Trafficking

Motion 2003/04:Ju290 av Inger René m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbete med EU-länderna förbättra brottsbekämpningen när det gäller trafficking.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbete med EU-länderna utarbeta program för återanpassning av kvinnor och barn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen skall få resurser för att beivra dessa brott.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att underlätta för kvinnorna att biträda myndigheterna genom att vittna om brottsliga gärningar.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frågan om vem som skall finansiera och ansvara för kvinnornas uppehälle i väntan på dom.1

1Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SfU.

Motivering

De organiserade kriminella människosmugglarna har upptäckt ett nytt tillväxtområde – Norden – för skrupelfri handel med människor. Detta är en modern form av slaveri. Det beräknas att fyra miljoner människor är utsatta för människohandel över hela världen. Bara inom EU uppskattas antalet till 500 000. Kriminella grupper tjänar minst 70 miljarder kronor varje år på denna barbariska handel.

I de länder varifrån kvinnor ”rekryteras” – oftast från forna Öst- och Centraleuropa och Thailand – råder det fattigdom och arbetslöshet. De luras som regel med löfte om välavlönade arbeten på restauranger eller liknande. Vanligtvis förbinder sig kvinnorna att ersätta agenten för utgifter han haft för att arrangera resan. Det är inte ovanligt att agenterna sedan säljer kvinnorna till mellanhänder och transportörer. Kvinnorna blir ofta utsatta för hot, fysisk och psykisk misshandel som ibland t.o.m. leder till mord. Metoderna med att förslava kvinnor är mycket brutala.

När dessa kvinnor kommer till destinationslandet fråntas de sina identitetshandlingar, hålls inlåsta och tvingas att prostituera sig. Hallickarna tar hand om inkomsten. Handel med kvinnor är väl planerad och organiserad. Då efterfrågan på sexuella tjänster är stor blir handeln lukrativ för brottssyndikaten. Den organiserade brottsligheten arbetar över nationsgränserna. Att bekämpa den är därför inte en fråga för ett enskilt land utan det krävs ett samarbete över nationsgränserna.

Enligt Rikspolisstyrelsen använder en del av organisatörerna samma kanaler som finns t.ex. för narkotikahandeln. Internationellt anses handel med kvinnor vara den tredje största inkomstkällan efter smuggling av vapen och narkotika. Det är inte kvinnorna som blir ekonomiskt framgångsrika utan de välorganiserade kriminella ligor som organiserar denna handel.

Gränskontrollen när det gäller handel med kvinnor är nästan obefintlig förutom vid de stora färjelägena. Den uppmärksammas inte vid flygplatserna. Kustbevakningen och Migrationsverket uppmärksammar inte området alls. Gränskontrollanterna har t.ex. inga riktlinjer och handlingsplaner saknas för hur de skall agera för att förhindra handel med kvinnor. Skall denna handel kunna stoppas måste kunskap förmedlas till gränskontrollanter och poliser som arbetar på fältet.

Sverige bör bli ett föregångsland när det gäller lagstiftning, kunskapsuppbyggnad och information om handel med kvinnor.

Då måste vi angripa de bakomliggande orsakerna till hanteringen: fattigdom, arbetslöshet och könsdiskriminering. Vi måste ytterligare förbättra brottsbekämpning och rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna i EU.

Vi måste också tillsammans med de övriga EU-medlemmarna och länderna i Östeuropa utarbeta program som syftar till att hjälpa de kvinnor och barn som blivit offer för människohandel att kunna återanpassas till ett värdigt liv.

Vi måste ge polisen öronmärkta pengar för denna typ av brott.

Vi måste underlätta för kvinnor som biträder myndigheterna när det gäller att få fällande domar mot dem som sysslar med människohandel. Juridisk hjälp, vittnesskydd och tillfälligt uppehållstillstånd kan säkerställa att offren kan vittna om smugglarens brottsliga gärningar. En fråga som därvid måste lösas är vem som skall finansiera och ansvara för dessa kvinnors uppehälle i väntan på dom.

Stockholm den 30 september 2003
Inger René (m)
Anita Sidén (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)