Zimbabwes situation

Motion 2009/10:U320 av Göran Persson i Simrishamn m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stöta på FN och EU för mer humanitärt stöd till Zimbabwe.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de biståndsgrupper som finns också bör ges möjlighet till ett betydelsefullt arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att genom EU påverka grannländerna att noga följa händelseutvecklingen.

Motivering

Det behövdes tidigare och än mera nu: stor hjälp till Zimbabwe. Största problemet har hittills varit de närmsta grannländernas oförmåga till agerande mot förre ”folkhjälten” Mugabe.

Zimbabwe står nu inför stora politiska förändringar, allt från pressfrihet och färdigställandet av den nya konstitutionen till öppnade skolor och fungerande eldistribution. Det är därför viktigt att omvärlden fördjupar sitt engagemang för landet. Det internationella samfundets närvaro är av största vikt i denna process och där bör Sverige kunna ha en mer ledande roll.

Visst är det bra att också statsminister Reinfeldt och biståndsminister Carlsson träffade Tsvangirai i Stockholm och pratade i allmänna ordalag om det allvarliga läget, men de bör även ge löften om ekonomiskt stöd, inte till det stora svarta budgethålet utan till ändamål som håller landet på fötter. Utan ett sådant stöd går inga lärare till skolan och ingen vårdpersonal till de förfallna klinikerna. Och utan ett sådant stöd förlorar snart Tsvangirai och hans parti MDC det välbehövliga folkliga stödet för en fortsatt uppbyggnad av landet.

Till detta kommer koleraepidemin i Zimbabwe som är den värsta i Afrika på över 15 år. Internationella Röda Korset säger att siffran 100 000 smittade kommer att passeras redan denna eller nästa vecka.

Bland annat tidningen Göteborgs-posten har uppmärksammat situationen:

Det berättas att även om smittspridningen inte går lika snabbt som tidigare varnar Röda Korset för nya utbrott om regeringen inte lägger mer resurser på att rätta till de grundläggande orsakerna. Koleran har gått tillbaka, men har inte övervunnits.

Epidemin slog till mot huvudstaden Harare med full kraft i oktober 2008 och spred sig snabbt. De flesta smittade kom från fattiga förorter som Budiriro och Glen View, där Zimbabwes flera år långa politiska och ekonomiska kris lett till avstängt kranvatten och trasiga avloppsrör.

Andra orsaker till epidemin är spridningen av hiv/aids, dåligt fungerande sjukvård på grund av strejker och extremt låga löner, exceptionellt väder och utbredd hunger. Samtidigt har landets kommunikationer varit under all kritik.

Röda Korset bad förra året om hjälp med kemikalier till vattenrening, mediciner och utbildad personal. Men biståndet har i stora delar uteblivit på grund av misstron mot president Robert Mugabe – och på senare tid har också den globala finanskrisen påverkat utvecklingen.

Viktigt är också att möjliggöra för hjälporganisationer med ett arbete som kan vara helt avgörande för ett stort antal av landets medborgare.

Sedan Mugabe och rivalen Morgan Tsvangirai i februari bildade en koalitionsregering har Zimbabwe åter vädjat om internationell hjälp för att bygga upp den kraftigt nedgångna infrastrukturen. Men omvärlden väntar på fler framsteg från regeringens sida och få har hörsammat deras vädjan.

Matbrist

Sedan dess har matbristen förvärrats i Zimbabwe, som tidvis varit en nettoexportör av basvaror som majs och kött.

Skörden var den sämsta i Zimbabwes historia. Enligt Röda Korset är mellan 65 och 80 procent av befolkningen beroende av mathjälp och årets skörd väntas inte bli bättre. Nu är Zimbabwe världens mest matberoende land.

Medan många vanliga zimbabwier sätter sitt hopp till att regimen och oppositionen ska komma överens om en maktdelning, menar professor Jonathan Moyo, som numera är oberoende parlamentsledamot, att det inte finns några snabba lösningar på den kris som landet just nu går igenom. När väl en uppgörelse gjorts börjar det verkliga arbetet, menar han.

Det viktigaste är inte undertecknandet av ett avtal utan dess genomförande, säger Moyo. Zimbabwes befolkning i allmänhet och barnen i synnerhet behöver omvärldens hjälp och stöd. Sverige, EU och FN bör intensifiera sina insatser. De behöver det NU!

Stockholm den 6 oktober 2009
Göran Persson i Simrishamn (s)
Gunilla Carlsson i Hisings Backa (s)	Matilda Ernkrans (s)
Tommy Ternemar (s)