Motion till riksdagen
1988/89:So260
av Rune Thorén och Rosa Östh (båda c)
Väntetiderna för intagning till frivillig
missbrukarvård
Narkotikamissbruket, den moderna tidens gissel, fortsätter att breda ut sig.
Detta gäller också utbudet av nya förödande preparat, t.ex. kokain samt
crack (en drog som man framställer av kokain som just nu skapar enorma
sociala problem i t.ex. USA). HIV-smitta och AIDS har gett främst sprutnarkomanerna
en ny och allvarlig dimension. Den fortfarande ohämmade
prostitutionen har också sin del i narkotikamissbruket.
Samhällsinsatserna gällande missbrukarna är nog så omfattande. Naturligtvis
är kriminaliseringen ett steg i rätt riktning. Men den ställer också
stora krav på samhället om åtgärden inte bara ska bli en ”pappersreform”.
Socialtjänsten har i sammanhanget fått en omfattande uppgift att i den
nya lagens anda ta initiativ som en uppsökande myndighet. Ambitionen att
ta sig an missbrukre har resulterat i en rad åtgärder från samhällets sida när
det gäller att avgifta och rehabilitera den narkotikaberoende. Den viktigaste
faktorn i det arbetet är tvivelsutan den drabbades egen vilja och ambition
att "lägga av”. När en sådan motivering föreligger — vilken förmodligen
inga tvångsåtgärder kan framkalla — finns alla förutsättningar för framgång
och gott resultat i rehabiliteringen.
Missbrukarens motivation nonchaleras i vissa fall på grund av att ”experter”
ska rådfrågas osv. och hela projektet rinner ut i sanden. Den missbrukare
som kommit till insikt om sin situation och erbjuder resp. socialnämnd en
plan och lösning att komma i från sitt missbruk, ska få besked om detta är
möjligt inom 3 arbetsdagar.
Bristen i det nuvarande systemet av åtgärder från socialtjänstens sida är
tvivelsutan de långa väntetiderna mellan initieradndet av planerade åtgärder.
En missbrukare som av skilda orsaker plötsligen känner sig motiverad
för ”att lägga av” och ingå i behandling får ofta efter kontakten med sin
socialsekreterare vänta i flera veckor innan någon åtgärd kommer till stånd.
Denna ordning får självklart till följd att vederbörande hinner förlora sin
motivation att bryta sitt missbruk.
Naturligtvis kan fördröjningar i vårdkedjan vara ett utslag av en ineffektiv
byråkrati men säkert också otillräckliga resurser vad gäller vårdplatser
o.d.
I detta läge bör samhället tveklöst använda sig av enskilda ideella organisationer
som innehar tillstånd från länsstyrelserna — Hem för vård eller
boende — och som med kort varsel kan gå in snabbt och erbjuda respektive
socialnämnd/distriktsnämnd behandling för denna hjälpsökande individ.