Västsahara

Motion 1993/94:U622 av Stefan Attefall (kds)

Sedan 1960 har Västsahara befunnit sig på FNs
dagordning för avkolonialisering. Idag är det ett av de få
länder för vilka man ännu inte har funnit någon lösning.

Konflikten i Västsahara som ställer Marocko mot
självständighetsrörelsen Polisario har pågått i mer än 20 år.
Västsahara var fram till 1975 en spansk koloni och skulle vid
denna tidpunkt genomgå ett avkolonialiseringsprogram.
Denna process hann inte ens börja eftersom Marocko
plötsligt gjorde anspråk på territoriet och invaderade det.
FN fördömde invasionen omedelbart och återupprepade
Västsaharas rätt till självstyrelse och till en folkomröstning
om självständighet. Rätten till en folkomröstning fick även
stöd i ett utlåtande från den Internationella domstolen.
Marocko ignorerade FNs och Internationella domstolens
ståndpunkter.

Under många år debatterade de afrikanska staterna
Västsahara, och 1982 kom den Afrikanska
enhetsorganisationen, OAU, med ett uttlåtande till stöd för
Västsaharas självständighet. Marocko valde då att lämna
organisationen. På uppmaning av OAU tog FN upp frågan
igen, och 1985 antog FNs generalförsamling resolution 4050
som uppmanade generalsekreteraren att verka för en
folkomröstning och förhandlingar mellan Marocko och
självständighetsrörelsen, Polisario. Även dessa
ansträngningar har varit fruktlösa.

1991 steg hoppet på nytt då FNs säkerhetsråd antog
resolution 690 om bildandet av FN-styrkan för övervakning
av folkomröstningen i Västsahara (MINURSO). I enlighet
med FNs nya fredsplan trädde ett eldupphör i kraft den 6
september 1991 som skulle lägga grunden till
folkomröstningen 20 veckor senare. Folkomröstningen har
ännu inte ägt rum därför att Marocko ständigt har kommit
med nya krav som inte är omnämnda i FNs fredsplan.
Utöver röstlängden från 1974 års spanska folkräkning har
Marocko velat anmäla ytterligare 120 000 människor som
röstberättigade. Polisario har gått med på att utöka
röstlängden med de som kan presentera skriftliga bevis
medan Marocko insisterar på att muntliga bevis skall vara
tillräckliga. Under senare tid har Marocko dessutom vid ett
flertal tillfällen brutit mot fredsplanen, landet har hindrat
bekräftade sahrawier att åtevända, intervenerat med
militära medel, organiserat folkomflyttningar samt fört bort
oppositionella.

Västsahara förtjänar uppmärksamhet, dess befolkning
har alltför länge kämpat för sina grundläggande rättigheter.
Det är endast genom tunga påtryckningar från det
internationella samfundet och FNs säkerhetsråd som
Marocko kan förmås att samarbeta om en folkomröstning
samt upphöra med kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Västsahara. Våra traditioner att försvara
mänskliga rättigheter samt små länders ansträngningar att
försvara folkrättsliga principer, förpliktigar Sverige att
agera kraftfullt i denna fråga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stödja en folkomröstning i
Västsahara,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att främja de mänskliga
rättigheterna i Västsahara.

Stockholm den 25 januari 1994

Stefan Attefall (kds)