Vård och omsorg om de äldre

Motion till riksdagen
1988/89:So233

av Sten Svensson m.fl. (m)
Vård och omsorg om de äldre

När alla golven är bonade
och alla sängarna bäddade
är alla synder då sonade
och alla samveten räddade?

(Kent Andersson och Bengt Bratt)

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 3

2 Lagfäst rätt till valfrihet och flexibilitet 4

3 Den enskilde kommer i kläm 5

4 Hemtjänsten nödvändig-men otillräcklig 6

5 Gör hemhjälpstaxan rättvis g

6 Alternativa vårdformer bör stödjas g

7 Slå vakt om ålderdomshemmen! 10

8 Sjukhem n

9 Undanröj hinder 11

10 Sjukhusvården 12

11 En humanare demensvård 12

12 Vårdgaranti 13

13 Ett samlat kommunalt ansvar 14

14 Beskattning måste mildras 14

15 Personalen-den viktigaste resursen 15

16 Utbildning 17

17 Hemställan 17

1 Sammanfattning

De äldres levnadsvillkor har fått allt större uppmärksamhet i samhällsdebatten.
Det finns flera skäl till detta.

Befolkningssammansättningen har ändrats ganska dramatiskt. Andelen
pensionärer ökar och de äldsta åldersgrupperna ökar mest.

- Samhället förändras. Förändringar av såväl den fysiska miljön som
offentlig och kommersiell service påverkar de äldres levnadsvillkor
positivt och negativt.

Synen på åldrandet förändras. Genom generella insatser inom områden
som boende, fritid och kultur kan behovet av individuellt riktade
åtgärder inom vård och omsorg minska eller åtminstone fördröjas.
Utvecklingen går mot att äldre inte skall behöva flytta från ett invant
boende till olika former av serviceboende - såvida vederbörande inte
uttryckligen önskar det.

Detta ställer ökade krav på valfrihet och mångfald i boende, service och vård.
Valfrihet är självklart viktig även för de äldre, som under ett långt liv har
förvärvat bestämda uppfattningar, krav och önskemål.

Moderata samlingspartiet vill ta nya steg mot ökad välfärd. Den enskildes
ställning skall stärkas inom ramen för det gemensamma socialpolitiska
ansvaret. Vi föreslår därför bl.a. att valfriheten starkare markeras i
lagstiftningen och att socialförsäkringssystemet byggs ut. Människor skall
kunna påverka hela sin livsmiljö och vårdinriktningen i betydligt större
utsträckning än vad som sker i dag.

Problemet är att det finns så få alternativ. Hittills har kommunerna nästan
uteslutande byggt upp hemtjänsten som ett kommunalt monopol, där
valfriheten inskränker sig till att de som önskar tjänsten kan tacka ja eller nej
till den service som erbjuds. Alternativ ger emellertid möjlighet att bredda
verksamheten och därmed öka valfriheten.

Hemvården utför ett arbete som de flesta äldre värdesätter. En utmärkande
kritik är emellertid att det blir allt fler personbyten. Hemvårdspersonalen
tillhör också en yrkeskår som är utsatt för stor personalomsättning och
sjukfrånvaro. Också av det skälet är det viktigt att kunna erbjuda alternativa
former för hemtjänst.

Ålderdomshemmen är den vård- och boendeform som passar bäst för
många äldre med behov av en betydande tillsyn utan att för den skull
efterfråga sjukvårdens resurser. Debatten om ålderdomshemmen illustrerar
hur viktigt det är att låta människors behov, inte myndigheters direktiv, styra
vården och omsorgen.

Äldreomsorgen är inne i en krissituation, därför att många patienter bor
fel, vårdas fel och far illa. Patienter som borde skrivas ut från akutsjukvård,
eller sjukvård i allmänhet, blir liggande kvar därför att inte kan beredas den
vård och omsorg de behöver. Å andra sidan finns det pensionärer som inte
klarar eget boende, inte ens i servicehus, utan att vara sjukvårdspatienter.
För t.ex. många åldersdementa kan dagvård eller gruppboende vara den
idealiska lösningen. Det är sålunda angeläget att alternativen blir fler och att
möjligheterna till dagvård och gruppboende ökar.

Mot. 1988/89

So233

3

1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrSo232-233

Många skäl talar för att alternativ äldreomsorg och äldrevård som
uppfyller rimliga kvalitetskrav ges rätt till samma stöd från det allmänna som
motsvarande offentligt bedrivna verksamhet.

Genom att det i stort sett föreligger ett vårdmonopol har vårdpersonalens
möjligheter att påverka vårdens utformning eller att gå till alternativa
arbetsgivare försvunnit. Därför är det också från personalens synpunkt
viktigt med flera alternativ. Flera arbetsgivare gör det möjligt att byta arbete.
För den som så önskar ges möjlighet att starta en egen verksamhet. För den
som vill vara kvar inom den offentliga vården är det bättre med en mer
decentraliserad organisation, som fungerar i konkurrens med andra alternativ.
Förutsättningen för att vården skall fungera väl är också att dess
lönestruktur överensstämmer med marknadens. Det gör den knappast i dag.

Att lägga ansvaret så nära den enskilda människan som möjligt i stället för
att förlita sig på central planering och styrning är utgångspunkten för vår
politik.

2 Lagfäst rätt till valfrihet och flexibilitet

Äldrevårdens inriktning skall vara att patienterna så långt möjligt skall
kunna erbjudas vård i det egna hemmet. Om vård på institution är nödvändig
skall den ges vid små hemlika sjukhem så att den kan ligga nära hemorten
eller där den äldre så önskar. Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora
krav på såväl akutvården som på olika alternativ som svarar för behov av mer
långvarig vård och omsorg. Tidig rehabilitering, väl utvecklad dag- och
hemsjukvård och effektivt samarbete med anhöriga, distriktssköterskor och
den kommunala hemtjänsten kan ge förbättrad vård och ett effektivare
utnyttjande av resurserna.

Mångfald och valfrihet hör samman. Behovet att kunna välja och att kunna
påverka sin situation blir inte mindre därför att åldern stiger och krafterna
avtar. Egentligen är det så att behovet av mångfald ökar i skeden då bl.a.
fysiska begränsningar sätter in.

Den kommunala och landstingskommunala vården och omsorgen skall
givetvis finnas kvar. Den är många gånger mycket bra, men den kan bli bättre
om det finns alternativ. Den offentliga verksamheten kan dra nytta av vad
alternativen utvecklat och prövat. Detta har vi sett inom bl.a. barnomsorgen
och sjukvården. Detsamma gäller äldrevården.

Alternativen kan och bör finnas på alla nivåer: servicehus, ålderdomshem
och sjukhem. Finansieringsformer måste utvecklas så att alla människor får
en verklig valmöjlighet. Genom mångfald nås såväl sociala som ekonomiska
fördelar. Alla erfarenheter visar att alternativen snarare är mindre kostnadskrävande
än de traditionella vård- och omsorgsformerna i offentlig regi.

Valfrihet även för de äldre borde vara en självklarhet i ett välfärdssamhälle.
I verkligheten visar det sig emellertid att många äldre inte har någon reell
frihet att välja hur deras vård och omsorg skall utformas.

Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller rimliga kvalitetskrav, det
må gälla såväl institutionell omsorg som hemtjänstverksamhet, bör berättiga
till bidrag från stat och kommun på samma villkor som motsvarande
kommunal verksamhet.

Mot. 1988/89

So233

4

Den tystnadsplikt som gäller offentliganställd vårdpersonal gäller inte för
anställda vid enskild äldrevård. Huvudmännen får därför avtala med de
enskilda entreprenörerna om iakttagande av tystnadsplikt. Dessa kan sedan
föra talan mot anställda som eventuellt bryter sekretessen. Det är angeläget
att snarast ändra sekretesslagen så att den även omfattar personal inom
privat äldrevård.

Från dessa utgångspunkter anser vi att valfrihetsprincipen skall skrivas in i
såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen. Riksdagen bör därför
hos regeringen begära förslag till lagstiftning med denna innebörd.

3 Den enskilde kommer i kläm

Äldreomsorgen är ett vårdsystem i kris. Allt oftare kommer rapporter som
visar hur illa det är ställt. Gamla människor far illa av att vårdas på fel sätt i
kombination med ett felaktigt boende. Den undersökning som Tidningarnas
Telegrambyrå (TT) lät publicera i december 1988 visar att t.ex. de
demenssjukas möjligheter att få hjälp och vård är begränsade.

Många åldersdementa måste efter akutvård på sjukhus ligga kvar därför
att det inte finns andra vårdmöjligheter, ej heller någon som kan se till dem
hemma. Det kan ta alltför lång tid att få en plats inom en lämplig
boendeform. Följden har blivit att patienter som väntar på plats inom
akutvården sitter fast i kön därför att det saknas plats för dem på sjukhusen. I
stället upptas sängplatserna av patienter som är färdigbehandlade men inte
klarar eget boende i traditionell mening. För de senare finns det ofta inga
möjligheter i dag. En akutmedicinavdelning på lasarett är en både olämplig,
inhuman och dyr vårdform för dessa människor.

Äldreomsorgen präglas i för stor utsträckning av ett kollektivistiskt
tänkande. För liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. I dag är äldre oftast
hänvisade till det boende eller den vård som det offentliga anvisar.
Människor har tvingats flytta från ett sjukhem där de känt trygghet, bara
därför att en stelbent organisationsplan säger så.

Gränsdragningsproblemen mellan kommuner och landsting grundar sig
ofta på ett prestigetänkande, där vikten av att följa regler och beslut styr bort
från sunt förnuft. Detta är omänskligt och djupt orättvist mot människor som
under ett långt liv format en egen uppfattning om hur de vill ordna sitt boende
och den service de behöver.

Det förekommer också mycket upprörande fall av flyttningar mellan olika
sjukhus. Den debatt som blossade upp efter beskedet från Huddinge i slutet
av 1988 om att sjukhuset hade planer på överflyttning av långvårdspatienter
till Sollefteå kan ha det goda med sig att man blir mera varsam i framtiden.

Mot detta sätter moderata samlingspartiet en alternativ politik där
välfärden fördjupas genom att den enskildes val blir avgörande. Bra
ålderdomshem, serviceboende, dag- och och hemsjukvård, gruppboende i
små och hemliknande sjukhem liksom goda möjligheter till rehabilitering
och akutsjukvård måste ges möjlighet att existera och utvecklas sida vid sida i
olika former för att ge valfrihet och mångfald. Bara på så sätt kan
individernas växlande behov tillgodoses, så att ingen tvingas in i en vårdform
hon inte önskar.

Mot. 1988/89

So233

5

De flesta äldre vill bo kvar hemma så länge det går. Med en väl fungerande
hemtjänst - inte minst hemsjukvård - är detta möjligt. Den hemtjänst som
hittills byggts upp av kommunerna fungerar nästan helt och hållet som ett
kommunalt monopol. I flera avseenden räcker servicen inte till. Äldre får
ofta inte hjälp när de behöver och inte på det sätt de skulle önska sig. I stället
för monopol måste kommunerna medverka till flexibla lösningar. Verksamhet
i enskild regi, möjlighet för de äldre att själva välja hemvårdsbiträde eller
anställa en granne eller anhörig är några exempel på hur servicen för de äldre
skulle kunna förbättras. Olika typer av föreningar kan också vara ett
komplement till serviceutbudet.

I det moderata samhället är det den enskilde som väljer den vård denne vill
ha. I socialdemokraternas samhälle är det tvärtom. Det är det offentliga som
bestämmer vilken vård som skall ges. Med den inställningen är det inte
konstigt att gamla ofta kommer i kläm.

Vi påminner ånyo om följande exempel:

En 80-årig kvinna har under de senaste 20 åren bott på ett litet enskild
vårdhem i Småland. Hon har rotat sig på orten. Det är här hon har sina
sociala kontakter. Hon känner trygghet på vårdhemmet. Så beslutar
Jönköpings läns landsting plötsligt att hon skall flytta. Hon skall "hem” till
Nässjö i eget boende. Bakom beslutet står en majoritet av politikerna.
Moderaterna gick emot beslutet och stödde kvinnan.

Kvinnan blev förtvivlad. Efter många diskussioner retirerade landstinget
och tillät att hon fick bo kvar tills vidare. Ärendet JO-anmäldes och JO:s
kritik blev hård: "Enligt min mening är det skrämmande att se att olika
myndigheters strid om vem som skall svara för kostnaden för vården kan
drabba en enskild människa som skett i detta fall.”

Med valfrihet inskriven i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen
hade detta inte behövt ske. Välfärd kräver valfrihet!

4 Hemtjänsten nödvändig - men otillräcklig

Mångå äldre vill bo kvar hemma i sin lägenhet eller i sitt hus eller i
servicelägenhet. Andra vill ha det större mått av trygghet och service som
boende i servicehus eller i den gamla typen av ålderdomshem innebär.
Moderat politik innebär att den enskilda människan skall få välja den
omvårdnadsgrad och den boendeform som passar just henne. För att ge reell
valfrihet behövs:

sjukhem, gruppboende, dagvård,

en väl fungerande hemtjänst och hemsjukvård,

- att anhörigvården underlättas med t.ex. avlastningsplatser, dagvård,
växelvård,

- att den tekniska utvecklingen tas till vara och utvecklas när det gäller
hjälpmedel för såväl de gamla som för personalen,

- att olika boendeformer likställs när det gäller kostnader för den
enskilde,

- utbyggt trygghetslarm,
utbyggd färdtjänst,

- möjlighet för den som förvärvsarbetar att få kortare tids ersatt ledighet
för vård av anhörig som är sjuk eller handikappad.

Mot. 1988/89

So233

6

Att de allra flesta är nöjda med den hjälp och service de får visar studier som
gjorts i några kommuner. De kritiska synpunkter som framförts är främst att
de äldre vill ha mer hjälp än de får. De har också små möjligheter att påverka
vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges. Detta beror inte bara på brist på
personal. Det är också brist på organisation. Kommunerna måste medverka
till flexibla lösningar. Man kan t.ex. bilda små arbetslag där schema och
arbetstider läggs efter de äldres behov och med en grundbemanning som gör
det möjligt att täcka kortare frånvaro med ordinarie personal. Det skall
också vara möjligt att få anställa en granne eller anhörig efter samma taxa
som gäller i övrigt inom hemtjänsten.

Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbörande
själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså vem som
skall hjälpa till hemma. Redan från början kan man då i större utsträckning
komma överens om arbetets uppläggning. Detta kan också påverka de
personliga relationerna positivt. Att själv kunna bestämma när och hur
maten skall lagas och serveras, när promenaden skall tas eller vid vilken tid
man skall gå till sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.

Kyrkor, samfund och andra ideella organisationer och enskilda personer
kan också i större utsträckning och med samma stöd från det allmänna
engageras i hemvårdsarbetet.

Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan engageras i äldrevårdsarbetet.
Företag kan skapa servicehus för sina pensionärer. En alldeles
speciell form som kan få speciell betydelse är ”grannskapskollektiven” där
de boende i ett område hjälps åt med service och fritidssysselsättningar. Inte
minst i storstädernas höghusförorter kan föreningar och organisationer,
bildade av de boende själva, göra väsentliga insatser för de äldre.

Hemtjänst i enskild regi skulle innebära en välkommen förstärkning.
Genom sin organisation som företag med ett begränsat antal hemvårdare bör
sådan hemtjänst kunna erbjuda stor kontinuitet och kanske också en bättre
helhetssyn och högre servicenivå. Även för dem som arbetar i hemtjänsten är
det bra att kunna välja arbetsgivare. Detta kan också underlätta rekryteringen
till detta viktiga yrke.

Målsättningen bör vara en hemtjänstcheck (eller voucher). Sedan det
fastställts vilken omfattning av service som skall finansieras av det allmänna
tilldelas pensionären en check med vilken han kan få sin service från den
vårdgivare som han eller hon bedömer passar vederbörande bäst.

Inför framtiden vet vi att antalet äldre invandrare kommer att öka. Det
kommer att ställa delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller språkkunskaper
och kunskaper om andra kulturer. Det är också tänkbart att
invandrarorganisationerna kan vara intresserade av att starta hemtjänstverksamhet.

Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst, organiserade besöksrundor
med hjälp av pensionärsorganisationer kompletterar och underlättar för
hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare förstärka hemtjänstens insatser vore att
låta pensionärer medverka ännu mera aktivt.

Ett gott samarbete kanske förutsätter att pensionären går in i hemhjälpslaget.
Det finns då goda möjligheter för de yngre att dra nytta av de äldres
erfarenheter. Ersättning bör rimligen utgå.

Mot. 1988/89

So233

7

Vad vi här anfört om nödvändigheten av flexibelt organiserad hemtjänst,
med inslag av enskilt bedriven verksamhet, till gagn för mångfald och
valfrihet, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemvårdspersonalens arbetsuppgifter är mångskiftande och ställer krav
på både praktiska färdigheter och mognad. Att arbeta ensam i en annan
persons hem, även om man ingår i ett arbetslag, är ett stort ansvar.

För dem som saknar tillräcklig praktisk erfarenhet från arbete i hemmet
bör utbildningen vara avslutad innan de självständigt börjar sin tjänst.
Utbildning i matlagning, städning etc. och enklare sjukvård är då nödvändig.
Allteftersom arbetskraftstillgången minskar kommer det också att bli allt
viktigare att utbilda också medelålders arbetskraft till vårdyrkena.

En fråga som alltid tas upp vid diskussioner om hemhjälpen är de ofta
förekommande personalbyten som inte är betingade av personalomsättning,
sjukdom, semester eller annat godtagbart skäl. Det har berättats om sådana
självtagna rutiner som att alla 12-18 hemvårdare, som ingår i gruppen, i tur
och ordning ”skall arbeta hos alla brukare inom distriktet” eller att
hemtjänstassistenten motiverat ideliga byten med ”farhågor för emotionella
bindningar”. Om den äldre eller den handikappade trivs bra tillsammans
med hemvårdaren, och arbetet i övrigt löper bra, finns det, enligt vår mening,
ingen orsak att byta personal.

Hjälpen kommer inte heller på utsatt tid. För dem som får hjälp en eller två
timmar i veckan kan detta betyda att hjälpen infinner sig precis när som helst
under veckan. Detta är ej acceptabelt. Bättre planering och uppföljning är
angelägen.

Det beräknas att hemtjänsten kommer att behöva 70 000-100 000 fler
anställda fram till år 2000.

5 Gör hemhjälpstaxan rättvis

Mångå ATP-pensionärer har, genom reglerna för skatt och KBT, marginaleffekter
på mellan 90 och 103 % av en pensionsökning. Är dessutom
hemhjälpstaxan differentierad blir situationen orimlig. I kommuner där
hemhjälpstaxan beräknas efter bruttoinkomsten kan den som har en högre
ATP-pension få lägre nettobehållning än den som har låg ATP. Det är vidare
otillfredsställande med en stor avgiftsvariation mellan kommunerna. Enligt
äldreberedningen kan en ensamstående pensionär med låg inkomst i en
kommun debiteras 60 kronor per månad för 14 timmars hemhjälp och i en
annan 1 200 kronor!

En enhetstaxa är, enligt vår mening, den bästa taxeformen. Men i den mån
inkomstberoende taxor för social hemtjänst används bör dessa relateras till
nettoinkomsten efter skatt inklusive bostadstillägg.

6 Alternativa vårdformer bör stödjas

I Danmark har man dragit konsekvenserna av att de gamlas sjukdomar ofta
är kroniska och är mycket noga med att i stället flytta deras hem till
institutionerna. En dörr att stänga om en egen bostad är en absolut
förutsättning för en människovärdig långvård. Men det är inte det enda,
säger man i Danmark. Därutöver krävs det respekt, inga onödiga rutiner,

Mot. 1988/89

So233

rätt till egen dygnsrytm och rätt att gå ur tiden där man själv vill. Egentligen
använder man inte begreppet långvård i Danmark. Där trängs inte gamla och
sjuka människor ihop i kala sjukhussalar utan möjlighet att dra sig tillbaka
och vara i fred. I stället bor de på ”plejehjemmen”, en vårdform där
individens integritet och självbestämmande är själva grundvalen för vårdarbetet.

På de danska plejehjemmen ser man till att de gamla får det så hemlikt som
möjligt. Att ha en egen bostad, en privat sfär, där man själv bestämmer är en
mänsklig rättighet och en förutsättning för att de äldre skall kunna orka leva
med sina sjukdomar.

Varför finns det inte en svensk motsvarighet till plejehjemmen? Är det vår
byråkrati, vårdmonopolet, byggnormer och andra regler och bestämmelser
som hindrar, eller är det bristen på medmänsklighet, helhetssyn eller
inlevelseförmåga? Eller är det kort sagt oförmågan hos vissa politiker att
överge en förlegad kollektivistisk samhällssyn?

I Danmark utgår äldrevården från tesen ”Et gammelt menneske skal ha et
hjern”. Vården skall komma till vårdtagaren i stället för tvärtom. Man
reducerar antalet vårdnivåer till tre: det egna hemmet, plejehjemmet och
långvårdskliniken. På plejehjemmet får man läkarvård och annan erforderlig
sjukvård. De äldre flyttas inte runt. Det säger sig självt att den danska
modellen är humanare, och ESO:s studier visar att den inte heller är dyrare.

Vi i Sverige bör sträva efter en liknande utveckling av den svenska
äldrevården. Vården bör ges i små enheter - moderna ålderdomshem eller
gruppboenden - lokaliserade ute i bostadsområdena så att de äldre kan
bibehålla kontakten med anhöriga och vänner, och om de så vill fortsätta bo
på platsen. Varje flyttning är fatal för bl.a. minnesfunktionerna hos de äldre,
utöver att de skapar oro. Det är också angeläget med en sammanhållen
vårdkedja där vården så långt som möjligt kan ges på samma plats.
Kommunerna är numera så stora att de väl lämpar sig för det samlade
ansvaret för äldrevården.

Valfrihet förutsätter mångfald. Mångfald förutsätter att inte bara kommuner
och landsting, utan även kyrkor, samfund och andra ideella organisationer
och engagerade företag, t.ex. försäkringsbolag, skall kunna vara
huvudmän för äldreomsorg och äldrevård. Enskilda initiativ måste få växa
fram. Varför skulle inte ett ungt par få möjlighet att starta och driva ett
ålderdomshem i kyrkbyn på landet så att de äldre, om de så önskar, kunde
välja den boendeformen i stället för att flytta till servicehuset i staden?
Samma valfrihet kunde ges de gamla i storstadskvarteret, där ett enskilt
vårdhem skulle ge möjlighet att bo kvar i den egna stadsdelen, där man
tillbringat huvuddelen av sitt liv.

Det finns goda exempel på lyckade satsningar på en modern typ av
ålderdomshem. I Lund finns flera ålderdomshem som, utöver att fungera
som just ålderdomshem, tjänstgör som centra för hemtjänst och annan
service för de kringboende. Många av de boende på ålderdomshemmen har
ett starkt omvårdnadsbehov. På t.ex. Mårtenslund bildar vårdbiträden och
boende små grupper med två vårdbiträden och fem boende i varje grupp. De
två biträdena har ett eget ansvar för gruppen, vilket har visat sig fungera väl.
Alla får vara kvar vid sjukdom, även om de ofta behöver akutvård, och de

Mot. 1988/89

So233

9

placeras inte på långvården. På ett ålderdomshem bör ges möjlighet till både
boende och kvalificerad vård, även under livets slutskede. En pensionärsförening
i Linköping har startat en hälsomottagning för pensionärer. Där
kontrollerar man bl.a. kolesterolhalten och ger råd om en livsföring, som
skulle sänka blodfallsvärdena och göra pensionärerna friskare. Verksamheten
leds av en pensionerad läkare. Samma mottagning har också en
hörselvårdsverksamhet. Detta kan bli en modell för andra delar av landet.

Nu pågår en utveckling där många mindre enskilda sjuk- och vårdhem
måste läggas ner utifrån principen om avinstitutionalisering. Vi anser att
detta är fel. Det är högst oansvarigt av kommuner och landsting att förorsaka
att små, väl fungerande enskilda sjuk- och vårdhem tvingas upphöra,
samtidigt som behovet av vård och omsorg är stort. De enskilda sjukhemmen
bör stimuleras till, inte hindras från, att alltmer ägna sig åt sjukhemsvården.
Ytterligare enskilda alternativ bör tillkomma. Vi anser att regeringen skall ta
erforderliga initiativ för att ta till vara den personella, organisatoriska och
fysiska resurs som enskilda alternativ representerar. Detta kan ske i
samarbete med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer samt
landstings- och kommunförbunden.

7 Slå vaktorn ålderdomshemmen!

Vården i hemmet kommer inte att kunna klara alla problem. Många äldre vill
ha en större trygghet än vad hemvård under några timmar om dagen, eller i
veckan, kan ge. För dem är de moderna ålderdomshemmen ett alternativ.
Socialdemokraterna har under senare år konsekvent bekämpat ålderdomshemmen.
Dessa har inte kunnat få statsbidrag på samma villkor som annan
äldrevård. Resultatet har blivit nedlagda ålderdomshem över hela landet,
trots att de behövs.

Numera tycks socialdemokraterna ha tänkt om. Deras motstånd mot
ålderdomshemmen har försvagats. Eller också inser de att det är nödvändigt
att uttrycka sig mera försiktigt. När riksdagens socialutskott behandlade
äldreomsorgen 1985 skrev riksdagsmajoriteten, socialdemokraterna och
vpk: "sorn anförs i propositionen är det vidare inget som hindrar att
kommunerna använder statsbidraget till social hemhjälp till insatser för att
göra ålderdomshemmen bra så länge de finns kvar".

Året efter sa samma majoritet: "Övergångsvis måste man dock räkna med
att det fortfarande kommer att behövas anläggningar inom äldrevården där
helinackordering och tillsyn kan ges på ungefär samma sätt som på
ålderdomshemmen”.

Observera våra markeringar: ”så länge de finns kvar” och ”övergångsvis”.
Socialdemokraterna är inget pålitligt parti när det gäller att rädda ålderdomshemmen.
I det socialdemokratiska samrådsmaterialet "Offensiv för rättvisa”
inför den senaste socialdemokratiska partikongressen krävdes det uttryckligen
att en ”avvecklingsplan” för ålderdomshemmen skulle läggas fast.
Socialdemokraternas omsvängning verkar inte uppriktigt menad.

Mot. 1988/89

So233

10

8 Sjukhem

Även om dag- och hemsjukvården kan ge många möjlighet att bo hemma,
och även om man skall ha rätt att bo på ålderdomshem, kommer ändå
behovet av långvård i någon form att finnas kvar. Denna vårdform behöver
dock förändras och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mera hemliknande
miljö, främst genom mindre sjukhem med god omvårdnad och bra
behandling och utan den institutionsprägel som stora långvårdskliniker eller
sjukhus har.

Patienterna måste få välja eget rum eller att bo tillsammans med andra.
Eget rum är inte det bästa för alla. Ensamhet kan vara mycket påfrestande.
Att timme efter timme, dygn efter dygn ligga med stängd dörr, som endast
öppnas för snabba aktiviteter från personalens sida, kan bli outhärdligt.

Patienternas människovärde måste värnas. Detta innebär också att
patienterna skall ha rätt till normala rutiner.

I små hemliknande sjukhem kan miljön utformas så att hänsyn tas till de
särskilda behov och förutsättningar som de boende har. Som exempel kan
nämnas färgsättningen. När ögat blir sämre behövs starkare färger. Sådant
behöver uppmärksammas vid inredningsval, köp av textilier m.m. De äldre
skall ha utymmen för egna möbler, tavlor och andra kära ägodelar i sitt rum.
Korridorerna och andra utrymmen skall möbleras och utformas så att
hemmaprägeln stärks.

9 Undanröj hinder

Några givna patentlösningar för hur vi skall lösa den kris som äldrevården i
dag befinner sig i och hur morgondagens vård skall utformas finns inte. Några
åtgärder bör emellertid kunna vidtas:

största möjliga stöd till dem som själva vill vårda sina gamla hemma
skulle avlasta institutionsvården

mindre vårdenheter så nära de gamlas bostad som möjligt skulle ge en
mera personlig vård och det skulle vara lättare för anhöriga att komma
på besök

- att inrätta en svensk motsvarighet till de danska plejehjemmen,
förslagsvis kallad ”servicehem”, skulle ge större trygghet för många. De
skulle kunna vårdas i en mera hemliknande miljö och yngre vårdbehövande
skulle kunna få en mera adekvat vård.

På ett s.k. servicehem skulle man kunna samla dagens funktioner i form av
långvårdsklinik, gruppboende, ålderdomshem och rehabilitering under
samma tak. Den som flyttar sitt hem till servicehemmet och är frisk får stanna
i sitt ”hem” också när vederbörande blir sjuk. I servicehemmet skall man
kunna erbjuda en gammal människa en bostad där hon har möjlighet att
stanna livet ut. På detta eller liknande sätt torde det lättare kunna gå att nå
den självklara målsättningen, nämligen att ge våra gamla ett eget hem i
äldrevården!

Mot. 1988/89

So233

11

10 Sjukhusvården

En väl fungerande sjukvård är en förutsättning för att målsättningen inom
äldreomsorgen skall kunna uppnås. Kraven på sjukvården kommer att öka
även om svenska pensionärer blir friskare. För närvarande finns i vårt land ca
300 000 invånare som är 80 år eller äldre och denna åldersgrupp kommer att
öka med över 100 000 personer under de närmaste åren. Kraven på
hemsjukvården kommer att öka. Samma sak gäller sjukhusvården.

Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett kalenderår intagen
för akutvård. En tredjedel av Sveriges 80-åringar och äldre är intagna i någon
form av institution, en tredjedel av dessa vårdas på sjukhem. Livslängden för
de äldre har ökat med flera år det senaste decenniet. Den slutna somatiska
akutsjukvården är således ett av samhällets viktigaste stöd för äldre som vill
bo hemma så länge som möjligt. Samtidigt som den slutna sjukvården för
yngre har minskat har den del av befolkningen som är över 75 år ökat sin
andel av vårddagarna i somatisk vård med 18 procent och andelen är nu 30
procent. Om antalet akutvårdsplatser fortsätter att minska kan detta komma
att gå ut över de äldres behov av sjukvård. Denna utveckling måste bromsas.

11 En humanare demensvård

Antalet 80-åringar kommer att öka med ca 40 % i Sverige fram till år 2000.
Samtidigt kommer antalet ungdomar i 15-20-årsåldern att minska med
20 %. Detta kommer att ställa stora krav på utformningen och personalförsörjningen
till äldrevården, i all synnerhet som konkurrensen om ungdomarna
blir allt hårdare. En 80-åring har ett vårdbehov som är 16-20 gånger
större än en 60-årings.

Många vårdbehövande äldre har drabbats av demenssjukdomar. Oavsett
om grundorsaken är Alzheimers sjukdom eller multiinfarktsjukdom är
möjligheterna till effektiv bot ytterst begränsade. Det är angeläget att
utveckla det friska i stället för att främst behandla det sjuka hos dessa
människor. De bör vistas i en stabil miljö, utan omflyttningar. De behöver
mer än andra kontinuitet i vården och en fast vårdpersonal. De lämpar sig
inte för stora institutioner utan får effektivare vård och stöd i smågrupper.

Gruppboende har visat sig vara en lämplig boendeform med möjligheter
till individuellt anpassad minnesträning. Många gånger har tidigare sängbundna
sjukhemspatienter i gruppboendet stimulerats till ett aktivt liv och
försämringen har stoppats upp, ofta för många år. Det är angeläget att
kommuner och landsting får möjlighet att utveckla gruppboendeformer
avpassade efter lokala behov och förhållanden. Det regelverk som bl.a.
bostadslåneförordningen ställer upp och som låser fast bostädernas utformning
och gruppernas storlek bör avvecklas, så att huvudmännen kan finna
adekvata lösningar avpassade för de äldres individuella behov, utan hinder
av statliga normer.

Möjligheterna till gruppboende och dagverksamhet för de åldersdementa
är i dag minimala. Efterfrågan är sjufalt större än tillgången. De åldersdementa
är ingen grupp som själv kan föra fram krav på bättre levnadsvillkor.
Dit hör att tillsammans med andra kunna bo i hemmiljö och få den omsorg
och vård som behövs. För andra dementa kan det vara dagverksamhet med

Mot. 1988/89

So233

12

sysselsättning som är nödvändig för en mer aktiv verksamhet.

Gruppboendet förefaller vara den bästa lösningen för många åldersdementa.
Det innebär att man bor i lägenhet under hemförhållanden,
tillsammans med några andra gamla, dock inte många. Det är oansvarigt att
placera de åldersdementa i sämre fungerande hemförhållanden för att kunna
avlasta de stora institutionerna. En utbyggnad av gruppboende skulle inte
bara lösa upp propparna i hela vårdkedjan utan skulle framför allt ge dessa
människor ett bättre och värdigare liv. Men att så sker behöver självfallet inte
leda till att vare sig den institutionella vården eller hemvården avvecklas för
denna grupp av patienter. Ett alternativ utesluter nödvändigtvis inte andra
alternativ. Huvudsaken är att vården av de åldersdementa förbättras. Den
situation som nu råder är klart oacceptabel.

Enligt TT:s undersökning, som tidigare omnämts i denna motion, fanns
det i Stockholms län för ett halvår sedan ca 1 200 patienter på kliniker, trots
att de inte längre hade behov av klinikens tjänster. I Älvsborgs län är, enligt
samma undersökning, 20 procent av sängplatserna i sjukvården upptagna av
”fel patienter”. Undersökningen visar också att köerna till servicelägenheter
och ålderdomshem tenderar att bli allt längre. I Stockholm köar 3 800 för ett
boende med tillsyn och i Eskilstuna 650 personer. Slutligen påpekas det i
undersökningsmaterialet att praktiskt taget alla kommuner saknar platser
inom äldreomsorgen.

Regeringen måste med det snaraste ta initiativ för att bryta den onda cirkel
som har sin grund i bristen på alternativ inom vård och omsorg.

12 Vårdgaranti till alla

Den sjukvårdsdebatt som på moderat initiativ anordnades i riksdagen våren
1987 föranleddes av de nu alltmer uppenbara bristerna i den offentliga
svenska sjukvården.

Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra minst när
patienterna riskerar livet i väntan på vård. Men detta är ingen ovanlighet.
Vidare finns åtskilliga exempel på att vården av äldre människor får stå
tillbaka, vilket strider mot hälso- och sjukvårdslagen.

I mycket beror sjukvårdens otillräcklighet på byråkrati, prestige, dålig
organisation och brist på flexibilitet. Den politiska styrningen av sjukvården
är för stark. Patienternas önskemål, den medicinska kompetensen och de
enskilda initiativen ges inte ett tillräckligt utrymme. Därför har vi i annat
sammanhang återupprepat vårt förslag att det s.k. Dagmar-systemet (för
ersättningar från sjukvårdsförsäkringen) skall avskaffas, eftersom det inskränker
patienternas möjligheter att fritt välja läkare och sjukgymnast.

Vi har också föreslagit en väsentlig förbättring för patienterna genom en
allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring som ger patienterna valfrihet utan
att i något avseende öka den enskildes kostnader.

Dessa synpunkter utvecklas mera utförligt i vår partimotion om hälso- och
sjukvård.

Mot. 1988/89

So233

13

13 Ett samlat kommunalt ansvar

Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i dag delat mellan
landstingen och kommunerna. Detta har medfört stora problem. Gränsdragningarna
är svåra i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård eller till
äldreomsorg. Många gamla har hamnat ”mellan stolarna” i huvudmannaskapstvister.
Detta är oacceptabelt. JO har, som tidigare redovisats i
motionen, också påtalat detta problem. Nuvarande uppdelning mellan
kommuner och landsting försvårar utvecklingen. Ett exempel är trögheten
att ordna med ett angeläget gruppboende för de åldersdementa.

Ansvaret måste bli klarare. I syfte att förbättra servicen för dem som
behöver den och lägga beslutet så nära den enskilda människan som möjligt
anser vi att huvudansvaret för service och omvårdnad bör överföras på
primärkommunerna.

Det kommunala ansvaret måste också innebära ett ansvar för att ge
utrymme för flera olika typer av verksamhet, t.ex. enskild hemtjänst,
ålderdomshem, vårdhem, stiftelser och ideella organisationer. Bara när
huvudansvaret kombineras med ett varierat utbud kan en rimlig servicenivå
upprätthållas. Det dubbla huvudmannaskapet har gjort det särskilt svårt i
vissa vårdformer att komma överens om vem som skall ta ansvar för
personalpolitiken och vem som skall stå för kostnaderna.

Också för de psykiskt utvecklingsstörda innebär det delade huvudmannaskapet
nackdelar. Precis som för de äldre ger ett klarare ansvar bättre
möjlighet till god service.

Det ansvar som på detta sätt bör övergå från landstingen till kommunerna
måste givetvis också påverka hur de ekonomiska resurserna fördelas.
Skatteväxling måste förutsättas. Landstingen kan inte behålla resurser för
verksamheter som förs över till kommunerna, utan måste sänka sitt
skatteuttag. Kommunerna får själva avgöra i vilken mån de nya uppgifterna
kräver utökade resurser.

14 Beskattningen måste mildras

Hemvårdsbidrag till närstående vårdare - det gäller främst pensionärer - kan
numera i vissa fall bli skattefri. Det gäller närstående personer, som är gifta
eller samboende med den vårdbehövande. I övriga fall beskattas närståendevårdaren
för den ersättning som denne uppbär av den vårdbehövande för de
tjänster som utförts, även om ersättningen som sådan är skattefri för
mottagaren i första ledet, dvs. den vårdbehövande.

Även om rättsläget enligt riksskatteverkets uppfattning är oklart ifråga om
beskattningen av utgående hemvårdsbidrag förefaller tillämpningen vara
densamma som den som kommunalskattelagen ger utrymme för i fråga om
hemsjukvårdsbidrag.

Genom det senaste riksdagsbeslutet (enligt prop. 1987/88:176) kommer
det att stå helt klart att även hemvårdsbidrag - och inte enbart hemsjukvårdsbidrag
- blir skattefria när de utbetalas till den vårdbehövande. Detta
åstadkoms genom en enkel komplettering av kommunalskattelagen.

Att en vårdbehövande mot skälig ersättning skall kunna få hjälp av
exempelvis en pensionerad granne är bra. Det nyss nämnda riksdagsbeslutet

Mot. 1988/89

So233

14

lanserar en god tanke. I praktiken kommer den emellertid inte att leda till
önskat resultat. De orimliga marginaleffekter som pensionärernas extrainkomster
drabbas av i form av skatteskärpning och minskade bidrag, även vid
måttliga inkomster och ”förmögenheter”, hämmar intresset för många att
vara en hjälpande hand. Av den erbjudna ersättningen blir det med gällande
skatte- och bidragsregler knappast någonting över.

Vi har i annat sammanhang föreslagit särskilda åtgärder för att minska
marginaleffekterna för pensionärerna. Vi vill sålunda på nytt aktualisera
tanken på en generell skattefrihet för hemsjukvårds- och hemvårdsbidrag,
främst med hänsyn till konsekvenserna för pensionärer av en beskattad
ersättning. Möjligen kan skattefriheten tänkas bli förbehållen endast pensionärer.

Genom sitt val av vård styr patienten vart resurserna går. Enskild
serviceverksamhet måste få samma rätt till bidrag som inrättningar i
kommunal regi. Inkomstrelaterade taxor skall i princip inte förekomma.

Det faktum att en människa blivit pensionär innebär inte att han eller hon
blivit arbetsoförmögen. Tvärtom utgör pensionärerna många gånger samhällets
mest erfarna, mest välutbildade och rutinerade arbetskraft, var och en
inom sitt område. Intjänad pension är en sak. Möjligheten att få göra nytta
mot rimlig betalning även efter uppnådd pensionsålder en annan.

Det måste löna sig att arbeta - även för den som är pensionär. Det bör
övervägas att införa skattelättnader/skattefrihet för den pensionär som åtar
sig att fullgöra vissa uppgifter inom äldreomsorgen. Under alla förhållanden
bör många pensionärer kunna åta sig avlönade arbetsuppgifter inom
äldreomsorgen till glädje för alla berörda parter.

Det bör ankomma på regeringen att göra närmare överväganden och avge
förslag i dessa frågor.

15 Personalen - den viktigaste resursen

Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få arbetsområden
kommer man människor så nära. Arbetet sliter emellertid såväl psykiskt som
fysiskt.

I en tidningsintervju beskriver biskop emeritus Helge Brattgård personalsituationen
på följande tänkvärda sätt:

En viktig orsak till att det är kris i vården, är att personalen inte orkar längre.
De står inte längre ut med att tvingas värdera människor olika varje stund.
De bränns ut.

Helge Brattgård tar fram begreppet empati, inlevelse.

Ett begrepp som är viktigt, men som vi inte har tid med i dagens vård

Empati innehåller två plan: det första är att sätta sig in i annan människas
situation, hur en annan människa har det. Men det andra planet i empatin är
det viktigaste, nämligen att sätta sin in i hur en människa upplever hur hon
har det.

Det här är svårt och tar tid, men den tiden måste vi ge, eftersom en
människa är så mycket värd.

Personalbristen inom vårdsektorn, inte minst inom den tungarbetade
långvården, är svårhanterlig och allvarlig på många håll i vårt land, framför

Mot. 1988/89

So233

15

allt i storstadsregionerna. Vårdsektorn har med sitt löneläge fått det allt
svårare att konkurrera med främst det enskilda näringslivet. De stela
lönestrukturerna måste mjukas upp och anpassas till marknadens krav. Det
är viktigare att lyfta upp hela lönenivån än att nyanställa ytterligare personal
för att klara omsättningen.

För att öka ungdomars intresse av att arbeta inom hemvården bör man
sträva efter att:

- minska personalomsättningen,

- höja tjänstgöringsgraden,

- minska arbetsskadefrekvensen.

Dessutom fordras åtgärder som rör arbetsmiljön och som syftar till att
utveckla hemtjänsten i sin helhet.

Det kan gälla frågor om:

- bostädernas utrustningsstandard,
tillgången till tekniska hjälpmedel,

- tillgången till arbetsredskap,

- ”ryggskola” - gymnastik på arbetstid,

men också om:

möjligheterna att utvecklas i arbetet,

- att ha utrymme för egna initiativ,

- att få ta eget ansvar,
en definierad yrkesroll,
möjligheterna till samverkan med andra.

Att sådana krav tillgodoses är förmodligen minst lika viktigt för yrkets
attraktionskraft som lönenivå.

Det kommer likväl på sikt att bli personalbrist med hänsyn till åldersutvecklingen.
Det är angeläget att ansvariga huvudmän redovisar analyser av
personalbehovet på längre sikt, från 1990—2010 till att börja med. Vad
behöver vi, vad har vi brist på och hur skall arbetsmarknads-, invandringsoch
utbildningspolitik formas för att vårdsektorn skall kunna få den
kvalificerade arbetskraft som måste finnas? Det är ingen nyhet att antalet
personer över 70 år ökar mycket snabbare än befolkningen i sin helhet. Och
ökningen för dem som är över 90 år är starkast. Frågan är: hur måste
arbetsförhållandena och löneläget förbättras, och på vad sätt, för att
äldreomsorgen på 90-talet och framåt skall kunna bemannas med kvalificerad
personal?

De som arbetar inom äldrevården skulle tjäna på mångfald och flexibilitet.
För dem som valt att arbeta inom den viktiga vårdsektorn är möjligheten till
val av arbetsgivare nu mycket begränsad. Bl.a. innebär detta en hämsko för
utvecklingen av nya arbetsmetoder. Större möjligheter att byta arbetsplats
och att omsätta och utveckla egna idéer i fråga om vård och omsorg skulle
göra vårdyrkena mer attraktiva, vilket med tanke på rekryteringsproblemen
är nödvändigt. För personalen är det viktigt med flera alternativa arbetsgivare.
Det betyder mycket för vårdyrkenas status, vilket också leder till att hög
personalomsättning och sjukfrånvaro kan bringas ner.

Mot. 1988/89

So233

16

Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Det kan därför inte nog
framhållas att yrket som hemvårdare är viktigt och borde tillerkännas högre
status. Arbete i hemtjänsten måste bli ett eftertraktat yrke. Arbetet ställer
betydande krav, inte minst fysiskt och psykiskt, och lönen måste bli anpassad
därefter.

16 Utbildning

Utbildningen behöver förbättras. Detta gäller inte minst ergonomi, psykologi,
kost- och konsumentkunskap. En utbildning liknande den som ges vid
hushållsskolorna och lanthushållsskolorna skulle kunna vara lämplig. Inom
lanthushållsskolorna finns ett kursutbud som skulle vara lämplig fortbildning
för dem som i dag finns inom hemtjänsten.

Det råder i dag stora rekryteringsproblem till vårdutbildningarna över
huvud taget, men särskilt till sociala servicelinjen. Detta har tyvärr gjort att
antagningskraven sänkts betydligt, vilket inger oro. Det är ytterst angeläget
att uppmärksamma såväl rekryteringsbehoven som antagningskraven.

Kvaliteten i utbildningen är mycket viktig inom ett område där yrkesutövarna
kommer att svara för vård, omvårdnad och service till äldre, sjuka,
barn och handikappade i hemmen.

Såväl vad gäller vårdlinjen som sociala servicelinjen vill vi åter framföra
tanken på lämplighetsbedömning. En återgång till någon form av provelevtid,
som förekom i tidigare vårdutbildning, bör övervägas. Ett annat
alternativ vöre att införa en yrkesinriktad arbetspraktik som förkunskapskrav.
Även genomgångna specialkurser på gymnasiet bör kunna tillgodoräknas
i detta sammanhang. Att ställa ökade krav kan göra vårdyrkena mer
attraktiva och höja deras status.

En ytterligare neddragning av kvalitetskraven vore från vårdsynpunkt
nära nog katastrofal. Alla ansträngningar bör vidtas för att upprätthålla
kvaliteten i utbildningen och öka rekryteringen till ett yrkesområde som
vidgas i takt med att antalet äldre ökar, samtidigt som kommuner och
landsting satsar alltmer på vård och service i hemmen.

Formella yrkanden vad vi här anfört om vårdyrkesutbildningen i allmänhet
och utbildningen av personal som skall verka inom hemtjänsten i synnerhet
läggs i vår motion angående utbildningen inom hälso- och sjukvård.

17 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till att
alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav
ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande
offentligt bedrivna verksamhet,

2. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i socialtjänstlagen att
den enskildes valfrihet stärks i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av valfrihet och flexibilitet i
hemtjänsten,

Mot. 1988/89

So233

17

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än hemvården - både
social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård - hinner byggas ut,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
fortsatt nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör bringas att
upphöra och den personella och fysiska resurs som enskild dag- och
hemsjukvårdssverksamhet representerar tillvaratas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjerna för utbyggnad av gruppboende för
åldersdementa,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om taxor för social hemhjälp,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen,
samt

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införandet av en generell skattefrihet för
hemsjukvårds- och hemvårdsbidrag för pensionärer. *]

Stockholm den 23 januari 1989
Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cahtrine Haglund (m)
Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Inger René (m)

Per Stenmarck (m)
Ingegerd Troedsson (m)

Mot. 1988/89

So233

1 1988/89:Sk368

18

• Vr