Sveriges regionala indelning

Motion 2001/02:Bo293 av Anders Björck (m) och Yvonne Ångström (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen hos regeringen begär en förutsättningslös genomgång av hur Sveriges framtida regionala indelning skall se ut och förslag till hur denna skall genomföras.

Ett litet land med komplex organisation

En gång i tiden var länsindelningen stommen i all offentlig regional verksamhet. Ibland kunde flera län bilda större regioner inom den statliga sektorn. I dag har vi ett sammelsurium av olika gränser för den offentliga regionala verksamheten. Alla följer sitt eget huvud, trots att Sverige är ett befolkningsmässigt litet land men med stor yta.

Den stora ytan motiverade förr en omfattande regional organisation. Under Axel Oxenstiernas 1630-tal var det nödvändigt för bl.a. skatteindrivningen och det ständiga behovet av nya rekryter till krigsmakten. Något märkligare är att Oxenstiernas länsindelning i sina huvuddrag har hållit sig in i våra dagar.

I Skåne och Västra Götaland har förvisso betydande förändringar skett, men Hebys eventuella förflyttning från Västmanlands till Uppsala län visar hur känsliga även mindre förändringar kan vara.

Militären har sin territoriella indelning. Banverket och Vägverket har sina egna, liksom Luftfartsverket och så vidare, och så vidare.

Naturligtvis har rättsväsendet sin egen regionala indelning. Den som roar sig med att lägga genomskinliga papper med Sveriges regionala indelning ovanpå en Sverigekarta finner snabbt att gränserna är så många att det blir svårt att se själva underlaget.

Svenska staten håller sig år 2001 med ett otal olika indelningar. Förvisso kan vårt lands storlek vad gäller ytan motivera en viss regionalisering, men knappast i den enorma mångfald och utan inbördes koordinering som vi har i dag.

Indelningen tillhör ett svunnet samhälle

Mycket av den vildvuxna svenska regionala indelningen grundar sig på överväganden hos ett svunnet samhälle där avstånden och de bristfälliga kommunikationerna gjorde det nödvändigt med en långt driven regionalisering. Den gamla länsindelningen med mäktiga landshövdingar som centralmaktens förlängda arm bygger på att kungen på plats måste ha pålitligt folk, eftersom brev med instruktioner från huvudstaden kunde ta veckor innan de nådde fram.

Men dagens Sverige bygger på en annan infrastruktur. Axel Oxenstierna hade inte tillgång till snabbtåg och flyg, e-post, fax, telefon, radio och TV. Inte ens i vårt moderna samhälle finns det någon anledning att anta att utvecklingen har stannat. Nej, vi kommer framöver att få se alltmer utvecklade och förfinade metoder för resor och kommunikation. Den utvecklingen knyter oss samman, den gör Sverige mindre.

Näringslivet har successivt anpassat och slimmat sina regionala organisationer, framför allt genom användandet av den nya kommunikationstekniken. En konsekvens av det är att ”mellanskikten” har försvunnit. Det finns knappast några framgångsrika företag som behållit de organisationer de hade på 1950- och 1960-talen.

Problemet med den offentliga indelningen ligger inte minst i att den är föga konsekvent och att överlappningsproblemen är omfattande. Riksdagen, regeringen eller ett statsråd har inte till sitt förfogande en statlig regional organisation med sammanfallande gränser och de regionala ledningarna samlade på samma orter.

Det kan hävdas att olika verksamheter har olika förutsättningar och därför själva skall få ha sista ordet om gränser och var de regionala huvudkontoren skall ligga. Resonemanget kan låta bestickande. Men man glömmer då att den offentliga verksamheten faktiskt är till för landets samlade behov. De totala effektivitetsvinsterna måste också beaktas.

Överlappande indelning passar inte det moderna samhället

Nuvarande ordning leder till att regionala satsningar kan bli svåra att genomföra med kraft genom att gränserna för de totala aktiviteterna inte sammanfaller. Den tiden är sedan länge förbi då till exempel ett regionalpolitiskt initiativ bara omfattade en enda offentlig verksamhet. Myndighetsutövningen blir ineffektiv när gränserna spretar och det saknas ett upparbetat samarbete mellan olika verk som borde utgöra en gemensam region.

Rekordåren under 1900-talets mitt ledde till en stark regionalisering, utan att denna särskilt ofta också ledde till stärkt regionalt inflytande. I praktiken stannade makten kvar i Stockholm över inriktning och resurser, medan stora regionala organisationer byggdes upp för verkställigheten.

Samtidigt försummades samordningsaspekterna. Resultatet av starka verkschefer och svaga statsråd blev en splittrad och egensinnig utveckling hos den statliga regionala verksamheten. De flesta verk fick helt enkelt som de ville. Värnandet av totalbilden gick förlorad p g a avsaknaden av nationell samordning.

Därför står vi nu med en totalt sett mindre rationell form för den offentliga sektorns regionala verksamhet. Ingen har i dag en ordentlig överblick över de kostnader och effektivitetsförluster som är följden av detta för det svenska samhället.

En ny organisation för offentlighetens Sverige

Regeringen bör därför ges i uppdrag att förutsättningslöst analysera om vi i Sverige verkligen behöver en så omfattande och föga sammanfallande offentlig sektor som vi, utan att egentligen ha fattat ett övergripande beslut om saken, faktiskt har.

Det är nu hög tid att efter vederbörlig genomgång dra nödvändiga slutsatser och genomföra konkreta åtgärder; detta för att Sverige skall klara framtiden med en effektiv, enhetlig och sammanfallande offentlig sektor.

En sådan totalgenomgång av hur vi skulle kunna indela och organisera den offentliga verksamheten i Sverige har knappast gjorts sedan Axel Oxenstiernas tid. Självfallet skulle ett sådant arbete väcka bestämt motstånd. Varje byråkrati utvecklar ju sin största kreativitet när den är hotad och skall motivera sin befintliga existens, omfattning och organisation.

Men vi kommer inte undan. Den offentliga sektorns verksamhet ute i landet är ett lappverk. Den kommer att möta krav på ökad effektivitet i takt med att avregleringar och privatiseringar genomförs. Den kommer, till skillnad från tidigare, att konfronteras med en stark EU-byråkrati. Det behövs kompetenta svenska motparter, också regionalt, om de europeiska möjligheterna och rättigheterna fullt ut skall kunna utnyttjas.

En total genomgång av här skissat slag skulle ge riksdagen och andra centrala organ möjligheten att ta ett helhetsgrepp på den svenska verkligheten på området. Möjligheten finns att ta beslut om långsiktigt hållbara nationella lösningar i stället för att tvingas syssla med detaljproblem.

Riksdagen bör därför beställa en förutsättningslös genomgång av hur Sveriges framtida regionala indelning skall se ut och förslag till hur detta skall genomföras.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 21 september 2001
Anders Björck (m)	Yvonne Ångström (fp)