1996/97:124

Innehållsförteckning

Prop. 1996/97:124

1   Förslag till riksdagsbeslut ...........................5

2  Lagtext........................................5

2.1  Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) . 5

2.2  Förslag till lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763)...................... 22

2.3  Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kom-
munernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård . . 23

2.4  Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.........24

2.5  Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) . . 25

3  Ärendet och dess beredning.........................27

4  Allmänna utgångspunkter och överväganden .............28

5   Samhällsutvecklingen .............................33

6  Behov av ny lagstiftning...........................41

6.1  Nuvarande lagkonstruktion......................41

6.2  Behov av ny översyn .........................45

7  Allmänna bestämmelser för socialtjänsten ...............47

7.1  Personal och kompetensfrågor ...................47

7.2  Kvalitet...................................51

8   Rätten till bistånd................................61

8.1  Nuvarande ordning...........................61

8.2  Bakgrund..................................63

8.2.1  Socialbidragens utveckling.................63

8.2.2  Orsaker till socialbidragsberoende............64

8.2.3  Socialbidragstagamas levnadsförhållanden ......65

8.2.4  Socialbidraget och övriga socialpolitiska system . . 65

8.3  Socialstyrelsens bruttonorm .....................67

8.4  Rättstillämpning och överklagande ................70

8.5  Aktiva åtgärder .............................71

8.6  Försörjningsstöd och annat bistånd ................78

8.7  Precisering av forsörjningsstödet..................82

8.8  Annat bistånd...............................84

8.9  Bistånd i andra fall...........................90

8.10 Återkrav av utgivet ekonomiskt bistånd.............93

9  Barn- och ungdomsfrågor ..........................98

9.1  Socialtjänstlagen kompletteras med ett bamperspektiv ... 98

9.2  Grundläggande bestämmelser for skyddet av barn och

ungdom.................................. 101

9.3  Anmälan till socialtjänsten om barn som far illa...... 102

9.4  Socialtjänstens utredningsskyldighet i ärenden som rör

skyddet av barn och ungdom ................... 109

9.5  Vård och behandling utanför hemmet ............. 111

9.5.1  Kommunens ansvar for vårdresursplanering .... 111

9.5.2  Socialnämndens ansvar vid vård och fostran

utanför hemmet ....................... 112

9.5.3  Ersättning till familjehemsforäldrar vid en

vårdnadsöverflyttning ................... 118

9.5.4 Stöd och hjälp i samband med ärende om
vårdnad m.m.......................... 119

10 Frågor rörande äldre och funktionshindrade ............. 120

10.1 Mål för arbetet med äldre människor.............. 120

10.2 Äldres möjlighet att flytta till annan kommun........ 123

10.3 Stödet till anhöriga.......................... 130

10.4 Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen........ 134

11 Frågor rörande missbrukare........................ 136

11.1 Socialtjänstens ansvar ........................ 136

11.2 Handläggning av missbruksärenden............... 139

11.3 Avgifter inom missbrukarvården................. 140

12 Kommunal nämndorganisation och sociala distriktsnämnder

enligt socialtjänstlagen ........................... 142

13 Särskilda bestämmelser om enskild verksamhet  .......... 144

13.1 Tillståndspliktig verksamhet.................... 144

13.2 Tillståndsprövningen......................... 146

13.3 Tillsynen................................. 147

14 Dokumentation och personregister ................... 149

14.1 Nya lagbestämmelser om dokumentation i socialtjänsten 149

14.2 De nya bestämmelsernas tillämpningsområde........ 150

14.3 Dokumentationsskyldighetens omfattning........... 151

14.4 Kraven på dokumentationen.................... 152

14.5 Insynsrätt................................. 153

14.6 Omhändertagande av personakter i enskild verksamhet . 155

14.7 Författningsreglering av socialtjänstens personregister . . 156

15 Ansvar i vissa fall för placeringskommun och

folkbokföringkommun............................ 157

15.1 Placeringskommunens ansvar................... 157

15.2 Folkbokföringskommunens ansvar i vissa fall........ 160

16 Ekonomiska konsekvenser av förslagen................ 162

17 Ikraftträdande ................................. 167

18 Författningskommentar ........................... 167

18.1 Förslaget till ändring i socialtjänstlagen (1980:620) .... 167

18.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763)..................... 194

18.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kom-
munernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård . 194

18.4 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ...... 195

18.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 196

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser ................ 198

Bilaga 2 Socialtjänstkommitténs förslag till ny socialtjänstlag . . . 202

Bilaga 3 Socialtjänstkommitténs lagförslag om dokumentation

och socialtjänstregister ....................... 221

Bilaga 4 Bemötandeutredningens lagförslag ............... 234

Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser ................ 236

Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.................... 237

Bilaga 7 Lagrådets yttrande .......................... 259

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997 . . 266

Prop. 1996/97:124

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalnings-
ansvar för viss hälso- och sjukvård,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Prop. 1996/97:124

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'

dels att 41^16 §§ samt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1996:791) om ändring i nämnda lag skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 41 § skall utgå,

dels att 1, 3-6, 9, 12, 19, 20, 22, 23, 27, 30, 33, 36, 37, 47, 50-52,
68-71 och 73-75 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 67 § skall lyda "Tillsyn över social-
tjänsten",

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 6 a-6 h, 7 a, 33 a,
50 a, 50 b, 69 a-69 c, 70 a-70 c, 72 a och 72 b §§, samt närmast före
69 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
främja människomas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor och

aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för
sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla en-
skildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människomas självbestäm-
manderätt och integritet.

När åtgärder rör barn skall sär-
skilt beaktas vad hänsynen till
barnets bästa kräver.

1 Lagen omtryckt 1988:871.

Senaste lydelse av 46 § 1991:1667.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2

Kommunen har det yttersta ansvaret for att de som vistas i kommunen
far det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.

I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.

1 6 h och 72 a §§ finns före-
skrifter om ansvar i vissa fall för
annan kommun än den i vilken den
enskilde vistas.

3

Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.

Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd
gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första
stycket.

Prop. 1996/97:124

Kommunen får sluta avtal med
någon annan om att utföra kom-
munens uppgifter inom social-
tjänsten. Uppgifter som innefattar
myndighetsutövning får dock inte
med stöd av denna bestämmelse
överlämnas till ett bolag, en före-
ning, en samfällighet, en stiftelse
eller en enskild individ.

Kommunen får sluta avtal med
någon annan om att utföra kom-
munens uppgifter inom social-
tjänsten. Genom ett sådant avtal
får en kommun tillhandahålla
tjänster åt en annan kommun.
Uppgifter som innefattar myndig-
hetsutövning får dock inte med
stöd av denna bestämmelse över-
lämnas till ett bolag, en förening,
en samfällighet, en stiftelse eller
en enskild individ.

Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhälls-
organ, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt-
ningarna för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekono-
misk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Socialnämnden bör genom stöd
och avlösning underlätta för dem
som vårdar närstående som är
långvarigt sjuka eller äldre eller
som har funktionshinder.

2 Senaste lydelse 1994:142.

3 Senaste lydelse 1992:1381.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:124

Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörj-
ning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

Den enskilde skall genom bi-
ståndet tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå. Biståndet skall utformas
så att det stärker hans resurser att
leva ett självständigt liv.

Den som inte själv kan tillgodose
sina behov eller kan få dem till-
godosedda på annat sätt har rätt
till bistånd av socialnämnden för
sin försörjning (försörj-
ningsstöd) och för sin livs-
föring i övrigt (annat bi-
stånd) på de villkor som anges i
6 b-6 f §§.

6a?

Den enskilde skall genom bi-
ståndet tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå. Biståndet skall utformas
så att det stärker hans eller
hennes resurser att leva ett själv-
ständigt liv.

6b §

Försörjningsstöd lämnas för skä-
liga kostnader för

1. livsmedel, kläder och skor, lek
och fritid, förbrukningsvaror,
hälsa och hygien samt dagstidning,
telefon och TV-avgift,

2.  boende, hushållsel, arbets-
resor, hemförsäkring, läkarvård,
akut tandvård, glasögon samt med-
lemskap i fackförening och arbets-
löshetskassa.

Skäliga kostnader enligt första
stycket 1 skall i enlighet med vad
regeringen närmare föreskriver
beräknas enligt en för hela riket
gällande norm (riksnorm) på
grundval av officiella prisunder-
sökningar rörande olika hushålls-
typers baskonsumtion. Om det i ett
enskilt fall finns särskilda skäl,
skall socialnämnden dock beräkna
dessa kostnader till en högre nivå.
Nämnden får också i ett enskilt
fall beräkna kostnaderna till en
lägre nivå, om det finns särskilda
skäl för detta.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6c §

Socialnämnden får begära att
den som uppbär försörjningsstöd
under viss tid skall delta i av
nämnden anvisad praktik eller an-
nan kompetenshöjande verksamhet
om den enskilde inte har kunnat
beredas någon lämplig arbets-
marknadspolitisk åtgärd, och

1. inte har fyllt tjugofem år, eller

2. har fyllt tjugofem år men av
särskilda skäl är i behov av kom-
petenshöjande insatser, eller

3. följer en utbildning med till-
gång till finansiering i särskild
ordning men under tid för studie-
uppehåll behöver försörjningsstöd.

Praktik eller kompetenshöjande
verksamhet som avses i första
stycket skall syfta till att utveckla
den enskildes möjligheter att Z
framtiden försörja sig själv. Verk-
samheten skall stärka den enskil-
des möjligheter att komma in på
arbetsmarknaden eller, där så är
lämpligt, på en fortsatt utbildning.
Den skall utformas med skälig
hänsyn till den enskildes individu-
ella önskemål och förutsättningar.

Socialnämnden skall samråda
med länsarbetsnämnden innan be-
slut fattas enligt första stycket.

6d§

Om den enskilde utan godtagbart
skäl avböjer att delta i praktik
eller annan kompetenshöjande
verksamhet som anvisats enligt
6 c §, får fortsatt försörjningsstöd
vägras eller nedsättas. Detsamma
gäller om han eller hon utan god-
tagbart skäl uteblir från praktiken
eller den kompetenshöjande verk-
samheten.

6e§

Den som deltar i praktik eller
annan kompetenshöjande verksam-
het enligt 6 c § skall därvid inte
anses som arbetstagare. I den ut-
sträckning den enskilde utför upp-
gifter som stämmer överens med
eller till sin art liknar sådant som

Prop. 1996/97:124

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse                   Prop. 1996/97:124

vanligen utförs vid förvärvsarbete,
skall han eller hon dock likställas
med arbetstagare vid tillämpning
av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§
och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och
8-10 §§ samt 7-9 kap. ar-
betsmiljölagen (1977:1160) och av
lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring.

6f§

Med annat bistånd avses

1. färdtjänst,

2. hjälp i hemmet,

3. särskilt boende för service och
omvårdnad för äldre eller bostad
med särskild service för funk-
tionshindrade.

6g§

Socialnämnden får ge bistånd i
annan form än eller utöver vad
som följer av 6 b och 6 f §§, om
det finns skäl för det.

6h§

En person som önskar flytta till
en annan kommun, men till följd
ctv ålderdom, funktionshinder eller
allvarlig sjukdom har ett varaktigt
behov av omfattande vård- och
omsorgsinsatser och därför inte
kan bosätta sig där utan att inflytt-
ningskommunen erbjuder be-
hövliga insatser, får hos den kom-
munen ansöka om sådana insatser
som avses i 6 f § punkterna 2 och

3. En sådan ansökan skall behand-
las som om den enskilde var bo-
satt i inflyttningskommunen.

Det förhållandet att sökandens
behov är tillgodosedda i hemkom-
munen får inte beaktas vid pröv-
ning enligt första stycket.

På begäran av inflyttningskom-
munen är hemkommunen skyldig
att bistå den förra kommunen med
den utredning som kan behövas
för bedömningen av ansökan.

7a§

Insatser inom socialtjänsten skall
vara av god kvalitet.

För utförande av socialnämndens
uppgifter skall det finnas personal

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

med lämplig utbildning och erfa-
renhet.

Prop. 1996/97:124

Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genom-
föras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

När en åtgärd rör ett barn skall
barnets inställning så långt det är
möjligt klarläggas. Hänsyn skall
tas till barnets vilja med beaktan-
de av dess ålder och mognad.

12 §4

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda för-
hållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck-
ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om barn och ung-
dom tillgodose det särskilda behov
av stöd och hjälp som kan före-
ligga sedan en tvist om vårdnad
eller umgänge har avgjorts av en
domstol.

19 §

Socialnämnden skall verka för att
äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt och att
ha en aktiv och meningsfull till-
varo i gemenskap med andra.

i sin omsorg om barn och ung-
dom tillgodose det särskilda behov
av stöd och hjälp som kan finnas
sedan ett mål eller ärende om
vårdnad, umgänge eller adoption
har avgjorts av en domstol.

Socialnämnden skall verka för att
äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt och
under trygga förhållanden och
med respekt för deras självbestäm-
mande och integritet.

20 §5

Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåt-
komlig service.

Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och om-
vårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd.

Övergången från ett yrkesverk-
samt liv skall underlättas genom
information och annat stöd.

4 Senaste lydelse 1990:1527.

5 Senaste lydelse 1990:1403. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

10

Föreslagen lydelse

22 §

Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård
eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har
tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den

främjar den enskildes samhörighet främjar den enskildes samhörighet
med de anhöriga och kontakt med med anhöriga och andra närståen-
hemmiljön.                       de samt kontakt med hemmiljön.

Nuvarande lydelse

Vården bör utformas så att den

Prop. 1996/97:124

23 §6

Behovet av andra hem för vård
eller boende än sådana som anges
i 23 a § skall inom varje landsting
tillgodoses av landstinget och
kommunerna i området.

Varje kommun ansvarar för att
det finns tillgång till familjehem
och hem för vård eller boende för
enskilda och familjer som behöver
vårdas och bo utanför det egna
hemmet. Enligt 23 a § skall dock
behovet av vissa hem tillgodoses
av staten.

Landstinget och kommunerna
upprättar gemensamt en plan över
behovet av hem enligt första
stycket och fördelningen av an-
svaret för deras inrättande och
drift. Planen skall redovisas för
länsstyrelsen.

27 §

När ett barns bästa kräver det,
får socialnämnden förbjuda en per-
son som har sitt hem inom kom-
munen att utan nämndens med-
givande ta emot andras underåriga
barn för sådan vistelse i hemmet
som inte är tillfällig.

När ett barns bästa kräver det,
får socialnämnden förbjuda eller
begränsa möjligheterna för en per-
son som har sitt hem inom kom-
munen att i hemmet ta emot andras
underåriga barn.

Ett förbud enligt första stycket
omfattar inte fall då det med hän-
syn till särskilda omständigheter
är uppenbart befogat att ett barn
tas emot i hemmet.

30 §7

Ett medgivande enligt 25 § första
stycket meddelas av socialnämn-
den i vårdnadshavarens hem-
kommun. Om nämndens prövning
gäller ett hem i en annan kommun,

Ett medgivande enligt 25 § första
stycket meddelas av socialnämn-
den i vårdnadshavarens hem-
kommun. Om nämndens prövning
gäller ett hem i en annan kommun,

6 Senaste lydelse 1993:1. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

7 Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

11

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

skall nämnden rådgöra med skall nämnden informera och sam-
socialnämnden i den kommunen råda med den kommunen innan
innan den fattar sitt beslut.            den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket och ett samtycke enligt 25 §
femte stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hem-
kommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldig-
heterna enligt 26 §. I de fall samtycke enligt 25 § femte stycket lämnats
av socialnämnden i en annan kommun fullgör i stället den nämnden
skyldigheterna enligt 26 §.

33 §

Prop. 1996/97:124

Socialnämnden får återkräva
ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit enligt 6 §, endast om
den har lämnats som förskott på
en förmån eller ersättning eller till
den som är indragen i arbetskon-
flikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i
annat fall än som avses i 6 §, får
socialnämnden återkräva hjälpen,
om den har getts under villkor om
återbetalning.

33

Socialnämnden får, i andra fall
än som avses i 33 a §, återkräva
försörjningsstöd som den enskilde
har erhållit enligt 6 b § endast om
det har lämnats

1. som förskott på en förmån
eller ersättning,

2. till den som är indragen i ar-
bets konflikt, eller

3. till den som på grund av för-
hållanden som han eller hon inte
kunnat råda över hindrats från att
förfoga över sina inkomster och
tillgångar.

Har ekonomisk hjälp lämnats
med stöd av 6 g §, får socialnämn-
den återkräva hjälpen, om den har
getts under villkor om återbetal-
ning.

Beslut som avser ekonomisk
hjälp som kan komma att åter-
krävas enligt denna paragraf skall
vara skriftligt. Beslutet skall inne-
hålla uppgift om den eller de om-
ständigheter som enligt denna
paragraf utgör grund för återbe-
talningsplikten. Beslutet skall del-
ges den enskilde.

Om någon genom oriktiga upp-
gifter eller genom underlåtenhet
att lämna uppgifter eller på annat
sätt förorsakat att ekonomiskt bi-
stånd enligt 6 b eller 6 g § utgått
obehörigen eller med för högt be-
lopp, får socialnämnden återkräva
vad som har betalats ut för
mycket.

Om någon i annat fall än som
avses i första stycket uppburit så-
dant ekonomiskt bistånd obe-

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

hörigen eller med för högt belopp
och skäligen borde ha insett detta,
får socialnämnden återkräva vad
som har betalats ut för mycket.

Prop. 1996/97:124

36 §

Vill socialnämnden föra talan om
ersättning som en enskild inte be-
talar godvilligt för ekonomisk
hjälp som avses i 33 § eller för
kostnad som kommunen har haft
enligt 34 § första eller andra
stycket, skall talan väckas hos
länsrätten inom tre år från det
kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län
där den enskilde är bosatt.

Vill socialnämnden föra talan om
ersättning som en enskild inte be-
talar godvilligt för ekonomisk
hjälp som avses i 33 eller 33 a §
eller för kostnad som kommunen
har haft enligt 34 § första eller
andra stycket, skall talan väckas
hos länsrätten inom tre år från det
kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län
där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur
stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller
annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

37

Socialnämnden får helt eller del-
vis efterge den ersättningsskyldig-
het som avses i 33 £ och 34 §
första och andra styckena.

§

Socialnämnden får helt eller del-
vis efterge den ersättningsskyldig-
het som avses i 33 och 33 a §§
samt 34 § första och andra
styckena.

47 §8

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en sär-
skild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ären-
den som ankommer på nämnden enligt 25 § första-fjärde styckena och
28 § denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 §
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall.

Första stycket gäller även i ären- Första stycket gäller även i ären-
den enligt 25 § femte stycket om den enligt 25 § femte stycket om
samtycke vägras.                   samtycke vägras och beslut enligt

36 § om att föra talan om åt er kr av
enligt 33 a f

50 §

Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom
ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Fad som har kommit fram vid ut-
redning och som har betydelse för
ett ärendes avgörande skall till-
varatas på ett betryggande sätt.

’ Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

50 a §

Vid en utredning om social-
nämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd eller stöd får
nämnden, för bedömningen av be-
hovet av insatser, konsultera sak-
kunniga samt i övrigt ta de kon-
takter som behövs. Utredningen
skall bedrivas så att inte någon
onödigt utsätts för skada eller
olägenhet. Den skall inte göras
mer omfattande än vad som är
motiverat av omständigheterna i
ärendet.

Utredning enligt första stycket
skall bedrivas skyndsamt och vara
slutförd senast inom fyra månader.
Finns det särskilda skäl får social-
nämnden besluta att förlänga ut-
redningen för viss tid.

Den som berörs av en sådan ut-
redning som anges i första stycket
skall underrättas om att en utred-
ning inleds.

Prop. 1996/97:124

50 b §

Socialnämnden är skyldig att
slutföra en utredning enligt 50 a §
och fatta beslut i ärendet även om
den underårige byter vistelsekom-
mun. Detsamma gäller om en ut-
redning inletts enligt 50 § och
ärendet avser vård av miss-
brukare.

Första stycket gäller inte om den
nya vistelsekommunen samtycker
till att ta över utredningen av
ärendet.

51 §

Vad som har kommit fram vid
utredning och som har betydelse
för ett ärendes avgörande skall
tillvaratas på ett betryggande sätt.

Handläggning av ärenden som
rör enskilda samt genomförande
av beslut om stödinsatser, vård
och behandling skall dokumente-
ras. Dokumentationen skall utvisa
beslut och åtgärder som vidtas i
ärendet samt faktiska omständig-
heter och händelser av betydelse.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så
att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

14

Nuvarande lydelse

Den enskilde bör hållas under-
rättad om de joumalanteckningar
och andra anteckningar som förs
om honom.

Föreslagen lydelse

52 §

Dokumentationen skall utformas
med respekt för den enskildes
integritet. Den enskilde bör hållas
underrättad om de joumalanteck-
ningar och andra anteckningar som
förs om honom. Om den enskilde
anser att någon uppgift i doku-
mentationen är oriktig skall detta
antecknas.

Prop. 1996/97:124

68 §’

Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,

informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,

främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och
andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.

Annat hem för vård eller boende
än sådant som avses i 23 a § står
under länsstyrelsens tillsyn. Läns-
styrelsen har rätt att inspektera
verksamheten vid sådana hem.

69

Vill en enskild person eller sam-
manslutning inrätta ett hem för
vård eller boende, skall tillstånd
sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant
hem står under löpande tillsyn av
socialnämnden i den kommun där
hemmet är beläget. Nämnden har
rätt att inspektera verksamheten
vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket
gäller även hem som har inrättats
för vård under en begränsad del
av dygnet.

Föreskrifter ont enskild
verksamhet rn.ni.

§10

Ett bolag, en förening, en sam-
fällighet, en stiftelse eller en en-
skild individ får inte utan tillstånd
av länsstyrelsen yrkesmässigt be-
driva verksamhet i form av

1. hem för vård eller boende,

2. särskilda boendeformer mot-
svarande sådana som avses i 20 §
andra stycket eller 21 § tredje
stycket,

3. hem för viss annan heldygns-
vård,

4. hem eller öppen verksamhet
för vård under en begränsad del
av dygnet.

Tillstånd skall sökas hos länssty-
relsen i det län där verksamheten
skall bedrivas.

9 Senaste lydelse 1993:1. Ändringen innebär att andra stycket upphävs

10 Senaste lydelse 1996:791.

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Tillstånd behövs inte för sådan
verksamhet som kommunen genom
avtal enligt 4 § tredje stycket har
överlämnat till en enskild att ut-
föra.

69 a §

Tillstånd att bedriva sådan verk-
samhet som avses i 69 § får be-
viljas endast om verksamheten
uppfyller kraven på god kvalitet
och säkerhet.

Tillstånd får förenas med villkor
av betydelse för kvalitet och säker-
het i verksamheten.

Om verksamheten helt eller till
väsentlig del ändras eller flyttas,
skall nytt tillstånd sökas.

69 b §

Länsstyrelsen har tillsyn över

1. annat hem för vård eller bo-
ende än sådant som avses i
23 a §,

2.  verksamhet för vilken det
krävs tillstånd enligt 69 § första
stycket 2-4,

3. verksamhet som kommunen
genom avtal enligt 4 § tredje
stycket har överlämnat till en en-
skild att utföra,

4. annan enskild verksamhet än
sådan som omfattas av 1-3 från
vilken kommunen upphandlar
tjänster för att fullgöra skyldig-
heter enligt denna lag.

Länsstyrelsen har rätt att inspek-
tera sådan verksamhet och får
inhämta de upplysningar och ta
del av de handlingar som behövs
för tillsynen.

69 c §

Verksamhet för vilken tillstånd
krävs enligt 69 § första stycket
står under löpande tillsyn av
socialnämnden i den kommun där
verksamheten är belägen. Nämn-
den har rätt att inspektera verk-
samheten och får inhämta de upp-
lysningar och ta del av de hand-
lingar som behövs för tillsynen.

Om socialnämnden får kännedom
om missförhållanden i enskild
verksamhet som står under läns-

Prop. 1996/97:124

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

styrelsens tillsyn, skall socialnämn-
den underrätta länsstyrelsen om
det.

Prop. 1996/97:124

70 §

Om det föreligger något missför-
hållande vid ett hem för vård eller
boende som står under länsstyrel-
sens tillsyn, skall länsstyrelsen
förelägga ledningen för hemmet att
avhjälpa missförhållandet.

Om det föreligger något missför-
hållande i sådan verksamhet som
står under länsstyrelsens tillsyn en-
ligt 69 b §, skall länsstyrelsen
förelägga den som ansvarar för
verksamheten att avhjälpa missför-
hållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte
efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

70 a §

Bestämmelserna i 51 och 52 §§
gäller i tillämpliga delar i enskild
verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn enligt 69 b §.
Dokumentationen skall bevaras så
länge den kan antas ha betydelse
för åtgärder i verksamheten.

70 b §

En handling i en personakt i en-
skild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b §
skall, om det begärs av den som
akten rör, så snart som möjligt
tillhandahållas denne för läsning
eller avskrivning på stället eller i
avskrift eller kopia, om inte annat
följer av 71 a §.

Frågor om utlämnande enligt
första stycket prövas av den som
ansvarar för personakten. Anser
denne att personakten eller någon
del av den inte bör lämnas ut,
skall han genast med eget yttrande
överlämna frågan till länsstyrelsen
för prövning.

70 c §

Länsstyrelsen får besluta att en
personakt i enskild verksamhet
som står under länsstyrelsens till-
syn enligt 69 b § skall tas om
hand

1. om verksamheten upphör,

2. om det på sannolika skäl kan
antas att personakten inte kommer
att handhas enligt föreskrifterna i

11 Senaste lydelse 1993:1.

2 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 124

17

Nuvarande lydelse

71

Var och en som får kännedom
om att en underårig misshandlas i
hemmet eller annars behandlas
där på ett sådant sätt att det är
fara för hans hälsa eller utveck-
ling bör anmäla detta till social-
nämnden.

Myndigheter vars verksamhet be-
rör barn och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten är
skyldiga att genast till socialnämn-
den anmäla om de i sin verksam-
het får kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs
skydd. Detta gäller även dem som

Föreslagen lydelse

denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen,
eller

3. om den som ansvarar för
personakten ansöker om det och
det finns ett påtagligt behov av att
akten tas om hand.

En omhändertagen personakt
skall återlämnas, om det är möjligt
och det inte finns skäl för om-
händertagande enligt första
stycket. Beslut i fråga om åter-
lämnande meddelas av länsstyrel-
sen efter ansökan av den som vid
beslutet om omhändertagande an-
svarade för personakten.

Personakter som har tagits om
hand enligt första stycket skall
förvaras avskilda hos arkivmyndig-
heten i den kommun där akterna
omhändertagits. Personakterna
skall bevaras i minst två år från
det att de kom in till arkivmyndig-
heten. En myndighet som har hand
om en personakt som har om-
händertagits har, om en uppgift ur
akten begärs för särskilt fall, sam-
ma skyldighet att lämna uppgiften
som den haft som ansvarat för
akten före omhändertagandet.

§'2

Var och en som får kännedom
om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd bör anmäla
detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet be-
rör barn och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjuk-
vården och socialtjänsten är skyl-
diga att genast till socialnämnden
anmäla om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan
innebära att socialnämnden be-
höver ingripa till en underårigs
skydd. Detta gäller även dem som

12 Senaste lydelse 1996:140.

Prop. 1996/97:124

18

Nuvarande lydelse

är anställda hos sådana myndig-
heter samt läkare, lärare, sjuk-
sköterskor och barnmorskor som
inte har sådan anställning. För
familjerådgivning gäller i stället
vad som sägs i tredje stycket.

Föreslagen lydelse

är anställda hos sådana myndig-
heter. Sådan anmälningsskyldighet
gäller också dem som är verksam-
ma inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som berör barn
och ungdom eller annan yrkes-
mässigt bedriven enskild verksam-
het inom hälso- och sjukvården
eller på socialtjänstens område.
För familjerådgivning gäller i
stället vad som sägs i tredje
stycket.

Prop. 1996/97:124

De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast
anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att
en underårig utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet.

Myndigheter, befattningshavare
och yrkesutövare som anges i and-
ra stycket är skyldiga att lämna
socialnämnden alla uppgifter som
kan vara av betydelse for utred-
ning av en underårigs behov av
skydd.

Myndigheter, befattningshavare
och yrkesverksamma som anges i
andra stycket är skyldiga att lämna
socialnämnden alla uppgifter som
kan vara av betydelse for utred-
ning av en underårigs behov av
skydd.

Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 §
lagen (1993:335) om Barnombudsman.

72 a §

Om någon efter beslut av en
socialnämnd vistas i en annan
kommun i familjehem, hem för
vård eller boende eller sådan bo-
endeform eller bostad som avses i
20 § andra stycket, 21 § tredje
stycket och 69 § första stycket 2,
har den kommun som beslutat om
vistelsen ansvaret för det bistånd
enligt 6 § samt det individuellt
behovsprövade stöd och de indivi-
duellt behovsprövade sociala
tjänster enligt 10-12 och 16 §§
som den enskilde kan behöva.
Placeringskommunens ansvar upp-
hör om ärendet överflyttas enligt
72 §.

Den kommun där den enskilde är
folkbokförd har samma ansvar
som en placeringskommun enligt
första stycket för bistånd, stöd och
sociala tjänster

1. under kriminalvård i anstalt,

2. under vård på sjukhus eller i
annan sjukvårdsinrättning på ini-
tiativ av någon annan än en kom-
mun,

19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. som aktualiserats inför avslut-
ningen av vård enligt 1 eller 2.

Prop. 1996/97:124

72 b §

Om vårdnaden av en underårig
överflyttats till en eller två särskilt
förordnade vårdnads hav are som
den underårige tidigare varit
familjehemsplacerad hos, får kom-
munen fortsätta att betala dessa
vårdnadshavare skälig ersättning.

73 §

Socialnämndens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
delat beslut i fråga om
bistånd enligt 6 §,
medgivande, återkallelse av med-
givande eller om samtycke enligt
25 §,

förbud enligt 27 §,
eller eftergift enligt 37 §.

Socialnämndens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
delat beslut i fråga om
försörjningsstöd enligt 6 b §,
vägran eller nedsättning av fort-
satt försörjningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6 f §,
ansökan enligt 6 h §,
medgivande, återkallelse av med-
givande eller om samtycke enligt
25 §, eller

förbud eller begränsning enligt
27 §.

Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

74 §
Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 § eller om
föreläggande eller förbud enligt
70 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 §, om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och om omhändertagande av per-
sonakt enligt 70 c £ får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. /
fråga om överklagande av läns-
styrelsens beslut enligt 70 b §
gäller i tillämpliga delar bestäm-
melserna i 15 kap. 7 § sekretess-
lagen (1980:100).

13 Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

14 Senaste lydelse 1995:53.

20

Nuvarande lydelse

Länsstyrelsens beslut om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och domstols motsvarande beslut
gäller omedelbart.

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsens beslut om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och om omhändertagande av per-
sonakt enligt 70 c § samt domstols
motsvarande beslut gäller omedel-
bart. Polismyndigheten skall läm-
na den hjälp som behövs för att
verkställa ett beslut om om-
händertagande av personakt.

Prop. 1996/97:124

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

75 §'5

Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:000) om
internationell adoptionsförmedling,

2. överträder förbud som har
meddelats med stöd av 27 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant
hem för vård eller boende som
avses i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 70 § fortsätter
verksamheten vid ett hem för vård
eller boende.

2. överträder förbud eller be-
gränsning som har meddelats med
stöd av 27 §,

3.  utan tillstånd driver sådan
verksamhet som avses i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 70 § fortsätter
verksamheten.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 68-70 och 72 a §§, 75 § första
stycket 3 och 4 samt upphävandet av punkt 2 av övergångsbestämmel-
serna till lagen (1996:791) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) den
1 juli 1997, och i övrigt den 1 januari 1998.

2. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att inrätta ett hem
för vård eller boende skall anses ha fått tillstånd att bedriva motsvarande
verksamhet enligt 69 § i dess nya lydelse.

3. Den som har tillstånd att bedriva enskild verksamhet med stöd av
punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (1996:791) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620) skall anses ha erhållit tillstånd enligt 69 § i
dess nya lydelse, om det för verksamheten krävs tillstånd även enligt de
nya bestämmelserna.

4. I fråga om tillstånd som enligt punkterna 2 och 3 skall gälla som
tillstånd enligt 69 § i dess nya lydelse fastställer länsstyrelsen till vilken
punkt i nämnda paragraf som verksamheten skall hänföras.

5. Om en ansökan om bistånd kommit in före ikraftträdandet, skall
äldre bestämmelser tillämpas i vad avser tid före den 1 januari 1998.

15 Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

21

2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)

Härigenom föreskrivs att 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)’

Prop. 1996/97:124

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

18

Varje kommun skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform
eller bostad som avses i 20 § and-
ra stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620). Varje
kommun skall även i samband
med dagverksamhet, som omfattas
av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda
en god hälso- och sjukvård åt dem
som vistas där.

Föreslagen lydelse

§2

Varje kommun skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform
eller bostad som avses i 20 § and-
ra stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620) eller
som efter beslut av kommunen bor
i sådan särskild boendeform som
avses i 69 § första stycket 2 sam-
ma lag. Varje kommun skall även
i samband med dagverksamhet,
som omfattas av 10 § social-
tjänstlagen, erbjuda en god hälso-
och sjukvård åt dem som vistas
där.

En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen
hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård).

Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten
att erbjuda sådan vård, som sägs i andra stycket, om landstinget och
kommunen kommer överens om det samt regeringen medger det.
Överenskommelsen får avse även ansvar för förbrukningsartiklar som
avses i 3 c §.

Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och kommunens
befogenhet enligt andra stycket omfattar inte sådan hälso- och sjukvård
som meddelas av läkare.

En kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de upp-
gifter som kommunen ansvarar för enligt denna lag. En uppgift som
innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestäm-
melse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse
eller en enskild individ.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Lagen omtryckt 1992:567.

2 Senaste lydelse 1996:1151.

22

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om        Prop. 1996/97:124

kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §*

En kommun skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för
hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommmunen
enligt vad som sägs i denna lag.

Betalningsansvaret för personer
som efter beslut av en kommun
vistas i en annan kommun i sådan
särskild boendeform eller bostad
som avses i 20 § andra stycket,
21 § tredje stycket och 69 § första
stycket 2 socialtjänstlagen
(1980:620) har dock den kommun
som beslutat om vistelsen.

Vad som i denna lag sägs om landsting gäller även kommuner som
inte ingår i ett landsting.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Senaste lydelse 1994:89.

23

2.4 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följan-
de lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:124

36 kap.

5§'

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna
utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har in-
hämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (1980:620) och
deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkes-
utövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast
om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen
inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem
endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen
gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.

Utan hinder av vad som sägs i
andra eller tredje stycket är andra
än försvarare skyldiga att vittna i
mål angående brott, för vilket inte
är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år.

Utan hinder av vad som sägs i
andra eller tredje stycket föreligger
skyldighet att vittna för

1. andra än försvarare i mål
angående brott som avses i
14 kap. 2 § femte stycket sekre-
tesslagen (1980:100) och

2. den som har uppgiftsskyldighet

enligt 71   §  socialtjänstlagen

(1980:620) i mål enligt 25 eller
27 § samma lag eller enligt lagen
(1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till
det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen
(1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan
är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får
inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt
eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om för-
hållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1 Senaste lydelse 1996:142.

24

2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Prop. 1996/97:124
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)’ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

7 kap.

4§2

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller
dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan sam-
tycke. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild som
uppnått myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få
vetskap om vilka hans biologiska föräldrar är.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som
enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om social-
tjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av miss-
brukare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag
handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos
annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut
eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos
kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs ärenden om bistånd
åt asylsökande och andra utlänningar, ärenden om introduktionsersätt-
ning för flyktingar och vissa andra utlänningar, ärenden om tillstånd till
riksfårdtjänst eller till parkering för rörelsehindrade samt verksamhet
enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Sekretess gäller i verksamhet
som avser omhändertagande av
personakt enligt 70 c § social-
tjänstlagen (1980:620) för uppgift
om enskilds personliga förhållan-
den. Utan hinder av sekretessen
får uppgift lämnas till socialnämnd
om uppgiften behövs för handlägg-
ning av ärende eller genomförande
av beslut om stödinsatser, vård
eller behandling och det är av
synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

2 Senaste lydelse 1994:595.

25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:124

Sekretess enligt första stycket
gäller inte beslut i ärenden om
ansvar eller behörighet för perso-
nal inom kommunal hälso- och
sjukvård. Beträffande anmälan i
sådant ärende gäller sekretess om
det kan antas att den som upp-
giften rör eller någon honom när-
stående lider betydande men om
uppgiften röjs.

Sekretess enligt första stycket
gäller inte

1. beslut i ärenden om ansvar
eller behörighet för personal inom
kommunal hälso- och sjukvård,
eller

2. beslut i fråga om omhänder-
tagande eller återlämnande av
personakt.

Beträffande anmälan i ärende
om ansvar eller behörighet för
personal inom kommunal hälso-
och sjukvård gäller sekretess om
det kan antas att den som upp-
giften rör eller någon honom när-
stående lider betydande men om
uppgiften röjs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

26

3. Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 13 juni 1991 bemyndigade regeringen dåvarande
statsrådet Bengt Lindqvist att tillkalla en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen (1980:620).
Kommittén antog namnet Socialtjänstkommittén. Översynen avsåg att
innefatta bl.a. en utvärdering av socialtjänstlagens tillämpning och syfta
till att tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och
ansvarsområden. Enligt direktiven (Dir. 1991:50) skulle kommitténs
arbete inriktas mot följande huvudområden:

- Socialtjänstlagens regler om rätt till bistånd, det yttersta ansvaret och
vistelsebegreppet.

- Överklagande av beslut inom socialtjänsten.

- Kommunernas socialbidragsnormer.

- Socialtjänstens framtida inriktning och organisation.

- Tillsyn, uppföljning och utvärdering.

I betänkandet Rätten till bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30)
lämnade kommittén förslag som bl.a. innebär preciseringar i fråga om
den enskildes rätt till bistånd inom socialtjänsten och förtydliganden av
ansvarsfördelningen mellan kommunerna och andra huvudmän. I huvud-
betänkandet Ny socialtjänstlag (SOU 1994:139) redovisas en bred över-
syn av socialtjänstens olika verksamhetsområden och förslag lämnas till
en ny socialtjänstlag. I betänkandet Dokumentation och Socialtjänst-
register (SOU 1995:86) lämnades förslag avseende dokumentations- och
registerfrågor. Alla betänkandena har remissbehandlats och förteckningar
över remissinstanserna finns i bilaga 1. Socialtjänstkommitténs lagför-
slag till ny socialtjänstlag (SOU 1994:139) finns i bilaga 2. Kommitténs
lagförslag från betänkandet Dokumentation och Socialtjänstregister
(SOU 1995:86) finns i bilaga 3. Sammanställningar över remissvaren
kan erhållas från Socialdepartementet.

Socialtjänstkommittén har dessutom under 1995 kommit med ett del-
betänkande Kompetens och kunskapsutveckling - om yrkesroller och
arbetsfält inom socialtjänsten (SOU 1995:58).

Socialstyrelsen har under hösten 1995 i två rapporter, Socialbidrags-
tagare och socialbidragens utveckling (1995:4) och Socialbidragsnormen

- en översyn (1995:24), redovisat en utvärdering av socialbidragssyste-
mets funktion.

Regeringen beslutade i december 1995 att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att kartlägga och analysera frågan om bemötande av äldre
(Dir. 1995:159). Mot bakgrund av den pågående debatten om äldres rätt
att flytta till annan kommun, fick utredaren bl.a. i uppdrag att belysa
denna fråga. I november 1996 överlämnade utredningen delbetänkandet
Rätt att flytta - en fråga om bemötande av äldre (SOU 1996:161) vars
förslag behandlas i detta sammanhang. Betänkandet har remissbehandlats
och remissyttrandena finns tillgängliga på Socialdepartementet. I bilaga
4 redovisas kommitténs lagförslag och i bilaga 5 finns en förteckning
över remissinstanserna.

Prop. 1996/97:124

27

Genom en ändring i den numera upphävda departementsförordningen
beslutade regeringen att barnomsorgen och skolbamomsorgen ff.o.m.
den 1 juli 1996 skall tillhöra utbildningsdepartementets ansvarsområde.
Enligt förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet
hör förskoleverksamheten och skolbamomsorgen till Utbildningsdeparte-
mentet. En arbetsgrupp inom regeringskansliet har fått i uppdrag att
lämna förslag till hur tillämpliga delar av bestämmelserna i Socialtjänst-
lagen kan inarbetas i skollagen (1980:1100). Den har också fått i upp-
drag att se över nuvarande definitioner av barnomsorg. Arbetsgruppen
har nyligen presenterat sina förslag i betänkandet Samverkan för utveck-
ling. Om förskolan, skolan och skolbamomsorgen (Ds 1997:10). För-
slagen är för närvarande föremål för remissbehandling.

Med hänsyn till att arbetet med att integrera bamomsorgslagstiftningen
i skollagen ännu ej är slutfört bibehålls tills vidare de paragrafer i social-
tjänstlagen som berör dessa områden oförändrade. Avsikten är dock att
dessa paragrafer så småningom skall lyftas ut ur socialtjänstlagen.

Kvinnovåldskommissionen (1995:60) lämnade i juni 1995 sitt slut-
betänkande som innehåller förslag som rör bl.a. vissa ändringar i social-
tjänstlagen. Regeringen kommer att avlämna en proposition under hösten
1997 då kommissionens förslag som rör socialtjänsten kommer att be-
handlas.

Prop. 1996/97:124

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 februari 1997 att inhämta Lagrådets yttran-
de över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 7.

Lagrådet har föreslagit att lagtexterna justeras på en rad punkter. Rege-
ringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Därutöver har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexterna. Vi återkommer till Lagrådets
synpunkter dels i avsnitt 8.5 och 9.1, dels i författningskommentaren.

4 Allmänna utgångspunkter och överväganden

Socialtjänstreformen som genomfördes i början av 1980-talet innebar en
genomgripande förändring av de vägledande principerna för social-
tjänsten. Styrande begrepp som infördes i och med denna reform var
helhetssyn, frivillighet och självbestämmande, kontinuitet, normalisering,
flexibilitet, närhet och valfrihet. I botten låg en i regeringsformen ut-
tryckt grundläggande princip om alla människors lika värde och att
demokratins idéer skall vara vägledande inom alla samhällets områden.
De övergripande målen för socialtjänsten, som formulerades i portal-
paragrafen i socialtjänstlagen, präglas också av en positiv tilltro till den
enskildes egen förmåga och vilja att förändra sin situation.

Dessa förändringar var en uppgörelse med resterna av en föråldrad för-
myndarinriktad sociallagstiftning med rötter i den tidigare legostadgan,
fattigvårdslagen och lösdriverilagen.

28

En huvudlinje i reformen var frivillighet i stället för tvång. Slentrian-
mässig tvångsvård av vuxna missbrukare skulle nu upphöra. Även inom
ungdomsvården skulle tvångsåtgärder begränsas, i huvudsak till en in-
ledningsfas i behandlingen och rättssäkerheten skulle stärkas.

En annan huvudlinje var helhetssyn i stället för splittrad symptom-
behandling. En familj skulle inte samtidigt kunna vara aktuell för åt-
gärder enligt barnavårds-, nykterhetsvårds-, och socialvårdslagama.

En tredje huvudlinje var att använda socialtjänstens kunskaper och
erfarenheter i ett förebyggande och samhällsplanerande arbete. Social-
tjänsten skulle inte längre enbart ha till uppgift att "städa upp" efter en
samhällsutveckling som var ogynnsam för många svaga grupper i sam-
hället. Genom samhällsplanering och samhällsarbete skulle problem-
områden och problemsituationer bearbetas så att akuta problem så långt
möjligt kunde förebyggas.

En annan förändring i syfte att undanröja kvarvarande inslag av för-
myndarskap var det ändrade perspektivet; från att myndigheterna bedöm-
de vad som är bäst till att den enskildes vilja blir avgörande för insatsen.
Frivillighet och självbestämmande var en stor attitydförändring som
präglat utvecklingen ända sedan mitten av 1970-talet.

De förändringar som kom till uttryck i 1980 års lagstiftning hade i sin
tur sin bakgrund i samhällsförändringar under efterkrigstiden som ytterst
går tillbaka till demokratins genombrott i Sverige. Ett mer jämlikt sam-
hälle, allmänt höjd utbildningsnivå, demokratisk respekt för människors
lika värde samt ökade ekonomiska möjligheter både nödvändigjorde och
möjliggjorde ett annat förhållningssätt inom socialtjänsten. Samtidigt
medförde den snabba samhällsutvecklingen under 1960- och 1970-talen
och de sociala missförhållanden denna ledde till, krav på ett annat
bredare arbetssätt - med ökad tonvikt på strukturer och förebyggande
arbete i förhållande till individer och behandling. Slutsatserna av dessa
iakttagelser kom i den nya lagen bland annat till uttryck genom be-
toningen av socialtjänstens skyldighet att medverka i samhällsplane-
ringen i samverkan med andra samhällsorgan.

Det kan alltså konstateras att samhällsförändringar under efterkrigs-
tiden i hög grad låg bakom den förändrade inriktningen av socialtjänsten
genom 1980 års socialtjänstlag. Frågan är då om det idag ett och ett
halvt decennium senare finns skäl till en motsvarande omläggning mot
bakgrund av vad som skett i samhället under denna tid och de föränd-
ringsprocesser som pågår.

I följande avsnitt görs en genomgång och beskrivning av de viktigare
utvecklingstendenserna i samhället av betydelse för den framtida social-
tjänsten. Regeringen vill dock redan nu klart deklarera att grundtankarna
bakom 1980 års socialtjänstlagstiftning fortfarande står sig och ingen av
de utvecklingstendenser i samhället som vi idag kan skönja motiverar
något avsteg från de grundläggande principer som formulerats i nu
gällande socialtjänstlag. Vårt samhälle vilar på demokratisk grund. Rege-
ringsformens principer har oförändrad giltighet som allmän utgångspunkt
inom alla samhällsområden. Den allmänna utbildningsnivån har ytter-
ligare höjts och människors förväntningar om valfrihet och självbestäm-

Prop. 1996/97:124

29

mande har snarare markerats ytterligare i förhållande till situationen
under 1970-talet.

Inte heller finns det i dag någon anledning att misstro människors vilja
och förmåga att, när möjligheter erbjuds, aktivt förändra sin situation.
Snarare har människors vilja till inflytande och ansvarstagande ökat. Det
grundläggande synsättet för socialtjänsten måste därmed förbli oför-
ändrat.

En annan fråga är att medlen för att uppnå dessa mål kanske i många
fall kan behöva omprövas. Den dramatiskt ökade arbetslösheten och
tendenserna till ökade klyftor i samhället ställer t.ex. allt starkare krav
på aktiva insatser från socialtjänstens sida för att verka för människors
ekonomiska och sociala trygghet.

Diskussionens vågor gick höga inför 1980 års socialtjänstreform fram-
för allt när det gällde frågan om frivilligvård kontra tvångsvård. De
flesta insåg nog att det med den nya lagstiftningen inte var möjligt att
helt avskaffa tvånget eller att få bort alla inslag av förmyndarskap.
Svårast att leva upp till har utan tvekan varit ambitionen att social-
tjänsten i avgörande moment skulle kunna påverka samhällsplaneringen.
I övrigt kan konstateras att socialtjänsten under de 15 år som nuvarande
lagstiftning varit i kraft tydligt har förändrats i den riktning som var av-
sedd.

Skälen för regeringens förslag till komplettering av nuvarande lagstift-
ning är alltså inte att ompröva grundtankarna i 1980 års reform. Arbets-
lösheten, de neddragna kommunala resurserna, förändringarna i social-
försäkringssystemen och en omfattande systemkritik mot välfärdspoli-
tikens grundvalar är några av de förändringar som präglar socialtjänstens
verklighet i dag. Fler människor än tidigare är utsatta för olika sociala
problem. Brottsutvecklingen, med en kraftig ökning av antalet anmälda
brott, påverkar också socialtjänstens arbetsvillkor. Samtidigt är resurser-
na för att ge stöd och hjälp mer begränsade än tidigare.

Det är i detta läge enligt regeringens uppfattning allt mer angeläget att
åter slå fast socialtjänstlagens grundläggande målsättningar och värde-
ringar samt att hitta praktiska vägar att skapa största möjliga effektivitet
i det sociala arbetet.

Utöver dessa mer allmänna iakttagelser bör dock några mer speciella
förhållanden påtalas. En viktig utvecklingstendens är familjens successivt
förändrade roll. Denna förändring, som ytterst sammanhänger med indi-
videns ökade frihet i det moderna samhället och kvinnornas förändrade
ekonomiska situation (att separera är idag socialt accepterat och ekono-
miskt möjligt), kan emellertid ställa barnen i en mer utsatt position och
gör det angeläget att socialtjänsten mer än tidigare inriktas på att verka
med bamens bästa för ögonen. Förslag om att i socialtjänstlagens första
paragraf införa ett stycke som tydligt markerar detta bör ses mot denna
bakgrund.

Genom det växande trycket på äldreomsorgen har också anhörigas in-
satser inom vård och omsorg alltmer kommit att uppmärksammas. Det
har blivit tydligt bl.a. genom olika forskningsresultat att de anhöriga
svarar för en huvuddel av insatserna inom äldreomsorgen och betydande

Prop. 1996/97:124

30

delar inom andra områden. Förslaget om att socialtjänsten genom stöd
och avlösning bör underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka,
äldre och människor med handikapp är till en del avsett att skydda och
stödja den viktiga resurs som de anhörigas insatser utgör. Men en annan
viktig aspekt är också att detta i högre grad skall möjliggöra ökad valfri-
het och kontinuitet i omsorgen. Av samma skäl bör socialtjänsten stödja
frivilligt socialt arbete, som kan utgöra ett viktigt komplement och i
vissa fall tillföra omsorgen kvaliteter som annars kommer vara svåra att
uppnå.

Utvecklingen mot ett multi-etniskt samhälle aktualiserar i hög grad de
principer om valfrihet, medbestämmande och integritet som redan finns
inskrivna i nuvarande socialtjänstlag. I framtiden kan detta dock komma
att behöva ta sig mer konkreta uttryck i form av verksamheter med spe-
ciella resurser eller särskilt utformade angreppssätt för olika grupper.
Brukarinflytande är också något som allt fler ser som självklart vid ut-
formning av nya verksamheter. Krav på ökad integritet och självbestäm-
mande är också viktiga utgångspunkter liksom utvecklingen mot ett allt
mer serviceinriktat arbetssätt som sammanhänger med människors bättre
utbildning och förmåga att ställa krav.

Det är viktigt att socialtjänsten i ökad utsträckning får stöd av och
samverkar med andra samhälleliga verksamheter; psykiatrin, den öppna
sjukvården, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, kriminalvården,
familjerådgivningen, mödra- och barnhälsovården, barnomsorgen, skolan
och polisen. Det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja sam-
hällets samlade resurser för att bättre kunna tillgodose människors behov
av stödåtgärder. Många människor med långvarig arbetslöshet, psyko-
sociala eller hälsomässiga problem hamnar lätt i en rundgång mellan
olika välfärdssystem, eftersom de inte renodlat faller inom en viss
myndighets ansvarsområde. Ett synsätt där individens problem och be-
hov betraktas snävt utifrån endast den egna myndighetens perspektiv har
alltför länge präglat en stor del av den offentliga sektorn. Detta synsätt
måste ändras.

Socialtjänstreformen var i väsentliga delar en kodifiering av en föränd-
ring som i varierande former skett under 70-talet i de flesta av landets
kommuner. Man gick över till en social centralnämnd, man arbetade mer
förebyggande, man prövade former för förenklad socialbidragshantering.
I olika försöksprojekt utvecklades former för strukturinriktade och sam-
hällspåverkande arbete. Inom narkomanvården utvecklades frivilliga
behandlingsformer.

I vissa delar har utvecklingen under 1980- och 90-talen inneburit ett
fullföljande av detta förändringsarbete och av de ambitioner som social-
tjänstreformen angav. I andra delar har dock utvecklingen stannat upp
eller gått i en helt annan riktning. Helhetsprincipen har på vissa områden
ersatts av specialisering.

Socialbidraget skall vara en social rättighet. Det skall visserligen vara
ett stöd som ges efter prövning och först när andra resurser är uttömda
eller otillräckliga. Men socialbidraget skall inte behöva kännas förned-
rande. Människor som behöver socialbidrag för sin försörjning skall

Prop. 1996/97:124

31

bemötas med respekt och ha samma rättigheter som andra. I Sverige av Prop. 1996/97:124
idag skall ingen behöva känna sig som en andra klassens medborgare.

Kravet på respekt och fullvärdiga rättigheter står inte i strid med eget
ansvar.

Den enskilde skall heller inte behöva överklaga till domstol för att vid
varje tillfälle få sina rättigheter tillgodosedda. Lagen måste vara tydlig.
Förslagen till en precisering av rätten till bistånd skall ses i detta
perspektiv.

Att fattigdom och växande klyftor är ofrånkomliga i ett modernt sam-
hälle är en uppgiven och passiverande inställning som enligt olika
undersökningar främst förekommer bland de grupper som från snävt
egoistisk synpunkt gynnas av en sådan utveckling. Majoriteten av be-
folkningen ser nu liksom tidigare fattigdom och sociala problem främst
som uttryck för orättvisor i arbetslivet och samhället och folkmajorite-
tens stöd för välfärdspolitiken har, generellt sett, inte försvagats. Där-
emot finns en utbredd samhälls- och människosyn som säger att man
skall ta eget ansvar. Man skall göra rätt för sig. Det är en människosyn
som regeringen fullt ut delar. Samhällets åtgärder skall inte försvaga
utan förstärka den enskildes ansvar och självbestämmande.

När socialtjänstlagen infördes var Sverige ett av de mest jämlika sam-
hällena i världen. I USA och Storbritannien hade inkomstklyftorna redan
börjat öka. I Sverige kom en vändpunkt i mitten på 1980-talet. Det finns
i marknadsekonomiska samhällen alltid krafter som verkar i riktning mot
ökade skillnader i levnadsvillkor. Sedan mitten av 1980-talet har dessa
krafter varit starka även i Sverige.

Andelen hushåll som behöver socialbidrag för att klara försörjningen
har ökat kraftigt under 1990-talet. Huvudorsaken är givetvis arbetslös-
heten. Den negativa tillväxten och den vikande sysselsättningen har
tvingat fram nedskärningar i det sociala trygghetssystemet. Minskade
barnbidrag, höjda avgifter för bland annat sjukvård och läkemedel samt
minskade boendesubventioner har varit nödvändiga för att sanera statens
finanser. Men dessa förändringar har slagit hårt på ekonomin för många
hushåll. Ungdomar och småbarnsfamiljer samt ensamföräldrar har
drabbats särskilt hårt.

Socialbidragen är det yttersta skyddsnätet i vårt sociala trygghets-
system och skall så förbli. Den senaste tidens utveckling har inneburit
ett starkt ökat tryck på detta yttersta skyddsnät.

Utvecklingen under framför allt 1990-talet har inneburit att fler män-
niskor än tidigare ställts utanför det generella välfärdssystemet och
tvingats att ansöka om socialbidrag. Socialbidraget har i massarbets-
löshetens spår alltmer blivit en allmän inkomstgaranti under allt längre
tider för allt fler människor, vilkas enda problem är arbetslöshet. Detta
är en utveckling som måste vändas. Socialbidraget måste återgå till att
vara ett sista skyddsnät och tillfälligt stöd i en - åtminstone för de flesta
- tillfällig situation.

Det finns tendenser till ökande klyftor i vårt samhälle mellan dem som
har arbete och dem som är arbetslösa, mellan dem som kan försörja sig
själva och dem som är i behov av samhällets hjälp och mellan svenskar

32

och invandrare. Det finns en risk att allt fler människor ställs vid sidan Prop. 1996/97:124
och uppfattas som inte behövda varken på arbetsmarknaden eller någon
annanstans. Samhällets polarisering genom ökande skillnader och olik-
heter leder i sin tur till ökade kostnader genom ökande ohälsa, missbruk
och kriminalitet. Denna utveckling måste på alla sätt motverkas. Att
bekämpa arbetslösheten förblir därför det viktigaste målet också för det
socialpolitiska området.

I marknadsekonomins samhällen finns en stark dynamik som till stor
del är till godo för människors välfärd men som också skapar påfrest-
ningar och sociala problem. Om inte de tidiga försvarslinjema mot
fattigdom bevaras och i vissa fall förstärks kommer det yttersta skydds-
nätet, socialbidragen, att få ta en alltför stor del av ansvaret for åtgärder
mot fattigdom och utanförskap.

Socialbidragets syfte är att stärka den enskildes resurser att forma sitt
liv. Alla övriga delar av det sociala trygghetssystemet är utformade som
rättigheter, vilka anges i lag och kan överklagas till domstol. Regeringen
ser det som viktigt att det yttersta skyddet mot fattigdom som gäller för
de mest utsatta grupperna i samhället också skall ha karaktären av en
sådan överklagningsbar social rättighet.

Analysen av de sociala förändringar som inträffat och de förändringar
som kan förutses har inte alla koppling till de förslag som socialtjänst-
kommittén fört fram. Regeringen anser det därför vara viktigt att fort-
sätta utredningsarbetet på en rad, för socialtjänsten, viktiga områden. Det
gäller bl.a. att belysa förändringarna i transferingssystemen och påverkan
på socialtjänsten, att se över socialtjänstlagens struktur och konstruktion,
att utreda avgränsningar mellan rättighetslagstiftning och skyldighetslag-
stifining, att se över socialtjänstlagens gränssnitt mot arbetsmark-
nadsförberedande verksamhet och att se över tillsynen av socialtjänstens
verksamhet.

Den ekonomiska krisen har visat på svagheter i finansieringen av
socialtjänsten. Socialtjänstens finansiering bör därför belysas ytterligare.

I det följande läggs därför förslag till förändringar och tillägg inom
ramen för vad socialtjänstkommittén presenterat. Förslagen läggs i form
av ändringar och tillägg till nuvarande socialtjänstlag.

Samtidigt uttalar regeringen behovet av ytterligare utredningsarbete på

bl.a. de områden som här redovisats.

5 Samhällsutvecklingen

Socialtjänsten skall verka i ett föränderligt samhälle. Många samtidigt
pågående tendenser på olika plan leder till att det svenska samhället för-
ändras successivt och kontinuerligt. Socialtjänstens mål och verksamhet
måste utformas i samklang med denna förändring. Det är därför viktigt
att söka klargöra vilka samhällsförändringar det är fråga om och vilken
betydelse de har för socialtjänstens framtida roll och uppgifter.

En beskrivning av forändringstendenser i det svenska samhället kan
ske utifrån många olika aspekter. Det är i detta sammanhang naturligt att

3 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

33

fokusera framställningen på områden som har direkt betydelse för
socialtjänsten. Med hänsyn till dennas övergripande roll blir ändå av-
gränsningen tämligen vid. Det mesta som sker i vårt samhälle berör
faktiskt socialtjänsten mer eller mindre direkt. Socialtjänsten griper ock-
så genom sin uppgift in på ett mycket brett område i samhället. Beskriv-
ningen blir därför med hänsyn till utrymmet mycket översiktlig. Av-
snittet avslutas med en sammanfattning av de utvecklingstendenser i det
svenska samhället som bedöms ha särskild betydelse för den framtida
socialtjänsten.

Samhällsekonomiska förutsättningar och villkor

Den samhällsekonomiska utvecklingen måste betraktas som basen för
välfärdssystemet och därmed också för socialtjänsten. Sverige har under
nittiotalet genomgått den djupaste och mest utdragna strukturella och
konjunkturella ekonomiska kris sedan 1930-talet. Bruttonationalproduk-
ten föll under åren 1991-1993 med totalt nästan 6% och antalet syssel-
satta minskade under samma period med mer än en halv miljon perso-
ner. Lågkonjunkturen var internationell men förutom Finland har inget
av OECD-ländema drabbats så hårt som Sverige.

Till följd av den ekonomiska tillbakagången råkade de offentliga finan-
serna i kris och de stora statliga underskotten ledde till en mycket snabb
tillväxt av statsskulden. Genom ett omfattande saneringsprogram har den
statsfinansiella situationen nu bringats under kontroll och det beräknas
att balans mellan den offentliga sektorns inkomster och utgifter kommer
att uppnås år 1998. De kommunala finanserna utvecklades starkt negativt
genom den ekonomiska krisen, vilket i förening med realt minskade
statsbidrag har framtvingat omfattande nedskärningar och effektivisering
av den kommunala verksamheten.

De senaste åren har medfört en förbättring av den ekonomiska situa-
tionen och tillväxten har sedan år 1994 legat på en relativt hög nivå.
Förbättringen har dock huvudsakligen gällt exportindustrin. Den in-
hemska efterfrågan är fortfarande låg och arbetslösheten ligger i stort
sett kvar på den nivå som etablerades i krisens inledningsskede. Som
följd härav kvarstår mycket av problemen inom den offentliga ekonomin
och stor restriktivitet kommer att förbli nödvändig såväl i den statliga
som den kommunala sektorn under flera år framåt.

Bedömningar av de ekonomiska tillväxtförutsättningama på längre sikt
- mot sekelskiftet och decennierna därefter - är givetvis i hög grad
osäkra. För en relativt positiv utveckling talar att många av de struk-
turella problem som bedöms ha hämmat tillväxten under 1980-talet -
inflationen, skattesystemets snedvridande effekter, bristerna i socialför-
säkringssystemet m.m. - nu är undanröjda.

Den successiva omfördelningen av produktionen från varor till tjänster
samt den ogynnsammare befolkningsutvecklingen efter sekelskiftet talar
dock för en ganska måttlig tillväxttakt på sikt. Utsikterna för den offent-
liga sektorn framöver sammanhänger i hög grad med sysselsättningen.
En halvering av arbetslösheten till sekelskiftet innebär väsentligt större

Prop. 1996/97:124

34

möjligheter för framförallt kommunerna att lösa sina uppgifter avseende Prop. 1996/97:124
skola, vård och omsorg.

Demografi och folkhälsa

I spetsen för industriländerna har Sverige under de senaste 30 - 40 åren
genomgått en demografisk revolution. Andelen äldre personer, dvs. över
65 år, är nu högre än i något annat land - 17,4% av befolkningen. En-
ligt den senaste prognosen från SCB kommer Sveriges befolkning att
utvecklas som följer av tabell 1.

Som framgår av tabellen är ökningen av antalet äldre de närmaste tio-
femton åren koncentrerad till de äldsta. Antalet 80 år och äldre förväntas
öka med 17% från år 1995 till år 2005. I gruppen 90 år och äldre är ök-
ningen ännu mer uttalad - från 52 000 till 76 200 personer, dvs. 47%.
De yngre äldre minskar till att börja med i antal, men en ny ökningsvåg
sätter in omkring år 2010 då 1940-talets stora födelsekullar når pen-
sionsåldern.

Tabell 1. Befolkningsprognosåren 1995-2020, tusental personer

Alder

1995

Antal

Proc

2005

Antal

Proc

2020

Antal

Proc

0 - 9 år

1 178

13,3

980

10,9

1

045

11,3

10 - 19 år

1 010

11,4

1

195

13,3

1

033

11,1

20 - 44 år

3 014

34,0

2

893

32,2

2

834

30,5

45 - 64 år

2 115

23,9

2

346

26,1

2

336

25,2

65 - 79 år

1 127

12,7

1

075

12,0

1

502

16,2

80 - w år

415

4,7

485

5,4

528

5,7

Totalt

8 859

100

8

973

100

9

279

100

Källa: SCB prel.prognos, febr 1997.

Till följd av den höga nativiteten i slutet av 1980-talet ökar antalet barn
och ungdomar under den närmaste tioårs-perioden. På de senaste åren
har dock nativiteten sjunkit mycket kraftigt och det preliminära frukt-
samhetstalet för år 1996 - 1,6 - ligger väsentligt under SCB:s huvud-
prognos, som baserar sig på fruktsamhetstalet 1,9 barn per kvinna.

Den stora ökningen av antalet äldre har ett samband med en minskan-
de dödlighet i alla åldersgrupper. Detta avspeglar i sin tur ett interna-
tionellt sett gott hälsotillstånd i den svenska befolkningen. Sverige tillhör
de länder i världen som har den lägsta bamadödligheten. Den senaste
tioårsperioden har medellivslängden ökat med 1,2 år för kvinnor och 1,9
år för män. Skillnaden i medellivslängd mellan män och kvinnor har
därigenom minskat från 6,0 till 5,3 år. Enligt Socialstyrelsens folkhälso-
rapport år 1994 har hälsoutvecklingen varit mer gynnsam för män än för
kvinnor även när man tar hänsyn till självrapporterad sjuklighet.

35

En demografisk faktor av mycket stor betydelse är självfallet invand- Prop. 1996/97:124
ringen. Invandringsöverskottet har de senaste fem åren uppgått till i
genomsnitt 27 900 personer. I Sverige är nu mer än var tionde person
bosatt i landet - 920 000 personer - född utomlands.

På senare år har invandringen förändrat karaktär till flyktinginvandring
och anknytningsinvandring. Samtidigt har fördelningen på ursprungs-
länder förskjutits från nordiska och sydeuropeiska länder till en större
andel utomeuropeiska. Fortsatt invandring ter sig mycket sannolik med
hänsyn till befolkningstrycket i vår omvärld och den stora risken för
olika kriser som utlöser flyktinginvandring.

Flera tecken tyder på att invandrarnas situation i Sverige försämrats.
Sålunda visar Socialstyrelsens sociala rapport (Social rapport 1996,
Socialstyrelsen) att andelen sysselsatta bland invandrarna är betydligt
lägre och arbetslösheten betydligt högre än för infödda svenskar. Som
följd härav drabbas invandrarna också i högre grad än infödda svenskar
av ekonomiska och sociala problem.

Arbetsmarknad och sysselsättning

En hög sysselsättningsgrad, dvs. andelen personer i åldern 16-64 år som
är sysselsatta, är av central betydelse för ett lands möjligheter att föra en
politik som leder till ekonomisk tillväxt. Det är dessutom ur fördelnings-
synpunkt av största betydelse att så många som möjligt i befolkningen är
sysselsatta. Men en hög sysselsättningsnivå har också stor betydelse för
jämlikheten och för att motverka social oro och kriminalitet.

Den svenska arbetsmarknadsutvecklingen under 1990-talet kan delas in
i tre olika perioder. Under åren 1990-93 minskade antalet sysselsatta
med ca 500 000 personer. Det var främst inom industrin och bygg-
sektorn som antalet sysselsatta minskade. Detta fick som följd att antalet
arbetslösa ökade från 76 000 till 356 000 personer. Relaterat till den
totala arbetskraften var detta en ökning från 1,7% till 8,2%. Under den
exportledda konjunkturuppgången under åren 1994-95 ökade antalet
sysselsatta med drygt 60 000 personer, vilket innebar att antalet arbets-
lösa personer minskade med ca 24 000. Relaterat till arbetskraften var
detta en minskning av arbetslösheten från 8,2% år 1993 till 7,7% år
1995. Under 1996 försvagades återigen den svenska arbetsmarknaden
och antalet sysselsatta minskade med 24 000 personer. Det var främst
under de inledande månaderna av år 1996 som antalet sysselsatta
minskade.

Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökade kraftigt
under de inledande åren av 1990-talet, från 54 000 år 1990 till 226 000
år 1994. Under åren 1995 och 1996 uppgick antalet personer i arbets-
marknadspolitiska åtgärder till 190 000 resp. 196 000 personer.

Samma utveckling kan skönjas vad beträffar långtidsarbetslösheten.
Det ökade trycket på de äldre att lämna förvärvsarbetet under 1990-talet
har lett till att den faktiska genomsnittliga pensionsåldern sjunkit från 62
till 59 år.

36

Socialstyrelsens sociala rapport visar att ökningen av den öppna arbets- Prop. 1996/97:124
lösheten drabbat yngre mer än äldre, ensamstående mer än sammanboen-
de, arbetare och lägre tjänstemän mer än övriga tjänstemän och invand-
rare mer än svenskar. Flera av dessa tendenser var tydliga redan under
högkonjunkturen i slutet av 1980-talet. Sammantaget pekar detta mot
ökande klyftor i samhället när det gäller situationen på arbetsmarknaden
och möjligheterna till egen försörjning.

Sverige har länge lett utvecklingen i västvärlden när det gäller ök-
ningen av andelen kvinnor i förvärvsarbete och den därmed samman-
hängande förändringen av kvinnornas roll i samhället. Andelen kvinnor
i åldern 25-64 år som förvärvsarbetar eller är arbetslösa har dock
minskat de tre senaste åren från 85% till 82% (Kl analysunderlag, juni
1996). Kvinnornas förvärvsarbete har i Sverige i hög grad varit knutet
till den offentliga sektom och kvinnornas arbetsmarknad har på det sättet
varit mera ensidig än i många andra västländer.

Utbildningsnivå och inkomstsfördelning

Sveriges nuvarande välstånd bygger till stor del på den höga utbildnings-
nivån i befolkningen. Den svenska arbetskraftens kvalifikationer utgör
också vår främsta "naturresurs" i framtiden. Informationsteknologins
genombrott gör nu att kunskapsinnehållet i produktionen ökar samtidigt
som kunskapsutvecklingen går allt snabbare. Utbildningens centrala
betydelse visas av att sysselsättningsproblemen i dagens ekonomiska kris
har fått sin tyngdpunkt i grupper med låg utbildningsnivå. En oroande
utvecklingstendens är dock att en minskande andel av de unga nu går till
högre studier i teknik och naturvetenskapliga ämnen. Detta är en motsatt
trend än i andra jämförbara länder.

Som mål för utbildningspolitiken för nästa århundrade har regeringen
angett att andelen högre utbildade och vetenskapligt meriterade anställda
i företagen måste minst fördubblas, att fler måste ta tekniska och natur-
vetenskapliga examina på alla nivåer och att alla vuxna måste tillförsäk-
ras rätt till kunskapskomplettering motsvarande gymnasieskolans kärn-
ämnen. Kompetensutveckling efter utbildningen i ungdomen måste ses
som ett lika viktigt element som grundutbildning. Var och en måste ges
finansiella möjligheter att själv skaffa sig ytterligare kompetensutveck-
ling senare i livet.

Sverige har en jämnare inkomstfördelning än de flesta andra industri-
länder. Sedan början av 1980-talet har dock inkomstklyftorna tenderat att
växa. Detta har skett inte bara i Sverige utan också i många andra länder
och kan sammanhänga med en växande efterfrågan på högt utbildade
och minskande på dem med låg utbildning. En annan tendens är att
ungdomarnas och barnfamiljernas relativa inkomster försämrats.

Den minskade sysselsättningen har också sin del i den ökade inkomst-
spridning som kan noteras på senare år. Socialstyrelsens sociala rapport
visar att de ekonomiska problemen for vissa grupper - speciellt invand-
rare - började växa redan under 1980-talets senare del för att sedan i
hög grad accelerera under 1990-talets första år. Genom denna margina-

37

liseringsprocess har det skett en snabb ökning av antalet personer med Prop. 1996/97:124
svaga ekonomiska resurser. Utvecklingen har drabbat yngre mer än
äldre, utländska medborgare mer än svenskar och ensamstånde mer än
sam boende.

Den samlade bilden av den utveckling som här skisserats är en klar
tendens till polarisering och marginalisering i det svenska samhället.

Brottsutvecklingen de senaste årtiondena, med en kraftig ökning av
antalet anmälda brott, påverkar också socialtjänstens arbetsvillkor.

Regeringen presenterade i juni 1996 ett nationellt brottsförebyggande
program. En utgångspunkt for arbetet var att det samhällsproblem som
brottsligheten utgör måste angripas från en bred kriminalpolitisk ansats.
En sådan bred kriminalpolitisk helhetssyn omfattar inte enbart straff- och
kontrollfunktioner som utförs inom rättsväsendet utan även den generella
välfärdspolitiken. Åtgärder som bidrar till att stärka skyddsnäten for barn
och ungdomar är t.ex. lika betydelsefulla i det kriminalpolitiska arbetet
som de åtgärder som vidtas inom rättsväsendet. Inom alla samhällsom-
råden krävs en ökad medvetenhet om vikten av brottsförebyggande in-
satser. Det är därför angeläget att inom socialtjänsten lyfta fram även
dessa aspekter på arbetet.

Arbetstider, arbetsfördelning och jämställdhet

I och med 1980-talets början bröts i Sverige den mycket långvariga
trenden mot en kortare arbetstid. Ända sedan 1800-talets slut hade års-
arbetstiden successivt blivit kortare i en takt av omkring 0.7% per år.
Under 1980-talet ökade i stället den genomsnittliga arbetstiden per
sysselsatt - huvudsakligen beroende på att kvinnor övergick från kortare
till längre deltidsarbete eller till heltidsarbete.

På den senaste tiden har arbetstidsfrågan åter kommit i förgrunden.
Detta sammanhänger både med situationen på arbetsmarknaden och med
allmänna önskemål om mer tid för hem, familj och fritid. Av betydelse
i sammanhanget är att fördelningen mellan förvärvsarbete och hemarbete
fortfarande ser mycket olika ut for män och kvinnor. Kvinnorna för-
värvsarbetar i större utsträckning deltid och männen utfor en betydligt
mindre andel än kvinnorna av hemarbetet. En avgörande punkt är därför
om en generell arbetstidsförkortning skulle påverka denna fördelning och
om kvinnorna i så fall i högre utsträckning skulle kunna övergå till att
förvärvsarbeta heltid.

Samlevnad, sociala nätverk, boende och omsorg

Frågan om jämställdheten och fördelningen av arbetet leder över till
frågor som rör samlevnad och familjebildning. Antalet ensamstående
föräldrar har ökat under den senaste tioårsperioden - framför allt kvin-
nor med små barn.

Till följd av separationer och nya parförhållanden tillbringar allt fler
barn nu delar av sin uppväxt i en familj, som inte omfattar de båda
biologiska föräldrarna. Resultatet av utvecklingen blir familjer, där

38

familjetillhörigheten förändras över tiden i stället för att vara given en
gång för alla.

Bostadsstandarden i Sverige är internationellt sett mycket hög. Mycket
få personer är trångbodda eller bor i omoderna bostäder. Å andra sidan
betalar man en hög andel av inkomsten för sin bostad och bostadsut-
giftema har ökat mycket kraftigt under de senaste åren. Härigenom har
många hushåll fått betydande problem att klara utgifterna för bostaden
samtidigt som det finns en begränsad tillgång på billigare bostäder. Detta
innebär också problem för dem som med begränsade inkomster - ung-
domar, nyanlända invandrare - söker sig in på bostadsmarknaden. An-
talet vräkningar har ökat de senaste åren - i det övervägande antalet fall
på grund av obetald hyra.

Under de senaste decennierna har det också skett en snabb ökning av
antalet personer som bor ensamma. Detta beror till en del på familje-
splittringen, men när det gäller de äldre är huvudorsaken att deras
ekonomiska förhållanden har förbättrats, så att man har råd att behålla
bostaden när man blivit ensam. Enligt 1990 års folk- och bostadsräkning
var knappt 19% av samtliga boende ensamboende. Bland de äldre är
dock andelen betydligt högre (39%).

Boendet har stor betydelse för hur mycket hjälp man får av närstående.
Den s.k. informella omsorgen, dvs. omsorg som ges utan betalning av
anhöriga, vänner, grannar etc., spelar även i Sverige en mycket stor roll
- självklart när det gäller omsorgen om barnen men också när det gäller
de äldre. För äldreomsorgen beräknas den informella omsorgen för per-
soner i vanligt boende omfatta två till tre gånger så stor volym som den
kommunala hemtjänsten.

Nedskärningarna inom den offentliga vården och omsorgen har i
många fall inneburit att anhöriga fått ta ett större ansvar. Samtidigt för-
ändras som påpekats ovan familjens roll. Detta aktualiserar frågan om
förutsättningarna framöver för den informella omsorgen.

Ideellt omsorgsarbete kan utgöra ett värdefullt komplement till den
professionella omsorgen och samtidigt ge ett välbehövligt stöd för de
anhörigas insatser.

Sverige och internationaliseringen

Ett betydelsfullt drag i den ekonomiska utvecklingen de senaste decen-
nierna är att industriländernas ekonomier allt mer flätas samman genom
utvecklingen av teknologi och handel. Produktionen blir alltmer interna-
tionellt integrerad. Ett annat besläktat fenomen är att regionernas be-
tydelse ökar på bekostnad av nationalstaten. Det är i expansiva regioner,
sammanhållna snarare genom den ekonomiska strukturen än genom
nationsgränser, som den dynamiska ekonomiska utvecklingen sker.
Regionerna knyter sedan kontakter med andra tillväxtregioner utan att gå
via huvudstäder eller andra nationella centra. Som följd av denna ut-
veckling tenderar nationalstaternas betydelse att minska. Detta innebär
dock inte att det inte längre finns förutsättningar för en svensk nationell

Prop. 1996/97:124

39

politik. Inom ramen för EU-samarbetet finns ett stort handlingsutrymme Prop. 1996/97:124
för nationella särlösningar - inte minst inom vård- och omsorgsområdet.

Det kan här ha betydelse att konstatera att Sverige i många avseenden
gått i spetsen för en utveckling som många EU-länder nu står inför.
Sverige har som tidigare nämnts den högsta kvinnliga förvärvsfrekven-
sen i Västeuropa och den högsta andelen äldre. Sverige har som konsek-
vens härav byggt ut äldreomsorg och barnomsorg samt utvecklat en
familjepolitik, som syftar till att göra det möjligt att förena barnafödande
och förvärvsarbete för båda föräldrarna.

Många av EU-ländema står nu i början av en liknande utvecklings-
process som den Sverige genomgått - såväl när det gäller antalet äldre
som kvinnors förvärvsarbete och den nya familjestrukturen.

Attityder, livssyn, anspråk och förväntningar

Det är en vanlig uppfattning att de attityder och värderingar man bär
med sig genom livet i hög grad formas i ungdomen och att värderings-
skiften i samhället i första hand kommer till stånd när en ny generation
växer upp och tar sin plats i samhällsledningen.

Institutet för framtidsstudier utför återkommande opinionsundersök-
ningar bland svenska gymnasister runt om i landet i syfte att kartlägga
vad som kan förväntas bli morgondagens värderingar. Enligt dessa
undersökningar dominerar bland dagens svenska ungdomar sådana
värderingar, som till exempel en prioritering av god hälsa, goda relatio-
ner med andra människor och intressanta arbetsuppgifter framför karriär
och pengar. En tydlig utvecklingstendens i de framväxande värderings-
mönstren är en ökad tonvikt på individuell frihet och självbestämmande.

Den höjning av den allmänna utbildningsnivån som påtalats i det före-
gående innebär också att man är mer informerad om sina möjligheter
och rättigheter och därför bl.a. ställer högre krav som mottagare av vård
och omsorg. Detta gäller t.ex. krav på mer information och ett större in-
flytande över behandlingen.

Genom internationalisering och invandring sker också en avsevärd
attitydpåverkan. I en alltmer internationell värld måste man räkna med
förekomsten av parallella kulturer. Man kan förvänta att värderings-
mönstren i Sverige i allt högre grad kommer att likna dem i vår omvärld
samtidigt som vårt samhälle blir alltmer heterogent.

Sammanfattning av utvecklingstendenser i det svenska samhället av
betydelse för den framtida socialtjänsten

Följande utvecklingstendenser i det svenska samhället synes vara av
särskild betydelse med hänsyn till socialtjänstens framtida roll och upp-
gifter:

- det ekonomiska utrymmet för socialtjänsten i reala termer kommer
inte att öka ens om tillväxten skulle bli betydligt bättre än under det
senaste decenniet. Blir den sämre kommer kraftiga nedskärningar att
krävas.

40

- andelen mycket gamla kommer att fortsätta att öka fram till sekel- Prop. 1996/97:124
skiftet.

- fortsatt invandring ter sig sannolik med hänsyn till befolkningstrycket

i vår omvärld och anknytningsinvandring som följd av tidigare höga
invandringstal. Invandrarnas situation i Sverige har på senare år för-
sämrats.

- det finns sedan 1980-talet en tendens till att klyftorna ökar i det
svenska samhället när det gäller situationen på arbetsmarknaden och
möjligheterna till egen försörjning. Under 1990-talets krisår har ung-
domar, ensamstående och invandrare i högre grad än andra grupper
drabbats av en allmän marginaliseringstendens.

- det sker en allmän höjning av utbildningsnivån, men personer med

låg utbildning riskerar att halka efter. Allt mer av kompetensutveck-
ling kommer att äga rum fördelad över livstiden.

- hög ekonomisk tillväxt kan förväntas utlösa önskemål om arbetstids-
förkortning. Kortare arbetstid innebär dock bl.a. en relativ fördyring
av yrkesmässig vård och omsorg.

- det kan bli nödvändigt att mer stödja den informella omsorgen. Ideellt
arbete kan också bli ett viktigt komplement till socialtjänsten och ett
stöd för anhöriginsatsema.

- den växande internationaliseringen kommer att resultera i att det i allt
högre grad kommer att fattas beslut utanför landet vilka rör Sverige.

- krav på individanpassning kan förväntas öka. Detta kan bl.a. leda till

krav på ökad valfrihet i socialtjänsten samt mer information och
inflytande över vård och behandling.

6 Behov av ny lagstiftning

6.1 Nuvarande lagkonstruktion

Socialtjänstlagen är att betrakta som en i huvudsak målinriktad ramlag.
Den innehåller grundläggande värderingar och principer för social-
tjänstens verksamhet. De grundläggande principerna uttrycks i lagens
första paragraf, den s.k. portalparagrafen.

Socialtjänstens huvudfunktioner och omfattningen av dessa framgår av
5 §. Där föreskrivs bl.a. att det hör till socialnämndens uppgifter att
medverka i samhällsplaneringen, informera om socialtjänsten i kommu-
nen, bedriva uppsökande verksamhet samt att svara för omsorg och
service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat
bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Vidare innehåller lagen särskilda avsnitt om åtgärder mot missbruk
samt om omsorger om barn och ungdom, äldre människor och männi-
skor med funktionshinder. Reglerna i dessa avsnitt innehåller också målpreciseringar.

En av paragraferna - 6 § - reglerar den enskildes rätt till bistånd.
Rätten har knutits till att den enskilde är beroende av socialtjänstens

41

insatser för sin försörjning och livsföring i övrigt. Den enskilde kan
också få hjälp med stöd av annan reglering i lagen. Härmed avses den
skyldighetsreglering som finns, t.ex. 10 § som ger möjligheter att få bl.a.
hjälp i hemmet (hemtjänst). Lagen innehåller således två olika regel-
system för möjligheterna till stöd och hjälp. De båda systemen är ofta
tillämpliga samtidigt. En viktig skillnad mellan de båda systemen är att
beslut grundade på rättighetsregleringen kan överklagas i den för för-
valtningsbesvär gällande ordningen, medan beslut grundade på skyldig-
hetsregleringen inte kan det.

I socialtjänstlagen valdes - i jämförelse med den tidigare vårdlagstift-
ningen - medvetet en mindre grad av detaljreglering av medborgarnas
rättigheter, socialvårdens förfaringssätt och förutsättningarna för stöd,
hjälp eller annat bistånd. Tanken var att den nya lagen framför allt
skulle ange intentionerna och syftet med verksamheten i dess helhet,
liksom för dess olika delar. Inom dessa ramar skulle kommunen ges ett
betydande utrymme för att i samråd med de berörda välja de insatser
och tillvägagångssätt som var bäst ägnade att tillgodose föreliggande
behov. Denna inriktning sammanfattades i beskrivningen av socialtjänst-
lagen som en målinriktad ramlag.

Ramlag - detaljlag

Den ramlagskonstruktion som nuvarande socialtjänstlag fått innebär att
lagstiftaren genom uppställande av mål angett vad som förväntas av
kommunerna. Lagstiftaren har i mindre utsträckning tagit ställning till
innehållet i socialtjänsten. Kommunerna, Socialstyrelsen och domstolar-
na har tilldelats en stor roll vad gäller den närmare konkretiseringen av
lagen.

Ramlagstekniken har vissa fördelar. Myndigheter som skall tillämpa
lagen ges större frihet att välja en tolkning som är anpassad till det indi-
viduella fallet. Lösningar på problemen i samråd med den enskilde
underlättas. Den enskildes intressen kan tillvaratas på ett bättre sätt än
om lagen i detalj bestämmer vad som skall göras. Ramlagen kan också
ge bättre möjligheter att utveckla metoder och arbetssätt på basis av
egen kunskap och egna erfarenheter.

Men användningen av ramlagstekniken är inte utan problem. Risk
finns för utveckling av en praxis som inte står i överensstämmelse med
lagstiftarens intentioner och lagens anda. Risken är också större för att
lagen kommer att tillämpas på olika sätt i olika delar av landet. Detta
problem kan dock med tiden minskas genom utveckling av rättspraxis
och tillsynsmyndigheternas insatser.

Med en detaljerad lag kommer man i från många av nackdelarna med
en ramlag. Men en sådan lagstifhing är inte heller utan problem. Det kan
ofta bli en stel lagstifhing med svårigheter att få den tillämpning som
önskas i de enskilda fallen.

Frågan om ramlag - detaljlag är dock inte enbart en fråga om vilken
lagstiftning som är den bästa utifrån juridiska utgångspunkter. En annan
viktig fråga som aktualiseras i detta sammanhang är förhållandet stat —

Prop. 1996/97:124

42

kommun. Om staten vill överlämna till kommunerna att med stor frihet Prop. 1996/97:124
utforma socialtjänsten måste detta också återspegla sig i lagstiftningen
genom allmänt hållna regler. Vill staten det motsatta ligger en detaljreg-
lering närmast till hands.

Rättighetslag - skyldighetslag

Lagstiftningen på det sociala området innehåller regler som ger enskilda
rättigheter i forhållande till myndigheten och regler som ger myndig-
heten skyldigheter i förhållande till enskilda. Begreppen rättighet och
skyldighet är ofta använda begrepp i forhållandet mellan enskilda och
myndigheter och man frågar sig kanske inte alltid vad de egentligen står
for. Till att börja med kan man fråga sig om uppdelningen är logisk. Är
inte en rättighet automatiskt en skyldighet och vice versa? Man borde
kanske lika gärna kunna kalla en rättighetslag för en skyldighetslag och
en skyldighetslag for en rättighetslag.

Men man kan ändå använda begreppen rättighetslag och skyldighetslag
som fristående från varandra och inte enbart som spegelbilder av varand-
ra. Vissa karaktäristiska drag for vad som brukar avses med det ena och
vad som brukar avses med det andra finns.

En rättighetslag kan sägas rikta sig mer till den enskilde än vad en
skyldighetslag gör. Rättighetslagen talar om vad den enskilde har rätt att
få av myndigheten. En skyldighetslag talar mera om för myndigheten
vad den skall göra i forhållande till enskilda.

Skyldigheterna kan vara mer eller mindre detaljerade. De kan liksom
rättighetsreglema handla om vad enskilda skall kunna få enligt lagen.
Många av bestämmelserna i t.ex. bamomsorgsregleringen i socialtjänst-
lagen har sådan karaktär. Skyldighetsreglema kan i andra fall vara mera
övergripande och ange vad grupper av människor skall kunna få eller
vara mera verksamhetsinriktade, dvs. ange vilka verksamheter som skall
bedrivas.

Handlar det om övergripande skyldigheter kan det vara mer naturligt
att tala om målregler. Begreppen mål och skyldighet bör alltså i viss
mån kunna ses som synonymer. Om en lag karaktäriseras som en målin-
riktad lag bör den således också kunna karaktäriseras som en skyldig-
hetslag. Skyldigheterna kan dock vara mer eller mindre klart uttalade.
Ett exempel på en regel i nuvarande lag som både kan ses som en
skyldighetsregel och en målregel är 20 § första stycket där det föreskrivs
att socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
samt ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåt-
komlig service.

Men den kanske viktigaste skillnaden mellan rättighetslag och skyldig-
hetslag ligger på ett annat plan. Det handlar om möjligheterna att över-
klaga. Lagen är en rättighetslag när den enskilde har möjlighet att, hos
ett i ärendet neutralt och i förhållande till beslutsmyndigheten överställt
organ, få sitt ärende överprövat i form av forvaltningsbesvär, dvs. så att
domstolen kan sätta ett nytt beslut i det överklagades ställe. En full-
ständig omprövning kan ske av domstolen.

43

Ett beslut som fattas på grundval av skyldighetsreglering inom det
kommunala området kan också vanligtvis överklagas. Men då handlar
det om överklagande i den för laglighetsprövning enligt kommunallagen
(1991:900) gällande ordningen, dvs. det är endast lagligheten av beslutet
som prövas. Något nytt beslut kan inte sättas i det överklagades ställe.

Enligt regeringens mening är det inte önskvärt med en återgång till den
detaljerade form av lagstiftning som fanns innan socialtjänstreformen.
Kommunerna bör, som hittills, ha utrymme att i samråd med de berörda
välja de insatser och tillvägagångssätt som är bäst ägnade att tillgodose
föreliggande behov. Det är på den lokala nivån som man är bäst skickad
att utforma insatser efter individuella behov och lokala förutsättningar.
Det är också den lokala nivån som är mest flexibel och därmed har bäst
möjligheter att anpassa verksamheten till förändringar i omvärlden och
att fortlöpande ta hänsyn till framväxten av nya kunskaper och erfaren-
heter. En detalj lagstiftning är inte lämplig för att uppnå dessa syften.

En annan fråga gäller rättighetslag eller skyldighetslag. Enligt rege-
ringens mening är det uteslutet med en socialtjänstlag som enbart är en
skyldighetslag. Det skulle innebära att den enskilde inte skulle ges några
möjligheter att överklaga i den för förvaltningsbesvär gällande ord-
ningen. Hur långtgående rättighetslagstiftningen skall vara måste dock
avvägas mot det ovan nämnda behovet av att undvika detaljregleringar.

Olika konventioner lägger också hinder i vägen för ett totalt borttagan-
de av rätten till förvaltningsbesvär.

Kravet på rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen (artikel
6) innebär bl.a. att om den enskilde i lag tillerkänns en individuell rättig-
het av ekonomisk natur så skall han också ha rätt att kunna få sitt an-
språk prövat av domstol (Se bl.a. målen Salesi mot Italien och Schuler-
Zraggen mot Schweiz, Ser. A vol 257-E och 263). Och då räcker inte
t.ex. kommunalbesvär; domstolen måste ha full prövningsrätt av alla
omständigheter och den skall också kunna fatta ett för parterna bindande
beslut i saken. Detta får konsekvenser för hur man kan utforma lagstift-
ningen. Väljer man en rättighetslagstiftning på t.ex biståndsområdet så
måste också förvaltningsbesvär accepteras. Vill man att endast laglig-
hetsprövning enligt kommunallagen skall vara möjlig så måste lagstift-
ningen utformas som en skyldighetslagstiftning på så sätt att den en-
skilde inte får någon definierbar "rätt", utan den beslutande myndigheten
ges ett stort skönsmässigt utrymme för att avgöra under vilka förutsätt-
ningar ekonomiskt stöd skall lämnas. Sådant stöd bör därför falla utanför
artikel 6 tillämpningsområde och kravet på domstolsprövning bortfaller.

Prop. 1996/97:124

44

6.2 Behov av ny översyn

Prop. 1996/97:124

Regeringens bedömning: Det finns behov av att utifrån de sam-
hällsförändringar som skett se över socialtjänstlagen. En ny utred-
ning som skall vara färdig till våren 1998 skall därför tillsättas.

Kommitténs förslag: Den framtida socialtjänstlagstiftningen bör lik-
som den nuvarande byggas upp som en målinriktad ramlag som inne-
håller en kombination av skyldighets- och rättighetsregler. Lagen bör
omarbetas och ges en redaktionell översyn med kapitelindelning.

Remissinstanserna: Remissutfallet är här blandat. Ett antal instanser
instämmer i ställningstagandet att behålla socialtjänstlagen som en mål-
inriktad ramlag med inslag av detaljreglering samt att lagen bör vara en
kombination av rättighets- och skyldighetslag. Många instanser anser
dock att lagförslaget innebär en detaljreglering som snävar in på kom-
munernas självbestämmande och vill att grundtanken med en målinriktad
ramlag skall bestå. De ifrågasätter om lagförslaget fortfarande kan be-
traktas som en ramlag och anser att detaljregleringen i förslaget visar
brist på tilltro till kommunernas förmåga att bedriva en bra verksamhet.
Ett antal remissinstanser anser att lagens konstruktion som både rättig-
hets- och skyldighetslagstiftning är svår att förstå sig på och förklara för
den enskilde och efterlyser förtydliganden. Flera kommuner anser inte
heller att lagförslaget löser den obalans som finns mellan å ena sidan
riksdag, regering och domstolar och å andra sidan kommunernas självbe-
stämmande och alltmer begränsade resurstilldelning. Socialstyrelsen
anser att de nya skyldigheterna t.ex. att bedriva en verksamhet med god
kvalitet, utvärdera, följa upp och stödja anhöriga, bör åtföljas av en
utvecklad tillsyn för att få genomslagskraft I stället för detaljerade före-
skrifter i lagstiftningen bör den statliga tillsynen skärpas och kopplas till
kraven på laglighet och rättssäkerhet, på kvalitet och kompetens i social-
tjänstens arbete. Göteborgs kommun anser det helt nödvändigt att det i
lagen på ett konkret sätt preciseras vilka rättigheter den enskilde kan
göra anspråk på.

Ett stort antal remissinstanser anser att en sammanläggning med LSS
och socialtjänstlagen borde ha prövats. Flera instanser anför att det ofta
är oklart vilken lag som har företräde framför den andra. De Handi-
kappades riksförbund (DHR) avvisar alla tankar att sammanföra social-
tjänstlagen och LSS. Svenska Kommunförbundet efterlyser en samord-
ning mellan hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen.

Ett antal remissinstanser påtalar också att kommitténs betänkande sak-
nar framtidsperspektiv och att någon analys av utvecklingen framåt inte
finns.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar att
Socialtjänstkommitténs direktiv i vissa fall begränsade kommitténs möj-
ligheter att analysera frågor som i dag ter sig mycket viktiga. Rege-
ringens bedömning är att Socialtjänstkommitténs förslag till helt ny
socialtjänstlag inte fullt ut uppfyller de krav och behov som i dag ställs

45

på socialtjänsten och beaktar de diskussioner som i vissa delar nu förs.
Remissinstansernas synpunkter är blandade och den analys som i dag
görs av de sociala förändringar som inträffat och som kan förutskickas
framöver har inte fullt ut koppling till Socialtjänstkommitténs förslag.
Ett flertal frågor behöver utredas och beredas ytterligare innan de kan
presenteras som färdiga förslag. Att i dag föreslå en helt ny lagstiftning
och en ny kapitelindelning för att kanske redan om något år behöva göra
nya kompletteringar, uppdelningar och förändringar är knappast ratio-
nellt. Regeringen bedömer därför att ett fortsatt utredningsarbete är nöd-
vändigt som bör bedrivas skyndsamt och vara avslutat till våren 1998.
Denna nya utredning skall få till uppgift att särskilt granska bl.a. följan-
de.

1. Förändringarna i transfereringssystemen har i viss utsträckning givit
socialtjänsten en ny roll som allmän inkomstgarant. Det finns dock ingen
riktig analys gjord av Socialtjänstkommittén om de underliggande pro-
blemen. En sådan analys borde ta upp frågan om förhållandet mellan ar-
betslöshetsförsäkring, socialförsäkring, bostadsbidrag, barnbidrag, under-
hållsstöd m.fl. och socialbidraget. Hur skall man i framtiden se på sam-
spelet mellan ändringar i transfereringssystemet och socialbidraget?

2. Den ekonomiska krisen har visat på svagheter i finansieringen av
socialtjänsten. Det blir orimligt om statligt sparande i socialförsäkringen
ökar kommunenmas kostnader för socialbidraget som i sin tur tränger
undan resurserna för äldre-, handikapp- och barnomsorgen. Långsiktig
stabilitet i resurserna på omsorgsområdet är nödvändigt. Socialtjänstens
finansiering borde därför belysas ytterligare. I synnerhet bör belysas om
det är möjligt att genom förändringar i lagstiftning och andra centralt
fastställda regelverk kan tillskapas ett utrymme för omprioriteringar
inom ramen för de resurser som anslås till socialtjänsten.

3. Hela socialtjänstlagens struktur och konstruktion kan behöva ses
över. Är det ändamålsenligt att blanda olika lagstiftningsprinciper i en
lag? Socialtjänstlagens karaktär av social behandlingslag samtidigt som
det är en lag om social service gör innehållet motsägelsefullt och svårt
att arbeta efter. Kan det vara bättre att nu dela upp lagen i t.ex. en lag
om socialt arbete och en lag om kommunal äldre- och handikapp-
omsorg?

4. Avgränsningen mellan rättighetslagstiftning och skyldighetslagstift-
ning är i nuvarande lagstiftning oklar och förvirrande. Det finns behov
av avgränsningar och förtydliganden som borde utredas ytterligare. Be-
greppet skälig levnadsnivå bör utredas. Vidare bör rättssäkerhetsaspek-
tema och kostnadskonsekvensema för kommunerna när det gäller för-
valtningsbesvär analyseras.

5. Den höga arbetslösheten har förändrat socialtjänstens arbete i rikt-
ning mot att bli mera arbetsmarknadsförberedande verksamhet för främst
ungdom, invandrare och ensamstående föräldrar. Lagstiftningen har dock
inte följt med i denna förändring. Lagstiftningen borde därför ses över
och anpassas efter dessa nya förutsättningar.

6. Tillsynen över socialtjänsten behöver effektiviseras. Socialstyrelsen
utövar idag tillsyn på nationell nivå och länsstyrelserna på regional nivå.

Prop. 1996/97:124

46

Tillsynen över hälso- och sjukvården utövas av Socialstyrelsens sex Prop. 1996/97:124
regionala tillsynsenheter. Gränserna mellan kommunernas socialtjänst
(t.ex. äldreomsorg och psykiatri) samt hälso- och sjukvården har i vissa
avseenden luckrats upp. En mer slagkraftig regional tillsyn med samma
statliga huvudman for båda områdena borde kunna utvecklas.

Regeringen avser att inom kort mer i detalj utforma direktiv till en
sådan utredning.

Den kommande utredningen får till följd att de nu framlagda förslagen
inte medför den totala revision av socialtjänstlagen som tidigare varit
avsedd. Det går inte att motivera att regeringen lägger fram en proposi-
tion och utifrån Socialtjänstkommitténs forslag föreslår en helt ny
kapitelindelning och omfattande ändringar i lagens konstruktion. Dock
finns ett mycket viktigt material i utredningens förslag, som getts starkt
stöd av remissinstanserna och som inte bör försenas genom avvaktan av
den kommande utredningen. Regeringen föreslår därför i detta samman-
hang, trots de stora återstående frågeställningarna, en partiell reform med
betydande räckvidd.

Det som presenteras i det följande omfattar de i sak viktigaste av de
förslag som Socialtjänstkommittén presenterat. Förslagen presenteras
dock i form av ändringar och tillägg till nuvarande socialtjänstlag.

7 Allmänna bestämmelser för socialtjänsten

7.1 Personal och kompetensfrågor

Regeringens förslag: För att utföra socialtjänstens uppgifter skall
det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. En ny
bestämmelse med detta innehåll införs i socialtjänstlagen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att det är positivt att
personalens kompetens tas upp i lagstiftningen. Socialstyrelsen påpekar
att det inte nämns något om vikten av att det finns tillräckligt med per-
sonal för att kunna fullgöra uppgifterna. En sådan precisering finns både
i HSL 13 §, LSS 6 § och i de nya bamomsorgsreglema. Några remiss-
instanser utvecklar sin syn på behovet av särskild kompetens inom
socialtjänsten men också att förtydligande krävs av vad som menas med
lämplig utbildning och erfarenhet.

Skälen för regeringens förslag: I socialtjänstlagens förarbeten nämns
personal och kompetensfrågor mycket översiktligt och i lagstiftningen
saknas bestämmelser om personal. Enligt 2 d § Hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763) skall det där det bedrivs hälso- och sjukvård finnas den
personal, de lokaler och den utrustning som behövs for att god vård
skall kunna ges. Enligt 6 § lagen (1993:357) om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS) skall finnas den personal som behövs för

47

att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall kunna ges. Den
1 januari 1995 infördes i socialtjänstlagen en bestämmelse (13 b §) om
personal inom bamomsorgsverksamheten: "För bedrivande av förskole-
verksamhet och skolbamomsorg skall det finnas personal med sådan
utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg och en god peda-
gogisk verksamhet kan tillgodoses". Mot denna bakgrund anser rege-
ringen att socialtjänstlagen bör kompletteras med en allmänt hållen be-
stämmelse om personal.

Frågan om kompetens och kunskapsutveckling är enligt regeringens
uppfattning av central betydelse för socialtjänstens möjligheter att er-
bjuda insatser av god kvalitet och det ligger i sakens natur att social-
tjänsten med sina vitt skilda uppgifter behöver personal med skiftande
utbildning och erfarenhet. Det är också en tillgång om det finns personal
inom socialtjänsten som speglar befolkningens språkliga, kulturella och
etniska mångfald.

Begreppet kompetens är mångtydigt och kan ha olika betydelse i olika
sammanhang. I allmän mening handlar det om förmåga att klara de olika
krav som ställs i en viss organisation och i en viss verksamhet. Be-
greppet syftar inte bara på formell behörighet utan hänvisar också till
ord som kvalifikation, kunskap, erfarenhet, förmåga, lärande och färdig-
het. Beroende på omständigheterna kan någon aspekt på kompetens
överväga.

Samhället förändras i allt snabbare takt vilket påverkar inriktningen av
socialtjänstens uppgifter och ansvarsområde. Enligt regeringens mening
måste kompetensutveckling ske ute i verksamheten och vara en integre-
rad del i en ständigt pågående underhålls- och förnyelseprocess. Sam-
hällets utbildningssystem lägger dock grunden för den långsiktiga kom-
petens- och kunskapsutvecklingen. Inriktning och kvalitet på grund- och
vidareutbildningarna spelar därmed en betydande roll även för senare
satsningar på intern kompetensutveckling. Det är därför av stor vikt att
samhällets utbildningssatsningar följer de nya krav som verksamheter i
ständig förändring ställer.

I uppdraget till Socialtjänstkommittén ingick att belysa utbildnings-
och kompetensfrågor. I direktiven betonades särskilt arbetet inom social-
tjänstens individ- och familjeomsorg och behovet av en fördjupad kart-
läggning av socialsekreterarnas yrkesroll och utbildning. Mot bakgrund
av de stora förändringar som skett inom äldre- och handikappomsorgen
beslöt kommittén att även belysa yrkesroll, arbetsfält och utbildning för
handläggare och administratörer inom dessa områden. Socialtjänstkom-
mittén redovisade våren 1995 ett delbetänkande om kompetens- och
kunskapsutveckling - om yrkesroller och arbetsfält inom socialtjänsten
(SOU 1995:58).

Av direktiven (1991:50) till Socialtjänstkommittén framgår att kom-
mittén bör "förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen
genom att summera de krav och önskemål om en förändrad utbildning
som finns hos kommunerna och de fackliga organisationerna. Kom-
mittén bör därutöver vara oförhindrad att anlägga principiella synpunkter
på den framtida socionomutbildningens innehåll och inriktning".

Prop. 1996/97:124

48

Förutsättningarna för kommitténs arbete kom dock att ändras i sam-
band med genomförandet av högskolereformen som trädde i kraft den 1
juli 1993. I den nya högskolelagen anges de grundläggande målen och
förutsättningarna for utbildning och forskning. Den centralt reglerade
linjeorganisationen, avskaffades fr.o.m. budgetåret 1993/94. Högskole-
reformen innebär vidare att regeringen i högskoleförordningen anger
grundläggande bestämmelser om vilka examina som får utfärdas, vilka
krav som skall uppfyllas for att få en viss examen och vilka universitet
och högskolor som har rätt att utfärda examen. I samband med
högskolereformen infördes ett nytt system for resursfördelning. Detta
bygger på ett utbildningsuppdrag som utarbetas inom Utbildningsdepar-
tementet och som anger omfattningen av den utbildning som skall be-
drivas och därmed åtföljande ekonomisk ersättning från staten till ut-
bildningshuvudmannen. Varje högskola är inom de ramar som högskole-
förordningen anger och de tilldelade resurserna fria att själv bestämma
hur resurserna skall fördelas och hur olika utbildningar skall utformas så
att de uppfyller de kvalitetskrav som anges i högskoleförordningen.
Detta innebär att den närmare utformningen och genomförandet av olika
utbildningar i dag är ett område där besluten decentraliserats till utbild-
ningshuvudmännen på den lokala nivån.

Socialtjänstkommitténs betänkande om kompetens och kunskapsutveck-
ling berör dels den statliga högskolans utbildning for socionomexamen
och dels vårdhögskolornas utbildning till social omsorgsexamen och som
förbereder för yrkesverksamhet som arbetsledare och handläggare på
äldre- och handikappområdet. Betänkandet utgör, enligt regeringens
mening, ett värdefullt underlag för den fortsatta diskussionen mellan
utbildningshuvudmännen och kommunerna kring behov av förändringar
av dessa båda grundutbildningar. Sådana förändringar kan handla om
utformning av det centrala utbildningsuppdraget, om kraven på kun-
skaper for att få ut examina enligt högskoleförordningen och om resurs-
tilldelningen.

I betänkandet redovisas också en översyn av arbetsfält, yrkesroll och
utbildning av arbetsledare och handläggare inom äldre- och handikapp-
omsorgen. Den nu aktuella översynen är den senaste i en lång rad av
motsvarande översyner i vilka brister i utbildningen framträder som ett
återkommande inslag. Översynerna har lett till en successiv förlängning
av utbildningen men först fr.o.m. läsåret 1994/95 uppnår utbildningen en
omfattning av 120 poäng. Som jämförelse kan nämnas att socionom-
utbildningen inom den statliga högskolan sedan början på 1960-talet haft
en utbildningslängd motsvarande 140 poäng. Som ett genomgående drag
framgår också att vårdhögskolorna saknar eller har en tämligen brist-
fällig anknytning till forskarvärlden. Enligt kommitténs mening före-
ligger ett stort behov att öka kvaliteten i utbildningen och professionali-
teten hos en yrkeskår som ansvarar for en årlig fördelning av resurser
motsvarande 60 miljarder kronor. Kommittén gjorde bedömningen att
vårdhögskolornas sociala omsorgsprogram bör överföras till de universi-
tet och högskolor som i dag har utbildningsprogram i socialt arbete
(socionomutbildningen) och integreras med denna utbildning.

Prop. 1996/97:124

4 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

49

Regeringen gav i december 1994 dåvarande Kanslersämbetet i uppdrag
att utvärdera de medellånga vårdutbildningarna. Högskoleverket redo-
visade i mars 1996 resultatet av utvärderingen i rapporten Vårdutbild-
ningar i högskolan - en utvärdering (Högskoleverkets rapportserie
1996:7 R). Av rapporten framgår bl.a. att den sociala omsorgsutbild-
ningen i ett nationellt perspektiv karaktäriseras som högskolemässigt
svag. Regeringen har i budgetpropositionen uttryckt som sin mening att
utredningen inte tillräckligt beaktat att högskolans uppgift också är att ge
en god yrkesutbildning. I augusti 1996 uppdrog regeringen åt Högskole-
verket att bl.a. lämna underlag for ställningstagande till dels en framtida
geografisk fordelning av vårdhögskoleutbildning, dels om staten bör ta
ansvar för vissa vårdutbildningar i framtiden och i så fall vilka. I upp-
draget ingår också att komplettera den utvärdering som lämnades till
regeringen i april 1996 vad avser förmedlande av yrkeskunnande och
yrkeskompetens. Högskoleverket redovisade i januari 1997 en utredning
Högskoleutbildningar inom vård och omsorg (Högskoleverkets rapport-
serie 1997:2 R). Av utredningen framgår att både avnämare och övriga
intressenter i utbildningen för omsorg om äldre- och funktionshindrade
bestämt framfört att den nuvarande utbildningen för social omsorgs-
examen inte ger tillräcklig bredd och tillräckligt djup kompetens för de
ökande krav som verksamheten ställer. Högskoleverket föreslår att
yrkesexamen avvecklas och utgår ur förteckningen bilaga 3 högskoleför-
ordningen. Verket föreslår vidare att de statliga högskolor som anordnar
såväl samhälls- och beteendevetenskapliga utbildningar som vårdutbild-
ningar övertar ansvaret för att utveckla utbildningarna för socialtjänstens
äldre- och handikappomsorg.

1994 års behörighetskommitté (S 1994:01) har under hösten 1996
överlämnat sitt huvudbetänkande till socialministern med förslag till ny
behörighetsreglering för hälso- och sjukvårdspersonalen. Förslaget
remissbehandlas för närvarande. 1 direktiven till kommittén angavs också
att förslag väckts om legitimation för yrken inom socialtjänsten i syfte
att tillförsäkra allmänheten en god och professionell handläggning inom
socialtjänsten. Enligt direktiven borde överväganden beträffande behovet
av rättslig reglering för yrken inom socialtjänsten utgå från samma prin-
ciper som föreslås gälla för yrken inom hälso- och sjukvården.

Kommittén behandlar i enlighet med sitt uppdrag behörighetsfrågor
inom socialtjänsten. I sina överväganden redovisar kommittén uppfatt-
ningen att det inte bör skapas ett legitimationsförfarande för yrken inom
socialtjänsten. Det finns, enligt kommittén, goda skäl att ställa höga krav
beträffande utbildning och lämplighet hos de personer som deltar i be-
slutsprocesser och handläggning av ärenden inom socialtjänsten. Perso-
nal inom socialtjänsten är emellertid på annat sätt än inom hälso- och
sjukvården beroende av vad som beslutats av politiskt tillsatta nämnder.
Någon motsvarighet till hälso- och sjukvårdspersonalens särskilda ansvar
för medicinska åtgärder finns inte inom socialtjänsten. Kommittén pekar
också på den varierande utbildningsbakgrunden och erfarenheten hos de
pesoner som är verksamma inom socialtjänsten. För kommitténs del är
det främst skillnaderna beträffande det personliga ansvaret i yrkesutöv-

Prop. 1996/97:124

50

ningen som föranlett ställningstagandena att ett legitimationsförfarande Prop. 1996/97:124
motsvarande det inom hälso- och sjukvården inte bör tillskapas för
socialtjänstområdet. Kommittén understryker dock att denna ståndpunkt
inte innebär att den tagit ställning mot en behörighetsreglering inom
socialtjänsten. Som ett alternativ nämns en behörighetsreglering knuten
till vissa tjänster.

Den föreslagna särskilda bestämmelsen om att det skall finnas personal
med lämplig utbildning och erfarenhet för utförande av socialtjänstens
uppgifter är visserligen mycket allmänt formulerad men syftar ändå till
att framhålla hur viktigt det är att upprätthålla en hög kompetens och
välja personer med lämplig bakgrund och personlighet för yrken inom
socialtjänsten.

7.2 Kvalitet

Regeringens förslag: En bestämmelse införs i socialtjänstlagen
om att socialtjänstens insatser skall vara av god kvalitet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén använder begreppet kvalitetssäkring i sina förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser är positiva till att införa en
bestämmelse om att socialtjänstens insatser skall vara av god kvalitet,
men flera av dem efterlyser en konkretisering av begreppet. Vänersborgs
kommun, Bodens kommun och Göteborgs kommun m.fl. anser att kvali-
tetsbegreppet bör utvecklas utifrån det resultat man vill uppnå och att
kvalitetsbegreppen därför ytterligare bör preciseras. Norrköpings kom-
mun påpekar att kraven på god kvalitet även bör gälla privata aktörer
från vilka individ- och familjeomsorgen köper tjänster. Malmö kommun
framhåller definitionssvårighetema samt de ännu outvecklade metoderna
för kvalitetssäkring.

Flera remissinstanser påpekar vikten av att metoder för uppföljning,
utvärdering och kvalitetssäkring tas fram. Behovet av kunskap om ut-
värdering etc. bör beaktas i såväl fortbildning som i socionomutbild-
ningen.

Tolkningen av begreppet kvalitetssäkring har tagits upp i flera
remissvar. Stockholms läns landsting m.fl. anser att det bör övervägas att
ersätta begreppet kvalitetssäkring med kvalitetsutveckling.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande socialtjänstlag saknas
särskilda bestämmelser om kvalitet i socialtjänsten.

Kravet på god kvalitet skall gälla både privat och offentlig verksamhet
inom socialtjänsten och för såväl myndighetsutövning som övriga in-
satser.

Begränsade ekonomiska resurser i kommunerna i kombination med nya
principer för styrning och ledning av verksamheterna har de senaste åren
aktualiserat frågor om kvalitet och kvalitetsutveckling. Betydelsen av att
kunna värdera effekter och resultat av socialtjänstens verksamhet och få

51

en samlad överblick över socialtjänstens innehåll och utveckling har
ökat. Det finns behov av att kunna jämföra den egna verksamheten med
verksamhet hos privata vårdgivare och hos andra kommuner.

På central nivå och i kommunerna bedrivs ett omfattande arbete när
det gäller att finna metoder för att utveckla och bedöma kvalitet. Läns-
styrelserna och Socialstyrelsen ger stöd till lokal utveckling samt arbetar
på regeringens uppdrag fram mål och metoder for tillsynen av Social-
tjänsten där kvalitetsaspekterna har en framskjuten position. En nationell
iniativgrupp för kvalitetsutveckling har bildats i samarbete mellan
Socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Föreningen Sveriges
socialchefer.

Regeringen ser positivt på det pågående utvecklingsarbetet och kan
samtidigt konstatera att det är svårt att bedöma och definiera kvalitet i
socialtjänstens olika verksamheter. Kvalitet är ett svårfångat begrepp och
vad som är god kvalitet låter sig inte fastställas på ett entydigt och
objektivt sätt. Människors olika behov och förväntningar påverkar deras
föreställningar av vad som är god kvalitet. Socialtjänsten har betydelse
for flera intressenter. Kvalitet kan därför inte enbart ses ur klientens/
brukarens synvinkel utan bör även bedömas ur ett personal-, lednings-
och medborgarperspektiv.

Socialtjänstkommittén menar att även om kunskapen om vad som
avses med kvalitet inom socialtjänsten hittills är begränsad så vet vi att
vissa faktorer är av stor betydelse for att verksamhetens skall sägas ha
god kvalitet. Bland annat skall socialtjänstens insatser ges i enlighet med
de mål och övriga bestämmelser som lagen anger samt på ett sådant sätt
att den enskildes behov av stöd och hjälp tillgodoses och syftet med
insatsen eller verksamheten uppnås. Detta förutsätter personal med lämp-
lig utbildning och erfarenhet och med ett sådant förhållningssätt till de
hjälpbehövande att de upplever trygghet i mötet med socialtjänsten och
i den vård som ges.

För att uppnå god kvalitet i Socialtjänsten krävs enligt Regeringens
bedömning en rad ingredienser såsom rättssäkerhet, den enskildes med-
inflytande och en lätt tillgänglig vård och service. En väl fungerande
arbetsledning och en lämplig sammansättning av ett arbetslag är andra
faktorer som kan ge förutsättningar för en god kvalitet. Att socialtjänsten
använder sig av ett genomtänkt arbetssätt är en del av kvaliteten, vilket
understryker behovet av uppföljning och utvärdering av olika insatser.

Regeringen vill i detta sammanhang rikta särskild uppmärksamhet mot
frågor om bemötandet av enskilda inom socialtjänsten. En väsentlig del
av de insatser som utförs inom socialtjänstens individ- och familjomsorg
syftar till att stödja en förändring i den enskildes livssituation. Kärnan i
det sociala arbetet är själva klientarbetet och då främst det som sker i
mötet mellan socialarbetare och klient. En förtroendefull samverkan
mellan den enskilde och socialtjänstens personal och respekten for den
enskildes personliga integritet är därför av stor betydelse för kvaliteten.
Det är väsentligt att socialtjänsten visar lyhördhet och inlevelseförmåga
i den enskildes förhållanden samt att denne har insyn i och ett reellt
inflytande över de insatser som ges. Vad gäller socialbidrag ställer den

Prop. 1996/97:124

52

individuella behovsprövningen krav på att göra prövningen på ett sådant Prop. 1996/97:124
sätt att den enskilde upplever att hans eller hennes ärende bedömts på ett
objektivt och korrekt sätt i enlighet med den lagstiftning som gäller.

Mot bakgrund av det sagda framstår en kontinuerlig uppföljning och
utvärdering av verksamheterna som också ger röst åt dem som får del av
eller nyttjar insatserna, som mycket angelägen.

Försöken att definiera vad som är god kvalitet inom socialtjänsten
leder till slutsatsen att kvalitetsutveckling bör fokuseras på alla delar av
verksamheten. Det gäller såväl organisationsstrukturen, arbetsprocessen
som det resultat man uppnår.

En viktig förutsättning för att utveckla och bedöma kvaliteten är att
kunskap tas till vara genom systematisk dokumentation. Kvalitetsarbete
vid lokala arbetsenheter, det man kallar egenutvärdering eller - kontroll,
bör utgöra ett centralt inslag i en strategi för kvalitetsarbete. Det är av
stor vikt att det arbete som utförs, på alla nivåer i organisationen,
granskas och värderas, så att initiativ kan tas till förändringar och för-
bättringar. Regeringen vill betona Socialstyrelsens roll när det gäller att
ge stöd till lokalt utvecklingsarbete, utveckla modeller för utvärdering
och klargöra den begreppsapparat som finns inom området.

Kvalitet i äldreomsorgen

Socialtjänstens verksamhet för äldre skall präglas av respekt för den
enskildes självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Detta för-
utsätter att omsorgs- och vårdinsatser utformas utifrån den enskildes
individuella behov, förutsättningar och önskemål. Grundläggande för en
individuell utformning av insatserna är en professionell och rättssäker
behovsbedömning och att den enskilde får information om social-
tjänstens möjligheter till stöd och hjälp. God kvalitet i äldreomsorgen
innebär att vid behovsbedömningen och i det dagliga arbetet uppmärk-
samma behov av sådana insatser som kan underlätta den dagliga livs-
föringen t.ex. hjälpmedel, bostadsanpassning och rehabilitering. En vik-
tig kvalitetsaspekt inom äldreomsorgen är också att inbegripa anhöriga i
vårdplaneringen och erbjuda dem stöd i olika former.

En väl fungerande samverkan inom socialtjänstens olika verksamheter
och tillsammans med andra berörda organ i kommunen har stor betydel-
se för kvaliteten i äldreomsorgen. En sådan samverkan kan handla om
allt från socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen till ett väl inte-
grerat medicinskt och socialt synsätt i det dagliga vårdarbetet. Begreppet
helhetssyn ger uttryck för ett sådant integrerat synsätt där den enskildes
behov av kontinuitet och trygghet alltid måste lyftas fram före de behov
som organisationer och administration kan ställa. Vården mot och i
livets slutskede är det område där olika vårdgivares och vårdnivåers
samverkan ställs inför stora krav och där god kvalitet i alla dess aspekter
måste uppmärksammas.

God kvalitet i omsorg och vård av äldre förutsätter att den enskilde
och/eller dennes företrädare ges ett verkligt inflytande över insatsernas
utformning. Dessa bör planeras och genomföras i en förtroendefull sam-

53

verkan med den enskilde och/eller dennes företrädare. Ett reellt inflytan-
de handlar också om bemötande och om respekt för var och ens särart,
vilja och önskemål. Ett gott bemötande kräver kunnighet, lyhördhet,
inlevelseförmåga och empati - ett medvetet förhållningssätt. En av de
viktigaste förutsättningarna för att uppnå god kvalitet i omsorgen om
äldre är tillgången till personal med lämplig utbildning och kompetens
samt ett tydligt och engagerat ledarskap. Genom att fortlöpande beakta
behovet av kompetensutveckling stärks möjligheterna att hålla en god
kvalitet i socialtjänstens olika verksamheter.

Tidiga insatser

Betydelsen av förebyggande verksamhet och tidiga insatser har hittills
främst diskuterats i anslutning till socialtjänstens insatser för barn och
ungdom.

Att förebygga behov av omhändertagande och institutionsvård genom
generellt förebyggande eller tidiga insatser, har alltmer kommit att ut-
vecklas som en metod för det sociala arbetet under 1980-talet. De sam-
lade erfarenheter som redovisas i socialtjänstkommitténs betänkande
talar för att ju tidigare problem upptäcks och åtgärdas desto större chans
att insatserna inte behöver bli så omfattande eller ingripande. Rege-
ringens ställer sig bakom socialtjänstkommitténs bedömning att social-
tjänsten bör beakta behovet av tidiga insatser inom alla verksamheter för
både vuxna, barn och ungdomar.

I regeringens nationella brottsförebyggande program understryks också
behovet av tidiga insatser i syfte att förhindra eller i vart fall begränsa
en ogynnsam utveckling. Vi vet att föräldrarna är centrala för barnens
utveckling av självkontroll och av de sociala banden. Bristande kontakt
och en otrygg relation till föräldrarna kan försvåra en god social utveck-
ling och kan leda till kriminalitet. Sociala bakgrundsfaktorer och nega-
tiva attityder till skolan samvarierar också barns och ungdomars brotts-
liga eller på annat sätt antisociala beteenden. Insatser på detta område
bör inriktas mot generella åtgärder inriktade mot uppväxtmiljöer som är
ogynnsamma för en bra start i livet. Särskilt stöd bör ges åt barn som
tidigt uppvisar problembeteenden eller som har föräldrar som har svårt
att klara sin fostrande roll. Arbetet för att utveckla vård och behandling
av unga som kommit in i en kriminell utveckling är också av stor be-
tydelse. När ungdomar begår brott skall samhället snabbt ingripa med
tydliga, konsekventa och konkreta åtgärder. Huvudansvaret för dessa
åtgärder ligger hos socialtjänsten. Regeringen överväger för närvarande
frågor om förändringar i påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

En förutsättning för att socialtjänsten skall komma in tidigt är att verk-
samhet och personal finns i människors närmiljö samt att verksamheter-
na är flexibla och tillgängliga. Ett väl fungerande samarbete med andra
myndigheter och information till allmänheten är andra faktorer som
underlättar tidiga insatser.

Inom missbrukarvården är betydelsen av att tidigt upptäcka och er-
bjuda insatser för att förebygga och motverka ett mer omfattande behov

Prop. 1996/97:124

54

av vård väl känd. Alkoholrådgivningama fyller i detta sammanhang en
viktig funktion, bland annat beroende på att människor även anonymt
kan vända sig dit för att få råd och stöd.

Det är angeläget att missbrukares barn tidigt uppmärksammas och ges
stöd. Genom tidiga stödinsatser för barn och andra anhöriga till miss-
brukare kan framtida skador, bland annat i form av eget missbruk eller
ohälsa bland de anhöriga förebyggas. Både internationella och svenska
studier har visat att barn som växer upp med missbrukande föräldrar
oftare än andra får anpassnings- och missbruksproblem.

Ambitionen att nå människor tidigt i ett missbruk förutsätter att fler
aktörer engageras och tar på sig ett ansvar. Högkonsumenter av alkohol
kommer vanligtvis i första hand i kontakt med hälso- och sjukvården.
Socialtjänsten kommer ofta in i ett senare skede. Samverkan är av stor
betydelse och socialtjänsten bör samverka med bland annat hälso- och
sjukvården för att utveckla metoder för att tidigt upptäcka och motivera
människor med ett begynnande missbruk.

Ansvaret att särskilt beakta behovet av tidiga insatser innebär också att
nå små barn och deras föräldrar med hjälpinsatser. Tidiga insatser när
det gäller yngre barn är ofta synonymt med stöd till föräldrarna.

Spädbamsverksamheter har byggts ut sedan slutet av 80-talet och drivs
av landsting eller kommun eller i samverkan mellan de bägge huvud-
männen. Erfarenheterna visar att detta är en viktig resurs för att stödja
föräldrarna under barnets första år. Föräldrar kan få hjälp med att ut-
veckla relationen/samspelet med sitt barn när den/det av någon anled-
ning inte fungerar. Utsikterna att lyckas med behandling är stor under
barnets första år och mycket kan därför åstadkommas under kort tid till
relativt låg kostnad med tanke på de kostnader som behandling i ett
senare skede för med sig.

Insatser för gravida missbrukare och missbrukande föräldrar som ofta
bedrivs i samarbete mellan socialtjänsten och mödra- och barnhälso-
vården ger goda utsikter att kunna bryta missbruk under graviditet och
barnets första levnadsår. Relativt små insatser har bedömts kunna ge
goda resultat.

Ensamstående föräldrar och unga föräldrar har ibland behov av särskilt
stöd. Av Socialstyrelsens rapporter framgår att särskild gruppverksamhet
ger identifikation med andra i samma situation, utvecklar det sociala
nätverket kring kvinnorna och barnen, ger stöd i föräldrarollen, hjälp att
finna vägar till utbildning, arbete och fritid. Insatser för unga eller en-
samstående föräldrar kan göras i samarbete mellan barnomsorgen,
socialtjänsten och mödra- och barnhälsovården.

Även om begreppen tidiga insatser inte används inom äldreomsorgen
finns här verksamheter som kan sägas ha en sådan funktion. Aktiviteter
för att erbjuda social gemenskap i olika former har sannolikt en före-
byggande effekt för många äldre. Många sociala verksamheter som vän-
tjänst, kontakt- och besöksgrupper, som bygger helt på frivilliga insatser,
har stor betydelse för att förebygga passivitet och isolering hos äldre och
andra grupper. De öppna dagcentralema som erbjuder matservering,
sysselsättning och gemenskap har också en viktig funktioh att fylla.

Prop. 1996/97:124

55

Insatser för att öka tryggheten och förebygga behovet av flyttning till Prop. 1996/97:124
särskilt boende är t.ex. trygghetslarm, telefonservice och andra former av
trygghetsskapande kontakt. Genom de framväxande resurserna för växel-
vård och avlastning på ålderdomshem och sjukhem kan flyttning till
dyrare vårdformer sannolikt uppskjutas eller undvikas. En av de vik-
tigaste förebyggande insatserna på äldreområdet är stödet till de an-
höriga.

Ett rehabiliterande synsätt hos personalen inom äldreomsorgen har
också en avgörande betydelse för att förebygga eller uppskjuta om-
fattande vårdbehov. Att ta över aktiviteter i hemmet och att hjälpa till
för tidigt eller i onödan kan leda till passivitet, beroende och i slutändan
omfattande hjälpbehov.

Det saknas i stor utsträckning forskning inom området tidiga insatser.
Det finns däremot en rad konkreta exempel på insatser där personal och
klienter är positiva till det resultat man uppnått. För att möjliggöra
metodutveckling är det emellertid angeläget att insatserna utvärderas och
följs och att resultaten fortlöpande kan bedömas.

Samverkan

Ett viktigt mål för förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn är att
överbrygga sektorsgränser som verkar hämmande på möjligheterna att
bedriva en framgångsrik välfärdspolitik. Det kräver bl.a. en väl funge-
rande samverkan mellan verksamheter som bedrivs i offentlig regi.

Socialtjänstkommittén påpekar att även om det i vissa frågor har ut-
vecklats många bra modeller för samverkan, finns det också brister. Det
gäller t.ex. vård och service till människor med psykiska problem och
störningar, rehabilitering av äldre människor och människor med miss-
bruksproblem samt möjligheterna för personer med funktionshinder att
få sysselsättning. En annan uppgift som kräver samordning mellan olika
myndigheter är det allmänt inriktade och förebyggande arbetet bland
barn och ungdomar. Kommmittén bedömer att problemen sammanhänger
med oklara ansvarsgränser, bristande kunskaper, olika synsätt och otill-
räckligt med tid för samverkan samt en oro för kostnadsövervältringar.
Det är också vanligt att sekretesslagens bestämmelser anses utgöra ett
hinder för samverkan.

Regeringen har på flera sätt uppmärksammat behovet av en förbättrad
samverkan mellan olika samhällsorgan. Frågan är och har varit aktuell i
flera utredningar.

Sedan år 1993 pågår konkreta försök på lokal nivå med finansiell sam-
ordning mellan hälso- och sjukvård och socialförsäkring. Riksdagen har
år 1994 även fattat beslut om lokal försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Denna försöksverksamhet kommer att pågå till år 2000.

Sjuk- och arbetsskadekommittén (1996:113) har i sitt slutbetänkande
lämnat förslag till en bättre samordning av rehabiliteringsarbetet för
utsatta grupper. Utredningsförslaget bereds för närvarande inom rege-
ringskansliet.

56

Storstadskommittén har behandlat frågor om förbättrad samverkan på Prop. 1996/97:124
lokal nivå i sitt delbetänkande "Att röja hinder" (SOU 1995:142)

I betänkandet Egon Jönsson - en kartläggning av lokala samverkans-
projekt inom rehabiliteringsområdet (SOU 1996:85) dras slutsatsen att
det går att utveckla samverkan inom de ramar som finns under förut-
sättning att projekten ges större legitimitet. Den lösning som förordas
innebär att myndigheterna skapar en gemensam ram för åtgärder och
insatser men att de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet/
förvaltning.

Det råder en stark enighet både på central och lokal nivå om att en
ökad samverkan över sektorgränsema är nödvändig.

Erfarenheterna visar att detta leder till en ökad kostnadsmedvetenhet
och ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna samt bidrar till
en ökad professionalitet och kompetens hos de olika aktörerna.

Det nyssnämnda betänkandet visar att samverkan kan ge ett värdigare
liv för människor som hamnat i utsatta situationer som snabbare får den
hjälp han eller hon behöver.

En utvecklad samverkan, både på en övergripande nivå och i enskilda
ärenden, är ur många aspekter en förutsättning för att socialtjänsten skall
kunna lösa sina åligganden och uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Det har blivit allt viktigare att socialtjänsten medverkar till att mobilisera
de samlade resurserna i samhället

Betydelsen av tidiga insatser har berörts i tidigare avsnitt. Ambitionen
att på ett tidigt stadium få kontakt med familjer vars barn och ungdomar
är i behov av särskilt stöd kan lättare förverkligas om socialtjänsten har
ett gott samarbete med mödra- och barnhälsovård, barnomsorg och
skola, bampsykiatri, polis m.fl.

Regeringen vill också framhålla vikten av myndighetssamarbete för att
motverka kvinnomisshandel.

Erfarenheterna av sådant samarbete redovisas i kvinnovåldskom-
missionens betänkande Kvinnofrid (1995:60) och slutsatsen är att de
inblandade myndigheterna får en ökad kompetens och beredskap för att
hjälpa de utsatta kvinnorna på ett bättre sätt. Det är angeläget att de
erfarenheter som finns på detta område sprids och vidareutvecklas.

I det brottsförebyggande arbetet har olika metoder och modeller för
samverkan utvecklats. Regeringen har bl.a. i de s.k. pilotprojekten stött
bildandet av lokala råd för samordning av verksamheten. Företrädare för
socialtjänsten är naturliga representanter och deltagare i ett sådant råd
som har till uppgift att förstärka samarbetet i det brottsförebyggande
arbetet.

Det är särskilt angeläget att en bättre samordning kommer till stånd i
arbetet med rehabilitering av personer i utsatta grupper. Många männi-
skor med långvarig arbetslöshet, psykosociala problem eller andra hälso-
mässiga problem kan lätt hamna i en gråzon mellan de olika ersättnings-
och vårdsystemen eftersom problembilden inte renodlat faller inom
någon viss myndighets ansvarsområde. Detta kan leda till en rundgång
mellan socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och lands-
tingets primärvård med många gånger kortsiktiga och ineffektiva insatser

57

som följd. Samverkan syftar till att öka dessa gruppers konkurrens på
arbetsmarknaden.

De hinder för samverkan som identifierats i pågående projekt och
utredningar är av såväl organisatorisk, ekonomisk, juridisk som kulturell
natur och kan ofta påverkas på både lokal och central nivå. Från flera
håll finns önskemål om flexiblare regelverk och en friare resursanvänd-
ning. Regeringen vill i detta sammanhang peka på den kartläggning av
lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet som genomfördes
våren 1996 (SOU 1996:85) som visar att mycket går att göra inom de
ramar som finns. Utredningen drar också slutsatsen att de faktorer som
kan påverkas på lokal nivå är av stor betydelse for om samverkan sker
eller inte.

Sådana hinder kan vara olika upptagningsområden, bristande kunskaper
om varandras yrkesroller och avsaknad av gemensamma mötesplatser.

Regeringen vill framhålla att även om varje myndighet i grunden har
som uppgift att sköta sitt sektorsansvar måste strävan vara att utnyttja de
samlade resurserna maximalt och att vid behov samverka om de indivi-
der som riskerar att befinna sig i gränslandet mellan myndigheter och
deras ersättnings- och vårdsystem. Det mest effektiva och kostnadsbe-
sparande för samhället är att stoppa rundgång och dubbelarbete så tidigt
som möjligt och snabbare hitta rätt hjälp for en individ. En väl funge-
rande samverkan bör därför snarare minska än öka risken för
kostandsövervältringar.

Sekretessreglerna framhålls i vissa fall som ett hinder i samarbetet
mellan olika myndigheter. Sekretessreglerna är grundläggande för social-
tjänstens möjligheter att få till stånd ett förtroendefullt samarbete med
den enskilde vilket är en förutsättning för ett lyckat samarbete. I en rad
samverkansprojekt har man kunnat lösa sekretessfrågan genom att den
enskilde på olka sätt samtycker till att information får lämnas mellan
myndigheter.

Regeringen vill betona betydelsen av lokalt utformade samverkanslös-
ningar samt vikten av att det finns ett uttalat stöd för samverkan på alla
nivåer i en organisation. Erfarenheterna visar att gemensamma utbild-
ningsinsatser kan underlätta olika yrkesgruppers respekt och förståelse
för varandras yrkesroller och bidra till att samverkan utvecklas.

För att understryka behovet av samverkan på olika nivåer har rege-
ringen i olika sammanhang formulerat krav på de centrala myndigheter-
na, bl.a. som verksamhetsmål i regleringsbrev för myndigheternas verk-
samhet, att samverka över myndighetsgränserna för att fullgöra sina
uppgifter. På så sätt avser regeringen att legitimera samverkan över hela
välfärdsområdet.

Regeringen avser att återkomma i andra sammanhang och inom olika
områden för att mer konkret underlätta och främja samverkan på olika
nivåer inom välfärdsområdet.

Prop. 1996/97:124

58

Information

Regeringen vill framhålla betydelsen av en bred information, inte bara
till enskilda utan också till socialtjänstens samverkanspartners.

Informationen har flera syften: Den skall nå breda grupper, den skall
vara begriplig. Särskilt viktig är att socialtjänstens information kan nå
missbrukare i ett tidigt skede. Information om de insatser som kan er-
bjudas för kvinnor som utsatts för våld är angelägen för att kunna förmå
dessa kvinnor att kontakta socialtjänsten för att få hjälp.

Det ligger också i linje med synen på tidiga insatser att så långt som
möjligt nå ut med information till olika grupper om bland annat färd-
tjänst, dagverksamhet, trygghetsanordningar och andra stödinsatser som
socialtjänsten är skyldig att tillhandahålla.

Äldre och deras anhöriga skall informeras om verksamheter som
socialtjänsten bedriver i syfte att ge vård och omvårdnad. Även de
intresseorganisationer som företräder olika grupper bör informeras om
socialtjänstens olika verksamheter och insatser.

Information om enskildas rättigheter enligt socialtjänstlagen är också
en angelägen uppgift för socialtjänsten. Regeringen vill särskilt betona
vikten av att information om biståndsrätten riktas både till allmänheten,
andra myndigheter och till olika intresseorganisationer.

När det gäller samhällets ansvar för utsatta barn och ungdomar har
socialtjänsten särskilda befogenheter och skyldigheter att ingripa till
underårigs skydd. Socialtjänsten bör därför också informera om anmäl-
nings- och uppgiftsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen. Regeringen
vill särskilt framhålla vikten av att socialtjänsten också informerar om
sin roll och sina skydligheter i stort när det gäller skyddet för barn och
unga.

Informationsskyldigheten bör ingå som en naturlig del i det sociala
arbetet på både samhälls-, grupp- och individnivå.

Stöd till frivilligt socialt arbete

Socialtjänstkommittén presenterar i rapporten Frivilligt socialt arbete
(SOU 1993:82) en kartläggning av och kunskapsöversikt över det fri-
villiga sociala arbetets omfattning i Sverige. Av denna rapport framgår
att detta arbete har stor betydelse. Bland såväl organisationer som med-
borgare finns dock en tveksamhet till frivilliga organisationer som er-
sättare för den offentliga sektorns insatser. Samtidigt visar andra studier
att trycket på frivilliga organisationer som utförare av sociala tjänster
ökar i kommunerna.

Mot denna bakgrund anser regeringen att samarbetet mellan frivilliga
organisationer och samhälle ytterligare bör utvecklas. Socialtjänsten bör
stödja frivilligt socialt arbete. Det finns en bred enighet om att de fri-
villigorganisationer som arbetar på det sociala området är ett viktigt
komplement till kommunernas socialtjänst och i allmänhet gör ett viktigt
och bra arbete. Med frivilliga organisationer inom det sociala området

Prop. 1996/97:124

59

avses organisationer som i intention och handling har en primär väl-
färds inriktning.

Regeringen vill emellertid understryka att samhället har det grund-
läggande ansvaret för människomas välfärd. Människor skall kunna lita
på att samhällets insatser finns där när de behöver hjälp för att kunna
leva ett värdigt liv. Kommunerna har det yttersta ansvaret för att den
enskilde får den hjälp och det stöd han eller hon behöver.

Det frivilliga sociala arbetet rymmer en mångfald organisationer, verk-
samheter och insatser. Det är till att börja med viktigt att särskilja det
som frivilligorganisationer gör som entreprenörer, utsatta för konkurrens
eller på uppdrag av samhället. Det är bra för samhället att ha ett antal
olika aktörer i denna verksamhet; också aktörer som har andra intressen
än vinst för sitt engagemang.

Det rena frivilligarbetet rymmer också en betydande mångfald. Huma-
nitära organisationer, Svenska Kyrkan och andra religiösa samfund
spelar idag en viktig roll som utförare av sociala tjänster. Vid sidan av
det arbete som uträttas av anställd personal eller inom ramen för huma-
nitära och kristna organisationer spelar även föreningar och andra orga-
nisationer en viktig roll i det sociala arbetet. Pensionärsorganisationernas
många aktiviteter är t.ex. av stor betydelse inom äldre- och handikapp-
omsorgen. Länkrörelsen fyller en viktig funktion inom vården av miss-
brukare och det allmänt förebyggande barn- och ungdomsarbetet bygger
i stor utsträckning på insatser från föreningslivet. Enskilda och familjer
svarar dessutom för betydande insatser som kontaktpersoner eller
kontaktfamiljer och familjehem.

I kampen mot destruktiva livsstilar, droger och utanförskap är sam-
hället i stor utsträckning beroende av frivilliginsatser. Politiken på drog-
och alkoholområdet måste i fortsättningen, för att kunna fungera, ha en
stark folklig förankring. Det kan inte åstadkommas utan att enskilda
människor engagerar sig mot missbruk och utslagning.

En utgångspunkt i det brottsförebyggande arbetet skall också vara att
ta tillvara den kreativitet och kapacitet som finns bland enskilda indivi-
der, organisationer och företag och att försöka skapa förutsättningar för
en förstärkt samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda
i lokal brottsförebyggande verksamhet.

Regeringen vill också framhålla det frivilliga arbete som bedrivs i form
av jourverksamhet för kvinnor som utsätts för våld, mansjourer och
brottsofferjourer. Kvinnovåldskommissionen har i sitt slutbetänkande
Kvinnofrid (SOU 1995:60) visat att kvinnojourerna har stor betydelse
för många utsatta kvinnor. De ger stöd och hjälp åt enskilda kvinnor och
bedriver utåtriktat arbete i syfte att ge allmänheten en ökad medvetenhet
och insikt om problemen. Frågor om jourernas roll kommer att behand-
las i en kommande propositionen som behandlar våld mot kvinnor.

Ett betydande arbete görs inom verksamnheter som bedrivs av Rädda
barnen och föreningen Barnens rätt i samhället (BRIS).

Ett område där frivilligorganisationemas arbete blivit mycket synligt de
senaste åren är arbetet bland de människor som är mest utsatta. Fräls-
ningsarmén, Stadsmissionen och andra gör utomordentliga insatser för

Prop. 1996/97:124

60

hemlösa, helt utslagna människor med många gånger starkt negativ in- Prop. 1996/97:124
ställning till samhället. I förhållande till de mest utsatta är det emellertid
viktigt att samhället inte ger upp. Även om frivilligorganisationema gör
ett bra arbete får inte kommunerna stjälpa över ansvaret for dessa män-
niskor på organisationerna.

Socialtjänstkommittén visar att de frivilliga organisationerna är starkt
beroende av stöd från den offentliga sektorn. Trots detta bör stat och
kommun vara försiktig med att ställa ensidiga villkor som krav för bi-
drag. Det är viktigt att värna om de frivilliga organisationernas frihet
och oberoende. I socialtjänstlagens förarbeten poängteras särskilt att stöd
från olika samhällsorgan inte får medföra en styrande effekt på organisa-
tionerna och att samverkan inte får inkräkta på organisationernas integri-
tet, initiativförmåga och självbestämmande. Det hindrar dock inte att
frivilligorganisationema behöver utveckla sitt arbete, bli bättre på att
formulera sina mål och utvärdera resultatet av sina ansträngningar. I det
utvecklingsarbetet kan samhället ge stöd och dela med sig av sina erfar-
enheter. Ett sådant utvecklingssamarbete kan vara till nytta för båda
parter, utveckla ansvarsfördelning och framför allt komma de berörda
människorna till del.

I vilka former stödet till frivilligt socialt arbete ges bör liksom idag
anpassas efter lokala förutsättningar och behov. Staten ger ett visst
grundstöd till nationella frivilligorganisationer och fördelar också vissa
projektpengar på nationell eller lokal nivå. På samma sätt fördelar kom-
muner och landsting medel till frivilligorganisationer som verkar inom
deras område. Samarbetet och dialogen har enligt socialtjänstkommittén
blivit bättre. De begränsade resurserna måste användas så att de både tar
tillvara människors vilja att göra en frivillig insats och så att de kommer
behövande människor till del.

8 Rätten till bistånd

8.1 Nuvarande ordning

Socialtjänstlagen (SoL) är till sin konstruktion en ramlag. Endast i 6 §
SoL regleras den enskildes rätt till bistånd. Bestämmelsen har dock en
betydande räckvidd. Det finns inga begränsningar vad avser personkrets
eller typ av insatser. Biståndet kan avse såväl ekonomiskt stöd som vård
eller stöd i olika former. Rätten till bistånd har knutits till att den en-
skilde är beroende av socialtjänstens insatser för sin försörjning och sin
livsföring i övrigt. I 6 § SoL föreskrivs följande:

61

"Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörj-
ning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnads-
nivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva
ett självständigt liv."

Syftet är att den enskilde skall vara tillförsäkrad en rätt till stöd och
hjälp av samhället, när han på grund av bristande arbetsförmåga, funk-
tionshinder, ålder eller annan liknande omständighet behöver sådana
insatser. Rätten till bistånd avser alltså inte enbart ekonomisk hjälp till
försörjningen utan även insatser for livsföringen i övrigt, t.ex. när äldre
eller människor med funktionshinder behöver hjälp med service och
omvårdnad for sin dagliga livsföring. Andra viktiga exempel på när rätt
till bistånd kan föreligga är när barn som far illa behöver tas om hand
eller hjälpas på annat sätt av socialnämnden eller när missbrukare av
alkohol eller narkotika behöver vård och behandling.

Begreppet skälig levnadsnivå definieras inte närmare i lagtexten eller i
lagens förarbeten. Kommunerna har enligt förarbetena getts betydande
frihet att utifrån skiftande lokala förutsättningar utforma biståndet och
fastställa vilken nivå som kan anses motsvara lagens krav på skälig
levnadsnivå. Emellertid framhålls det också i propositionen (1979/80:1)
som önskvärt att bedömningen av rätten till bistånd blir så enhetlig som
möjligt.

Av socialtjänstlagen framgår också att målet för socialtjänsten bl.a. är
att verksamheten skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och
gruppers egna resurser (1 §). Biståndet skall utformas så att det stärker
hans resurser att leva ett självständigt liv. En viktig princip är också att
rätt till bistånd kan föreligga endast om den enskildes behov inte kan
tillgodoses på annat sätt. Med detta avses att den enskilde for att ha rätt
till ekonomiskt bistånd skall göra vad han eller hon kan för att bidra till
sin egen försörjning bl.a. genom arbete. Den som inte har arbete är skyl-
dig att aktivt söka och även godta lämpligt anvisat arbete. I skyldigheten
att anta lämpligt arbete inbegrips i princip också deltagande i den verk-
samhet som samhället ställer till förfogande for arbetslösa inom ramen
for arbetsmarknadspolitiken, t.ex. arbetsmarknadsutbildning, beredskaps-
arbete, andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder t.ex. sådana som särskilt
är inriktade på ungdomar.

Den enskilde har således enligt socialtjänstlagen i första hand ett eget
ansvar for sitt liv och sina förhållanden i övrigt. Även i lagens för-
arbeten framhålls särskilt att socialtjänsten inte får frånta den enskilde
hans ansvar i detta avseende. Först när den enskilde själv inte kan till-
godose sitt behov kan samhällets insatser ges med stöd av socialtjänst-
lagen.

Däremot saknas det ett uttryckligt stöd i lagen och gällande rättspraxis
for att villkora ekonomiskt bistånd genom att kräva att den enskilde
deltar i arbete eller sysselsättning som inte ryms inom den vanliga ar-
betsmarknaden eller arbetsmarknadspolitiken och inte är förenad med

Prop. 1996/97:124

62

lön eller andra sedvanliga anställningsförmåner. Regeringsrätten har
nyligen uttalat sig i frågan, vilket redovisas i avsnitt 8.4 och 8.5.

Många människor som behöver insatser från socialtjänsten tillhör
emellertid socialt utsatta grupper. En del av dessa saknar förutsättningar
att utan samhällets insatser klara sin försörjning eller sin livsföring i
övrigt. När det gäller biståndets utformning för personer med missbruks-
problem eller personer som är på väg in i ett mer eller mindre destruk-
tivt livsmönster framgår av 11 § SoL att socialnämnden skall arbeta för
att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroende-
framkallande medel. Insatser för barn och ungdom bör därvid ägnas
särskild uppmärksamhet. Vidare skall socialnämnden aktivt sörja för att
den enskilde missbrukaren får den hjälp eller vård som han behöver för
att komma ifrån sitt missbruk.

I 1 § SoL uttalas att socialtjänstens insatser skall bygga på respekt för
människornas självbestämmanderätt och integritet. Med detta menas inte
att biståndet skall ges kravlöst. Åtgärderna skall alltid ha sådan karaktär
att de stärker den enskildes egna resurser att leva ett självständigt liv
(6 § SoL).

8.2 Bakgrund

8.2.1 Socialbidragens utveckling

År 1995 erhöll cirka 388 700 hushåll, eller cirka 720 800 personer,
socialbidrag någon gång under året. Det motsvarar 10,3 procent av hus-
hållen i yrkesaktiv ålder eller drygt 8 procent av hela befolkningen.

Kostnaderna uppgick samma år till närmare 10,8 miljarder kronor.
Huvuddelen av dessa kostnader betalas av kommunerna. Emellertid
utgår statlig ersättning för mottagandet av flyktingar och vissa andra
utlänningar. Kommunerna får bl.a. en schabloniserad ersättning för varje
mottagen flykting och annan utlänning som omfattas av flykting-
mottagandet. Schablonersättningen skall täcka kommunernas kostnader
för bl.a. ekonomiskt bistånd, administrations- och integrationskostnader
samt kommunernas kostnader för lagstadgad svenskundervisning. För
budgetåret 1993/94 erhöll kommunerna statsbidrag med ca 4,1 miljarder
kronor. Tre fjärdedelar av socialbidragshushållen är svenska och en
fjärdedel utländska. I genomsnitt har socialbidragshushåll bidrag 5,3
månader per år, varav flyktinghushållen har tre månaders längre tid än
svenska hushåll.

Det är framför allt bidragstidens längd som påverkar kostnaderna för
socialbidrag. Nästan hälften av socialbidragsutgiftema går till hushåll
med långvarigt socialbidragsberoende (minst 10 månader under året)
trots att dessa hushåll utgör endast cirka 16 procent av alla bidrags-
hushåll. En stor del av bidragshushållen har ett återkommande och lång-
varigt bidragsbehov, avbrutet av kortare eller längre perioder av egen
försörjning. Ungefär en tredjedel av bidragstagare som fick bidrag år
1985 fick också socialbidrag sju år senare.

Prop. 1996/97:124

63

De flesta hushåll som får socialbidrag, cirka 80 procent, består av Prop. 1996/97:124
ensamstående, varav ensamstående utan barn svarar för drygt 60 procent.

Socialbidragstagare är också i stor utsträckning yngre personer. Drygt 40
procent av registerledama (den medlem i hushållet som ansökan registre-
rats på) är yngre än 30 år. Bland ensamstående kvinnor med barn, mot-
tar mer än var tredje hushåll socialbidrag någon gång under året.

Förändring mellan åren 1985 — 1993

Under åren 1985 — 1993 har socialbidragstagandet blivit vanligare i så
gott som alla hushållstyper och åldersgrupper i befolkningen. Antal hus-
håll med socialbidrag har ökat med drygt 25 procent och kostnaderna i
fasta priser med 65 procent. De främsta orsakerna bakom den kraftiga
kostnadsökningen är, förutom att bidragsberoende hushåll blivit fler, att
fördelningen mellan hushållstyper förändrats samt att bidragstiden blivit
längre. Det är också stor skillnad i kostnadsökningen mellan svenska och
utländska hushåll. Utbetalningarna till svenska hushåll har ökat med 34
procent och till utländska med hela 138 procent. Närmare två tredjedelar
av den totala kostnadsökningen beror på ökade utbetalningar till utländ-
ska hushåll. Dessa erhåller genomsnittligt större bidrag per hushåll, bl.a.
beroende på att de består av fler familjemedlemmar och har längre bi-
dragstider. Medan kostnaderna för svenska hushåll varierar med kon-
junkturerna och bl.a. minskade för år 1994, ökar bidragen stadigt för
utländska hushåll.

8.2.2 Orsaker till socialbidragsberoende

Socialstyrelsen analyserar orsakerna till att människor blir beroende av
socialbidrag i rapporten Socialbidragstagare och socialbidragens utveck-
ling (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:4). I rapporten
konstateras att flertalet undersökningar visar att arbetslösheten har stor
betydelse när det gäller socialbidragsberoendet. Betydelsen varierar dock
över tid och med konjunkturförhållandena. Arbetslösa som blir hänvisa-
de till socialbidraget är ofta personer som inte hunnit kvalificera sig för
t.ex. arbetslöshetsstöd i form av arbetslöshetsersättning eller kontant
arbetsmarknadsstöd. Det är framför allt flyktingar, ungdomar och andra
med svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden som blir beroende av
socialbidrag för sin försörjning. Även sociala och medicinska problem
hos människor, t.ex. missbruk, psykiska problem eller andra hälso-
problem, sociala problem etc., kan ha betydelse för socialbidragsberoen-
de.

En ytterligare aspekt på socialbidragsutvecklingen som förs fram i
Socialstyrelsens rapport är socialtjänstens sätt att arbeta med social-
bidragsärenden. Exempelvis har sysselsättningsinriktade åtgärder samt ett
aktivt samarbete med arbetsförmedling och försäkringskassa kunnat
minska bidragstiden för många hushåll och därmed kostnaderna för
kommunen. Budgetrådgivning kan också minska socialbidragsberoende
för skuldsatta hushåll och hushåll med små ekonomiska marginaler, och

64

därmed även minska kostnaderna. Olika studier visar också att kommu- Prop. 1996/97:124
ner med en tydlig policy och ett genomtänkt arbetssätt har kunnat
minska beroendet av socialbidrag.

Socialbidragsbehov med anledning av att lönen for ett heltidsarbete
inte räcker till eller att man saknar barnomsorgsplats anses i rapporten
endast ha ett begränsat förklaringsvärde för de ökade kostnaderna för
socialbidrag.

8.2.3 Socialbidragstagarnas levnadsförhållanden

Socialstyrelsen har gjort specialbearbetningar av bl.a. undersökningen
om hushållens inkomster (HINK), undersökningen om levnadsförhållan-
den (ULF) och undersökning av hushållens utgifter (HUT) för att ana-
lysera och jämföra levnadsförhållandena mellan socialbidragstagare och
andra grupper i samhället.

Bland resultaten som redovisas framgår att arbetslöshet förekommer
betydligt oftare hos socialbidragstagare än hos övriga grupper. Utbild-
ningsnivån har betydelse för möjligheten att få arbete. Ju lägre utbild-
ning individer har, desto högre andel av dem är beroende av social-
bidrag. Utlandsfödda har genomgående betydligt högre socialbidrags-
tagande än svenskfödda med samma utbildning.

Vad gäller boendet framkommer i studien att socialbidragstagare van-
ligtvis bor i hyreslägenhet, 80 procent mot 35 procent i befolkningen i
övrigt. Hushåll med socialbidrag har mindre boendeyta än övriga hushåll
och färre har hög utrustningsstandard. De har generellt sett något lägre
kostnader för boende än hushåll utan socialbidrag. Trebamsfamiljer med
socialbidrag har dock genomsnittligt högre hyra än övriga trebams-
familjer.

Sammantaget visar studien att socialbidragstagare är sämre ställda i
fråga om arbete, bostad, hälsa och utbildning än befolkningen i sin hel-
het. Detta gäller också om man jämför med grupper med låga inkomster.
Det finns också stora skillnader mellan socialbidragstagare och andra när
det gäller inkomst, psykosociala problem och missbruk.

8.2.4 Socialbidraget och övriga socialpolitiska system

Sveriges välfärdspolitik

Den svenska välfärdspolitiken har två hörnstenar, dels en politik för full
sysselsättning, dels en generell socialpolitik som omfattar alla.

Den generella socialpolitiken kan sägas utgå från två olika principer.

Den ena bygger på inkomstbortfallsprincipen. Denna form av social-
politik fungerar som ett försäkringssystem som utgår från det faktum att
alla människor kan drabbas av minskade inkomster i samband med sjuk-
dom, ålder, olycksfall, barns födelse eller av andra skäl och får då en
rimlig kompensation för inkomstbortfallet. Det gäller förmåner som t.ex.
sjuk- och föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och delar av

5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

65

pensionssystemet. Dessa förmåner är således inte relaterade till försörj- Prop. 1996/97:124
ningsbehov, utan till bortfall av inkomst.

En annan del av socialpolitiken utgår från principen att alla medborga-
re ska omfattas av ett grundläggande skydd i vissa skeden av livet.
Rättigheten tillkommer alla oberoende av ställning i samhället eller
ekonomiska förhållanden. Exempel på stöd som bygger på denna princip
är barnbidrag och folkpension.

Genom såväl socialförsäkringarna som de generella stöden sker en
omfattande omfördelning mellan grupper i samhället, men också indivi-
duellt genom en fördelning över livscykeln i en människas liv. Således
sker en omfördelning mellan unga och gamla, mellan dem som inte har
barn och barnfamiljer, mellan friska och sjuka och mellan dem som har
arbete och dem som saknar sådant.

I de nuvarande svenska socialpolitiska systemen finns emellertid även
selektiva inslag i form av inkomst- eller behovsprövade bidrag. Hit hör
bl.a. det behovsprövade bostadsbidraget och bostadstillägg till pensio-
närer. Hit hör också inkomstrelaterade avgifter för t.ex. barnomsorg och
hemtjänstservice. Dessa förmåner är till vissa delar relaterade till försörj-
ningsbehov.

Socialbidraget är det mest utpräglat selektiva stödet med fullständig
individuell behovsprövning och utgör det yttersta skyddsnätet när den
enskilde inte kan försörja sig på annat sätt, t.ex. genom arbete eller
genom det generella socialpolitiska systemet. Socialbidraget är den enda
del av systemen som är helt relaterad till det enskilda hushållets försörj-
ningsbehov.

I en socialpolitik som den svenska får alla genom hela livet ut något
av välfärdssamhället, om än i varierande grad. Det gäller de stöd som
utges till alla som har ett visst behov oavsett om de har medel att själva
tillfredsställa behovet eller inte, vilket t.ex. den svenska allmänna hälso-
och sjukvården är ett gott exempel på. Inom familjepolitiken omfattas
alla barnfamiljer av barnbidraget oavsett inkomst. Så också när det
gäller folkpensionen. I och med att finansieringen i huvudsak sker i
form av skatter och allmänna avgifter blir alla också solidariskt delak-
tiga. Systemet får ett mycket brett stöd bland befolkningen. De allra
flesta har ett intresse av att försvara en sådan socialpolitik även i ekono-
miskt kärva tider. Det betyder också att de mest utsatta får stöd av
övriga i samhället för att garantera en rimlig ekonomisk standard eller
en god hälso- och sjukvård. Fördelningspolitiken och de gemensamma
skyddsnätet blir på lång sikt stabila.

Den ekonomiska krisen och socialpolitiken

Under 1990-talets första hälft har Sverige genomlevt en mycket kraftig
ekonomisk kris. Arbetslösheten har ökat till skrämmande nivåer. Ett
mycket stort antal människor har under de senaste åren förlorat sina
arbeten. De sociala trygghetssystemen har utsatts för stort tryck. Det
gäller såväl delar av de generella socialpolitiska systemen som det indi-
viduellt behovsprövade socialbidraget.

66

Den ekonomiska krisen har bl.a. inneburit att de offentliga finanserna Prop. 1996/97:124
har kommit i obalans. Utgifterna har skenat iväg, samtidigt som in-
komsterna i form av skatter och avgifter drastiskt har minskat. För att
sanera den svenska ekonomin har det varit nödvändigt att reformera
stora delar av välfärdssystemen. Inom ramen för bevarande av den
svenska generella välfärdspolitiken genomfors ändringar som bl.a. gäller
garanti- och ersättningsnivåer. Förändringsarbetet har också till vissa
delar utgått från behov att korrigera vissa systemfel som funnits och
blivit tydligare under senare år.

Det finns skäl att uppmärksamma risken att det uppstår kollisioner
mellan olika system inom välfärdspolitiken. Även målkonflikten mellan
arbetslinjen inom välfärdspolitiken respektive kraven på att systemen
skall utgöra ett skydd mot fattigdom och utslagning måste kontinuerligt
följas och analyseras.

Socialstyrelsen har i en rapport, Socialbidragsnormen - en översyn
(1995:24), analyserat socialbidragstagamas ekonomiska utveckling i
förhållande till utvecklingen for andra hushåll i samhället. Vid jämförel-
sen med socialbidragstagare har man utgått från Socialstyrelsens då-
varande bruttonorm samt en antagen genomsnittlig boendekostnad, fack-
foreningsavgift, bamomsorgsavgift och kostnad for lokala resor.

Sammanfattningsvis kan konstateras att i genomsnitt har samtliga hus-
håll ökat sin reala disponibla inkomst mellan åren 1985 och 1990 men
minskat den mellan åren 1989 och 1993. I början av 1990-talet fanns
betydande skillnader i ekonomiska resurser mellan hushåll med social-
bidrag och hushåll utan socialbidrag. Under de allra senaste åren har
skillnaderna mellan socialbidragstagare och vissa lågavlönade grupper
minskat. Under åren 1992-1995 beräknas att en heltidsarbetande ensam-
stående kvinna med genomsnittlig inkomst och två barn (fyra och nio år)
har närmare 1 200 kr mindre år 1995 jämfört med år 1992 per månad
kvar att leva på genom minskade inkomster och ökade fasta utgifter.
Denna familj har därmed en levnadsstandard strax över socialbidrags-
nivån. Ett lågavlönat samboende par med två barn beräknas ha förlorat
2 000 kr per månad och riskerar att komma under socialbidragsnivån år
1995.

Ungdomar som har arbete eller som studerar har år 1995 en levnads-
standard klart över Socialstyrelsens dåvaraande bruttonorm. Arbetslöshet
leder dock till inkomster som understiger normen, framför allt for den
som endast är berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

8.3 Socialstyrelsens bruttonorm

I samband med tillkomsten av socialtjänstlagen uppdrogs åt Socialstyrel-
sen att i samråd med Kommunförbundet utarbeta allmänna råd om
socialtjänstlagens tillämpning. De allmänna råden skulle bl.a. motverka
att alltför stora skillnader mellan kommunernas normer skulle uppstå.
Med vägledning av socialtjänstpropositionens uttalanden samt Regerings-
rättens dom år 1984 om nivån på socalbidragsnormen (RÅ84 2:13) ut-
arbetades rekommendationer om vilka bidragsnivåer som kommunerna

67

borde tillämpa inom ramen för en bruttonorm. Den av Socialstyrelsen
rekommenderade bruttonormen upptog 10 budgetposter som avsåg att
täcka behovet av försörjning. Beloppen utgick från Konsumentverkets
kostnadsberäkningar för hushållsutgifter. Budgetposten läkarvård och
tandvård tillfördes, åldersindelningen minskades och könsuppdelningen
togs bort. De 10 budgetposter som ingick i bruttonormen var mat, kläder
och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler,
husgeråd, TV och radio, dagstidningar, TV-licens, hushållsel, hemförsäk-
ring, läkar- och tandvård. Normen kopplades till basbeloppet och räkna-
des upp varje år i samband med basbeloppets höjning.

Utöver bruttonormen tillkom kostnader som varierar från kommun till
kommun och från individ till individ, bl.a. för boendet, barnomsorg och
lokala resor, eller som är mer sällan förekommande såsom kostnader för
glasögon, spädbamsutrustning och begravningskostnader.

Bruttonormen är således vägledande, men socialbidragets storlek
prövas individuellt. Bruttonormen är att se som ett hjälpmedel vid be-
dömningen av den enskildes verkliga behov.

Följande budgetposter ingick i den bruttonorm som Socialstyrelsen tog
fram år 1985:

- Livsmedel: Kosten skulle vara näringsmässigt fullvärdig och varierad.
Vidare förutsattes att all mat tillreddes hemma. Undantag gjordes för
skolbarn som åt lunch i skolan. För barn som åt i förskola angavs att
ett avdrag från normen borde göras.

- Kläder och skor: I kostnadsberäkningen ingick vardagliga klädbehov
under hela året.

- Lek och fritid: Kostnaderna avsåg aktiviteter som det ansågs rimligt
att alla skulle kunna utöva, exempelvis läsa böcker och tidningar,
lyssna på musik och utöva någon idrott.

- Hälsa och hygien: I denna post ingick dagligvaror som tvål och
tandkräm samt hårklippning.

- Förbrukningsvaror: Kostnader beräknades för varor för skötsel och
vård av hemmet samt klädvård.

- Möbler, husgeråd, TV, radio m.m.: I denna post inräknades repara-
tion och återanskaffning av möbler, textilier, TV, radio m.m. samt ut-
rustning för städning och matlagning. Posten är avsedd som sparande
för nyanskaffning men inte för grundutrustning för den som saknar
sådan.

- Dagstidningar, telefon, TV-licens m.m.: Kostnader för en års-
prenumeration på en daglig tidning, för telefonabonnemang, samtals-
avgifter, installationskostnad samt TV-licens ingick.

- Hushållsel: Beräkningen grundades på genomsnittsförbrukningen för
olika stora lägenheter (beroende på antalet hushållsmedlemmar) i
hyreshus.

- Hemförsäkring: Alla hushåll förutsattes ha en hemförsäkring.

- Läkar- och tandvård: Beloppet skulla motsvara en genomsnittlig
konsumtion av läkarvård (två läkarbesök och ett läkemedelsinköp per
år och person) samt kostnader för ett tandläkarbesök per år.

Prop. 1996/97:124

68

Socialbidragsnormens reala förändring

I propositionen (1979/80:1) Om socialtjänsten framhölls att vad som
avses som skälig levnadsnivå inte skall fastställas en gång for alla. Det
måste bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under
vilka den hjälpbehövande lever. Vidare sägs i propositionen att "bedöm-
ningen måste i stort anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i
samhället, dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig". Prin-
cipen att räkna upp normen med det på konsumentprisindex (KPI)
grundade basbeloppet, har varit avsedd att svara för värdebeständighet
av socialbidraget i likhet med andra socialpolitiska stödsystem.

Basbeloppet fastställs av regeringen för varje år med utgångspunkt från
det allmänna prisläget. I början av 1990-talet har boendekostnaderna
ökat kraftigt, vilket höjt konsumentprisindex. Emellertid ingår inte
boendekostnaderna i socialbidragsnormen, utan beräknas till de faktiska
kostnaden. Uppräkningen av bruttonormen med basbelopppets förändring
har därför medfört att normnivån ökat mer än om den justerats endast
med prisförändringarna för de kostnadsposter som ingår i normen. Skill-
naden mellan normen och prisutvecklingen för delposterna ökar framför
allt efter år 1991, främst med anledning av att boendekostnaderna ökat
samtidigt som matpriserna minskat. Normen höjdes också detta år med
en procentenhet av basbeloppet med hänvisning till skatteomläggningen.

Sammantaget har utvecklingen inneburit att Socialstyrelsens vägledan-
de socialbidragsnorm under senare år legat högre än Konsumentverkets
beräkningar. Härtill kommer att rättspraxis också har förändrats (se av-
snitt 8.4). Regeringsrätten har i en dom (RÅ 1994 ref 58) godtagit att
normposter för läkar- och tandvård samt möbler, husgeråd, TV, radio
m.m. brutits ur normen för att istället prövas särskilt när faktiskt behov
uppkom.

Med anledning härav har Socialstyrelsen meddelat ändringar i de all-
männa råden om socialbidrag.

Socialstyrelsens bruttonorm september 1996

Socialstyrelsens nya socialbidragsnorm bygger liksom tidigare på Kon-
sumentverkets beräkningar av skäliga hushållskostnader utifrån dagens
konsumtionsvanor. Normen är fortfarande en bruttonorm men med färre
budgetposter, åtta istället för tidigare tio. Posterna möbler, husgeråd, TV,
radio m.m. samt läkar- och tandvård har lagts utanför normen. Vidare
har sättet att beräkna normen mer anpassats efter Konsumentverkets
metoder för budgetberäkningar. Det innebär bland annat att antalet
åldersgrupper för beräkning av kostnader för barn utökats från tre till sju
och att den nya normen tar hänsyn till att större hushåll har lägre kost-
nader per person.

Den schabloniserade bruttonormen består av dels personliga kostnader,
dels gemensamma hushållskostnader. Därutöver finns vissa budgetposter
utanför den schabloniserade normen.

Prop. 1996/97:124

69

Personliga kostnader är följande: livsmedel, kläder och skor, lek och Prop. 1996/97:124
fritid samt hälsa och hygien.

Gemensamma hushållskostnader är följande: förbrukningsvaror, dags-
tidning, telefon, TV-licens m.m., hushållsel samt hemförsäkring.

Budgetposter utanför normen är följande: bostadskostnad, läkar- och
tandvård, resor, avgift för fackförening och A-kassa, avgifter för barn-
omsorg och hemtjänst, möbler/husgeråd/TV/radio m.m.

8.4 Rättstillämpning och överklagande

Beslut om hjälp och stöd kan grundas på bestämmelsen om rätt till bi-
stånd i 6 § socialtjänstlagen (SoL), som är av rättighetskaraktär. Sådant
beslut kan enligt 73 § (SoL) överklagas till förvaltningsdomstol. För-
valtningsdomstolen kan pröva beslutet i dess helhet och sätta ett nytt
beslut i dess ställe. Beslut enligt SoL kan också utgå från övriga bestäm-
melser i lagen, som har karaktären av skyldighetsreglering. Skyldighets-
regleringen bygger på att kommunen är skyldig att bedriva viss verk-
samhet utan att den enskilde har rätt att överklaga ett eventuellt avslags-
beslut genom förvaltningsbesvär. Kommunen har stor frihet att själv
bestämma om verksamheten. Beslut kan prövas genom laglighetspröv-
ning enligt kommunallagen (1991:900), vilket bl.a. innebär att domstolen
i vissa fall kan upphäva ett beslut om det strider mot lag eller annan
författning men inte sätta ett nytt beslut i dess ställe. Lagens bestämmel-
ser prövas således genom två olika regelsystem.

Domstolarna skall vid ett överklagande av ett biståndsbeslut göra en
självständig bedömning av vad som skall anses vara en skälig levnads-
nivå för den enskilde såväl vid bistånd till försörjning som vid bistånd
till livsföring i övrigt. Domstolen kan sätta ett nytt beslut i det över-
klagade beslutets ställe. Domstolarna är härvid inte bundna av kommu-
nens egna regler och riktlinjer. I princip är det inget som skiljer dom-
stolens prövning av ett ärende om rätt till bistånd enligt 6 § från dess
prövning av om rätt till en socialförsäkringsförmån föreligger. Rätten till
socialförsäkringsförmån är emellertid tydligare lagreglerad än vad rätten
till bistånd enligt socialtjänstlagen är. Förvaltningsdomstolarnas inflytan-
de över innehållet i beslutet blir därför mindre i socialförsäkringsdomar
än i mål som rör rätt till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen.

Regeringsrätten har den 2 april 1993 (RÅ 1993 ref 11) slagit fast att
Socialstyrelsens norm bör ligga till grund för bedömningen om vad som
är en skälig levnadsnivå om det inte finns särskilda omständigheter som
talar mot. Hänsyn skall dock tas till skillnader i vad gäller vilka kost-
nader normerna avser att täcka.

Vidare kan enligt Regeringsrättens bedömning den 29 juni 1994 (RÅ
1994 ref 58) starka principiella skäl visserligen anföras till stöd för en
tillämpning av bruttonormer. Det hindrar dock inte enligt Regerings-
rätten att en kommun tar bort en viss kostnadspost från bruttonormen.
Då måste kommunen på objektiva grunder kunna hävda att kostnaden är
mindre väl lämpad för en schablonisering. Domstolen godtog i det aktu-
ella målet en utbrytning av kostnadsposterna för läkar- och tandvård

70

samt inköp av möbler, husgeråd, TV, radio m.m. för separat behovs- Prop. 1996/97:124
prövning.

Regeringsrätten har även prövat om ekonomiskt bistånd kan villkoras
med att den enskilde skall deltaga i sysselsättningar eller arbete som inte
ryms inom den vanliga arbetsmarknaden eller de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. I en dom den 26 oktober 1995 (Mål nr 648-1994) anser
regeringsrätten att en sysselsättning för vilken det utgår ersättning med
socialbidrag och ett mindre stimulansbidrag inte kan anses utgöra ett
sådant arbete som ger den enskilde inkomst av arbete.

När det gäller bedömning av lagens begrepp livsföring i övrigt har
Regeringsrätten prövat olika mål av vitt skilda karaktär. Det har gällt
frågor såsom godtagbar nivå för boendekostnad och socialnämndens
skyldighet att tillhandahålla en bostad, behov av miljöbyte och rekrea-
tionsresa, skuldsanering, behov av glasögon, kostnader för alternativ
medicinsk behandling, vård av olika slag m.m.

8.5 Aktiva åtgärder

Regeringens bedömning: Socialtjänsten bör i högre utsträckning
aktivt verka för att den enskilde ges ett bistånd med inriktningen
att den enskilde utvecklar och aktiverar de egna resurserna för att
därmed klara sin egen försörjning. Socialtjänsten bör samverka
med andra berörda myndigheter, framför allt med arbetsförmed-
lingen, försäkringskassan och andra arbetsrehabiliterande organ.

Regeringen avser att senare under året återkomma till riksdagen
med anledning av förslag från Socialstyrelsen och Arbetsmark-
nadsstyrelsen om åtgärder för ungdomar mellan 20 och 25 år
rörande meningsfull sysselsättning i form av arbete, arbetsträning,
utbildning eller annan kompetensutveckling.

Regeringens förslag: Ett förtydligande görs av den enskildes
egna ansvar för att göra vad han eller hon kan för att bli självför-
sörjande.

Nya bestämmelser införs i socialtjänstlagen vilka ger kommunen
rätt att begära att ungdomar under 25 år som uppbär försörjnings-
stöd skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksam-
het som utvecklar den enskildes möjligheter att i framtiden för-
sörja sig själv. Den som utan godtagbart skäl avböjer att delta kan
vägras fortsatt försörjningsstöd. Beslut om vägran eller nedsätt-
ning av försörjningsstöd kan överklagas genom förvaltnings-
besvär.

Kommitténs förslag: Socialtjänstkommittén anser inte att det före-
ligger några behov av förändringar av nuvarande praxis vad gäller
socialtjänstens rätt att ställa krav i samband med biståndsprövningen.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att villkoren för att
uppbära socialbidrag bör förtydligas eller utvidgas. Det bör tydligare

71

framgå av socialtjänstlagen att den enskilde själv i högre utsträckning Prop. 1996/97:124
skall ta ansvar för sin situation bl.a. genom att aktivt söka arbete, delta
i utbildning, följa en upprättad behandlingsplan eller delta i annan reha-
bilitering. Denna inställning uttalas framförallt från kommunalt håll.

Svenska kommunförbundet anser att socialtjänstkommitténs uppfattning
om arbetslinjens betydelse inte tillräckligt avspeglas i kommitténs lag-
förslag. Förbundet anser att arbetslösa socialbidragstagare bör delta i
olika aktiva insatser som bidrar till att underlätta en återgång till arbets-
livet. Det kan t.ex. gälla en skyldighet för ungdomar att delta i kompe-
tensutvecklings- och sysselsättningsprogram. Socialtjänsten ska i dessa
fall ha klart lagstöd för att kunna avslå ansökningar om socialbidrag om
den enskilde inte aktivt deltar i och fullföljer dessa program.

Även Kammarrätten i Stockholm samt länsrätterna i Västmanlands län
och Norrbottens län uttalar sig positivt till att den enskildes ansvar bör
betonas i högre grad än vad som är möjligt idag.

Fem av förvaltningsdomstolarna intar samma ståndpunkt som social-
tjänstkommittén. De statliga myndigheterna anser med undantag för
Riksförsäkringsverket att socialbidraget ej ska kunna villkoras. Intresse
och fackliga organisationer instämmer i denna hållning.

Skälen för regeringens förslag:

Inledning

Bistånd eller annan hjälp enligt socialtjänstlagen kan utöver ekonomiskt
bistånd innebära vitt skilda stöd- och hjälpinsatser. Regeringen anser
dock att kommunerna i högre utsträckning bör aktivt verka för att den
enskilde ges ett bistånd med inriktningen att den enskilde utvecklar och
aktiverar de egna resurserna för att så snart som möjligt klara sin egen
försörjning. Socialtjänsten har därvid en skyldighet att samverka med
andra berörda myndigheter, framförallt med arbetsförmedlingen, försäk-
ringskassan och andra arbetsrehabiliterande organ för att åstadkomma en
samordning av insatserna och därmed bättre effektivitet.

Det finns många olika faktorer som medverkar till att människor blir
beroende av socialbidrag. Strukturella orsaker växelverkar med indivi-
duella. Socialbidragstagare är ingen homogen grupp. Under senare år har
nya grupper tillkommit. För vissa riskerar socialbidragstagssystemet att
bli ett mer eller mindre permanent försörjningsstöd. Att långvarigt
bidragsberoende ökar är allvarligt både för de individer som hänvisas till
socialbidragssystemet för sin försörjning och från kostnadssynpunkt.

Socialstyrelsens undersökning visar att en betydande andel av social-
bidragstagama är människor som är dåligt förankrade på arbetsmarkna-
den och som i många fall inte kan få sin försörjning ordnad genom
andra försörjningssystem. Som exempel kan nämnas ungdomar, vissa
grupper av invandrare och personer med olika typer av arbetshandikapp.
Dessa grupper drabbas i allmänhet hårt vid en försämring av arbets-
marknadsläget. Lågkonjunkturen har också lett till att personer med

72

bristande erfarenhet och utbildning, dålig hälsa eller missbruksproblem Prop. 1996/97:124
fått svårare att få eller behålla ett jobb.

Även om orsakerna till den kraftiga ökningen av antalet bidragshushåll
finns att söka i andra faktorer än hur kommunerna tillämpar socialtjänst-
lagen har flera undersökningar visat att socialtjänstens sätt att arbeta
med socialbidragsutgivning är av stor betydelse for socialbidragstagan-
det. Enligt Socialstyrelsens rapport kan skillnaderna i arbetssätt förklara
en del av variationerna i bidragstagandet mellan kommunerna. En stark
rehabiliteringsstrategi ger bättre resultat, både i mänskliga och i ekono-
miska avseenden, än att betrakta socialbidraget som en ren försörjnings-
form. Många, särskilt hushåll med långvarigt bidrag, har behov av andra
insatser utöver de rent ekonomiska.

Människor som söker sig till socialbyrån för att de inte kan klara sin
försörjning har rätt att få sådan hjälp att de på sikt kan klara sig utan
socialbidrag. Det kan gälla hjälp att söka arbete eler beredskapsarbete
eller hjälp med hushållsekonomisk rådgivning. Ytterligare en faktor som
nämns i sammanhanget är behov av barnomsorg. En förutsättning for att
kunna arbeta eller delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller dylikt är
att barnomsorg kan erbjudas. Att utveckla ett brett nätverk av aktiva
åtgärder för att bistå socialbidragshushåll är en angelägen uppgift för
socialtjänsten.

Regeringen anser att det är särskilt viktigt att utveckla olika metoder
som underlättar för den enskilde att göra något åt anledningen till sitt bi-
ståndsbehov. Förutsättningarna och skyldigheten for socialtjänsten att
arbeta på detta sätt regleras idag i 1 och 6 §§ socialtjänstlagen. Bestäm-
melserna är dock mycket allmänt hållna. Med tanke på de sociala och
hälsomässiga risker som arbetslöshet kan innebära för såväl ungdomar
som äldre arbetslösa är det viktigt att kommunerna bistår med aktiva
insatser som hjälper den enskilde att på kort eller lång sikt klara sin
egen försörjning.

Samverkan

Ett stort antal samverkansprojekt startades på 1980-talet för att förbättra
samverkan mellan socialtjänsten, arbetsförmedlingen och i vissa fall
försäkringskassan. Syftet var att de olika aktörerna därmed skulle
tillämpa en helhetssyn och bidra med sin respektive kompetens be-
träffande arbetsmarknad, sociala frågor och försäkringsfrågor. Besluts-
vägarna kunde kortas genom en framgångsrik samverkan och den enskil-
de kunde slippa få motstridiga besked från olika instanser.

Det har blivit alltmer uppenbart att mellan de olika välfärdssystemen
måste samverkan ske på ett effektivare sätt. Regeringen vill understryka
behovet av att socialtjänsten samverkar med framförallt arbetsförmed-
lingen för att gemensamt samordna insatser som kan vara nödvändiga
för enskilda som av olika anledningar är i behov av socialbidrag.

73

Hushållsekonomisk rådgivning

Mellan åren 1985 och 1989 har hushållens upplåning ökat kraftigt. Någ-
ra av orsakerna till denna ökning är avregleringen av kreditmarknaden
och därmed ökade möjligheter att få krediter beviljade, de slopade be-
gränsningsreglema for kontokort samt kreditinstitutens marknadsföring.
Under denna period har ett växande antal hushåll fått betalningsproblem.
Konsumentverket har i en rapport, Hushåll i ekonomisk kris - om skuld-
sättningen inom socialtjänsten och kronofogden 1989/1990:1, redovisat
uppgifter om skuldsättningen hos de hushåll som vänt sig till socialbyrån
for att söka socialbidrag. Enligt rapporten hade drygt hälften av de hus-
håll som sökt bidrag större skulder än de kunde klara av.

Utvärderingar av den hushållsekonomiska rådgivningen har gjorts av
främst Konsumentverket. Resultaten visar att den ekonomiska rådgiv-
ningen ger betydande vinster för både enskilda hushåll och berörda kom-
muner. I en av undersökningarna sammanfattas de samhällsekonomiska
effekterna av kommunernas budgetrådgivning med följande slutsatser

- de hjälpsökandes ekonomiska situation förbättras, liksom i regel ar-
betsförmåga och familjesituation

- kostnader avlastas socialtjänsten samt psykiatri och sjukvård

- ärenden går inte vidare till kronfogdemyndighet

- bankerna får tillbaka mer av sina fordringar än vad de skulle ha fått
om skulderna gått till kronofogdemyndigheten.

I Socialstyrelsens allmänna råd om budget- och skuldrådgivning i
socialt arbete betonas värdet av att kommunerna kan erbjuda denna typ
av hjälp och stöd till kommuninvånarna. Budget- och skuldrådgivning
som en form av bistånd bör enligt de allmänna råden kunna erbjudas
dem som behöver det, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Denna biståndsform är att se som en hjälp till självhjälp. Kunskaper för
att kunna påverka sin situation ökar människors möjligheter att leva ett
självständigt liv.

Regeringen ser positivt på den verksamhet med budget- och skuldråd-
givning som bedrivs inom landets kommuner och finner det angeläget
att socialtjänsten arbetar vidare med denna typ av verksamhet.

Förutsättningar för rätt till försörjningsstöd

Rätten till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen förutsätter att den hjälp-
behövandes behov inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom in-
komst av arbete. I rättspraxis har därför bl.a. ansetts att en arbetslös i
regel bör vara skyldig att söka arbete enligt socialnämndens anvisningar
och att godta anvisat arbete om det är lämpligt. I denna skyldighet in-
begrips i princip också de åtgärder i övrigt som samhället ställer till
förfogande för arbetslösa inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, t.ex.
arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete eller arbetsrehabiliterande
åtgärder.

Regeringsrätten fastslog i en dom den 22 december 1995 (mål nr
2978-1993) att en arbetslös person också kan vara skyldig att delta i en

Prop. 1996/97:124

74

arbetssökarverksamhet som arrangeras av socialtjänsten i samarbete med Prop. 1996/97:124
arbetsförmedlingen. Förutsättningen för denna skyldighet är att verksam-
heten i det särskilda fallet bedöms främja den enskildes möjligheter att
få arbete.

Även grundutbildning i svenska räknas till de åtgärder som en arbets-
lös socialbidragstagare kan vara skyldig att delta i, eftersom kunskaper i
svenska normalt måste vara en förutsättning för att få arbete i Sverige.
Regeringsrätten konstaterade i en annan dom att en flykting som flyttade
till en ny kommun och därigenom för några månader avbröt sin SFI-
undervisning inte ansågs stå till arbetsmarknadens förfogande och där-
med inte hade rätt till socialbidrag utöver s.k. livsmedelsnorm (dom den
29 december 1995, mål nr 6523-1994).

Det är däremot inte tillåtet för socialtjänsten att kräva motprestation i
form av oavlönad sysselsättning som inte är att betrakta som arbete eller
arbetsmarknadspolitisk åtgärd (Regeringsrättens dom den 26 oktober
1995, mål nr 648-1994).

Socialtjänsten skall således inte utöva sin verksamhet utan krav på den
enskilde. Den enskilde har enligt socialtjänstlagen i första hand ett eget
ansvar för sitt liv och sina förhållanden i övrigt. Det är först när den
enskilde inte själv kan tillgodose sitt behov som samhällets insatser kan
komma ifråga.

Den enskildes ansvar

Regeringen vill åter slå fast att den enskilde inte kan anses ha rätt till
ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen om han inte efter förmåga
försöker bidra till sin egen försörjning. Den som kan arbeta är därför
också skyldig att söka arbete. Denna skyldighet gäller i första hand hel-
tidsarbete. I skyldigheten att söka arbete inbegrips i princip också del-
tagande i den verksamhet som anordnas för arbetslösa inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken, t.ex. arbetsmarknadsutbildning, beredskaps-
arbete eller arbetsrehabiliterande åtgärder deltagande i svenskundervis-
ning och andra delar av särskilda introduktionsprogram som syftar till att
förbereda och underlätta invandrares inträde på arbetsmarknaden. Rege-
ringen vill i detta sammanhang understryka att varje enskilt ärende förut-
sätter en individuell bedömning, som skall utgå från den enskildes egna
förutsättningar att klara ett visst arbete.

För att förtydliga den enskildes ansvar i detta hänseende föreslår rege-
ringen en mindre språklig justering av nuvarande 6 § SoL som innebär
att bistånd kan erhållas först om han eller hon inte själv kan tillgodose
sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt. Därigenom framstår
den enskildes eget ansvar tydligare i biståndsparagrafen, vilket mer mot-
svarar den egentliga praxis som gäller för arbetslösa bidragstagare.

75

Särskilda kompetenshöjande åtgärder

De senaste årens utveckling på arbetsmarknaden har inneburit att vissa
grupper fått stora svårigheter att få tillträde till arbetsmarknaden och
som en följd därav i ökad utsträckning hänvisats till socialbidrag for sin
försörjning. Det gäller främst ungdomar och invandrare som har bristan-
de utbildning och saknar arbetsplatserfarenhet.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att kommunerna söker nya
vägar genom aktiva insatser som syftar till att stärka den enskildes ställ-
ning på arbetsmarknaden, inte minst för arbetslösa socialbidragsberoende
ungdomar. Det gäller främst ungdomar som av olika anledningar inte
kommer ifråga för åtgärder inom de ordinarie arbetsmarknadspolitiska
systemen. Under senare år har vi kunnat se olika projekt med varierande
innehåll som alla syftar till att motverka att unga människor passiviseras
i ett långvarigt bidragsberoende. Drygt 60 procent av de kommuner som
svarade på en enkät från Svenska Kommunförbundet erbjöd år 1994
sysselsättning som alternativ till socialbidrag. Drygt 80 procent av kom-
munerna ansåg att socialbidragskostnadema minskat tack vare de syssel-
sättningsaltemativ som erbjudits.

I socialtjänstkommitténs huvudbetänkande redovisas en rad olika in-
satser som kommunerna och socialtjänsten erbjuder. Av kommitténs
beskrivning framgår att det finns många olika inriktningar och modeller
för arbetet inom detta område. Insatserna kan bestå av stöd- och motiva-
tionsarbete riktat till enskilda eller grupper (t.ex. arbetssökaraktiviteter)
eller kommunala beredskapsarbeten. Särskilda projekt för utsatta grupper
drivs ibland i samverkan med andra myndigheter. För att förbättra språk-
undervisningen för nyanlända invandrare bedrivs svenskundervisning
varvad med praktik. Verksamheterna kan t.ex. erbjuda kompetenshöjan-
de sysselsättning, kvalificerad arbetsvägledning, utbildning och inte
minst viktigt, erbjuda en social gemenskap. Målsättningen är att bättre
rusta den enskilde för att möta arbetsmarknadens behov.

Regeringen anser i princip att längre tids socialbidragstagande alltid
skall förenas med relevanta krav i syfte att stödja den enskilde att finna
en väg till eget arbete. En annan sak är att det i vissa fall kan te sig
utsiktslöst att ställa krav på den enskilde att själv klara sin försörjning. I
sådana fall bör naturligtvis socialtjänstens insatser ges en annan inrikt-
ning. I normala fall bör dock insatserna i första hand koncentreras på att
hjälpa den enskilde att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller
tillgång till lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller utbildning. Det är
också rimligt att den som uppbär socialbidrag i vissa fall bör delta i
andra typer av kommunala verksamheter som syftar till att ge ökad kom-
petens inför en framtida plats i arbetslivet. Att sådana insatser finns som
komplement till det reguljära systemet är enligt regeringens uppfattning
av stor vikt. Det kan ske i s.k. "arbetssökarverksamheter" som avser att
förbättra den unges kunskaperna om samhället och arbetslivet, förmåga
att skriva arbetsansökan eller på andra sätt ta kontakt med potentiella
arbetsgivare, etc. Det kan också vara fråga om att delta i kommunalt

Prop. 1996/97:124

76

anordnad praktik eller annan verksamhet med det uttalade syftet att öka
kompetensen.

Deltagande i sådan verksamhet skall utgöra ett led i en medveten stra-
tegi som syftar till att förbättra den enskildes förutsättningar att komma
in på den reguljära arbetsmarknaden eller utbildning. Denna bör precise-
ras i en individuell plan. Det berör främst ungdomar som varit, eller
riskerar att bli, beroende av socialbidrag under en längre period. Men
även annan person som bedöms ha behov av särskilda insatser skall
kunna komma ifråga för sådan åtgärd. Studerande ungdomar som till-
fälligtvis kan bli beroende av socialbidrag för sin försörjning under
ferier på grund av svårigheter att få ett feriearbete bör även rymmas
inom det aktuella åtgärdssystemet. Även i dessa fall bör åtgärden vara
individuellt anpassad.

Det kan även röra sig om ungdomar som befinner sig i ett begynnande
missbruk och där en aktivitet av det här slaget är en lämplig förebyggan-
de insats. Krav på deltagande får dock inte ha karaktären av att männi-
skor i sociala nödlägen utnyttjas eller utsätts för krav som inte är rele-
vanta och sakligt grundade på behov av kompetensutveckling. Det är
inte meningen att bestämmelsen skall användas för personer som har
problem av mer personlig natur, som t.ex. allvarliga missbruksproblem
eller andra klart uttalade sociala problem. I dessa fall måste social-
tjänsten först på annat lämpligt sätt hjälpa denne med stöd eller andra
vårdinsatser.

Insatserna är generellt sett inte avsedda för personer som endast till-
fälligtvis är socialbidragsberoende och som bedöms ha goda förutsätt-
ningar att inom en rimlig tid få ett arbete eller annan arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd inom ramen för de ordinarie systemen.

Socialtjänsten bör således ha rätt att kräva att den unge bistånds-
sökande, för att ha rätt till fortsatt försörjningsstöd, genom sådan verk-
samhet förbättrar sin position på arbetsmarknaden. Den som deltar i
verksamhet av här nämnt slag bör enligt regeringens mening anses upp-
fylla kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Lagrådet anser i sitt yttrande att det ter sig något motsägelsefullt att
begränsa möjligheten att ställa krav på studerande som har studieuppe-
håll till att avse dem som redan uppbär försörjningsstöd. Regeringen
delar inte den uppfattningen. Samma princip bör gälla för studerande
som för andra. Av kravet på att den kompetenshöjande verksamheten
skall vara individuellt utformad följer att man inte kan kräva deltagande
i en verksamhet från första dagen som bistånd ges för. Socialnämnden
måste först utreda den enskildes förutsättningar och behov och bedöma
vilken verksamhet som bäst tillgodoser dessa, det gäller såväl studerande
som andra.

Regeringen föreslår att nya bestämmelser införs i socialtjänstlagen som
ger kommunen rätt att begära att den som är under 25 år och uppbär
försörjningsstöd skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande verk-
samhet som utvecklar den enskildes möjligheter att i framtiden försörja
sig själv.

Prop. 1996/97:124

77

Vidare har Regeringen den 24 januari 1997 gett Socialstyrelsen och Prop. 1996/97:124
Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att utreda och lämna förslag till åt-
gärder som syftar till att öka arbetslösa ungdomars förutsättningar att ta
sig in på den reguljära arbetsmarknaden eller i utbildningssystemet. För-
slaget skall avse ungdomar från 20 upp till och med 24 år vilka står till
arbetsmarknadens förfogande och som är berättigade till ekonomiskt
bistånd enligt socialtjänstlagen. Förslaget skall medverka till att förverk-
liga regeringens ambition att alla arbetslösa ungdomar inom 100 dagar
skall erbjudas arbete, utbildning eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Kommunerna skall ges möjlighet att istället för socialbidrag erbjuda
ungdomarna en meningsfull sysselsättning i form av arbete, arbets-
träning, utbildning eller annan kompetensutveckling. Till åtgärdssystemet
skall knytas en särskild ersättning till dem som deltar i åtgärderna. Er-
sättningen skall minst motsvara vad personen skulle vara berättigad till i
socialbidrag.

Förslagen från Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen skall läm-
nas till regeringen senast den 15 juni 1997 varför det skulle vara möjligt
att genomföra försöksverksamhet under andra halvåret 1997.

Regeringen avser att senare under året återkomma till riksdagen med
anledning av den utredning och de förslag som Socialstyrelsen och Ar-
betsmarknadsverket lämnar till regeringen.

8.6 Försörjningsstöd och annat bistånd

Regeringens förslag: Rätten till bistånd regleras även fortsätt-
ningsvis i 6 § SoL. De tidigare bestämmelserna kompletteras med
tilläggsbestämmelser som preciserar dels rätten till försörjnings-
stöd, dels rätten till annat bistånd.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Kom-
mittén föreslår dock ingen inskränkning av de olika insatser som kan
sökas som bistånd.

Remissinstanserna: Såväl delbetänkandet Rätten till bistånd inom
socialtjänsten (SOU 1993:30) som huvudbetänkande Ny socialtjänstlag
(SOU: 1994:139) har remissbehandlats. Synpunkter har lämnats vid båda
tillfällena på kommitténs förslag rörande rätten till bistånd.

En klar majoritet, cirka två tredjedelar, av de remissinstanser som
yttrat sig över delbetänkandet tillstyrker förslaget till en mer preciserad
socialbidragsnorm. Bland dem som avstyrker dominerar kommunerna.
Ett tiotal avstyrker dock med motivet att de i ställer föredrar nuvarande
bredare bruttonormssystem såsom den preciseras genom Socialstyrelsens
allmänna råd. Av de statliga myndigheterna och förvaltningsdomstolarna
intar de allra flesta en klart positiv inställning till förslaget om en riks-
norm.

Ytterligare en fråga som splittrar remissopinionen är synen på finan-
sieringen av ett eventuellt försörjningsstöd. Ett stort antal av såväl dem

78

som avstyrker som dem som tillstyrker förslaget, framför allt bland
kommunerna, anser att staten bör överta finansieringen av försörj-
ningsstödet.

Även vid remissbehandlingen av huvudbetänkandet Ny socialtjänstlag
är remissutfallet splittrat i synen på kommitténs förslag om försörjnings-
stöd. De som i huvudsak är positiva till kommitténs förslag är Social-
styrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Länsrätten i Kopparbergs län,
Varbergs, Ödeshögs, Gagnefs, Rättviks, Haninge, Åstorps, Oxelöunds,
Östersunds, Borås, Värnamo och Jönköpings kommuner. Även SSR,
SKTF, TCO, LO, Länsstyreslemas socialtjänstförening, RFHL, KALV-
gruppen, Riksförbundet för behandlingshem och Synskadades Riksför-
bund tillstyrker kommitténs förslag, liksom ett flertal intresseorganisa-
tioner som yttrat sig på eget initiativ.

Bland dem som anser att nuvarande bruttonorm fyller en mer ända-
målsenlig funktion i det sociala arbetet än kommitténs förslag finns
Malmö kommun, som anser att förslaget innebär ett steg tillbaka. Man
anför att man sedan länge arbetat med bruttonormer som skall täcka alla
kostnader för den dagliga livsföringen. Malmö kommun förespråkar en
"riksnorm" som grundas på bruttonormprincipen så att fler poster kan
schabloniseras och ingå i normen än vad kommitténs förslag medger.
Även kommunförbundet i Blekinge län samt Olofströms, Höganäs,
Vellinge, Strömsunds och Ängelholms kommuner anser att kommitténs
förslag strider mot människors självbestämmanderätt. Förslaget ses som
en återgång till den lagstiftning som gällde före socialtjänstlagens till-
komst med prövning av varje utgift för sig. Man påpekar att förslaget
leder till mer handläggning, mer tid att räkna och kontrollera uppgifter
och därmed ökade kommunala kostnader. Länsstyrelsen i Jämtlands län
har liknande synpunkter och anser att den enskildes ansvar tillgodoses
på ett bättre sätt genom en bruttonorm.

Andra kommuner ställer sig tveksamma eller helt avvisande till tanken
på en statlig reglering av normen. Man anser att kommunerna själva bör
ges rätt att fastställa sin egen socialbidragsnorm. Den huvudsakliga in-
vändningen är att förslaget innebär en oacceptabel detaljstyrning av
kommunerna och kan medföra kostnadsökningar. Påpekanden görs ävan
om att staten bör stå för kostnaderna om generella regler för bidrags-
nivån införs.

Negativa till förslaget till en riksnorm är Göteborgs, Kungsbacka, Sala,
Ekerö, Motala, Gullspångs, Söderköpings, Nyköpings, Österåkers,
Lunds, Falkenbergs, Skellefteå, Vänersborgs, Vara, Skövde, Uppsala och
Botkyrka kommuner samt Kommunförbunden i Blekinge, Kronobergs,
Västmanlands och Örebro län. Även Statskontoret avstyrker förslaget i
den del som avser försörjningsstödet.

Nedan redovisas separat synpunkter som framförts av vissa remiss-
instanser:

Socialstyrelsen motsätter sig inte förslaget till riksnorm men anser att
kommittén inte tillräckligt analyserat problemet. Förslaget innebär en
begränsning av kommunernas inflytande över socialbidragets nivå, men
styrelsen anser att det är rimligt att staten lägger fast en miniminivå, lika

Prop. 1996/97:124

79

för alla i landet, medan ersättning härutöver kan ske utifrån lokala be- Prop. 1996/97:124
dömningar och behov. Vidare ifrågasätter Socialstyrelsen om individuellt
behovsprövat socialbidrag är det bästa forsörjningsstödet för ungdomar,
flyktingar och nytillkomna invandrare som står till arbetsmarknadens
förfogande. I fråga om dessa grupper anser Socialstyrelsen att ekono-
miskt bidrag i stället direkt bör sammankopplas med aktiva arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Äldre invandrares försörjning bör tryggas genom
att de ingår i socialförsäkringssystemet.

Svenska Kommunförbundet har, trots starka invändningar, förståelse för
att staten kan vilja garantera medborgarna en miniminivå för social-
bidrag, men anser som ett absolut krav att staten tar det fulla ansvaret
for finansieringen av bidraget upp till den lagstadgade miniminivån. I
annat fall bör förvaltningsdomstolarnas rätt att fastställa nivån på bi-
ståndet begränsas så att dessa endast ges befogenhet att bedöma om rätt
till bistånd föreligger samt att upphäva överklagade beslut där bistånd
inte beviljats. Förbundet anser att det ankommer på kommunerna att
besluta om nivån på socialbidraget och inte på domstolen. Även kom-
munförbundet anser att andra ersättningssystem bör garantera försörj-
ningen för bl.a. invandrare och ungdomar som inte kommit in på arbets-
marknaden.

Även Stockholms kommun är tveksam till förslaget till riksnorm med
hänvisning till att socialbidraget är en viktig del av det totala sociala
arbetet och därför bör vara en kommunal angelägenhet. Om staten inför
en riksnorm innebär det i realiteten att staten tar över ansvaret från kom-
munerna och det uppstår ett dubbelt huvudmannaskap. För att uppnå
mer enhetliga socialbidragsnivåer regionalt föreslås att kommunerna i en
region via sina länsförbund kommer överens om socialbidragsnivån i
länet.

LO framhåller särskilt vikten av att en enhetlig socialbidragsnorm
införs. Man anför bl.a. att det i och för sig kan vara befogat med olika
bidragsnormer beroende på varierande levnadsomkostnader i landet, men
att den stora variationen som finns idag mellan olika kommuners normer
snarare bottnar i att beslutsfattarna i de olika kommunerna har olika
människosyn och olika värderingar om vilket samhälle vi skall ha.

TCO stödjer förslaget till en riksnorm lika över hela landet. TCO anför
som skäl att rätten till försörjningsstöd inte ska vara beroende av en
kommuns ekonomiska situation eller politiska majoritet.

Skälen för regeringens förslag:

Försörjningsstöd

Som redogjorts för tidigare har samhällsutvecklingen i Sverige under
senare år kännetecknats av hög arbetslöshet som inneburit stora påfrest-
ningar på samhällsekonomin. Nödvändiga besparingar har skett även
inom välfärdssystemen. Socialbidragssystemet har bl.a. av dessa orsaker
utsatts för stora påfrestningar. Socialbidragets syfte är inte att fungera

80

som en långsiktig försörjningskälla utan skall endast behöva träda in Prop. 1996/97:124
tillfälligtvis vid kortare perioder av försörjningsproblem.

Biståndsparagrafens vaga lydelse i kombination med möjligheten till
förvaltningsbesvär har successivt medfört att bestämmandet av dess
konkreta innehåll i allt högre grad förskjutits från de valda politiska
församlingarna till statliga myndigheter och de förvaltningsdomstolar
som avgör överklagandena i enskilda ärenden. Det finns idag kommuner
som tillämpar lägre normer än vad Socialstyrelsen rekommenderar. An-
talet besvärsärenden har ökat kraftigt. Majoriteten av alla besvärsärenden
gäller numera kommunernas socialbidragsnormer. Människor som be-
höver ekonomiskt bistånd från socialtjänsten tillhör i betydande omfatt-
ning utsatta grupper i samhället. Många som erhåller bistånd begagnar
sig inte heller av möjligheten att överklaga kommunens beslut till för-
valtningsdomstolarna. Systemet försvårar möjligheterna till långsiktig
ekonomisk planering för kommunerna.

Riksdagen beslutar om villkor och nivåer för andra ekonomiska trygg-
hetssystem, bl.a. sjukförsäkringar och pensioner, ersättning från arbets-
löshetskassa, kontant arbetsmarknadsstöd, studiebidrag och bostads-
bidrag. Utformningen av de ekonomiska trygghetssystemen hör till de
faktorer som är av betydelse för hur många människor som blir beroen-
de av socialtjänstens bistånd. Det är endast riksdagen som kan samordna
och justera de olika trygghetssystemens inbördes förhållanden till var-
andra. Regeringen anser att det är rimligt att riksdagen även till viss
grad beslutar om nivåerna för det ekonomiska stödet enligt socialtjänst-
lagen. Motsvarande slutsats har de flesta remissinstanserna som till-
styrker kommitténs förslag dragit.

Annat bistånd

Bistånd i form av sociala tjänster som t.ex. färdtjänst, hjälp i hemmet
och särskilt boende inryms i begreppet livsföring i övrigt. Inom det
område som omfattas av annat bistånd är en detaljreglering på samma
sätt som för försörjningsstödet vare sig lämplig eller möjlig. Det finns
dock skäl att i lagen avgränsa och tydliggöra också rätten till annat bi-
stånd.

6 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

81

8.7 Precisering av försörjningsstödet

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Det ekonomiska stödet till försörjning delas
upp i en för hela riket gällande norm (riksnorm) samt i en del
som avser rätt till ersättning för skälig kostnad för ett antal andra
behovsposter.

Riksnormen skall täcka hushållets normala kostnader för livs-
medel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbruk-
ningsvaror samt dagstidning, telefon och TV-licens.

Därutöver utges i förekommande fall ersättning motsvarande
skäliga kostnader för boende, hushållsel, hemförsäkring, arbets-
resor, avgift till fackförening och erkänd arbetslöshetskassa, läkar-
och akut tandvård samt glasögon.

Om särskilda skäl föreligger kan försörjningsstödet justeras med
skäligt belopp. Kommunen äger också rätt att utge försörjnings-
stöd inom ramen för en bredare schablon och med högre belopp
än vad som annars gäller.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Kommitténs förslag till försörjningsstöd omfattar även avgift för
barnomsorg och hemtjänst.

Skälen för regeringens förslag: När det gäller försörjningsstödets
innehåll kan det finnas skäl att i detta sammanhang lyfta fram social-
tjänstlagens portalparagraf, som bl.a. slår fast att socialtjänstens verk-
samhet skall bygga på respekt för människorna självbestämmanderätt
och integritet. Regeringen anser att denna princip bör prägla socialtjänst-
lagen även fortsättningsvis. En konsekvens av detta synsätt är att försörj-
ningsstödet bör utformas så att bidragstagaren själv ges utrymme att
planera och fatta beslut om den egna ekonomin inom ramen för det
erhållna biståndet. Stödet bör utformas så att det gynnar rationell metod-
utveckling och administrativt överarbete motverkas.

Vid kortare hjälpperioder uppkommer inte vissa utgifter. När det gäller
andra kostnader förekommer stora variationer beroende på olika stora
behov eller beroende på var man bor. Sådana kostnader är mindre lämp-
liga att schablonisera, och bör behovsprövas utifrån den kostnad som
kan beräknas uppstå.

De kostnadsposter som regeringen anser utgör nödvändiga vardags-
utgifter och lämpliga att ingå i en schabloniserad del i ett försörjnings-
stöd (riksnorm) är följande:

- livsmedel

- kläder och skor

- lek och fritid

- förbrukningsvaror

- hälsa och hygien

- dagstidningar/telefon/TV-licens

82

Därutöver föreslår regeringen att följande kostnader vid behov skall Prop. 1996/97:124
ingå i försörjningsstödet:

- boende

- hushållsel

- hemförsäkring

- arbetsresor

- läkarvård och akut tandvård

- glasögon

- avgift till fackförening och arbetslöshetskassa

En prövning av huruvida dessa senare kostnader är skäliga måste dock
alltid göras. Största betydelsen torde denna skälighetsprövning ha när det
gäller kostnaden för boende. Utgångspunkten vid bedömningen av vad
som är skälig boendestandard skall vara vad en låginkomsttagare på
orten normalt har möjlighet att kosta på sig.

Om bostadskostnaderna bedöms vara för höga i förhållande till vad
som är skäligt för det aktuella hushållet är det rimligt att ställa krav på
byte av bostad. Krav på byte av bostad är främst motiverat vid lång-
varigt biståndsbehov. Om biståndsbehovet bedöms vara under en kortare
tidsperiod kan det inte ställas lika långtgående krav på att den enskilde
skall medverka till att byta bostad. Om bostaden representerar ett ekono-
miskt värde, t.ex. i form av egen villa eller bostadsrättslägenhet, och
socialbidragsbehovet bedöms bli långvarigt bör detta också utgöra ett
skäl för byte av bostad.

Socialtjänsten skall medverka till bostadsbyte om den enskilde eller
familjen har svårigheter att få annan bostad. De krav som ställs på att
den sökande skali flytta till en billigare bostad måste naturligtvis utgå
från en individuell bedömning och ske med hänsynstagande till de
sociala konsekvenser som kan uppstå för hushållet, framför allt när det
gäller familjer med barn.

Förutsättningen för krav på flyttning eller en reduktion av ersättningen
för bostadskostnaderna är att det finns faktiska möjligheter för familjen
att erhålla en annan bostad som uppfyller skäliga krav samt att oskäliga
sociala konsekvenser inte uppstår. Den enskilde måste dessutom få
skälig tid för att byta eller avyttra bostaden. Om det är svårt att sälja
bostaden på grund av bostadsmarknaden på orten eller andra omständig-
heter som den enskilde inte kan råda över skall detta vägas in i helhets-
bedömningen av rätten till bistånd.

Om bidragssökanden anser sig behöva byta bostad under pågående
bidragstid, och detta är förenat med ökade boende- eller andra kostnader,
anser regeringen det rimligt att detta alltid sker i samförstånd med
socialtjänsten.

Om det kan anses rimligt att den bidragssökande flyttar till en billigare
bostad, men han eller hon ändå inte gör det, kan biståndet för boende-
kostnader fastställas till ett skäligt belopp helt utan beaktande av den
faktiska kostnaden.

Vad gäller bistånd till arbetsresor avses möjlighet att resa till och från
arbetsplatsen. I begreppet arbetsresor skall även ses resbehov för att
aktivt kunna söka arbete eller delta i andra aktiva åtgärder som kommu-

83

nen eller arbetsmarknadsmyndigheten anordnar. Det är då naturligt att Prop. 1996/97:124
utgå från kostnader för ett månadskort för lokala resor.

Bistånd till glasögon bör utgå i de fall behov styrks enligt läkarordina-
tion eller om den enskilde på grund av olycksfall behöver ett nytt par
glasögon.

Bistånd till avgifter till fackförening eller arbetslöshetskassa skall utgå
med det belopp som gäller för den organisation den enskilde tillhör. I
det fall det är möjligt att få helt eller delvist reducerad avgift skall i
första hand sådan ansökan göras.

Försörjningsstödets nivå

Av Socialstyrelsens rapport, Socialbidragsnormen - en översyn, framgår
att skillnaden i de reala disponibla inkomsterna mellan socialbidrags-
tagama och vissa lågavlönade grupper har minskat sedan Socialstyrelsen
utfärdade sin bruttonorm. Det gäller både ungdomar som arbetar eller
studerar och barnfamiljer. Detta beror till viss del på genomförda för-
ändringar i skatte- och transfereringssystemen. En annan orsak är
konstruktionen av värdeuppräkningen av nuvarande socialbidragsnorm.

Under åren 1995 och 1996 har Konsumentverket reviderat underlaget
för mätningar av matkostnaden och övriga utgiftsposter som ingår i
socialstyrelsens bidragsnorm. Socialstyrelsen har i september 1996 gått
ut med nya allmänna råd till kommunerna som bygger på konsument-
verkets konsumtions- och prisundersökningar. Socialstyrelsen har i dessa
allmänna råd även reviderat sin tidigare åldersindelning för att bättre
överensstämma med konsumentverkets pris- och konsumtionsundersök-
ning.

Regeringen anser att försörjningsstödets nivå även fortsättningsvis bör
grunda sig på de konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket
gör. Beloppen för de olika konsumtionspostema som ingår i försörj-
ningsstödets schablon bör sedan årligen justeras utifrån de reala föränd-
ringar som sker för de olika posterna. Försörjningsstödets nivå bör som
hittills delas upp på olika hushållstyper och åldersintervaller och utgå
från Konsumentverkets senaste pris- och konsumtionsundersökningar.
Nivån för de olika kostnadsposterna bör preciseras genom förordning
som regeringen beslutar.

I författningskommentaren till 6 b § anges exempel på vilka särskilda
skäl som kan föreligga för att gå ifrån schablonbeloppet i ett enskilt fall.

8.8 Annat bistånd

Regeringens förslag: Med annat bistånd avses färdtjänst, hjälp i
hemmet (hemtjänst) och särskilt boende för äldre eller funktions-
hindrade.

84

Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens men
innehåller flera typer av annat bistånd.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna som yttrat sig
över kommitténs förslag har tillstyrkt förslaget att precisera bistånds-
rätten på det sätt som utredningen föreslår. Bland dem som tillstyrker
förslaget finns fyra statliga myndigheter och tolv domstolar. Justitie-
ombudsmannen, Svenska Kommunförbundet och 17 kommuner till-
styrker förslaget. Statskontoret, Länsstyrelserna i Blekinge län och
Gävleborgs län, Landstingsförbundet, Kommunförbundet i Norrbottens
län samt sex kommuner förordar avslag på kommitténs förslag med
motivet att den kommunala självstyrelsen urholkas.

Åstorps kommun framhåller att ekonomisk behovsprövning bör ske i
fråga om bistånd i form av plats på behandlingshem för t.ex. hög-
inkomsttagare. Hudiksvalls kommun och Stockholms stad anser att dag-
verksamheter bör kunna beslutas som bistånd. Söderhamns kommun
anser att förslaget innebär att ramlagskonstruktionen ytterligare försvagas
och att preciseringar snabbt kan bli inaktuella. Dessutom anser kommu-
nen att "det finns uppenbara svårigheter att precisera rätten till annat
bistånd då alla sådana försök tenderar till att begränsa socialnämndernas
handlande". Statens Handikappråd tillstyrker förslaget med motiveringen
att den enskildes rättighet stärks och att det är en fördel att lagen har en
likartad konstruktion som LSS. DHR och SRF föreslår att valfriheten
lyfts fram tydligare samt att uppräkningen av det personliga stödet bör
preciseras med bl.a. läs- och skrivhjälp för synskadade samt ledsagar-
service. PRO vill särskilt understryka att bistånd till färdtjänst och hem-
tjänst inte får prövas mot den enskildes ekonomi.

Skälen för regeringens förslag: Grundläggande frågor när det gäller
rätten till bistånd är dels vilken ansvarsfördelning som skall gälla mellan
den enskilde och samhället och dels hur den enskildes behov av hjälp
och stöd skall kunna garanteras i lagstiftningen. Socialtjänstlagens karak-
tär av målinriktad ramlag innebär att kommunerna har en betydande
frihet att utforma verksamheten utifrån skiftande lokala förutsättningar
och behov. Socialtjänstlagen innehåller målgruppsrelaterade handlings-
regler, riktlinjer och bestämmelser som allmänt rör socialtjänstens mål,
innehåll, ansvar och uppgifter. Bestämmelsen om den enskildes rätt till
bistånd har i lagstiftningen inga preciseringar vad avser personkrets eller
typ av insatser. I förarbetena till socialtjänstlagen anfördes olika skäl
som talade emot en tydligare precisering av biståndsrätten. Det ansågs
inte förenligt med den helhetssyn som skall prägla det sociala arbetet att
knyta rätten till bistånd till vissa angivna situationer eller insatser.
Statens tillsyn och besvärsrätten ansågs utgöra tillräcklig garanti för att
tillgodose den enskildes rättssäkerhet. Lagstiftaren överlämnade åt kom-
munerna att tolka innebörden i begreppet "livsföring i övrigt" och att
fastställa vilken levnadsnivå som kunde anses vara skälig.

Under senare år har kritiken mot den opreciserade regleringen av rätten
till bistånd ökat både från brukare och från kommunerna. Genom Handi-
kapputredningens (dir. 1988:53) arbete visades att socialtjänstlagens
opreciserade biståndsrätt inte utgjort ett tillräckligt starkt lagstöd för att

Prop. 1996/97:124

85

tillförsäkra svårt funktionshindrade erforderligt stöd och service. Lagen Prop. 1996/97:124
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade som trädde
i kraft år 1994, innehåller nu preciserade bestämmelser om svårt funk-
tionshindrades rätt till olika former av stöd och service. Från kommun-
håll har man kritiserat det oprecisa uttrycket "skälig levnadsnivå" och
även tagit upp frågan om den enskildes rätt att välja biståndsinsats och
frågan om avgränsning mot landstingens ansvar för hälso- och sjuk-
vårds insatser.

Regeringen föreslår att biståndet delas upp i två begrepp; bistånd till
"försörjningsstöd" samt "annat bistånd" varmed det senare endast avses
färdtjänst, hjälp i hemmet och särskilt boende for äldre eller funktions-
hindrade. I det följande ges en närmare beskrivning av de föreslagna
biståndskategoriema.

När det gäller frågan om vilken nivå som avses med begreppet skälig
levnadsnivå för annat bistånd är avsikten med förslaget inte att föreslå
en precisering av nivån på biståndet. Begreppet skälig levnadsnivå kvar-
står i lagen och avsikten är inte att ifrågasätta den hittillsvarande tolk-
ningen av ambitionsnivåer och kvalitet på stödinsatser. Socialtjänstens
arbete och utformning av insatser skall alltid utgå från den enskildes
behov och livssituation. Begreppet skälig levnadsnivå ges sin grund-
läggande betydelse genom portalparagrafen. Målsättningen for social-
tjänstens verksamheter är att främja människors ekonomiska och sociala
trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.

Färdtjänst

Färdtjänsten är ett komplement till den allmänna trafikförsörjningen och
utgör ett stöd för personer som har betydande svårigheter att förflytta sig
på egen hand eller använda allmänna kommunikationer. Är 1974 in-
fördes ett särskilt statsbidrag till verksamheten som bidrog till att den
byggdes ut kraftigt och år 1980 kunde samtliga kommuner erbjuda färd-
tjänst. Den 1 januari 1996 hade totalt ca 430 000 personer färdtjänsttill-
stånd varav 16 % var yngre än 65 år. Drygt 360 000 ålderspensionärer
eller knappt en fjärdedel av denna åldersgrupp var berättigade till färd-
tjänst.

Färdtjänstens regelsystem varierar från kommun till kommun. Skillna-
derna gäller både vilka kriterier som tillämpas vid bedömningen av färd-
tjänsttillstånd och begränsningar av antalet resor per tidsperiod, resans
längd och kostnad samt krav på samåkning. Det finns också stora varia-
tioner mellan kommunerna både i fråga om andelen färdtjänstberättigade
personer i olika åldrar och i fråga om antalet resor per färdtjänst-
berättigad person. Enligt en aktuell översyn från Socialstyrelsen (Färd-
tjänsten i fyra regioner, kostnads- och kvalitetsutveckling 1991-1995,
1997) är den vanligaste avgiftskonstruktionen att resenären betalar en
viss procentandel av taxameterbeloppet. En del kommuner använder sig
av periodkort. Det förekommer också att färdtjänstresenärema betalar
samma taxa som den som gäller för övrig kollektivtrafik.

86

Färdtjänsten är en viktig socialpolitisk och trafikpolitisk fråga. Handi-
kapputredningen har behandlat båda dessa aspekter på färdtjänsten och
föreslog i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) ett
samlat ansvar på länsnivå för kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjuk-
resor och kollektivtrafik. Regeringen beslutade år 1993 att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att lägga fram förslag till bättre samord-
ning i länen av olika slag av offentligt betalda resor. I Samreseutred-
ningens betänkande Allmänna kommunikationer - för alla? (SOU
1995:70) konstateras att äldre och funktionshindrade personer har goda
möjligheter att använda sig av kollektiva färdmedel förutsatt att dessa
och även den fysiska miljön blir betydligt bättre anpassad till resenärer-
nas förflyttningsbehov. Enligt utredningen innebär dock det skilda
huvudmannaskapet för linjetrafiken och specialtransportema att trafik-
huvudmannen inte får del av de minskade kostnader inom t.ex. färd-
tjänsten som en ökad handikappanpassning skulle kunna medföra. Ut-
redningen föreslår en lagstiftning som innebär att trafikhuvudmannen
inte bara skall svara för den lokala och regionala linjetrafiken utan också
för den särskilda kollektivtrafiken. Med detta begrepp avses resor inom
länen med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst och sjukresor. Den före-
slagna lagstiftningen om ett enhetligt huvudmannaskap för linjetrafik och
specialtransporter ligger i linje med målen för handikappolitiken som
innebär en normalisering av funktionshindrades resor.

Hjälp i hemmet (hemtjänst)

Under de år som gått sedan socialtjänstlagen trädde i kraft har hem-
tjänstens roll och uppgifter kraftigt förändrats. Under verksamhetens
uppbyggnad på 1960- och 1970-talen bestod hemtjänstens uppgifter
huvudsakligen i praktisk hjälp med hemmets skötsel, inköp och matlag-
ning. Omstrukturering och reducering av institutionsvården med bl.a.
kortare vårdtider inom den somatiska akutsjukvården har inneburit att
personlig omvårdnad och insatser av sjukvårdskaraktär fått en alltmer
framskjuten plats än tidigare. Sedan mitten av 1980-talet har både an-
talet och andelen äldre i olika åldersgrupper som får hemtjänst minskat.
I början av 1980-talet fick 22 % av ålderspensionärerna hemtjänst och i
dag uppgår andelen som har hjälp från hemtjänsten till knappt 10 %.
Variationen mellan kommunerna med avseende på hemtjänstens täck-
ningsgrad är stor och låg år 1994 mellan 3 % och 20 % för ålders-
gruppen över 65 år. För den äldsta åldersgruppen, över 80 år, låg varia-
tionen mellan 6 % och 40 %. Samtidigt som antalet hjälpmottagare
minskat har hemtjänstverksamheten byggts ut och antalet arbetstimmar
har ökat kraftigt under 1980-talet. Detta har inneburit en kraftig förskjut-
ning av insatserna till de allra äldsta och till dem med de mest omfattan-
de behoven av omsorg och vård och en ökande andel hjälptagare har
kunnat få mer omfattande insatser i det egna hemmet. En stor andel av
hjälptagama, f.n. ca 40 %, får relativt begränsad insats - under 10 tim-
mar per månad. En ökande andel äldre får omfattande insatser och när-
mare 10 % uppskattas ha hjälp motsvarande 20 timmar per vecka eller

Prop. 1996/97:124

87

mer. Möjligheterna att bo kvar i det egna hemmet även med omfattande
behov av omsorg och vård var tämligen begränsade i början på 1980-
talet. I dag får närmare en fjärdedel av vårdtagama hjälp dygnet runt.

Olika slags insatser från hemtjänsten avser att underlätta den dagliga
livsföringen och i många fall också möjliggöra ett kvarboende i det egna
hemmet. Det kan handla om människor som på grund av sjukdom,
fysiska, psykiska och/eller sociala funktionshinder eller annan orsak
behöver stöd och hjälp i den dagliga livsföringen. Hemtjänstens insatser
är inte bara förbehållna äldre och yngre personer med funktionshinder.
För människor med missbruksproblem eller psykisk sjukdom kan hem-
tjänsten utgöra ett viktigt stöd och möjliggöra ett boende på egen hand.

Hemtjänstens traditionella innehåll kan allmänt sett indelas i uppgifter
av servicekaraktär och uppgifter som mer inriktas mot personlig omvård-
nad. Med serviceuppgifter kan avses bl.a. praktisk hjälp med hemmets
skötsel - städning och tvätt - och hjälp med inköp, ärenden på post och
bank och med tillredning av måltider eller distribution av fardiglagad
mat. Med personlig omvårdnad avses de insatser som därutöver behövs
för att tillgodose fysiska, psykiska och sociala behov. Detta kan handla
om hjälp för att kunna äta och dricka, klä sig och förflytta sig, sköta
personlig hygien och i övrigt insatser för att bryta isolering och för att
känna trygghet och säkerhet i det egna hemmet.

Regeringen vill i detta sammanhang markera hemtjänstens betydelse
för att underlätta och möjliggöra människors dagliga livsföring i det
egna hemmet. En flyttning till särskilt boende kan i vissa fall vara den
bästa lösningen i de fall behoven av tillsyn och trygghet för den enskilde
och närstående inte fullt ut kan tillgodoses i det egna hemmet. De flesta
undersökningar visar dock att människor i det längsta vill bo kvar i sin
invanda miljö och där få den omsorg och vård som behövs.

Särskilda boendeformer

Institutionsboende i form av ålderdomshem och långtidsjukvård utgjorde
fram till 1960-talets början den huvudsakliga formen för äldreomsorg i
Sverige. Vanligen skedde placering på ett ålderdomshem när hjälpbe-
hovet förändrades från praktiska vardagssysslor till mer omfattande be-
hov av personlig omvårdnad eller när antalet hemtjänsttimmar nått en
bestämd nivå efter vilken det ansågs billigare att vårdas på ett ålder-
domshem. Ofta kunde omoderna bostäder med dålig standard och till-
gänglighet vara en bidragande orsak till flyttning. Ålderdomshemmen
var dock sällan anpassade för att klara omsorgen om människor med
stora funktionshinder eller svåra sjukdomstillstånd. Ytterligare en flytt-
ning till långtidssjukvården blev därför ofta nödvändig. Moderna äldre-
bostäder i form av serviceboende växte fram under 1970-talet och
många omoderna ålderdomshem har sedan dess byggts om för att till-
godose krav på tillgänglighet och god arbetsmiljö. Under 1980-talet
tillkom gruppbostaden som en småskalig boendeform särskilt anpassad
för personer med åldersdemens.

Prop. 1996/97:124

88

Ädel-reformen innebar att kommunerna år 1992 övertog ca 31 000
sjukhemsplatser från landstingen. Genom tillfälliga statsbidrag om
3 miljarder kronor som utgick under åren 1991-1996 beräknas antalet
äldrebostäder ha ökat med ca 20 000 och en stor del av dessa utgörs av
gruppboende för personer med åldersdemens.

I förhållande till ökningen av antalet äldre har andelen som bor i sär-
skild boendeform minskat under den senaste tioårsperioden. Samtidigt
har utvecklingen under 1980-talet med en kraftigt utbyggd hemtjänst och
en förskjutning av insatserna till dem med stora vårdbehov, inneburit att
drygt 40 000 äldre får insatser i det egna hemmet dygnet runt. Möjlig-
heten att vid någon tidpunkt flytta till en särskild boendeform torde
också ha ökat under senare år i takt med högre medelålder vid inflytt-
ningen och därmed större omsättning av boende. Vårdtyngden i särskilda
boendeformer har ökat betydligt under det senaste decenniet. 70 % av de
boende var år 1995 över 80 år och närmare två tredjedelar hade någon
form av åldersdemens. Variationen mellan kommunerna när det gäller
andelen boende i särskilda boendeformer är stor. Andelen ålderspensio-
närer totalt som bor i särskilt boende varierar mellan 4 % och 16 % och
mellan 13 % och 42 % för åldersgruppen över 80 år.

Huvudinriktningen när det gäller omsorger om äldre och personer med
olika slags funktionshinder är att förstärka möjligheterna till eget boen-
de. Detta bör vara utgångspunkten även i de fall den enskilde har om-
fattande behov av tillsyn, omvårdnad och vård. När behovet av tillsyn
eller kraven på trygghet och säkerhet inte längre kan tillgodoses i det
egna hemmet bör det finnas möjligheter att flytta till en särskild boende-
form.

Det förekommer många olika benämningar på de olika slag av kollek-
tivt boende som ingår i samlingsbegreppet särskilt boende. Traditionella
benämningar som ålderdomshem, servicebostäder, gruppboende och
sjukhem har en historisk bakgrund och kommer att förlora betydelse
allteftersom nya boendeformer och benämningar växer fram. När man
inte längre kan bo kvar i det egna hemmet måste, enligt regeringens
mening, det särskilda boendet - oavsett vad det kallas - kunna erbjuda
en god vård som beaktar den enskildes behov av självbestämmande,
integritet, trygghet och livskvalitet. Avsikten med förslaget är således
varken att utvidga eller begränsa rätten till dessa stödinsatser i förhållan-
de till vad som redan idag omfattas av rätten till bistånd.

Prop. 1996/97:124

89

8.9 Bistånd i andra fall

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Kommunen skall ha rätt att ge bistånd även
i andra fall än vad som omfattas av "försörjningsstöd" och "annat
bistånd". Detta stöd skall bl.a. ses som ett komplement till försörj-
ningsstödet och kan exempelvis omfatta flyttningskostnader,
komplettering eller nyanskaffning av möbler, husgeråd, TV m.m.,
skuldsanering, alternativ medicinsk behandling, psykoterapikost-
nader, mer omfattande tandvård, rekreations- eller semesterresor
m.fl.

Bistånd kan även ges i andra former såsom olika former av stöd
samt vård- och behandlingsinsatser.

Beslut om bistånd av detta slag skall inte kunna överklagas gen-
om förvaltningsbesvär.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag att i lagen preci-
sera ett grundstöd är, såsom framgår av avsnitt 8.7, avsett att täcka den
enskildes ekonomiska försörjningsbehov. Försörjningsstödet är avsett att
täcka de mest grundläggande behoven. Därutöver kan finnas ytterligare
behov av ekonomiskt stöd som ett hushåll kan ha. Kommunen kan där-
för behöva utge även annat ekonomiskt stöd.

De kostnader som kan ingå i sådant stöd är exempelvis kostnader för
flyttning, komplettering eller nyanskaffning av möbler, husgeråd, TV
m.m., flyttningskostnader, skuldersanering, alternativ medicinsk behand-
ling, psykoterapikostnader, mer omfattande tandvårdsbehandling, rekrea-
tions- eller semesterresor.

Kommunen kan också besluta att anta normer som i praktiken utgör ett
tillägg till det lagreglerade försörjningsstödet. Ett antal kommuner har
redan idag normer som överstiger socialstyrelsens remommendationer.

Enligt 5 § SoL hör det till socialnämndens uppgifter att bl.a. svara för
upplysningar, råd, stöd och vård och annat bistånd till familjer och en-
skilda som behöver det. I 10 § SoL anges ytterligare insatser som bl.a.
riktar sig mot barn, ungdomar, familjer, vuxna missbrukare och enskilda
med psykosociala problem. I bestämmelsen nämns bl.a. rådgivnings-
byråer, social jour och kontaktperson. I 11 § återfinns bestämmelser som
rör åtgärder mot missbruk. Enligt 11 § skall socialnämnden aktivt sörja
för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han be-
höver för att komma ifrån missbruket. Nämden skall i samförstånd med
den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen
fullföljs.

I 12 § SoL finns bestämmelser som innebär att socialnämnden skall
verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda för-
hållanden. Socialnämnden skall samarbeta nära med hemmen och därvid
rikta särskild uppmärksamhet mot utvecklingen hos de barn och ung-
domar som visat tecken till en ogynnsam utveckling. Barn och ung-
domar skall beredas det skydd och stöd som de behöver och om det är

90

motiverat placeras utanför det egna hemmet. Kommunen skall enligt
paragrafens nuvarande lydelse tillgodose det behov av stöd och hjälp
som kan föreligga hos barn och ungdomar efter det att en tvist om vård-
nad eller umgänge har avgjorts av domstol. Enligt 12 a § skall kommu-
nen erbjuda samarbetssamtal för att hjälpa föräldrar bli eniga i frågor
rörande vårdnad och umgänge.

Bland de uppräknade insatserna ingår sådana insatser som kan sägas
utgöra grunden för det sociala arbetet med barn, ungdomar, familjer,
vuxna missbrukare och enskilda personer med psykosociala problem
såsom det bedrivs idag inom socialtjänsten. Detta kan bl.a. innefatta att
lämna upplysningar till den enskilde, hänvisa till eller förmedla kontakt
med andra samhällsorgan, motivationsarbete, all slags öppenvårdsinsatser
samt vård utanför hemmet i form av placering i familjehem eller i hem
för vård eller boende.

Under senare år har kommunerna utvecklat arbetet med öppenvårds-
insatser så att allt mer av det sociala arbetet bedrivs i öppna former på
hemmaplan. Samtidigt har en metodutveckling skett. Arbetet riktas till
individer eller till grupper och ges såväl av professionella som av lek-
män. Det blir t.ex. allt vanligare att det inrättas gruppverksamheter för
barn till missbrukare och även för barn till psykiskt sjuka. Forskning har
visat att den här typen av stöd är betydelsefull och kan förebygga behov
av mer omfattande insatser i framtiden.

Olika verksamheter där familjer kan få stöd i öppna former har också
utvecklats. Detta underlättar för de familjer som är dåligt motiverade att
ta emot det stöd som socialtjänsten erbjuder. Ibland kan dessa insatser
utgöra ett alternativ till de mer ingripande och dramatiska insatser som
en placering utanför hemmet innebär.

Även när det gäller insatser för vuxna missbrukare har kommunerna
under senare år utvecklat mer öppna behandlingsformer på hemmaplan.
Dessa kan utöver ett nödvändigt motivationsarbete också innefatta t.ex.
gruppbehandling enligt den s.k. 12-stegsmodellen, stöd i boendet, syssel-
sättning och arbete eller andra former av vårdkedjor med lokal anknyt-
ning. Missbrukare erbjuds i vissa fall boende i inackorderingshem.

Ett mycket vanligt sätt att stödja barn och ungdomar är att tillsätta
kontaktpersoner eller kontaktfamiljer. Det förekommer även att vuxna
personer får stöd i form av en kontaktperson. Kontaktpersoner och kon-
taktfamiljer är oftast lekmän som rekryteras av socialtjänsten till dessa
uppdrag, som kan vara av mer eller mindre omfattande karaktär. Inom
detta område finns behov av utvärdering och metodutveckling.

Barn under skolåldern kan, som ett led i en behandling, erbjudas möj-
lighet att vara i familjedaghem eller på daghem. Det kan röra sig om ett
barn där hemmet av olika skäl, t.ex. missbruk, psykisk sjukdom eller
andra psykosociala svårigheter, inte kan tillgodose barnets behov av
stimulans och utveckling på ett tillfredsställande sätt. Detta bör lämp-
ligen ske i samverkan mellan socialtjänsten, barnomsorgen och andra
stöd- och behandlings verksamheter kring barn.

I den mån den enskildes vårdbehov inte kan tillgodoses genom insatser
i mer öppna former kan det bli fråga om placering utanför hemmet. Det

Prop. 1996/97:124

91

kan ske i antingen familjehem eller hem för vård eller boende. Familje-
hemmen gör mycket betydelsefulla insatser för många barn och ung-
domar, men även för en del vuxna. Familjehemmen rekryteras, utreds,
godkänns, utbildas och handleds av kommunerna och kan ha mer eller
mindre formell kompetens för sitt uppdrag. De som placeras idag har i
regel en relativt omfattande problematik som ställer allt större krav på
dem som åtar sig uppdrag att vara familjehem. Placering i familjehem är
i de allra flesta fall att föredra framför placering i hem för vård eller
boende.

Hem för vård eller boende (HVB-hem) erbjuder dygnetrunt-vård och
är därmed, i synnerhet när det gäller barn och ungdomar, personal-
krävande. Det finns dock situationer när vård- och behandlingsbehovet
hos individen är så stort att det inte kan tillgodoses på annat sätt än
genom en HVB-placering. Ett HVB-hem kan vara en mycket liten hem-
liknande institution men också ta emot ett större antal personer. De kan
drivas såväl i enskild som offentlig regi. HVB-hem tar emot barn och
ungdomar som kommer ensamma, hela eller delar av familjer och vuxna
med missbruk eller annan psykosocial problematik. Placeringstiden inom
HVB-hemmet varierar från att vara mycket korta akutplaceringar, längre
utredningsplaceringar till behandlingsplaceringar som sträcker sig över
flera år.

Beslut om annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd skall inte kunna
överklagas genom förvaltningsbesvär. Besluten kan dock överklagas
genom laglighetsprövning. Ett överklagat beslut kan då upphävas om det
inte tillkommit i laga ordning, beslutet hänför sig till något som inte är
en angelägenhet för kommunen, det organ som har fattat beslutet har
överskridit sina befogenheter eller beslutet strider mot lag eller annan
författning. Den förvaltningsdomstol som prövar ett överklagat beslut
kan däremot inte pröva skäligheten i ett enskilt fall eller sätta ett annat
beslut i stället för kommunens beslut.

Beslut i frågor om bistånd i form av olika former av stöd samt vård-
och behandlingsinsatser som ankommer på socialtjänsten kan enligt
nuvarande regler överklagas med förvaltningsbesvär. Vilka möjligheter
som finns för den enskilde att överklaga olika beslut av socialnämnden
har dock ingen betydelse för kommunens skyldighet att erbjuda sådana
insatser när det behövs. Kommunens skyldighet härvidlag framgår bl.a.
av 11 och 12 §§ socialtjänstlagen samt av LVU och LVM.

Av 9 § socialtjänstlagen framgår vidare att socialnämndens insatser för
den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.
Den enskilde är därmed tillförsäkrad ett inflytande över insatserna. Det
sociala arbetet har sedan socialtjänstlagens ikraftträdande kommit att
präglas av detta synsätt och utvecklas i riktning mot en arbetsmetod som
går ut på att tillvarata och stärka den enskildes egna resurser. Den en-
skilde själv spelar en mera aktiv roll när det gäller bedömningen av
behovet av olika åtgärder och bestämmandet av målet för en viss insats.
I dag eftersträvas ett samspel med den enskilde snarare än ensidiga
myndighetsbeslut. Behovet av särskilda överklagningsmöjligheter när det
gäller beslut om här aktuella åtgärder blir därmed mindre framträdande

Prop. 1996/97:124

92

än tidigare. Det ter sig dessutom ytterst osannolikt att en person som är Prop. 1996/97:124
i verkligt behov av stöd, vård eller behandling skulle vägras detta av
kommunen. Vad den enskilde och kommunen kan ha olika uppfattningar
om är i första hand valet av insats eller utformningen av insatsen. Detta
är knappast en fråga som lämpar sig för juridisk överprövning.

Regeringen anser av dessa skäl att möjligheten att anföra förvaltnings-
besvär över denna typ av beslut inte behövs för att kommunen skall
tillgodose de varierande behov av stöd, vård eller behandling som en-
skilda kan ha. Regeringen vill samtidigt betona det stora ansvar som
kommunen har för att det finns lämpliga åtgärder att sätta in för bl.a.
barn och unga i svårigheter och för människor med missbruksproblem.
Överklagande får i stället ske enligt den ordning som anges för laglig-
hetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Regeringen utgår från att kommunen även i fortsättningen tillförsäkrar
den enskilde en skälig levnadsnivå och att stödet utformas så att det
stärker dennes resurser att leva ett självständigt liv.

Begreppet skälig levnadsnivå kvarstår i lagen och den hittillsvarande
tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet på stödinsatser avses inte att
ifrågasättas. Socialtjänstens arbete och utformning av insatser skall alltid
utgå från den enskildes behov och livssituation. Begreppet skälig
levnadsnivå ges sin grundläggande betydelse genom portalparagrafen.
Målsättningen för socialtjänstens verksamheter är att främja människors
ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva
deltagande i samhällslivet.

8.10 Återkrav av utgivet ekonomiskt bistånd

Regeringens förslag: Återkrav av försörjningsstöd enligt 6 § SoL
får ske endast när biståndet utgivits som förskott på social för-
mån, till den som är indragen i en arbetskonflikt eller till den som
på grund av förhållanden som han inte kunnat råda över hindrats
från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.

Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet
att lämna uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt
bistånd utgått obehörigt eller med för högt belopp får social-
tjänsten besluta om att återkräva biståndet.

Om någon av andra orsaker obehörigen eller med för högt be-
lopp uppburit ekonomiskt bistånd och han skäligen borde ha insett
detta får socialtjänsten också besluta att återkräva det belopp som
utbetalats för mycket.

Om den enskilde inte betalar godvilligt får socialnämnden föra
talan hos länsrätten.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De allra flesta som yttrat sig i frågan anser att
ekonomiskt bistånd enligt 6 § SoL inte är förenat med en skyldighet om

93

återbetalning, annat än enligt särskilda undantagsbestämmelser. Ett fler- Prop. 1996/97:124
tal remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag till den utvidgning av
reglerna för återbetalning av utgivet socialbidrag som kommittén före-
slår. Socialstyrelsen delar kommitténs uppfattning men anser att det bör
övervägas om inte beslut om återbetalning borde vara möjligt att över-
klaga.

Några av remissinstanserna som yttrat sig i frågan pekar på behov av
vissa preciseringar, bl.a. Kammarrätten i Göteborg som anser att regler-
na är onödigt omständiga och Länsrätten i Stockholm som påpekar att
terminologin i 6 kap. och 8 kap. 3 § bör bättre anpassas till varandra
liksom att förutsättningarna i 4 § är alltför otydligt formulerade.

Justitieombudsmannen avstyrker kommitténs förslag vad gäller frågan
om återbetalningsskyldighet av felaktigt utbetalt socialbidrag och anser
att frågan borde ha belysts ytterligare. JO anser att det är mindre lämp-
ligt att föra talan i civilrättsliga frågor hos förvaltningsdomstolar och
ifrågasätter om det finns något egentligt behov av en reglering i frågan
då kommunen dessutom redan i dag i många fall har möjlighet att föra
talan om ersättning vid allmän domstol.

Skälen för regeringens förslag:

Inledning

Enligt nu gällande bestämmelser kan socialnämnden ge hjälp och stöd
utöver vad den enskilde har rätt till med stöd av 6 § SoL. Syftet härmed
är att förebygga att ett senare akut biståndsbehov uppkommer. Sådan
ekonomisk hjälp kan också utgå i rehabiliterande syfte när rätt till bi-
stånd enligt 6 § inte föreligger. Möjligheten att återkräva ekonomisk
hjälp som ges på annan grund än rätten till bistånd regleras i 33 § andra
stycket SoL. Enligt bestämmelsen får socialnämnden återkräva denna
hjälp om den getts under villkor om återbetalning.

Bistånd till försörjningen är således enligt huvudregeln inte återbetal-
ningspliktigt. Möjlighet att återkräva sådan hjälp föreligger endast om
den getts som förskott på en social förmån eller som ersättning till den
som är indragen i en arbetskonflikt. De förmåner som här avses kan
bl.a. vara förtidspension eller någon form av försäkringsförmån.

De undantagsbestämmelser som nu gäller omfattar inte sådana situa-
tioner då den enskilde på grund av förhållanden som han inte själv kan
råda över hindrats från att förfoga över sin inkomster och tillgångar och
därigenom varit berättigad till bistånd för sin försörjning. Sådana situa-
tioner som har uppstått är t.ex. i samband med bankkonflikten år 1990
då tredje man drabbades genom att innestående medel inte kunde betalas
ut. Andra exempel på sådana situationer är om tekniska problem för-
hindrar överföring av medel, t.ex. löneutbetalningar.

Det har framförts önskemål om att återkravsrätten skall vidgas ytter-
ligare för att bl.a. omfatta de nyss beskrivna situationerna. Från vissa
håll har framförts önskemål om en ytterligare vidgning av återbetal-
ningsskyldigheten som ger biståndsrätten mer karaktär av ett låneinstitut.

94

Återbetalning av ekonomiskt stöd som inte omfattas av
försörjningsstödet

Regeringen anser att kommunernas befogenhet att utge ekonomiskt stöd
utöver vad som omfattas av rätten till bistånd enligt 6 § SoL fyller en
viktig funktion i socialtjänstens mer långsiktiga förebyggande arbete.
Den nya 6 h § ger enskilda möjlighet att få ekonomiskt stöd t.ex. i reha-
biliterande syfte eller för tillfälliga eller akuta hjälpbehov även om rätt
till försörjningsstöd inte föreligger. Omfattningen av sådant ekonomiskt
stöd är enligt regeringens uppfattning helt en fråga för kommunens be-
dömning. Att den enskilde, när den sociala och ekonomiska situationen
så medger, återbetalar stödet är en naturlig konsekvens.

Regeringen anser att bestämmelsen i 33 § andra stycket SoL om kom-
munens möjlighet att återkräva ekonomiskt stöd som utgivits på andra
grunder rätten till bistånd bör behållas. Detta gäller också bestämmel-
serna om kommunens möjlighet att föra talan om återkrav samt att efter-
ge ersättningsskyldighet.

Återbetalning av försörjningsstöd

Vad gäller återbetalningsskyldighet av försörjningsstöd finner regeringen
inte skäl att frångå huvudprincipen att sådant stöd inte skall ges med
villkor om återbetalning. Rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen utgör
det yttersta skyddsnätet i samhällets olika trygghetssystem för med-
borgarna. Den som saknar arbetsinkomst och inte heller omfattas av
andra försörjningssystem, t.ex. arbetsmarknadsstöd, arbetslöshetsförsäk-
ring, sjukpenning eller allmän pension garanteras genom rätten till bi-
stånd en skälig levnadsnivå.

Principerna för samhällets olika försörjningsstöd innebär att dessa
vanligtvis utges utan skyldighet för den enskilde att återbetala vad han
erhållit. Detta gäller t.ex. kontant arbetsmarknadsstöd, arbetslöshetser-
sättning, socialförsäkringsförmåner och bostadsbidrag. Motsvarande
princip bör också gälla för ekonomiskt stöd som utges enligt bestäm-
melserna om rätten till bistånd i socialtjänstlagen, dvs. försörjnings-
stödet. Undantagen från denna huvudregel bör vara tydligt motiverade
och väl preciserade i särskilda bestämmelser. Undantagen i nuvarande
lagstiftning är som nämnts tidigare bistånd som utgetts som förskott på
en social förmån eller ersättning samt bistånd till den som är indragen i
en arbetskonflikt.

Att införa en generell återbetalningsskyldighet för ekonomiskt bistånd
skulle ge socialtjänsten en funktion av låneinstitut. Utöver vad som
framförts tidigare finner regeringen en sådan lagkonstruktion som oför-
enlig med biståndets principiella funktion som en rättighet. Därtill skulle
andra icke önskvärda effekter kunna uppstå. Människor som ansöker om
banklån för att klara en tillfällig ekonomisk belastning skulle kunna
riskera att hänvisas till socialtjänstens lånesystem. Även administrativa
skäl talar mot ett sådant utvidgat lånesystem. Det skulle kräva att kom-
munerna bygger upp en dyrbar återkravsverksamhet som kontinuerligt

Prop. 1996/97:124

95

bevakar och reviderar betalningsplaner och driver processer för att väcka Prop. 1996/97:124
talan om återkrav i de fall beviljade lån inte betalas enligt uppgjord plan.

Redan i dag med den begränsade kravverksamhet som vanligtvis före-
kommer anser många kommuner att en kravverksamhet kräver allt för
stora resurser.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna som lämnat synpunkter
på denna fråga anser regeringen att den nuvarande generella principen
inte skall frångås. Däremot kan det finnas skäl att komplettera undan-
tagsbestämmelsen om återkrav till att även omfatta sådana situationer då
den enskilde på grund av förhållanden som han inte kunnat råda över
hindras att förfoga över sina inkomster eller tillgångar.

Regeringen bedömer det inte som rimligt att enskilda med tillräckliga
medel till sin försörjning men som t.ex. på grund av andra yrkesgruppers
arbetskonflikter inte förfogar över dessa medel inte skall återbetala ut-
givet försörjningsstöd. Detta inträffade för många människor vid bank-
konflikten år 1990. Motsvarande situation kan också uppstå bl.a. på
grund av felaktigheter i de tekniska system som används vid löneutbetal-
ningar eller banktransaktioner. Regeringen föreslår därför en komplette-
rande bestämmelse som medger att socialtjänsten får återkräva försörj-
ningsstöd som den enskilde erhållit om stödet lämnats till den som på
grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över hindrats
från att förfoga över sina inkomster eller tillgångar.

Återbetalning av hjälp som utbetalats på felaktiga grunder

I gällande socialtjänstlag saknas bestämmelser om kommunens möjlig-
heter att besluta om återbetalning av ekonomiskt bistånd som utbetalats
på grund av att den enskilde har lämnat oriktiga uppgifter. Talan mot
den enskilde får i dessa fall föras vid allmän domstol. Även om dom-
stolen finner den tilltalade skyldig till bedrägeri medför detta inte auto-
matiskt att den tilltalade blir skyldig att betala skadestånd motsvarande
det belopp som han eller hon obehörigt uppburit. Däremot är en fällande
dom en förutsättning för att den enskilde skall kunna åläggas ersätt-
ningsskyldighet i samband med brottmålet.

I 20 kap. 4 § AFL finns bestämmelser om skyldighet för den enskilde
att återbetala ersättning enligt AFL som utbetalats på oriktiga grunder.
Socialtjänstens möjligheter att idag erhålla återbetalning av ekonomiskt
bistånd som utbetalats på oriktiga grunder begränsas däremot till de
ärenden där allmän domstol beslutat om återbetalning med stöd av
skadeståndslagen.

Enligt socialtjänstkommittén är en allmän uppfattning bland kommun-
politiker och socialarbetare att omfattningen av felaktigt utgivet social-
bidrag är litet. Men oavsett hur omfattande dessa företeelser är anser
regeringen det otillfredsställande att socialtjänstlagen saknar bestämmel-
ser som möjliggör för socialtjänsten att besluta om återbetal-
ningsskyldighet i sådana fall. Regeringen ser det som självklart att män-
niskor som erhållit ekonomiskt stöd genom att lämna oriktiga uppgifter

96

eller som underlåtit att lämna uppgifter om sina ekonomiska förhållan-
den skall återbetala detta stöd.

Enligt regeringens mening bör återbetalningsskyldighet föreligga även
om den enskilde inte har haft för avsikt att framkalla den felaktiga betal-
ningen. Socialtjänstens beslut att återkräva bistånd som utbetalats på
oriktiga grunder bör enligt vår mening kunna ske även om straffrättslig
påföljd inte kan utdömas till följd av uppsåtligt eller vårdslöst lämnade
vilseledande uppgifter.

Socialtjänstlagen bör därför kompletteras med en bestämmelse som ger
socialnämnden en rätt att besluta om att återkräva biståndet i de fall den
enskilde erhållit ekonomiskt bistånd som grundats på oriktiga eller vilse-
ledande uppgifter eller när uppgifter undanhållits socialtjänsten. Bestäm-
melsen om återkrav i sådana fall bör självfallet inte påverka eller ersätta
socialtjänstens beslut att göra polisanmälan om den enskilde avsiktligt
lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Det kan också uppkomma situationer där socialtjänsten förorsakar
felaktiga utbetalningar, men där den enskilde bör ha insett att betal-
ningen varit felaktig.

Av rättspraxis när det gäller återbetalningsskyldighet med stöd av AFL
framgår att en försäkrad skäligen bör ha insett att det utbetalade be-
loppet varit felaktigt t.ex. när dubbla ersättningar betalats ut för samma
period, ersättning för lönebortfall har utgått samtidigt som lön utbetalats
eller när det skett en felräkning så att det belopp som har utbetalats har
blivit mycket högt.

Enligt regeringens mening kan rättspraxis beträffande tolkningen av
felaktig utbetalning av socialförsäkringsförmån tjäna som vägledning för
socialtjänstens beslut om återkrav av en felaktig utbetalning. Därutöver
anser regeringen att när det utbetalade beloppet överstiger ett tidigare
meddelat skriftligt beslut om ekonomiskt stöd bör den enskilde också
skäligen ha insett att en felaktig utbetalning gjorts.

Beslut om återkrav av ekonomiskt bistånd som utbetalats på oriktiga
grunder skall fattas av den politiska nämnd som är ansvarig för frågor
om ekonomiskt stöd. Detta gäller också felaktigt utgivet ekonomiskt stöd
som förorsakats av socialtjänsten. Talan om återkrav får härefter föras
hos länsrätten.

De nu gällande bestämmelserna om socialtjänstens möjligheter att helt
eller delvis efterge skyldighet att återbetala ekonomiskt bistånd föreslås
också gälla för de här föreslagna bestämmelser om återbetalnings-
skyldighet.

Prop. 1996/97:124

7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

9. Barn- och ungdomsfrågor

9.1 Socialtjänstlagen kompletteras med ett bamperspektiv

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Portalparagrafen kompletteras med en ny
bestämmelse som syftar till att stärka barnens ställning inom
socialtjänsten. Den nya bestämmelsen svarar mot artikel 3 i FN:s
barnkonvention och innebär att när åtgärder rör barn skall särskilt
beaktas vad hänsynen till barnens bästa kräver.

En bestämmelse om barns rätt att komma till tals beträffande åt-
gärder som rör dem infors i 9 §. När en åtgärd rör ett barn skall
barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas. Hänsyn skall
tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser understryker att
det är mycket positivt att barnets rätt förstärks i lagförslaget. Många
remissinstanser framhåller dock vikten av att de anställda ges utbildning
för att klara av dessa nya arbetsuppgifter och att förslaget kommer att
kräva ökade resurser. Ett antal instanser efterlyser en tydligare definition
och konkretisering av begreppet "barnets bästa". Rädda barnen föreslår
att bamperspektivet lyfts fram tydligare och med hänvisning till FN:s
barnkonvention.

Skälen för regeringens förslag:

Barn skall, enligt artikel 12 i FN:s barnkonvention, ha rätt att uttrycka
sin mening i alla frågor som berör det. Barnets åsikter skall tillmätas
betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Socialtjänstlagen
bör, enligt regeringens mening, tillföras ett uttryckligt bamperspektiv.
Regeringen föreslår därför två nya bestämmelser som syftar till att
stärka barnets ställning inom socialtjänstens område.

Den ena bestämmelsen ger uttryck for principen att när åtgärder rör
barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Be-
stämmelsen bör, såsom Lagrådet förordat, ha en liknande utformning
som den i utlänningslagen. Den andra bestämmelsen tillförsäkrar barnet
en rätt att uttrycka sin åsikt i saker som rör barnet personligen.

Barnets rätt att uttrycka sin åsikt i saker som berör det personligen
betyder att dess inställning skall klargöras utan att barnet för den skull
sätts i svåra valsituationer. Uppgiften för socialtjänsten blir att skaffa sig
en bild av barnet och dess behov. Barnet får inte pressas på synpunkter.

Om barnperspektivet

Det finns anledning att här närmare beröra innebörden i begreppet
"bamperspektiv". I Bamkommitténs delrapport (SOU 1996:15) Bamkon-

98

ventionen och utlänningslagen diskuteras begreppet bamperspektiv. Där
slås fast att "barnkonventionen kan sägas utgöra vår tids samhälleliga
bamperspektiv eftersom den uttrycker världssamfundets syn på bam och
ungdomar. Konventionens grundsyn; varje barns rätt att utan diskrimine-
ring få sina rättigheter respekterade, principen om barnets bästa, om
vikten att lyssna till barnet och om dess rätt till liv och utveckling,
formar en hållning till bam på det internationella planet. Det krav som
barnkonventionen ställer på världens stater är att detta förhållningssätt,
detta bamperspektiv, skall genomsyra alla beslut som rör bam."

"Utgångspunkten i bamperspektivet är respekten for barnets fulla
människovärde och integritet. Alla människor - stora som små - har
lika värde. Visserligen växer bam upp med mycket olika ekonomiska,
politiska och religiösa förutsättningar, men varje bam har ändå sam-
ma rätt att bli bemött med respekt och få samma skydd för sin
integritet. Ytterligare en utgångspunkt i bamperspektivet är barn-
domens egenvärde. Bam ses inte som bihang till föräldrarna eller som
passiva mottagare av föräldrapåverkan. De ses inte heller som minia-
tyrupplagor av vuxna utan som unika individer med egna behov.
Barndomen ses således inte enbart som en förberedelsetid för vuxen-
livet utan som en del av livet med ett värde i sig.

Barnkonventionen bekräftar därmed den syn och den nya förståelse
för bams behov som har vuxit fram under 1900-talet; att bam är in-
divider med egna behov och uppfattningar om verkligheten, som i en
rad avseenden skiljer sig från vuxnas."

I samband med den genomgång av svensk lagstiftning gällande bam
som påbörjades när Sverige ratificerade barnkonventionen, fick Social-
styrelsen ett uppdrag att se över hur socialtjänsten efterlevde konven-
tionens intentioner om bams bästa. Det resonemanng som förs om bam-
perspektivet i rapporten "Bam i fokus" (SoS-rapport 1996:19) kan sam-
manfattas på följande sätt.

Socialt arbete med bam måste utföras utifrån ett bamperspektiv, därför
att bam inte själva kan göra sig hörda. Barnet är den svagare parten och
samhället kan sägas ha ett moraliskt ansvar att bevaka den svagare
partens intressen. Utsatta bams föräldrar är inte heller starka i förhållan-
de till samhället, men de är åtminstone starkare än bamet. Ordet
perspektiv betyder synvinkel. I detta sammmanhang kan perspektiv alltså
betyda att se ur barnets synvinkel, att se med bams ögon. Men bampers-
pektiv kan också betyda att vuxna ser bamet, dvs. den vuxne har bamet
i sin synvinkel. Den som använder begreppet lägger oftast in antingen
den ena eller den andra betydelsen i det. Socialstyrelsen menar i sin
rapport att begreppet bamperspektiv inom socialtjänsten måste innefatta
bägge betydelserna - att vuxna ser bamet och att vuxna lyssnar till
barnets egna synpunkter och bildar sig en personlig uppfattning om
bamet.

Regeringen anser att varje beslut som rör ett bam måste grunda sig på
en bedömning om vad som är bäst för just det bamet. Olika förslag till
lösningar behöver analyseras och vägas mot varandra i en beslutssitua-
tion. Barnets bästa är inte alltid avgörande för vilket beslut som fattas,

Prop. 1996/97:124

99

men skall alltid beaktas, utredas och redovisas. Bamperspektivet står
ibland i motsatsförhållande till ett vuxenperspektiv. Bam kan dock inte
ses isolerade från sina föräldrar och föräldrar kan inte ses isolerade från
sina bam. Att de vuxna får bästa möjliga stöd genom socialtjänsten
ligger också i barnets intresse. Vid en intressekonflikt mellan bamet och
de vuxna måste dock barnets intresse ha företräde. Den vuxne får för
den skull inte lämnas utan stöd utan måste ägnas uppmärksamhet från
socialtjänstens sida. Ett stärkt bamperspektiv inom socialtjänsten innbär
ockå det omvända förhållandet. Det betyder att även barnens situation
bör uppmärksammas när vuxna vänder sig till socialtjänsten med en
ansökan om ekonomiskt eller annat bistånd till familjen.

Det finns anledning att ytterligare kommentera vissa begrepp i det
föreslagna tillägget till portalparagrafen. Med åtgärder avses närmast
insatser på individnivå, dvs. utrednings-, stöd- och behandlingsinsatser.
Vad som är barnets bästa är inte en gång för alla givet. Begreppet är
relativt och betyder olika saker för olika människor beroende på hur
barnets behov uppfattas av dem. Begreppets innebörd förändras över tid
i takt med att ny kunskap växer fram och värderingar i samhället för-
ändras.

Begreppet finns redan idag i socialtjänstlagen (12 och 27 §§). Det
används också genomgående i föräldrabalkens sjätte kapitel om vårdnad
och umgänge. Genom ändringar i föräldrabalken som trädde i kraft den
1 januari 1996 (prop. 1994/95:224) har uttryckliga bestämmelser om
barnets rätt att komma till tals införts vad gäller adoptionsärenden, i mål
om vårdnad och umgänge samt i namnärenden. När en domstol skall
avgöra vad som är till barnets bästa skall den ta hänsyn till barnets vilja
med beaktande av barnets ålder och mognad.

Socialarbetare som kommer i kontakt med bam och föräldrar inom
socialtjänsten ställs dagligen inför svåra avgöranden när det gäller att
fatta beslut om lämpliga insatser. Det kräver gedigna kunskaper. Genom
Bam i fokus-projektet påbörjades ett välbehövligt metodutvecklings-
arbete inom socialtjänsten med syftet att sätta bamet mer i centrum i det
sociala arbetet. I den avslutande rapporten konstaterar Socialstyrelsen att
det krävs ytterligare insatser för att den påbörjade utvecklingen inte skall
avstanna. Regeringen anser att fortsatt metodutveckling inom detta om-
råde är nödvändig för att barnkonventionens intentioner skall uppfyllas.

Prop. 1996/97:124

100

9.2. Grundläggande bestämmelser för skyddet av bam
och ungdom

Prop. 1996/97:124

Regeringens bedömning: Reglerna om socialtjänstens skyldighet
att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och
ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling är
angelägna och bör betonas. Det gäller även reglerna om skyldig-
het för socialtjänsen att "i nära samarbete med hemmen sörja för
att bam och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det
skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet."

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Har i huvudsak instämt i kommitténs förslag.

Skälen för regeringens bedömning: I 12 § SoL finns bestämmelser
om skyddet för bam och ungdom. Även om regeringen inte föreslår
någon ändring i sak finns det anledning att något kommentera social-
tjänstens skyldighet att "med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen
hos bam och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling".
Denna formulering infördes i socialtjänstlagen den 1 juli 1985 i samband
med att det s.k. mellantvånget infördes i lagen (1990:52) med bestäm-
melser om vård av unga. Mellantvånget innebär att socialnämnden enligt
bestämmelserna i 22 § LVU kan besluta att den unge skall hålla kontakt
med en kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom
socialtjänsten.

Av propositionen (prop. 1984/85:171) om särskilda insatser inom
socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet
m.m. framgår att ändringen i socialtjänstlagen syftade till att dels förtyd-
liga socialtjänstens ansvar för ungdomar, framförallt ungdomar med
missbruksproblem och unga lagöverträdare, dels motverka tendenser till
att i ökad utsträckning döma ungdomar till påföljder inom kriminal-
vården. Också mot bakgrund av artikel 37 i barnkonventionen om fri-
hetsberövande av bam och den aktuella allmänna debatten om unga
lagöverträdare är det angeläget att understryka socialtjänstens ansvar för
denna grupp ungdomar.

Regeringen delar den uppfattning som kommer till uttryck i förarbete-
na till den nu aktuella bestämmelsen, men är samtidigt medveten om
svårigheterna med att omsätta lagstiftarens intentioner i praktisk hand-
ling. Det är dock angeläget att socialnämnden inte utan vidare släpper
kontakten med ungdomar som har visat tecken till en ogynnsam utveck-
ling i situationer när förutsättningarna för vård enligt LVU inte är upp-
fyllda och samtycke till insatser inte har kunnat erhållas. Detsamma
gäller familjer med små bam där föräldrarna avvisar socialtjänstens
erbjudanden om frivilliga insatser och där förhållandena är allvarliga
men inte sådana att LVU kan tillämpas. För att kunna vända familjernas

101

inställning till att ta emot hjälp krävs både ett varierat utbud av insatser Prop. 1996/97:124
och hög kompetens hos berörda socialarbetare. Det talar for kompetens-
och metodutveckling inom detta område.

9.3. Anmälan till socialtjänsten om bam som far illa

Regeringens förslag: Var och en som får kännedom om något
som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en under-
årigs skydd bör anmäla detta till socialnämnden.

Utöver de myndigheter och anställda hos myndigheter som om-
fattas av anmälningsskyldigheten i dag skall anmälningsskyldig-
heten gälla för alla personer som är verksamma inom enskild
verksamhet som berör bam och ungdom, enskild hälso- och sjuk-
vård samt enskilt bedriven verksamhet på socialtjänstens område
allt under förutsättning att det är fråga om yrkesmässigt bedriven
verksamhet.

För dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning
gäller liksom idag skyldigheten att anmäla socialtjänsten endast
om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig ut-
nyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet.

Den som är skyldig att lämna uppgifter till socialtjänsten skall
också vara skyldig att lämna motsvarande uppgifter som vittne i
domstol i mål om vissa brott mot underårig samt mål enligt vissa
bestämmelser i socialtjänstlagen och mål enligt LVU.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Många instanser ser med tillfredsställese på utvid-
gningen av anmälningsuppmaning och anmälningsskyldighet när det
gäller underåriga och anser att det är positivt att de särskilda reglerna till
skydd för underåriga preciserats. Ett antal instanser anmärker att det
saknas en helt godtagbar förklaring till varför familjerådgivningen skall
ha en mindre rigorös anmälningsskyldighet än socialtjänsten samt att
misshandelsbegreppet i detta fall är oklart. Samma skyldighet bör gälla
för familjerådgivningen som i övrigt och därmed omfatta såväl fysisk
som psykisk misshandel.

Socialstyrelsen (SoS) anser att förslagets formulering "...ingripa till en
underårigs skydd..." kan uppfattas som om man endast bör anmäla när
bamet är så illa utsatt att det behöver skydd av något slag. Formule-
ringen bör ersättas med "...ingripa till en underårigs hjälp eller skydd..."
för att markera behovet av att barnets situation uppmärksammans så
tidigt som möjligt. SoS påpekar även att det bör klargöras huruvida
Svenska kyrkan, som har en utbredd bam- och ungdomsverksamhet,
omfattas av skyldigheten att anmäla till socialtjänsten.

Barnombudsmannen (BO) framhåller att ordet anmälan enligt BO:s
erfarenhet har en mycket negativ klang hos både allmänhet och de
yrkesgrupper som berörs. Enligt BO bör det framgå tydligare att man

102

informerar om ett forhållande. Stockholms stad gör samma påpekande
och föreslår att begreppet anmäla ersätts med "underrätta".

BO, liksom BRIS, anser att anmälnings- och uppgiftsskyldigheten vad
gäller ideellt arbetande organisationer måste förtydligas, eftersom råd-
givningsverksamhet för bam som far illa riskerar att omintetgöras om
den verksamheten skulle omfattas av anmälningsskyldigheten.

Rädda Barnen ställer sig positiv till anmälningsskyldigheten, men på-
pekar att myndigheter i vars verksamhet det framkommer uppgifter om
bams förhållanden också bör omfattas av anmälningsskyldighet, t.ex.
kriminalvården och den kommunala vuxenutbildningen. Rädda Barnen
understryker även att det är viktigt att bestämmelserna kombineras med
information om hur socialtjänsten arbetar för att undvika att familjer och
utsatta bam drar sig for att söka hjälp av rädsla för socialtjänstens möj-
ligheter att ingripa.

Justitieombudsmannen (JO) anser inte att utredningens förslag att bryta
det generella frågeförbudet i rättegångsbalken bör genomföras. JO på-
pekar även att det finns svårigheter med utformningen i förslaget. Änd-
ringen måste även framgå av 36 kap 5 § rättegångsbalken.

Även Psykologförbundet tar bestämt avstånd från förslaget att införa
ett undantag från frågeförbudet i rättegångsbalken. Förbundet hänvisar
till att frågan behandlats tidigare varvid riksdagen konstaterat att allmän-
hetens intresse av bibehållen förtroendesekretess i dessa fall bör väga
tyngre än domstolarnas intresse av direktinformation. Enligt förbundets
uppfattning torde utsatta bams intresse av att uppgifter fors vidare till
socialtjänsten väl kunna tillgodoses genom anmälnings- och uppgifts-
skyldigheten i socialtjänstlagen.

Skälen för regeringens förslag: För att socialtjänsten skall kunna
ingripa med åtgärder for ett utsatt bam måste den tidigt få kännedom om
förhållandena. Detta förutsätter bl.a. att det finns regler som klargör när
bestämmelserna i sekretesslagen, som reglerar kommunikation mellan
myndigheter gällande den enskilde, får brytas igenom.

Enligt 71 § första stycket SoL uppmanas allmänheten att anmäla om
en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett
sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling. 71 § andra
stycket innehåller bestämmelser om vilka som har en skyldighet att
omedelbart anmäla till socialtjänsten om en underårig är i behov av
socialtjänstens skydd. Skyldigheten att anmäla gäller for myndigheter
vars verksamhet berör bam och ungdom, andra myndigheter inom hälso-
och sjukvården och socialtjänsten, anställda vid dessa myndigheter samt
för läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan
anställning. Anställda inom familjerådgivningsverksamhet är skyldiga att
anmäla till socialtjänsten endast om de i sin verksamhet får veta att en
underårig misshandlas eller utnyttjas sexuellt i hemmet.

Alla som har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten enligt 71 §
andra stycket är skyldiga att lämna socialtjänsten alla uppgifter som kan
vara av betydelse för socialtjänstens utredning.

JO har i ett uppmärksammat fall, det s.k. Hedemorafallet (Dnr
1974-1990, 2041-1990) ansett att 71 § första stycket bör ändras för att

Prop. 1996/97:124

103

öka barnens säkerhet. Den föreslagna ändringen syftar till att på ett tyd-
ligare sätt markera att en anmälan inte förutsätter att det i det enskilda
fallet står klart att bamet misshandlas eller annars utsätts för skadlig
behandling i hemmet. Det ankommer på nämnden att verkställa den ut-
redning som behövs för att barnets behov av stöd och hjälp skall kunna
bedömas. Enligt JO får man acceptera att att en anmälan i något enstaka
fall kan leda till en utredning som opåkallat kränker den personliga inte-
griteten.

Det finns rapporter från FoU-byrån i Stockholm (Se till mig som liten
är, 1992:9, Mellan stolama, 1994:16, Hand i hand, 1996:14) angående
anmälningsskyldigheten inom skola och barnomsorg som ger anledning
till eftertanke. Personal inom dessa verksamheter anmäler i mycket liten
utsträckning sin oro för bam som den tror är i behov av socialtjänstens
insatser. Skälen till detta, som redovisas i rapporterna, varierar och är
bl.a. en oro för att föräldrarna skall ta illa upp vid en anmälan eller att
föräldrarna skall byta daghem eller skola för bamet. Det kan finnas en
känsla av obehag för egen del att kontakta socialtjänsten samt en misstro
mot möjligheten till samarbete med och information från socialtjänsten
eller man vill vänta och se och bli mer säker på sin sak.

Vad avser BO:s och Stockholms stads förslag om att begreppet anmäla
byts ut mot underätta är regeringen inte beredd att frångå socialtjänst-
kommitténs förslag. De svårigheter som BO nämner bör man kunna
komma tillrätta med genom information om socialtjänstens arbetssätt och
möjligheter att ge hjälp och stöd samt genom bättre samverkan. Social-
styrelsens förslag att underrättelse till socialtjänsten skall göras när det
finns behov av att "...ingripa till en underårigs hjälp eller skydd..." både
för att förtydliga när underrättelse skall ske och för att få till stånd tidiga
insatser bedömer regeringen vara alltför långtgående i förhållande till
gällande sekretessbestämmelser.

Anmälningsuppmaningens innebörd, 71 § första stycket

Det torde finnas en bred enighet om vikten av att det så tidigt som möj-
ligt kommer till socialtjänstens kännedom att ett bam far illa. Inte minst
JO:s tidigare nämnda uttalande i Hedemorafallet torde visa detta. Det är
uppenbart att allmänhetens medverkan i detta hänseende är av stor be-
tydelse för socialtjänsten. Den nuvarande anmälningsuppmaningen är
restriktiv. Kravet att vederbörande skall ha kännedom om att ett bam far
illa kan leda till att socialnämnden inte tillräckligt tidigt blir informerad
om ett utsatt bams förhållanden. En utvidgning av rekommendationen
för allmänheten att anmäla till socialtjänsten när det finns anledning att
misstänka att ett bam far illa, bör enligt regeringens uppfattning öka
benägenheten hos allmänheten att göra sådana anmälningar om för-
hållanden som kan göra att socialtjänsten behöver ingripa till skydd för
bamet. Anmälningsuppmaningen skall gälla oavsett om misstanken
gäller förhållanden i eller utanför hemmet. Förslaget innebär också att
var och en som får kännedom om något som kan innebära att en under-
årig behöver socialtjänstens skydd bör anmäla detta till socialtjänsten.

Prop. 1996/97:124

104

Det behöver allstå inte stå klart att den unge far illa. Socialtjänsten har Prop. 1996/97:124
sedan till uppgift att utreda den unges forhållanden och behov av skydd.

Befarade problem med ett ökat antal opåkallade utredningar till följd
av anmälningsuppmaningen bör, enligt regeringens uppfattning, inte
överbetonas. Socialnämnden torde i de flesta fall, när uppgifterna är
obefogade, kunna avskriva ärendet utan att någon integritetskränkande
åtgärd vidtagits.

Anmälningsskyldigheten, 71 § andra stycket

En av socialtjänstens angelägnaste uppgifter, och samtidigt en av de
känsligaste, är att se till att bam och ungdomar, som befinner sig i en
utsatt situation, får den vård och det skydd som de behöver. För att
kunna fullgöra denna uppgift måste socialtjänsten ha möjlighet att få
uppgifter om och utreda den unges situation och hans behov av hjälp.
Socialtjänsten är i detta arbete ofta beroende av i vilken utsträckning den
kan få uppgifter från myndigheter och befattningshavare som kommit i
kontakt med den unge och hans familj.

Anmälningsskyldigheten är idag utformad så, att anmälan skall göras
genast vid kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd. Det har ibland anmärkts att
bestämmelsen är olyckligt formulerad så till vida att den ålägger den
berörda tjänstemannen att genast kontakta socialnämnden och vidarebe-
fordra misstanken utan att ha närmare belägg för den. Det är dock vik-
tigt att socialtjänsten så snart som möjligt får kännedom om misstanke
att ett bam far illa. I ett uttalande av JO (Dnr 4506-1993) understryks
att det "är socialnämnden som har det yttersta ansvaret för bams välfärd
när ordinarie vårdnadshavare av något skäl sviktar i sina uppgifter." "Det
är socialnämndens ansvar att vidta de åtgärder som kan vara påkallade i
det enskilda fallet. Socialnämnden är också den myndighet som har den
överblick som krävs för att bäst kunna vidta erforderliga åtgärder till
skydd för bamet. En förutsättning för att socialnämnden skall kunna lösa
denna uppgift är självfallet att nämnden verkligen får den information
som en anmälan enligt 71 § SoL syftar till. Den anmälningsplikt enligt
71 § SoL som åvilar olika kategorier offentliga tjänstemän är absolut
och får således inte bli föremål för överväganden av tjänstemännen
själva."

I samma uttalande slår JO fast att det är barnets behov som skall vara
utgångspunkten i en anmälningssituation. Även regeringen vill markera
vikten av att barnets behov av åtgärder från socialtjänstens sida upp-
märksammas så tidigt som möjligt och vill därför visa på det som skrevs
i specialmotiveringen till nu gällande bestämmelser i prop. 1979/80:1:
"Anmälan skall göras till socialnämnden om något gör att nämnden
behöver ingripa till underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det
kan antas att brister i omsorgen om en underårig eller något annat för-
hållande i hemmet medför fara för en underåriges hälsa eller utveckling
och det kan finnas anledning för socialnämnden att bevaka den unges
intressen, i sista hand med stöd av LVU."

105

Det är ofta svårt for personer utanför socialtjänsten att avgöra när
skyldigheten att anmäla inträder och det är inte ovanligt att förhållande-
na blir så allvarliga att LVU blir tillämplig innan anmälan görs. Om
uppgifter är svårbedömda eller obestyrkta men ändå tyder på att ett bam
kan vara i behov av hjälp och stöd från socialtjänstens sida skall de
anmälas. Det ankommer därefter på socialtjänsten att utreda ärendet och
ta ställning till vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas.

Betydelsen av samverkan mellan socialtjänsten och i synnerhet barn-
omsorg och skola, men även andra i kommunen som i sin verksamhet
kommer i kontakt med bam och ungdomar kan inte nog betonas. Ett
förfarande som förekommer i en del kommuner i dag är att social-
tjänsten ger dem som omfattas av bestämmelserna i 71 § möjlighet att
anonymt konsultera en arbetsledare inom socialtjänsten i ärenden där det
finns oro för att bam far illa. Detta kan ske enligt en överenskommen
handlingsplan och utan att barnets identitet röjs. En sådan samverkan
kan resultera i att bamet får kontakt med socialtjänsten genom att
barnets vårdnadshavare själva ansöker om hjälp i stället for att kontakten
inleds genom en anmälan till socialtjänsten.

En annan form av samverkan som underlättar arbetet med utsatta bam
är det samrådsforfarande, som finns närmare beskrivet i Socialstyrelsens
allmänna råd, Sexuella övergrepp mot bam (1991:3) och som numera är
praxis i de flesta kommuner i ärenden som rör misstanke om misshandel
eller sexuella övergrepp.

När det gäller att ta ställning till vilka myndigheter och befattnings-
havare som bör åläggas skyldighet att anmäla och lämna uppgifter till
socialnämnden bör utgångspunkten vara att så långt möjligt säkerställa
att socialnämnden får kännedom om när ett bam eller en ungdom far illa
utan att for den skull arbetssituationen äventyras for yrkesgrupper som
intar en särskild förtroendeställning i forhållande till allmänheten (t.ex.
präster och advokater). Skyldigheten att anmäla och lämna uppgifter till
socialtjänsten bör med denna utgångspunkt föreligga for myndigheter
och befattningshavare som typiskt i sin verksamhet kommer i kontakt
med bam och ungdomar och deras förhållanden på ett sådant sätt att de
kan få indikationer om att den unge far illa. Det har då inte någon prin-
cipiell betydelse om befattningshavaren arbetar i offentlig eller privat
tjänst. Således skall yrkemässigt bedriven verksamhet inom socialtjänst,
barnomsorg, skola, kyrklig verksamhet for bam och ungdomar (t.ex.
kyrkans förskoleverksamhet, konfirmationsundervisning o.dyl.), hälso-
och sjukvård eller tandvård, vare sig de är i offentlig eller privat tjänst,
omfattas av skyldigheten att anmäla och lämna uppgifter till socialnämn-
den till skydd for bam och ungdomar.

För personer som är verksamma inom kommunal familjerådgivning
gäller särskilda regler. De har skyldighet att anmäla till socialnämnden
om en underårig misshandlas eller utnyttjas sexuellt i hemmet. Någon
ändring bör, enligt regeringens bedömning, inte göras i denna bestäm-
melse.

Utanför anmälningsskyldigheten faller verksamhet som inte bedrivs
yrkesmässigt t.ex. inom BRIS och Rädda Barnen. De som vänder sig dit

Prop. 1996/97:124

106

for att få råd och stöd tar sannolikt ofta for givet att uppgifter som han Prop. 1996/97:124
eller hon lämnar inte förs vidare till olika myndigheter.

Information

En grundläggande förutsättning för att skyldigheten att anmäla och läm-
na uppgifter till socialtjänstn enligt socialtjänstlagen skall vara ett verk-
samt hjälpmedel för att skydda bam och ungdomar är att yrkesverksam-
ma som har sådan skyldighet verkligen känner till att den finns samt vad
den innebär. Inom detta område råder det idag brist på kunskap och
rutiner för hur man kan gå tillväga i det enskilda fallet. Det är därför av
största vikt att information och utbildning lämnas till alla yrkesverksam-
ma som berörs av bestämmelsen och att metodffågor får en framträdan-
de roll. Regeringen vill här understryka vikten av socialtjänstens allmän-
na skyldighet i 5 § att informera om sin verksamhet. Socialtjänsten bör
samtidigt informera om skyldigheten i socialtjänstlagen att anmäla och
lämna uppgifter till socialtjänsten. Det kan i ett sådant sammanhang vara
värdefullt att också lämna information om socialtjänstens arbetssätt samt
diskutera och komma överens om samverkansformer.

Samordning av innehållet i bestämmelserna om uppgiftsskyldighet
och vittnesplikt

Frågan om samordning av bestämmelserna om uppgiftsskyldighet enligt
socialtjänstlagen och om vittnesplikt enligt rättegångsbalken har behand-
lats flera gånger av regering och riksdag. Inskränkningarna i vittnesplik-
ten följer av regeln om frågeförbud i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Det
har vid varje behandling konstaterats att det inte är lämpligt att skapa de
typer av inskränkning i frågeförbudet som därvid föreslagits. Justitie-
utskottet fann år 1983 vid behandlingen av en motion inte skäl att företa
några åtgärder. Det påtalade problemet fick enligt utskottet inte över-
betonas. Den beskrivna ordningen kunde dock enligt utskottet uppfattas
som ett beaktansvärt problem som borde övervägas av regeringen i den
då pågående översynen av frågeförbudet (bet. 1984/85 :JuU 25 s. 12ff). I
prop 1987/88:89 hade regeringen att ta ställning till ett förslag i en de-
partementspromemoria som gällde generell inskränkning i frågeförbudet
om uppgiftsskyldighet föreligger enligt lag eller förordning. Regeringen
avvisade förslaget med argumentet att det inte är motiverat att en upp-
lysningsskyldighet, som tar sikte på en viss situation, skall medföra en
generell skyldighet att lämna motsvarande uppgifter i en rättegång trots
att förutsättningarna för frågeförbud är uppfyllda. Justitieutskottet uttala-
de, i anledning av en motion om att psykologer skall ha vittnesplikt i
mål om bam och ungdom, att det inte är tänkbart att göra en särregle-
ring beträffande en av de i ffågeförbudsbestämmelsema uppräknade
yrkesgrupperna och då endast i en viss typ av mål (bet. 1989/90:JuU7,
s 9).

Intresset av att domstolarna får ett gott underlag för sina avgöranden
står emot enskilda personers intresse av integritetsskydd, vilket gör att

107

det kan vara svårt att firma en lämplig avvägning mellan vittnesplikt och
tystnadsplikt.

Utgångspunkten när det gäller övervägandena om överensstämmelse
mellan bestämmelserna om uppgiftsskyldighet och vittnesplikt är att
dessa sammantaget skall utgöra ett gott skydd för den unge, samtidigt
som enskilda personers rätt till integritetsskydd beaktas. Med föreliggan-
de förslag om utvidgning av den uppgiftsskyldiga kretsen i 71 § SoL
torde de huvudsakliga yrkeskategorier som i sin yrkesutövning får vik-
tiga upplysningar om bams och ungdomars förhållanden omfattas av
skyldigheten att lämna uppgifter till socialnämnden. Det viktigaste från
den unges synpunkt, nämligen att socialnämnden får reda på förhållan-
den som kan föranleda ett ingripande for att skydda den unge, är därmed
uppnått. Det förhållandet att den uppgiftsskyldige yrkesutövaren är för-
hindrad att lämna motsvarande uppgifter i domstol är inte lika viktigt
från skyddssynpunkt, men kan ha stor betydelse från rättssäkerhets-
synpunkt. Genom förslaget om utvidgning av den uppgiftsskyldiga kret-
sen är i princip alla yrkeskategorier som inte får lämna uppgifter i dom-
stol - med undantag för advokater - i vart fall skyldiga att i angivna
situationer lämna ut uppgifter till socialtjänsten. 14 kap. 2 § femte
stycket sekretesslagen (1980:100) ger en möjlighet for myndigheter,
dock inte en skyldighet, att lämna uppgifter till polismyndigheten om
vissa brott mot underåriga. Av 15 kap. 5 § sekretesslagen följer vidare
att en myndighet på begäran av polismyndigheten måste besvara frågor
med anledning av en utredning om sådana brott.

Regeringen anser dock, liksom kommittén, att det framstår som
ologiskt och stridande mot både barnets intresse och rättssäkerheten att
ha bestämmelser som inte korresponderar mot varandra när det gäller
uppgiftsskyldigheten enligt socialtjänstlagen och vittnesplikt enligt rätte-
gångsbalken. När frågan har behandlats tidigare har omfattningen av
inskränkningen varit en annan än i det nu liggande förslaget. Såsom
kommittén anför har man därvid stött på en rad känsliga och svårlösta
frågor. Regeringen finner dock att kommitténs förslag, att den som är
skyldig att lämna uppgifter till socialnämnden också skall vara skyldig
att lämna motsvarande uppgifter som vittne i domstol, är något för
långtgående. Enligt regeringens mening bör undantaget begränsas till de
grövsta brottmålen - vilket redan gäller - och mål om våldsbrott m.m.
mot bam samt angivna mål enligt SoL och mål enligt LVU. Det bör så-
lunda inte gälla vid exempelvis vårdnadstvister. Regleringen bör ske i 36
kap. 5 § rättegångsbalken. 1 övrigt hänvisas till författningskommen-
taren.

Prop. 1996/97:124

108

9.4. Socialtjänstens utredningsskyldighet i ärenden som
rör skyddet av bam och ungdom

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Reglerna om socialtjänstens allmänna utred-
ningsskyldighet i 50 § kompletteras med en bestämmelse som för-
tydligar socialtjänstens rätt och skyldighet att i vissa fall genom-
föra en utredning utan vårdnadshavares samtycke. Den som berörs
av ett beslut att inleda en utredning skall underrättas om det. För
bedömningen av behovet av insatser får socialtjänsten konsultera
sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen
skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller
olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är
betingat av omständigheterna i ärendet.

Utredningsskyldigheten förenas med vissa tidsfrister. Den skall
bedrivas skyndsamt och, om inte särskilda skäl föreligger där-
emot, vara slutförd senast inom fyra månader.

Socialtjänsten skall vara skyldig att slutföra en påbörjad utred-
ning även om den underårige byter vistelseort, såvida inte den nya
kommunen samtycker till att ta över utredningen av ärendet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med regeringens för-
slag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att förslaget är posi-
tivt.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget men anser att det bör tydliggöras om
det finns en skillnad mellan en utredning som görs till följd av en an-
mälan och en som görs till följd av en ansökan.

Ett par remissinstanser framför att det inte alltid är naturligt att berörda
parter på rätt sätt informeras om att en utredning enligt 50 § SoL på-
börjats, vilket kan skapa en destruktiv osäkerhet i familjesystemet vilket
i sin tur kan skada bamet.

Några kommuner ifrågasätter kommitténs förslag till tidsgräns på tre
månader som varande alltför snäv, och anser att den ställer krav på öka-
de utredningsresurser i kommunerna.

Skälen för regeringens förslag: Under flera år har det riktats kritik
mot socialtjänstens utredningar i bamavårdsärenden. Det har bl.a. gjorts
gällande att det kan ta lång tid innan socialtjänsten befattar sig med en
inkommen anmälan och att ärenden i vissa fall har blivit liggande utan
någon åtgärd alls från nämndens sida. Vidare kritiseras socialtjänsten för
att den inte bekräftar mottagandet av en inkommen anmälan, inte unde-
rättar den som gjort anmälan om vilken tjänsteman som handlägger
ärendet och inte lämnar någon information om vilka åtgärder som plane-
ras med anledning av den inkomna anmälan. Rutiner för prioritering av
inkomna ärenden har också efterlysts inom socialtjänsten.

Kritik har även riktats mot socialtjänsten för att bedriva utrednings-
arbete bakom ryggen på den enskilde. Familjer har inte förstått vad

109

kontakten med socialtjänsten innebär och vad den kan resultera i. Slut-
ligen har det gjorts gällande att påbörjade utredningar kan stå öppna
under lång tid, ibland flera år, utan att bli ordentligt avslutade.

Socialstyrelsen har vid sin granskning av bamavårdsärenden funnit
betydande svagheter i utredning och dokumentation. Socialstyrelsen
anser att det krävs särskilda, långsiktiga utvecklingsinsatser för att bygga
upp och vidmakthålla en hög kompetens inom området. Genom Social-
styrelsens projekt Bam i fokus har ett sådant utvecklingsarbete påbörjats
och lett till att en utvecklingsprocess har inletts på många håll i landet.

Det förslag till nya lagbestämmelser som behandlas i detta avsnitt
syftar till att skapa en struktur i utredningsarbetet. Socialtjänstens rätt
och skyldighet att utan samtycke från vårdnadshavare inleda och genom-
föra en utredning som rör skyddet av bam och ungdom bör enligt rege-
ringens mening tydliggöras. De föreslagna bestämmelserna gäller såväl
utredningar som tillkommit genom anmälan som utredningar som myn-
digheter inleder på eget initiativ eller efter ansökan från föräldrar.

Utredningar som gäller bam som kan behöva skydd bör ha högsta
prioritet inom socialtjänsten och skall inledas utan dröjsmål. Hur utred-
ningsarbetet genomförs beror mer på utredarens kompetens och mindre
på lagregler. Ändå gör regeringen den bedömningen att de regler som nu
föreslås kan avhjälpa vissa förekommande brister.

Det får inte råda något tvivel om att en utredning pågår. Familjen skall
alltid informeras om nämndens beslut och avsikter ifråga om utred-
ningens bedrivande. Regeringen förutsätter vidare att eventuella kon-
sulter informeras om i vilket syfte de anlitas, vilka frågeställningar
socialtjänsten vill ha besvarade, osv. Ett tydligare utredningsförfarande
skapar bättre förutsättningar för ett ökat förtroende för socialtjänstens
arbete hos allmänhet och hos andra myndigheter.

För att undanröja oklarheter om socialtjänstens möjligheter att utan
samtycke från vårdnadshavaren inhämta uppgifter från olika källor, in-
förs en bestämmelse som klargör att olika kontakter får förekomma i
utredningsarbetet. Framför allt om förhållandena är så alarmerande att
det kan bli aktuellt med vård utom hemmet måste socialtjänsten vara
oförhindrad att ta de kontakter som bedöms nödvändiga för att utreda
barnets behov av skydd. När utredningen påbörjas på grund av ansökan
från föräldrarna eller i situationer när vårdnadshavarens lämplighet som
förälder inte är ifrågasatt, är det naturligt att vårdnadshavaren ges ett
större inflytande över hur utredningen skall bedrivas. Utredningen bör
bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns
det särskilda skäl får nämnden besluta att förlänga utredningen för viss
tid. Nämnden får dock inte besluta att förlänga utredningen "tills vidare"
utan måste fatta ett nytt beslut för viss bestämd tid.

Vad gäller socialtjänstens möjlighet att informera den som gjort an-
mälan till socialtjänsten om ärendets fortsatta handläggning vill rege-
ringen göra följande kommentar. Den som anmäler till socialtjänsten
känner i allmänhet i en stark och äkta oro för bamet. Det är förståeligt
att den som gjort anmälan vill veta vad som händer inom socialtjänsten
för att känna sig förvissad om att anmälan kommit fram och att social-

Prop. 1996/97:124

110

tjänsten utreder barnets förhållanden och söker bästa möjliga lösning. De Prop. 1996/97:124
hinder som finns för en sådan öppenhet är den stränga socialtjänstsekre-
tessen. Vill inte föräldrarna att den som gjort anmälan skall få veta hur
det går kan socialsekreteraren inte heller lämna ut några uppgifter.

Socialtjänsten kan dock alltid bekräfta mottagandet av anmälan, vilket
bör ske regelmässigt. Det kan vara viktigt att i samband med denna
bekräftelse förklara att anmälaren inte är part och därför enbart kan få
uppgifter om ärendets vidare handläggning och vidtagna åtgärder, om
det står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde lider men.

Kommunens skyldighet att slutföra en utredning

För att vara förvissad om att en utredning inte avstannar och läggs ner
på grund av att en underårig flyttar ifrån kommunen under utrednings-
tiden, föreslås en regel som innnebär att kommunen skall slutföra ut-
redningen och fatta beslut i ärendet. Utredningsarbetet skall bedrivas på
bästa möjliga sätt trots de praktiska svårigheter som flyttningen kan ha
fört med sig. Om den nya vistelsekommunen samtycker till det kan
utredningen överflyttas dit enligt 72 § SoL.

9.5. Vård och behandling utanför hemmet

9.5.1. Kommunens ansvar för vårdresursplanering

Regeringens förslag: Kommunen ges ett samlat ansvar för vård i
familjehem eller hem för vård eller boende. Regeln om gemensam
vårdresursplanering i 23 § tas bort.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen hänvisar till rapporter från det ar-
bete som styrelsen på regeringens uppdrag utfört för att utveckla och
stärka familjehemsvården. Några instanser lyfter fram vikten av att
familjehemmet utreds noggrant och understryker vikten av att familje-
hemmen får adekvat familjehemsutbildning. Länsstyrelsen i
Västernorrland anser att det är viktigt att jour- och beredskapshem utreds
på samma seriösa sätt som familjehem.

Skälen för regeringens förslag: Reglerna om en gemensam vård-
resursplanering är enligt regeringens bedömning inte längre relevanta.
Vården har under senare år omstrukturerats och bedrivs alltmer i privat
och stiftelseregi. Kommunerna köper med stöd av lagen om offentlig
upphandling den nödvändiga vården. Vid behov av plats för viss tvångs-
vård tillgodoses det behovet via Statens institutionsstyrelse. Med anled-

111

ning därav bör reglerna om gemensam vårdresursplanering i 23 § tas
bort.

Många kommuner har idag tillgång till familjehem som fungerar som
jour- och beredskapshem för kortare placeringar. Den här typen av
placeringar ställer ofta stora krav på hemmen, varför det enligt rege-
ringens mening är angeläget att dessa hem, i den mån det inte redan
förekommer, utreds och bedöms på samma sätt som andra familjehem.

De flesta bam och ungdomar som placeras utanför det egna hemmet
kommer till familjehem. Många av dem har svåra problem och behöver
kvalificerad vård. Det är därför av största vikt att den vård dessa bam
och ungdomar erhåller är av hög kvalitet. Familjehemmen måste få ut-
bildning och handledning anpassad till det uppdrag de åtagit sig, såväl
före som under pågående uppdrag. Uppdraget till familjehemmet bör
formaliseras och tydliggöras genom att det skrivs ett avtal mellan social-
tjänsten och familjehemmet. Samma förhållande bör gälla även mellan
socialtjänsten och ett hem för vård eller boende (HVB).

Ett beslut om vård och behandling utanför det egna hemmet bör före-
gås av en planering av hur det skall gå till. Socialstyrelsen beskriver i
Handläggning och dokumentation (Allmänna råd 1994:3) hur arbetet
med planering av vården kan gå till. Upprättandet av en vårdplan inne-
bär att mål och medel blir tydliggjorda för den enskilde. Den utgör sam-
tidigt ett viktigt instrument vid uppföljning och utvärdering av vården.

Prop. 1996/97:124

9.5.2. Socialnämndens ansvar vid vård och fostran utanför hemmet

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att vården bör
utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med an-
höriga och kontakt med hemmiljön (22 § tredje stycket SoL)
kompletteras till att omfatta kontakt även med andra närstående
än dem som räknas som anhöriga.

Samrådsskyldigheten när socialtjänsten överväger att familje-
hemsplacera ett bam i en annan kommun ändras till att avse den
andra kommunen, dvs. även andra kommunala nämnder än den
nämnd som handhar socialtjänsten.

Socialtjänstens befogenheter att i vissa fall förbjuda en person
att ta emot andras underåriga bam utvidgas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén föreslog dock att ansvaret för de s.k. privatplaceringama
skulle bli mindre omfattande. Kommittén hade inte något förslag om
kontakt med närstående.

Remissinstanserna: Justitieombudsmannen anser att socialtjänstens
ansvar när det gäller att främja barnets samhörighet med de anhöriga
och kontakt med hemmiljön ytterligare bör klarläggas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, liksom Riksförbundet för familjers
rättigheter (RFFR) förespråkar att vikten av åtgärder för att stärka de

112

biologiska föräldrarnas förutsättningar att fungera bra i föräldrarollen Prop. 1996/97:124
tydliggörs.

Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Västernorrland, ställer sig
inte bakom förslaget att den kommun där det enskilda hemmet ligger
skall lämna medgivande vid privata placeringar och hänvisar till anknyt-
ningen till vårdnadshavaren.

Ett antal remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen och Invandrarverket, på-
pekar att socialnämndens ansvar i förhållande till de s.k. privatplace-
ringama behöver klargöras ytterligare. Invandrarverket påpekar att det
vore olyckligt om uppföljningen av placeringar i privata enskilda hem
slopas. Privatplaceringar initieras ofta av invandrare som lämnar sina
bam kvar hos släktingar i Sverige. Verket påpekar vidare att bam, som
lämnas kvar hos släktingar de ofta inte har någon närmare relation till
inte mår bra. Samma sak gäller de bam som själva kommer eller ensam-
ma skickas till Sverige med hjälp av politiska organisationer. Allmänna
bestämmelser har, enligt Invandrarverket, inte samma betydelse som den
särskilda bestämmelsen om uppföljning av placeringar. Därför bör samt-
liga placeringar omfattas av uppföljningsansvaret. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har liknande synpunkter när det gäller tillsynen för de
privatplacerade barnen och anser att stödinsatser enl 26 § SoL bör vara
oförändrarde för dessa bam.

Skälen för regeringens förslag: Underåriga får, enligt bestämmelserna
i 25 § inte utan nämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård
och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar
eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Bestämmelserna är tillämpliga i tre olika situationer:

1. När underåriga genom nämndens försorg placeras i familjehem

2. När underåriga på privat väg placeras i ett enskilt hem för varaktig

vård och fostran, s.k. privatplaceringar

3. När utländska bam tas emot i ett enskilt hem för framtida adoption.

Arbetet med familjehemsplaceringar

Det kan finnas anledning att något fördjupa framställningen om social-
tjänstens arbete med familjehemsärenden. De nuvarande reglerna om
utredningar infördes i samband med beslutet om den nya lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga den 1 juli 1990.
I propositionen om vård i vissa fall av bam och ungdomar (prop.
1989/90:28), som föregick lagen hänvisas bl.a. till att JO vid sin
granskning av familjehemsutredningar funnit att de ofta begränsas till att
belysa under vilka yttre omständigheter familjehemsföräldrama lever.
Andra brister som påtalas av JO gäller dokumentationen av utredningar-
na.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med
föräldrar, syskon och andra för bamet betydelsefulla personer samt kon-
takt med hemmiljön.

De krav som lagen ställer i fråga om samhörighet och kontakt med
hemmiljön handlar inte bara om geografisk närhet. Språkliga och kul-

8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

113

turella skillnader i synsätt och bakgrund kan skapa väl så stora avstånd
mellan människor. Att sådana skillnader beaktas och att man väljer ett
hem som kan samarbeta med barnets biologiska föräldrar är av största
betydelse vid alla placeringar och i synnerhet vid placeringar av invand-
rarbarn. Det innebär att socialtjänstens personal måste vara lyhörd för
föräldrarnas egna önskemål utan att för den skull ge avkall på den pro-
fessionella bedömningen av vad som är ett lämpligt hem för det enskilda
bamet.

Socialtjänsten har fått stark kritik från olika håll för att inte vara till-
räckligt lyhörd för möjligheterna att placera bam hos släktingar. Ändå
visar både internationell och svensk forskning att sådana placeringar kan
vara att föredra om man ser placeringen ur ett livsperspektiv. Det finns
många skildringar av hur bam, som under flera år varit placerade i ett
"främmande" familjehem, känner sig övergivna av både familjehemmet
och de biologiska föräldrarna när de närmar sig vuxenlivet. Det är dock
inte möjligt att slå fast en princip som innebär att släktingplaceringar
eller andra placeringar i nätverket alltid skall prövas i första hand. Att
det finns mor- och farföräldrar och andra släktingar eller andra kända
familjer som vill ta hand om bamet innebär inte några garantier för att
just detta hem kan tillförsäkra bamet god vård. Något försteg för t.ex.
barnets släktingar bör inte föreskrivas i lagen. Regeringen anser emeller-
tid att en av de vägledande principerna i socialtjänstlagstiftningen, konti-
nuitetsprincipen, bör tolkas så att nämnden inte förbiser möjligheten att
hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Att bamet inte onödigt-
vis flyttas från trygga och invanda förhållanden är en viktig ledstjärna i
arbetet med familjehemsplaceringar. Det betyder att socialtjänsten i varje
enskilt fall i första hand bör utreda möjligheterna att placera bamet i det
naturliga nätverket. Många gånger framstår det säkerligen som naturligt
att placera bamet hos en person som har en släktrelation till bamet.
Även något äldre personer t.ex. mor- och farföräldrar kan komma ifråga
som familjehemsföräldrar. Det betyder också att man regelmässigt bör
undersöka släktens möjligheter att stödja bamet även om det placeras i
ett "främmande" familjehem. En placering i släkten eller nätverket ute-
sluter inte kravet på att det tilltänkta familjehemmet skall utredas och
godkännas på liknande sätt som "främmande" familjehem.

Ett exempel bland flera metodutvecklingsprojekt för att göra familjen
mer delaktig i planeringen av socialtjänstens insatser är ett projekt med
s.k. familjerådslag som sedan hösten 1995 pågår i Kommunförbundets
regi, med stöd från Socialdepartementet och Socialstyrelsen. Familje-
rådslag är ett sätt för familjer och deras nätverk att diskutera och ge
förslag till insatser för barnen i deras familj. Det viktigaste inslaget i ett
familjerådslag är att den utvidgade familjen möts och diskuterar och gör
en handlingsplan. Familjen består av föräldrar, bam och släktingar, men
kan också innefatta vänner, grannar och andra i familjens nätverk.
Familjen avgör själv vilka som skall vara med. Familjerådslaget för-
bereds och genomförs av en samordnare som skall vara fristående från
socialtjänsten och oberoende av familjen.

Prop. 1996/97:124

114

Modellen går ut på att familjen själv kommer fram till bra och hållbara Prop. 1996/97:124
förslag till beslut om hur deras bam skall fostras och växa upp. Om
familjens plan godkänns av socialtjänsten blir det socialtjänstens ansvar
att stödja och hjälpa familjen att genomföra sin plan. Socialtjänsten har
uppfoljningsansvaret. Den utvärdering som Socialstyrelsen genomför av
modellen bör avvaktas innan ytterligare satsningar görs på den.

Socialtjänstens prövning av ett familjehem skall gälla förutsättningarna
för att bamet bereds god vård. Familjehemsutredningar är ett mycket
viktigt instrument när det gäller att bereda den unge god vård. Under
åren 1993-95 hade Socialstyrelsen regeringens uppdrag att i enlighet
med särskilt angivna riktlinjer utveckla och stärka familjehemsvården.
Socialstyrelsen genomförde bl.a. kartläggningar, konferenser och metod-
utvecklingsarbete. Länsvisa uppföljningar av familjehemsvården visar
också att läget förbättrats under senare år. Socialstyrelsens uppdrag finns
redovisat i tre rapporter: Invandrarbarn i familjehem, SoS-rapport
1995:7, Ovisshetens bam, SoS-rapport 1995:8, Sammanbrott i familj-
hem, SoS-rapport 1995:9.

Socialtjänstens informations- och samrådsskyldighet i ärenden som

rör familjhemsplaceringar i annan kommun

Om socialtjänstens prövning gäller ett hem i en annan kommun skall
nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar
sitt beslut. Denna skyldighet finns inskriven i 30 § SoL. Erfarenheten
visar att bestämmelsen inte alltid respekteras. Det finns exempel på att
familjehemsplaceringar utanför den egna kommunen genomförs utan att
socialtjänsten i den andra kommunen informeras. Även andra myndig-
heter kan för barnets skull behöva informeras om placeringen i förväg.
Det kan t.ex. gälla skolan som for barnets skull behöver vara förberedd
på att bamet kommer inflyttande. Det kan också gälla barnets behov av
barnomsorg, fritidssysselsättning eller bampsykiatiatrisk behandling.

Medgivande till placeringar i enskilda hem

Utredningen har föreslagit att ett medgivande till en privat placering
skall lämnas av den kommun där hemmet är beläget och inte som nu av
vårdnadshavarens hemkommun. Det huvudsakliga skälet till detta är att
vistelsekommunen med sin lokala kännedom anses ha bäst förutsätt-
ningar att bedöma hemmets lämplighet och att ge bamet och den som
anförtros omsorgen om det den hjälp och det stöd som de behöver. Lik-
som Länsstyrelsen i Västemorrlands län anser dock regeringen att de
motiv som ligger bakom gällande bestämmelser när det gäller anknyt-
ningen till vårdnadshavaren fortfarande har relevans. Utredningens för-
slag bör därför inte genomföras.

115

Medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption

Regeringen har nyligen i en proposition (1996/97:91) lämnat förslag till
nya regler om internationella adoptioner. 1 propostionenen föreslås att
Sverige ratificerar 1993 års konvention om skydd av bam och samarbete
vid internationella adoptioner. Vidare föreslås bl.a. vissa ändringar i
socialtjänstlagen. I korthet innebär förslaget att giltighetstiden för ett
medgivande att ta emot ett bam förlängs till två år. De sökande blir
skyldiga att meddela förändringar som kan tänkas påverka beslutet om
medgivande. Medgivandet skall kunna återkallas om förutsättningarna
för det inte längre föreligger.

Förbud att ta emot andras underåriga barn

Bestämmelserna om socialnämndens befogenhet att i vissa fall förbjuda
en person att ta emot andras underåriga bam finns i 27 § SoL. Såvitt det
är känt är det sällsynt att regeln tillämpas. Regeringen anser ändå att
bestämmelsen bör finnas kvar och föreslår att den dessutom utvidgas till
att omfatta alla situationer där en person i sitt hem tar emot andras
underåriga bam. Det betyder att regeln, liksom idag, är tillämplig ifråga
om privata familjedaghem och feriehem. Den blir också tillämplig när
det gäller feriehemsplaceringar för bam från utlandet, vilka Socialstyrel-
sen behandlar i Allmänna råd om feriebamsverksamhet för bam från
utlandet (SOSFS 1996:8). Den kan också användas t.ex. för att komma
tillrätta med missförhållanden i en kontaktfamilj eller i ett jour- eller
beredskapshem, som anlitas av andra kommuner. Slutligen bör tilläggas
att regeln kan tillämpas när en kommun vill förbjuda ett i kommunen
beläget hem att erbjuda sina tjänster som familjehem åt andra kommu-
ner.

Socialnämndens ansvar att följa och stödja pågående placeringar
utanför hemmet

Bestämmelserna om socialnämndens skyldighet att följa vården i
familjehem finns i 39 § Socialtjänstförordningen (SoF). Enligt denna
bestämmelse skall nämnden fortlöpande, genom personliga besök och på
annat lämpligt sätt, hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmen
och ge dessa behövligt stöd. Regeringen vill understryka betydelsen av
denna bestämmelse som syftar till att både uttrycka principen om ett
sammanhållet vårdansvar och att inskärpa betydelsen av att social-
tjänsten kontinuerligt följer upp de placeringar som görs i familjehem.
Bristfälliga uppföljningar av placeringar har tidigare uppfattats som ett
av de största problemen inom familjehemsvården.

Arbetet med att följa placeringen måste liksom allt annat arbete inom
socialtjänsten anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet. Hur arbe-
tet bör bedrivas beror bl.a. på ärendets karaktär och svårighetsgrad,
åldern på den som placeras, de biologiska föräldrarnas problembild och
vårdgivarens kompetens. Det är givet att en placering i inlednings- och

Prop. 1996/97:124

116

avslutningsskedet ställer krav på särskilt tät kontakt med socialtjänsten.
Det gäller i synnerhet om placeringen gäller ett litet bam. Det är också
förståeligt att kontakten inte är lika intensiv när bam, föräldrar och
familjehemsföräldrar lärt känna varandra väl och allt fungerar som
planerat. Ansvaret för att kontakten upprätthålls med viss regelbundenhet
vilar på socialtjänsten.

I detta sammanhang bör även bestämmelserna i 26 § SoL gällande
socialtjänstens skyldigheter mot bam som placerats utanför hemmet och
deras föräldrar betonas. Det finns t.ex. svensk forskning som visar att
bam i familjehem, som ytligt sett anpassat sig väl, ändå kan ha svåra
problem som bottnar i barnets tidigare upplevelser. Det krävs i allmän-
het insatser utöver den hjälp som familjehemmmet kan ge dessa bam.

Forskning visar att socialsekreteraren är en långt mer viktig person för
det placerade bamet än han eller hon själv uppfattar. Sett ur barnets
perspektiv är det då angeläget att socialsekreteraren tar sig tid att sam-
tala med bamet i enrum vid sina besök i familjehemmet. Detta borde
vara regel, men har ofta glömts bort. Socialsekreteraren är en länk
mellan hemmet och familjehemmet och är många gånger den som är
bäst skickad att förklara för bamet t.ex. varför det inte är möjligt att bo
kvar hemma eller vad som ligger bakom när föräldrarna sviker sina
löften till bamet.

Bam som placeras utanför hemmet kan också ha problem som ställer
krav på särskilda stödinsatser i skola eller barnomsorg. I delbetänkandet
Rätten till bistånd (SOU 1993:30) har socialtjänstkommittén lämnat
förslag som syftar till att tydliggöra principen om ett sammanhållet vård-
ansvar vilka behandlas i kapitel 15.

Föräldrar till placerade bam kan behöva stöd och hjälp under den tid
bamet är placerat. Socialtjänsten bör aktivt erbjuda vårdnadshavama råd,
stöd och annan hjälp som de behöver för att upprätthålla en god kontakt
med den underårige och familjehemmet.

Bam i kris-projektet visade t.ex. att socialarbetarnas insatser för de
biologiska föräldrarna är otillräckliga. Forskarna fann att många för-
äldrar kände sig övergivna av socialtjänsten och att deras situation hade
försämrats efter omhändertagandet. Socialtjänstens uppgift att samtidigt
se både till barnets bästa och ge föräldrarna stöd och hjälp på deras
villkor, är sannolikt en av de mest komplicerade inom socialtjänstens
verksamhet och kan vara en bidragande orsak till detta. Det är heller
inte ovanligt att föräldrarna flyttar eller helt drar sig undan kontakten
med socialtjänsten efter placeringen och att det krävs betydande insatser
från socialtjänstens sida för att återknyta kontakten med dem.

Regeringen anser, liksom några av remissinstanserna, att de privat-
placerade barnen behöver följas på liknande sätt som övriga placerade
bam så att deras behov av stöd och hjälp kan bli tillgodosedda.

Prop. 1996/97:124

117

9.5.3. Ersättning till familjehemsföräldrar vid en
vårdnadsöverflyttning

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Den kommun som har tagit initiativ till
överflyttning av vårdnaden om ett bam till familjehemsforäldrama
skall kunna fortsätta att utge skälig ersättning för vården av
bamet.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslog ett långtgående ansvar för
kommunen att utge ersättning till familjehemsföräldrar som blivit vård-
nadshavare.

Remissinstanserna: JO vill betona vikten av att socialtjänsten iakttar
viss restriktivitet när det gäller att initiera vårdnadsöverflyttningar.
Socialstyrelsen, liksom några andra remissinstanser, diskuterar frågan
vilken kommun som skall stå för den ekonomiska ersättningen när vård-
naden flyttas till familjehemsforäldrama - den placerande eller vistelse-
kommunen.

Barnombudsmannen föreslår ett tillägg till paragrafen med innebörden
att om vården bestått längre tid en två år skall en långsiktig planering
göras för bamet och en vårdnadsöverflyttning övervägas. Härryda kom-
mun har framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län påpekar att ansvaret för tillsynen
inte får bli ett hinder för vårdnadsöverflyttningar och anser att den kom-
mun som utbetalar ersättning också skall ha tillsynsansvaret och att detta
bör förtydligas i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag: I regeringens proposition om vård i
vissa fall av bam och ungdomar (prop. 1989/90:28) förutsätts att Social-
styrelsen i sin verksamhet uppmärksammar frågan om överflyttning av
vårdnaden till familjehemsföräldrar. Med anledning av detta har Social-
styrelsen genomfört en enkät till kommunerna, som redovisas i be-
tänkandet (SOU 1994:139 s. 442). Socialnämnderna redovisar att de
känner viss tveksamhet när det gäller att ta initiativ till vårdnadsöver-
flyttningar av flera skäl. Det är framförallt osäkerheten om den framtida
ekonomiska ersättningen till familjehemmet och vilket stöd socialnämn-
dens tillsyn kommer att utgöra efter vårdnadsöverflyttningen som utgör
hinder i detta sammanhang.

En grundtanke i svensk familjehemsvård är att vården inte skall pågå
längre tid än nödvändigt. Socialnämnden har ett ansvar för att kontakten
mellan föräldrar och bam är så god under vårdtiden, att en återförening
kan ske utan skada för bamet när förutsättningarna för vård inte längre
föreligger. Det förekommer dock fall där en återförening inom överskåd-
lig tid ter sig orealistisk. I sådana fall kan en vårdnadsöverflyttning till
familjehemsforäldrama vara ägnad att skapa förutsättningar för bamet att
växa upp under trygga och stabila förhållanden. Regeringen är dock inte
beredd att i detta sammanhang införa mer detaljerade bestämmelser när
det gäller planeringen för placeringar som pågått under en längre tid.

118

Den kommun som ansökt om överflyttning av vårdnaden till familje- Prop. 1996/97:124
hemmet skall kunna fortsätta att ge hemmet ekonomisk ersättning i den
mån barnets egna medel, i form av bidrag, pension och andra medel
som vårdnadshavama kan uppbära för barnets räkning, inte räcker till.
Ersättningen tillsammans med barnets egna medel bör vara skälig i för-
hållande till omfattningen av uppdraget.

Vad gäller annat stöd till familjehemmet efter vårdnadsöverflyttningen
hänvisas till avsnittet 9.5.5. Socialstyrelsen bör genom allmänna råd
kunna ge lämplig vägledning i sammanhanget.

9.5.4. Stöd och hjälp i samband med ärende om vårdnad m.m.

Regeringens förslag: Socialtjänstens ansvar enligt 12 § utsträcks
till att gälla alla de situationer då ett mål eller ärende om vårdnad,
umgänge eller adoption har avgjorts av domstol.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen har i en skrivelse till Vård-
nadstvisutredningen (Ju 1993:13) föreslagit att socialtjänstens roll vid
separation och skilsmässa ytterligare skall förstärkas. Övriga remiss-
instanser har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I bestämmelserna om socialtjänstens
skyldighet att sörja för att samarbetssamtal kan erbjudas den som begär
det samt erbjuda stöd och hjälp sedan en tvist om vårdnad eller um-
gänge avgjorts av domstol föreslås redaktionella ändringar. Dock har
ordet "tvist" i den tidigare lydelsen ändrats till "mål eller ärende" för att
utsträcka socialtjänstens ansvar till att gälla även i de situationer då en
fråga om vårdnad eller umgänge avgjorts av domstol utan att en tvist har
förelegat. Det är inte ovanligt att föräldrar som deltagit i samarbetssam-
tal enas i vårdnads- och umgängesffågor och är överens när målet av-
görs i tingsrätten. Det kan i dessa situationer vara värdefullt att social-
tjänsten ger föräldrarna en möjlighet till en uppföljande kontakt. Även i
sådana fall där vårdnaden överflyttats till särskilt förordnade vårdnads-
havarare (t.ex. familjehemsföräldrar), kan dessa behöva stöd och hjälp
från socialtjänsten för att klara sin uppgift som vårdnadshavare. Be-
träffande adoptionsärenden hänvisas till författningskommentaren.

119

10 Frågor rörande äldre och funktionshindrade

10.1 Mål för arbetet med äldre människor

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Socialnämnden skall i sitt arbete verka för
att äldre människor får möjligheter att leva och bo självständigt
under trygga förhållanden och med respekt för deras självbestäm-
mande och integritet.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att formuleringen i 19 §
första stycket SoL skall anges som mål för socialtjänstens arbete med
äldre.

Remissinstanserna: Har inte lämnat synpunkter i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande 19 § SoL föreskrivs att
socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva
och bo självständigt och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemen-
skap med andra. I det följande utvecklas närmare motiven för en, jäm-
fört med Socialtjänstkommitténs förslag, delvis omformulerad målbe-
stämmelse.

I socialtjänstlagens förarbeten lyftes ensamhet och sysslolöshet fram
som påtagliga problem för äldre människor. I propositionen Om social-
tjänsten (1979/80:1) betonades de sociala inslagen i hemtjänsten: "att
vara en kontakt, ett sällskap för den hjälpbehövande". En viktig framtida
uppgift ansågs vara att bygga ut kontaktverksamhet och skapa aktiv
sysselsättning för pensionärerna. Sannolikt kom detta synsätt också att
utgöra en bakgrund till formuleringen i 19 §: att äldre får möjlighet att
leva och bo självständigt och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i
gemenskap med andra. Denna föreställning om en passiv och ömkans-
värd åldring i behov av aktivering och sällskap har i stor utsträckning
reviderats under senare år. I Äldreberedningens slutbetänkande (SOU
1987:21) gavs en ljusare och mer normaliserad beskrivning av äldres
livssituation. Studier visade att äldre människor hade tätare umgänge
med sina bam än man tidigare känt till. Äldre visade sig också ha minst
lika mycket kontakt och umgänge med vänner och bekanta som yngre
personer. Mellan 5 och 10 procent av de äldre kände sig ofta ensamma
men denna andel var ungefär lika stor hos den yngre befolkningen.

Ålderspensionärerna i Sverige, i dag närmare 1,6 miljoner människor,
utgör i likhet med resten av befolkningen en tämligen heterogen grupp
med avseende på t.ex. hälsa, ekonomiska resurser och kulturell bak-
grund. En generell beskrivning av äldregruppens livssituation i dag visar
en övervägande ljus bild. Det stora flertalet behåller hälsan högt upp i
åren, är aktiva och vitala och välintegrerade inom familjekretsen och i
samhällslivet. För de flesta äldre torde åldrandet innebära en gradvis,
ibland dramatisk men sällan helt oväntad försämring eller förlust av
funktionsförmågan vilket innebär krav på anpassning till en ny livssitua-

120

tion. Flertalet äldre klarar sig också utan särskilda insatser från sam-
hällets sida och drygt 90 procent bor i eget boende.

Även om den generella bilden av äldres livssituation och levnadsför-
hållanden är ljus finns självklart stora skillnader inom gruppen med
avseende på bl.a. hälsa och inkomstförhållanden. Bland den stora
gruppen ålderspensionärer finns också människor vars ensamliv inte är
eller har varit självvalt, som upplever sig obehövda och sällan besöks av
någon annan än hemtjänsten. För människor i en sådan livssituation kan
upplevelsen av ensamhet och isolering ibland ta sig uttryck i form av
depressioner och förlust av klarhet, sammanhang och mening. Social-
tjänsten har självklart en viktig uppgift att stödja människor i sådana
utsatta livssituationer där känslor av ensamhet och isolering innebär risk
för den fysiska och psykiska hälsan. Enligt regeringens bedömning kan
det dock knappast vara en uppgift för socialtjänsten att verka för att
äldre människor i generell mening ges en aktiv och meningsfull tillvaro.

Första ledet av nu gällande målbestämmelse markerar den grund-
läggande inriktningen för äldreomsorgen med innebörd att äldre männi-
skor ges förutsättningar att bo kvar i sitt eget hem så långt det är möj-
ligt. Denna grundprincip står fast och utgör första ledet i en ny över-
gripande målformulering när det gäller socialtjänstens arbete med äldre
människor. Under de snart två decennier som gått sedan Socialutred-
ningen lämnade sitt slutbetänkande har förutsättningarna för äldreom-
sorgens organisation och innehåll ändrats i de flesta avseenden. Vid
slutet av 1970-talet svarade kommunerna huvudsakligen bara för prak-
tisk hjälp med hushållssysslor under vanlig kontorstid och primärvården
tillgodosåg behov av personlig omvårdnad på kvällar och helger. Möjlig-
heterna att tillgodose omfattande och kvalificerade behov av omvårdnad
och vård i det egna hemmet var mycket begränsade. Detta innebar att
flyttning till särskilt boende aktualiserades så snart den enskildes behov
av omsorg och vård inte överensstämde med organisationens krav.

I dag ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Hemtjänsten har byggts
ut kraftigt liksom primärvården och utvecklingen av kvälls- och natt-
patruller har möjliggjort ett kvarboende i det egna hemmet. En sådan
inriktning tycks också vara i överensstämmelse med de flesta männi-
skors önskemål - att få bo kvar i det egna hemmet så länge som möj-
ligt. Regeringen vill alltså lägga fast en övergripande målformulering
som innebär att socialtjänsten skall verka för att äldre människor får
möjlighet att leva och bo självständigt. Detta innebär bl.a. att social-
tjänsten behöver medverka i samhällsplaneringen och bidra med kun-
skaper om behovet av tillgänglighet och framkomlighet i bostäder och i
bostadsområden, när det gäller allmänna kommunikationer och serviceut-
bud. En förutsättning för att äldre skall kunna leva ett självständigt liv är
de olika insatser som socialtjänsten erbjuder i form av hemtjänst, färd-
tjänst, dagverksamheter, trygghetslarm osv.

Andra ledet av den föreslagna målbestämmelsen lyfter fram vikten av
att socialtjänsten i sitt arbete med äldre beaktar deras självbestämmande,
integritet och trygghet. De övergripande målen för socialtjänsten - bl.a.
att verksamheten skall bygga på respekt för självbestämmande och integ-

Prop. 1996/97:124

121

ritet - fastslås redan i portalparagrafen. Regeringen finner dock skäl att Prop. 1996/97:124
särskilt betona och precisera dessa mål och därmed ange inriktningen för
arbetet på äldreomsorgsområdet.

I regeringens proposition Äldreomsorgen inför 90-talet (1987/88:176)
betonades tre grundläggande principer för äldreomsorgen; integritet,
trygghet och valfrihet. Enligt propositionen skall varje människa oavsett
ålder betraktas som en unik individ med en egen individuell livshistoria,
med en egen uppfattning om och rätt att bestämma hur hon vill leva sitt
liv.

Regeringen vill slå fast att äldres självbestämmande och integritet
måste respekteras och vara utgångspunkten både för planering och orga-
nisation av omsorg och vård och i mötet mellan människor. Varje
människa måste betraktas som en unik individ - inte ett vårdobjekt.
Särskilt i situationer när människor är mer eller mindre beroende av
andras hjälp för att klara den dagliga livsföringen och djupt personliga
behov av hjälp med t.ex. personlig hygien är det viktigt att alltid ha
respekten för självbestämmande, integritet för ögonen. I olika samman-
hang och inte minst i samband med uppföljningen av Ädel-reformen har
bristen på respekt för den enskildes .självbestämmande och integritet
uppmärksammats. På ett organisatoriskt plan kan det handla om brister i
informationsöverföring och samverkansrutiner mellan huvudmännen
vilket innebär att den enskildes trygghet kan vara hotad. Många gånger
kan det handla om subtila, ofta osynliga och omedvetna kränkningar av
självkänsla, integritet och värdighet. I enskilda vårdsituationer finns det
också rapporter om allvarliga brister i den medicinska omvårdnaden, om
övergrepp och inlåsning. I rapporter från tillsynsmyndigheterna fram-
kommer att det tycks vara svårt för anhöriga att nå fram med kritik och
många väljer att anmäla brister först när den anhörige gått bort. Rege-
ringen ser allvarligt på dessa rapporter om bristande kvalitet och be-
mötande inom vård och omsorg och beslöt hösten 1995 att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att kartlägga och analysera frågan om
bemötandet av äldre. Utredningen om bemötande av äldre (Dir.
1995:159) överlämnade i november 1996 ett delbetänkande Rätten att
flytta - en fråga om bemötande av äldre (SOU 1996:161) med förslag
till lagreglering av rätten att flytta. Betänkandet har remissbehandlats
och förslaget till lagreglering tas upp i detta sammanhang (avsnitt 10.2).

Många äldre kan i dag erbjudas omfattande och kvalificerade insatser
dygnet runt i det egna hemmet. Denna möjlighet att kunna bo kvar hem-
ma upplevs sannolikt positivt av de flesta men vårdsituationen är sam-
tidigt mycket sårbar om inte organisationen kring den enskilde fungerar.
1 de situationer där den enskilde är helt beroende av hjälp, har svårt att
själv ta sig ur sängen eller är helt sängliggande så måste rätten till en
trygg vård också tillgodoses. Man måste veta att vårdpersonalen kom-
mer, att larmklockan fungerar och att personalen har kompetens att kun-
na bedöma t.ex. försämringar av hälsotillståndet. För många är närheten
till personal dygnet runt av avgörande betydelse för känslan av trygghet.

122

I den tidigare refererade propositionen lyftes valfriheten fram som ett Prop. 1996/97:124
sätt att markera äldres rätt att utforma sitt eget liv, att kunna välja bo-
stad och kunna påverka innehållet i och utformningen av vård och om-
sorg. Enligt propositionen skulle äldre i ökad utsträckning kunna välja
att bo kvar hemma och for dem som ville flytta till ett särskilt boende
skulle det finnas ett varierat utbud. Dessa exempel uttrycker enligt rege-
ringens mening, respekten for den enskildes rätt att få bestämma själv
över sin livssituation i olika sammanhang. Kommunerna bör fortsatt
sträva efter ökade valmöjligheter genom ett varierat utbud av omsorg
och vård.

10.2 Äldres möjlighet att flytta till annan kommun

Regeringens förslag: I anslutning till 6 § SoL infors en ny be-
stämmelse med innebörd att en person som önskar flytta till en
annan kommun, men till följd av ålderdom, funktionshinder eller
allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande vård- och
omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att den
andra kommunen erbjuder sådana insatser, har rätt att hos den
kommunen ansöka om annat bistånd i form av hjälp i hemmet
eller särskilt boende. En sådan ansökan skall behandlas som om
den enskilde var bosatt i den andra kommunen. Det förhållandet
att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte be-
aktas vid en sådan prövning.

Bemötandeutredningens förslag: En person som fyllt 65 år och som
har eller är i behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser, och som
vill flytta till en annan kommun skall, enligt utredningens förslag till ny
lagbestämmelse ha rätt till bistånd av inflyttningskommunen enligt 6 §
SoL. Några skäl för flyttningen behöver inte anges. Utredningen förut-
sätter att man vid biståndsprövningen inte beaktar om den enskilde har
sitt behov av boende och omsorg tillgodosett i hemkommunen.

Remissinstanserna: Ett 60-tal remissinstanser, däribland 24 kommuner
har beretts tillfälle att yttra sig över Bemötandeutredningens betänkande.
Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget utan reservationer,
bl.a. länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Riksförsäkringsverket, Handi-
kappombudsmannen, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Örebro,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Kommunförbunden i
Stockholms, Kristianstads och Göteborgs och Bohus län, Tjänste-
männens centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Föreningen Sveriges Socialchefer, Pensionärernas riksorganisation,
Sveriges pensionärsförbund, Statspensionärernas riksförbund, Riksför-
bundet Pensionärs-Gemenskap, Demensförbundet samt åtta kommuner.
Övriga remissinstanser ansluter sig till intentionerna i betänkandet och
delar utredningens uppfattning i sak men uttrycker tveksamhet kring en
eller flera delar av lagkonstruktionen. Ett antal kommuner tillstyrker

123

förslaget, dock med krav att kostnadsansvaret löses mellan hemkom-
munen och inflyttningskommunen (Norrtälje, Ängelholm, Huddinge och
Täby). Västerås stad anser inte att äldres flyttningsmöjligheter skall
regleras genom lagstiftning och anser vidare att det är olämpligt att från-
gå vistelsebegreppet för en viss grupp. Några kommuner - Täby,
Göteborg, Värmdö, Kungsbacka, Kungälv - berör frågan om bristen på
särskilda boendeformer, svårigheterna att planera för andra än den egna
kommunens invånare och att många sökande inom den egna kommunen
inte kan få sina behov tillgodosedda inom rimlig tid.

När det gäller konstruktionen av lagen anser Riksdagens ombudsmän,
Länsrätten i Kristianstads län liksom Socialstyrelsen att konstruktionen
med förhandsbesked borde prövats. Länsrätten i Stockholms län anser att
lagförslaget behöver kompletteras med en uttrycklig lagregel för att
förhindra att inflyttningskommunen gör bedömningen att behovet av
bistånd enl § 6 SoL redan är tillgodosett i hemkommunen. Länsrätten
vill också fästa uppmärksamheten på att de framlagda förslagen inte
torde lösa flyttningsfrågan för äldre som bor i vidsträckta kommuner och
som vill flytta inom vistelsekommunen. Örebro kommun och Jönköpings
kommun anför att det måste klargöras att det är inflyttningskommunen
som avgör vilken typ av bistånd som skall beviljas. Ett visst vårdbehov
som i en kommun löses med särskilt boende kan i en annan kommun
klaras med utbyggd hemtjänst och hemsjukvård. Riksdagens ombudsmän
anser att formerna för biståndet bör preciseras mer än vad som gjorts i
förslaget.

Åldersgränsen kommenteras av ett antal remissinstanser, däribland
Hudiksvalls kommun som anser att det bör övervägas om inte också
personer under 65 år och som inte omfattas av LSS bör få samma rätt
att flytta. Riksdagens ombudsmän, Norrtälje kommun, Värmdö kommun,
Kungälvs kommun, Örebro kommun och Falu kommun anför synpunkter
på behovet av att särskilda skäl som t.ex. anknytning till kommunen
genom anhöriga, närstående eller tidigare boende bör föreskrivas vid
prövning av ansökan om flyttning.

Bakgrund

Rätten för äldre personer att flytta till särskild boende- eller vårdform i
annan kommun eller annat landsting har behandlats i olika sammanhang
sedan 1980-talet. I propositionen Äldreomsorgen inför 90-talet (prop.
1987/88:176) betonades målet att alla människor, oberoende av service-
eller vårdbehov, skall kunna byta bostads- eller vistelseort. Detta ansågs
kunna lösas på frivillig väg genom överenskommelser mellan huvud-
männen.

Äldredelegationen (S 1988:A) tillsattes år 1988 och hade till uppgift att
utarbeta förslag till närmare utformning av en förändrad ansvarsfördel-
ning på äldreomsorgsområdet. I delegationens uppdrag ingick vidare att
ange former för hur äldre och funktionshindrade personer med behov av
särskilda boende- och vårdformer skulle kunna flytta till annan kommun
eller landsting. Som en följd av Äldredelegationens arbete utfärdade de

Prop. 1996/97:124

124

båda kommunförbunden rekommendationer som rörde frågan om Prop. 1996/97:124
utvidgade flyttningsmöjligheter. Enligt Svenska kommunförbundets re-
kommendation (cirk. 1989:65) bör kommunerna positivt verka for att
äldre personer och personer med funktionshinder ges möjlighet att er-
hålla bostad i servicehus med helinackordering eller servicebostad i
annan kommun än hemkommunen. Särskild uppmärksamhet skall ägnas
åt personer med anknytning till kommunen och krav på betalning mellan
kommunerna bör inte förekomma. På motsvarande sätt beslöt Lands-
tingsförbundet att rekommendera landstingen att tillämpa det s.k. riks-
avtalet som med vissa ändringar innebar att sjukvårdshuvudmännen åtog
sig att ta emot långtidssjuka patienter utan krav på remiss eller särskilda
motiv för önskan att flytta. Rekommendationen innebar också att "hem-
landstinget" hade betalningsansvar för patienten under ett år. Landstings-
förbundets rekommendation upphörde att gälla i samband med genom-
förandet av Ädel-reformen år 1992.

Enligt uppföljningar som Socialstyrelsen (Socialstyrelsens rapport SoS
1993:12) och Svenska kommunförbundet genomförde i början av 1990-
talet ansåg kommunerna att det var angeläget att kunna tillgodose en-
skildas önskemål om att få flytta till en särskild boendeform i kommu-
nen, även om de var bosatta i en annan kommun när ansökan gjordes.
Biståndsansökningar i s.k. anknytningsfall behandlades enligt de under-
sökta kommunerna på samma sätt som ansökan från kommunens egna
invånare. Det framkom dock att personer från andra kommuner fick
avslag på ansökan om det samtidigt fanns egna kommuninvånare med
stora behov av särskilt boende. Många kommuner tog upp problemet
med den bristande tillgången på särskilt boende och anförde att det
kunde upplevas orättvist mot de egna kommuninvånarna att äldre från
andra kommuner prioriterades. Uppföljningen ledde inte till några änd-
ringar i rekommendationen, vilken enligt Svenska kommunförbundet
borde fortsätta att gälla tills vidare.

Om rättsläget och praxis

Enligt 3 § första stycket socialtjänstlagen är det vistelsekommunen som
har ansvaret for att den enskilde får det stöd och den hjälp som han eller
hon behöver. Med vistelsekommun avses den kommun där den enskilde
vistas när hjälpbehovet inträder. Den enskilde kan alltså inte hävda
någon rätt till bistånd i en annan kommun än den där han eller hon
vistas. I de flesta fall är också det faktiska behovet av bistånd tillgodo-
sett genom att personen redan bor i särskilt boende. Kammarrätten i
Göteborg har under åren 1993 och 1995 avgjort två mål angående äldre
kvinnor som ville flytta till Ängelholms kommun (nr 4427-1993 och nr
2548-1995). I dessa fall ansöktes om bistånd enligt 6 § SoL i form av
plats i särskild boendeform i Ängelholms kommun. Bistånd beviljades
inte i något av fallen. Kammarrättens domskäl var att det saknas möjlig-
het att med stöd av 6 § SoL ålägga vistelsekommunen eller den kom-
mun dit man vill flytta att utge bistånd till särskild boendeform i annan
kommun än vistelsekommunen. Kammarrätten anförde också att det

125

enligt 3 § SoL är vistelsekommunen som har det yttersta ansvaret för att
de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Regeringsrätten har också prövat frågan om äldres önskemål att flytta
till annan kommun (RÅ 1990, ref 23). Målet gällde en 90-årig kvinna
som var bosatt i Uddevalla kommun och som ville flytta till ett service-
hus i Stockholm för att kunna bosätta sig närmare sin dotter. Regerings-
rätten anförde att när en person på eget initiativ flyttar från en kommun
utan samband med en beslutad placering, åvilar enligt SoL ansvaret i
fortsättningen den kommun dit hon eller han flyttar. Regeringsrätten
konstaterade att kvinnans ansökan om bistånd för boende i servicehus i
Stockholm inte var motiverad av ett särskilt vårdbehov som inte kunde
tillgodoses inom Uddevalla kommun utan av hennes förståeliga önskan
att bo nära sina anhöriga. Domstolen fann att SoL inte gav stöd för att
Uddevalla kommun fortlöpande skulle svara för kostnader för att till-
godose kvinnans behov av boende och service efter det att hon flyttat till
Stockholm.

Skälen för regeringens förslag: Under senare år har frågan om äldres
flyttningsmöjligheter då och då aktualiserats i den allmänna debatten och
inte minst i riksdagen. Debatten tog ny fart hösten 1995 när ett antal
enskilda flyttningsärenden uppmärksammades i massmedia.

I betänkandet Rätt att flytta - en fråga om bemötande av äldre (SOU
1996:161) ges en beskrivning av problem som kan aktualiseras i sam-
band med att äldre önskar flytta till en särskild boendeform i en annan
kommun. Problemet handlar i de flesta fall om personer i mycket hög
ålder som har omfattande vård- och omsorgsbehov. Många har en
demenssjukdom och i de flesta fall bor den vårdbehövande redan i ett
särskilt boende. Några bor kvar i sin egen bostad och bedöms inte kunna
bo kvar eller flytta tillbaka efter t.ex. ett akut sjukdomstillstånd eller en
gradvis försämring av hälsotillståndet. När behov av flyttning från det
egna hemmet till en särskild boendeform börjar bli aktuellt, önskar
många anhöriga att flyttning kan ske direkt till ett särskilt boende i den
kommun där de själva bor. Vanligast tycks dock vara att äldre personer
som redan bor i särskilt boende och deras anhöriga på annan ort önskar
bo närmare varandra de sista åren. Det finns självklart inga hinder i
formell mening för någon att flytta till en ordinär bostad i en annan
kommun. Problemet handlar om de fall då den äldre redan har omfattan-
de vård- och omsorgsbehov och bor i t.ex. en gruppbostad och då det
inte längre är praktiskt möjligt att på egen hand ombesörja en flyttning.
Möjligheten att flytta till ett ordinärt boende är i de flesta fall också
utesluten. Många anhöriga vittnar om känslan av vanmakt när inga rik-
tiga besked kan ges, rättsläget förefaller ganska obegripligt, de inblanda-
de kommunerna tvistar om ekonomisk ersättning och tiden går.

I många fall löses frågan om flyttning till särskilt boende i en annan
kommun utan större problem mellan den äldre personens hemkommun
och den inflyttningskommun där de anhöriga bor. Generellt sätt tycks
dock möjligheten att tillgodose äldres och anhörigas önskemål om flytt-
ning minska. I betänkandet redovisas ett antal återkommande problem
som rör relationen mellan "utflyttnings- och inflyttningskommun" och

Prop. 1996/97:124

126

mellan kommunerna och den enskilde eller dennes anhöriga vilka inne-
bär att en flyttning inte kan genomföras eller att den fördröjs på obe-
stämd tid. Hindren kan handla om inflyttningskommunens krav på kost-
nadsansvar från hemkommunen, vilket inte denna vill åta sig. I vissa fall
erbjuder inflyttningskommunen inte någon plats i särskilt boende trots
att hemkommunen gett garantier för kostnadsansvar. Ofta föreligger
också hinder genom detaljerade prioriteringsregler som ställer mycket
höga krav på anknytning till kommunen. I de fall kommuner tvistar med
varandra om kostnadsansvar för särskilt boende har enskilda och deras
närstående ingen rättslig möjlighet att genom förvaltningsbesvär få vare
sig hemkommunen eller inflyttningskommunen att ta ansvar för eller
underlätta flyttningen.

I betänkandet redovisas en enkätundersökning som belyser tillämp-
ningen av Svenska kommunförbundets rekommendation och som också
beskriver hur kommunerna uppfattar svårigheter och hinder att uppfylla
äldre människors önskan att flytta. Enligt undersökningen har mindre än
hälften av kommunerna antagit den nämnda rekommendationen och en
fjärdedel av kommunerna har heller inte för avsikt att anta den. Majori-
teten av kommunerna uppger dock att de följer rekommendationen men
samtidigt tillämpar många kommuner regler och riktlinjer som t.ex. kan
innebära precisering av anknytningskriterier, krav på folkbokföring,
prioritering av egna kommuninvånare eller ersättningskrav kommunerna
emellan. Mer än hälften av kommunerna redovisar problem och svårig-
heter att följa rekommendationen och många anser att den ställer krav på
utbyggnad av särskilda boendeformer, ekonomiska regleringar, föränd-
ring av lagstiftning m.m.

Under perioden 1 juli 1995 till 31 maj 1996 ansökte 1 285 personer
om särskild boendeform i annan kommun. Av dessa fick ca hälften sin
ansökan beviljad och 448 personer fick möjlighet att flytta till en annan
kommun. 492 personer fick under denna tidsperiod avslag på sin an-
sökan om särskilt boende och som skäl uppger kommunerna främst brist
på platser i form av särskilt boende.

Regeringen vill i detta sammanhang erinra om att äldres självbestäm-
mande, integritet och valfrihet skall respekteras. I en situation då hälso-
tillståndet sviktar och vårdbehoven är omfattande saknas oftast de prak-
tiska förutsättningarna att på egen hand flytta närmare anhöriga. I de fall
önskan att flytta överskrider en kommungräns uppstår i många fall
administrativa, ekonomiska och juridiska problem mellan de inblandade
kommunerna som innebär att respekten för självbestämmande, integritet,
trygghet och värdighet kommer i andra hand. Samhället har på olika sätt
markerat betydelsen av anhörigas delaktighet i vården och omsorgen om
närstående. Anhöriga svarar dessutom för en stor del av insatserna inom
vård och omsorg. De hinder som i många fall uppställs för äldres möj-
lighet att flytta nära sina anhöriga försvårar eller omöjliggör en sådan
delaktighet, trygghet och närhet de sista åren av livet. Allt oftare rappor-
teras om äldre som bor i särskild boendeform och som önskar flytta nära
sina anhöriga i en annan kommun och som hamnat i en oviss och oklar
förhandlingssituation mellan de inblandade kommunerna. Utredningen

Prop. 1996/97:124

127

om bemötande av äldre fick bl.a. i uppdrag att belysa frågan om äldres
möjlighet att flytta och redovisar i sitt betänkande en omfattande och
ambitiös beskrivning och kartläggning av problemen. Önskan att flytta
handlar ofta om mycket gamla människor som har omfattande behov av
vård och omsorg, som ofta bor i en särskild boendeform och som har
starka skäl att vilja flytta nära sina anhöriga. Äldre människor i denna
situation har knappast anledning att flytta eller byta boendeform vare sig
inom eller till annan kommun om inte sådana särskilda skäl föreligger.
Därmed handlar frågan inte heller om något omfattande kostnadsåtagan-
de för vissa kommuner eftersom anhöriga rimligen kan vara bosatta var
som helst i landet.

Regeringen gör nu samma bedömning som utredningen som i sitt be-
tänkande konstaterar att den rekommendation som bl.a. Svenska kom-
munförbundet utfärdade år 1989 är otillräcklig for att hävda enskildas
intresse. Utredningens forslag att genom lagreglering hävda äldres möj-
lighet att flytta har också fått mycket brett stöd bland remissinstanserna.

Enligt 3 § första stycket socialtjänstlagen är det vistelsekommunen som
har ansvaret for att den enskilde får det stöd och den hjälp som han eller
hon behöver. Den enskilde kan alltså i dag inte hävda någon rätt till
bistånd i en annan kommun än den där han eller hon vistas. När frågan
uppkommer om flyttning till en annan kommun är i de flesta fall det
faktiska behovet av bistånd redan tillgodosett i hemkommunen genom
att personen bor i ett särskilt boende. Frågan om rätt till bistånd i annan
kommun har prövats rättsligt men avslagits med hänvisning till vistelse-
kommunens ansvar. Gällande lagstiftning och praxis kommer här i kon-
flikt med ofta mycket gamla och vårdbehövande människors önskan att
flytta närmare sina anhöriga de sista åren.

Regeringen anser att rätten att få en ansökan om hjälp i hemmet och/
eller särskilt boende prövad av en annan kommun bör regleras i en sär-
skild bestämmelse i socialtjänstlagen. I anslutning till 6 § bör införas en
bestämmelse med innebörd att en enskild person som önskar flytta till
en annan kommun, men till följd av ålderdom, funktionshinder eller
allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande vård- och om-
sorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att denna kommun
erbjuder behövliga insatser, har rätt att hos den kommunen ansöka om
sådana insatser som avses i 6 f § punkterna 2 (hjälp i hemmet) och 3
(särskilt boende). En sådan ansökan bör behandlas som om den enskilde
var bosatt i den andra kommunen. Det förhållande att sökandens behov
är tillgodosedda i hemkommunen får inte beaktas vid prövningen. Be-
stämmelsen får en delvis annan utformning än den utredningen föreslagit
men fyller i sak samma syfte.

När det gäller personkretsen föreslår utredningen - vars uppdrag ju
endast avser äldre - en åldersgräns på 65 år. Detta skulle dock innebära
att t.ex. en svårt sjuk 63-åring som vårdas i ett särskilt boende och
önskar flytta närmare sina anhöriga den sista tiden inte skulle omfattas
av bestämmelsen vilket måste uppfattas som både stötande och ovärdigt.
Regeringen gör bedömningen att merparten av personer under 65 år som
har ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och

Prop. 1996/97:124

128

som önskar flytta till annan kommun omfattas av bestämmelsen i 16 §
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (för-
handsbesked). Det kan också noteras att det inte finns något formellt
hinder för den som tillhör LSS:s personkrets att ansöka om insatser
enligt den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen. I allmänhet torde dock
de insatser som avses med 6 f § inte vara tillräckliga för att tillgodose
det behov av omsorg som dessa personer har. De kan då i stället utnyttja
sin rätt till förhandsbesked om insatser enligt LSS. Regeringen föreslår
därför att den nya bestämmelsen skall omfatta personer om de till följd
av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt
behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan
genomföra flyttningen utan att den andra kommunen erbjuder behövliga
insatser. Någon åldersgräns bör inte anges.

Utredningens förslag innehåller inga begränsningar i form av krav på
särskilda skäl för att omfattas av lagbestämmelsen. Ett antal remiss-
instanser anser att rätten att ansöka om insatser i annan kommun skall
knytas till särskilda skäl. Det förekommer t.ex. redan ansökningar om att
få flytta som mer handlar om önskan att komma till en kommun med
bättre och billigare äldreomsorg än en önskan att flytta för att tillfreds-
ställa behov av emotionell anknytning till vissa människor eller en viss
plats. Enligt utredningen handlar dock skälen att få flytta till en annan
kommun primärt om en stark önskan att kunna bo närmare sina anhöriga
eller närstående eller att få flytta till ett särskilt boende i en annan kom-
mun där man känner språklig, etnisk, religiös eller annan liknande
gemenskap med andra människor. Det kan också handla om en stark
anknytning till en arman kommun där man tillbringat många år av sitt
liv och kanske har kvar vänner och bekanta. Enligt regeringens uppfatt-
ning finns inte anledning att nu, utöver de kriterier och begränsningar av
personkretsen som framgår av bestämmelsen, kräva särskilda skäl för att
få flytta till annan kommun.

Länsrätten i Kristiandstads län har pekat på svårigheterna att utröna
den enskildes vilja. Ängelholms kommun tar upp frågan om det alltid är
lämpligt för mycket gamla människor att flytta. Enligt regeringens
mening är det avgörande både utifrån rättssäkerhetsaspekter och med
hänsyn till självbestämmande och integritet att det klart framgår att det
är den enskildes bestämda önskan och uttryck för egen vilja att få flytta
till en annan kommun. När det gäller närmare precisering av bestämmel-
sen hänvisas till specialmotiveringen.

I bestämmelsen anges att den enskilde kan ansöka om sådana insatser
som anges i 6 f § punkterna 2 och 3 - hjälp i hemmet och särskilt boen-
de. Några andra biståndsinsatser för att tillgodose behovet av omfattande
vård och omsorg behöver knappast förberedas eller beslutas innan flytt-
ningen är genomförd. Några kommuner har understrukit att det måste
vara inflyttningskommunen som prövar behovet av insats. Sådana vård-
och omsorgsbehov som i en kommun tillgodoses med särskilt boende
kan i en arman kommun klaras med t.ex. utbyggd hemtjänst, hemsjuk-
vård, dagvård osv. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall vidare
hemkommunen på begäran av inflyttningskommunen vara skyldig att

9 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

Prop. 1996/97:124

129

bistå med underlag som kan behövas för bedömning av vård- och om- Prop. 1996/97:124
sorgsbehovet.

Några kommuner tar upp frågan om kostnadsersättning eller behov att
se över kostnadsutjämningssystemet om det visar sig att flyttströmmarna
drabbar vissa kommuner mer än andra. Regeringen är väl medveten om
många kommuners ansträngda ekonomiska situation och att det kan
finnas behov att bygga ut särskilda boendeformer. Den nu aktuella lag-
regleringen bedöms knappast leda till omfattande flyttningsströmmar
eller kostnadsökningar för vissa kommuner. Regeringen kan inte se
några tillräckligt vägande skäl för att återinföra system med interkom-
munala ersättningar och avvisar i likhet med utredningen och flertalet
remissinstanser detta. Däremot finns starka skäl att följa utvecklingen
och tillämpningen av den nya lagbestämmelsen. Socialstyrelsen avses få
i uppdrag att i nära samarbete med Svenska kommunförbundet följa
effekterna av förslaget med avseende på tillämpningen av bestämmelsen,
personkretsens omfattning samt de ekonomiska effekterna för kommu-
nerna.

10.3 Stödet till anhöriga

Regeringens förslag: Socialtjänsten bör genom stöd och avlös-
ning underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre
och människor med funktionshinder. En ny bestämmelse med
detta innehåll införs i socialtjänstlagen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser däribland många kom-
muner anser att förslaget om stöd till närstående är positivt men innebär
behov av ökade resurser och först på längre sikt kan förslaget medföra
effektivitetsvinster. Svenska kommunförbundet, Kommunförbundet
Västernorrland och Ängelholms kommun anmärker att förslaget fått en
utformning som kan väcka förhoppningar hos anhöriga om t.ex. ekono-
miskt stöd. Det bör därför klargöras vilken typ av stöd som kan bli aktu-
ellt. Länsstyrelserna i Västemorrlands och Jämtlands län, Göteborgs
kommun, Härryda kommun, KALV-gruppen, Riksförbundet för behand-
lingshem och Handikappförbundens samarbetsorgan anser att social-
tjänsten skall ha en skyldighet att ge stöd och avlastning till anhöriga
och att ordet "bör" därför byts ut mot "skall" i lagtexten. Kammarrätten
i Sundsvall påpekar att den föreslagna bestämmelsen inte motsvaras av
någon bestämmelse om rätt för den enskilde att få stöd och avlastning.
Sveriges pensionärsförbund (SPF) föreslår också mer preciserade regler
för anhörigstödet. Landsorganisationen (LO), Kommunalarbetarförbun-
det, Synskadades riksförbund, KALV-gruppen och Riksförbundet för
behandlingshem stöder kommitténs förslag men vill peka på den risk
som finns att förslaget medför ett ökat tryck på anhöriga. Handikappom-
budsmannen och De handikappades riksförbund tillstyrker förslaget men

130

betonar frivilligheten att vilja vårda någon och att bli vårdad. Röda
Korset föreslår att "avlastning" byts ut mot "avlösning" i syfte att
markera att den som är i behov av vård inte skall betraktas som en be-
lastning och att anhörigvårdaren inte heller är behov av avlastning utan
avlösning.

Skälen för regeringens förslag: Anhöriga svarar för betydande hjälp-
och stödinsatser till äldre och personer med funktionshinder. Det kan
handla om allt från socialt stöd, tillsyn och praktisk hjälp med hushålls-
sysslor till omfattande hjälp med personlig omvårdnad och i vissa fall
också uppgifter av sjukvårdskaraktär. Studier av omfattningen av an-
hörigas insatser tyder på att dessa är två till tre gånger större än sam-
hällets hjälpinsatser. En studie av yngre förtidspensionärer visade att
denna grupp fick närmare 80 procent av sitt hjälpbehov tillgodosett av
anhöriga. Den stora betydelsen av anhörigas hjälpinsatser framhålls allt
oftare men också det bristande stöd i vårdarrollen som många anhöriga
upplever.

I regeringens proposition Äldreomsorgen inför 90-talet (prop.
1987/88:176) behandlades frågan om ett förbättrat stöd till anhöriga. En
stor del av närståendes insatser skedde i det tysta utan att samhällets
vårdansvariga kände till förhållandet. Föredragande statsråd gjorde be-
dömningen att kunskaperna om den informella vården måste förbättras
bland äldreomsorgens personal och bland andra berörda. I propositionen
uttalades att "kommunerna bör undersöka vilka stödinsatser från sam-
hällets sida som den som vårdar en närstående har behov av och i sin
planering beakta dessa behov. Primärvården och hemtjänsten bör använ-
da sina resurser på ett sådant sätt att den som vårdar en närstående ges
bästa möjliga stöd". Enligt förslag i propositionen infördes fr.o.m. den
1 juli 1989 en rätt till ersättning och ledighet för närståendevård - den
s.k. närståendepenningen. Ett villkor för rätt till närståendepenning är att
den som vårdas är svårt sjuk och att hälsotillståndet är så nedsatt att det
föreligger ett påtagligt hot mot den sjukes liv.

Det finns tecken som tyder på att familjen och andra närstående under
senare år fått en allt mer betydande roll som vårdgivare. Situationen för
anhörigvårdare tycks dock, enligt den beskrivning Socialtjänstkommittén
gör, inte ha förbättrats nämnvärt under senare år. Anhörigomsorgen
tycks fortfarande vara en omsorg som sker i det tysta och det är ingen
självklarhet att man som anhörigvårdare får hjälp och stöd från sam-
hället. Demensförbundet genomförde våren 1989 en enkätundersökning
som riktade sig till anhöriga som vårdade en anförvant med ålders-
demens. Enligt enkätsvaren hade två tredjedelar av de hemmaboende
stöd från hemtjänsten och en del hade också stöd genom deltagande i
dagverksamhet. En femtedel av de tillfrågade hade inte fått någon avlös-
ning alls och för många hade den ständiga tillsynen inte medgett någon
längre vila under flera år.

Varje anhörigsituation och relation är unik. Även om de anhöriga inte
är någon homogen grupp kan man ändå urskilja ett genomgående
mönster för hur anhöriga hamnar i en situation där ansvaret för en när-
stående blir alltför betungande. Intervjuer med anhörigvårdare visar att

Prop. 1996/97:124

131

de allra flesta anhöriga ställer upp av kärlek och omtanke utan att reflek-
tera så mycket kring saken. Det upplevs ofta som en självklarhet att
hjälpa och det finns en positiv relation sedan tidigare. Få bestämmer sig
vid en viss given tidpunkt for att ge vård och omsorg utan växer snarare
in i anhörigrollen i en fortgående process. Att ständigt finnas till hands
for praktisk hjälp, tillsyn och omvårdnad innebär dock att bli bunden
och känna ansvar dygnet runt. Erfarenheter från olika försöksprojekt
visar att det kan vara svårt att nå anhöriga med olika slags stödinsatser.
Eftersom hjälpinsatserna oftast inletts på ett enkelt och självklart sätt kan
det senare, när vårdbehoven ökar, vara svårt att ta emot hjälp och avlös-
ning. Ju tyngre omvårdnadssituationen är och ju längre tid de anhöriga
gett vård och omsorg, desto svårare tycks det vara att be om hjälp.

Det kan många gånger vara svårt att skilja de anhörigas behov av hjälp
från det hjälpbehov som den enskilde hjälpmottagaren har. Ofta innebär
stödinsatser från samhällets sida direkt till den äldre, till bamet med
funktionshinder, till den psykiskt sjuke osv. att även den anhöriges situa-
tion underlättas. Men det behövs också insatser som riktar sig direkt till
de anhöriga.

För att underlätta den fortsatta läsningen ges här en definition av de
olika begreppen anhörig, anhörigomsorg och anhörigstöd. Med anhörig
avses här den person som inom familje- eller släktkretsen bistår en
annan. Ibland förekommer också att grannar och vänner träder in i an-
hörigas ställe och antar "funktionen" som anhörig. Därför bör i lagtexten
talas om närstående som är ett vidare begrepp. Med anhörigomsorg
avses olika former av hjälpinsatser som ges av anhöriga till personer
som på grund av sjukdom eller funktionshinder behöver sådana i sin
dagliga livsföring. Med anhörigstöd (eller stöd till anhöriga) avses olika
insatser som primärt syftar till att fysiskt, psykiskt och socialt underlätta
den anhöriges situation.

Den hjälp anhöriga ofta behöver och efterfrågar är att kunna få avlös-
ning från vårdsysslan. Avlösning kan innebära att hjälpmottagaren tidvis
vistas i en särskild boendeform så att de anhöriga kan få vila. Sådana
avlösningsvistelser kan planeras så att de återkommer regelbundet, s.k.
växelvård men det kan också förekomma behov av avlösning som inte
alltid kan planeras eller förutses långt i förväg. Dagverksamheter av
olika slag kan fungera som ett bra avlösningsaltemativ for många an-
höriga och även "nattverksamhet" har prövats med framgång for att
avlösa trötta anhöriga. En tredje huvudform handlar om insatser från
hemtjänsten som gör det möjligt for den anhörige att under en viss tid
av dygnet få avlösning och lämna över vårdansvaret.

Många anhöriga orkar inte bära ansvaret for vården helt ensamma utan
vill känna ett ömsesidigt ansvarstagande och få till stånd ett samarbete
med samhällets omsorg. Det kan handla om en fortlöpande personlig
kontakt med en handläggare inom socialtjänsten och att få känna sig
respekterad som samarbetspartner. Förutom individuella kontakter kan
anhöriga också ges stöd i grupp. Det är väl känt att många anhöriga
upplever den psykiska belastningen som den svåraste delen av vård-
åtagandet. Att få träffa andra i samma situation och få möjligheter att

Prop. 1996/97:124

132

dela med sig av känslor och upplevelser av att vara anhörigvårdare inne-
bär ett viktigt stöd för många. Anhöriggrupper förekommer bl.a. för
anhöriga till patienter som drabbats av stroke, för anhöriga till psykiskt
sjuka, förståndshandikappade bam och för anhöriga som vårdar demens-
sjuka i hemmet.

Som anhörig kan man under vissa förutsättningar få ekonomisk ersätt-
ning för sin vårdinsats från försäkringskassan, kommunen och i vissa
fall landstinget. De ersättningar som förekommer inom socialförsäkrings-
systemet och som direkt eller indirekt kan komma en anhörig till del är
bl.a. vårdbidrag, handikappersättning, assistansersättning och närstående-
penning. Varje kommun kan själv bestämma vilka riktlinjer som skall
gälla för anställning eller direkt ekonomiskt stöd till anhörigvårdare
vilket innebär att villkor för ersättning, ersättningsnivåer och handlägg-
ningsrutiner varierar mellan kommunerna.

Anhörigomsorgens omfattning är således betydande och det finns
mycket som tyder på att anhöriga inte får det stöd som krävs i situa-
tioner med ett ofta ensamt och psykiskt påfrestande vårdansvar. Även
när samhället går in med mycket stora hjälpinsatser till hemmaboende
äldre och funktionshindrade personer täcker hjälpen endast en begränsad
del av dygnets 24 timmar. Åtskilliga anhöriga till långvarigt sjuka och
funktionshindrade personer lever under fysiskt, psykiskt och socialt på-
frestande förhållanden. Regeringen anser mot denna bakgrund att det är
viktigt att synliggöra behovet av och utveckla stödet till anhörigvårdama.
Förslaget om en ny bestämmelse i socialtjänstlagen syftar till att marke-
ra vikten av att socialtjänsten tar ansvar för att ge stöd till anhöriga som
vårdar långvarigt sjuka, äldre eller människor med funktionshinder. En-
ligt regeringens förslag till ny bestämmelse bör kommunerna genom stöd
och avlösning underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka,
äldre och personer med funktionshinder.

Den nya bestämmelsen innehåller inte några närmare föreskrifter om
hur stödet till anhöriga bör utformas. Stödet till anhöriga skall ses som
en frivillig verksamhet för kommunen som också får stort inflytande
över utformningen. Den preventiva ansatsen är en viktig utgångspunkt
vid utformning av stödinsatser till anhöriga. Utveckling av en medveten
strategi för anhörigstöd handlar om att hjälpa den anhörige att hjälpa
innan också denne blir fysiskt eller psykiskt utsliten. I detta samman-
hang finns också anledning att hänvisa till vad som anförs om behovet
av tidiga/förebyggande insatser som beskrivs i avsnitt 7. Erfarenheterna
talar för att olika slag av dagverksamheter för den hjälpbehövande har
en viktig avlastande funktion för anhöriga och att det kan behövas mer
flexibla öppettider utifrån anhörigas behov. Det torde också krävas en
kvalitativ utveckling av innehållet i bl.a. växelvårdsinsatser och andra
former av tillfälliga avlastningsvistelser utanför hemmet. Innehållet i en
sådan vistelse måste också tillföra hjälpmottagaren något positivt och
inte enbart utgöra ett tillfälligt "hotellerbjudande". I annat fall finns risk
att den anhörige inte vill ta emot erbjudandet om avlösning.

Behovet av ett förbättrat anhörigstöd tar sin utgångspunkt i olika slag
av fysiskt och psykiskt påfrestande vårdsituationer. Sådana situationer är

Prop. 1996/97:124

133

inte begränsade till vård i form av praktiskt stöd i hemmet eller hjälp
med personlig omvårdnad. Av lika stor betydelse är utvecklingen av stöd
till föräldrar som har bam med missbruksproblem eller lider av psykisk
sjukdom. Den preventiva ansatsen, ett förbättrat innehåll och en med-
veten strategi för att organisera stödet till anhöriga är en förutsättning
för att nå syftet med den nya bestämmelsen om stöd till anhöriga.

10.4 Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen
Ädel-reformen som genomfördes år 1992 innebar att kommunerna fick
ett samlat ansvar för äldreomsorgen. Bl.a. överfördes verksamheter för
somatisk långtidssjukvård - 31 000 sjukhemsplatser - till kommunerna.
Före Ädel-reformen betraktades sjukhemmen som sluten vård och lands-
tingen tog ut avgifter enligt bestämmelser i lagen om allmän försäkring
med ett visst högsta belopp per dag för ålders- och förtidspensionärer. I
socialtjänstförordningen fanns t.o.m. februari 1993 vissa centralt reglera-
de bestämmelser inom det kommunala avgiftsområdet. Avgifter som
avsåg helinackordering i särskild boendeform skulle bestämmas så att
den boende förbehölls tillräckliga medel för sina personliga behov. Det
s.k. förbehållsbeloppet skulle utgöra 30 procent av folkpensionen och 20
procent av skillnaden mellan de sammanlagda inkomsterna och folkpen-
sionsbeloppet - allmänt benämnd 30/20-regeln.

De övertagna sjukhemmen har efter Ädel-reformen inrymts i begreppet
särskilda boendeformer för service och vård enligt 20 § SoL. De då-
varande bestämmelserna i SoL och i AFL innebar stora avgiftsskillnader
mellan i princip likvärdiga boendeformer vilket aktualiserade en översyn
av de kommunala avgiftssystemen. År 1991 tillsattes Ädel-avgifisutred-
ningen (S 1991:12) med uppgift att lämna förslag till mer enhetliga och
rättvisa avgifter. I betänkandet "Avgifter och högkostnadsskydd inom
äldre- och handikappomsorgen (SOU 1992:50) föreslogs ett statligt reg-
lerat högkostnadsskydd vilket dock inte kom att följas upp av förslag i
propositionen (1992/93:129) om avgifter inom äldre- och handikappom-
sorgen. Riksdagen beslutade år 1992 att den reglering som avsåg nivån
på förbehållsbeloppet för boende med helinckordering skulle upphävas
och att kommunerna skulle få ta ut avgifter för de övertagna sjukhem-
men enligt samma grunder som för övriga boendeformer. Ändringen
trädde i kraft den 1 mars 1993 och innebar att kommunerna enligt 35 §
SoL får ta ut avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer, att
avgifterna skall vara skäliga och inte får överstiga kommunens självkost-
nad och att den enskilde skall förbehållas tillräckliga medel för sina
personliga behov.

Prop. 1996/97:124

134

Regeringens bedömning: Det är viktigt att kommunerna följer de
allmänna riktlinjer för handläggning av avgiftsfrågor som
redovisades i propositionen (1992/93:129) om avgifter inom äldre-
och handikappomsorgen. Utvecklingen av avgifterna måste följas
med största uppmärksamhet och bl.a. rättssäkerhetsaspekter måste
få större genomslag. Inom ramen för sitt tillsynsansvar skall Läns-
styrelserna följa upp utvecklingen på avgiftsområdet med utgångs-
punkt dels i rättssäkerhetsaspekter, dels i den enskildes rätt till en
skälig levnadsnivå även vid behov av omsorg och vård.

Prop. 1996/97:124

Skälen för regeringens bedömning: I propositionen om avgifter inom
äldre- och handikappomsorgen betonades att enskilda måste förbehållas
tillräckliga medel för att kunna bekosta t.ex. privat utförd städning, hem-
handling, fotvård och andra sociala tjänster i de fall sådana tjänster inte
inryms i ett kommunalt åtagande. Inom förbehållsbeloppet måste också
finnas utrymme för övriga personliga behov som kan gälla tandvård,
läkarvård, läkemedel, hjälpmedel, resor samt övriga kostnader som möj-
liggör ett aktivt deltagande i samhällslivet. När det gäller funktions-
hindrade personer finns det enligt vad som framhölls i propositionen,
skäl att uppmärksamma denna grupps särskilda behov av service och
omvårdnad, familjesituation och arbetssituation. Vidare påpekades att de
merkostnader som följer av funktionshindret måste kunna påverka av-
giftens storlek.

I propositionen behandlades också samboende och makars ekonomiska
villkor när den ena parten mer permanent flyttar till en särskild boende-
form. Föredragande statsråd betonade att avgiftsreglerna inte får ut-
formas så att samboende/makar tvingas till skilsmässa eller avstår från
nödvändig vård av ekonomiska skäl.

Socialutskottet uttalade i betänkandet Avgifter inom äldre- och handi-
kappomsorgen (bet. 1992/93 :SoU 12) att olika boendestandard i särskilda
boendeformer skall beaktas vid avgiftssättningen och att kommunen
beaktar makar/samboendes ekonomiska situation när den ene flyttar till
särskild boendeform. Utskottet förutsatte vidare att kommunen kontrue-
rar egna högkostnadsskydd och att det borde finnas regler för jämkning
av avgifterna.

Några månader efter att de nya bestämmelserna trätt i kraft lämnade
Socialstyrelsen en uppföljningsrapport vilken visade att det fanns stora
kommunala variationer i avgiftsuttag, t.ex. kunde en plats i ett flerbädds-
rum kosta mellan 600 kronor upp till 2 300 kronor per månad. Det före-
kom olika system för förbehållsbelopp och avgiftstak och flertalet kom-
muner hade kvar den tidigare 30/20-regeln i särskilt boende.

Socialstyrelsen gavs i regleringsbrevet för 1995/96 i uppdrag att kart-
lägga och analysera de kommunala avgifterna på äldre- och handikapp-
området. Uppdraget redovisades hösten 1996 i rapporten Äldreom-
sorgens avgifter (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1996:6). 1
rapporten konstaterar Socialstyrelsen att det finns brister som framförallt

135

rör den enskildes skydd mot för höga avgifter. 1 40 % av kommunerna
finns inte något förbehållsbelopp fastställt för personer med hjälp i ordi-
närt boende. Många kommuner har socialbidragsnormen som utgångs-
punkt för nivån på förbehållsbeloppet. Enligt Socialstyrelsen bör förbe-
hållsbeloppet ligga på en högre nivå än socialbidraget. Hänsyn bör tas
till den enskildes samlade kostnader för boende, hemtjänst, hälso- och
sjukvård, läkemedel, tandvård, sjukresor, färdtjänst och andra insatser av
servicekaraktär. I förarbetena till lagen betonades vikten av att särskilt
uppmärksamma situationen för make/maka till person som vistas i dag-
vårdsverksamhet, korttidsboende eller behöver flytta till särskilt boende.
Kartläggningen visar bl.a. att hälften av kommunerna inte tar hänsyn till
makars/samboendes ekonomiska situation när den ena parten bor i sär-
skild boendeform. Också när det gäller yngre funktionshindrade marke-
rades i förarbetena att särskild hänsyn skulle tas till denna grupps behov
att aktivt kunna delta i samhällslivet. Endast 10 procent av kommunerna
har angett att särskild hänsyn skall tas till yngre funktionshindrade. All-
männa riktlinjer och handläggningsregler för jämkning av avgiften sak-
nas i en fjärdedel av kommunerna. Kartläggningen redovisar också
brister när det gäller information till den enskilde om vilka regler som
gäller för jämkning och avgifter.

Regeringen ser med oro på de brister i handläggning och rättssäkerhet
som enligt kartläggningen alltjämt finns i kommunerna särskilt vad
gäller avgifter för särskilt boende. Ännu fyra år efter att de nya bestäm-
melserna trätt i kraft är den enskilde utlämnad till otydliga eller
obefintliga regler för t.ex. jämkning och måste ofta själv väcka frågan
om sådan. Nivån på förbehållsbeloppet måste garantera den enskilde en
skälig levnadsnivå och inte ligga så lågt att kostnader för t.ex. läkarvård,
läkemedel, resor m.m. måste täckas med socialbidrag.

Prop. 1996/97:124

11 Frågor rörande missbrukare

11.1 Socialtjänstens ansvar

Regeringens bedömning: Regeringen föreslår inga ändringar i
nuvarande 11 § SoL men vill dock markera socialtjänstens skyl-
dighet att ägna människor som missbrukar alkohol eller andra
beroendeframkallande medel ökad uppmärksamhet

Kommitténs förslag: Socialtjänstkommitten föreslår att nuvarande
§ 11 SoL utgår och att socialtjänstens arbete med vissa grupper i sam-
hället konkretiseras i en ny sammanhållen målparagraf. Kommittén före-
slår att lagen skall ange att socialtjänsten på samhällsnivå, grupp- och
områdesnivå samt på individnivå skall verka för vissa mål som gäller
bam och ungdom, äldre människor, människor med funktionshinder,

136

människor med missbruksproblem och människor som saknar medel till
sitt uppehälle.

Remissinstanserna: När det gäller människor med missbruksproblem
betonar ett antal remissinstanser att socialtjänsten aktivt skall sörja för
att missbrukaren kommer ifrån sitt missbruk. Några anser att miss-
brukarvården, om kommitténs förslag genomförs, förlorar den tydliga
plats den haft i nu gällande lagstiftningen. Socialstyrelsen anser att ord-
valet "komma ifrån sitt beroende" är mindre lämpligt då det bör vara
socialtjänstens uppgift att hjälpa missbrukare och motverka missbruk
oavsett om den som missbrukar utvecklat ett beroende eller inte.

Skälen för regeringens bedömning: Den bestämmelse ( 11 § SoL)
som i dag reglerar socialtjänstens insatser mot missbruk behandlar frågor
om förebyggande arbete samt vikten av att genom information och upp-
sökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar som följer av
missbruk. I bestämmelsen sägs även att socialnämnden skall aktivt sörja
för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han be-
höver för att komma ifrån missbruket.

Regeringen anser i likhet med vissa av remissinstanserna att social-
tjänstens ansvar för åtgärder mot missbruk även fortsättningsvis tydligt
bör framgå av socialtjänstlagen. Av 11 § framgår att socialtjänsten har
ett särskilt ansvar både för insatser i syfte att förebygga missbruk och
insatser åt den som till följd av missbruk har behov av särskilda åtgärder
till stöd och hjälp. Av paragrafen framgår också socialtjänstens skyldig-
het att lämna erforderlig hjälp och vård åt enskilda missbrukare och att
socialtjänsten alltid måste bedriva en aktiv verksamhet för att nå och
hjälpa de enskilda människor som har problem med missbruk. Socialt-
jänstens skyldighet att motverka missbruk av alkohol och andra
beroendeffamkallande medel innebär en skyldighet att verka även om
den enskilde missbrukaren inte framställt önskemål om hjälp.

Mot bakgrund av den utvärdering och genomgång beträffande social-
tjänstens insatser för missbrukare som socialtjänstkommittén redovisat i
slutbetänkandet kan regeringen konstatera att det finns ett stort behov av
kunskap om vilka effekter olika insatser inom missbrukarvården ger.
Socialtjänsten har också stora svårigheter att bedöma vårdinnehåll och
kvalitet inom missbrukarvården i relation till kostnader eftersom ut-
värderingar av behandlingsresultat är sällsynta.

För att få fram sådan kunskap krävs ökade satsningar på utvärdering
och forskning. Även dokumentation och kvalitetssäkring samt metoder
för uppföljning och utvärdering av vårdens effekter behöver utvecklas.
Bristen på kvalitetstänkande gäller inte enbart missbrukarvården utan är
ett generellt problem för socialtjänstens allra flesta verksamheter. För att
utveckla kvalitetstänkandet inom socialtjänsten anser regeringen att be-
stämmelser om kvalitet bör införas i lagen (se vidare avsnitt 7).

Vidare bör de insatser och behandlingsformer som tillhandahålls inom
missbrukarvården präglas av mångfald och flexibilitet. De specifika
vårdbehoven kan variera starkt mellan olika personer och utbudet av
insatser bör därför kännetecknas av hög grad av differentiering. Idag
pågår ett utvecklingsarbete i kommunerna för att finna nya och flexibla

Prop. 1996/97:124

137

former for vård och behandling av olika grupper med missbruksproblem.
Regeringen ser mycket positivt på denna utveckling. Planmässighet och
långsiktighet (vårdkedjetänkande) bör enligt regeringens mening vara en
viktig utgångpunkt för de insatser som socialtjänsten erbjuder personer
med missbruksproblem.

Den nuvarande lagens grundläggande intentioner innebär att social-
tjänstens insatser i form av stöd, vård och behandling av vuxna miss-
brukare så långt möjligt skall ges i frivilliga former med beaktande av
den enskildes självbestämmanderätt. Den enskildes inflytande över
vården framhålls ofta som viktig for dennes motivation samt behand-
lingsresultat inom vården.

Principerna om frivillighet och självbestämmande bör dock enligt rege-
ringens mening även fortsättningsvis vara utgångspunkten för social-
tjänstens insatser for missbrukare. Regeringen vill särskilt betona att ett
sådant förhållningssätt inte bör innebära en passiv hållning från social-
tjänstens sida. Att vården så långt möjligt ges i frivilliga former innebär
samtidigt en skyldighet for socialtjänsten att aktivt söka upp och moti-
vera enskilda missbrukare för insatser i syfte att motverka och förhindra
fortsatt missbruk. Det är väl känt att missbrukare inte sällan har en
ytterst ambivalent inställning till att acceptera erbjudande om vård och
behandling. Missbrukets signum - åtminstone i början av missbruket -
är ett starkt förnekande av problemen inför omvärlden. Detta ställer spe-
ciella krav på kompetens och metodik både i socialtjänstens uppsökande
arbete och i motivationsarbetet i det enskilda fallet.

Av stor betydelse för socialtjänstens möjligheter att motverka missbruk
är att tidigt upptäcka och i ett tidigt skede av missbruket ge stöd och
hjälp. Alkoholpolitiska kommissionen har i studier funnit att tidig upp-
täckt och relativt enkla insatser (rådgivning, stödsamtal m.m.) som har
prövats framför allt inom hälso- och sjukvården kan ge goda resultat.
Ökade ansträngningar bör därför ägnas åt den typen av individuella
insatser, för att därigenom kunna påverka riskfyllda alkoholvanor och
förhindra att de utvecklas till ett missbruk. En sådan omorientering är
också enligt alkoholpolitiska kommissionens bedömning kostnadseffek-
tiv.

Socialtjänstens möjligheter att tidigt upptäcka ett begynnande missbruk
begränsas framför allt till de personer som söker upp socialtjänsten i
andra syften än att få stöd och hjälp för sitt missbruk. Det gäller t.ex. de
som ansöker om försörjningsstöd eller annat bistånd. Ambitionen att
tidigt få kontakt med personer i riskgruppen förutsätter därför att fler
aktörer än socialtjänsten engageras och tar på sig ett ansvar i detta arbe-
te. Samverkan mellan socialtjänsten och andra samhällsorgan är här av
avgörande betydelse (se vidare avsnitt 7).

Tidiga insatser förutsätter också ett flexibelt, differentierat och väl
utbyggt utbud av insatser i öppna former som av enskilda uppfattas som
attraktiva och som passar olika grupper och behov. Metoder behöver
utvecklas som gör det möjligt att välja rätt vårdform till den enskildes
vårdbehov. Utformningen av socialtjänstens information om missbrukets
skadeverkningar och om de hjälpmöjligheter som finns har också stor

Prop. 1996/97:124

138

betydelse for att i ett tidigt skede av missbruket nå enskilda med lämp- Prop. 1996/97:124
liga stödinsatser.

När det gäller socialtjänstens insatser på samhälls- och gruppnivå för
att förebygga och motverka missbruk delar regeringen alkoholpolitiska
kommissionens uppfattning att detta arbete framför allt bör inriktas på
bam och ungdomar. Det krävs åtgärder både för att senarelägga debuten
och minska användningen av både alkohol och andra droger bland unga.
Regeringen anser därför att det förebyggande arbetet bland bam och
ungdomar i kommunerna även fortsättningsvis bör vara en lagreglerad
uppgift. Utgångspunkten i det allmänt förebyggande arbetet i kommunen
bör ingå i en sammanhållen strategi inom ramen för en alkohol- och
drogpolitisk handlingsplan. En sådan handlingsplan bör tas fram i sam-
verkan mellan socialtjänsten, fritids- och kulturförvaltningarna, skolan,
de frivilliga organisationerna och polisen m.fl., där de olika aktörernas
roller och uppgifter klargörs. Ansvaret för att samordna det förebyggan-
de arbetet bör ligga hos kommunstyrelsen.

Regeringen ser det som mycket angeläget att bam och ungdomar under
sin uppväxt har tillgång till drogfria miljöer och aktiviteter, att använ-
dande av alkohol och andra droger motverkas samt att det på kommunal
nivå förs en ansvarsfull politik när det gäller tillstånd att servera alko-
holdrycker. Det bör dessutom vara en prioriterad uppgift för social-
tjänsten att bedriva uppsökande verksamhet samt tillhandahålla insatser
för olika riskgrupper bland bam, ungdomar och vuxna för att förebygga
och motverka missbruk.

11.2 Handläggning av missbruksärende

Regeringens förslag: En ny regel införs med innebörden att om
en utredning som avser vård av missbrukare har inletts skall den
avslutas och beslut fattas, även om den enskilde byter vistelse-
kommun under utredningstiden, såvida inte den nya vistelsekom-
munen samtycker till att överta ärendet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Nyköpings kommun anser att det ofta är orealis-
tiskt att slutföra en påbörjad missbruksutredning när den enskilde flyttat
till en annan kommun då det ofta inte är känt till vilken adress eller ort
som missbrukaren flyttat. Kommunen anser att ett lagstadgat krav ofta är
för starkt och kategoriskt samt att resurserna som åtgår till att söka efter
missbrukare blir oförsvarbara.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande lagstiftning finns inte
någon uttrycklig regel om slutförande av påbörjad utredning när någon
flyttar från kommunen under utredningstiden. En utredning får inte ligga
nere på grund av att det råder oklarhet om vem som har ansvaret för att
slutföra utredningen. Den kommun som inlett en utredning bör enligt
regeringens bedömning även vara skyldig att slutföra den och fatta be-

139

slut i ärendet. Om den nya vistelsekommunen förklarar sig villig att ta Prop. 1996/97:124
över utredningen bör dock inget hindra att ärendet överlämnas dit.

11.3 Avgifter inom missbrukarvården

Regeringens bedömning: Regeringen anser inte att det finns skäl
att för närvarande ändra gällande bestämmelser vad gäller avgifts-
systemet inom missbrukarvården.

Kommitténs förslag: Socialtjänstkommittén föreslår att frågan om den
enskildes avgifter enligt 34 § SoL vid vård på institution eller i familje-
hem på grund av missbruk bör bli föremål för en särskild översyn.

Remissinstanserna: Svenska kommunförbundet och ett antal kommu-
ner anser att det är stötande för den allmänna rättskänslan att missbruka-
re under en vårdperiod får möjlighet att spara pengar medan samhället
står för hela vårdkostnaden. Man anser att ett avgiftssystem skall fast-
ställas så att den enskilde betalar för den vård och behandling han er-
håller i familjehem eller på institutioner utifrån den enskildes betal-
ningsförmåga. Vidare föreslår Svenska kommunförbundet en form av
rabattsystem för dem som fullföljer sin behandling i syfte att öka moti-
vationen hos missbrukaren att fullfölja behandlingen.

Nacka kommun anser att kommunerna av terapeutiska skäl skall kunna
ta ut en viss avgift även för rehabilitering som bedrivs i öppna former,
t.ex. daglig verksamhet för psykiskt sjuka och för vuxna missbrukare.

Skövde kommun anser att avgifterna för missbrukarvård vid institu-
tioner även i fortsättningen bör jämställas med vad som gäller inom
sjukvården samt att avgiften bör kunna sättas ned för den som har låg
eller ingen sjukpenning.

Socialstyrelsen anser i likhet med socialtjänstkommittén att det är mo-
tiverat med en särskild översyn vad gäller avgifterna inom missbrukar-
vården. Men i avvaktan på en sådan översyn bör texten i den aktuella
paragrafen ändras till "Kommunerna skall dock ... ta ut ersättning" för
att förtydliga att den enskilde som erhåller vård skall betala för sitt
uppehälle på samma sätt som när han eller hon inte erhåller vård och
behandling. Hänsyn bör naturligtvis enligt Socialstyrelsen tas till den
enskildes betalningsförmåga.

Skälen för regeringens bedömning: I olika skrivelser till Socialdepar-
tementet har framförts att nuvarande bestämmelser om avgifter inom
missbrukarvården bör ses över. Avgiftssystemet idag medför att vård-
tagama lever under olika ekonomiska villkor i samband med institutions-
vård eller familjevård. Bland annat framförs att missbrukare med förtids-
pension eller sjukpenning under en period av institutionsvård har möjlig-
het att spara pengar samtidigt som samhället fullt ut bekostar själva
vården. Andra invändningar mot nuvarande system är att avgiftssystemet
medför att intagna vid institutioner lever under vitt skilda ekonomiska
villkor. Vissa har ingen sjukpenninggrundande inkomst eller har en otill-

140

räcklig sjukpenning och är därför berättigade till kompletterande social-
bidrag för sitt uppehälle, medan andra har en relativt hög rehabiliterings-
ersättning under behandlingstiden. Detta förhållande anses kunna ha en
negativ inverkan på vissa klienters motivation.

Enligt bestämmelserna i 34 § SoL får kommunen ta ut ersättning för
uppehälle av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller
därmed jämförbara berusningsmedel får vård eller behandling i ett hem
för vård eller boende eller i ett familjehem. Det innebär att såväl den
som vistas frivilligt i ett behandlingshem som den som vistas där med
stöd av LVM omfattas av avgifitsskyldigheten, förutsatt att denne har
inkomster att betala med, dvs. i regel sjukpenning eller pension. Ersätt-
ningen får högst motsvara det avdrag som görs från sjukpenningen vid
sjukhusvård. Ersättningen avser således endast uppehälle, medan själva
vården och behandlingen inte får avgifitsbeläggas.

Det finns enligt regeringens mening ett starkt samhällsintresse av att
missbrukare blir fria från sitt missbruk. Förutom de skador som miss-
bruket förorsakar missbrukaren själv och hans anhöriga innebär miss-
bruket stora kostnader för sjukvård, sjukförsäkring, socialbidrag, m.m. I
dag är de flesta överens om att den enskilde missbrukaren skall betala
kostnaderna för sitt uppehälle i samband med behandling på hem för
vård eller boende eller i familjehem. Att den enskilde i detta avseende
åläggs ett ekonomiskt ansvar är enligt regeringens mening en väsentlig
del i den sociala rehabiliteringen av missbrukaren. Kostnaderna för
själva vården och behandlingen bör dock enligt regeringens mening inte
drabba den enskilde så att dennes motivation till att komma bort från
missbruket äventyras. Att införa avgifter för själva vården skulle med
stor sannolikhet medföra att en missbrukare i det längsta undviker att
söka kontakt med socialtjänsten eller frivilligt acceptera de vårdinsatser
som erbjuds. Tidiga vårdbehov skulle inte tillgodoses i samma utsträck-
ning som idag med risk att tvångsvården skulle öka. Att avgiftsbelägga
tvångsvården är enligt regeringens bedömning tveksamt ur etiska syn-
punkter.

Institutionsvård är avsedd att pågå under en begränsad tidsperiod. Där-
efter skall missbrukaren åtevända till sin hemmiljö och till ett eget boen-
de. Det är därför ur rehabiliteringssynpunkt av stor betydelse att den
enskilde ges förutsättningar att under behandlingsperioden betala kost-
nader för sin bostad utanför institutionen och för andra löpande utgifter
som denne har. Det är också viktigt att den enskilde efter genomgången
institutionsbehandling har ekonomiska förutsättnigar att fullfölja efter-
vården i öppna former i sin hemmiljö.

Regeringen anser inte att det finns nog starka skäl att ändra nuvarande
bestämmelser när det gäller avgiftssysemet inom missbrukarvården. Att
jämställa avgiftssystemt inom missbrukarvården med vad som gäller för
sjukvårdsinsatser överensstämmer också med de grundläggande prin-
ciperna som vi har inom det svenska välfärdssystemet.

Prop. 1996/97:124

141

12 Kommunal nämndorganisation och sociala
distriktsnämnder enligt socialtjänstlagen

Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Bestämmelserna om sociala distrikts-
nämnder i 41-46 §§ socialtjänstlagen tas bort.

Utredningens förslag: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte anfört några invändningar.

Skälen för regeringens förslag. All kommunal verksamhet är inord-
nad i den kommunala nämndorganisationen. Beslut i ärenden som gäller
nämndernas organisation och verksamhetsformer kan enligt 3 kap. 9 §
första stycket 3 kommunallagen (1991:900), KL, endast fattas av kom-
munfullmäktige. Fullmäktige skall enligt 3 kap. 3 § KL tillsätta de
nämnder som utöver kommunstyrelsen behövs för att fullgöra kommu-
nens uppgifter enligt särskilda författningar och for verksamheter i
övrigt. Kommunstyrelsen är en nämnd och en nämnd får enligt 3 kap.
5 § KL inte bestämma om rättigheter och skyldigheter for kommunen i
ärenden där nämnden företräder kommunen som part. I en kommun
måste det därför finnas minst en nämnd utöver kommunstyrelsen.

Varje nämnd har enligt 6 kap. 7 § KL bl.a. ett ansvar för att den egna
verksamheten bedrivs ändamålsenligt och i övrigt på ett tillfredsställande
sätt. Nämnderna skall även se till att verksamheten bedrivs i enlighet
med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de före-
skrifter som gäller for verksamheten.

Den kommunala nämndorganisationen har framförallt genom 1991 års
kommunallag genomgått en betydande förändring. Frågan om en friare
nämndorganisation genom avskaffande av tidigare obligatoriska nämnder
som socialnämnd, skol- styrelse, byggnadsnämnd, räddningsnämnd och
miljö- och hälsoskyddsnämnd har behandlats av riksdagen vid olika
tillfällen. Avskaffandet av en obligatorisk socialnämnd skedde genom
riksdagsbeslut i december 1990 (prop. 1990/91:14, bet. 1990/9 l:SoU9,
rskr. 1990/91:97). Beslutet fattades ett halvår före beslutet om att anta
en ny kommunallag. Kommunernas behov att själva fritt få ordna sin
sociala organisation efter lokala förutsättningar ansågs vara så stort att
skäl inte förelåg att avvakta den pågående utvärderingen av försök med
friare kommunal nämndorganisation.

Enligt 4 § första stycket SoL fullgörs kommunens uppgifter inom
socialtjänsten av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestäm-
mer. Genom reglerna i 1991 års kommunallag bestäms vilka olika orga-
nisationsmodeller som fullmäktige kan besluta om för sin nämndorgani-
sation.

Oaktat regleringen i kommunallagen om en fri nämndorganisation
finns det i socialtjänstlagen kvar en särskild reglering om sociala
distriktsnämnder (41-46 §§). Möjligheten att inrätta en särskild distrikts-
organisation for social verksamhet öppnades genom lagen (1970:296)
om social centralnämnd m.m. Motiven till en geografisk distriktsindel-

142

ning var bl.a. att flera förtroendevalda i stora kommuner kunde knytas
till förvaltningen av socialvårdsangelägenhetema och att beslutsfunk-
tionerna kunde läggas närmare kommuninvånarna. I SoL infördes ett
antal bestämmelser om denna organisationsform. Bestämmelserna
(41-46 §§) har idag i allt väsentligt samma innehåll som vid socialtjänst-
lagens ikraftträdande den 1 januari 1982. De förutsätter att det fortfaran-
de finns en överordnad nämnd (socialnämnd) för sociala verksamheter
och att distriktsnämndema står i ett subordinationsförhål lande till denna.

Den fria nämndorganisationen i KL utgår från att alla kommuner och
landsting ges möjlighet att organisera sin verksamhet på ett friare sätt.
Till denna frihet hör att de får bestämma hur de vill fördela sina upp-
gifter på olika kommunala nämnder. Grundsynen bakom reformen
bygger på en stark tilltro till kommunernas och landstingens förmåga att
ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna har tilldelat dem
(prop. 1990/91:117, s. 40).

När riksdagen beslutade att avskaffa skyldigheten för kommuner att ha
en särskild socialnämnd förutsattes att frågan om socialtjänstens framtida
organisation skulle ingå som en del av propositionen med förslag om en
ny kommunallag. Frågor som borde ha blivit föremål för överväganden
var bl.a. bestämmelserna om sociala distriktsnämnder. Några sådana
överväganden gjordes emellertid inte i propositionen (prop.
1990/91:117). I propositionen om följdlagstiftning till den nya kommu-
nallagen (prop. 1991/92:17, s. 9) anfördes allmänt att det i en del för-
fattningar inom det kommunala området finns regler med anknytning till
kommunallagen som kan behöva ses över när den nya lagen tillämpats
någon tid.

Reglerna i 1991 års kommunallag om en fri nämndorganisation bygger
delvis på samma grundtankar som reglerna om sociala distriktsnämnder
i socialtjänstlagen. Skillnaden är att kommunallagens regler spänner över
hela den politiska nämndorganisationen i en kommun och att reglerna
om distriktsnämnder i socialtjänstlagen förutsätter att det fortfarande
finns en socialnämnd med kommunövergripande uppgifter.

Vid tillämpning av 3 kap. 4 § KL kan en kommun uppnå samma orga-
nisationsform som med distriktsnämnder enligt SoL. En geografisk
nämndindelning kan uppnås genom tillämpning av 3 kap. 4 § 2 KL och
subordinationsförhållande mellan nämnd och distriktsnämnd genom
tillämpning av 3 kap. 4 § 4 samma lag. Önskar kommunen inte tillämpa
reglerna i SoL om sociala distriktsnämnder kan den istället välja en
modell med total funktionsuppdelning mellan jämbördiga nämnder eller
någon annan modell som rymms inom kommunallagens ramar. Eftersom
det är kommunen som enligt 3 kap. 4 § KL bestämmer nämndernas
verksamhetsområde och inbördes förhållanden kan den uppnå samma
interna reglering som bestämmelserna i SoL om sociala distriktsnämnder
kan åstadkomma. 41-46 §§ SoL är inte tvingande och fyller inte längre
någon självständig rättslig funktion. Då de undantagslöst kan ersättas
med olika bestämmelser i KL och några skyddsvärda intressen inte
riskeras föreslår regeringen att de upphävs.

Prop. 1996/97:124

143

13 Särskilda bestämmelser om enskild verksamhet Prop. 1996/97:124

13.1 Tillståndspliktig verksamhet

Regeringens förslag: Krav på tillstånd av länsstyrelsen skall
krävas för yrkesmässigt bedriven enskild heldygnsverksamhet i
form av hem för vård eller boende, särskilda boendeformer för
äldre eller funktionshindrade samt hem för viss annan heldygns-
vård. Krav på tillstånd skall också gälla för enskilt bedrivet hem
eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av
dygnet. Undantagen från krav på tillstånd skall vara sådan social-
tjänstverksamhet som kommunen med stöd av ett entreprenadavtal
överlämnat till en enskild vårdgivare att utföra.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Regeringen har dock valt att behålla begreppet enskild verksam-
het i stället för det av kommittén föreslagna begreppet privat verksam-
het.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen.

Skälen för regeringens förslag: Kommittén har gjort en noggrann
genomgång av de förändringar som i flera avseenden inträffat i den
kommunala verksamheten sedan socialtjänstlagen tillkom. Dessa föränd-
ringar har bl.a. skapat oklarheter om nu gällande definitioner av till-
ståndspliktig verksamhet. Det är därför angeläget att precisera och av-
gränsa vilka verksamheter som skall omfattas av tillståndsplikt.

Enligt regeringens mening bör all enskild heldygnsverksamhet som
yrkesmässigt tillhandahåller vård, behandling, omvårdnad och tillsyn för
bam, ungdomar eller vuxna ha tillstånd för att få bedrivas. Med hel-
dygnsverksamhet avses hem för vård eller boende, särskilda boende-
former samt hem för viss annan heldygnsvård.

Tillståndsplikt bör också gälla för sådana hem som tillhandahåller
korttidsvård, exempelvis i form av växelvård för att avlasta en anhörig-
vårdare, som rehabilitering eller som utslussning efter en sjukhusvistelse.
Kommittén har som beteckning för dessa hem föreslagit begreppet hem
för viss annan heldygnsvård, eftersom dessa inte är att betrakta som en
särskild boendeform utan som en tillfällig vårdform med ett särskilt
syfte. Till dessa hem bör dock, som kommittén föreslagit, inte inräknas
s.k. hospicevård, dvs. vård i livets slutskede, då denna vård vanligtvis i
huvudsak innehåller kvalificerad medicinsk smärtlindring och annan
medicinsk behandling som faller under bestämmelserna för hälso- och
sjukvård.

Krav på tillstånd bör också gälla, vad avser vård och omvårdnad, för
de boendeformer där den enskilde har ett eget hyreskontrakt eller äger
sin bostad och oavsett om den enskilde betalar hela eller delar av den
vård som ges.

144

Även dagvård i enskild regi for de mest utsatta grupperna, t.ex. miss- Prop. 1996/97:124
brukare, äldre med omfattande vårdbehov och funktionshindrade per-
soner bör vara tillståndspliktig. I den senare gruppen ingår också dag-
vård för psykiskt störda och personer med demenssjukdom. Dessutom
bör, enligt regeringens mening, olika dagverksamheter med behandlings-
inslag for bam och ungdomar, vilka blivit allt vanligare, omfattas av
tillståndsplikten.

Avgränsningsproblemen mellan tillståndspliktig HVB-verksamhet och
annan verksamhet för bam och ungdomar har behandlats av kommittén.

Enligt regeringens mening bör viss sådan verksamhet som kommittén
har pekat på, s.k. båtprojekt, jämställas med institutionsvård och vara
tillståndspliktig. Däremot bör lägerverksamhet, där ofta föräldrarna har
ansvaret för den underårige, inte kräva tillstånd.

För entreprenadverksamhet har kommunen, enligt kommunallagen,
samma ansvar som för den verksamhet som bedrivs i egen regi. Någon
tillståndsgivning erfordras därför inte. Om entreprenören däremot be-
driver tillståndspliktig verksamhet utöver vad som regleras i entreprenad-
avtalet gäller givetvis krav på tillståndgivning.

Hem för vård eller boende

Det råder för närvarande oklarhet när det gäller familjehemmen. Vissa
familjehem har efter nuvarande socialtjänstlags tillkomst omvandlats till
hem för vård eller boende och därmed blivit tillståndspliktiga. Denna
omvandling - från familjehem till institution - har skett utan att
familjens bostad eller verksamhetens innehåll nämnvärt förändrats.

Regeringen finner, i likhet med kommittén, det angeläget att avgränsa
tillståndspliktig institutionsvård från familjehemsvård. Det bör ankomma
på kommunen att i samband med utredningen om ett familjehems lämp-
lighet att ta emot ett visst bam ta ställning till om hemmet har kvalifika-
tioner och utrymme att ta hand om just det aktuella bamet. Hänsyn
måste därvid tas till de bam som redan finns i hemmet, både egna och
placerade. Vidare bör kommunen genom avtal förvissa sig om att
familjens situation inte överraskande förändras genom att ytterligare bam
placeras i familjen. En helhetsbedömning måste självfallet också göras
av familjens förhållanden och möjligheter att tillgodose det aktuella
barnets behov. Däremot finns det inte anledning att som nu använda
antalet platser i ett familjehem som avgörande kriterium för att avgränsa
tillståndspliktig institutionsvård från familjehemsvård.

Regeringen delar kommitténs uppfattning att det inte finns anledning
att stödja den tidigare inriktningen mot att förvandla kvalificerade
familjehem till hem för vård eller boende. Om detta ändå sker bör
villkoren för att erhålla tillstånd för ett hem för vård eller boende klar-
göras. Denna uppgift bör ankomma på Socialstyrelsen.

10 Riksdagen 1996A17. 1 saml. Nr 124

145

Dagvård                                                          Prop. 1996/97:124

Även när det gäller dagvård för utsatta grupper med omfattande vård-
behov är platsantalet i verksamheten mindre relevant som grund för krav
på tillstånd. Behovet av insyn och kontroll bör utgöra skäl för krav på
tillstånd för sådan vård när den ges i en särskilt anpassad lokal även om
det handlar om få personer.

Begreppet yrkesmässig

Endast för sådan enskild verksamhet som bedrivs yrkesmässigt bör till-
stånd krävas. Med yrkesmässigt skall i detta sammanhang förstås kon-
tinuerlig verksamhet som bedrivs i förvärvssyfte. För att tillstånd skall
ges att bedriva yrkesmässig verksamhet skall den vara av god kvalitet.
För detta krävs bl.a. lämplig utbildning, vitsordad personlig lämplighet
och tidigare erfarenhet hos den som ansvarar för verksamheten.

Frivilligt socialt arbete

Frivilliga organisationer, som yrkesmässigt tillhandahåller vård och be-
handling omfattas av bestämmelserna om tillstånd och tillsyn m.m. Där-
emot bör ideella insatser som görs av organisationer inte omfattas av
tillståndstvånget, även om de i vissa fall anlitar avlönad personal.

13.2 Tillståndsprövningen

Regeringens förslag: Länsstyrelsen i det län där verksamheten
skall bedrivas skall vara tillståndsgivande myndighet.

Tillstånd för enskild verksamhet får beviljas endast om verksam-
heten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet. Beslut om
tillstånd får förenas med villkor som avser förhållanden av be-
tydelse för kvalitet och säkerhet.

Sådan verksamhet som enligt tidigare lagstiftning har eller an-
setts ha erhållit tillstånd av länsstyrelsen skall anses ha fått till-
stånd enligt de nya reglerna i 69 § om tillstånd krävs också enligt
de nya bestämmelserna. Länsstyrelsen skall fastställa till vilken
kategori enligt nämnda paragraf verksamheten skall höra.

Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas
skall nytt tillstånd sökas.

Länsstyrelsens beslut om tillstånd får överklagas till allmän för-
valtningsdomstol.

Kommitténs förslag: Överenstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Kraven på kvalitet och säkerhet i
institutionsvård och heldygnsomsorg för samhällets mest utsatta grupper

146

såsom bam, ungdomar funktionshindrade och äldre måste ställas högt
om syftet med insatserna skall uppnås.

Den som förestår verksamheten, dvs. utövar den dagliga ledningen, bör
därför ha en lämplig utbildning. Till detta krävs också tidigare erfarenhet
av liknande verksamhet, liksom vitsordad personlig lämplighet. I lämp-
lighetsprövningen bör också ingå en s.k. vandelprövning av personerna
bakom det enskilda rättssubjektets ansökan om tillstånd.

När det gäller forslaget om att ett tillstånd for enskild verksamhet får
förenas med särskilda villkor, vill regeringen understryka att sådana
villkor endast får avse förhållanden som är avgörande för kvalitet och
säkerhet. Tillståndsprövningen får heller inte göras på ett sådant sätt att
den förhindrar utvecklingen av innehåll och metoder inom socialtjänsten.

Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas bör
nytt tillstånd sökas.

Med hänsyn till att olika regler i vissa fall gäller för olika former av
boende bör i övergångsbestämmelserna uppdras åt länsstyrelsen att fast-
ställa till vilken kategori enligt 69 § verksamheten skall höra.

Kommittén har också behandlat frågan om tillstånd att bedriva enskild
verksamhet bör tidsbegränsas. Regeringen delar kommitténs uppfattning
att en tidsbegränsning troligen skulle leda till osäkerhet och därmed
utgöra ett hinder for etabelering. Tillstånd bör därför ges tills vidare.

Prop. 1996/97:124

13.3. Tillsynen

Regeringens förslag: Tillståndspliktig verksamhet skall stå under
länsstyrelsens tillsyn.

Länsstyrelsens tillsyn skall omfatta också annan enskild verk-
samhet. Här ingår såväl entreprenadverksamhet som sådan icke
tillståndspliktig enskild verksamhet från vilken kommunen upp-
handlar enstaka tjänster for att fullgöra sina skyldigheter enligt
socialtjänstlagen.

Länsstyrelsen skall även fortsättningsvis ha tillsyn över av kom-
munen bedrivna hem for vård eller boende.

Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera den verksamhet som
står under dess tillsyn samt inhämta upplysningar och ta del av
handlingar som krävs for att fullgöra tillsynen.

Den kommun där verksamheten bedrivs skall fortlöpande utöva
tillsyn över tillståndspliktig verksamhet.

Kommunen skall for att kunna utöva tillsynen ha rätt att inspek-
tera den samt inhämta de upplysningar och ta del av de hand-
lingar som behövs.

Om kommunen får kännedom om missförhållanden i sådan
verksamhet skall kommunen underrätta länsstyrelsen om det.

147

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Regeringen föreslår dock att den kommun där enskild verksamhet be-
drivs skall fortlöpande ha tillsyn över sådan verksamhet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstaser tillstyrker förslaget om
länsstyrelsens tillsyn.

Skälen för regeringens förslag: Statens kontroll av enskild verksam-
het bör i första hand ske genom fortlöpande och effektiv tillsyn. Rege-
ringen anser att en förstärkt tillsyn är nödvändig för att de utsatta
grupperna skall garanteras rättssäkerhet och god kvalitet i den enskilda
verksamheten.

Tillsynsmyndighetens uppgift är att kontrollera innehållet i och former-
na för den enskilde vårdgivarens eget kvalitetssäkringsarbete, vilka
resultat som kan påvisas i verksamheten härigenom samt vilka förbätt-
ringsinsatser som vidtas utifrån detta arbete.

Tillsynen bör också inriktas på att självständigt bedöma kvalitet och
säkerhet i den verksamhet som är föremål för tillsyn. Tillsynsinsatser
bör alltid utmynna i en skriftlig bedömning, varav framgår om, och i så
fall vilka, åtgärder som bör vidtas för att förbättra eller förändra verk-
samheten.

Tillsynen omfattar både tillståndspliktig verksamhet och sådan verk-
samhet som kommunen avtalat med arman att utföra. Tillsynsmyndig-
hetens befogenheter att utöva tillsyn är desamma oavsett vem som be-
driver verksamheten.

Flera länsstyrelser har påpekat att utredningens förslag att länsstyrelsen
- och inte kommunen - helt skall överta tillsynen medför en väsentligt
ökad arbetsbelastning för länsstyrelsernas del. Länsstyrelserna hade en-
ligt enligt enskilda vårdstadgan ansvar för såväl tillstånd som tillsyn
över enskilda vårdhem. Det ansvar som nu läggs på länsstyrelsen inne-
bär enbart en marginell förändring eftersom socialtjänsten föreslås ha
kvar sitt tillsynsansvar.

Kommunens ansvar för att den enskilde erhåller god vård, behandling
och omvårdnad oavsett om vården ges i kommunal eller enskild regi
kvarstår också. Kommunen bör därvid ha skyldighet att underrätta läns-
styrelsen om missförhållanden eller brister i enskild verksamhet som kan
föranleda ingripande från länsstyrelsens sida.

Prop. 1996/97:124

148

14 Dokumentation och personregister

Prop. 1996/97:124

14.1 Nya lagbestämmelser om dokumentation i
socialtjänsten

Regeringens förslag: Vissa ytterligare bestämmelser om doku-
mentation införs i socialtjänstlagen, främst i förtydligande syfte
och som komplement till förvaltningslagens regler. Dokumenta-
tionsreglema görs generellt tillämpliga även på sådan enskilt be-
driven verksamhet inom socialtjänsten som står under länsstyrel-
sens tillsyn.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att nya generella och mycket
utförliga bestämmelser om dokumentation i socialtjänsten införs genom
en särskild lag, och att reglerna görs tillämpliga också på sådan enskilt
bedriven verksamhet inom socialtjänsten som står under länsstyrelsens
tillsyn.

Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser som har yttrat
sig i frågan instämmer i kommitténs bedömningar angående behovet av
en enhetlig och allmän lagfäst skyldighet att dokumentera verksamheten
inom socialtjänsten, inklusive den enskilt bedrivna verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn. De flesta instanser som yttrat sig i frågan
stöder också kommitténs förslag om riktlinjer och minimikrav för doku-
mentationens form, omfattning och innehåll, men några instanser ifråga-
sätter detaljeringsgraden. Den övervägande delen av remissinstanserna
stöder eller accepterar kommitténs förslag om en särskild lagstiftning,
men flera instanser anser dock att bestämmelserna borde kunna inordnas
i socialtjänstlagen.

Skälen för regeringens förslag: Socialtjänstkommitténs redovisning i
slutbetänkandet Dokumentation och socialtjänstregister (SOU 1995:86)
tyder på att det i dag finns relativt stora brister i fråga om dokumenta-
tionen av verksamheten inom socialtjänsten. Kommittén har funnit att
bristerna bör avhjälpas genom införande av ett generellt, utförligt regel-
verk i lagform om dokumentationsskyldigheten i socialtjänsten. Regel-
verket bör enligt kommittén då också omfatta verksamhet som bedrivs
av enskilda, om den är sådan att den står under länsstyrelsens tillsyn.
Förslaget till generella lagbestämmelser om dokumentation har även ett
samband med kommitténs förslag inom området uppföljning, utvärdering
och tillsyn. För att socialtjänsten skall kunna förbättras och utvecklas
och för att det skall gå att systematiskt undersöka om arbetet bedrivs på
föreskrivet sätt är det en grundläggande förutsättning att verksamheten
dokumenteras tillfredsställande. Socialtjänstens dokumentationsskyldighet
bör därför enligt kommittén utvidgas och preciseras genom ny lagstift-
ning.

Ett annat skäl för den föreslagna regleringen av dokumentations-
skyldigheten är enligt kommittén att dokumentationen är väsentlig som

149

utgångspunkt för vad som skall få registreras i socialtjänstens personre- Prop. 1996/97:124
gister.

Regeringen konstaterar att kommitténs bedömning att det finns ett
behov av tydligare regler om dokumentation i socialtjänsten vinner stöd
av remissyttrandena. Det som föreslås är, såvitt gäller det allmännas
verksamhet, i allt väsentligt en kodifiering av vad som redan gäller.
Härutöver är det också av värde att få generella regler om dokumenta-
tionsskyldighet i verksamheter som bedrivs av enskilda.

Frågan om de nya reglerna bör införas i socialtjänstlagen eller i en
särskild lag har inte diskuterats närmare av socialtjänstkommittén. Olika
skäl torde här kunna anföras för och emot båda lösningarna. Med den
omfattning kommitténs förslag om dokumentation har fått och med de
regler om personregister som kommittén samtidigt föreslår kan det
emellertid vara naturligt att förslaget har givits formen av en separat lag.
Regeringen anser för sin del att regleringen i lag av frågor om dokumen-
tation i socialtjänsten kan vara mindre omfattande och detaljerad än
kommittén föreslagit. Regeringen föreslår inte heller nu någon ny lag-
reglering för socialtjänstens personregister. I och med detta anser rege-
ringen att övervägande skäl talar för att de nya reglerna bör tas in i
socialtjänstlagen.

14.2 De nya bestämmelsernas tillämpningsområde

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för reglerna om
dokumentationsskyldighet i den offentliga verksamheten ändras
inte. Dokumentationsskyldigheten skall liksom hittills omfatta
kommunens verksamhet enligt socialtjänstlagen och vissa an-
slutande lagar. Dokumentationsskyldigheten skall därutöver gälla
också för sådan enskild verksamhet på socialtjänstens område som
står under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag upptar för den kommunala socialtjänsten en kata-
log över vilka verksamheter, enligt socialtjänstlagen och en rad andra
lagar, som skulle omfattas av de nya generella dokumentationsreglema.

Remissinstanserna har haft detalj synpunkter i fråga om tillämpnings-
området såvitt gäller det allmännas verksamhet utanför socialtjänstlagen
men har i övrigt biträtt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Det förekommer sedan länge att
socialtjänstuppgifter fullgörs genom verksamhet som bedrivs av en-
skilda. Med undantag av 14 § socialtjänstförordningen (1981:750), som
gäller hem för vård eller boende, saknas generella bestämmelser som
ålägger privata rättssubjekt att dokumentera sin verksamhet. Ett sådant
åliggande kan tas in i avtal mellan kommunen och den som bedriver
verksamheten. Regelverket i förvaltningslagen (1986:223), tryckfrihets-
förordningen och sekretesslagen (1980:100) omfattar inte heller enskild
verksamhet. För att säkerställa den enskildes rätt till insyn i enlighet

150

med vad som föreslås i avsnitt 14.5, erforderligt underlag för genom-
förande av beslutade insatser och möjligheten till effektiv tillsyn bör
dokumentationsbestämmelsema även omfatta den verksamhet inom
socialtjänsten som bedrivs av enskilda och som står under länsstyrelsens
tillsyn.

Den nya lagregleringen av en dokumentationsskyldighet för enskilda
förutsätter en bestämmelse om att dokumentationen skall bevaras viss
tid. Regeringen anser att en sådan bestämmelse bör ges det innehållet att
dokumentationen skall bevaras så länge den kan antas ha betydelse för
åtgärder i verksamheten. De åtgärder som då avses är naturligtvis i
första hand åtgärder gällande vården eller behandlingen av den person
som dokumentationen avser.

När det gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om dokumenta-
tion i socialtjänsten i övrigt finns enligt regeringens mening inte anled-
ning att nu föreslå några förändringar.

Prop. 1996/97:124

14.3 Dokumentationsskyldighetens omfattning

Regeringens förslag: Dokumentationsskyldigheten skall omfatta
all verksamhet som utgör handläggning av ärenden rörande en-
skilda samt genomförande av stöd-, vård- och behandlingsinsatser.

Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag
men är mer detaljerat.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks genomgående.

Skälen för regeringens förslag: Skyldigheten att dokumentera bör
gälla alla situationer eller verksamheter som innebär handläggning av
individuella ärenden, även sådana som inte avser myndighetsutövning
mot enskild. Skyldigheten bör också gälla genomförandet av individuellt
behovsprövade stöd-, vård- och behandlingsinsatser (verkställigheten av
beslut om sådana insatser). Detta innebär i praktiken ingen eller endast
en obetydlig utvidgning i förhållande till vad som gäller i dag. Vad som
skulle kunna sägas vara en utvidgning är främst införandet av en ut-
trycklig regel gällande genomförandet av insatser. Den dokumentations-
skyldighet som i dag gäller för detta område grundar sig på allmänna
förvaltningsrättsliga principer.

Handläggning av ärenden

Ett ärende kan uppstå (anhängiggöras) genom en ansökan eller en an-
mälan eller på annat sätt, t.ex. på initiativ av myndigheten själv. Hand-
läggningen är den procedur som börjar med ärendets anhängiggörande
och som efter utredning utmynnar i ett beslut av något slag. Ett ärende
avgörs således alltid genom ett beslut.

Faktiskt handlande är inte samma sak som handläggning av ett ärende.
Faktiskt handlande i olika former kännetecknar däremot verkställigheten

151

av beslut. Verkställighet av ett beslut - genomförande av beslutade in- Prop. 1996/97:124
satser - är således inte något ärende i sig. Under genomförandet kan
dock nya ärenden initieras. Nämnden kan t.ex. under pågående vård se
att andra åtgärder kan vara nödvändiga. Då kan på nämndens initiativ ett
nytt ärende uppkomma.

Verkställighet av beslut

Med verkställighet av beslut avses genomförandet av de insatser som
beslutet omfattar. De insatser som skall dokumenteras under genom-
förandet är de individuellt behovsprövade stöd-, vård- och behandlings-
insatserna. Verksamheter som rådgivning och information samt vissa
öppna verksamheter bör liksom hittills inte omfattas av dokumentations-
skyldigheten.

Vissa yttranden

Socialnämnden har skyldighet att i vissa fall avge yttranden till andra
myndigheter. Exempel härpå är adoptions- och namnärenden, körkorts-
ffågor, ärenden angående åtalsunderlåtelse och påföljdsfrågor i brottmål
för bl.a. ungdomar. Socialnämndens arbete med ett sådant yttrande är
handläggning av ett ärende som rör en enskild person, och omfattas
således på den grunden av dokumentationsskyldigheten.

14.4 Kraven på dokumentationen

Regeringens förslag: Dokumentationen skall visa handläggningen
av ärendet och vilka insatser i form av stöd, vård och behandling
som har lämnats. Uppgifter som har betydelse i det enskilda fallet
skall dokumenteras. En särskild markering görs genom att det i
lagtexten tas in en bestämmelse om att dokumentationen skall
utformas med respekt för den enskildes integritet.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag men är
mer detaljerat och innehåller ytterligare regler om dokumentationen,
däribland att uppgifter som avser vård och behandling inte skall behöva
dokumenteras i de fall behovet av dokumentation i stället kan tillgodoses
genom reglerna i patientjoumallagen (1985:562).

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till kommitténs förslag men
har många detalj synpunkter, och flera ifrågasätter detalj eringsgraden i
bestämmelserna.

Förslaget om samordning mellan skyldigheten att föra patientjournaler
och dokumentationsskyldigheten i socialtjänsten möter invändningar från
flera håll av innebörd att frågan rymmer obeaktade komplikationer.

Skälen för regeringens förslag: En viktig princip för att skyldigheten
att dokumentera skall kunna fylla sin huvuduppgift är att dokumenta-

152

tionen innehåller tillräcklig, väsentlig och korrekt information. Vad detta Prop. 1996/97:124
innebär kan dock variera starkt mellan olika verksamheter och ärende-
typer. Däremot bör dokumentationen inte variera mellan olika hand-
läggare. De nya bestämmelserna bör ange de grundkrav som bör ställas
på dokumentationen.

Det är väsentligt att dokumentationen blir både objektiv och saklig. En
kritik som har framförts mot socialtjänstens dokumentation är att den
ibland innehåller subjektiva omdömen om den enskilde vilka kan upp-
fattas som nedsättande. Anteckningar skall präglas av respekt för den
enskilde. Utgångspunkten är att uppgifterna skall bygga på ett korrekt
underlag och inte vara av nedsättande karaktär.

Ibland kan det dock vara nödvändigt att dokumentera värderingar om
den enskilde. Uppgifterna kan vara av betydelse även om de kanske inte
uppfattas så av den enskilde. Vad som är integritetskränkande kan upp-
fattas på olika sätt av olika personer. Ett krav för att värderande om-
dömen etc. skall få förekomma bör vara att de grundas på ett korrekt
underlag och att de är av verklig betydelse för saken. Det skall också
klart framgå av dokumentationen när den enskilde har en arman upp-
fattning om det som sagts eller noteras. Däremot skall den enskilde inte
kunna styra hur dokumentationen utformas.

Uppgifter om tredje person bör undvikas så långt det är möjligt. Det
skulle dock vara att gå för långt att helt förbjuda detta. En god vård och
behandling kan förutsätta att den enskildes situation ses i sitt samman-
hang, vilket gör det nästan ofrånkomligt att även beröra anhöriga till
honom. En betydande återhållsamhet bör dock iakttas när det gäller
uppgifter om andra personer än den som är aktuell i ärendet.

Omfattningen av dokumentationen för de olika delarna i ärende-
processen och för genomförande av insatser varierar beroende på verk-
samhets- och ärendetyp. Endast de uppgifter som har betydelse med
hänsyn till verksamhetens art och det enskilda fallet skall dokumenteras.
Mindre insatser kan dokumenteras mer summariskt.

När det gäller frågan om en samordning mellan dokumentations-
skyldigheten i socialtjänsten och joumalföringsskyldigheten i sjukvården
enligt patientjoumallagen anser regeringen att det för närvarande inte
finns underlag för att föreslå en lagreglering av en sådan samordning.

14.5 Insynsrätt

Regeringens förslag: Den enskildes rätt till insyn i dokumenta-
tionen markeras genom en ny föreskrift om att det skall antecknas
om den enskilde anser att någon uppgift i dokumentationen är orik-
tig-

Bestämmelser om den enskildes rätt till insyn införs även för
sådan enskild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn.

153

Kommitténs förslag överensstämmer i stort sett med regeringens för-
slag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan är
i allmänhet positiva. Några instanser framhåller dock att föreskrifterna
inte bör tillåtas få en utformning som ger intryck av att den enskilde
skulle ha en vetorätt i fråga om vad som antecknas om honom.

Skälen för regeringens förslag: Denna fråga berör särskilt dokumen-
tationen i dess egenskap av beslutsunderlag vid handläggningen av ett
ärende. Genom bestämmelser i förvaltningslagen tillförsäkras den som är
part i ett ärende som avser myndighetsutövning mot enskild en rätt att
bli underrättad om allt som har tillförts ärendet. Förutom att den regeln
således inte omfattar handläggning av ärenden som inte avser myndig-
hetsutövning mot enskild - och inte heller sådant som över huvud taget
inte är ärendehandläggning - har den också vissa undantag, i första hand
för fallet att en uppgift saknar betydelse eller att det av någon arman
anledning är uppenbart obehövligt att den enskilde underrättas. Enligt
nuvarande reglering i socialtjänstlagen gäller att den enskilde bör hållas
underrättad om de joumalanteckningar och andra anteckningar som förs
om honom. Denna regel är generell för all verksamhet, men samtidigt
ger den genom sin utformning ett utrymme för att underlåta att informe-
ra den enskilde. Enligt Socialtjänstkommittén har kritik kunnat riktas
mot socialtjänsten för att enskilda har varit ovetande om anteckningar
som förts om dem. Det är naturligtvis viktigt inte minst för förtroendet i
relationen att den enskilde verkligen får insyn i de anteckningar som
görs om honom. Detta gäller självfallet särskilt när det kan råda delade
meningar om riktigheten av det som antecknas. En ytterligare markering
av rätten till insyn bör därför göras, i form av en uttrycklig regel om att
det skall antecknas om den enskilde anser att någon uppgift i dokumen-
tationen är oriktig. Av dokumentationen skall klart framgå i vilka av-
seenden den enskilde har en avvikande uppfattning om vad som sagts
eller noterats.

Reglerna i socialtjänstlagen om den enskildes rätt till insyn skall gälla
även enskild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn.

Prop. 1996/97:124

154

14.6 Omhändertagande av personakter i enskild verksamhet Prop. 1996/97:124

Regeringens förslag: Länsstyrelsen får besluta att en personakt
hos den som bedriver enskild verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn skall tas om hand och lämnas för förvaring hos
arkivmyndighet. Ett sådant beslut får fattas om verksamheten upp-
hör eller om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte
kommer att handhas enligt föreskrifterna i lagen eller enligt före-
skrifter som meddelas med stöd av lagen. Omhändertagande får
också beslutas om den som ansvarar för personakten ansöker om
det och det finns ett påtagligt behov av att akten tas om hand.

En omhändertagen personakt skall återlämnas om skäl för om-
händertagande inte längre föreligger.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande lagstiftning saknas be-
stämmelser om omhändertagande av personakt i enskild verksamhet.
Personaktema hos den som bedriver enskild verksamhet kan utgöra ett
problem när den enskilda yrkesutövaren lägger ned sin verksamhet, t.ex.
på grund av dödsfall eller konkurs, eller när ett tillstånd återkallas. Med
hänsyn till detta bör skapas en reglering för att säkerställa att person-
akter i alla situationer förvaras på ett tillfredsställande sätt. Denna regle-
ring, som bör innebära att personaktema kan omhändertas för förvaring,
kan utformas efter mönster av reglerna om omhändertagande av patient-
journaler i enskild hälso- och sjukvård. Frågan om ett säkert förvarande
av personaktema är närmast en tillsynsfråga. Det bör därför vara en
naturlig uppgift för länsstyrelsen såsom regional tillsynsmyndighet för
socialtjänsten att handha frågor som gäller hanteringen av personakter
hos den som bedriver enskild verksamhet.

En omhändertagen personakt skall också kunna återfås när förhållande-
na så medger. Detta gäller t.ex. om en nedlagd enskild verksamhet åter-
upptas av den ursprunglige ägaren och den verksamheten därefter hand-
har vård eller behandling av en person vars akt har omhändertagits.
Prövning av återlämnande bör ske av samma myndighet som prövar
frågor om omhändertagande. Bestämmelserna bör omfatta sådan enskild
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b §. Omhän-
dertagna personakter bör överlämnas till arkivmyndigheten i den kom-
mun där de har omhändertagits, för förvaring där under en viss tid. Be-
varandetiden hos arkivmyndigheten kan inte som när det gäller bevaran-
det i den enskilda verksamheten anknytas till frågan huruvida innehållet
i akten kan behövas i behandling etc. av den som akten gäller, utan
måste bestämmas generellt. Regeringen bedömer det lämpligt att de
omhändertagna akterna bevaras hos arkivmyndigheten under två år.

Införandet av den nya möjligheten att omhänderta personakter i enskild
verksamhet föranleder införandet av en ny sekretessbestämmelse i 7 kap.

155

4 § sekretesslagen (1980:100), motsvarande den som finns i 7 kap. 1 § Prop. 1996/97:124
om omhändertagande av patientjournaler.

14.7 Författningsreglering av socialtjänstens personregister

Regeringens bedömning: Det finns for närvarande inte tillräck-
ligt underlag för att föreslå en ny lagreglering för socialtjänstens
personregister.

Kommitténs förslag: En särskild lagreglering för socialtjänstens per-
sonregister införs.

Remissinstanserna har över lag förklarat sig dela uppfattningen att
användningen av personregister inom socialtjänsten bör lagregleras.
Även Datainspektionen har denna uppfattning. Datainspektionen har
dock avstyrkt en lagreglering på grundval av kommitténs förslag. Också
flera andra remissinstanser har framfört synpunkter av innebörd att kom-
mitténs lagförslag inte i tillräcklig grad reglerar vad som skall gälla i de
grundläggande frågorna om registrering och behandling av person-
uppgifter.

Skälen för regeringens bedömning: Så sent som för bara några år
sedan var situationen ännu den att socialtjänstens ADB-system i huvud-
sak var renodlade sammanställningsregister med kortfattade fakta om
ärenden, beslut om åtgärder m.m. I dag används dock ADB-baserade
hjälpmedel med lättillgänglig information som en naturlig del i det dag-
liga arbetet vid handläggning av ärenden. ADB används också i stor
utsträckning vid hantering av aktuppgifter och textframställning. Kom-
munerna strävar dessutom i ökad omfattning efter att använda ADB för
dokumentation och uppföljning. Socialtjänstens ADB-system innehåller
därför en stor mängd uppgifter om enskilda personer.

Den registrerade informationen bildar personregister enligt datalagen
(1973:289). Personregistren förs för flera olika ändamål. För kommuner-
nas del är det - generellt sett - numera nödvändigt att föra register i
syfte att underlätta administrativa rutiner. Kommunerna är också skyl-
diga att bevaka och följa upp ärenden inom socialtjänsten och registren
underlättar rapportering av uppgifter till Socialstyrelsen.

Datorstödet fyller sammanfattningsvis en viktig funktion för det sociala
arbetets innehåll och kvalitet. Personregistrering med stöd av ADB
måste därför i normalfallet ses som en förutsättning för att kommunerna
skall kunna fullgöra sitt ansvar enligt socialtjänstlagen.

Många faktorer, inte minst uppgifternas känslighet och registrens
mångfald, talar för att det bör bildas ett fast regelverk för personregistre-
ringen inom socialtjänstens område, anpassat till dess särskilda behov
och intressen. En reglering av socialtjänstregistren förutsätter en avväg-
ning mellan socialtjänstens behov av en rationell och effektiv
administration å ena sidan och den enskildes krav på skydd för den
personliga integriteten å andra sidan.

156

Regeringen gav i tilläggsdirektiv i juni 1993 Socialtjänstkommittén i Prop. 1996/97:124
uppdrag att utreda och lägga fram förslag till författningsreglering av
personregister inom socialtjänstens verksamhetsområde. Kommittén har
i sitt slutbetänkande lagt fram ett lagförslag. Någon lösning av de från
integritetssynpunkt avgörande frågorna om registrering och behandling
av personuppgifter kan dock inte sägas ha kommit till stånd genom
kommitténs förslag. Regeringen är därför inte beredd att på nu tillgäng-
ligt underlag lägga fram lagförslag för riksdagen rörande socialtjänstens
personregister. Regeringen avser att skyndsamt ta initiativ till en nöd-
vändig vidare beredning av frågan för att kunna återkomma till riks-
dagen. När det gäller frågans fortsatta beredning är det också av intresse
att Datalagskommittén (JU 1995:08), vars kommande redovisning kan
antas bli av stor betydelse för all framtida författningsreglering av
personregister, skall avsluta sitt arbete med utgången av mars 1997.

15 Ansvar i vissa fall för placeringskommun
och folkbokföringskommun

15.1 Placeringskommunens ansvar

Regeringens förslag: Placeringskommunen, dvs. den kommun
som fattat beslut om vistelse i familjehem, hem för vård eller
boende eller särskild boendeform i annan kommun, behåller an-
svaret för biståndsinsatser och vissa stöd- och serviceinsatser
under placeringstiden. Placeringskommunens ansvar gäller även
betalningsansvar enligt lagen (1990:1404) om kommunernas be-
talningsansvar för viss hälso- och sjukvård.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till ett
sammanhållet vårdansvar när det gäller placering i familjehem eller hem
för vård eller boende. Däremot uttrycker flera remissinstanser tveksam-
het kring förslaget om placeringskommunens ansvar när det gäller boen-
de i särskilda boendeformer. En harmonisering mellan socialtjänstlagen
och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) efterlyses bl.a. av Socialstyrelsen. Statens Handikappråd anser att
undantag från vistelsekommunens ansvar endast bör gälla vid tillfällig
vistelse då det för den enskilde i längden innebär stora problem att inte
kunna vända sig direkt till den kommun där han elller hon bor. Lands-
tingsförbundet anser också att placeringskommunens i tiden obegränsade
ansvar för en person med livslångt handikapp står i direkt motsattsställ-
ning till den allmänt accepterade handikappolitiken. Placeringskommu-
nens ansvar behöver därför tidsbegränsas.

157

Skälen för regeringens förslag:

Prop. 1996/97:124

Gällande regler

Ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver
åvilar enligt 3 § socialtjänstlagen vistelsekommunen. Med vistelsekom-
mun avses den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet
inträder.

Vissa begränsningar i vistelsekommunens ansvar föreligger redan idag.
När den enskilde är bosatt i en annan kommun och enbart på genom-
resa, kan vistelsekommunens ansvar rimligen inte vara lika omfattande.
Detsamma gäller om någon har behov av bistånd under en längre tid. I
prop. 1979/80:1 Del A hänvisas i sådana fall till 72 § socialtjänstlagen
om överflyttning av ärenden, i detta fall till hemkommunen. Socialnämn-
den i vistelsekommunen är dock ensam ansvarig för att behövliga åt-
gärder kommer till stånd till dess socialnämnden i den andra kommunen
har samtyckt till att ta över ärendet.

Om socialnämnden i en kommun har gett någon bistånd i form av
placering i familjehem eller hem för vård eller boende i en annan kom-
mun, har placeringskommunen kvar ansvaret för personen i fråga.
Vistelsekommunen har dock ansvaret för att den enskilde får den hjälp
och det stöd som inte hör samman med att bistånd ursprungligen med-
delats i form av placering i familjehem eller hem för vård eller boende.
Detta gäller t.ex. ansvaret för sådana insatser som normalt tillkommer
alla andra i kommunen.

Sammanhållet vårdansvar

Liksom socialtjänstkommittén finner regeringen principen om det sam-
manhållna vårdansvaret viktig. För att uppnå ett sådant sammanhållet
vårdansvar föreslår regeringen därför ett utvidgat ansvar för den kom-
mun som fattar beslut om att placera någon för vård eller boende i
arman kommun. Det gäller vistelse i familjehem, hem för vård eller
boende eller särskild boendeform i annan kommun. Placeringskommu-
nen bör svara för den hjälp och det stöd, som den enskilde behöver
under vistelsen i den andra kommunen, även om personen i fråga har
blivit folkbokförd i vistelsekommunen. I princip gäller det både bistånds-
insatser enligt 6 § samt socialt stöd och sociala tjänster i form av t.ex.
hemtjänst, färdtjänst, daglig verksamhet och personligt stöd.

Den kommun som beslutat om vistelse enligt vad som nyss sagts bör
också fullgöra skyldigheterna enligt lagen (1990:1404) om kommunens
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård även om den enskilde inte
är folkbokförd i denna kommun.

Utgångspunkten är att personer som genom kommunens beslut vistas
för vård eller boende i en annan kommun bör vara likställda med perso-
ner som får motsvarande vård eller boende i den egna kommunen. Det
sammanhållna vårdansvaret innebär att placeringskommunen utreder
behovet av, beslutar om och finansierar de hjälp- och stödinsatser som

158

beviljas den enskilde även om verkställigheten överlämnas till en privat
eller en offentlig vård- eller servicegivare i en annan kommun.

Den kommun som beslutat om placeringen i ett familjehem eller i ett
hem för vård eller boende svarar för ersättningen till familjehemmet
eller vårdavgiften till institutionen. Regeringen anser att detta ansvar
även bör omfatta andra kostnader som kan bli aktuella, t.ex. kostnader
för hyra m.m. i placeringskommunen, fickpengar, kläder m.m. under
placeringstiden, kostnader för särskilda stödinsatser som förstärknings-
resurser inom förskola och skola samt kostnader för insatser som kan bli
aktuella i och med att placeringen upphör.

För bam och ungdomar i familjehem innebär det sammanhållna vård-
ansvaret att placeringskommunens ansvar utvidgas till att bl.a omfatta
behovet av de extra insatser som kan behövas för att bamet skall kunna
delta i barnomsorgen.

Det är också enligt regeringen rimligt att placeringskommunen svarar
för de extraresurser som krävs för en fungerande skolgång i vistelse-
kommunen. Behöver bamet av sociala och/eller psykologiska skäl per-
sonligt stöd under vistelsen i skolan bör denna insats bekostas av den
kommun som har placerat bamet i familjehemmet.

Till skillnad från vad som gäller inom familjehemsvården är bam och
unga som placeras i hem för vård eller boende i allmänhet inte folkbok-
förda i den kommun där hemmet ligger. Placeringskommunen är därmed
skyldig att även bekosta skolgången i den andra kommunen.

En institutionsvistelse är en del av en behandlingskedja. Tydliggöran-
det av placeringskommunens ansvar är därför naturligt med tanke på att
socialtjänsten ofta måste fortsätta med insatser på hemmaplan efter ut-
skrivning från institution.

Placeringskommunen är också skyldig att bevaka att den enskilde får
den vård och service som har avtalats och att insatserna svarar mot de
mål och riktlinjer som anges i socialtjänstlagen.

Placeringskommunen kan givetvis inte klara sina åtaganden utan sam-
råd och biträde från vistelsekommunen. Det torde inte vara möjligt att i
detalj reglera på vilket sätt vistelsekommunen bör biträda placerings-
kommunen. Istället förutsätts detta kunna regleras genom frivilliga
överenskommelser kommunerna emellan.

Den möjlighet som finns i 72 § socialtjänstlagen att flytta över ärenden
från placeringskommunen till vistelsekommunen bör finnas kvar. Sådan
överflyttning sker enligt frivillig överenskommelse mellan kommunerna.
Regeringen anser att en tidsbegränsning av placeringskommunens an-
svar, i enlighet med vad Landstingsförbundet föreslår, inte bör införas. I
stället bör det göras individuella bedömningar i kommunala överenskom-
melser där de enskildas egna önskemål bättre kan vägas in.

Vad gäller avgiftsbelagda tjänster föreslår kommittén att den enskildes
avgift fastställs efter den taxa som tillämpas i placeringskommunen.
Socialstyrelsen ställer sig tveksam till detta eftersom det skulle leda till
att personer inom en och samma boendeenhet får betala skilda avgifter
för samma sorts tjänster. Regeringen anser liksom kommittén att den

Prop. 1996/97:124

159

enskilde varken bör betala mer eller mindre än han skulle ha gjort om Prop. 1996/97:124
han fått motsvarande tjänst i hemkommunen.

Särskilda boendeformer för service och vård

I samband med Ädel-reformen övertog kommunerna år 1992 ansvaret
for och driften av de sjukhem och andra vårdinrättningar i kommunen
som inrättats for somatisk långtidssjukvård. Dessa ingår nu i samlings-
begreppet särskilda boendeformer for service och vård enligt 20 §
socialtjänstlagen. Kommunerna har också enligt lag (1990:1404) om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård betalnings-
ansvar för personer som är folkbokförda i kommunen. Enligt folkbok-
föringslagen skall en vistelse inte anses leda till ändrad bosättning om
den föranleds enbart av vård vid en institution för sjukvård.

Principen om det sammanhållna vårdansvaret skall tillförsäkra den
enskilde det stöd och den hjälp som han eller hon behöver under en
vistelse i annan kommunen. Det sammanhållna vårdansvaret bör avse
hela vårdkedjan - från eget boende med hemtjänstinsatser till särskilda
boendeformer och motsvarande enskilda verksamheter enligt förslaget
till 69 § punkt 2 socialtjänstlagen - och gälla oavsett om den enskilde
folkbokförs i den nya kommunen. Placeringskommunen skall även svara
för kostnader i samband med viss hälso- och sjukvård. Betalnings-
ansvaret skall gälla personer som efter beslut av en kommun vistas i en
annan kommun.

Om t.ex. den enskilde efter avslutad sjukhusvård behöver flytta från ett
tidigare boende i ett ålderdomshem till ett sjukhem, men detta inte kan
ske på grund av platsbrist, kan kommunen bli betalningsansvarigt mot
landstinget. Placeringskommunen, dvs. den som placerade personen
ursprungligen i ålderdomshemmet, bör i ett sådant fall stå for kostnaden
i stället for folkbokforingskommunen, om inte överflyttning av ärendet
skett.

15.2 Folkbokföringskommunens ansvar i vissa fall

Regeringens förslag: Folkbokforingskommunen skall svara för
den hjälp och det stöd, som den enskilde behöver under kriminal-
vård i anstalt, under vård på sjukhus eller annan sjukvårdsinrätt-
ning på initiativ av annan än kommun. Folkbokforingskommunen
ansvarar även för stöd inför avslutning av sådan vård.

Kommitténs förslag: Kommitténs förslag överensstämmer med rege-
ringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva. Kam-
marrätten i Sundsvall påpekar dock att det i Sverige finns ett växande
antal människor som saknar folkbokföringsort och att det möjligen be-
hövs en särskild regel om vilken kommun som i dessa fall skall ha an-

160

svaret. Länsrätten i Östergötland befarar att kommunerna i högre grad än
för närvarande kommer att överklaga beslut om folkbokföring eftersom
betydande kostnader står på spel (och anser att en regel om betalnings-
skyldighet för den slutligt bestämda folkboföringskommunen till den
kommun som först betalat kostnaden borde övervägas.)

Skälen till regeringens förslag: Vissa av de personer som är intagna
på kriminalvårdsanstalt eller som vistas på en sjukvårdsinrättning utanför
hemkommunen möter svårigheter när de ansöker om bistånd inför frigiv-
ningen eller utskrivningen. Vistelsekommunen dvs. den kommun där en
anstalt eller vårdinrättning är belägen har, enligt 3 § socialtjänstlagen
ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han eller
hon behöver. I de fall det här är frågan om har den enskilde i de allra
flesta fall inte för avsikt att stanna kvar i denna kommun efter avslutat
straff eller avslutad vård. I dag hänvisas den enskilde därför ofta till att
söka bistånd i hemkommunen. Enligt nu gällande regler har hemkom-
munen dock ingen formell skyldighet att befatta sig med ärendet så
länge den enskilde inte vistas där. Följden kan bli att den enskilde får
avslag på sin framställan i båda kommunerna och att de eftervårdsinsat-
ser som planerats kraftigt fördröjs eller går om intet. I praktiken är pro-
blemet störst i de fall den enskilde inte sedan tidigare är känd i hem-
kommunen och för personer som saknar fast anknytning till någon kom-
mun.

Tillämpningen av vistelsebegreppet utgör i de tidigare beskrivna situa-
tionerna ett stort problem i kriminalvårdens arbete enligt 34 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt - s.k. paragraf 34 placeringar -
och förberedelser inför frigivning. Det är t.ex. inte ovanligt att kriminal-
vårdens företrädare måste vända sig till flera olika kommuner för att få
någon att teckna en ansvarsförbindelse för denna typ av vård.

Valet i ansvarsfrågan står mellan vistelsekommunen (den kommun där
anstalten eller vårdinrättningen ligger), tidigare vistelsekommun (den
kommun den enskilde vistades i innan han eller hon kom till ifråga-
varande institution) eller folkbokforingskommunen.

De personer som här avses har i allmänhet inte på eget initiativ sökt
sig till kommunen där anstalten eller vårdinrättningen ligger. Majoriteten
saknar därför egentligen anknytning till den aktuella vistelsekommunen.
Av den anledningen bör ansvaret för hjälp och stödåtgärder i första hand
ligga på en arman kommun än den där anstalten eller vårdinrättningen
ligger.

Regeringen anser att undantag från vistelsekommunens ansvar måste
göras för denna grupp människor. Någon placeringskommun finns inte i
dessa fall. Biståndsansvaret får istället grundas på formella kriterier som
gör det möjligt att snabbt och enkelt slå fast vilken kommun som skall
vara ansvarig. Regeringen anser därför att folkbokforingskommunen bör
vara ansvarig kommun när den enskilde genom beslut av annan huvud-
man vårdas på sjukhus eller arman sjukvårdsinrättning respektive av-
tjänar fängelsestraff. Detta bör dock inte gälla under vård på sjukhus
eller annan sjukvårdsinrättning som sker på initiativ av en kommun. I
dessa fall får det förutsättas att den kommunen på annan grund har ett

11 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

Prop. 1996/97:124

161

ansvar för personen, exempelvis därför att han eller hon är omhänder- Prop. 1996/97:124
tagen för missbruksvård. Detta ansvar omfattar även socialtjänstinsatser
som aktualiseras inför utskrivning/ffigivning. Det faktum att många av
kriminalvårdens klienter är folkbokförda i en kommun som de inte
längre har någon naturlig anknytning till anser regeringen uppvägs av
enkelheten i regeln. Om hemkommunen eller den enskilde själv anser att
den enskilde bör vara folkbokförd i en annan kommun än denne är folk-
bokförd i kan fråga väckas om att folkbokföringen ändras. Kommunen
eller den enskilde kan därefter begära att ärendet i enlighet med 72 §
flyttas över till den andre kommunen.

Folkbokföringskommunens ansvar upphör när dessa insatser har
genomförts eller när ärendet överflyttas till annan kommun.

När en person inte alls är folkbokförd i landet har vistelsekommunen
biståndsansvaret.

Genom att folkbokföringskommunen åläggs ansvaret för hjälp och stöd
till intagna i kriminalvårdsanstalt undanröjs i de flesta fall problemet
med att fastställa vilken kommun som är betalningsansvarig. Däremot
kvarstår problemet med att ekonomiska överväganden inte sällan gör att
den betalningsansvariga kommunen motsätter sig åtgärder eller på annat
sätt söker undvika kostnader som är förknippade med kontraktsvård eller
paragraf 34 placeringar. Det är naturligtvis allvarligt att angelägna be-
handlingsinsatser försvåras eller omintetgörs av sådana överväganden.
Problemet har tagits upp både i Fängelseutredningens betänkande Verk-
ställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76) och i Straffsystemkommitténs
betänkande Ett reformerat staffsystem (SOU 1995:91). Inom Regerings-
kansliet övervägs vilka ytterligare åtgärder som kan vara nödvändiga för
att förbättra situationen.

16 Ekonomiska konsekvenser av förslagen

Socialtjänstlagen är en målinriktad ramlag. I detta ligger att kommuner-
na medvetet lämnats ett betydande utrymme för att själva avgöra am-
bitionsnivåer, organisation och metoder för de insatser som lämnas med
stöd av lagen. De åligganden för kommunerna som mer direkt regleras
av lagen är de som faller under rätten till bistånd. På detta område sker
dock i huvudsak en precisering och avreglering i och med förslagen i
propositionen.

Under våren 1996 träffade regeringen en överenskommelse med
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om riktlinjer för
kommunernas ekonomi under åren 1997 och 1998. Regeringen åtog sig
enligt uppgörelsen att ekonomiskt reglera nya och ändrade regler som
påverkar det kommunala skatteunderlaget och det kommunala utgiffs-
trycket. Regeringen åtog sig också att minska detaljstyrningen bl.a. i
fråga om socialbidragen, i syfte att minska trycket på de kommunala
kostnaderna.

Eftersom statens styrning av socialtjänsten i huvudsak sker genom
målangivelser måste kostnadsuppskattningar utgå från de förändringar

162

som görs i målen. Avgörande for bedömningen måste vara om lagänd- Prop. 1996/97:124
ringen kan ses som en ambitionshöjning, t.ex. genom att en större grupp
förutsätts ta del av insatsen eller att insatsen förutsätts vara av större
omfattning eller av högre kvalitet i de enskilda fallen.

Eftersom det inte är möjligt att på förhand veta vilka insatser som
kommunerna kommer att använda sig av i sitt arbete är det svårt att göra
tillförlitliga kostnadsberäkningar.

Regeringen gav den 10 oktober 1996 Statskontoret i uppdrag att be-
döma kommunernas kostnader av regeringens förslag i propositionen.
Nedan följer en genomgång av de viktigare förslagens kostnadskonsek-
venser enligt regeringens och statskontorets bedömning.

Bamperspektivet

Regeringens bedömning: Förslagen om hänsyn till barnens bästa
och om bams rätt att komma till tals är en anpassning till bestäm-
melserna i artikel 3 i FN:s barnkonvention. De är uttryck för en
viljeinriktning som inte nödvändigtvis medför några kostnadsök-
ningar.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Statskontorets bedömning: Förslaget om att barnets bästa skall sättas
i främsta rummet är uttryck för en viljeinriktning och medför inte auto-
matiskt några direkta kostnader. Även förslaget om att öka bams rätt att
bli hörda är uttryck för en viljeinriktning och medför inte omedelbart
ökade kostnader för kommunerna. Dock kan ökade kostnader uppstå på
sikt.

Skälen för regeringens bedömning: Principen om barnets bästa är väl
förankrad i lagstiftning som rör bam. Kompletteringen i socialtjänstlagen
bygger på FN:s barnkonvention, som Sverige anslutit sig till, och har till
syfte att förtydliga och ge vägledning vid avvägningen mellan bams och
vuxnas intressen. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med
de nya bestämmelserna om bams rätt att komma till tals som den 1
januari 1996 infördes i Föräldrabalken. Förslaget bedöms av stats-
kontoret inte innebära några nya uppgifter eller kostnader för social-
tjänsten utan är en kodifiering av vad som redan sker i de flesta ärenden
som rör bam och ungdomar.

Statskontoret anför att införandet av ett bamperspektiv kan innebära att
det ställs andra krav på arbetssätt och arbetsorganisation. Regeringen
instämmer i den bedömningen. Det finns, enligt Statskontoret, inga
rapporter som tyder på att sociala utredningar blir dyrare av att bams
hörs, varken då det gäller själva utredningsarbtet eller resulta-
tet/bedömning.

Om samverkan förbättras mellan framför allt förskola/grundskola och
socialtjänsten ökar, enligt statskontorets uppfattning, sannolikt barnets
möjligheter att komma till tals utan att det behöver innebära ökade kost-

163

nader. Enligt regeringens bedömning ökar samtidigt socialtjänstens möj- Prop. 1996/97:124
ligheter att komma in i ett tidigare skede än hittills, vilket på sikt i

stället kan komma att medföra vissa besparingar.

Tidsgräns för barnavårdsutredningar

Regeringens bedömning: Förslaget att införa en tidsgräns hand-
lar i första hand om ett förändrat arbetssätt och bedöms vara en
kodifiering som inte medför några kostnadsökningar.

Socialtjänstkommitténs bedömning: Förslaget innebär inte krav på
höjda ambitioner och kostnader för socialtjänsten.

Statskontorets bedömning: Statskontoret anser att förslagen innebär
en ambitionshöjning och en ökad kostnad för kommunerna. Statskontoret
kan i dagsläget inte bedöma kostnaderna för detta merarbete.

Skälen för regeringens bedömning: Statskontorets bedömning av
kostnaderna grundar sig på socialtjänskommitténs förslag att ha en tids-
gräns för utredningar på tre månader. De bestämmelser som införs i
50 a §, som innebär att det skapas en klarare struktur kring utredningar
av bams förhållanden, kommer sannolikt att avgränsa omfattningen av
utredningar i många fall.

Statskontoret hänvisar till undersökningar av utredningstiden som
genomförts och som visar att den genomsnittliga tiden i en undersökning
var 12,5-13 månader och i en annan 4,5 månader. Det förekommer att
utredningar inte avslutas, trots att de i praktiken är slutförda med moti-
veringen att socialtjänsten vill få möjlighet att följa ett ärende under
längre tid.

Tidsgräns för utredningar tillämpas redan idag som ett internt resultat-
mål i många kommuner och lagförändringen innebär främst ett metod-
stöd och en bekräftelse på ett redan ändrat, mer strukturerat och metod-
mässigt arbetssätt. Den totala omfattningen på utredningsarbetet bör ej
komma att påverkas och således ej heller kostnaderna sett över en längre
tid.

Stödet till anhöriga

Regeringens bedömning: Förslaget innebär att betydelsen av an-
hörigas insatser lyfts fram och att denna grupp behöver stöd från
samhället för att klara sitt omsorgsansvar. Den nya bestämmelsen
markerar därmed en politisk ambitions-höjning. Förslaget i sig
innebär dock inget nytt åtagande utan är en uppgift som redan
ligger inom socialtjänstens ansvarsområde men som behöver ut-
vecklas framförallt när det gäller metoder, samverkan med orga-
nisationer och frivilliga. Bestämmelsen är utformad så att kom-
munerna frivilligt får - så långt de bedömer det möjligt - stödja
anhöriga och alltså inget som den enskilde kan ställa krav på.

164

Socialtjänstkommitténs bedömning: Överensstämmer med rege- Prop. 1996/97:124
ringens.

Statskontorets bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Skälen för regeringens bedömning: Det är mycket svårt att exakt
kvantifiera behovet av olika slags stödinsatser och därmed kostnaden för
ett ökat stöd till anhöriga. Situationen ser olika ut i kommunerna men
eftersom det rör sig om ett frivilligt åtagande bedöms ej kostnaderna
öka. Det är uppenbart att många äldre idag är beroende av vård från
anhöriga och den mest psykiskt och fysiskt påfrestande uppgiften har
anhöriga till personer med demenssjukdomar. Det är också känt att an-
delen äldre i befolkningen kommer att öka kraftigt de närmaste årtionde-
na och att de demenssjuka därmed också ökar. Att utveckla metoder och
olika slags stödinsatser för anhöriga är därför viktigt för att avlasta dessa
i dag men kan också ge förutsättningar för att kunna möta framtidens
krav. Relativt blygsamma insatser i form av avlösning kan med andra
ord förhindra alternativt uppskjuta behovet av betydligt mer kostsamma
alternativ som t.ex. särskilt boende. Sannolikt finns redan befintliga
resurser i form av t.ex. dagverksamheter, växelvårds- och avlös-
ningsplatser i särskilt boende som borde vara tillräckliga och som talar
för att stödet till anhöriga i hög grad är en metodfråga - en fråga om
arbetssätt för att förebygga mer kostsamma behov. En ökad satsning på
anhörigstöd kan också leda till minskat utnyttjande av akutsjukvården.
När anhöriga inte orkar längre vänder man sig ofta till sjukvården. Van-
ligt är också att det uppstår två vårdtagare när den friskare maken slitit
ut sig utan stöd från samhället. Innevarande budgetår har avsatts 7,5
miljoner kronor till Socialstyrelsen för att utveckla formerna för och
innehållet i stödet till anhöriga.

Rätten till bistånd

Regeringens bedömning: De ekonomiska konsekvenser som
uppkommer berör kostnaderna för socialbidraget. Regeringen be-
dömer att förslagen som rör rätten till bistånd inte förorsakar öka-
de kostnader för kommunerna. Preciseringen av rätten till bistånd
innebär att förvaltningsdomstolarnas och kommunernas arbetsbe-
lastning minskar.

Socialstyrelsens bedömning: Socialstyrelsen har beräknat att rege-
ringens förslag till ändrade regler för socialbidrag ger förutsättningar
som kan leda till kostnadseffekter som varierar mellan minskade kost-
nader med upp till 630 miljoner kronor och ökade kostnader med cirka
110 miljoner kronor. Styrelsen understryker dock att beräkningsgrunder-
na är osäkra.

Skälen för regeringens bedömning: Socialstyrelsen har i en särskild
PM redovisat vissa beräkningar som genomförts vad gäller ekonomiska
konsekvenser av en ny reglering av försörjningsstödet. Vid jämförelsen

165

har antagits de belopp som grundar sig på Konsumentverkets senaste
prisundersökningar. I de fall vissa kostnadsposter enligt förslaget lyfts
bort från schablonen och upptas som skäliga kostnader vid behov har
olika antaganden gjorts om hur ofta kostnader kan förekomma och
vilken nivån som de beräknas ligga på. Tre antaganden har gjorts: låg,
medel och hög nivå - olika nivåer för de olika posterna.

Följande antaganden för de kostnadsposter som ligger utanför scha-
blonen har antagits (procent av nuvarande nivå):

Hushållsel: 60, 80 och 100 procent.
Hemförsäkring: 60, 60 och 100 procent.

Läkar- och tandvård: 60, 80 och 120 procent.

Möbler, husgeråd m.m.: 30, 40 och 50 procent.

Enligt beräkningarna medför regeringens förslag till ny socialbidrags-
norm att kostnaden för försörjningsstödet minskar med mellan 100 och
170 miljoner kronor för låg respektive medelaltemativet, jämfört med
nuvarande socialbidragsnorm (exklusive möbler, husgeråd m.m.). Det
högre alternativet ger ökade kostnader med cirka 110 miljoner kronor,
främst beroende på att läkar- och tandvård antagits till 120 procent av
dagens kostnader. Om möbler, husgeråd m.m. inkluderas i beräkningen
minskar kostnaderna med 160-630 miljoner kronor jämfört med nuvaran-
de norm.

Jämförelsen begränsar sig till de konsumtionsposter som ingår i för-
sörjningsstödet som enligt regeringens förslag preciseras i lagen. Det
som i förslaget benämns annat ekonomiskt stöd blir till skillnad mot i
dag inte överklagningsbart i förvaltningsdomstol genom förvaltnings-
besvär. Besluten kommer endast att kunna överklagas genom den ord-
ning som gäller för laglighetsprövning enligt kommunallagen
(1991:900). Det innebär att kommunens skälighetsbedömning ges större
utrymme än nuvarande system, varför detta rimligen också bör ge kost-
nadseffekter.

Det kan också nämnas att Konsumentverket nyligen har gjort en total
översyn av de i sina hushållsberäkningar ingående konsumtionsvarorna.
Denna översyn har resulterat i vissa omfördelningar och minskade kost-
nader framför allt när det gäller bam och ungdomar.

När det gäller att bedömma utvecklingen av antalet överklaganden till
de allmänna förvaltningsdomstolarna i fråga om rätten till bistånd be-
dömer regeringen att antalet sådana mål kommer att reduceras kraftigt.
Utan att kunna redovisa något underlag i detalj uppskattas att antalet
biståndsmål på långsikt kommer att reduceras med i vart fall 30 procent.
Minskningen av antalet överklaganden kommer naturligtvis också att
innebära kostnadsminskningar för kommunerna.

Förändringen att vård och behandling, personligt stöd och barnomsorg
i vissa fall inte längre faller under rätten till bistånd kommer att ge kom-
munerna förutsättningar för samordnings- och effektivitetsvinster som
bör leda till ekonomiska besparingar. Hur stora dessa kan bli är dock
svårbedömbart.

Prop. 1996/97:124

166

Mot bakgrund av ovanstående är regeringens sammantagna bedömning Prop. 1996/97:124
att förslagen i föreliggande proposition inte innebär ökade kommunala
kostnader. Regeringen kommer dock under det närmaste året att noga
följa utvecklingen av de kommunala kostnaderna för socialbidrag.

17 Ikraftträdande

Ändringarna i socialtjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Vissa regler som gäller yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och
placeringskommunens ansvar föreslås dock träda i kraft redan den
1 juli 1997.

Regeringen anser det angeläget att Socialstyrelsen som stöd till kom-
munerna ser över behovet av allmänna råd och informerar om den nya
lagstiftningen. Det är också angeläget att den nya lagstiftningen noga
följs upp och utvärderas.

18 Författningskommentar

18.1 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

1 §

I ett nytt fjärde stycke, som har tillkommit bl.a. som en följd av de krav
som FN:s barnkonvention innehåller, införs ett bamperspektiv som
tidigare saknats i socialtjänstlagen. Principen om barnets bästa är väl
förankrad i all lagstiftning som rör bam men har tidigare inte kommit
till tydligt uttryck i socialtjänstlagen. Enligt bestämmelsen skall, när
åtgärder rör bam, särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver.
Den nya bestämmelsen svarar mot innehållet i artikel 3 i barnkonven-
tionen. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I ett nytt fjärde stycke hänvisas till föreskrifter i 6 h och 72 a §§ som
innebär avsteg från principen om vistelsekommunens ansvar enligt första
stycket.

I tredje stycket har lagts till att en kommun får tillhandahålla tjänster åt
en annan kommun. Det innebär att kommunen i ett sådant fall kan gå
utöver den kommunala behörigheten enligt kommunallagen (1991:900).
Bestämmelsen har tillkommit för att öka möjligheterna för en kommun
att överlämna vissa arbetsuppgifter till en annan kommun, om det sett ur
ett kvalitetsperspektiv bedöms vara lämpligt. Av proposition 1992/93:43
om ökad konkurrens i kommunal verksamhet framgår dock att kommu-

167

nens övergripande ansvar för socialtjänsten eller dess yttersta ansvar inte Prop. 1996/97:124
kan överlåtas på annan. Detsamma gäller t.ex. beslut om tvångsåtgärder
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU),
liksom uppgifter enligt föräldrabalken i samband med fastställande av
faderskap.

En liknande behörighetsbestämmelse finns i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).

Ett nytt andra stycke har införts. Det föreskriver att socialnämnden
genom stöd och avlösning bör underlätta för dem som som vårdar när-
stående som är långvarigt sjuka, äldre eller som har funktionshinder.
Stödet till anhöriga är alltså frivilligt för kommunerna även om det
framgår av lagtexten att det är önskvärt att sådant stöd införs. Det är
dock kommunen som bedömer hur långt de kan förverkliga detta, vad
som är möjligt och lämpligt att göra. Se vidare allmänmotiveringen,
avsnitt 10.3.

Huvudbestämmelsen om bistånd har omformulerats och delats upp på
två paragrafer. Skillnaden ligger främst i att innebörden av bistånd av-
gränsas genom hänvisningen till vissa senare paragrafer; rätten till bi-
stånd kan inte hävdas självständigt, oberoende av de följande paragrafer-
na. Bistånd till försörjningen kallas försörjningsstöd och bistånd för
livsföringen i övrigt kallas annat bistånd.

Avsikten har också varit att förtydliga den enskildes ansvar för att göra
vad han eller hon kan för att försörja sig själv. Uttrycket att "den som
inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på
annat sätt" avser att markera den enskilda individens förstahandsansvar.
I detta ligger att den enskilde måste utnyttja alla de möjligheter som
normalt står honom eller henne till buds. När det gäller den ekonomiska
behovsprövningen finns inget hinder att liksom enligt nuvarande praxis
beakta den samlade ekonomiska förmågan hos dem som lever i en hus-
hållsgemenskap. I en hushållsgemenskap får ju alla förutsättas ha en lik-
värdig levnadsstandard även om det inbördes förhållandet mellan in-
komsterna varierar. Detta bör gälla både i fråga om makar och sambor.
Att man ger varandra viss praktisk hjälp är också normalt och bör kunna
beaktas. Däremot kan inte mera omfattande vårdbehov anses ligga inom
vad man normalt bistår varandra med inom en familj. I sådana fall före-
ligger därför rätt till bistånd även om det finns andra vuxna i familjen.
Inte heller kan man när det gäller ekonomiskt bistånd begära att den
enskilde skall vända sig till andra närstående än dem i det egna hushållet
innan rätt till bistånd inträder. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.

168

6a §                                                             Prop. 1996/97:124

1 denna paragraf återfinns andra stycket i den tidigare bistånds-
paragrafen. Biståndet skall stärka den enskildes resurser att leva ett
självständigt liv. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en
skälig levnadsnivå. Innebörden av bestämmelsen om skälig levnadsnivå
är dock något annorlunda än tidigare på grund av den närmare regle-
ringen av biståndsrätten. Stadgandet är främst avsett att klargöra att
ambitionsnivån inom socialtjänsten skall vara oförändrad även om kom-
munerna ges en större frihet att bestämma om delar av biståndet (jfr
6g§).

Men anledning av vad Lagrådet anfört i sitt yttrande över lagråd-
remissens förslag till 6 h § vill regeringen understryka att 6 a § med
oförändrad lydelse överförts från nuvarande 6 § andra stycket. Bestäm-
melsen är tänkt att vara vägledande för allt bistånd, således även för
bistånd enligt 6 g §.

6b§

I första stycket anges vilka poster i den dagliga livsföringen som försörj-
ningsstöd lämnas för. Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för
sådana poster. Posterna delas in i två kategorier. Kostnader inom den
första kategorin (punkt 1) skall enligt andra stycket beräknas enligt en
för hela riket gällande norm (riksnorm).

Beträffande punkt 1 avses med lek och fritid aktiviteter som det är
rimligt att få möjlighet att utöva, t.ex. att läsa böcker och tidningar och
att utöva någon idrott eller motsvarande. Med förbrukningsvaror avses
varor för skötsel och vård av bostaden samt klädvård. Posterna dags-
tidning, telefon och TV-avgift är beräknade att kunna täcka kostnader
för t.ex. en prenumeration på en daglig tidning, abonnemangs- och sam-
talsavgifter för telefon och avgifter för TV. Avgifter för kabel-TV är
dock inte avsedda att täckas.

Beträffande posterna i punkt 2 så ingår i boendet kostnader för vatten
och uppvärmning när det är fråga om egen fastighet.

I fråga om skäliga kostnader måste det göras en individuell bedömning
av vad som är skäligt för just den biståndssökande. Utgångspunkten vid
den bedömningen bör vara vad en låginkomsttagare normalt har möjlig-
het att kosta på sig jämfört med vad den biståndssökande har för fak-
tiska kostnader. Exempelvis bör rätt till bistånd inte föreligga för ett
boende som är dyrare än den normala bostadsstandarden för låginkomst-
tagare med en familj av motsvarande storlek, om det finns möjligheter
att skaffa en billigare bostad. Den enskilde måste fa en viss tid på sig att
ordna med bostadsbyte. Man kan inte heller kräva att den enskilde skall
flytta på grund av endast en eller ett par månaders biståndsberoende.
Diskussioner med den enskilde om boendet kan lämpligen tas upp i
samband med hushållsekonomisk rådgivning. Man måste därvid ta hän-
syn till om det finns bam i familjen. En ovanligt hög bostadskostnad
måste även i övrigt kunna vara skälig i det enskilda fallet när det är

169

omöjligt för den enskilde att få någon annan bostad eller när andra sär-
skilda skäl föreligger.

Vad som sägs i 6 a § om att den enskilde genom biståndet skall till-
försäkras en skälig levnadsnivå skall beaktas i fråga om bistånd för de
poster som anges i punkten 2.

Enligt andra stycket skall bistånd för de poster som ingår i första
stycket första punkten ges i förhållande till en för hela riket gällande
norm (riksnorm). Av 6 § framgår att rätt till bistånd inte föreligger i den
mån den enskilde själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem till-
godosedda på annat sätt. Om den enskilde t.ex. har viss inkomst avräk-
nas den från normen (och vad han eller hon kan erhålla enligt 6 b §
första stycket andra punkten).

För bestämmande av riksnormen skall beaktas att den enskilde genom
det skall uppnå en skälig levnadsnivå i fråga om de behov som beloppet
är avsett att täcka. Normen skall faställas av regeringen och beräknas
med ledning av officiella prisundersökningar rörande olika hushålls-
typers baskonsumtion.

Om särskilda skäl föreligger i ett enskilt fall skall dock riksnormen
frångås och biståndet beräknas till en högre nivå. Ett sådant fall, när den
enskilde kan ha rätt till ett högre belopp, kan vara när sökanden av me-
dicinska skäl har behov av särskild kost som är dyrare än vanlig kost.
Ett annat fall kan vara om en person på grund av rörelsehinder eller
andra skäl har svårigheter att upprätthålla kontakter med andra. Nivån
kan i ett sådant fall behöva höjas för att täcka extra utgifter för telefon
och tidningar, om dessa extra utgifter inte täcks av annat särskilt stöd,
exempelvis handikappersättning.

Sänkning av nivån kan också undantagsvis komma i fråga om särskilda
skäl föreligger i det enskilda fallet. Ett fall är när hjälp till den enskilde
är aktuell endast på grund av att han eller hon råkat i vad som i rätts-
praxis kallas akut nödsituation eller akut nödläge. Den enskilde har
exempelvis kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar me-
del till sin försörjning under den närmaste tiden. Socialnämnden får då
ge den enskilde ett tillfälligt, reducerat bistånd för att han eller hon skall
få möjlighet att reda upp den akuta situationen. I andra fall kan det vara
uppenbart att den enskilde inte har vissa kostnader som ingår i riks-
normen. Det kan t.ex. gälla en missbrukare som uppenbart inte använder
biståndet till vad det är avsett för. I fråga om det sociala arbetet med
missbrukare, se avsnitt 11.

I fråga om ekonomiskt bistånd som inte faller in under 6 b § saknas
möjligheten att anföra förvaltningsbesvär. Sådant bistånd kan bara ges
med stöd av 6 g §. Man kan alltså inte överklaga beslut om ekonomiskt
bistånd till andra ändamål än som anges i 6 b § (t.ex. bistånd till
möbler, flyttning, husgeråd, utlandsresor, altemativmedicinsk behandling
eller psykoterapi).

Andra stycket har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag.

Prop. 1996/97:124

170

6c§

Genom första stycket infors en ny möjlighet för socialtjänsten att ställa
vissa krav på yngre personer som uppbär försörjningsstöd. Den nya
bestämmelsen tar i första hand sikte på ungdomar under 25 år som inte
fått fäste på arbetsmarknaden eller kommit in på någon reguljär utbild-
ning och inte heller har kunnat beredas någon lämplig arbetsmark-
nadspolitisk åtgärd. För yngre människor är det särskilt olyckligt att
fastna i ett passivt socialbidragsberoende. För att bryta en sådan utveck-
ling bör socialtjänsten ha möjlighet att ställa vissa krav i syfte att få ut
en sådan person på arbetsmarknaden eller in på en lämplig utbildning
som gör honom eller henne bättre rustad att i framtiden försörja sig
själv.

Även personer i åldrarna närmast över 25 år kan ibland befinna sig i
en sådan situation som nu sagts. Punkt 2 öppnar möjlighet att tillämpa
bestämmelsen även i vissa sådana fall. Detta kan dock inte ske regel-
mässigt, utan socialnämnden måste genom samråd med länsarbetsnämn-
den förvissa sig om att denna typ av åtgärd av särskilda skäl är det
lämpligaste för den enskilde (jfr tredje stycket i paragrafen).

Enligt punkt 3 omfattas även studerande som normalt sett följer en
utbildning som finansieras med t.ex. studiemedel. Dessa bör normalt sett
inte förekomma bland dem som söker försörjningsstöd. Om detta ändå
sker i samband med studieuppehåll bör socialnämnden kunna begära att
en sådan person deltar i någon form av praktik, även om detta inte krävs
för att han eller hon skall kunna återgå till sina studier. Lagrådet före-
slår att det i punkt 3 bör anges att det är fråga om fortsatt försörjnings-
stöd, om detta är avsikten. Regeringen anser dock att detta framgår
redan av paragrafens inledande ord. Beträffande Lagrådets synpunkter i
övrigt, se avsnitt 8.5.

Det är inte meningen att bestämmelsen skall tillämpas i de fall den
enskildes problem är av annan mer personlig natur, såsom allvarliga
missbruksproblem eller beteendemässiga störningar. I sådana fall måste
socialtjänsten först hantera dessa grundläggande problem innan ställning
kan tas till hur man på bästa sätt kan stärka den enskildes förmåga att i
framtiden försörja sig själv. Praktik eller annan kompetenshöjande verk-
samhet får alltså inte ersätta vård- och behandlingsinsatser. Detta hindrar
inte att sådan verksamhet i vissa fall kan utnyttjas som ett led i social-
nämndens arbete för att bryta ett begynnande missbruk eller som ett
komplement till andra insatser mot missbruket.

Av syftet med praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten (se
andra stycket) följer att bestämmelsen i första hand blir aktuell när det
gäller yngre personer som ännu inte lyckats få fäste på arbetsmarknaden
eller kommit igång med en utbildning som kan leda till framtida arbete.
Socialnämndens uppgift är därvid att stärka den enskildes möjligheter att
komma igång med reguljärt arbete eller utbildning, inte att ordna t.ex.
utbildning i egen regi. Socialnämndens åtgärder får inte ersätta de ar-
betsmarknadspolitiska åtgärderna. Inte heller är det meningen att reguljär
utbildning skall genomföras med hjälp av socialnämnden. För olika
former av utbildning finns särskilda finansieringssystem.

Prop. 1996/97:124

171

Någon viss tidsgräns för hur länge praktiken eller den kompetenshöjan-
de verksamheten får fortgå har inte angetts. Vilken tid som är lämplig
får avgöras med hänsyn till den enskildes individuella situation. Verk-
samheten skall dock vara tidsbestämd. Varaktigheten bör framgå av den
plan som nämns i kommentaren till andra stycket.

I andra stycket beskrivs den praktik eller annan kompetenshöjande
verksamhet som det här kan bli fråga om. Av bestämmelsen framgår att
aktiviteten skall ha ett bestämt syfte, nämligen att utveckla den enskildes
möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Den enskildes möjligheter
att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt
utbildning skall stärkas genom verksamheten. När det gäller personer
som omfattas av första stycket punkt 3 blir syftet mer begränsat; åt-
gärderna får utformas med hänsyn till att denna grupp i första hand
söker försörjningsstöd därför att andra alternativ, som t.ex. feriearbete,
saknas. Det hindrar inte att det kan vara rimligt att ställa motsvarande
krav även på denna grupp. Deltagande i verksamheten skall alltså ingå
som ett led i en medveten strategi för att stärka den enskildes egna möj-
ligheter. Strategin bör formuleras i en individuell plan, som görs så
långsiktig som syftet påkallar. Den enskilde bör ta aktiv del i utarbe-
tandet av planen och bidra med synpunkter och information. För ett
framgångsrikt genomförande av planen är det självfallet ytterst väsentligt
att försöka få den enskildes eget aktiva stöd. Att varaktigheten av verk-
samheten bör framgå av planen har nämnts i det föregående. Deltagande
i här aktuell verksamhet skall alltså vara målinriktat och får inte ses som
en lösning tills vidare.

Av sista meningen i stycket framgår vidare att skälig hänsyn skall tas
till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar. Detta får ses
som en självklarhet; att försöka tvinga in någon i en typ av yrkesverk-
samhet som inte passar honom eller henne är inte meningsfullt i ett
längre perspektiv. Däremot kan inte den enskildes personliga önskemål
helt få avgöra utformningen. Önskemålen kan vara orealistiska eller
alltför svåra att uppfylla.

Med hänsyn till det här beskrivna syftet med deltagande i praktik eller
annan kompetenshöjande verksamhet samt den individuella utformningen
av åtgärderna anser regeringen inte att den nya bestämmelsen står i
någon motsättning till artikel 4 i den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I tredje stycket anges att socialnämnden skall samråda med länsarbets-
nämnden innan beslut fattas. Detta är en förutsättning för att olika åt-
gärder skall kunna samordnas på ett effektivt sätt och leda till att den
enskilde på sikt får ett arbete.

Av 73 § framgår indirekt att beslut om erbjudande av viss praktik eller
annan kompetenshöjande verksamhet inte kan överklagas genom förvalt-
ningsbesvär. Detsamma gäller beslut rörande innehållet i sådan praktik
eller verksamhet. Däremot kan beslut om vägran eller nedsättning av
försörjningsstöd på grund av att den enskilde undandrar sig att medverka
i praktiken eller verksamheten överklagas; se 6 d § samt 73 § första
stycket.

Prop. 1996/97:124

172

6d§                                                          Prop. 1996/97:124

Denna bestämmelse ger socialnämnden rätt att besluta om att vägra
fortsatt försörjningsstöd eller sätta ned utgående stöd om den enskilde
utan godtagbart skäl avböjer att delta i sådan praktik eller kompetens-
höjande verksamhet som anges i 6 c § eller utan godtagbart skäl uteblir
därifrån. Socialnämnden måste alltså först överväga om de skäl den
enskilde anför som förklaring kan anses godtagbara. I så fall skall ingen
reduktion ske. Godtagbara skäl för att inte vilja delta kan t.ex. vara om
den enskilde skulle ha bärande invändningar mot den föreslagna verk-
samheten, såsom att den kräver större fysisk styrka än han eller hon
besitter eller att den på annat sätt är olämplig med hänsyn till den en-
skildes personliga förutsättningar. Att sådana invändningar behöver god-
tas bör dock höra till undantagen, eftersom praktiken eller den
kompetenshöjande verksamheten skall ingå som ett led i en längre
syftande plan till vilken den enskilde förutsätts medverka. Godtagbara
skäl för att utebli från verksamheten kan t.ex. vara sjukdom hos den
enskilde själv eller hos hemmavarande bam, besök hos arbetsförmedling
eller studievägledare, o.d.

Om nämnden inte accepterar skälen bör nämnden i första hand över-
väga viss nedsättning av försörjningsstödet. Att helt vägra försörjnings-
stöd bör bara undantagsvis komma i fråga, såsom om den enskilde upp-
repade gånger uteblir och inte bättrar sig trots samtal med nämnden och
andra åtgärder från nämndens sida. Kommunens yttersta ansvar innebär
dessutom vissa begränsningar, så till vida att socialnämnden även i dessa
fall måste se till att den enskilde åtminstone har medel för det omedel-
bara livsuppehället.

Av 73 § första stycket framgår att ett beslut av nämnden om vägran
eller nedsättning av försörjningsstöd enligt denna paragraf kan över-
klagas till allmän förvaltningsdomstol i likhet med vad som gäller i
andra frågor om försörjningsstöd. Den prövning som domstolen då kan
göra är dels om lagliga förutsättningar föreligger för tillämpning av 6 c
och 6 d §§, dels om de skäl som den enskilde anfört för att inte med-
verka kan anses godtagbara. Det är inte meningen att domstolen skall
överpröva kommunens allmänna policy för att arbeta med frågor av här
aktuellt slag, såsom vilken verksamhet som bör kunna erbjudas och
liknande.

6e§

Deltagande i praktik eller kompetenshöjande verksamhet syftar till att
stärka den enskildes möjligheter att få arbete och utgör alltså inte i sig
själv ett arbete. De regler som gäller för arbetstagare gäller därför inte
dem som deltar i sådan verksamhet. Detta framgår av första meningen
(jfr 3 § lagen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar). I den
utsträckning den enskilde utför praktiska uppgifter som till sin art liknar
dem som utförs vid vanligt förvärvsarbete bör dock aktuella delar av
arbetsmiljölagen samt lagen om arbetsskadeförsäkring vara tillämpliga.
Det kan tilläggas att detta inte innebär något heltäckande ekonomiskt

173

skydd for den enskilde vid olycksfall och dylikt, varför socialnämnden Prop. 1996/97:124
kan ha anledning att se över omfattningen av sina egna försäkringar vad
gäller deltagande i kommunala verksamheter av olika slag. Såsom Lag-
rådet påpekar kan den som deltar i praktik enligt 6 c § vara att likställa
med arbetstagare vid tillämpning av skadeståndslagen. Detta under-
stryker ytterligare behovet av att kommunen ser över sina försäkringar.

6f§

I paragrafen definieras vad som är "annat bistånd". Beträffande de olika
biståndsinsatserna, se närmare avsnitt 8.7. Enligt förslaget till ändring i
73 § kan rätt till annat bistånd överklagas.

Ifråga om bistånd till vård, behandling och stöd som inte faller in
under 6 f § saknas möjligheten att anföra förvaltningsbesvär. Sådant
bistånd kan bara ges med stöd av 6 g §. Man kan exempelvis inte över-
klaga beslut om bistånd till vård av bam och ungdom, missbrukarvård
och kontaktperson.

Vad gäller den närmare utformningen av en insats enligt 6 f § så bör
vid prövningen beaktas hur den berörda kommunen arbetar med den
aktuella typen av frågor och vilka åtgärder kommunen normalt erbjuder
för att tillgodose sådana behov som är i fråga. Om den av kommunen
erbjudna insatsen tillgodoser biståndsbehovet, har den enskilde ingen rätt
att få insatsen utformad på ett visst annat sätt. Kommunen kan dock
aldrig vägra bistånd med hänvisning till att den inte tillhandahåller in-
satser för en viss typ av behov som faller inom kommunens an-
svarsområde, t.ex. bostäder med särskild service för funktionshindrade.

6g§

Paragrafen ger kommunen befogenhet men inte skyldighet att ge bistånd
i andra fall än de som anges i 6 b och 6 f §§. Härunder faller således
bistånd för behov som inte omfattas av 6 b eller 6 f § liksom stöd med
högre belopp än vad som gäller enligt 6 b § första stycket första punkten
och andra stycket. I fråga om bistånd för andra behov, se även kommen-
taren till 6 f § och avsnitt 8.9. Kommunen bör ha som riktmärke att den
enskilde genom biståndet enligt 6 g § skall tillförsäkras en skälig
levnadsnivå i fråga om de behov som biståndet är avsett att täcka (se
6 a §).

Rättsmedlet blir i dessa fall laglighetsprövning enligt kommunallagen
(1991:900), inte förvaltningsbesvär.

Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Regeringen instämmer i vad Lagrådet anfört om att man kan ifrågasätta
huruvida lagrådsremissens förslag till 6 e § behövs vid sidan av be-
stämmelsen i denna paragraf. Förslaget till 6 e § bör enligt regeringens
mening utgå. Socialnämnden kan med stöd av 6 g § besluta om förhöjt
ekonomiskt stöd för den som deltar i praktik eller annan kompetens-
höjande verksamhet. Ett högre belopp kan vara motiverat för att ge den
enskilde en något högre levnadsstandard än det vanliga försörjnings-

174

stödet medger och på så sätt uppmuntra den enskildes ansträngningar att Prop. 1996/97:124
försöka komma in på arbetsmarknaden.

6h§

Enligt första stycket har i vissa fall en person som önskar flytta till en
annan kommun rätt att hos den kommunen ansöka om sådana insatser
som avses i 6 f § punkterna 2 och 3. Rätten gäller personer som till
följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett var-
aktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte
kan bosätta sig där utan att den andra kommunen erbjuder behövliga in-
satser. En ansökan enligt detta stycke skall behandlas som om den en-
skilde var bosatt i den andra kommunen.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig skall det framgå att det är den
enskildes egen bestämda önskan att få flytta till den andra kommunen.
Andra skäl för en flyttning faller inte in under denna paragraf.

De insatser man har rätt att ansöka om är insatserna särskild boende-

form och hemtjänst.

Begreppen ålderdom och funktionshinder torde inte förorsaka några
tillämpningsproblem. Under begreppet allvarlig sjukdom faller svåra
sjukdomstillstånd med ett fortskridande förlopp, där det knappast kan bli
fråga om ett tillfrisknande.

Med omfattande vård- och omsorgsinsatser menas kontinuerliga in-
satser som behöver ges dygnet runt for att tillgodose behov av personlig
omvårdnad, tillsyn, skydd och sjukvård. Hjälp i form av enbart städning,
inköp, matlagning och liknande service är inte att anse som vård- och
omsorgsinsatser enligt denna bestämmelse.

Det skall vidare vara fråga om ett varaktigt behov av omfattande vård-
och omsorgsinsatser. Sådana behov av övergående natur (t.ex. vid ben-
brott) omfattas således inte.

Inflyttningskommunen skall göra en bedömning av om behov av vård-
och omsorgsinsatser föreligger och även i övrigt behandla ansökan som
om den enskilde var bosatt i kommunen.

Enligt andra stycket får inte det förhållandet att sökandens behov är
tillgodosedda i hemkommunen beaktas vid prövning enligt första stycket.
Det innebär t.ex. att om den enskilde bor i en särskild boendeform i
hemkommunen, skall man vid prövningen av ansökan (som skall be-
handlas som om den enskilde var bosatt i kommunen) bortse från att
behovet av vård- och omsorgsinsatser är tillgodosett i hemkommunen.

I tredje stycket föreskrivs att hemkommunen på begäran av inflytt-
ningskommunen är skyldig att bistå inflyttningskommunen med den
utredning som kan behövas för bedömningen av ansökan.

Enligt 73 § kan förvaltningsbesvär anföras över beslut enligt denna
paragraf.

Första och andra styckena är utformade i enlighet med Lagrådets för-
slag.

175

7a §  .                                                             Prop. 1996/97:124

I första stycket föreskrivs att insatserna inom socialtjänsten skall vara av
god kvalitet. Avsikten härmed är att garantera kvalitet i den verksamhet
som bedrivs och i de insatser som ges. Rätten till insatser prövas på
grundval av de regelsystem som finns för att få insatserna.

För närmare beskrivning av vad som avses med begreppet god kvalitet
hänvisas till avsnitt 7.2. Därav framgår dock att det är svårt att på ett
entydigt sätt precisera vad som kan anses vara god kvalitet inom social-
tjänstens olika verksamhetsområden. För detta krävs ett fortsatt utveck-
lingsarbete av såväl kvalitetskriterier som metoder för att mäta kvali-
teten.

1 andra stycket föreskrivs att det för utförande av uppgifterna inom
socialtjänsten skall finnas den personal som behövs och som har lämplig
utbildning och erfarenhet. En närmare redovisning av vad som avses
härmed finns i avsnitt 7.1.

Liknande bestämmelser om kvalitet och personal finns t.ex. i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763).

Ett nytt andra stycke har införts. Bestämmelsen har ett vidare tillämp-
ningsområde än 56 §. Den gäller även andra situationer än utrednings-
arbete. Det kan gälla både vardagliga situationer och traumatiska
händelser som berör bamet på ett eller annat sätt.

12 §

I sista ledet i paragrafen har begreppet tvist ersatts med "mål eller ären-
de". Innebörden av denna ändring är att socialnämnden i samtliga fall
där ett mål eller ärende om vårdnad eller mål om umgänge har avgjorts,
har ett särskilt ansvar att vid behov ge stöd och hjälp åt bamet och dess
föräldrar eller vårdnadshavare. Kravet på att det förelegat en tvist, vilket
förutsätts enligt nuvarande ordning föreslås alltså slopat. Den föreslagna
ändringen innebär att även föräldrar, som kommit överens om vårdnad
och umgänge, har rätt att vid behov få stödinsatser från kommunen.
Ändringen motiveras också av att familjehemsföräldrar, som blir vård-
nadshavare, skall tillförsäkras fortsatt stöd från kommunen.

Kommunen har enligt den föreslagna ändringen också ett särskilt an-
svar att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som ett bam
som är adopterat kan ha. Tillägget grundar sig på Adoptionslagsstift-
ningsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1994:137) Internationella
adoptionsfrågor, 1993 års Haagkonvention m.m. Utredningen föreslog att
en särskild bestämmelse införs i 12 § socialtjänstlagen där kommunens
ansvar för adoptivbarn under deras uppväxt lyfts fram och betonas. För-
slaget lämnades mot bakgrund av att FN:s kommitté för barnets rättig-
heter påtalat att Sverige saknar ett särskilt system för uppföljning av hur
det faktiskt går för adopterade bam från utlandet i svenska familjer.
Kommittén rekommenderar att åtgärder vidtas för att närmare övervaka

176

situationen för dessa bam. Genom det här föreslagna tillägget tydliggörs Prop. 1996/97:124
socialnämndens särskilda ansvar för adoptivbarnen.

19 §

I paragrafen ersätts orden "och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i
gemenskap med andra" med orden "under trygga förhållanden och med
respekt för deras självbestämmande och integritet", se närmare avsnitt
10.1.

20 §

Tredje stycket upphävs, se närmare avsnitt 10.1.

22 §

I ett nytt tredje stycke har tillagts "och andra närstående". Vård utanför
hemmet som kommunen svarar för skall alltså utformas så att den
främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående
samt kontakt med hemmiljön, se närmare avsnitt 9.5.2. Detta gäller all
vård av bam utom hemmet som sker genom kommunens försorg, så-
ledes även familjehemsplaceringar enligt lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS).

23 §

I första stycket ges kommunen ett samlat resursansvar för vård utanför
det egna hemmet. Detta gäller dock inte sådana hem som Statens institu-
tionsstyrelse har ansvaret för enligt 23 a §. Kommunens resursansvar
innebär att kommunen ensam blir ansvarig för all planering av institu-
tionsvård, familjehemsvård och resurser för tillfälliga placeringar i akuta
situationer. Den nuvarande regeln om med landstinget gemensam vård-
resursplanering, som endast gäller hem för vård eller boende, utmönstras
därmed ur lagen.

Andra stycket om en gemensam plan har tagits bort.

27 §

I förhållande till gällande ordning utvidgas bestämmelsen i första stycket
till att även omfatta vistelser som är tillfälliga. Den gäller oberoende av
om medgivande till att ta emot bamet krävs enligt 25 § eller inte. Den
föreslagna regeln är tillämplig, förutom på privata placeringar, på bl.a.
privata familjedaghem och feriehem, liksom på den som mer tillfälligt
tar emot feriebarn. Regeln kan också användas för att komma till rätta
med missförhållanden i en kontaktfamilj eller i ett jour- eller bered-
skapshem som anlitas av annan kommun, även om kontrollen av hem-
met i det senare fallet i första hand tillkommer den placerande kommu-
nen. Bestämmelsen kan också tillämpas när kommunen vill förbjuda ett
hem i kommunen att erbjuda sig att bli familjehem åt en annan kom-
mun.

12 Riksdagen 1996/97. 1 samt. Nr 124

177

Enligt andra stycket, som har tillagts i enlighet med Lagrådets förslag, Prop. 1996/97:124
gäller inte ett förbud då det med hänsyn till särskilda omständigheter är
uppenbart befogat att ett bam tas emot i hemmet. Lagrådet har som
exempel nämnt den situationen att den enskilde tillfälligt i sitt hem tar
emot de egna barnens lekkamrater, bam till anhöriga etc.

Förbudet behöver inte vara generellt. Det kan begränsas till att avse
t.ex. bam i en viss ålder eller mottagande i en viss bostad eller förbindas
med andra villkor. Det kan också upphävas eller ändras när förhållande-
na ger anledning till det.

Förbud eller beslut om begränsning enligt denna bestämmelse kan
överklagas enligt 73 §. Överträdelse av ett förbud eller beslut om be-
gränsning kan beivras enligt 75 §.

30 §

1 första stycket har ordet "rådgöra” ersatts med "informera och sam-
råda”. Förslaget innebär en mer preciserad skyldighet för kommunen i
de fall den överväger att familjehemsplacera ett bam i en annan kom-
mun (och markerar att placeringskommunen är skyldig att beakta även
omständigheter som föreligger utanför det enskilda hemmet). Vidare har
samrådsskyldigheten utvidgats till att gälla gentemot den andra kom-
munen och inte bara socialnämnden i den kommunen. Samråd kan t.ex.
behöva ske med skolförvaltningen. Se vidare avsnitt 9.5.2.

33 §

Första stycket gäller endast försörjningsstöd enligt 6 b §. Stycket har
tillförts en kompletterande bestämmelse som ger kommunen befogenhet
att även återkräva försörjningsstöd som lämnats till någon som på grund
av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över hindrats från att
förfoga över sina inkomster och tillgångar.

Kompletteringen avser bl.a. de fall då det uppstått felaktigheter i tek-
niska system för löneutbetalningar och banktransaktioner, felaktigheter
som gjort att den enskilde hindrats från att förfoga över sina tillgångar
och därför ansökt om försörjningsstöd.

Andra stycket handlar om ekonomiskt stöd enligt 6 g §, dvs. annat
ekonomiskt stöd än försörjningsstöd enligt 6 b §. Bestämmelsen blir
tillämplig när kommunen till den enskildes försörjning ger ett högre
belopp än vad som följer av 6 b § och när ekonomisk hjälp ges till
andra ändamål.

I tredje stycket, som är helt nytt, anges att ett beslut som avser ekono-
misk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna paragraf skall
vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om den eller de om-
ständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för återbetal-
ningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde. Det är en förutsättning
för återkrav enligt denna paragraf att det som föreskrivs i tredje stycket
är uppfyllt.

Se vidare allmänmotiveringen, avsnitt 8.10.

178

33 a §                                                               Prop. 1996/97:124

Denna nya paragraf reglerar den enskildes återbetalningsskyldighet av
felaktigt eller med för högt belopp utgivet ekonomiskt bistånd. Med
ekonomiskt bistånd avses såväl försörjningsstöd enligt 6 b § som ekono-
miskt bistånd i andra fall enligt 6 h §.

Kommunens krav på att få tillbaka utgivet ekonomiskt bistånd förut-
sätter att det har skett en eller flera felaktiga utbetalningar. Till grund
för en utbetalning ligger alltid ett förvaltningsbeslut, i vilket den en-
skilde beviljats någon form av ekonomiskt bistånd.

I paragrafens första stycke föreskrivs att om någon genom oriktiga
uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter eller på annat
sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd utgått obehörigen eller med för
högt belopp får kommunen återkräva vad som har betalats ut för myck-
et. Enligt detta stycke blir den enskilde återbetalningsskyldig om han har
förorsakat den felaktiga utbetalningen. Han behöver i detta fall inte ha
insett eller bort inse konsekvenserna av sitt handlande.

Återbetalningsskyldighet föreligger således även om den enskilde på
annat sätt än genom oriktiga uppgifter eller underlåtelse att fullgöra
uppgiftsskyldighet har förorsakat att ekonomiskt bistånd utgått obe-
hörigen eller med för högt belopp. Denna grund för återbetalnings-
skyldighet bör tillämpas mycket restriktivt. När det väl har konstaterats
att den enskilde förorsakat den felaktiga utbetalningen föreligger strikt
ansvar. Kommunen kan dock beakta t.ex. orsaken till underlåtelsen eller
visst beteende som förorsakat felaktig utbetalning vid prövning om den
enskildes återbetalningsskyldighet skall efterges enligt 37 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att om någon i annat fall än som
avses i första stycket obehörigen eller med för högt belopp uppburit
ekonomiskt bistånd och han skäligen bort inse detta, får kommunen
också återkräva vad som har betalats ut för mycket. Enligt detta stycke
blir den enskilde återbetalningsskyldig endast om han har insett eller
skäligen bort inse att han uppburit ett felaktigt belopp.

I avsnitt 8.10 lämnas exempel på när återbetalningsskyldighet före-
ligger.

36 §

Den nya 33 a § har lagts till i bestämmelsen. Det ankommer på dom-
stolen att pröva, utöver om andra stycket blir tillämpligt, om de lagliga
förutsättningarna för återkrav enligt 33 eller 33 a § är uppfyllda.

37 §

Den nya 33 a § har lagts till i bestämmelsen.

47 §

I andra stycket har tillagts att första stycket om begränsningar i delega-
tionsrätten även gäller i beslut enligt 36 § om att föra talan om återkrav
enligt 33 a §.

179

50 §

Det nya andra stycket i paragrafen är flyttat från 51 §.

Prop. 1996/97:124

50 a §

Paragrafen innehåller regler om utredning om socialnämnden behöver
ingripa till en underårigs skydd eller stöd. Bestämmelsen omfattar såväl
utredningar i fall som avses i bestämmelsen om anmälningsskyldighet i
71 § som utredningar om behov av stödinsatser i andra fall.

Första stycket ger de närmare förhållningsreglema om hur en sådan
utredning skall bedrivas. Kommunen ges lagfäst rätt att för bedömning
av behovet av insatser konsultera sakkunnig (t.ex. bampsykologisk eller
medicinsk expertis) samt i övrigt ta de kontakter som behövs (t.ex. med
den unges hem och familj i övrigt, skola, daghem och fritidshem). I
stycket betonas också att utredningen skall bedrivas så att inte någon
onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Denna uppmaning har särskild
betydelse i integritetskänsliga fall som t.ex. om en förälder misstänks för
att ha förgripit sig på sitt bam, sexuellt eller på annat sätt. Det är i
sådana fall särskilt viktigt att varje åtgärd som kränker integriteten hos
de inblandade övervägs noga och att inte förhastade åtgärder vidtas.

Bestämmelsen innebär att det blir klarlagt att socialnämnden, vid
sådana konsultationer och kontakter som anges i bestämmelsen, om det
är nödvändigt kan lämna ut annars sekretessbelagda uppgifter i enlighet
med 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

I andra stycket anges en tidsfrist inom vilken en utredning skall slut-
föras. Den normala maximitiden är fyra månader. I undantagsfall får
denna tid förlängas för viss tid. Med "viss tid” menas att ett nytt beslut
med en ny tidsfrist skall fattas. En förlängning av tiden kan bli aktuell i
sådana fall då t.ex. en bampsykiatrisk utredning eller en polisutredning i
ett fall av övergrepp mot bam inte kan slutföras inom den föreskrivna
tiden.

Det bör påpekas att kommunens ansvar för den unge och hans familj
oftast inte upphör i och med att utredningen avslutats även om denna
inte föranleder några direkta insatser från kommunens sida.

Enligt tredje stycket skall den som berörs av en utredning om social-
nämnden behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd underrättas
om att utredning inleds.

Se vidare allmänmotiveringen, avsnitt 9.4.

50 b §

Första stycket syftar till att förhindra att oklarheter uppstår om den fort-
satta handläggningen av ett ärende om skydd eller stöd för bam eller
ungdom eller vård av missbrukare, när den som utredningen angår läm-
nar kommunen. Bestämmelsen innebär att den kommun som inlett ut-
redningen skall slutföra den och fatta slutligt beslut i ärendet.

Syftet med regeln är primärt att skapa säkerhet om att utredningen inte
avstannar och läggs ned på grund av flyttningen. Syftet är naturligtvis
också att den fortsatta utredningen skall bedrivas på bästa möjliga sätt

180

trots de praktiska svårigheter som flyttningen kan ha fört med sig i detta Prop. 1996/97:124
hänseende.

I andra stycket klargörs att bestämmelsen i första stycket inte gäller
om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen av
ärendet. Enligt 72 § kan ett ärende som avser vård eller någon annan
åtgärd beträffande en enskild person flyttas över till en annan social-
nämnd, om denna nämnd samtycker till det.

51 §

I paragrafens första stycke, som är nytt, uttrycks den grundläggande
bestämmelsen om dokumentationsskyldighet. All handläggning av ären-
den som rör enskilda och genomförande av beslut om stödinsatser, vård
och behandling skall dokumenteras. Med handläggning av ärenden avses
alla åtgärder från det att ett ärende anhängiggörs till dess att det avslutas
genom beslut. Härav följer att det inte föreligger någon skyldighet att
dokumentera rådgivning, t.ex. alkoholrådgivning och familjerådgivning.
Avgivande av yttrande till en annan myndighet är i detta sammanhang
att jämställa med fattande av beslut.

Utöver handläggning av ärenden skall dokumentation ske av sådant
rent faktiskt handlande som utgör genomförande av beslut om stödinsat-
ser, vård och behandling.

Med genomförande av stödinsatser, vård och behandling avses inte
barnomsorg enligt 14 a § eller färdtjänst enligt 10 §. I fråga om
förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg enligt nämnda paragraf be-
höver alltså endast beslutsfattande verksamhet dokumenteras.

Enligt 16 § skall bam som av fysiska, psykiska eller andra skäl be-
höver särskilt stöd i sin utveckling anvisas plats i förskola, fritidshem
eller integrerad skolbarnsomsorg, om inte barnets behov av sådant stöd
tillgodoses på något annat sätt. Beträffande denna verksamhet måste
både handläggning av ärendet och verkställighet av beslutet om stöd-
insats dokumenteras.

I det nya första stycket regleras vidare generellt vilken information
dokumentationen skall lämna. Av primärt intresse för den enskilde är att
få en korrekt handläggning av ärendet och i förekommande fall en insats
av god kvalitet. Dokumentationen skall kunna användas av social-
tjänstens personal som ett arbetsinstrument för den individuella
planeringen, för handläggningen av ärendet, för genomförandet och för
uppföljning av ärendehandläggningen och insatsen. Uppgifterna utnyttjas
också i flera andra för socialtjänsten viktiga sammanhang, t.ex. som
underlag för kvalitetssäkring, forskning och framställning av statistik.

För att skyldigheten att dokumentera skall kunna fylla sin huvudupp-
gift krävs att dokumentationen innehåller tillräcklig, väsentlig och
korrekt information. Vad som utgör tillräcklig och väsentlig information
kan variera starkt mellan olika verksamheter och ärendetyper inom
socialtjänsten. Endast de uppgifter som har betydelse med hänsyn till
verksamhetens art och det enskilda fallet behöver dokumenteras.

181

Att rådgivning är undantagen från dokumentationsskyldigheten har Prop. 1996/97:124
berörts tidigare i kommentaren till denna paragraf och i den allmänna
motiveringen i avsnitt 14.3.

Dokumentationen bör innehålla uppgift om vem som har gjort en viss
anteckning och när anteckningen gjordes. Att sådana uppgifter finns är
väsentligt såväl under ett ärendes handläggning och under genom-
förandefasen som därefter for olika slag av uppföljning och kontroll.

52 §

I den nya första meningen i paragrafen föreskrivs att dokumentationen
skall utformas med respekt för den enskildes integritet.

Personakten kan innehålla dels handlingar och anteckningar som till-
kommit inom socialtjänsten, dels handlingar som har givits in dit. Be-
träffande de sistnämnda handlingarna är det naturligtvis inte möjligt att
ställa upp krav på innehåll och utformning. När det däremot gäller de
handlingar och anteckningar som tillkommer inom socialtjänsten kan
sådana krav ställas.

Anteckningar som görs skall bygga på respekt för den enskildes
integritet. Härmed förstås bl.a. att den enskilde skall behandlas med
aktning. Utgångspunkten är således att uppgifterna i dokumentationen
skall vila på ett korrekt underlag och inte vara av nedsättande eller
kränkande karaktär. Återhållsamhet bör iakttas när det gäller uppgifter
om den enskildes privatliv, om inte uppgifterna är nödvändiga för be-
dömningen i ärendet.

Skyldigheten att dokumentera omfattar bl.a. de åtgärder som har vid-
tagits i ärendehandläggningen och i genomförandet av stödinsatser, vård
och behandling, men också de bedömningar som legat till grund för
åtgärderna. Vad som är integritetskränkande kan uppfattas på olika sätt
av den enskilde. Man kan inte kräva att uppgifter som skulle kunna
uppfattas som kränkande aldrig skall få förekomma i dokumentationen.
Uppgifterna kan ju vara befogade i det enskilda fallet. I utredningar som
avser skydd för underåriga utan vårdnadshavarens samtycke kan i detta
sammanhang föreligga en konflikt mellan barnets intresse och den vux-
nes intresse, och den vuxnes integritet kan då få stå tillbaka. Något som
alltid måste krävas är att uppgifterna grundas på ett riktigt underlag och
är av verklig betydelse för ställningstaganden inom socialtjänsten. Ovid-
kommande värdeomdömen av allmänt nedsättande eller kränkande
karaktär får inte förekomma.

I paragrafen föreskrivs också att den enskilde bör hållas underrättad
om de joumalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom.
Denna bestämmelse är oförändrad.

I paragrafen föreskrivs slutligen i den nya sista meningen, som en
markering av att dokumentationen skall ske under full öppenhet mot den
enskilde, att det skall antecknas om den enskilde har en annan uppfatt-
ning än handläggaren om någonting som denne har antecknat. Denna
regel ansluter till insynsbestämmelsen i andra meningen i paragrafen,

182

men också till den obligatoriska rätten till partsinsyn enligt förvaltnings- Prop. 1996/97:124
lagen.

68 §

I paragrafen behandlas länsstyrelsernas tillsyn över socialtjänsten. I för-
arbetena till lagen (prop. 1979/80:1 s. 573 f.) anfördes i specialmotive-
ringen till andra stycket följande. "Länsstyrelsens tillsynsuppgifter gäller
hela den kommunala socialtjänsten och därmed också den verksamhet
som bedrivs vid kommunens eller landstingskommunens hem för vård
eller boende.---När det gäller hem som har inrättats för kommunerna

inom ett landstingsområde gemensamt - och som ofta torde ha lands-
tingskommunalt huvudmannaskap - framgår länsstyrelsens tillsynsupp-
gifter inte lika klart utan en särskild bestämmelse. Här har därför tagits
in en bestämmelse om länsstyrelsens tillsyn över hem för vård eller
boende." I samband med att Statens institutionsstyrelse fick ansvar för
de särskilda ungdomshemmen enligt 12 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och de hem som avses i 22 och 23 §§
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ändrades det
ifrågavarande stycket i 68 §. Länsstyrelsernas tillsynsansvar begränsades
därvid till att omfatta andra hem än sådana som avses i 23 a §.

I samband med att det nu i 69 § införs bestämmelser om tillstånd för
bl.a. enskilt bedriven verksamhet som tidigare har reglerats i stadgan
(1970:88) om enskilda vårdhem m.m. behöver även regler om tillsyn
över sådan verksamhet införas i lagen. Det har också ansetts lämpligt att
de särskilda bestämmelserna om länsstyrelsens tillsyn över hem för vård
eller boende regleras i samma paragraf som tillsynen över den nya till-
ståndspliktiga verksamheten och att dessa tillsynsbestämmelser införs
efter reglerna om tillstånd. Andra stycket upphävs därför och motsvaran-
de bestämmelser införs i den nya 69 b §.

69 §

1 samband med att lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vården trädde i kraft den 1 januari 1997 upphävdes stadgan (1970:88)
om enskilda vårdhem m.m. Genom lagen (1996:791) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620) upphävdes samtidigt tredje stycket i ifråga-
varande paragraf, som innehöll en erinran om särskilda bestämmelser
om enskilda vårdhem. I övergångsbestämmelserna till ändringslagen
gjordes reglerna i 69 § första stycket tillämpliga på hem som omfattades
av eller skulle ha omfattats av den upphävda vårdhemsstadgan och som
inte uteslutande bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Den som vid
lagens ikraftträdande erhållit tillstånd för verksamhet enligt stadgan och
som inte uteslutande bedriver hälso- och sjukvård skall enligt punkten 3
i övergångsbestämmelserna anses ha erhållit tillstånd enligt 69 §.

De nämnda nya reglema tillkom efter förslag i prop. 1995/96:176 För-
stärkt tillsyn över hälso- och sjukvården. I propositionen föreslogs (prop.
s. 88 f.) att annan verksamhet än hälso- och sjukvårdsverksamhet som
bedrivits efter tillstånd enligt vårdhemsstadgan skall regleras i social-

183

tjänstlagen och att för ny sådan verksamhet skall krävas tillstånd från
länsstyrelsen. Nytt tillstånd skall inte erfordras för befintlig verksamhet.
I båda fallen skall verksamheten stå under socialnämndens tillsyn. I
skälen till förslaget framhölls att den del av verksamheten som utgör
hälso- och sjukvård skall anmälas till Socialstyrelsen. Vidare framhölls
att om den hälso- och sjukvård som tillhandahålles vid vårdhemmet ges
av personal som anlitats av hemmet på annat sätt än genom anställning,
kan vårdhemmet inte anses bedriva hälso- och sjukvård. Anmälan till
Socialstyrelsen skall i de fallen göras av den som ger vården. Det fram-
hölls vidare i skälen att den valda regleringen i socialtjänstlagen var
tänkt att vara temporär och om det skulle visa sig att beredningen av
Socialtjänskommitténs förslag dröjer, måste ytterligare överväganden
göras beträffande de nu aktuella verksamheterna. - Med hänsyn till att
regeringen ansett ytterligare beredning nödvändig föreslås nu en regle-
ring i socialtjänstlagen med utgångspunkt huvudsakligen i förslag i be-
tänkandet SOU 1994:139 Ny socialtjänstlag.

Socialtjänstkommittén har i sina överväganden beaktat promemorian
Ds 1993:38 Enskild vård och omsorg - offentlig tillsyn, i vilken bl.a.
föreslogs upphävande av stadgan om enskilda vårdhem och reglering i
socialtjänstlagen av sådan verksamhet inom socialtjänsten som reglera-
des i stadgan.

I paragrafens nya första stycke anges de verksamheter som inte yrkes-
mässigt får bedrivas av ett enskilt rättssubjekt utan tillstånd av läns-
styrelsen. Med yrkesmässigt avses att verksamheten bedrivs kontinuerligt
och i förvärvssyfte. Gränsen mellan ett familjehem och ett hem för vård
eller boende har tidigare dragits huvudsakligen med utgångspunkt i hur
många bam det finns i familjehemmet. Den kommun som utreder ett
familjehems lämplighet för ett bam skall ta ställning till om hemmet har
kvalifikationer att ta hand om just det aktuella bamet och då måste hän-
syn tas till hur många bam familjen redan har hand om, egna såväl som
placerade. Kommunen bör också genom avtal förvissa sig om att ytterli-
gare bam inte placeras i familjen. Det har därför inte ansetts nödvändigt
att i författningstexten ange barnantalet som gräns mellan ett familjehem
och ett hem för vård eller boende. Ett familjehem som vill övergå till att
driva ett hem för vård eller boende får ansöka om tillstånd till det enligt
69 §. Inte heller i övrig verksamhet bör enbart platsantalet ligga till
grund för bedömningen av om en verksamhet bedrivs yrkesmässigt utan
en sammanfattande bedömning bör göras.

Punkterna 1 och 4 omfattar de verksamheter som enligt gällande be-
stämmelser i första respektive andra stycket av paragrafen kräver till-
stånd för att få bedrivas av ett enskilt rättssubjekt. När det gäller till-
ståndskrav för hem som inrättats för vård under en begränsad tid av
dygnet angavs i prop. 1979/80:1 s. 575 bl.a. följande. "Bestämmelserna
om tillstånd har i andra stycket gjorts tillämpliga även på enskilda hem
som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet, härigenom
kommer - liksom f.n. enligt BvL - bl.a. de privata förskolorna under
samhällets kontroll." - Bestämmelsen utökas nu på så sätt att även verk-
samhet som avser öppna vård- och behandlingsinsatser blir tillståndsplik-

Prop. 1996/97:124

184

tiga enligt punkten 4. Det gäller t.ex. olika former av dagverksamhet
som inte kan hänföras till hem för vård eller boende.

Tillstånd skall enligt punkterna 2 och 3 krävas för yrkesmässigt be-
driven enskild verksamhet i form av särskilda boendeformer och hem
för viss annan heldygnsvård.

Med särskilda boendeformer avses sådana som motsvarar dem som
avses i 20 § andra stycket och 21 § tredje stycket förevarande lag. Med
hem för viss annan heldygnsvård avses hem för vård under en begränsad
tid av sådana personer som avses i 20 och 21 §§. Enskild verksamhet
enligt punkten 2 har tidigare reglerats i stadgan om enskilda vårdhem. I
fråga om viss annan heldygnsvård anfördes i Ds 1993:38 Enskild vård
och omsorg - offentlig tillsyn (s. 70 f.) bl.a. följande. "Arbetsgruppen
föreslår...att även enskild verksamhet som avser boenden för äldre och
handikappade under en viss begränsad tid med inriktning på eget boen-
de, växelvård och hospicevård skall omfattas av offentlig kontroll och
tillsyn.---Arbetsgruppen har övervägt om sådana hem för äldre- och

handikappade, som är inriktade på viss heldygnsvård under en begränsad
tid, borde definieras som en egen kategori inom hem för vård eller bo-
ende enligt nu gällande definition i 6 § första stycket SoF. Enligt arbets-
gruppen har hemmen med hänsyn till verksamhetsinnehåll och målgrupp
sådan inriktning att de har mer gemensamt med särskilda boendeformer
enligt SoL...Arbetsgruppen föreslår därför att hem för viss heldygnsvård
av äldre och handikappade, liksom särskilda boendeformer enligt SoL,
inte skall räknas som hem för vård eller boende. Med hänsyn till att
verksamheten avser äldre och handikappade bör regleringen av dessa
hem i stället upptas i gemensamma bestämmelser för de särskilda
boendeformerna inom socialtjänsten, som riktar sig till denna person-
krets och utgöra en egen verksamhetsform tillsammans med dessa."

Begreppet hem för viss annan heldygnsvård föreslås nu införd i para-
grafen. Det är alltså fråga om vård under en begränsad tid. En del av de
tidigare enskilda hemmen kommer att höra till denna kategori. Hospice-
vård har dock inte ansetts böra föras till denna verksamhetsform med
hänsyn till att hospicevård vanligtvis innehåller kvalificerad medicinsk
behandling (jfr SOU 1994:139 s. 540).

Länsstyrelsen i det län där verksamheten skall bedrivas skall enligt
andra stycket vara behörig tillståndsmyndighet.

Paragrafens tredje stycke innehåller ett undantag från kravet på till-
stånd. Grunden för undantaget gäller entreprenadverksamhet enligt 4 §
tredje stycket. Utgångspunkten är att kommunen i sitt entreprenadavtal
eller vid sin upphandling eller beställning av tjänster kan försäkra sig
om att insatserna uppfyller de krav som ställs enligt socialtjänstlagen.
Kommunerna har också med stöd av kommunallagen möjlighet att om
kommunal verksamhet lämnas ut på entreprenad följa upp och kontrolle-
ra verksamheten.

Här kan även erinras om att det i 35 § finns bestämmelser om kommu-
nens rätt att ta ut avgift för vissa tjänster. Om kommunen genom avtal
uppdrar åt ett enskilt rättssubjekt att tillhandahålla sådana tjänster är
kommunen oförhindrad att ta ut skäliga avgifter på samma villkor som

Prop. 1996/97:124

185

för kommunens egen motsvarande verksamhet. Någon lagändring för att Prop. 1996/97:124
klargöra detta är inte påkallad.

69 a §

Tillstånd får enligt första stycket beviljas endast om verksamheten upp-
fyller kraven på god kvalitet och säkerhet. Vissa faktorer för prövningen
av den tillståndspliktiga verksamheten är av grundläggande betydelse.
Det gäller bl.a. att den som förestår verksamheten har lämplig utbild-
ning, tidigare erfarenhet och vitsordad personlig lämplighet. Det bör
även kunna ställas krav på att lokaler och utrustning är ändamålsenliga.

Enligt andra stycket får villkor ställas för tillståndsgivningen. Villkoren
får endast avse verksamhetens kvalitet och säkerhet. Som exempel kan
nämnas krav på att det finns personal nattetid i heldygnsverksamhet och
att det finns viss säkerhetsutrustning där funktionshindrade får vård,
omvårdnad och tillsyn.

I tredje stycket föreskrivs att nytt tillstånd skall sökas om verksam-
heten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas. Mindre förändringar
som inte innebär att förutsättningarna för det tidigare meddelade till-
ståndet ändras föranleder inte att nytt tillstånd krävs. Vad som utgör en
väsentlig del av verksamheten beror på många faktorer och kan inte
anges generellt. Det som i en verksamhet i liten skala utgör en väsentlig
ändring, t.ex. en utökning av antalet vårdplatser, kan för en verksamhet
i stor skala kanske anses vara en mindre ändring. Att t.ex. flytta en del
av verksamheten inom området för ett större hem för vård eller boende
kan i regel inte anses böra kräva nytt tillstånd medan byte av adress för
ett mindre hem utgör en sådan omständighet som förutsätter nytt till-
stånd.

69 b §

Paragrafen innehåller föreskrifter om den tillsyn som skall utövas av
länsstyrelsen. Tillsynen skall, på samma sätt som i dag föreskrivs i 68 §
andra stycket, omfatta hem för vård eller boende, såväl när hemmen
drivs av kommunen som när de drivs av ett enskilt rättssubjekt. De en-
skilda verksamheter som omfattades av vårdhemsstadgan stod under
länsstyrelsens tillsyn. Länsstyrelsen får nu tillsynsansvar för all enskilt
bedriven verksamhet enligt 69 § första stycket samt entreprenad-
verksamhet som bedrivs enligt avtal som anges i 4 § tredje stycket och
annan enskild verksamhet som kommunen har upphandlat för att full-
göra sina skyldigheter enligt lagen. Även om tillstånd inte föreslås krä-
vas för entreprenadverksamhet och enstaka tjänster som kommunen
upphandlar har staten härigenom möjlighet att följa verksamheten.

Tillsynen skall kunna riktas direkt mot en enskild verksamhet. I prin-
cip skall alltså tillsynen i sådana fall kunna bedrivas utan att kommunen
berörs. I regel antas dock tillsyn över enskild verksamhet också komma
att beröra kommunens ansvar och skyldigheter.

För att kunna genomföra tillsynen får länsstyrelsen i denna paragraf
befogenhet att inspektera verksamhet som står under dess tillsyn samt

186

rätt att inhämta upplysningar och ta del av handlingar i den mån det Prop. 1996/97:124
behövs för tillsynen.

69 c §

I paragrafens första stycke föreskrivs att kommunen fortlöpande skall
utöva tillsyn över den verksamhet som drivs av enskilda inom kommu-
nens område och som kräver länsstyrelsens tillstånd. Det är alltså den
kommun inom vars område den enskilda verksamheten bedrivs som
skall utöva den löpande tillsynen över verksamheten. Detta har ansetts
mest lämpligt med hänsyn till att den kommunen rent praktiskt har störst
möjlighet till det. I nu gällande 69 § första stycket finns motsvarande
bestämmelse beträffande hem för vård eller boende som drivs av en-
skild. För att kunna fullgöra sin uppgift får kommunen genom en före-
skrift i förevarande stycke rätt att inspektera verksamheten samt rätt att
inhämta upplysningar och ta del av handlingar i den mån det behövs för
tillsynen.

Andra stycket innehåller en föreskrift om underrättelseskyldighet till
länsstyrelsen. Om kommunen får kännedom om missförhållanden i en-
skild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn skall kommunen
underrätta länsstyrelsen om det. Det gäller inte bara när kommunen fått
kännedom om missförhållanden genom sin egen uppföljning utan också
när kommunen fått vetskap om missförhållanden på annat sätt.

70 §

Med anledning av att länsstyrelsens tillsyn enligt förslaget till den nya

69 b § kommer att omfatta även arman verksamhet än hem för vård eller
boende hänvisas i fråga om föreläggande till den nya paragrafen.

Föreläggandet skall riktas till den som ansvarar för verksamheten. Med
den som ansvarar för verksamheten avses i fråga om enskild verksamhet
den som har meddelats tillstånd enligt 69 § eller den till vilken kommu-
nen enligt vad som anges i 4 § har överlämnat verksamheten resp, från
vilken kommunen har upphandlat tjänster. Den som erhållit tillstånd att
bedriva en verksamhet kan i vissa fall ha överlämnat ansvaret för den
omedelbara driften av verksamheten till någon annan, t.ex en förestånda-
re. Det bör i ett sådant fall vara lämpligt att rikta föreläggandet till den-
ne. Detsamma gäller även en föreståndare för ett hem för vård eller
boende som drivs av kommunen.

70 a §

Paragrafen innehåller den föreskrift som gör dokumentationsbestämmel-
sema i 51 och 52 §§ tillämpliga på enskild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn, i de delar som kan bli aktuella i sådan verksamhet.
Den innehåller också den nödvändiga regleringen av hur länge doku-
mentationen i enskild verksamhet måste bevaras. Denna tid kan dock
förlängas genom avtal mellan den som bedriver verksamheten och en
placerande kommun.

187

70 b §                                                               Prop. 1996/97:124

I första stycket ges bestämmelser om hur en enskild kan få ta del av en
personakt som gäller honom eller henne hos den som bedriver enskild
verksamhet. Rätten att få del av akten gäller bara den som akten rör och
vid gemensamma akter i princip bara de delar som gäller denne själv.
Utlämnandet är villkorat av att det inte strider mot tystnadspliktsbestäm-
melsen i 71 a §.

I andra stycket finns regler om hur utlämnandet skall prövas.

70 c §

Första stycket anger de situationer då länsstyrelsen får besluta att
personakter hos den som bedriver viss enskild verksamhet får tas om
hand.

Enligt första stycket 2 får beslut om omhändertagande meddelas om
det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas
enligt föreskrifter i lagen eller enligt föreskrifter som meddelas med stöd
av lagen. Härvid avses ffämst bestämmelser om hantering och förvaring.

En fråga om omhändertagande enligt första stycket 1 eller 2 kan tas
upp av länsstyrelsen när det finns anledning till det. Någon formell an-
mälan eller ansökan behövs inte. Ägaren till personaktema, vilket nor-
malt är den som driver den verksamhet i vilken personakten förts, skall
emellertid i regel få tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Detta fram-
går av 17 § förvaltningslagen (1986:223). I vissa fall, såsom när avgör-
andet inte kan uppskjutas, kan dock beslut få meddelas utan att berörd
part fått tillfälle att yttra sig. Så kan t.ex. vara fallet när ansvarig person
inte kan nås inom rimlig tid och akterna måste tas om hand för att de
inte skall bli förstörda eller för att förhindra att innehållet i handlingarna
sprids till obehöriga.

I första stycket 3 öppnas en möjlighet för länsstyrelsen att besluta att
personakter skall tas om hand utan att det finns sådana skäl som anges i
de föregående punkterna. För detta krävs dock att den som ansvarar för
personaktema ansökt om att akterna skall omhändertas. Avsikten är inte
att varje ansökan om omhändertagande skall bifallas. Det är den som
bedriver en enskild verksamhet vilken står under länsstyrelsens tillsyn
som ansvarar för förvaringen av personaktema. I vissa fall kan det dock
vara motiverat att dessa tas om hand för förvaring. I lagtexten har kravet
på prövning uttryckts så att det skall finnas ett påtagligt behov av att
akterna tas om hand.

Andra stycket reglerar när en omhändertagen personakt skall återläm-
nas. En första förutsättning för detta är att ett återlämnande alls är möj-
ligt, dvs. att handlingarna inte har förstörts efter utgången av minsta tid
för bevarande. Vidare förutsätts för beslut om återlämnande att det inte
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket.

Beslut i en fråga om återlämnande skall meddelas av länsstyrelsen
efter ansökan. Ansökan kan göras av den som vid beslutet om
omhändertagande av en personakt ansvarade för denna.

188

I tredje stycket anges var omhändertagna personakter skall förvaras. Prop. 1996/97:124
Vilka som är arkivmyndigheter i kommuner, om inte annat bestämts av
fullmäktige, framgår av 8 § arkivlagen (1990:782).

Vidare anges i tredje stycket att omhändertagna personakter skall
hållas avskilda hos arkivmyndigheten. Personakter som kommer från
enskild verksamhet bör inte få blandas samman med personakter som
har överlämnats från den offentliga socialtjänsten, med hänsyn till att det
kommer att gälla olika sekretessregler för uppgifter i omhändertagna
personakter och i akter från den offentliga socialtjänsten.

Det anges också en minsta tid för bevarande av omhändertagna person-
akter. Utgångspunkten för beräkningen av denna tid är den tidpunkt då
akten kom in till arkivmyndigheten. Efter utgången av den angivna tiden
kan handlingarna i personakten förstöras. Något särskilt krav på gallring
efter denna tid finns dock inte.

Slutligen föreskrivs att en myndighet som har hand om en omhänder-
tagen personakt har samma skyldighet att lämna uppgifter ur akten som
den haft som varit ansvarig för akten före omhändertagandet, om uppgift
ur akten begärs för särskilt fall. Denna bestämmelse innebär att en upp-
giftsskyldighet som gäller för den som ansvarade för akten före om-
händertagandet blir gällande för myndigheten utan hinder av den sekre-
tess som föreslås gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden i
omhändertagna personakter. Att detta blir fallet följer av 14 kap. 1 §
sekretesslagen. För myndigheten blir uppgiftsskyldigheten dock gällande
först när en uppgift begärs för särskilt fall. Detta motiveras av att arkiv-
personal och andra som berörs av bestämmelsen normalt inte har någon
närmare kännedom om vilka uppgifter som finns i de handlingar de har
hand om, och vilka uppgifitsskyldigheter som därmed kan vara tillämp-
liga. En begäran från någon som är berättigad att få uppgifter måste
också gälla ett särskilt fall.

71 §

Första stycket, som riktar sig till var och en, föreslås ändrad på så sätt
att anmälan bör göras inte bara i de fall den som anmäler känner till att
ett bam i hemmet behandlas på ett sådant sätt att det är fara för hans
eller hennes hälsa eller utveckling, utan även i de fall när han eller hon
har grundad anledning att misstänka detta. Enligt bestämmelsen bör var
och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd anmäla detta till nämnden. Det
är samma formulering som finns i dag i andra stycket i fråga om
myndigheters anmälningsskyldighet. Det blir sedan ansvarig nämnds sak
att utreda om förhållandena är sådana att ett ingripande till skydd för
bamet behövs. En annan förändring i förhållande till nuvarande ordning
är att uppmaningen inte som för närvarande inskränks till fall när den
unge far illa i hemmet utan gäller också när fara för den unges hälsa
eller utveckling föreligger utanför hemmet. Det kan t.ex. gälla en ung
människa som annat än tillfälligt vistas i en s.k. knarkarkvart eller annan
missbrukarmiljö eller en ung människa som prostituerar sig eller upp-

189

träder på en sexklubb. Som framgått kan behov av att ingripa till en Prop. 1996/97:124
underårigs skydd föreligga såväl på grund av hemmiljön som barnets
eget beteende.

I andra stycket har uppräkningen av privatpraktiserande yrkesutövare
som omfattas av anmälningsskyldigheten slopats. I stället har införts en
formulering som gör att offentlig och enskild verksamhet likställs när
det gäller skyldigheten att anmäla. Förslaget innebär att skyldigheten
utvidgas på det privata området. Förutom läkare, lärare, sjuksköterskor
och barnmorskor i privat tjänst, som enligt nuvarande ordning omfattas
av anmälningsskyldighet, kommer en rad andra yrkesutövare också att
ha en motsvarande skyldighet. Skyldigheten utvidgas till att gälla samt-
liga personer som är verksamma inom en yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som berör bam och ungdom eller inom annan yrkesmässigt
bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på social-
tjänstens område.

Inom den enskilda hälso- och sjukvården kommer förutom läkare,
sjuksköterskor och barnmorskor som redan har anmälningsskyldighet
bl.a. kuratorer, psykologer och psykoterapeuter att ingå i kretsen under-
rättelseskyldiga.

Inom enskilt bedriven socialtjänst kommer bl.a. psykologer och perso-
nal vid privata förskolor och privata fritidshem att bli anmälnings-
skyldiga. Vidare kommer personal inom enskild omsorgsverksamhet att
ha anmälningsskyldighet.

Ideell verksamhet som berör bam och ungdom omfattas inte av denna
bestämmelse.

Angående när socialnämnden kan behöva ingripa till en underårigs
"skydd", se avsnitt 9.3.

I fjärde stycket har endast en redaktionell ändring gjorts.

72 a §

I denna nya paragraf ges i första stycket föreskrifter om undantag från
vistelsekommunens ansvar enligt 3 §. Det föreskrivs att om någon efter
beslut av en kommun vistas i en annan kommun i familjehem, hem för
vård eller boende eller sådan särskild boendeform eller bostad som avses
i 20 § andra stycket, 21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2, har
den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd enligt
6 § som den enskilde kan behöva. Kommunen har även ansvaret för det
individuellt behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade
sociala tjänster enligt 10-12 och 16 §§ som den enskilde kan behöva.
Kommunerna har i allmänhet antagit egna regler för bedömningen av
den enskildes rätt till hemtjänst och färdtjänst. Enligt 26 § skall place-
ringskommunen också ansvara för vården och uppföljningen av vården
samt för olika stödinsatser som har samband med vårdbehovet.

Reglerna i första stycket är avsedda att tillämpas när en kommun i en
annan kommun verkställer det stöd i form av vård eller boende som den
enskilde beviljats. Det ställs inte något krav på att det beslut som utgör

190

anledningen till att den enskilde vistas i den andra kommunen skall vara
ett biståndsbeslut. I regel torde det dock handla om ett sådant beslut.

Bestämmelserna om placeringskommuns ansvar innebär som inled-
ningsvis nämnts ett undantag från principen om vistelsekommunens
ansvar. Vistelskommunen kommer dock att ha kvar ansvaret för vissa
insatser. Det gäller bl.a. barnomsorg. Ansvaret avser dock inte all barn-
omsorg. Placeringskommunen har kvar ansvaret för barnomsorg till bam
med särskilda behov enligt 16 §.

Enligt andra stycket har den kommun som den enskilde är folkbokförd
i ansvar för stöd och hjälp till den som vistas i anstalt inom kriminal-
vården eller vårdas på sjukhus eller i enskilt sjukhem på initiativ av
någon annan än en kommun. Folkbokforingskommunen har samma an-
svar som en placeringskommun i de nyss redovisade fallen. En förutsätt-
ning för att reglerna skall kunna tillämpas är att den enskilde är folk-
bokförd i landet. Om så inte är fallet prövas frågan om ansvarig kom-
mun på grundval av reglerna om vistelsekommunens ansvar. Om folk-
bokföringskommunen anser att den inte bör ha ansvaret för personen i
fråga kan kommunen enligt 72 § begära att få ärendet överflyttat.

Skyldigheten att svara för hjälp och stöd gäller såväl under vistelsen på
inrättningen eller anstalten som i anslutning till att vården upphör. Folk-
bokföringskommunens ansvar i anslutning till att vården upphör gäller
dock endast hjälp och stöd som aktualiserats inför avslutningen av
vården. Frågan om ansvarig kommun för insatser som aktualiseras efter
vårdens upphörande prövas enligt de gängse reglerna om vistelsekom-
munens ansvar. Beslut om stöd och hjälp som fattats inför avslutningen
av vården kan ha verkan lång tid efter vårdens upphörande. Detta kan
bl.a. gälla insatser som behövs i anslutning till att sluten psykiatrisk vård
upphör. Folkbokföringskommunens ansvar övertas då inte av någon
annan kommun. Ansvaret upphör när insatserna genomförts eller ärendet
överflyttats till annan kommun. Om behov av försörjningsstöd aktualise-
ras inför ffigivningen/utskrivningen bör folkbokforingskommunen inte
vara skyldig att pröva annat stöd än det som kan behövas under en över-
gångsperiod till dess att den enskilde funnit sig till rätta på den nya
orten, som också kan vara den kommun där inrättningen/anstalten ligger.
När den period för vilken försörjningsstödet getts ut upphör övergår
ansvaret för det stöd som den enskilde kan behöva till den kommun som
enligt reglerna om vistelsekommunens ansvar är att anse som ansvarig
kommun.

För undvikande av oklarheter kan framhållas att reglerna i denna para-
graf är avsedda att tillämpas som undantag både från vistelsekommunens
"normala” ansvar som från dess yttersta ansvar.

Paragrafen innebär ingen ändring av principen om vistelsekommunens
ansvar i sådana fall då någon på eget initiativ flyttar till eller av annan
anledning beger sig till en annan kommun än hemkommunen och under
vistelsen där söker hjälp av något slag, t.ex. vård på ett behandlingshem.

Prop. 1996/97:124

191

72 b §                                                               Prop. 1996/97:124

I de fall vårdnaden om ett familjehemsplacerat bam överflyttas till
familjehemsforäldrama kan kommunen enligt denna bestämmelse fort-
sätta att betala skälig ersättning till hemmet. Vad gäller annat stöd än

ekonomiskt så skall vistelsekommunen enligt 12 § i sin omsorg om bam
och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan
föreligga efter en vårdnadsöverflyttning.

Se vidare avsnitt 9.5.4.

73 §

I första stycket har överklaganderätten i fråga om bistånd preciserats till
bistånd enligt 6 b och 6 f §§, dvs. försörjningsstöd och annat bistånd.

Vidare har tillagts en möjlighet att överklaga beslut enligt 6 d § om
vägran eller nedsättning av försörjningsstöd. Detta får ses som en natur-
lig konsekvens av att andra beslut om försörjningsstöd kan överklagas. I
det sammanhanget kan erinras om att socialnämndens beslut om att
begära deltagande i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
inte kan överklagas separat, liksom inte heller beslut om verksamhetens
innehåll. Detta behöver inte anges särskilt i 73 §, då det följer av att
beslut enligt den aktuella paragrafen (6 c §) inte finns med i uppräk-
ningen av de beslut som kan överklagas med förvaltningsbesvär.

Avslagsbeslut i fråga om bistånd i andra fall (6 g §) kan bara över-
klagas genom den ordning som gäller for laglighetsprövning enligt kom-
munallagen (1991:900).

Enligt bestämmelsen är det också möjligt att överklaga ett beslut i
fråga om ansökan enligt 6 h § (viss rätt för den som har omfattande
vård- och omsorgsbehov och som önskar flytta till en annan kommun).

Slutligen har till "förbud enligt 27 §" lagts "begränsning" enligt samma
paragraf.

Något skäl för att kunna överklaga ett beslut om eftergift enligt 37 §,
vilken bestämmelse helt överlåter till kommunen att bestämma om de
vill efterge en fordran eller inte, finns däremot inte varför den möjlig-
heten har strukits.

74 §

I första stycket har införts nya regler om överklagande av beslut om
omhändertagande av personakter och av länsstyrelsens beslut att avslå en
enskilds begäran att få ta del av en handling som rör honom i en perso-
nakt hos en enskild yrkesutövare. Överklagande av länsstyrelsens beslut
görs i det förstnämnda fallet hos länsrätt (14 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar). Att den domstol som har att pröva ett
sådant överklagande genom ett särskilt beslut kan hindra den omedelbara
verkställigheten (inhibition) framgår av 28 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Beträffande det sistnämnda fallet görs en hänvisning till
15 kap. 7 § sekretesslagen. Denna bestämmelse i sekretesslagen inne-
håller regler om överklagande av beslut varigenom en myndighet har
avslagit en enskilds begäran att få ta del av en handling. Dessa bestäm-

192

melser skall i tillämpliga delar gälla när länsstyrelsens beslut i denna Prop. 1996/97:124
fråga överklagas.

I andra stycket har införts nya regler om omedelbar verkställighet av
beslut om omhändertagande av personakt och polismyndighetens
skyldighet att medverka vid verkställigheten.

75 §

I denna paragraf görs endast redaktionella ändringar.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Genom lagändringen upphävs punkt 2 av övergångsbestämmelserna till
lagen (1996:791) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620). De i dessa
bestämmelser avsedda verksamheterna omfattas genom de nu föreslagna
lagändringarna direkt av tillståndskravet enligt 69 §. De kommer också
att omfattas av länsstyrelsens tillsyn genom den nya 69 b §.

Några övergångsbestämmelser avseende överklagande av ärenden en-
ligt stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem beslutades inte i samband
med att vårdhemsstadgan upphävdes den 1 januari 1997. Det innebär att
de processuella bestämmelser som gäller i ärenden enligt socialtjänst-
lagen blev tillämpliga i fråga om verksamhet som här avses. De mål
eller ärenden som anhängiggjorts och inte avgjorts hos kammarrätt,
Socialstyrelsen eller Regeringen skulle därigenom överlämnas till läns-
rätt.

I punkt 1 av de nu föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmel-
serna anges när lagändringen skall träda i kraft. Detta har i fråga om
68-70 §§ och 75 § första stycket 3 och 4 samt upphävandet av över-
gångsbestämmelserna till lagen (1996:791) om ändring i socialtjänst-
lagen (1980:620) med hänsyn till det behov av reglering som uppstått i
samband med upphävandet av vårdhemsstadgan ansetts böra ske vid en
tidigare tidpunkt än vad som gäller övriga förslag, nämligen den 1 juli
1997. Det har också ansetts lämpligt att den nya 72 a § träder i kraft
samtidigt.

I punkt 2 anges att den som enligt gällande regler har tillstånd att in-
rätta ett hem for vård eller boende skall anses ha tillstånd att bedriva
motsvarande verksamhet enligt de nya reglerna i 69 §. Ny ansökan om
tillstånd behövs alltså inte utan de nya reglerna blir tillämpliga.

Den som med stöd av punkt 3 av övergångsbestämmelserna till nämn-
da ändringslag skall anses ha fått tillstånd att driva enskild verksamhet
enligt 69 § i dess äldre lydelse kommer genom punkt 3 att anses ha fått
tillstånd också enligt 69 § i dess nya lydelse om det för verksamheten
krävs tillstånd även enligt de nya bestämmelserna. Det sistnämnda
tillägget medför att viss verksamhet, for vilken tidigare har sökts till-
stånd enligt vårdhemsstadgan men for vilken sådant inte krävs enligt de
nya bestämmelserna, inte kommer att omfattas av de regler som gäller
tillståndspliktig verksamhet.

13 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

193

Enligt punkt 4 skall länsstyrelsen fastställa till vilken punkt i 69 § Prop. 1996/97:124
olika verksamheter enligt punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna
skall hänföras. Anledning till detta är att olika regler i vissa hänseenden
kan gälla för de olika verksamheterna. Som exempel kan anges att sär-
skilda regler för folkbokföring enligt 15  § folkbokföringslagen

(1991:481) gäller för den som för service och omvårdnad har en sådan
bostad för äldre människor som avses i 20 § socialtjänstlagen. Vidare
kan nämnas att enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) sär-
skilda regler om kommunens ansvar gäller för hälso- och sjukvård för
dem som bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § andra
stycket och 21 § tredje stycket resp, i samband med dagverksamhet
enligt 10 § socialtjänstlagen. En ändring i 18 § hälso- och sjukvårds-
lagen föreslås i detta lagstiftningsärende. Kommunens ansvar avses om-
fatta även dem som av kommunen tillhandahållits boende i sådana sär-
skilda boendeformer som avses i punkt 2 i förslaget till ändring i 69 §
socialtjänstlagen. Vissa regler om bostadstillägg för bostad i särskild
boendeform finns i 2 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionä-
rer.

Enligt punkt 5 skall äldre bestämmelser tillämpas om en ansökan om
bistånd kommit in före ikraftträdandet i vad ansökan avser tid före den
1 januari 1998. Det innebär att såväl de materiella reglerna om bistånd
som reglerna om överklagande i den äldre lagstiftningen skall tillämpas
i ett sådant fall. I den mån ansökningen avser tid efter den 31 december
1997 tillämpas de nya bestämmelserna.

18.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)

18 §

I paragrafens första stycke ges kommunen ansvaret för att erbjuda hälso-
och sjukvård även åt dem som av kommunen tillhandahållits boende i
enskilt bedrivna särskilda boendeformer som motsvarar dem som till-
handahålls direkt av kommunen enligt 20 § andra stycket eller 21 §
tredje stycket socialtjänstlagen (1980:620). Detta sker genom en hän-
visning till 69 § första stycket 2.

18.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1404)
om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård

1 §

Enligt nu gällande gällande regler har den kommun i vilken den enskilde
är folkbokförd betalningsansvaret för de hälso- och sjukvårdsinsatser
som avses i lagen. Ändringen i paragrafen innebär ett undantag från
denna regel. För personer som efter beslut av en kommun vistas i en
annan kommun i sådan särskild boendeform eller bostad som avses i
20 § andra stycket, 21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2 social-

194

tjänstlagen (1980:620) skall betalningsansvaret ligga på den kommun Prop. 1996/97:124
som har beslutat om vistelsen.

Denna undantagsregel motsvarar de fall av placering i boende i annan
kommun då placeringskommunen är ansvarig for vissa insatser enligt
den föreslagna 72 a § socialtjänstlagen. Placeringskommunen kommer
således inte enbart att ha ansvar för de bistånds- och andra insatser som
kan komma i fråga utan även ha betalningsansvar som kan uppstå enligt
förevarande lag. Sådant betalningsansvar kan t.ex. uppkomma om den
enskilde efter avslutad sjukhusvård behöver flytta från ett tidigare boen-
de i ett ålderdomshem till ett sjukhem, men detta inte kan ske på grund
av platsbrist. Den kommun som ursprungligen placerade personen i
ålderdomshemmet skall i ett sådant fall stå för kostnaden i stället för
folkbokforingskommunen, om överföring av ärendet inte har skett.

Undantaget gäller endast när personen efter ett beslut av en kommun
vistas i den andra kommunen. Regeln gäller således inte de fall då den
enskilde på eget initiativ bosätter sig i annan kommun.

Om ärendet överflyttas enligt 72 § överförs i stället ansvaret till den
mottagande kommunen.

18.4 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

36 kap.

Ändringen i punkten 1 i fjärde stycket innebär att det för dessa person-
kategorier öppnas möjlighet att bryta igenom frågeförbudet i samtliga
fall som avses i 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100), dvs. även i mål
om brott enligt 3 kap. brottsbalken (om brott mot liv och hälsa), 4 kap.
brottsbalken (om brott mot frihet och frid) och 6 kap. brottsbalken (om
sexualbrott) när brottet begåtts mot den som inte fyllt 18 år.

Punkten 2 innebär att de yrkesutövare som enligt socialtjänstlagen är
skyldiga att lämna uppgifter om en ung människa till ansvarig nämnd
inom socialtjänsten, också är skyldiga att vid rättegång i vissa typer av
mål lämna motsvarande uppgifter till domstolen. Sålunda blir alltså
läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psyko-
terapeuter och kuratorer vare sig de arbetar i allmän eller privat verk-
samhet skyldiga att vittna om sådant som de är skyldiga att lämna upp-
gifter om till ansvarig socialnämnd. Undantaget omfattar dock endast
mål enligt 25 och 27 §§ socialtjänstlagen samt samliga mål enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 25 § social-
tjänstlagen innehåller bestämmelser om medgivande att i sitt hem ta
emot ett bam för stadigvarande vård. Enligt 27 § kan socialnämnden
förbjuda eller begränsa möjligheterna för en enskild person att ta emot
andras bam.

I och med att nämnda yrkeskategorier undantas från frågeförbudet i
36 kap. 5 § rättegångsbalken undantas de också i motsvarande fall från
förbudet att förete skriftlig handling i 38 kap. 2 § rättegångsbalken.

195

18.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

7 kap.

I paragrafen infors ett nytt fjärde stycke, och det sista (nuvarande femte)
stycket kompletteras, i båda fallen med nya bestämmelser föranledda av
den föreslagna nya regleringen i socialtjänstlagen om omhändertagande
av personakter i enskild verksamhet. Bestämmelserna har utformats efter
förebild i motsvarande bestämmelser i 1 och 2 §§ om omhändertagna
patientjournaler.

Enligt det nya fjärde stycket gäller sekretess för uppgift om enskilds
personliga förhållanden i verksamhet som avser omhändertagande av
personakt enligt 70 c § socialtjänstlagen. Sådan verksamhet innefattar
dels ärenden om omhändertagande eller återlämnande av personakt, dels
arkivmyndighetens förvaring av personakter som omhändertagits efter
beslut i sådana ärenden. Sekretessen är i princip absolut, dvs. utlämnan-
de av uppgifterna skall vägras utan prövning av om utlämnandet skulle
förorsaka någon skada eller inte. Utan hinder av sekretessen får dock
uppgift lämnas till socialnämnd, under de i samma stycke närmare an-
givna förutsättningarna.

Att sekretessen i allmänhet inte gäller i förhållande till den person som
uppgifterna rör och att denne kan efterge sekretessen framgår av 14 kap.
4 § sekretesslagen. 1 14 kap. sekretesslagen regleras också några allmän-
na undantag från sekretessen. Enligt 14 kap. 2 § sjunde stycket hindrar
inte sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena att
uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående miss-
brukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående
till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och social-
tjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde
skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i
fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till
henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade
bamet. Då en arkivmyndighet inte är en myndighet inom socialtjänsten
kommer bestämmelsen inte att gälla uppgifter i omhändertagna och till
arkivmyndighet överlämnade personakter. Det har därför i det nya fjärde
stycket föreskrivits att en uppgift i verksamhet som avser omhänder-
tagande av personakt får lämnas till socialnämnd om den behövs för
handläggning av ärende eller för genomförande av stödinsatser, vård
eller behandling. Detta innebär att utlämnande till andra personer eller
för andra ändamål än de angivna, t.ex. för forskning, kräver den en-
skildes samtycke. Därutöver har föreskrivits att det måste vara av syn-
nerlig vikt att uppgiften lämnas. Detta innebär att, förutom de övriga
restriktionerna, uppgifter får lämnas ut endast när det undantagsvis finns
ett mycket stort behov av just den uppgiften för något av de angivna
ändamålen.

Prop. 1996/97:124

196

Liksom socialtjänstsekretessen i övrigt gäller sekretessen för uppgifter Prop. 1996/97:124
i omhändertagna personakter i högst 70 år. Handlingarna får dock antas
bli utgallrade långt tidigare.

Av tillägget i nuvarande sista, enligt forslaget sjätte stycket framgår att
sekretessen enligt första stycket inte gäller beslut i ärenden om om-
händertagande eller återlämnande av personakter. Det andra ledet i detta
stycke bryts ut och bildar ett nytt sjunde stycke.

197

Förteckning över remissinstanser

Delbetänkande (SOU 1993:30) Rätten till bistånd inom
socialtjänsten

Remissinstanser: Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Social-
styrelsen, Riksförsäkringsverket, Statens handikappråd, Nämnden för
vårdartjänst, Institutionskommittén (S 1992:10), Konsumentverket,
Statens invandrarverk, Arbetsmarknadsverket, Riksrevisionsverket,
Riksrevisionsverket, Statskontoret, Kammarrätten i Stockholm, Kam-
marrätten i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i
Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Östergötlands län,
Länsrätten i Kristianstads län, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Länsrätten i Västmanlands län, Länsrätten i Kopparbergs län, Länsrätten
i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i
Blekinge län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Länsstyreslen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län,
Länsstyrelsen i Jämtlands län, Landstinget i Stockholms, län,
Landstinget i Östergötlands län, Landstinget i Kalmar län, Landstinget i
Malmöhus län, Landstinget i Västerbottens län, Göteborgs kommun,
Malmö kommun, Stockholm stad, Haninge kommun, Enköping kom-
mun, Eskilstunda kommun, Borås kommun, Kristianstad kommun,
Uddevalla kommun, Falköping kommun, Ludvika kommun, Söderhamn
kommun, Fagersta kommun, Laxå kommun, Olofström kommun,
Varberg kommun, Bräcke kommun, Pajala kommun, Åsele kommun,
Eksjö kommun, Arvika kommun, Oskarshamn kommun, Karlsborg
kommun, Linköping kommun, Alvesta kommun, Riksdagens ombuds-
män (JO), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges
socionomers Personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR),
Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Föreningen Sveriges
socialchefer, Länsstyrelsernas socialtjänstförening, Pensionärernas Riks-
organisation, Riksförbundet PensionärsGemenskap, Sveriges Pensio-
närsförbun, Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), De Handi-
kappades Riksförbund (DHR), Synskadades Riksförbund (SRF), Sveriges
Dövas Riksförbund (SDR), Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedelsmiss-
brukare (RFHL), Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO),
Sällskapet Länkarnas Riksförbund (SLR), Rädda Barnen,
Familjehemmens Riksförbund, Riksförbundet för behandlingshem.

Betänkande (SOU 1994:139) Ny socialtjänstlag

Remissinstanser: Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Barn-
ombudsmannen, Folkhälsoinsitutet, Handikappombudsmannen, Nämnden
för vårdartjänst, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens
institutionsstyrelse, Riksrevisionsverket, Statskontoret, Arbetsmark-
nadsverket, Statens invandrarverk, Konsumentverket, Statens ungdoms-

Prop. 1996/97:124

Bilaga 1

198

styrelse, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Kammar-
rätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms
län, Länsrätten i Västmanlands län, Länsrätten i Kristianstads län,
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Kopparbergs län,
Länsrätten i Östergötlands län, Länsrätten i Norrbottens län, Länsstyrel-
sen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Gävleborgs
län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Östergötlands län, Lands-
tinget i Kalmar län, Landstinget i Malmöhus län, Landstinget
Västerbottens län, Göteborg kommun, Malmö kommun, Stockholm stad,
Varberg kommun, Ödeshög kommun, Skara komun, Gagnef kommun,
Trollhättan kommun, Vindeln kommun, Höganäs kommun, Tidaholm
kommun, Norrköping kommun, Ekerö kommun, Vara kommun,
Örkeljunga kommun, Kungsbacka kommun, Gullspång kommun,
Lycksele kommun, Hagfors kommun, Vänersborgs kommun, Årjäng
kommun, Åstorp kommun, Söderköping kommun, Kalmar kommun,
Avesta kommun, Vellinge kommun, Haninge kommunm, Gnosjö kom-
mun, Strömsund kommun, Mörbylånga kommun, Katrineholm kommun,
Arvika kommun, Ljusnarsberg kommun, Gislaved kommun, Borås
kommun, Överkalix kommun, Sala kommun, Mönsterås kommun,
Jönköping kommun, Rättvik kommun, Laholm kommun, Oxelösund
kommun, Motala kommun, Storuman kommun, Sävsjö kommun,
Olofström kommun, Boden kommun, Härryda kommun, Huddinge
kommun, Kalix kommun, Ängelholm kommun, Kungälv kommun,
Östersunds kommun, Värnamo kommun, Österåker kommun, Eskilstuna
kommun, Lund kommun, Falkenberg kommun, Mölndal kommun,
Södertälje kommun, Nyköping kommun, Nacka kommun, Skellefteå
kommun, Hudiksvall kommun, Skövde kommun, Upplands-Väsby
kommun, Hässleholm kommun, Falun kommun, Uppsala kommun,
Botkyrka kommun, Riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunför-
bundet, Landstingsförbundet, Handikappinstitutet, Kommunförbundet i
Blekinge län, Kommunförbundet i Gävleborgs län, Kommunförbundet
Kronobergs län, Kommunförbundet i Västemorrlands län, Kommunför-
bundet i Västmanlands län, Kommunförbundet i Örebro län, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges
socionomers Personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR),
Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Föreningen Sveriges
socialchefter, Länsstyrelsernas socialtjänstförening, Pensionärernas
Riksorganisation, Riksförbundet PensionärsGemenskap, Sveriges Pensio-
närsförbund, Handikappförbundens Samarbetsorgan, De Handikappades
Riksförbund (DHR), Synskadades Riksförbund (SRF), Sveriges Dövas
Riksförbund (SDR), Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare
(RFHL), KALV-gruppen, Sällskapet Länkarnas Riksförbund (SLR),
Rädda Barnen, Familjehemmens Riksförbund, Riksförbundet för be-
handlingshem.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 1

199

Betänkandet (SOU 1995:86) Dokumentation och
socialtjänstregister

Remissinstanser: Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Kriminal-
vårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Barnombuds-
mannen, Folkhälsoinsitutet, Handikappombudsmannen, Nämnden för
vårdartjänst, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens institutions-
styrelse, Handikappinstitutet, Riksrevisionsverket, Statskontoret, Statis-
tiska Centralbyrån, Arbetsmarknadsverket, Statens invandrarverk, Kon-
sumentverket, Statens ungdomsstyrelse, Göteborgs universitet, Kammar-
rätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i
Jönköping, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Västmanlands län, Länsrätten i Kristianstads län, Länsrätten
i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i Kopparbergs län, Länsrätten i
Östergötlands län, Länsrätten i Norrbottens län, Länsstyrelsen i
Jönkpings län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Malmöhus
län, Länsstyrelsen i Örebo län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länssty-
relsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Landstinget
i Stockholms län, Landstinget i Östergötlands län, Landstinget i Kalmar
län, Landstinget i Malmöhus län, Landstinget i Västerbottens län,
Göteborg kommun, Malmö kommun, Stockholms kommun, Varberg
kommun, Ödeshög kommun, Skara komun, Gagnef kommun, Trollhättan
kommun, Vindeln kommun, Höganäs kommun, Tidaholm kommun,
Norrköping kommun, Ekerö kommun, Vara kommun, Örkeljunga
kommun, Kungsbacka kommun, Gullspång kommun, Lycksele kommun,
Hagfors kommun, Vänersborg kommun, Årjäng kommun, Åstorp kom-
mun, Söderköping kommun, Kalmar kommun, Avesta kommun,
Vellinge kommun, Haninge kommunm, Gnosjö kommun, Strömsund
kommun, Mörbylånga kommun, Katrineholm kommun, Arvika kommun,
Ljusnarsberg kommun, Gislaved kommun, Borås kommun, Överkalix
kommun, Sala kommun, Mönsterås kommun, Jönköping kommun,
Rättvik kommun, Laholm kommun, Oxelösund kommun, Motala kom-
mun, Storuman kommun, Sävsjö kommun, Olofström kommun, Boden
kommun, Härryda kommun, Huddinge kommun, Kalix kommun,
Ängelholm kommun, Kungälv kommun, Östersunds kommun, Värnamo
kommun, Österåker kommun, Eskilstuna kommun, Lund kommun,
Falkenberg kommun, Mölndal kommun, Södertälje kommun, Nyköping
kommun, Nacka kommun, Skellefteå kommun, Hudiksvall kommun,
Skövde kommun, Upplands-Väsby kommun, Hässleholm kommun,
Falun kommun, Uppsala kommun, Botkyrka kommun, Svenska kom-
munförbundet, Landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet, Kom-
munförbundet i Blekinge län, Kommunförbundet i Gävleborgs län,
Kommunförbundet i Kronobergs län, Kommunförbundet i
Västemorrlands län, Kommunförbundet i Västmanlands län, Kommun-
förbundet i Örebro län, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemän-
nens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisa-
tion (SACO), Sveriges socionomers personal- och förvaltningstjänste-
mäns riksförbund (SSR), Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

Prop. 1996/97:124

Bilaga 1

200

(SKTF), Sveriges Kristna Råd, Föreningen Sveriges socialchefer (FSS), Prop. 1996/97:124
Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF), Pensionärernas Riksorgani- Bilaga 1
sation (PRO), Riksförbundet Pensionärers Gemenskap, Sveriges Pensio-
närsförbund, Handikappförbundet Samarbetsorgan, De Handikappades
Riksförbund (DHR), Synskadades Riksförbund (SRF), Riksförbundet För
Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare (RFHL), KALV-gruppen, Sällskapet
Länkarnas Riksförbund (SLR), Rädda Barnen, Familjehemmens Riksför-
bund, Riksförbundet för behandlingshem.

201

Socialtjänstkommitténs förslag till ny socialtjänstlag Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

Förslag till

Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Mål, ansvar och uppgifter

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
främja människomas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i lev-
nadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för
sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla en-
skildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människomas självbestäm-
manderätt och integritet.

När åtgärder rör bam skall barnets bästa sättas i främsta rummet.

2 § Varje kommun svarar inom sitt område för de uppgifter enligt denna
lag som skall fullgöras av socialtjänsten.

3 § Socialtjänsten skall på samhällsnivå, grupp- och områdesnivå samt
på individnivå främja goda levnadsförhållanden och goda livsmiljöer i
kommunen. Socialtjänsten skall därvid verka för att

1. den enskilde får arbete, bostad och utbildning,

2. bam och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

3. äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och ha

en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra,

4. människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter be-
tydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets
gemenskap och att leva som andra,

5. människor som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande

medel kommer ifrån sitt beroende,

6. människor som saknar medel till sitt uppehälle ges möjlighet att klara
sin försörjning.

Socialtjänsten bör genom stöd och avlastning underlätta för närstående
som vårdar långvarigt sjuka, äldre eller människor med funktionshinder.

4 § Till socialtjänstens uppgifter hör att

1. göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,

2. delta i kommunens planering,

3. bedriva grupp- och områdesinriktat socialt arbete,

4. svara för upplysningar, råd och stöd, service, omvårdnad och vård,
behandling, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda
som behöver det.

5 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommu-
nen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på

andra huvudmän.

Kommunens yttersta ansvar innebär i förhållande till annan ansvarig
huvudman en skyldighet att tillfälligt ge det stöd som den enskilde kan
behöva i avvaktan på den andra huvudmannens insatser.

I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.

202

6 § I 14 kap. meddelas föreskrifter om                                    Prop. 1996/97:124

1. möjligheter att flytta ett ärende från en kommun till en annan kom- Bilaga 2
mun (1 §),

2. ansvar i vissa fall for placeringskommun eller den kommun där den
enskilde är folkbokförd (2 §),

3. möjligheter för en kommun att föra talan mot annan huvudman om
återbetalning (3 §).

7 § Ledningen av socialtjänsten utövas av en eller flera nämnder. För en
sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunal-
lagen (1991:900).

8 § För utförande av socialtjänstens uppgifter skall det finnas personal
med lämplig utbildning och erfarenhet.

Särskilda bestämmelser om personal inom förskoleverksamhet och
skolbarnsomsorg finns i 4 kap. 3 § andra stycket.

9 § Vad som i annan författning sägs om socialnämnd gäller i förekom-
mande fall den eller de nämnder som avses i 7 §.

10 § En kommun får sluta avtal med någon arman om att fullgöra kom-
munens uppgifter inom socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en
kommun, för att effektivt utnyttja sina resurser, tillhandahålla tjänster åt
en annan kommun.

Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får inte med stöd av
denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällig-
het, en stiftelse eller en enskild individ.

Det pris som en kommun får ta ut för tjänster åt en annan kommun får
inte understiga de kostnader som kommunen har för att tillhandahålla
tjänsterna.

11 § Avtal enligt 10 § får även avse insatser för vård eller boende be-
träffande person som inte är medlem av kommunen.

2 kap. Allmänna bestämmelser för socialtjänsten

1 § Socialtjänstens insatser skall vara av god kvalitet.

2 § Socialtjänstens verksamhet skall bedrivas målinriktat och plan-
mässigt samt följas upp och utvärderas. I detta ingår att bedriva fort-
löpande och systematiskt kvalitetssäkringsarbete.

3 § Socialtjänsten skall i sitt arbete särskilt beakta behovet av tidiga
insatser.

4 § Socialtjänstens insatser för den enskilde skall utformas och
genomföras tillsammans med honom.

När en åtgärd rör ett bam skall bamet beredas möjlighet att uttrycka
sin åsikt i saken. Barnets åsikt skall tillmätas betydelse i förhållande till
dess ålder och mognad.

5 § Socialtjänsten skall samverka med andra samhällsorgan, organisa-
tioner och enskilda för att fullgöra de uppgifter som åvilar socialtjänsten.

203

6 § Socialtjänsten skall informera allmänheten, samhällsorgan och orga-
nisationer om sin verksamhet.

7 § Socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt arbete.

8 § 4-5 §§ förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om myn-
digheternas serviceskyldighet.

3 kap. Insatser på samhälls- samt grupp- och områdesnivå

1 § I 1 kap. 4 § 1 föreskrivs att det hör till socialtjänstens uppgifter att
göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen.

2 § Socialtjänsten skall till kommunfullmäktige rapportera behov av
samordnade insatser för att förebygga eller avhjälpa sociala problem
eller brister i livsmiljön.

Socialtjänsten skall årligen till kommunfullmäktige rapportera de be-
tydande förändringar som inträffat i de sociala förhållandena i kommu-
nen.

3 § Socialtjänsten skall delta i kommunens planering och härvid tillföra
kunskap om sociala förhållanden samt verka för att åtgärder vidtas for
att skapa och bevara goda livsmiljöer som är tillgängliga för alla.

4 § Om ett kommunalt beslut om större förändring av fysisk miljö eller
verksamhet kan antas medföra betydande konsekvenser for den sociala
miljön eller enskildas levnadsförhållanden skall beslutet föregås av en
analys av dess sociala konsekvenser. Socialtjänsten skall ansvara for att
denna konsekvensanalys kommer till stånd.

5 § Socialtjänsten skall bedriva uppsökande verksamhet bland bam och
ungdomar, som riskerar att utvecklas ogynnsamt, och andra grupper som
behöver samhällets särskilda stöd. Den uppsökande verksamheten skall
syfta till att förebygga och avhjälpa sociala problem och ohälsa.

6 § Socialtjänsten skall på grupp- och områdesnivå vidta åtgärder for att
främja en gynnsam social utveckling. Arbetet skall särskilt inriktas på att
förebygga och avhjälpa drogmissbruk, ohälsa och social isolering.

4 kap. Barnomsorg

1 § För bam som är bosatta i Sverige och som stadigvarande vistas i
kommunen skall bedrivas förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Förskoleverksamheten avser bam som inte har uppnått skolpliktig
ålder.

Skolbarnsomsorgen avser bam till och med tolv års ålder som är in-
skrivna i grundskolan eller någon motsvarande skolform enligt skollagen
(1985:1100).

2 § Förskoleverksamheten bedrivs i form av förskola, som organiseras
som daghem eller deltidsgrupp, i form av familjedaghem och i form av
kompletterande förskoleverksamhet (öppen förskola).

Skolbarnsomsorgen bedrivs i form av fritidshem, integrerad skolbarns-
omsorg eller familjedaghem. För bam mellan tio och tolv år kan skol-
barnsomsorgen även bedrivas i form av öppen fritidsverksamhet. Skol-

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

204

bamsomsorgen skall ta emot bam för vistelse den del av dagen då
bamet inte vistas i skolan och under lov.

3 § Förskoleverksamhetens uppgift är att genom pedagogisk verksamhet
erbjuda bam fostran och omvårdnad. Skolbarnsomsorgens uppgift är att
komplettera skolan samt erbjuda bam en meningsfull fritid och stöd i
utvecklingen.

För bedrivande av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg skall det
finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov
av omsorg och en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Barn-
grupperna skall ha en lämplig sammansättning och storlek. Lokalerna
skall vara ändamålsenliga.

Verksamheten skall utgå från varje bams behov. Bam som av fysiska,
psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall ges
den omsorg som deras speciella behov kräver.

4 § Varje kommun svarar för att bam inom dess område erbjuds för-
skoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Verksamheterna kan också an-
ordnas av enskilda.

Om ett bam vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall
huvudmannen för institutionen sörja för att bamet får tillfälle att delta i
verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola, fritidshem eller
integrerad skolbarnsomsorg.

5 § Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg skall tillhandahållas i den
omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller
studier eller barnets eget behov.

Förskoleverksamhet skall tillhandahållas för bam som har fyllt ett år.
För bam som inte har fyllt ett år skall förskola tillhandahållas om bamet
omfattas av 9 §.

6 § När vårdnadshavaren har anmält behov av plats inom förskoleverk-
samheten, eller skolbarnsomsorgen, skall kommunen erbjuda plats utan
oskäligt dröjsmål.

Kommunen kan fullgöra sin skyldighet enligt 5 § också genom att utan
oskäligt dröjsmål hänvisa bamet till en motsvarande plats i en enskild
förskola, ett enskilt fritidshem eller enskild integrerad skolbarnsomsorg.

Kommunen skall ta skälig hänsyn till vårdnadshavarens önskemål om
omsorgsform när den erbjuder plats inom förskoleverksamheten eller
skolbarnsomsorgen enligt första eller andra stycket.

7 § Plats inom förskoleverksamheten eller skolbarnsomsorgen skall er-
bjudas så nära barnets eget hem eller skola som möjligt med beaktande
av vad som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och andra resurser.
Skälig hänsyn skall också tas till vårdnadshavarens önskemål.

8 § Bam skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år
då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året.

Kan förskola på grund av barnets restider eller av andra skäl inte be-
drivas i den omfattning som anges i första stycket, får kommunen dela
upp förskolan på två år. Bam som berörs av sådan uppdelning skall
anvisas plats i förskolan från och med höstterminen det år då bamet
fyller fem år. Sådan förskola skall omfatta sammanlagt minst 700 tim-
mar.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

205

9 § Bam som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd
i sin utveckling skall anvisas plats i förskola, fritidshem eller integrerad
skolbarnsomsorg, om inte barnets behov av sådant stöd tillgodoses på
något annat sätt.

Socialtjänsten skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka
bam som behöver anvisas plats enligt första stycket.

10 § Socialtjänsten skall verka för att bam som avses i 8 och 9 §§ ut-
nyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna om verksamheten
och syftet med denna.

11 § Enskilda förskolor, enskilda fritidshem och enskild integrerad skol-
barnsomsorg skall, på de villkor som uppställs med stöd av andra
stycket, efter ansökan tilldelas medel for verksamheten av den kommun
där verksamheten bedrivs. För varje bam skall kommunen lämna ett
belopp som inte oskäligt avviker från kommunens kostnad per bam i
motsvarande verksamhet. Ansökan skall ha kommit in senast den 1
september året innan verksamheten skall börja, om inte kommunen med-
ger annat.

Kommunen får ställa upp som villkor for bidraget

1. att avgifterna for den enskilda verksamheten inte oskäligt överstiger
den avgift som kommunen tar ut för motsvarande verksamhet och

2. att den som driver verksamheten i mån av lämplig plats tar emot
bam som hänvisas av kommunen enligt 6 § andra stycket.

Om ett bam som inte hör hemma i kommunen har tagits emot i en en-
skild verksamhet som har tilldelats medel enligt första stycket, har kom-
munen rätt till ersättning for sina kostnader för barnomsorgen från
barnets hemkommun. Detsamma gäller när en kommun i sin motsvaran-
de verksamhet har tagit emot ett bam som inte hör hemma i kommunen.

12 § Kommunen skall till försäkringskassan lämna uppgift om vilka
bam mellan ett och tre år som har plats inom förskoleverksamheten.

13 § Enskilda förskolor som får bidrag av en kommun skall till försäk-
ringskassan lämna uppgift om vilka bam mellan ett och tre år som har
plats inom verksamheten.

5 kap. Insatser på individnivå

Stöd och service, m.m.

Färdtjänst

1 § Socialtjänsten skall tillhandahålla färdtjänst för människor som på
grund av sjukdom, åldrande, funktionshinder eller annan liknande orsak
inte kan förflytta sig på egen hand eller använda kollektiva färdmedel.

Hemtjänst

2 § Socialtjänsten skall tillhandahålla hemtjänst for människor som på
grund av sjukdom, åldrande, funktionshinder eller annan liknande orsak
behöver sådan hjälp i den dagliga livsföringen.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

206

Dagverksamheter

3 § Socialtjänsten skall tillhandahålla dagverksamheter for människor
som på grund av sjukdom, åldrande, funktionshinder eller annan liknan-
de orsak behöver sådant stöd i den dagliga livsföringen.

Särskilda boendeformer

4 § Socialtjänsten skall tillhandahålla särskilda boendeformer for män-
niskor som på grund av sjukdom, åldrande, funktionshinder eller annan
liknande orsak behöver tillsyn, omvårdnad och vård i den dagliga livs-
föringen.

Samarbetssamtal

5 § Socialtjänsten skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under
sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och
umgänge.

Särskilt behov av stöd och hjälp

6 § Socialtjänsten skall i sin omsorg om bam och ungdom tillgodose det
särskilda behov av stöd och hjälp som kan föreligga sedan ett mål om
vårdnad eller umgänge har avgjorts av en domstol.

Fam i lj erådgi vn ing

7 § Socialtjänsten skall sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem
som begär det.

Personligt stöd

8 § Socialtjänsten skall sörja för att personligt stöd kan tillhandahållas
människor som begär eller samtycker till det.

För bam som inte har fyllt 15 år får personligt stöd i form av kontakt-
person utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till
det. Har bamet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om bamet
självt begär eller samtycker till det.

Sysselsättning

9 § Socialtjänsten skall sörja för att människor som av fysiska, psykiska
eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring kan erbjudas
meningsfull sysselsättning.

Vård och behandling utanför hemmet

10 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem
och hem för vård och boende för enskilda och familjer som behöver
vårdas eller bo utanför det egna hemmet.

11 § Socialtjänsten skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i
ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för
vård och boende.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

207

12 § Socialtjänsten skall upprätta en individuell plan för vård som be-
reds enskilda och familjer utanför det egna hemmet.

13 § Socialtjänsten ansvarar för att den som genom dess försorg har
tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. Vården bör utfor-
mas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och
kontakt med hemmiljön. För vård av underåriga i familjehem finns ytter-
ligare bestämmelser i 14 §.

14 § Socialtjänsten skall medverka till att underåriga som bereds vård i
familjehem får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma levnads-
förhållanden. Socialtjänsten skall även verka för att de får lämplig ut-
bildning samt svara för de särskilda stödinsatser som den underårige kan
behöva under vistelsen i familjehemmet.

Socialtjänsten skall aktivt erbjuda föräldrarna råd, stöd och annan hjälp
som de behöver för att upprätthålla en god kontakt med den underårige
och familjehemmet.

Socialtjänsten skall vidta de åtgärder som behövs för att underlätta en
återförening mellan den underårige och föräldrarna eller för att trygga
den underåriges uppväxt utanför det egna hemmet.

15 § Socialtjänsten skall genom personliga besök och på annat sätt fort-
löpande hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmen och ge
dessa behövligt stöd.

16 § Vård i familjehem och hem för vård och boende skall bedrivas i
samråd med socialtjänsten.

17 § Socialtjänsten skall minst en gång var sjätte månad överväga om
vården fortfarande behövs.

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
delar ytterligare föreskrifter om vård i familjehem och i hem för vård
och boende.

19 § Med socialtjänsten i 13-17 §§ avses socialtjänsten i den kommun
som beslutat om placeringen. Om ärendet flyttats till en annan kommun
enligt bestämmelserna i 14 kap. 1 § avses socialtjänsten i den kommu-
nen.

20 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av
staten. Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för
dessa hem. Styrelsen leder och har tillsyn över verksamheten vid hem-
men.

Staten kan om det finns särskilda skäl för det genom avtal uppdra åt
ett landsting eller en kommun att inrätta och driva hem som avses i
första stycket.

För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av
den kommun som begärt placeringen.

Bestämmelserna i 16 och 18 §§ gäller även i fråga om vård i hem som
avses i denna paragraf.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

208

6 kap. Rätten till bistånd

1 § Den enskilde har rätt till bistånd av socialtjänsten for sin försörjning
(försörjningsstöd) och sin livsföring i övrigt (annat bistånd), om hans
behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett själv-
ständigt liv.

Närmare föreskrifter om försörjningsstöd meddelas i 2 och 3 §§ och
om annat bistånd i 4 §.

Socialtjänsten får utge försörjningsstöd med högre belopp än som
följer av 1-3 §§.

2 § Försörjningsstöd lämnas for kostnader för

1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa
och hygien samt dagstidning, telefon, TV-licens och liknande,

2. boende, hushållsel, lokala resor, barnomsorg, hemtjänst, hemförsäk-
ring, läkarvård, akut tandvård, glasögon, medlemskap i fackförening och
arbetslöshetskassa.

3 § Försörjningsstöd enligt 2 § 1 beräknas per år i procent av det bas-
belopp som enligt 1 kap. 6 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring har fastställts for året och utgör for

1. ensamstående 100,

2. sammanboende 85,

3. bam 0-3 år 50,

4. bam 4-10 år 60,

5. hemmavarande skolungdom 11-20 år 70.

Om särskilda skäl föreligger beräknas belopp enligt första stycket till
annan skälig nivå.

Försörjningsstöd enligt 2 § 2 beräknas till belopp motsvarande den en-
skildes kostnader for utgiftsposterna. Om särskilda skäl föreligger får
dock stödet minskas med skäligt belopp.

4 § Med annat bistånd avses

1. hemtjänst,

2. färdtjänst,

3. boende i särskilda fall,

4. barnomsorg som avses i 4 kap. 9 § första stycket eller i andra sär-
skilda fall,

5. personligt stöd,

6. vård och behandling som inte är hälso- och sjukvård enligt hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763),

7. ekonomiskt bistånd till andra ändamål än som anges i 1-6 och 2 §.

Den enskildes ekonomiska förhållanden får beaktas endast vid pröv-
ning av bistånd som

1. utges med stöd av första stycket 7, eller

2. avser förtur till plats inom barnomsorg av ekonomiska skäl.

Socialtjänsten får vägra utge bistånd for vård och behandling som den
enskilde påbörjat eller genomfört innan nämnden avgjort ärendet.

7 kap. Särskilda regler till skydd för underåriga

1 § Socialtjänsten skall med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen
hos bam och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling.
Socialtjänsten skall i nära samarbete med hemmen sörja för att bam och

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

14 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

209

ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd
som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det,
vård och fostran utanför det egna hemmet.

2 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att
socialtjänsten behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta
till socialtjänsten.

3 § Myndigheter vars verksamhet berör bam och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga
att genast till ansvarig nämnd hos kommunen anmäla om de i sin verk-
samhet får kännedom om något som kan innebära att socialtjänsten be-
höver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är
anställda hos sådana myndigheter.

Anmälningsskyldighet enligt första stycket gäller också dem som är
yrkesverksamma inom privat verksamhet som berör bam och ungdom
eller arman privat verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på
socialtjänstens område.

För dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning gäller
anmälningsplikt enligt första stycket endast om de i sin verksamhet får
kännedom om att en underårig utnyttjas sexuellt eller misshandlas i
hemmet.

Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 §
lagen (1993:335) om Barnombudsman.

4 § Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i
3 § första och andra styckena är skyldiga att till ansvarig nämnd hos
kommunen lämna alla uppgifter som kan vara av betydelse for utredning
av en underårigs behov av skydd.

Den som enligt första stycket är skyldig att lämna uppgifter är också,
utan hinder av bestämmelsen i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångs-
balken, skyldig att lämna motsvarande uppgifter som vittne.

5 § Socialtjänsten skall i sin verksamhet informera om bestämmelserna
i 2-4 §§.

6 § Om socialtjänsten genom anmälan enligt 2-3 §§ eller på annat sätt
får kännedom om något som kan innebära att socialtjänsten behöver
ingripa till en underårigs skydd, skall socialtjänsten omedelbart inleda en
utredning.

Vid utredningen får socialtjänsten, för bedömningen av behovet av in-
satser, göra hembesök, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontak-
ter som behövs. Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt
utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än
vad som är betingat av omständigheterna i ärendet.

Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom tre
månader. Finns det särskilda skäl får socialtjänsten besluta att förlänga
utredningen för viss tid.

7 § Socialtjänsten är skyldig att slutföra en utredning enligt 6 § och fatta
beslut i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Vad nu
sagts gäller dock inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta
över utredningen av ärendet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

210

8 § En underårig får inte utan socialtjänstens beslut om vård eller med-
givande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett hem som inte
tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om
honom.

Socialtjänsten får inte besluta om vård eller lämna ett medgivande utan
att förutsättningarna för god vård och fostran och i övrigt gynnsamma
uppväxtförhållanden i hemmet är utredda.

9 § Om socialtjänstens prövning enligt 8 § andra stycket gäller ett hem
i en annan kommun, skall socialtjänsten informera och samråda med den
andra kommunen innan den fattar sitt beslut.

10 § Är det fråga om en underårig som tas emot i ett hem på initiativ av
enskild lämnas medgivande enligt 8 § första stycket av socialtjänsten i
den kommun där hemmet är beläget.

11 § Är det fråga om att ta emot ett utländskt bam i syfte att adoptera
det, skall medgivande enligt 8 § första stycket inhämtas innan bamet
lämnar sitt hemland. Medgivandet lämnas av socialtjänsten i de blivande
adoptivföräldrarnas hemkommun och upphör att gälla om inte bamet har
tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades.

Innan socialtjänsten beslutar i en fråga om medgivande som avses i
första stycket, skall socialtjänsten pröva om det förmedlingssätt som
sökanden kommer att använda sig av är tillförlitligt eller ej. Social-
tjänsten skall i denna fråga inhämta yttrande från Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor (NIA), om det inte är uppenbart obehöv-
ligt. Visar prövningen att det kan befaras att förmedlingssättet inte är
tillförlitligt, skall socialtjänsten vägra sitt medgivande. I ett beslut om
medgivande skall socialtjänsten ange för vilket förmedlingssätt med-
givandet gäller.

12 § När ett bams bästa kräver det, får socialtjänsten förbjuda eller be-
gränsa möjligheterna för en person, som har sitt hem inom kommunen,
att i sitt hem ta emot andras underåriga bam för vistelse som inte är
tillfällig och som inte omfattas av bestämmelserna om medgivande i 8 §.

13 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksam-
het som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 8 §.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna för-
medlingshjälp m.m. finns bestämmelser i lagen (1979:552) om interna-
tionell adoptionshjälp.

14 § Om socialtjänsten får veta att någon åtgärd behöver vidtas ifråga
om vårdnad eller förmynderskap för en underårig, skall socialtjänsten
göra framställning eller ansökan om det hos den domstol till vilken
målet eller ärendet hör. Detsamma gäller om socialtjänsten i förekom-
mande fall bedömer att en underårig är i behov av målsägandebiträde.

I 6 kap. 7 och 8 §§ samt 9 § andra och tredje styckena föräldrabalken
finns bestämmelser om överflyttning av vårdnad till särskilt förordnad
förmyndare.

Om socialtjänsten finner att god man eller förvaltare enligt föräldra-
balken bör förordnas för någon, skall socialtjänsten anmäla det till över-
förmyndaren. Anmälan till överförmyndaren skall också göras om
socialtjänsten finner att någon inte längre bör ha förvaltare.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

211

15 § Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.

8 kap. Avgifter m.m.

1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnads-
ansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträff-
ande underårig, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund av
missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård
eller behandling i ett hem för vård och boende eller i ett familjehem.
Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning
som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser än som
angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning.

Om en underårig genom socialtjänstens försorg får vård i ett annat
hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i
kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Social-
tjänsten får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den under-
årige.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken
avgift har bestämts enligt 2 §.

2 § För plats i av kommunen anordnad förskola, fritidshem, integrerad
skolbarnsomsorg, familjedaghem, färdtjänst, familjerådgivning, hjälp i
hemmet, service och omvårdnad, sådant boende som avses i 5 kap. 4 §
eller annan liknande social tjänst får socialtjänsten ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte
överstiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskolan som avses i 4 kap. 8 och 9 §§ får avgift
tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan
eller 525 timmar om året.

Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende får
inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp att den enskilde
inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

3 § Socialtjänsten får återkräva ekonomiskt bistånd som den enskilde har
erhållit enligt 6 kap. endast om biståndet har lämnats

1. som förskott på en förmån eller ersättning,

2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller

3. till den som på grund av förhållanden som han inte kunnat råda
över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 kap. får
socialtjänsten återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om åter-
betalning.

4 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
lämna uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd
utgått obehörigen eller med för högt belopp får socialtjänsten besluta att
återbetalning skall ske av vad som för mycket utbetalats.

Om någon i annat fall än som avses i första stycket obehörigen eller
med för högt belopp uppburit ekonomiskt bistånd och han skäligen bort
inse detta, får socialtjänsten också besluta att återbetalning skall ske av
vad som för mycket utbetalats.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

212

5 § Vill socialtjänsten föra talan om ersättning som en enskild inte be-
talar godvilligt för kostnad som kommunen har haft enligt 1 § första
eller andra stycket eller för ekonomiskt bistånd som avses i 3-4 §§, skall
talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad
uppkom. Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige gen-
om att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd
att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars
synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

6 § Socialtjänsten får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet
som avses i 1 § första och andra styckena samt 3 och 4 §§.

9 kap. Delegering, m.m.

1 § Med nämnd i detta kapitel avses nämnd enligt 1 kap. 7 §.

2 § Uppdrag att besluta på nämndens vägnar får endast ges åt ett utskott
i ärenden som ankommer på nämnden enligt

1. 5 kap. 17 §, 7 kap. 8 och 9 §§ samt 8 kap. 4 § denna lag,

2. 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje
stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,

3. 11 och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

4. 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

5. 9 § lagen (1964:143) om bidragsförskott,

6. 14 § lagen (1994:553) om vårdnadsbidrag.

3 § Uppdrag att besluta på nämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1. 1 kap. 4 § föräldrabalken,

2. 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken,

3. 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

4. 6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad eller umgänge,

5. 7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken,

6. 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.

Delegering får dock endast ske till ett utskott när det gäller befogenhet
enligt 2 kap. 9 § föräldrabalken att besluta att inte påbörja utredning
eller att lägga ned en påbörjad utredning samt enligt 7 kap. 7 § föräldra-
balken att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångs-
belopp.

4 § Nämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i
mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer
på nämnden.

5 § Nämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen, andra nämnder än
som avses i 1 kap. 7 § och hos andra myndigheter göra de framställ-
ningar som nämnden finner påkallade.

6 § Nämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommun-
styrelsen, andra nämnder än som avses i 1 kap. 7 § och från beredningar
och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens
verksamhet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

213

7 § Om rätt att i vissa fall fatta beslut i nämndens ställe finns bestäm-
melser i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

10 kap. Handläggning av ärenden

1 § Socialtjänsten skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som gen-
om ansökan eller på annat sätt har kommit till socialtjänstens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av socialtjänsten.

Om utredning har inletts enligt första stycket och ärendet avser vård av
missbrukare skall socialtjänsten slutföra utredningen och fatta beslut i
ärendet, även om den enskilde byter vistelsekommun. Vad nu sagts
gäller dock inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att överta
utredningen av ärendet.

I 7 kap. 6 och 7 §§ finns särskilda bestämmelser om utredning be-
träffande underårig.

2 § En framställning från en enskild om en social tjänst skall handläggas
som en ansökan om bistånd enligt 6 kap. om inte den enskilde motsätter
sig sådan handläggning eller socialtjänsten bifaller framställningen på
annan grund.

Föreskrifterna i första stycket avser inte handläggning av framställning
om placering i bamomsorgskö eller annat kommunalt turordningssystem.

3 § Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för
ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så
att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

4 § Den enskilde bör hållas underrättad om de joumalanteckningar och
andra anteckningar som förs om honom.

5 § Socialtjänsten skall tillämpa bestämmelserna i 13 § förvaltningslagen
(1986:223) om remiss i alla ärenden.

6 § I ärenden hos socialtjänsten som avser myndighetsutövning mot
någon enskild skall socialtjänsten tillämpa följande bestämmelser i för-
valtningslagen (1986:223), nämligen

1. 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,

2. 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,

3. 20 § om motivering av beslut,

4. 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte upp-
gifter som rör någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller
fritidshem, om ett sådant boende som avses i 5 kap. 4 § eller om någon
annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en an-
sökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende
som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

7 § Den som enligt vad som sägs i 6 § skall ges tillfälle att yttra sig
enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför
nämnd som avses i 1 kap. 7 §, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

214

8 § Bam som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.

9 § Socialtjänsten har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller
arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats
till enskilda, som har ärenden hos socialtjänsten. Socialtjänsten har
vidare rätt att få uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om
ekonomisk hjälp enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för
flyktingar och vissa andra utlänningar.

10 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning
mot enskild får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 §
delgivningslagen (1970:428).

11 kap. Register m.m.

1 § I sådana personregister hos socialtjänsten som utgör sammanställ-
ningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga för-
hållanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åt-
gärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndig-
hetsutövning och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan
åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om registren.

2 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör
socialtjänstens personregister skall gallras fem år efter det sista anteck-
ningen gjordes i akten. Gallring skall dock inte ske så länge uppgifter
om samma person inte har gallrats av socialtjänsten enligt andra stycket.

Uppgifter i personregister som avses i 1 § första stycket skall gallras
fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall-
ringsskyldigheten inträdde.

3 § I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk data-
behandling finns bestämmelser i datalagen (1973:289).

4 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i

2 § första stycket.

1. Handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om faderskap.

2. Handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om adoption.

3. Handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en
underårig har placerats eller tagits emot i ett hem för vård och boende, i
ett familjehem eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av
hans förädrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i
2 § av hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kom-
muner och i övriga kommuner beträffande ett representativt urval av
personer.

5 § Socialtjänsten och den som bedriver sådan privat verksamhet som
avses i 12 kap. 3 § skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

215

personregister lämna ut uppgifter till Socialstyrelsen for angelägna statis-
tiska ändamål.

6 § Socialtjänsten och den som bedriver sådan privat verksamhet som
avses i 12 kap. 3 § skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver,
lämna statistiska uppgifter till Socialstyrelsen for officiell statistik enligt
lagen (1992:889) om den officiella statistiken.

7 § Socialtjänsten skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga
myndigheter, när detta begärs for forskningsändamål och det kan ske
utan risk for att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

8 § Socialtjänsten skall på begäran av en annan myndighet till denna
lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.

9 § Av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) framgår att socialtjänsten
utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar social-
tjänstens verksamhet. Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket
samma lag beträffande vissa brott som riktar sig mot underåriga. Av
samma stycke följer också att sekretess inte hindrar att uppgift, som
angår misstanke om brott for vilket inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse i två år, lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet
eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.

Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas

1. uppgift om huruvida någon vistas i ett hem for vård och boende, om
uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, polis-
myndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,

2. uppgift om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om
avskiljande av denne från högskoleutbildning.

12 kap. Särskilda bestämmelser om privat verksamhet

1 § Länsstyrelsens beslut om tillstånd krävs för yrkesmässigt bedriven
privat verksamhet i form av

1. hem för vård och boende,

2. särskilda boendeformer,

3. hem för viss annan heldygnsvård,

4. dagvård för funktionshindrade eller äldre med stora vårdbehov,

5. förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Krav på tillstånd enligt första stycket gäller inte för verksamhet som
kommunen genom ett avtal enligt 1 kap. 10 § överlämnat till ett privat
rättssubjekt att utföra.

2 § Tillstånd får beviljas endast om verksamheten uppfyller kraven på
god kvalitet och säkerhet.

Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för säkerhet och kvalitet
i verksamheten.

3 § Under tillsyn av länsstyrelsen står

1. verksamhet för vilken krav på tillstånd gäller enligt 1 §,

2. verksamhet som kommunen genom ett avtal enligt 1 kap. 10 §
överlämnat till ett privat rättssubjekt att utföra,

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

216

3. annan privat verksamhet än som anges under 1 och 2 från vilken
kommunen upphandlar tjänster for att fullgöra skyldigheter enligt denna
lag.

4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess
tillsyn enligt 3 § och får inhämta de upplysningar som behövs för till-
synen.

5 § Om socialtjänsten får kännedom om missförhållanden eller brister i
privat verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn skall social-
tjänsten underrätta länsstyrelsen om detta.

6 § Om det i tillståndspliktig verksamhet sker förändringar som inte är
obetydliga skall länsstyrelsen omedelbart underrättas härom.

7 § För privat verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 3 §
gäller följande bestämmelser i denna lag, nämligen

1. 1 kap. 1 § (övergripande mål för socialtjänsten),

2. 2 kap. 1 § (krav på kvalitet),

3. 2 kap. 2 § (krav att bedriva verksamheten målinriktat och plan-
mässigt m.m.),

4. 2 kap. 4 § (den enskildes medinflytande).

8 § Om privat verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt
3 § inte uppfyller kraven på god kvalitet enligt 2 kap. 1 § eller de be-
stämmelser som i övrigt gäller för verksamheten enligt denna lag, skall
länsstyrelsen förelägga den ansvarige för verksamheten att inom före-
skriven tid avhjälpa missförhållandena eller bristerna. Föreläggandet kan
kombineras med vite.

Om missförhållandena eller bristerna är allvarliga och inte åtgärdas
efter beslut enligt första stycket eller om effekterna av ett föreläggande
inte kan avvaktas med hänsyn till vårdtagares liv och hälsa får läns-
styrelsen med omedelbar verkan förbjuda fortsatt verksamhet.

Om utdömande av vite beslutar länsrätten.

9 § Om länsstyrelsen har meddelat ett beslut enligt 8 § andra stycket
skall den inom en vecka underställa beslutet länsrättens prövning. Läns-
rätten skall inom två veckor besluta om förbudet skall bestå.

10 § Länsstyrelsen får hos länsrätten väcka talan om förbud att bedriva
privat verksamhet som står under dess tillsyn enligt 3 §. Länsrätten skall
inom två veckor efter det att talan väckts meddela beslut i ärendet.

11 § Länsstyrelsens beslut om tillstånd enligt 1 § eller föreläggande
enligt 8 § får överklagas hos länsrätten.

12 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
privat verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obe-
hörigen röja vad han därvid har erfarit om enskildas personliga för-
hållanden.

13 § För privat barnomsorg finns bestämmelser i 4 kap.

I 7 kap. 3 och 4 §§ finns bestämmelser om anmälnings- respektive
uppgiftsskyldighet för den som är yrkesverksam inom privat verksamhet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

217

13 kap. Statens tillsyn, uppföljning och utvärdering

1  § Staten skall genom tillsyn, uppföljning och utvärdering följa
tillämpningen av denna lag samt bidra till att vidareutveckla social-
tjänsten. Dessa uppgifter fullgörs på nationell nivå av Socialstyrelsen
och inom länet av länsstyrelsen.

2 § Socialstyrelsen skall i sitt arbete lägga tyngdpunkten vid att följa
upp och utvärdera socialtjänstens verksamhet. I denna uppgift ingår
också att producera och publicera verksamhetsstatistik inom social-
tjänsten.

Till ledning för socialtjänstens verksamhet skall Socialstyrelsen utfärda
allmänna råd.

3 § Länsstyrelsen skall i sitt arbete lägga tyngdpunkten vid tillsyn av
socialtjänstens verksamhet.

4 § Till länsstyrelsernas uppgifter hör också att informera och ge råd till
allmänheten i frågor som rör socialtjänsten samt biträda kommunerna
med råd i deras verksamhet.

5 § Socialstyrelsen och länsstyrelserna har rätt att inspektera social-
tjänsten samt att få de upplysningar och ta del av de handlingar som
behövs för tillsynen.

6 § Bestämmelserna i 1-5 §§ gäller också för de uppgifter som enligt
annan författning än socialtjänstlagen åvilar socialnämnd eller nämnd
som avses i 1 kap. 7 §. Denna verksamhet skall vid tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel anses som socialtjänst.

14 kap. Övriga bestämmelser

1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en
enskild person kan flyttas över till en annan kommun, om kommunen
samtycker till det.

Överflyttning kan också ske efter beslut av länsrätten, om den som be-
rörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det
med hänsyn till den enskildes önskemål och varaktigheten av hjälp-
behovet framstår som lämpligt. Framställning om överflyttning görs av
socialtjänsten i den kommun där frågan om överflyttning har uppkommit
och ges in till länsrätten i det län där denna kommun är belägen.

Uppgifter som behövs för att en kommun skall kunna ta över ett ären-
de får lämnas ut utan hinder av att sekretess gäller enligt 7 kap. 4 §
sekretesslagen (1980:100).

2 § Om någon efter beslut av socialtjänsten i en kommun vistas i en
annan kommun i familjehem, hem för vård och boende eller sådan boen-
deform som avses i 5 kap. 4 § har socialtjänsten i den kommun som
beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd enligt 6 kap. och de in-
dividuellt behovsprövade sociala tjänster som anges i 5 kap. 1, 2, 3 och
8 §§ som den enskilde kan behöva.

Socialtjänsten i den kommun där den enskilde är folkbokförd har sam-
ma ansvar som enligt första stycket för bistånd och sociala tjänster

1. under kriminalvård i anstalt,

2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ
av annan än kommun,

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

218

3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.

3 § Om en kommun till följd av föreskrifterna i 1 kap. 5 § har påtagit
sig en kostnad som kommunen anser att en annan huvudman än kom-
mun bort bestrida enligt sitt ansvar, får kommunen hos den huvud-
mannen begära att det utgivna beloppet helt eller delvis återbetalas.
Kommer kommunen och den andra huvudmannen inte överens om åter-
betalning som nu sagts får kommunen hos länsrätten i det län inom
vilket kommunen är belägen föra talan om det återkrav som är ifråga.
Länsrätten kan därvid, om den finner det skäligt, fördela kostnaderna
mellan kommunen och den andre huvudmannen med hänsyn till hjälp-
behovets karaktär och övriga omständigheter av betydelse för kostnads-
ansvaret.

En fordran som avses i första stycket preskriberas tre år efter till-
komsten. I övrigt gäller preskriptionslagen (1981:130) i fråga om sådana
fordringar.

4 § Socialtjänstens beslut får överklagas hos länsrätten, om social-
tjänsten har meddelat beslut i fråga om

1. bistånd enligt 6 kap.,

2. medgivande enligt 7 kap. 8 § första stycket,

3. förbud enligt 7 kap. 12 §,

4. återbetalningsskyldighet enligt 8 kap. 4 §,

5. eftergift enligt 8 kap. 6 §.

Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.

5 § Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 7 kap. 8 § första stycket eller 13 §
första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff
i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 7 kap. 12 §,

3. utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet som avses i 12 kap.

1 §,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 12 kap. 8 § fortsätter
verksamheten.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialtjänsten,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.

6 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård och boende, som drivs
av landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte
inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om
injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i
människokroppen.

Om en sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans
inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas.
Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp
som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 2

219

7 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten en- Prop. 1996/97:124
ligt denna lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder Bilaga 2
sådana utomordentliga forhållanden som är föranledda av krig eller av
krigsfara som riket har befunnit sig i.

Lagen träder i kraft den 1 juli 1996, då stadgan (1970:88) om enskilda
vårdhem och socialtjänstlagen (1980:620) skall upphöra att gälla.

220

Socialtjänstkommitténs lagförslag om
Dokumentation och Socialtjänstregister

Författningsförslag

l. Förslag till

Lag om dokumentation och socialtjänstregister

m. m.

1 kap. Dokumentation inom socialtjänsten m.m.

Inledande bestämmelser

1 § Nämnd som avses i 1 kap. 7 § socialtjänstlagen (1996:000) svarar
för att personal inom socialtjänsten dokumenterar sin verksamhet enligt
denna lag.

Samma skyldighet som anges i första stycket gäller även för ett kom-
munalförbund enligt kommunalförbundslagen (1985:894), Statens institu-
tionsstyrelse samt för den som bedriver privat verksamhet och står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 12 kap. 3 § socialtjänstlagen.

2 § Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om social-
tjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av miss-
brukare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag
handhas av nämnd som avses i 1 § första stycket. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlän-
ningar, ärenden om tillstånd till riksfärdtjänst samt verksamhet enligt
lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

3 § All handläggning av ärenden som rör enskild samt verkställighet av
beslut om stödinsatser, vård och behandling enligt 2 § skall dokumente-
ras.

Skyldigheten enligt första stycket skall fullgöras genom dokumentation
av utredningar och beslut samt genom löpande anteckningar.

Med verkställighet av stödinsatser, vård och behandling enligt första
stycket avses inte barnomsorg enligt 4 kap. 5 § eller färdtjänst enligt 5
kap. 1 § socialtjänstlagen (1996:000).

4 § Med socialtjänsthandling avses i denna lag handling som upprättats
vid dokumentation enligt 3 § och handling som har kommit in i sådan
verksamhet.

Som socialtjänsthandling avses framställning i skrift eller bild samt
upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast
med tekniska hjälpmedel.

I 2 kap. denna lag finns bestämmelser om personuppgifter i datalagens
(1973:289) mening som förs med stöd av automatisk databehandling.

5 § Socialtjänsthandlingar skall tillföras och sammanställas i en person-
akt så snart de har upprättats eller kommit in enligt 4 § första stycket.

En personakt får endast omfatta en enskild person. Socialtjänsthand-
lingar i ett ärende som omfattar flera personer i samma hushåll får dock
tillföras en för dessa personer gemensam akt.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

221

6 § När en anmälan kommit in till en myndighet inom socialtjänsten
som myndigheten inte finner anledning att inleda utredning med an-
ledning av, får anmälan inte tillföras en personakt.

Dokumentationens innehåll, utformning och hantering

7 § Dokumentationen skall innehålla de uppgifter som behövs för att
tillgodose den enskildes rätt till en säker handläggning av ärendet och en
insats av god kvalitet på den vård, behandling och stödinsats som han
erhåller. Uppgifter enligt 8-9 §§ dokumenteras om de har betydelse i det
enskilda fallet.

En socialtjänsthandling som har upprättats skall innehålla uppgift om
vem som har gjort en viss anteckning och tidpunkt för anteckningen.

I de fall uppgifter hämtas in från annan skall detta antecknas.

8 § I verksamhet som avser handläggning av ett ärende skall dokumen-
tation ske av

1. anhängiggörande,

2. anledning till utredning,

3. den enskildes aktuella situation,

4. bedömning av den enskildes behov av insatser,

5. beslut och de bestämmelser som har tillämpats,

6. skäl för beslut samt i vilken form och i vilken omfattning insatser
enligt 3 § första stycket skall utgå, och

7. om ett beslut har överklagats.

9 § I verksamhet som består av verkställighet av beslut om stödinsats,
vård och behandling skall dokumentation ske av

1. uppgifter om den enskilde som har betydelse för utförandet av stöd-
insatsen, vården och behandlingen,

2. uppgifter om mål och syfte med stödinsatsen, vården och behand-
lingen,

3. uppgifter om vidtagna åtgärder,

4. i vilken mån målen enligt 2 har uppnåtts,

5. orsak till att en beslutad åtgärd inte vidtagits, och

6. anledning till att stödinsatsen, vården och behandlingen har av-
slutats.

I den mån behovet av dokumentation kan tillgodoses enligt patient-
joumallagen (1985:562) behöver inte uppgifter dokumenteras enligt
första stycket.

10 § Den som antecknat uppgifter i en socialtjänsthandling som upp-
rättats enligt 3 § ansvarar för uppgifterna.

11 § En socialtjänsthandling skall upprättas så långt möjligt efter
samråd med den enskilde och med beaktande av den enskildes integritet.

Av dokumentationen skall framgå om den enskilde har avvikande
mening.

12 § En socialtjänsthandling som upprättas inom socialtjänsten skall
vara skriven på svenska språket, vara tydligt utformad och så långt
möjligt förståelig för den enskilde.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

222

13 § Uppgifter i en socialtjänsthandling får inte utplånas eller göras
oläsliga. Vid rättelse av en felaktig uppgift i en socialtjänsthandling skall
det anges när rättelsen har skett och vem som har gjort den.

14 § Varje socialtjänsthandling skall hanteras och forvaras så, att
obehöriga inte får tillgång till den.

Om en socialtjänsthandling eller en avskrift eller en kopia av hand-
lingen har lämnats ut till någon, bör det antecknas i personakten vem
som har fått handlingen, avskriften eller kopian och när denna har
lämnats ut.

Bevarande av socialtjänsthandling

15 § Socialtjänsthandlingar som ingår i en personakt skall gallras fem
år efter det sista anteckningen gjordes i akten.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall-
ringsskyldigheten inträdde.

16 § Följande handlingar hos myndighet inom socialtjänsten får inte
gallras med stöd av bestämmelserna i 15 § första stycket:

1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om faderskap,

2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om adoption,

3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en
underårig har placerats eller tagits emot i ett hem för vård och boende, i
ett familjehem eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av
hans föräldrar eller någon arman som har vårdnaden om honom.

Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i
15 § av hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av
kommuner och i övriga kommuner beträffande ett representativt urval av
personer.

Omhändertagande och återlämnande av personakt

17 § Om det på sannolika skäl kan antas att en personakt hos den som
bedriver privat verksamhet och står under länsstyrelsens tillsyn enligt 12
kap. 3 § socialtjänstlagen (1996:000) inte kommer att handhas enligt
föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelas med
stöd av lagen, får länsstyrelsen besluta att akt skall tas om hand.

Länsstyrelsen får också besluta om omhändertagande av en personakt
hos den som bedriver sådan privat verksamhet som avses i första
stycket, om den som ansvarar för hanteringen av personakten ansöker
om det och det finns ett påtagligt behov av att akten tas om hand.

En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och
det inte finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i
fråga om återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den
som vid beslutet om omhändertagande ansvarade för hanteringen av
personakten.

18 § Personakter som skall tas om hand enligt 17 § skall förvaras av-
skilda hos arkivmyndigheten i den kommun där personaktema finns.

Omhändertagna personakter skall bevaras i fem år från det att de kom
in till arkivmyndigheten.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

223

19 § Ett beslut om omhändertagande av personakter får verkställas även
om det inte har vunnit laga kraft, om inte något annat har föreskrivits i
beslutet.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa
ett beslut om omhändertagande av personakter.

20 § Länsstyrelsens beslut i fråga om omhändertagande eller återläm-
nande av personakter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Offentlighet och sekretess m.m.

21 § Om rätten att ta del av socialtjänsthandlingar inom socialtjänsten
finns bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen
(1980:100).

En myndighet som har hand om en sådan personakt som omhänder-
tagits enligt 17 § har, om uppgift ur akten begärs för särskilt fall, sam-
ma skyldighet att lämna uppgiften som den som varit ansvarig för akten
före överlämnandet till myndigheten.

22 § En socialtjänsthandling i en personakt hos den som bedriver
privat verksamhet och står under länsstyrelsens tillsyn enligt 12 kap. 3 §
socialtjänstlagen (1996:000) skall på begäran av den enskilde så snart
som möjligt tillhandahållas honom för läsning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia.

Uppgifterna i personakten hos den som avses i första stycket skall inte
lämnas ut om de inte kunnat lämnas ut enligt bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).

Frågor om utlämnande av en personakt enligt första och andra stycke-
na prövas av den som är ansvarig för personakten. Anser denne att per-
sonakten eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han genast med
eget yttrande överlämna frågan till länsstyrelsen för prövning.

I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt tredje stycket
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen.

23 § Föreskrifter om verkställigheten av bestämmelserna i detta kapitel
får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer.

2 kap. Socialtjänstregister

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag tillämpas på personregister som behövs för sådan hand-
läggning av ärenden och verkställighet av beslut inom socialtjänstens
verksamhetsområden som enligt 1 kap. denna lag eller annan författning
ankommer på en kommun, ett kommunalförbund, Statens institutions-
styrelse eller utförs av någon som bedriver privat verksamhet och som
står under länsstyrelsens tillsyn enligt 12 kap. 3 § socialtjänstlagen
(1996:000). Sådana register benämns socialtjänstregister.

Med personregister förstås detsamma som i datalagen (1973:289).

Första stycket gäller inte personregister som får föras utan tillstånd en-
ligt datalagen eller som har inrättats med stöd av annan lag eller rege-
ringens beslut.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

224

2 § Ett socialtjänstregister får inte inrättas och foras utan att regeringen
beslutat om det i en förordning. Föreskrifter om hur registret skall föras
och användas meddelas av regeringen.

Registerändamål

3 § En kommun, ett kommunalförbund, Statens institutionsstyrelse samt
den som bedriver privat verksamhet och som står under länsstyrelsens
tillsyn enligt 12 kap. 3 § socialtjänstlagen (1996:000) får, i den utsträck-
ning regeringen föreskriver, föra ett socialtjänstregister dels för sådan
handläggning av ärenden och verkställighet av beslut inom social-
tjänstens verksamhetsområden som anges i 1 § första stycket, dels för
förberedande åtgärder för handläggningen.

4 § En kommun, ett kommunalförbund, Statens institutionsstyrelse samt
den som bedriver privat verksamhet och som står under länsstyrelsens
tillsyn enligt 12 kap. 3 § socialtjänstlagen (1996:000) får använda ett
socialtjänstregister för uppföljning, utvärdering, framställning av statistik
och egen tillsyn beträffande sådan verksamhet som registret får användas
för enligt 3 §.

För sådan verksamhet som avses i 3 §, med undantag för verksamhet
bedriven av Statens institutionsstyrelse, gäller följande. Länsstyrelsen
respektive Socialstyrelsen får använda ett socialtjänstregister för tillsyn,
uppföljning, utvärdering och framställning av statistik.

Registerinnehåll

5 § Ett socialtjänstregister får endast innehålla de uppgifter som behövs
för sådan handläggning av ärenden och verkställighet av beslut inom
socialtjänstens verksamhetsområden som avses i 1 § första stycket.

Sambearbetning

6 § Om regeringen inte föreskriver något annat, får uppgifter till ett
socialtjänstregister hämtas från ett annat sådant register.

Av föreskrifter i lag eller förordning eller av beslut av Datainspek-
tionen kan följa att ett socialtjänstregister får tillföras uppgifter som
avses i 5 § från andra personregister.

Registeransvar

7 § Registeransvarig enligt datalagen (1973:289) för socialtjänstregistret
skall vara nämnd som enligt 1 kap. 7 § socialtjänstlagen (1996:000)
utövar ledningen av socialtjänsten och i övriga fall den myndighet som
ansvarar för handläggning av ärenden och verkställighet av beslut inom
socialtjänstens verksamhetsområden enligt 1 kap. 1 §. Detta gäller också
den som på motsvarande sätt utför handläggning och verkställighet av
beslut genom privat verksamhet och som står under länsstyrelsens tillsyn
enligt 12 kap. 3 § socialtjänstlagen.

Direktåtkomst till registrerade uppgifter

8 § Med undantag för sådan nämnd som avses i 1 kap. 7 § socialtjänst-
lagen (1996:000), får endast den som är registeransvarig enligt 7 § ha
direktåtkomst till uppgifter i det register som ansvaret gäller. Direkt-

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

15 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

225

åtkomst till uppgifter i ett socialtjänstregister får, hos sådan institution
som har att fatta beslut om intagning, endast finnas beträffande uppgifter
som är hänförliga till personer som är föremål for vård vid den institu-
tionen.

För de socialtjänstregister for vilka Statens institutionsstyrelse ansvarar
gäller de ytterligare begränsningar beträffande direktåtkomst till upp-
gifter som regeringen föreskriver.

Sökbegrepp

9 § Uppgifter i ett socialtjänstregister får användas som sökbegrepp
endast om det behövs för tillämpning av lag eller arman författning eller
för rättelse, tillsyn, uppföljning, utvärdering, urval för forskning eller
framställning av statistik.

Utlämnande av uppgifter på ADB-medium

10 § Uppgifterna i ett socialtjänstregister får lämnas ut på medium för
automatisk databehandling endast om det följer av lag eller förordning
eller om uppgiften skall användas för forskning eller framställning av
statistik.

Information

11 § Den som är registeransvarig för ett socialtjänstregister skall se till
att den enskilde som är eller avses bli registrerad på lämpligt sätt får
information om registret. Informationen skall innehålla en beskrivning
av de uppgifter som registret får innehålla samt upplysning om

1. registerändamålen,

2. de sekretess- och säkerhetsbestämmelser som gäller för registret,

3. rätten att få registerutdrag och rättelse med stöd av datalagen
(1973:289),

4. de begränsningar i fråga om direktåtkomst till registrerade uppgifter,
utlämnande av uppgifter på medium för automatisk databehandling,
sökbegrepp och bevarande av uppgifter som gäller för registret.

Gallring

12 § De regler för bevarande och gallring som föreskrivs i 1 kap. 15
och 16 §§ denna lag skall gälla även för socialtjänstregister.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Ett motsvarande personregister
som har inrättats före ikraftträdandet får utan hinder av lagen föras intill
utgången av år 1997 i den mån registret inte ersätts av ett register in-
rättat enligt denna lag.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

226

2. Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 och 6 §§ samt 14 kap. 2 § sekretess-
lagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

7 kap.

4 §’

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller
dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan sam-
tycke. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild som
uppnått myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få
vetskap om vilka hans biologiska föräldrar är.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som en-
skild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.

Med socialtjänst förstås verksam-
het enligt lagstiftningen om social-
tjänst och den särskilda lagstift-
ningen om vård av unga och av
missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt
lag handhas av socialnämnd. Till
socialtjänst räknas också verksam-
het hos annan myndighet som
innefattar omprövning av beslut av
socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet
samt verksamhet hos kommunal
invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt
asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra ut-
länningar, ärenden om tillstånd till
riksfärdtjänst samt verksamhet en-
ligt lagstiftningen om stöd och
service till vissa funktionshindra-
de.

Med socialtjänst förstås verksam-
het enligt lagstiftningen om social-
tjänst och den särskilda lagstift-
ningen om vård av unga och av
missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt
lag handhas av socialnämnd. Till
socialtjänst räknas också verksam-
het hos annan myndighet som
innefattar omprövning av beslut av
nämnd som avses i 1 kap. 7 £
socialtjänstlagen (1996:000) eller
särskild tillsyn över nämndens
verksamhet samt verksamhet hos
kommunal invandrarbyrå. Med
socialtjänst jämställs ärenden om
bistånd åt asylsökande och andra
utlänningar, ärenden om introduk-
tionsersättning för flyktingar och
vissa andra utlänningar, ärenden
om tillstånd till riksfärdtjänst samt
verksamhet enligt lagstiftningen
om stöd och service till vissa
funktionshindrade.

Sekretess gäller i verksamhet
som avser omhändertagande av
personakt enligt 1 kap. 17 § lagen
(1996:000) om dokumentation och

1 Senaste lydelse SFS 1994:595

227

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

socialtjänstregister m.m. för upp-
gift om enskilds personliga för-
hållanden. Utan hinder av sekre-
tessen får uppgift lämnas till per-
sonal som avses i 1 kap. 1 §
nämnda lag om uppgiften behövs
för handläggning av ärende samt
verkställighet av beslut om stödin-
satser, vård och behandling samt
det är av synnerlig vikt att upp-
giften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Sekretess enligt första stycket gäller inte anmälan eller beslut i ärenden
om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och
sjukvård.

Sekretess enligt första stycket
gäller inte heller beslut i fråga om
omhändertagande eller återläm-
nande av personakt.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

6

Sekretess gäller inom hälso- och
sjukvården och annan verksamhet
som avses i 1 § samt inom social-
tjänsten för anmälan eller annan
utsaga av enskild om någons
hälsotillstånd eller andra person-
liga förhållanden, om det kan an-
tas att fara uppkommer för att den
som har gjort anmälan eller avgivit
utsagan eller någon honom närstå-
ende utsätts för våld eller annat
allvarligt men om uppgiften röjs.

§2

Sekretess gäller inom hälso- och
sjukvården och arman verksamhet
som avses i 1 § samt inom social-
tjänsten och annan verksamhet
som avses i 4 § fjärde stycket för
anmälan eller annan utsaga av en-
skild om någons hälsotillstånd
eller andra personliga förhållan-
den, om det kan antas att fara upp-
kommer för att den som har gjort
anmälan eller avgivit utsagan eller
någon honom närstående utsätts
för våld eller annat allvarligt men
om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen högst femtio år.

14 kap.

2 §3

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndig-
heten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myn-
dighet där uppgiften förekommer,

2 Senaste lydelse SFS 1992:890

3 Senaste lydelse SFS 1994:86

228

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-
mer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt ytt-
rande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förunder-
sökning i brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för
delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet
som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den
enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt
och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, läm-
nas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan
antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det
annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§,
8 kap 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första
eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i
fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess
enligt 7 kap. 1,4, 33 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om
brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt
arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekre-
tess enligt 9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 4 § första
och tredje styckena hindrar inte
att uppgift om enskild lämnas till
en myndighet inom samma kom-
mun om sekretess enligt mot-
svarande bestämmelse blir gällan-
de för uppgiften hos den mot-
tagande myndigheten, och om upp-
giften behövs för att bedöma be-
hovet för att den enskilde skall få
stödinsats, vård eller behandling
som avses i 1 kap. lagen
(1996:000) om dokumentation och
socialtjänstregister m.m.

Sekretess enligt 7 kap 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar
inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående
missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstå-
ende till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den
enskilde skall fa nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma
gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

229

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det
väntade bamet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

230

3. Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 2 a § tredje stycket 3. datalagen (1973:289)
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

231

4. Förslag till

Förordning om bamomsorgsregister

Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller föreskrifter om personregister som
med hjälp av automatisk databehandling förs med stöd av lagen
(1996:000) om dokumentation och socialtjänstregister m.m.

2 § För de ändamål som anges i 3 § får en kommun eller ett kommu-
nalförbund föra ett bamomsorgsregister.

Registrets ändamål

3 § En kommun eller ett kommunalförbund får använda bamomsorgs-
registret för handläggning av ärenden om placering av bam enligt 4 kap.
socialtjänstlagen (1996:000).

4 § Bamomsorgsregistret får tillföras de uppgifter som behövs för
handläggning som avses i 3 § enligt följande.

1. uppgifter om inkomst från personregister som förs med stöd av
skatteregisterlagen (1980:343),

2. uppgifter om folkbokföring från personregister som förs med stöd
av lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister,

3. uppgifter om sjukpenninggrundande inkomst från personregister som
förs med stöd av lagen (1993:747) om sjukförsäkringsregister hos de
allmänna försäkringskassorna,

4. uppgifter om inkomst från personregister som förs med stöd av
lagen (1994:1517) om socialförsäkringsregister.

Registrets innehåll

5 § Bamomsorgsregistret får innehålla uppgifter enligt följande

1. Den barnomsorg som erbjuds (inklusive resurser och insatser) och
önskemål om barnomsorg,

2. Personuppgifter om den som söker placering av bam samt om
dennes maka eller sambo (inklusive inkomstuppgifter),

3. Personuppgifter om det bam som skall placeras (inklusive hemspråk
och hemspråksgrupp),

4. Kösystemet till den omsorg som sökts och placeringar inom detta,

5. Placeringar inom barnomsorgen och debitering av avgifter (inklusive
administrativa och tekniska uppgifter),

6. Uppgifter om förtur enligt 4 kap. 5 § andra stycket och 9 § social-
tjänstlagen (1996:000).

Utlämnande av uppgifter

6 § Utlämnande av uppgifter i bamomsorgsregistret på medium för
automatisk databehandling får ske för personaladministrativa ändamål.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 3

232

Verkställighetsföreskrifter                                              Prop. 1996/97:124

7 § Föreskrifter om hur lagen (1996:000) om dokumentation och social- Bilaga 3
tjänstregister m.m. skall verkställas i fråga om bamomsorgsregistret samt
föreskrifter for verkställighet av denna förordning meddelas av Social-
styrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1996.

233

Bemötandeutredningens Lagförslag

F örfattningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'
dels att 3 och 73 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydel-
se.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §2

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.

I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.

1 6 a § meddelas föreskrifter om
ansvar för kommunen i visst fall
för enskild som vistas utanför
kommunen.

6 a §

1 denna paragraf meddelas före-
skrifter om rätt till bistånd för en-
skild som vistas utanför kom-mu-
nen. Föreskrifterna gäller en-skild
som uppfyller de villkor som anges
i andra stycket.

Som villkor för biståndsrätten
gäller att den enskilde

1. vill flytta till kommunen,

2. har fyllt 65 år och

3. varaktigt har omfattande vård-
och omsorgsinsatser eller varaktigt
är i behov av sådana insatser.

Rätten till bistånd prövas enligt
föreskrifterna i 6 § och på samma
villkor som för dem som vis-tas i
inflyttningskommunen.

Rätten till bistånd enligt denna
paragraf prövas efter framställ-
ning av den enskilde.

1 Lagen omtryckt 1988:871.

2 Senaste lydelse 1994:142.

234

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

På begäran av inflyttningskom-
munen är den kommun där den
enskilde vistas skyldig att bistå
den förra kommunen med den
utredning som kan behövas för
bedömningen av biståndsrätten.

73 §3
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 §,                    bistånd enligt 6 och 6 a §§,

medgivande enligt 25 §,
förbud enligt 27 §, eller
eftergift enligt 37 §.

Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En läns-
rätt eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas
först sedan det har vunnit laga kraft.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den.................

3 Senaste lydelse 1995:53.

235

Förteckning över remissinstanser

Betänkandet (SOU 1996:161) Rätt att flytta - en fråga om
bemötande av äldre

Remissinstanser: Riksdagens ombudsmän, Kammarrätten i Stockholm,
Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kristianstads län, Länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Handi-
kappombudsmannen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatte-
verket, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län,
Huddinge kommun, Nacka kommun, Norrtälje kommun, Täby kommun,
Värmdö kommun, Nyköpings kommun, Linköpings kommun,
Norrköpings kommun, Jönköpings kommun, Växjö kommun, Kalmar
kommun, Ängelholms kommun, Malmö kommun, Ystads kommun,
Kungsbacka kommun,Göteborgs kommun, Kungälvs kommun, Alingsås
kommun, Falköpings kommn, Örebro kommun, Västerås kommun, Falu
kommun, Hudiksvalls kommun, Östersunds kommun, Umeå kommun,
Svenska kommunförbundet, Kommunförbundet Stockholms län, Kom-
munförbundet Kristianstads län, Kommunförbundet Göteborgs och
Bohus län, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Föreningen Sveriges socialchefer, Pensionärernas riksorganisation,
Riksförbundet Pensionärs-Gemenskap, Statspensionärernas riksförbund,
Sveriges pensionärsförbund, Anhörigrådet i Sverige, De handikappades
riksförbund, Handikappförbundens samarbetsorgan, Riksförbundet för
dementas rättigheter, Sveriges dövas riksförbund, Synskadades riksför-
bund,

Prop. 1996/97:124

Bilaga 5

236

Lagrådsremissens lagförslag

2 Lagtext

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

2.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'
dels att 41-46 §§ samt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1996:791) om ändring i nämnda lag skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 41 § skall utgå,

dels att 1, 3-6, 9, 12, 19, 20, 22, 23, 27, 30, 33, 36, 37, 47, 50-52,
68-71 och 73-75 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 67 § skall lyda "Tillsyn över social-
tjänsten",

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 6 a-6 i, 7 a, 33 a,
50 a, 50 b, 69 a-69 c, 70 a-70 c, 72 a och 72 b §§, samt närmast före
69 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1 §

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
främja människomas

ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och
aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för
sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla en-
skildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människomas självbestäm-
manderätt och integritet.

När åtgärder rör barn skall
barnets bästa sättas i främsta rum-
met.

3 §2

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.

1 fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.

I 6 i och 72 a §§ finns föreskrifter
om ansvar i vissa fall för annan
kommun än den i vilken den en-
skilde vistas.

1 Lagen omtryckt 1988:871.

Senaste lydelse av 46 § 1991:1667.

2 Senaste lydelse 1994:142.

237

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

3

Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.

Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd
gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

stycket.

Kommunen får sluta avtal med
någon annan om att utföra kom-
munens uppgifter inom social-
tjänsten. Uppgifter som innefattar
myndighetsutövning får dock inte
med stöd av denna bestämmelse
överlämnas till ett bolag, en före-
ning, en samfällighet, en stiftelse
eller en enskild individ.

Kommunen får sluta avtal med
någon annan om att utföra kom-
munens uppgifter inom social-
tjänsten. Genom ett sådant avtal
får en kommun tillhandahålla
tjänster åt en annan kommun.
Uppgifter som innefattar myndig-
hetsutövning får dock inte med
stöd av denna bestämmelse över-
lämnas till ett bolag, en förening,
en samfällighet, en stiftelse eller
en enskild individ.

Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhälls-
organ, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt-
ningarna för goda levnadsförhållanden,

svara for omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekono-
misk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Socialnämnden bör genom stöd
och avlösning underlätta för dem
som vårdar närstående som är
långvarigt sjuka, äldre eller som
har funktionshinder.

Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden for sin försörj-
ning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

Den som inte själv eller på annat
sätt kan tillgodose sina behov har
rätt till bistånd av socialnämnden
för sin försörjning (för s örj-
n i n gs s t ö d) och för sin livs-
föring i övrigt {annat bi-
st ånd) på de villkor som anges i
6 b-6 g

Den enskilde skall genom bi-
ståndet tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå. Biståndet skall utformas
så att det stärker hans resurser att
leva ett självständigt liv.

3 Senaste lydelse 1992:1381.

238

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 a § Den enskilde skall genom
biståndet tillförsäkras en skälig
levnadsnivå. Biståndet skall ut-
formas så att det stärker hans
eller hennes resurser att leva ett
självständigt liv.

6 b § Försörjningsstöd lämnas
för skäliga kostnader för

1. livsmedel, kläder och skor, lek
och fritid, förbrukningsvaror,
hälsa och hygien samt dagstidning,
telefon och TV-licens,

2.  boende, hushållsel, arbets-
resor, hemförsäkring, läkarvård,
akut tandvård, glasögon samt med-
lemskap i fackförening och arbets-
löshetskassa.

Skäliga kostnader enligt första
stycket 1 skall beräknas till ett
schablonbelopp. Om det finns sär-
skilda skäl beräknas dessa kostna-
der dock till en annan skälig nivå.

6 c § Socialnämnden får begära
att den som uppbär försörjnings-
stöd under viss tid skall delta i av
nämnden anvisad praktik eller an-
nan kompetenshöjande verksamhet
om den enskilde inte har kunnat
beredas någon lämplig arbets-
marknadspolitisk åtgärd, och

1. inte har fyllt tjugofem år, eller

2. har fyllt tjugofem år men av
särskilda skäl är i behov av kom-
petenshöjande insatser, eller

3. följer en utbildning med till-
gång till finansiering i särskild
ordning men under tid för studie-
uppehåll ansöker om försörjnings-
stöd.

Praktik eller kompetenshöjande
verksamhet som avses i första
stycket skall syfta till att utveckla
den enskildes möjligheter att i
framtiden försörja sig själv. Verk-
samheten skall stärka den enskil-
des möjligheter att komma in på
arbetsmarknaden eller, där så är
lämpligt, på en fortsatt utbildning.
Den skall utformas med skälig
hänsyn till den enskildes individu-
ella önskemål och förutsättningar.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

239

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Socialnämnden skall samråda
med länsarbetsnämnden innan be-
slut fattas enligt första stycket.

6 d § Om den enskilde utan god-
tagbart skäl avböjer att delta i
praktik eller annan kompetens-
höjande verksamhet som anvisats
enligt 6 c § får fortsatt försörj-
ningsstöd vägras eller nedsättas.
Detsamma gäller om han eller hon
utan godtagbart skäl uteblir från
praktiken eller den kompetens-
höjande verksamheten.

6 e § Socialnämnden får besluta
att den som deltar i praktik eller
annan kompetenshöjande verksam-
het enligt 6 c § skall ges förhöjt
försörjningsstöd.

6 f § Den som deltar i praktik
eller annan kompetenshöjande
verksamhet enligt 6 c § skall där-
vid inte anses som arbetstagare. I
den utsträckning den enskilde utför
uppgifter som stämmer överens
med eller till sin art liknar sådant
som vanligen utförs vid för-
värvsarbete, skall han eller hon
dock likställas med arbetstagare
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§,
3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap.
1-4 §§ och 8-10 §§ samt 7-9 kap.
arbetsmiljölagen (1977:1160) och
av lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring.

6 g § Med annat bistånd avses

1. färdtjänst,

2. hemtjänst,

3. särskilt boende för service och
omvårdnad för äldre eller bostad
med särskild service för funk-
tionshindrade.

6 h § Socialnämnden får ge bi-
stånd även i andra fall än som av-
ses i 6 b och 6 g §§ om det finns
skäl för det.

6 i § En person som önskar
flytta till en annan kommun, men
till följd av ålderdom, funktions-
hinder eller allvarlig sjukdom har
ett varaktigt behov av omfattande

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

240

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

vård- och omsorgsinsatser och
därför inte kan genomföra flytt-
ningen utan att den andra kom-
munen erbjuder behövliga insatser,
får hos den kommunen ansöka om
sådana insatser som avses i 6 g §
punkterna 2 och 3. En sådan an-
sökan skall behandlas som om den
enskilde var bosatt i den andra
kommunen.

Den enskildes förhållanden z
hemkommunen får inte beaktas vid
prövning enligt första stycket.

På begäran av inflyttningskom-
munen är hemkommunen skyldig
att bistå den förra kommunen med
den utredning som kan behövas
för bedömningen av ansökan.

7 a § Insatser inom social
tjänsten skall vara av god kvalitet.

För utförande av socialnämndens
uppgifter skall det finnas personal
med lämplig utbildning och erfar-
enhet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genom-
föras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

När en åtgärd rör ett barn skall
barnets inställning så långt det är
möjligt klarläggas. Hänsyn skall
tas till barnets vilja med beaktan-
de av dess ålder och mognad.

12 §4

Socialnämnden skall

verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda för-
hållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck-
ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos bam och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

i nära samarbete med hemmen sörja for att bam och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt

4 Senaste lydelse 1990:1527.

16 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

241

Nuvarande lydelse

i sin omsorg om bam och ung-
dom tillgodose det särskilda behov
av stöd och hjälp som kan före-
ligga sedan en tvist om vårdnad
eller umgänge har avgjorts av en
domstol.

19 8

Socialnämnden skall verka för att
äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt och att
ha en aktiv och meningsfull till-
varo i gemenskap med andra.

Föreslagen lydelse

i sin omsorg om bam och ung-
dom tillgodose det särskilda behov
av stöd och hjälp som kan finnas
sedan ett mål eller ärende om
vårdnad, umgänge eller adoption
har avgjorts av en domstol.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Socialnämnden skall verka för att
äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt och
under trygga förhållanden och
med respekt för deras självbestäm-
mande och integritet.

20 §5

Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåt-
komlig service.

Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och om-
vårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd.

Övergången från ett yrkesverksamt
liv skall underlättas genom infor-
mation och annat stöd.

22 §

Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård
eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har
tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den
främjar den enskildes samhörighet
med de anhöriga och kontakt med
hemmiljön.

Vården bör utformas så att den
främjar den enskildes samhörighet
med anhöriga och andra närståen-
de samt kontakt med hemmiljön.

?3 §6

Behovet av andra hem för vård
eller boende än sådana som anges
i 23 a § skall inom varje landsting
tillgodoses av landstinget och
kommunerna i området.

Varje kommun ansvarar för att
det finns tillgång till familjehem
och hem för vård eller boende för
enskilda och familjer som behöver
vårdas och bo utanför det egna
hemmet. Enligt 23 a § skall dock
behovet av vissa hem tillgodoses
av staten.

5 Senaste lydelse 1990:1403. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

6 Senaste lydelse 1993:1. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

242

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Landstinget och kommunerna
upprättar gemensamt en plan över
behovet av hem enligt första
stycket och fördelningen av an-
svaret för deras inrättande och
drift. Planen skall redovisas för
länsstyrelsen.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

27 §

När ett bams bästa kräver det,
får socialnämnden förbjuda en per-
son som har sitt hem inom kom-
munen att utan nämndens med-
givande ta emot andras underåriga
bam för sådan vistelse i hemmet
som inte är tillfällig.

30

Ett medgivande enligt 25 § första
stycket meddelas av socialnämn-
den i vårdnadshavarens hemkom-
mun. Om nämndens prövning
gäller ett hem i en arman kommun,
skall nämnden rådgöra med
socialnämnden i den kommunen
innan den fattar sitt beslut.

När ett bams bästa kräver det,
får socialnämnden förbjuda eller
begränsa möjligheterna för en per-
son som har sitt hem inom kom-
munen, att i hemmet ta emot
andras underåriga bam.

§7

Ett medgivande enligt 25 § första
stycket meddelas av socialnämn-
den i vårdnadshavarens hemkom-
mun. Om nämndens prövning
gäller ett hem i en annan kommun,
skall nämnden informera och sam-
råda med den kommunen innan
den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket och ett samtycke enligt 25 §
femte stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hem-
kommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldig-
heterna enligt 26 §. I de fall samtycke enligt 25 § femte stycket lämnats
av socialnämnden i en annan kommun fullgör i stället den nämnden
skyldigheterna enligt 26 §.

33

Socialnämnden får återkräva
ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit enligt 6 §, endast om
den har lämnats som förskott på
en förmån eller ersättning eller till
den som är indragen i arbetskon-
flikt.

§

Socialnämnden får, z andra fall
än som avses i 33 a §, återkräva
försörjningsstöd som den enskilde
har erhållit enligt 6 b § endast om
det har lämnats

1. som förskott på en förmån
eller ersättning,

2. till den som är indragen i ar-
betskonflikt, eller

3. till den som på grund av för-
hållanden som han eller hon inte
kunnat råda över hindrats från att
förfoga över sina inkomster och
tillgångar.

7 Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

243

Nuvarande lydelse

Har ekonomisk hjälp lämnats z
annat fall än som avses i 6 §, får
socialnämnden återkräva hjälpen,
om den har getts under villkor om
återbetalning.

Föreslagen lydelse

Har ekonomisk hjälp lämnats
med stöd av 6 h §, får socialnämn-
den återkräva hjälpen, om den har
getts under villkor om återbetal-
ning.

Beslut som avser ekonomisk
hjälp som kan komma att åter-
krävas enligt denna paragraf skall
vara skriftligt. Beslutet skall inne-
hålla uppgift om den eller de om-
ständigheter som enligt denna
paragraf utgör grund för återbe-
talningsplikten. Beslutet skall del-
ges den enskilde.

33 a § Om någon genom oriktiga
uppgifter eller genom underlåten-
het att lämna uppgifter eller på
annat sätt förorsakat att ekono-
miskt bistånd enligt 6 b eller 6 h §
utgått obehörigen eller med för
högt belopp får socialnämnden
återkräva vad som har betalats ut
för mycket.

Om någon i annat fall än som
avses i första stycket uppburit så-
dant ekonomiskt bistånd obe-
hörigen eller med för högt belopp
och skäligen borde ha insett detta,
får socialnämnden återkräva vad
som har betalats ut för mycket.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

36

Vill socialnämnden föra talan om
ersättning som en enskild inte be-
talar godvilligt för ekonomisk
hjälp som avses i 33 § eller för
kostnad som kommunen har haft
enligt 34 § första eller andra
stycket, skall talan väckas hos län-
srätten inom tre år från det kom-
munens kostnad uppkom. Talan
väcks vid länsrätten i det län där
den enskilde är bosatt.

§

Vill socialnämnden föra talan om
ersättning som en enskild inte be-
talar godvilligt för ekonomisk
hjälp som avses i 33 eller 33 a §
eller för kostnad som kommunen
har haft enligt 34 § första eller
andra stycket, skall talan väckas
hos länsrätten inom tre år från det
kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län
där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur
stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller
annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

244

Nuvarande lydelse

Socialnämnden får helt eller del-
vis efterge den ersättningsskyldig-
het som avses i 33 § och 34 §
första och andra styckena.

Föreslagen lydelse

37 §

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Socialnämnden får helt eller del-
vis efterge den ersättningsskyldig-
het som avses i 33 och 33 a §§
samt 34 § första och andra
styckena.

47 §8

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en sär-
skild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ären-
den som ankommer på nämnden enligt 25 § första-fjärde styckena och
28 £ denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 §
tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga samt 13 § lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall.

Första stycket gäller även i ären-
den enligt 25 § femte stycket om
fråga är om att inte ge samtycke.

Första stycket gäller även i ären-
den enligt 25 § femte stycket om
samtycke vägras och beslut enligt
36 § om att föra talan om återkrav
enligt 33 a §.

50 §

Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom
ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Vad som har kommit fram vid ut-
redning och som har betydelse för
ett ärendes avgörande skall till-
varatas på ett betryggande sätt.

50 a § Vid en utredning om
socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd eller stöd får
nämnden, för bedömningen av be-
hovet av insatser, konsultera sak-
kunniga samt i övrigt ta de kon-
takter som behövs. Utredningen
skall bedrivas så att inte någon
onödigt utsätts för skada eller
olägenhet. Den skall inte göras
mer omfattande än vad som är
motiverat av omständigheterna i
ärendet.

Utredning enligt första stycket
skall bedrivas skyndsamt och vara
slutförd senast inom fyra månader.
Finns det särskilda skäl får social-
nämnden besluta att förlänga ut-
redningen för viss tid.

Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

17 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

245

Nuvarande lydelse

51

Vad som har kommit fram vid
utredning och som har betydelse
för ett ärendes avgörande skall
tillvaratas på ett betryggande sätt.

Föreslagen lydelse

Den som berörs av en sådan ut-
redning som anges i första stycket
skall underrättas om att en utred-
ning inleds.

50 b § Socialnämnden är skyldig
att slutföra en utredning enligt
50 a § och fatta beslut i ärendet
även om den underårige byter
vistelsekommun. Detsamma gäller
om en utredning inletts enligt 50 §
och ärendet avser vård av miss-
brukare.

Första stycket gäller inte om den
nya vistelsekommunen samtycker
till att ta över utredningen av
ärendet.

§

Handläggning av ärenden som
rör enskilda samt genomförande
av beslut om stödinsatser, vård
och behandling skall dokumente-
ras. Dokumentationen skall utvisa
beslut och åtgärder som vidtas i
ärendet samt faktiska omständig-
heter och händelser av betydelse.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så
att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

Den enskilde bör hållas under-
rättad om de joumalanteckningar
och andra anteckningar som förs
om honom.

52 §

Dokumentationen skall utformas
med respekt för den enskildes
integritet. Den enskilde bör hållas
underrättad om de joumalanteck-
ningar och andra anteckningar som
förs om honom. Om den enskilde
anser att någon uppgift i doku-
mentationen är oriktig skall detta
antecknas.

68 §9

Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,

informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,

främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och
andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.

9 Senaste lydelse 1993:1. Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

246

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Annat hem för vård eller boende
än sådant som avses i 23 a § står
under länsstyrelsens tillsyn. Läns-
styrelsen har rätt att inspektera
verksamheten vid sådana hem.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Föreskrifter om enskild
verksamhet m.m.

69

Vill en enskild person eller sam-
manslutning inrätta ett hem för
vård eller boende, skall tillstånd
sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant
hem står under löpande tillsyn av
socialnämnden i den kommun där
hemmet är beläget. Nämnden har
rätt att inspektera verksamheten
vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket
gäller även hem som har inrättats
för vård under en begränsad del
av dygnet.

§'°

Ett bolag, en förening, en sam-
fällighet, en stiftelse eller en en-
skild individ får inte utan tillstånd
av länsstyrelsen yrkesmässigt be-
driva verksamhet i form av

1. hem för vård eller boende,

2. särskilda boendeformer mot-
svarande sådana som avses i 20 §
andra stycket eller 21 § tredje
stycket,

3. hem för viss annan heldygns-
vård,

4. hem eller öppen verksamhet för
vård under en begränsad del av
dygnet.

Tillstånd skall sökas hos länssty-
relsen i det län där verksamheten
skall bedrivas.

Tillstånd behövs inte för sådan
verksamhet som kommunen genom
avtal enligt 4 § tredje stycket har
överlämnat till en enskild att ut-
föra.

69 a §

Tillstånd att bedriva sådan verk-
samhet som avses i 69 § får be-
viljas endast om verksamheten
uppfyller kraven på god kvalitet
och säkerhet.

Tillstånd får förenas med villkor
av betydelse för kvalitet och
säkerhet i verksamheten.

Om verksamheten helt eller till
väsentlig del ändras eller flyttas,
skall nytt tillstånd sökas.

10 Senaste lydelse 1996:791.

247

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69 b §

Länsstyrelsen har tillsyn över

1. annat hem för vård eller boen-
de än sådant som avses i 23 a §,

2. verksamhet för vilken det krävs
tillstånd enligt 69 § första stycket
2-4,

3. verksamhet som kommunen
genom avtal enligt 4 § tredje
stycket har överlämnat till en en-
skild att utföra,

4. annan enskild verksamhet än
sådan som omfattas av 1 - 3 från
vilken kommunen upphandlar
tjänster för att fullgöra skyldig-
heter enligt denna lag.

Länsstyrelsen har rätt att inspek-
tera sådan verksamhet och får
inhämta de upplysningar och ta
del av de handlingar som behövs
för tillsynen.

69 c §

Verksamhet för vilken tillstånd
krävs enligt 69 § första stycket
står under löpande tillsyn av
socialnämnden i den kommun där
verksamheten är belägen. Nämn-
den har rätt att inspektera verk-
samheten och får inhämta de upp-
lysningar och ta del av de hand-
lingar som behövs för tillsynen.

Om socialnämnden får kännedom
om missförhållanden i enskild
verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn, skall socialnämn-
den underrätta länsstyrelsen om
det.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

70 §

Om det föreligger något missför-
hållande vid ett hem för vård eller
boende som står under länsstyrel-
sens tillsyn, skall länsstyrelsen
förelägga ledningen för hemmet att
avhjälpa missförhållandet.

Om det föreligger något missför-
hållande i sådan verksamhet som
står under länsstyrelsens tillsyn en-
ligt 69 b §, skall länsstyrelsen
förelägga den som ansvarar för
verksamheten att avhjälpa missför-
hållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte
efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

11 Senaste lydelse 1993:1.

248

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

70 a § Bestämmelserna i 51 och
52 §§ gäller i tillämpliga delar i
enskild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b §.
Dokumentationen skall bevaras så
länge den kan antas ha betydelse
för åtgärder i verksamheten.

70 b § En handling i en person-
akt i enskild verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn enligt
69 b § skall, om det begärs av den
som akten rör, så snart som möj-
ligt tillhandahållas denne för läs-
ning eller avskrivning på stället
eller i avskrift eller kopia, om inte
annat följer av 71 a §.

Frågor om utlämnande enligt
första stycket prövas av den som
ansvarar för personakten. Anser
denne att personakten eller någon
del av den inte bör lämnas ut,
skall han genast med eget yttrande
överlämna frågan till länsstyrelsen
för prövning.

70 c § Länsstyrelsen får besluta
att en personakt i enskild verk-
samhet som står under länsstyrel-
sens tillsyn enligt 69 b § skall tas
om hand

1. om verksamheten upphör,

2. om det på sannolika skäl kan
antas att personakten inte kommer
att handhas enligt föreskrifterna i
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen,
eller

3. om den som ansvarar för
personakten ansöker om det och
det finns ett påtagligt behov av att
akten tas om hand.

En omhändertagen personakt
skall återlämnas, om det är möjligt
och det inte finns skäl för om-
händertagande enligt första
stycket. Beslut i fråga om åter-
lämnande meddelas av länsstyrel-
sen efter ansökan av den som vid
beslutet om omhändertagande an-
svarade för personakten.

Personakter som har tagits om
hand enligt första stycket skall

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

249

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

förvaras avskilda hos arkivmyndig-
heten i den kommun där akterna
omhändertagits. Personaktema
skall bevaras i två år från det att
de kom in till arkivmyndigheten.
En myndighet som har hand om en
personakt som har omhändertagits
har, om en uppgift ur akten begärs
för särskilt fall, samma skyldighet
att lämna uppgiften som den haft
som ansvarat för akten före om-
händertagandet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

71

Var och en som får kännedom
om att en underårig misshandlas i
hemmet eller annars behandlas
där på ett sådant sätt att det är
fara för hans hälsa eller utveck-
ling bör anmäla detta till social-
nämnden.

Myndigheter vars verksamhet be-
rör bam och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten är
skyldiga att genast till socialnämn-
den anmäla om de i sin verksam-
het får kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs
skydd. Detta gäller även dem som
är anställda hos sådana myndig-
heter samt läkare, lärare, sjuk-
sköterskor och barnmorskor som
inte har sådan anställning. För
familjerådgivning gäller i stället
vad som sägs i tredje stycket.

§'2

Var och en som får kännedom
om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd bör anmäla
detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet be-
rör bam och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten är
skyldiga att genast till socialnämn-
den anmäla om de i sin verksam-
het får kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs
skydd. Detta gäller även dem som
är anställda hos sådana myndig-
heter. Sådan anmälningsskyldighet
gäller också dem som är verksam-
ma inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som berör barn
och ungdom eller annan yrkes-
mässigt bedriven enskild verksam-
het inom hälso- och sjukvården
eller på socialtjänstens område.
För familjerådgivning gäller i
stället vad som sägs i tredje
stycket.

De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast
anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att

en underårig utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet.

12 Senaste lydelse 1996:140.

250

Nuvarande lydelse

Myndigheter, befattningshavare
och yrkesutövare som anges i and-
ra stycket är skyldiga att lämna
socialnämnden alla uppgifter som
kan vara av betydelse för utred-
ning av en underårigs behov av
skydd.

Föreslagen lydelse

Myndigheter, befattningshavare
och yrkesverksamma som anges i
andra stycket är skyldiga att lämna
socialnämnden alla uppgifter som
kan vara av betydelse för utred-
ning av en underårigs behov av
skydd.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 §
lagen (1993:335) om Barnombudsman.

72 a § Om någon efter beslut av
en socialnämnd vistas i en annan
kommun i familjehem, hem för
vård eller boende eller sådan bo-
endeform eller bostad som avses i
20 § andra stycket, 21 § tredje
stycket och 69 § första stycket 2,
har den kommun som beslutat om
vistelsen ansvaret för det bistånd
enligt 6 § samt det individuellt
behovsprövade stöd och de indivi-
duellt behovsprövade sociala
tjänster enligt 10-12 och 16 §§
som den enskilde kan behöva.
Placeringskommunens ansvar upp-
hör om ärendet överflyttas enligt
72 §.

Den kommun där den enskilde är
folkbokförd har samma ansvar
som en placeringskommun enligt
första stycket för bistånd, stöd och
sociala tjänster

1. under kriminalvård i anstalt,

2. under vård på sjukhus eller i
annan sjukvårdsinrättning på ini-
tiativ av någon annan än en kom-
mun,

3. som aktualiserats inför avslut-
ningen av vård enligt 1 eller 2.

72 b § Om vårdnaden av en
underårig överflyttats till en eller
två särskilt förordnade vårdnads-
havare som den underårige tidiga-
re varit familjehemsplacerad hos,
får kommunen fortsätta att betala
dessa vårdnadshavare skälig er-
sättning.

251

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Socialnämndens beslut får över-

73 §13

Socialnämndens beslut får över-

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
delat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 §,

medgivande, återkallelse av med-
givande eller om samtycke enligt
25 §,

förbud enligt 27 §,
eller eftergift enligt 37 §.

klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
delat beslut i fråga om
försörjningsstöd enligt 6 b,
vägran eller nedsättning av för-
sörjningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6 g §,
ansökan enligt 6 i §,
medgivande, återkallelse av med-
givande eller om samtycke enligt
25 §, eller

förbud eller begränsning enligt
27 §.

Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

74 §
Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 § eller om
föreläggande eller förbud enligt 1
70 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.                 z

Länsstyrelsens beslut om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och domstols motsvarande beslut
gäller omedelbart.

i14

Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 §, om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och om omhändertagande av per-
sonakt enligt 70 c § får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. I
fråga om överklagande av läns-
styrelsens beslut enligt 70 b §
gäller i tillämpliga delar bestäm-
melserna i 15 kap. 7 § sekretess-
lagen (1980:100).

Länsstyrelsens beslut om före-
läggande eller förbud enligt 70 §
och om omhändertagande av per-
sonakt enligt 70 c § samt domstols
motsvarande beslut gäller omedel-
bart. Polismyndigheten skall läm-
na den hjälp som behövs för att
verkställa ett beslut om om-
händertagande av personakt.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

13 Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

14 Senaste lydelse 1995:53.

252

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

75 §'5

Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:000) om

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

internationell adoptionsförmedling,

2. överträder förbud som har
meddelats med stöd av 27 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant
hem för vård eller boende som
avses i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 70 § fortsätter
verksamheten vid ett hem för vård
eller boende.

2. överträder förbud eller be-
gränsning som har meddelats med
stöd av 27 §,

3.  utan tillstånd driver sådan
verksamhet som avses i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 70 § fortsätter
verksamheten.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 68-70 och 72 a §§, 75 § första
stycket 3 och 4 samt upphävandet av punkt 2 av övergångsbestämmel-
serna till lagen (1996:791) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) den
1 juli 1997, och i övrigt den 1 januari 1998.

2. Den som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att inrätta ett hem
för vård eller boende skall anses ha fått tillstånd att bedriva motsvarande
verksamhet enligt 69 § i dess nya lydelse.

3. Den som har tillstånd att bedriva enskild verksamhet med stöd av
punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (1996:791) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620) skall anses ha erhållit tillstånd enligt 69 § i
dess nya lydelse om det för verksamheten krävs tillstånd även enligt de
nya bestämmelserna.

4. I fråga om tillstånd som enligt punkterna 2 och 3 skall gälla som
tillstånd enligt 69 § i dess nya lydelse fastställer länsstyrelsen till vilken
punkt i nämnda paragraf som verksamheten skall hänföras.

5. Om en ansökan om bistånd kommit in före ikraftträdandet skall
äldre bestämmelser tillämpas i vad avser tid före den 1 januari 1998.

15 Lydelse enligt prop. 1996/97:91.

18 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 124

253

2.2 Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)'
skall ha följande lydelse.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Nuvarande lydelse

Varje kommun skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform
eller bostad som avses i 20 § and-
ra stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620). Varje
kommun skall även i samband
med dagverksamhet, som omfattas
av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda
en god hälso- och sjukvård åt dem
som vistas där.

Föreslagen lydelse

18 §2

Varje kommun skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform
eller bostad som avses i 20 § and-
ra stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620) eller
som efter beslut av kommunen bor
i sådan särskild boendeform som
avses i 69 § första stycket 2 sam-
ma lag. Varje kommun skall även
i samband med dagverksamhet,
som omfattas av 10 § social-
tjänstlagen, erbjuda en god hälso-
och sjukvård åt dem som vistas
där.

En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen
hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård).

Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten
att erbjuda sådan vård, som sägs i andra stycket, om landstinget och
kommunen kommer överens om det samt regeringen medger det.
Överenskommelsen får avse även ansvar for förbrukningsartiklar som
avses i 3 c §.

Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och kommunens
befogenhet enligt andra stycket omfattar inte sådan hälso- och sjukvård
som meddelas av läkare.

En kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de upp-
gifter som kommunen ansvarar for enligt denna lag. En uppgift som
innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestäm-
melse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse
eller en enskild individ.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Lagen omtryckt 1992:567.

2 Senaste lydelse 1996:1151.

254

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om ° Prop. 1996/97:124
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård Bilaga 6

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §'

En kommun skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för
hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommmunen
enligt vad som sägs i denna lag.

Betalningsansvaret för personer
som efter beslut av en kommun
vistas i en annan kommun i sådan
särskild boendeform eller bostad
som avses i 20 § andra stycket,
21 § tredje stycket och 69 § första
stycket 2 socialtjänstlagen
(1980:620) har dock den kommun
som beslutat om vistelsen.

Vad som i denna lag sägs om landsting gäller även kommuner som
inte ingår i ett landsting.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

1 Senaste lydelse 1994:89.

255

2.4 Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följan-
de lydelse.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 kap.

5 §‘

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna
utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har in-
hämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (1980:620) och
deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkes-
utövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast
om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen
inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem
endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen
gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.

Utan hinder av vad som sägs i
andra eller tredje stycket är andra
än försvarare skyldiga att vittna i
mål angående brott, för vilket inte
är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år.

Utan hinder av vad som sägs i
andra eller tredje stycket föreligger
skyldighet att vittna för

1. andra än försvarare i mål an-
gående brott som avses i 14 kap.
2 § femte stycket sekretesslagen
(1980:100) och

2. den som har uppgiftsskyldighet

enligt 71   §  socialtjänstlagen

(1980:620) i mål enligt 25 eller
27 § samma lag eller enligt lagen
(1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till
det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen
(1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan
är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får
inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt
eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om för-
hållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

1 Senaste lydelse 1996:142.

256

2.5 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 kap.

{

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller
dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan sam-
tycke. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild som
uppnått myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få
vetskap om vilka hans biologiska föräldrar är.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som
enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om social-
tjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av miss-
brukare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag
handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos
annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut
eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos
kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs ärenden om bistånd
åt asylsökande och andra utlänningar, ärenden om introduktionsersätt-
ning for flyktingar och vissa andra utlänningar, ärenden om tillstånd till
riksfärdtjänst eller till parkering for rörelsehindrade samt verksamhet
enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Sekretess gäller i verksamhet
som avser omhändertagande av
personakt enligt 70 c §
socialtjänstlagen (1980:620) för
uppgift om enskilds personliga för-
hållanden. Utan hinder av sekre-
tessen får uppgift lämnas till
socialnämnd om uppgiften behövs
för handläggning av ärende eller
genomförande av beslut om
stödinsatser, vård eller behandling
och det är av synnerlig vikt att
uppgiften lämnas.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

2 Senaste lydelse 1994:595.

257

Nuvarande lydelse

Sekretess enligt första stycket
gäller inte beslut i ärenden om
ansvar eller behörighet för perso-
nal inom kommunal hälso- och
sjukvård. Beträffande anmälan i
sådant ärende gäller sekretess om
det kan antas att den som upp-
giften rör eller någon honom när-
stående lider betydande men om
uppgiften röjs.

Föreslagen lydelse

Sekretess enligt första stycket
gäller inte

1. beslut i ärenden om ansvar
eller behörighet för personal inom
kommunal hälso- och sjukvård,
eller

2. beslut i fråga om omhänder-
tagande eller återlämnande av
personakt.

Beträffande anmälan i ärende om
ansvar eller behörighet för perso-
nal inom kommunal hälso- och
sjukvård gäller sekretess om det
kan antas att den som uppgiften
rör eller någon honom närstående
lider betydande men om uppgiften
röjs.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 6

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

258

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-03-03

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck,
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betal-
ningsansvar för viss hälso- och sjukvård,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Eva Hammar och
ämnessakunniga Ingrid Stenkula. Dessutom har rättschefen Susanne Billum
varit närvarande vid föredragningen.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

1 §

I lagrådsremissen föreslås att paragrafen kompletteras med en ny be-
stämmelse för att principen om barnets bästa skall komma till tydligt
uttryck i lagen. I den nya bestämmelsen, som avses svara mot innehållet
i artikel 3 i FN:s barnkonvention, anges att barnets bästa skall sättas i
främsta rummet när åtgärder rör bam. Detta överensstämmer med det
förslag som socialtjänstkommittén lade fram år 1994 i huvudbetänkandet
Ny socialtjänstlag.

Lagrådet hade hösten 1996 att ta ställning till förslag om att införa en
liknande bestämmelse i utlänningslagen (1989:529). Det förslaget
motiverades liksom det nu förevarande med att principen om barnets
bästa borde komma till klart uttryck i lagtexten. Bestämmelsen i ut-
länningslagen var emellertid något annorlunda utformad än den som
föreslås i socialtjänstlagen; innebörden var att, i utlänningsärenden som
rör ett bam, det skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och
utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Utlänningslagen innehåller
sedan den 1 januari 1997 i sin inledande paragraf en regel med sådan
utformning.

Även om den föreslagna lydelsen av förevarande bestämmelse kan
sägas ansluta väl till hur barnkonventionens artikel 3 är formulerad i
svensk officiell översättning (jfr prop. 1989/90:107, bilaga 1) vill Lag-
rådet, på grund av att samma skäl har åberopats för bestämmelsen som
för utlänningslagens regel, ifrågasätta om inte lydelsen lämpligen bör
anpassas till vad som nyligen beslutats för sistnämnda lags del. Av

Prop. 1996/97:124

Bilaga 7

259

betydelse i sammanhanget synes vara den uttolkning av artikel 3 som
gjordes i utlänningslagsärendet i prop. 1996/97:25 (s. 227 f). Där fram-
hölls bl.a. att det vid konventionens utarbetande hade valts en bred och
något vagare formulering och att, eftersom principen om barnets bästa
enligt konventionen skulle appliceras på alla områden, denna princip
samtidigt blivit endast ett av flera relevanta och nödvändiga intressen att
ta hänsyn till.

Mot bakgrund härav framstår det för Lagrådet som följdriktigt att
också i socialtjänstlagen använda ett uttryckssätt som svarar mot nämnda
uttolkning. Enligt Lagrådets mening kan bestämmelsen ges följande
lydelse:

"När åtgärder rör bam skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets
bästa kräver."

För närvarande gäller enligt 6 § att den enskilde har rätt till bistånd för
sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan till-
godoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras
en skälig levnadsnivå. Rätten till bistånd begränsas enligt förslaget till
vissa i förslagen till 6 b och 6 g §§ preciserade kostnader. Dessa utgör
försörjningsstöd (6 b §) och annat bistånd (6 g §). I andra fall föreligger
ingen rätt till bistånd men socialnämnden kan då enligt 6 h § ge bistånd,
om det finns skäl för det.

En sådan uppdelning i lagfäst rätt till bistånd och frivilligt bistånd
möter i sig ingen invändning från Lagrådets sida. Den närmare utform-
ningen av det föreslagna systemet innehåller emellertid vissa oklarheter
och brister, till vilka Lagrådet återkommer i det följande.

Förutsättningarna för rätt till bistånd har formulerats om i syfte att för-
tydliga den enskildes ansvar för att efter bästa förmåga försöka bidra till
sin egen försörjning. Enligt förslaget föreligger rätt till bistånd för den
som inte själv eller på annat sätt kan tillgodose sina behov. I detta ligger
enligt författningskommentaren att den enskilde måste utnyttja alla de
möjligheter som normalt står honom till buds. Även i det fallet att han
endast kan få sina behov tillgodosedda genom annans försorg, alltså utan
eget agerande, har han således inte rätt till bistånd. Innebörden av be-
stämmelsen torde alltså vara att den enskilde inte själv kan tillgodose
behoven och att de inte heller kan tillgodoses på annat sätt. För att bättre
klargöra detta föreslår Lagrådet att paragrafen inleds på följande sätt:
"Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodo-
sedda på annat sätt----

6b §

I paragrafens första stycke delas försörjningsstödet upp i två grupper.
Den första avser vad som i remissen benämns nödvändiga vardagsut-
gifter medan i den andra tas upp kostnader som vid behov skall ingå i
försörjningsstödet.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 7

260

Posterna i den första gruppen skall enligt paragrafens andra stycke be-
räknas till ett schablonbelopp. Hur och av vem denna beräkning skall
göras anges inte i lagtexten, trots att förslaget innebär en väsentlig ny-
het. Enligt gällande biståndssystem är det kommunerna som fastställer
bidragsnivåema, vilka dock enligt rättspraxis skall vara förenliga med
Socialstyrelsens bruttonorm för att kunna anses tillförsäkra den enskilde
en skälig levnadsnivå. Bruttonormen upptar poster som avses täcka be-
hovet av försörjning.

Av remissens allmänna motivering (avsnitt 8.7) och av författnings-
kommentaren framgår att avsikten är att schablonbeloppet skall vara
gemensamt för hela riket och att det skall fastställas av regeringen med
stöd av regeringens allmänna befogenhet enligt 8 kap. 13 § första
stycket 1 regeringsformen att genom förordning besluta föreskrifter om
verkställighet av lag. En förutsättning för att regeringen på detta sätt
skall få meddela föreskrifter till materiell utfyllnad av en lag inom det
obligatoriska lagområdet är emellertid att den lagbestämmelse som skall
kompletteras är så detaljerad att den inte tillförs något väsentligt nytt
genom den av regeringen beslutade föreskriften (prop. 1973:90 s.211).
Den föreslagna föreskriften i andra stycket första meningen uppfyller
inte dessa krav.

I remissen anges att försörjningsstödets nivå liksom för närvarande bör
grunda sig på de konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör
samt att nivån bör delas upp på olika hushållstyper och åldersintervaller
och utgå från Konsumentverkets senaste undersökningar. Dessa motiv-
ledes anförda grunder för hur försörjningsstödets schablonbelopp skall
beräknas måste enligt Lagrådets mening komma till uttryck i lagtexten
för att beloppet skall kunna fastställas genom verkställighetsföreskrifter.
Lagrådet förordar också att bestämmelsen utformas så att den inte kan
leda till missförståndet att schablonbeloppet skall fastställas av kommu-
nerna i stället för att vara en för hela landet gällande riksnorm.

Enligt andra meningen i andra stycket beräknas kostnaderna för den
ifrågavarande delen av försörjningsstödet till annan skälig nivå, om det
finns särskilda skäl. Även om det inte framgår av lagtexten torde av-
sikten vara att en socialnämnd skall tillämpa denna regel i det enskilda
fallet och således inte genom att fastställa en bidragsnorm som avviker
från riksnormen (jfr författningskommentaren). Lagrådet anser att detta
bör komma till uttryck i lagtexten.

Av motiven framgår att nivån skall kunna justeras både uppåt och ned-
åt. Att beräkna de ifrågavarande kostnaderna till en högre nivå än den
schablonmässigt bestämda när det finns särskilda skäl för detta bör i
enlighet med vad som föreslagits vara en skyldighet för socialnämnden,
vars ställningstagande i detta avseende kan överklagas genom förvalt-
ningsbesvär. Som andra meningen har formulerats blir det emellertid
även en förpliktelse för socialnämnden att beräkna kostnaderna till en
lägre nivå än den schablonmässigt bestämda när det finns särskilda skäl
för detta. Denna konstruktion är inte väl förenlig med den i 6 h § fö-
reslagna bestämmelsen, som avses innebära en generell möjlighet för
kommunen att ge bistånd utöver miniminivån. Den föreslagna lydelsen

Prop. 1996/97:124

Bilaga 7

261

synes därför böra justeras, så att det framgår att det här rör sig om en
befogenhet, inte om en skyldighet, för socialnämnden att sätta ned bi-
ståndet.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att stycket - med
vissa redaktionella ändringar i övrigt avsedda att underlätta förståelsen -
får följande lydelse:

" Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad rege-
ringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande
norm (riksnorm) med ledning av officiella prisundersökningar rörande
hushållens baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl,
skall socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå.
Nämnden får också i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre
nivå, om det finns särskilda skäl för detta."

6c §

Den föreslagna bestämmelsen i första stycket avses ge möjlighet för
socialtjänsten att ställa vissa krav på främst yngre personer som uppbär
försörjningsstöd att delta i praktik m.m. Enligt punkt 3 gäller detta den
som följer en utbildning med finansiering i särskild ordning (varmed
avses bl.a. studiemedelsfinansiering) men som under tid för studieuppe-
håll ansöker om försörjningsstöd.

Enligt Lagrådets mening framstår det som i viss mån oklart vilka fall
som avses i punkt 3, eftersom socialnämndens befogenhet enligt para-
grafen gäller dem som redan uppbär bistånd i form av försörjningsstöd.
Som framhålls i författningskommentaren bör personer som genomgår
utbildning med studiemedel eller annan sådan finansiering inte förekom-
ma bland dem som söker försörjningsstöd. Om det ändå sker vid studie-
uppehåll, skall socialnämnden enligt motiven till bestämmelsen kunna
kräva deltagande i någon form av praktik. För Lagrådet ter det sig något
motsägelsefullt att begränsa möjligheten att ställa krav på studerande
som har studieuppehåll till att avse dem som redan uppbär försörjnings-
stöd. Om detta likväl skulle vara förslagets avsedda innebörd, synes det
i vart fall i punkt 3 böra anges att det är fråga om "fortsatt försörjnings-
stöd". Skulle däremot avsikten inte var att begränsa kretsen av lediga
studerande så som angetts, torde bestämmelsen i vad den avser de stu-
derande i stället få bilda en särskild mening i stycket. Vidare behövs i så
fall en jämkning av påföljdsregeln i 6 d § som gäller vägran eller ned-
sättning av fortsatt försörjningsstöd.

6e§

Bestämmelsen avses ge stöd för socialnämnden att såsom en stimulans-
åtgärd besluta om förhöjt försörjningsstöd åt den som deltar i praktik
eller annan kompetenshöjande verksamhet. I författningskommentaren
anges att ytterligare bistånd därutöver vid behov kan ges enligt 6 h §,
dock under förutsättning av en individuell prövning av behovet. Den
sålunda givna kommentaren synes antyda att bestämmelsen är tänkt att

Prop. 1996/97:124

Bilaga 7

262

legitimera någon form av schablonmässig förhöjning av försörjnings-
stödet åt dem som deltar i praktik eller dylikt.

Som torde följa av 6 §, som hänvisar bl.a. till förevarande paragraf,
krävs dock även för situationer som här avses en individuell behovs-
prövning för att bistånd skall kunna utges i form av förhöjt stöd.
Lagrådet ifrågasätter huruvida den aktuella bestämmelsen behövs vid
sidan av den föreslagna 6 h § om möjlighet att ge bistånd på frivillig
grund när skäl finns för det. Om bestämmelsen anses kunna utgå, leder
det till att beteckningarna på 6 f-i §§ får ändras och att justeringar får
vidtas på de ställen där 6 e § eller någon av övriga berörda paragrafer
omnämns.

6f §

Enligt paragrafen skall den som deltar i praktik eller annan kompetens-
höjande verksamhet enligt 6 c § inte anses som arbetstagare. Vissa
bestämmelser i arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring skall dock under förutsättningar som anges i andra
meningen vara tillämpliga. Förslaget har förebild i lagen (1995:706) om
kommuners ansvar för ungdomar, som i sin tur återgår på lagen
(1994:1835) om praktik för ungdomar i ungdomsintroduktion. I sist-
nämnda båda lagar, som inte varit föremål för lagrådsbehandling, torde
man i första hand ha avsett att klargöra att bestämmelser om arbetstaga-
re i arbetsrättslig och socialrättslig lagstiftning inte skall vara tillämpliga
i de aktuella fallen. Det finns emellertid även bestämmelser i annan
lagstiftning som bygger på arbetstagarbegreppet. Ett exempel som kan
ha praktisk betydelse erbjuder 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadestånds-
lagen (1972:207). Enligt 6 kap. 4 § skadeståndslagen skall vid tillämp-
ningen av nämnda lag med arbetstagare likställas bl.a. den som under
utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar
sådant som vanligen utförs av arbetstagare liksom den som för annans
räkning eljest utför arbete under omständigheter likartade dem som före-
kommer i anställningsförhållande. Denna föreskrift måste innebära att
även den som deltar i praktik som avses i socialtjänstlagen kan vara att
likställa med arbetstagare vid tillämpning av skadeståndslagen utan
hinder av vad som föreskrivs i förevarande paragraf. Även vid tolk-
ningen av annan civilrättslig lagstiftning kan det tänkas att den som
deltar i praktik bör likställas med arbetstagare.

6g§

I paragrafen lagfästs rätten till annat bistånd än försörjningsstöd. De
olika formerna av bistånd anges i tre punkter, varvid i andra och tredje
punkterna används beteckningar som förekommer på andra håll i social-
tjänstlagen. Den i punkt 3 nämnda biståndsformen "hemtjänst" har där-
emot ingen motsvarighet i någon annan paragraf i lagen. I 10 § första
stycket, 20 § första stycket och 35 § första och tredje styckena används
för samma biståndsform uttrycket "hjälp i hemmet". I tydlighetens

Prop. 1996/97:124

Bilaga 7

263

intresse föreslår Lagrådet att detta uttryck används även i förevarande Prop. 1996/97:124
paragraf.                                                                     Bilaga 7

6h§

Paragrafen, som reglerar socialnämndens möjlighet att när skäl finns
bevilja stöd på frivillighetens grund, har berörts under 6 b §. Bestäm-
melsen har inte till alla delar fått en utformning som svarar mot vad
som avsetts. Utformningen tyder på att bestämmelsen enbart gäller andra
typer av bistånd än som regleras i 6 b och 6 g §§. Syftet har dock i den
allmänna motiveringen (avsnitt 8.9) angetts vara att även inbegripa möj-
lighet att bevilja t.ex. högre försörjningsstöd än som följer av 6 b §.
Lagrådet förordar därför att bestämmelsen ges följande lydelse:

"Socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 6 b och 6 g §§,
om det finns skäl för det."

Beslut att vägra bistånd som avses i förevarande paragraf kan enligt
förslaget till ändring i 73 § inte överklagas genom förvaltningsbesvär.
Ett sådant beslut kan angripas endast genom laglighetsprövning enligt
10 kap. kommunallagen (1991:900). Lagrådet vill i sammanhanget på-
peka att upphävandegrunden i 10 kap. 8 § första stycket 4, dvs. att be-
slutet strider mot lag eller annan författning, inte kan åberopas av den
som anser att han genom det vägrade biståndet inte tillförsäkras en skä-
lig levnadsnivå. Bestämmelserna i 6 a § är med den redaktion och med
den placering som valts tillämpliga endast i fråga om försörjningsstöd
och sådant bistånd som avses i 6 g §.

6i§

Enligt första stycket får en person, som önskar flytta till en annan kom-
mun men till följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom
har varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför
inte kan genomföra flyttningen utan att den andra kommunen erbjuder
behövliga insatser, hos den kommunen ansöka om sådana insatser som
avses i 6 g § punkterna 2 och 3. Därvid skall ansökningen behandlas
som om sökanden var bosatt i den andra kommunen. Avsikten är emel-
lertid inte i första hand att den enskilde i ett sådant fall som paragrafen
tar sikte på skall få hjälp med genomförandet av flyttningen utan att han
skall erhålla behövliga vård- och omsorgsinsatser sedan flyttningen väl
är genomförd. Lagrådet föreslår därför att orden "kan genomföra flytt-
ningen" byts ut mot "kan bosätta sig där".

I andra stycket föreskrivs enligt förslaget att den enskildes förhållanden
i hemkommunen inte får beaktas vid prövning enligt första stycket.
Även avfattningen av andra stycket kan vålla missförstånd, eftersom
sökandens förhållanden i hemkommunen självfallet kan behöva beaktas
i vissa fall. Den avsedda innebörden framgår tydligare, om stycket får
följande lydelse: "Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda
i hemkommunen får inte beaktas vid prövning enligt första stycket."

264

27 §

Enligt paragrafens gällande lydelse får socialnämnden, när ett bams
bästa kräver det, förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen
att utan nämndens medgivande ta emot andras underåriga bam för sådan
vistelse i hemmet som inte är endast tillfällig. De ändringar som föreslås
går ut på dels att socialnämndens möjlighet att lämna medgivande
slopas, dels att nämnden enligt paragrafen skall kunna meddela ett gene-
rellt förbud för en person att - även tillfälligtvis - i sitt hem ta emot
andras underåriga bam. Efter orden kan socialnämnden således meddela
ett mycket långtgående förbud som exempelvis hindrar den enskilde från
att i sitt hem ta emot de egna barnens lekkamrater, bam till anhöriga etc.
Uppenbarligen är det inte avsett att paragrafen skall tillämpas på ett
sådant sätt, och det synes därför önskvärt att socialnämnden i förekom-
mande fall i regel gör undantag för sådant mottagande av bam i hemmet
som är hänförligt till normalt umgänge. Även med denna utgångspunkt
synes det lämpligt att paragrafen förses med ett undantag till före-
byggande av en tillämpning som kan te sig stötande. Ett sådant undantag
skulle lämpligen kunna utformas efter mönster av 1 § fjärde stycket
lagen (1988:688) om besöksförbud. Lagrådet föreslår att paragrafen
tillförs ett andra stycke av följande lydelse: "Ett förbud enligt första
stycket omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda omständigheter
är uppenbart befogat att ett bam tas emot i hemmet."

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1996/97:124

Bilaga 7

265

Socialdepartementet

Prop. 1996/97:124

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Peterson,
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg,
Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Wallström

Regeringen beslutar proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen.

266

gotab 53055, Stockholm 1997