Världsbanken och IMF

Motion 1990/91:U233 av Lars Werner m.fl. (v)

Demokratisera IMF och Världsbanken

Vänsterpartiet har under många år kritiserat
Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF).
Följderna av deras politik är kända sedan länge. ''IMF
riots'' är ett begrepp ända sedan 60-talet. 3 500 människor
har dödats i 23 länder. Världsbankens finansiering av
miljökatastrofer, folkförflyttningar, sterilisering och andra
förödande former av ''bistånd'' har utsatts för hård kritik.

På Bretton Woods-konferensen 1944-45, då IMF och
Världsbanken bildades, handlade det inte om att bistå u-
länderna utan om att underlätta det internationella
kapitalets flöden och återuppbyggnaden i Europa. IMF var
aldrig avsett som biståndsorgan. Fonden ska ge krediter på
två--tre år till länder med akuta betalningsproblem.
Stabilisering är dess mål, inte utveckling. Man kan fråga sig
om IMF överhuvudtaget ska vara i Afrika.

Skuldpolisen

När skuldkrisen utbröt 1982 ryckte IMF ut till bankernas
hjälp. En finanskrasch avvärjdes. Men för u-länderna blev
det en katastrof. Och den har bara förvärrats. IMFs
strukturanpassningsprogram är socialt oacceptabla. Det är
alltid de fattiga och svaga som får stå för åtstramningarna,
inte militären. IMF hävdar visserligen att det är
regeringarna själva som beslutar hur åtstramningen ska
göras. Men i ett hemligt dokument från 1985 sade IMF rent
ut att ''fondens officiellt företrädda uppfattning att
inkomstpolitiska åtgärder är de suveräna regeringarnas
ensak... har den praktiska fördelen, att ett möjligen
kontroversiellt problem därigenom kringgås''.

Skuldkrisen har dragit in IMF på verksamhet, som
Världsbanken betraktar som sitt ''revir''. De har fått allt
svårare att hålla sams och konkurrerar om ökade bidrag
från medlemsländerna. Det har väckts förslag om att slå
ihop dem.

Pengar till Östeuropa

IMF beslutade i höstas öka sina resurser från ca 90
miljarder speciella dragningsrätter (SDR) till ca 135
miljarder SDR. Vi beklagar att Sverige deltar i denna
påfyllnad, som inte föranletts av dålig likviditet. Utlåningen
har de senaste åren varit mindre än återbetalningarna, även
1989. Efterfrågan på lån har minskat från u-ländernas sida
till följd av skuldkrisen.

Att IMF nu ville öka sitt kapital berodde istället på att
flera östeuropeiska stater ämnar söka medlemskap i IMF
för att få finansiell hjälp med sina kollapsade ekonomier.
Deras utlandsskulder har växt snabbt. Propåer om
ytterligare höjningar av IMFs kapital är att vänta inom en
inte alltför avlägsen framtid.

Kritik mot banken

FN-stadgan proklamerar lika rättigheter för stora och
små nationer. Men i IMF och Världsbanken gäller den
graderade röstskalan -- ju rikare desto fler röster.

Allmänheten och parlamenten har föga inblick i vad som
avhandlas i deras direktionsrum. Dokument som berör
särskilda länder och specifika lånetransaktioner är oftast
hemliga även för berörda länders regeringar. Inte ens
representanterna i bankens verkställande styrelse får läsa
dem.

Världsbanken har nu medgivit att dess bistånd till
ekonomiska utvecklingsprogram i u-länderna orsakar
miljöproblem. Men är självkritiken allvarlig? Under
aktionsplanen för de tropiska regnskogarna planeras
exempelvis en 400--600-procentig ökning av avverkningen i
Amazonas i Peru och en 250-procentig ökning av den
industriella skogsproduktionen i Nepals del av Himalaya.
Gräsrotsorganisationer har praktiskt taget inget inflytande
över programmen. De kallar bankens nya ''gröna'' profil för
kejsarens nya gröna kläder.

Människorättsorganisationer kritiserar banken för att
den beviljat Kina ett ickehumanitärt lån. Sådana stoppades
efter massakern på Himmelska fridens torg. Det var den 4
december som banken fattade beslutet, dagen efter att Kina
lade ner sin röst i säkerhetsrådet, när den resolution
behandlades som gav rätt att använda våld för att tvinga
Irak ut ur Kuwait.

I våras hoppade en av bankens tjänstemän av och
framförde besk kritik. Han sade vad många andra sagt i
åratal -- banken är en ''uppsvälld och överbetald byråkrati''
som kännetecknas av ''slösaktiga rutiner, dålig ledning och
oberättigad dryghet''. Bankens interna omorganisation har
exempelvis kostat 148 miljoner dollar.

En undersökning av bankens tekniska bistånd, som den
själv utfört, visade att av 19 program i Afrika söder om
Sahara, som kostat ca 200 miljoner dollar, hade bara tre
varit framgångsrika.

Vem bryr sig om mänskliga rättigheter?

Nu tillkommer en ny IMF-skandal. Den 11 oktober
avslöjade den sydafrikanska affärstidningen Business Day
att IMF vill ompröva beslutet från 1985 att inte bevilja
Sydafrika krediter. IMF hade i en hemlig rapport uppmanat
de internationella finansmarknaderna att öka den
sydafrikanska ''ekonomins tillgång till sparmedel, både
inhemskt och utländskt''.

Här har vi alltså ett FN-organ som uppmanar till brott
mot av FN beslutade sanktioner. Om det ska vara någon
mening med Sveriges medlemskap i fonden måste Sverige
agera kraftfullt för att avstyra detta försök att göra
apartheidregimen salongsfähig.

Världsbanken väntades -- uppgav Svenska Dagbladet
den 10 januari -- bevilja ett lån på 250 miljoner dollar till
Iran under januari. Lånet anses vara en belöning för att Iran
stött kraven på att Irak ska lämna Kuwait. Det var första
gången sedan shahens fall. Uppenbarligen har banken --
eller snarare USA -- försonat sig med ayatollorna och
förlåtit dem alla deras brott mot de mänskliga rättigheterna.

USA bestämmer

Att USA styr IMFs politik framgår klart av hur Vietnam
behandlats. Vietnam har en skuld till IMF på 130 miljoner
dollar och är sedan 1985 avstängt från nya lån. I mars 1989
erlade Vietnam 8,48 miljoner dollar som avbetalning på
upplupna räntor. Vietnam har också genomfört
ekonomiska reformer av det slag som IMF krävt och med
begärda resultat. För att hjälpa landet att klara sina
mellanhavanden med IMF bildades en informell grupp med
Frankrike som ordförande och övriga medlemmar från
Sverige, Nederländerna och Japan.

Men IMF låter inte Vietnam reglera sin skuld. USA och
Japan har sagt nej. Av politiska skäl vägrar de gå med på en
lösning som skulle göra det möjligt för Vietnam att få mjuka
IDA-lån och tillgång till den internationella
finansmarknaden. Men inte nog med det. Italien ville ge
Vietnam ett mjukt lån för att italienska Marconi-Pirelli
skulle få bygga ut telenätet, men tvingades dra tillbaka
erbjudandet. Som IMF-medlem får Italien inte ge mjuka
lån till Vietnam.

De måste reformeras

Allt detta borde föranleda en kritisk granskning av IMF
och Världsbanken och förslag till reformer. Sverige bör ta
initiativ härtill.

Båda institutionerna måste öppna sig för insyn och
demokratisk kontroll. Samma regler bör gälla som i FN-
systemet i övrigt: ett land en röst. USAs dominans måste
brytas. Organisation, arbetssätt och rekrytering måste
ändras.

En demokratisering av IMF blir ännu mer aktuell i och
med att kapitalökningen leder till att u-ländernas
röstandelar (f.n. ca 37%) minskar ytterligare och de
ekonomiskt starkaste ländernas ökar. Det blir alltså ännu
mindre demokrati i IMF.

Samtidigt ändrades IMFs stadgar -- och det var USAs
villkor för att gå med på kapitalpåfyllnaden -- så att det nu
blir möjligt att beröva skuldländer deras rösträtt i fonden,
om de släpar efter med räntebetalningarna.

Världsbankens byråkratiska struktur måste
uppenbarligen brytas ner, om den ska kunna förverkliga sin
''gröna'' ambition.

Strukturanpassningsprogrammen måste ändras radikalt
så att de stimulerar investeringar och blir socialt och
ekologiskt acceptabla.

Om IMF och Världsbanken inte kan förmås ändra sin
politik ska Sverige inte medverka i
strukturanpassningsprogrammen. Svenskt bistånd ska inte
villkoras av att IMF -- dvs i realiteten USA -- godkänner
mottagarlandets ekonomiska politik.

Om det inte är möjligt att reformera dem, bör en ny
utvecklingsbank skapas, en FN-bank.

Sverige bör genast lämna Internationella
Finansieringsbolaget (IFC), vars uppgift är att privatisera u-
ländernas tillgångar, vilket ofta betyder att överföra dem i
utländsk ägo.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att
införa offentlighetsprincipen i Världsbanksgruppen och
IMF,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i IMF
för att förändra villkoren, när u-länderna omförhandlar sina
skulder, så att strukturanpassningsprogrammen blir socialt
acceptabla, motverkar kapitalflykt, stimulerar produktiva
investeringar och en hållbar utveckling,

3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i
Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer
demokratiska röstregler,

4. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i IMF för
att undanröja hinder för IMFs medlemsstater att ge mjuka
lån,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN
beslutade sanktioner mot Sydafrika,

6. att riksdagen beslutar att Sverige skall utträda ur IFC,

7. att riksdagen begär att regeringen skall inleda
diskussioner med regeringar i likasinnade länder om
möjligheten att skapa en FN-bank.

Stockholm den 24 januari 1991

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)