Svensk forskningspolitik och samverkan med EU

Motion 2001/02:Ub457 av Gunnar Goude m.fl. (mp)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning
2001-10-05
Numrering
2001-10-05
Hänvisningsförslag
2001-10-05
Utskottsförslag
2001-10-05
Granskning
2001-10-05
Registrering
2001-10-05
Hänvisning
2001-10-11
Bordläggning
2001-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om svensk forskningspolitik och samverkan med EU.

Motivering

I Sverige värnar vi om forskningens frihet. Regering och riksdag anslår medel till vetenskapsområden och lämnar till forskarna själva att inom de olika vetenskapsgrenarna bedöma vilka projekt som i kraft av kvalitet och utvecklingspotential skall få anslag. Kravet på balans mellan riksdagens möjlighet att styra medel till olika vetenskapsområden och forskningens frihet är väl tillgodosedda.

EU avsätter en stor del av sina resurser, d v s medlemsländernas avgifter, på forskning. EU bestämmer vilka forskningsområden som skall stödjas (i s k ramprogram) och delar ut anslag enligt ett förfarande som ingalunda uppfyller de krav vi i Sverige har på forskarnas frihet att själva avgöra vilka ämnesområden och vetenskapliga projekt som skall beviljas anslag. Summan som på detta sätt rinner förbi den svenska hanteringen av skattemedel för forskning är mycket stor, i genomsnitt ca 3,5 miljarder per treårsperiod för de senaste ramprogrammen, att jämföra med t ex de 1,7 miljarder som årligen anslås till Vetenskapsrådet av riksdagen. Det finns de som utropar Sverige som vinnare ”i kampen om EU:s forskningsmedel” då vi hör till de länder som i stort sett får tillbaka forskningspengar i proportion till vår medlemsavgift. I själva verket är det en förlust att en så stor del av skattefinansierad svensk forskning till sitt innehåll styrs av EU. Vid ett närmare skärskådande av EU:s makt över svensk forskningspolitik mörknar dessutom bilden avsevärt.

EU har ett krav på motprestation från den som får ett forskningsanslag. Mottagaren skall själv skjuta till en lika stor summa som anslaget från EU. Det betyder i klartext att EU inom ett ramprogram har makten att bestämma över, inte 3,5 miljarder, utan över 7 miljarder av svenska skattemedel för forskning. Dessutom ställer inte EU upp på att betala mer än en mycket liten del av det påslag för administrativa kostnader som varje universitet skall ta ut från externa forskningsanslag. Dessa utgör drygt 20 procent av anslaget. Därmed beslutar EU om upp emot 8 miljarder av den svenska forskningsbudgeten, svenska skattemedel som undandras från Sveriges riksdags forskningspolitik och de svenska forskningsrådens handhavande. EU bestämmer alltså över mer forskningsmedel än hela årsanslaget till svensk grundforskning via den svenska statsbudgeten (anslaget till Vetenskapsrådet med ämnesråden för humanistisk–samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig–teknisk och medicinsk forskning).

Till detta kommer även andra åtgärder som gagnar EU:s ekonomi på medlemsländernas bekostnad, – så tar t ex EU hem mycket stora räntevinster genom att konsekvent betala ut beviljade anslag i efterhand och undgår vissa administrativa kostnader genom att lägga ansvar för information och utvärdering på medlemsländerna.

EU:s metod att ta över stora delar av medlemsländernas forskningspolitik genom att ta makten över forskningsmedlen förstärks ytterligare genom att EU binder upp de mest framstående forskarna. Sverige är ett litet land och har ett litet antal högt kvalificerade forskare. Genom att i första hand anslå medel till denna grupp så binder EU upp många av de svenska spetsforskarna för arbete i sina projekt medan de svenska universiteten får betala deras lön, sociala avgifter, etc. Därmed minskar också resurserna i form av tillgång på kvalificerade forskare för den fria forskning som finansieras via de svenska forskningsråden.

Mot denna bakgrund hävdar Miljöpartiet att regeringen i EU bör agera för att EU:s medel anslagna för forskning drastiskt minskar. Helst bör de återgå direkt till medlemsländerna i form av minskade medlemsavgifter. Med tanke på att flera tidigare svenska ”motfinansiärer” från och med i år upphör med sitt EU-engagemang så bör man också överväga att minska det svenska deltagandet i EU-projekt för att inte med nuvarande budgetramar tvingas nedprioritera svensk grundforskning. Ett annat sätt att återta en del av kontrollen över forskningspolitiken är att skapa inhemska rutiner för styrning av den EU-finansierade forskningen, t ex genom att samordna forskningsansökningar till EU och forskningsrådens medelsstyrning. Därmed skulle delar av den EU-finansierade forskningen kunna ingå som en del i den svenska forskningspolitiken och forskningsrådens verksamhet. Detta är en angelägen uppgift för Utbildningsdepartementet och forskningsråden i framtiden.

Om EU:s hantering av våra forskningsmedel och vår forskningskompetens skulle medföra högre kvalitet i forskningen eller skulle innebära en värdefull internationell solidaritetshandling så skulle man kunna diskutera om inte nackdelarna delvis kunde uppvägas av viktiga fördelar. Situationen är emellertid snarast den motsatta. EU:s hantering av forskningsmedlen är byråkratiskt tillkrånglad med mycket hemlighetsmakeri och tvivelaktiga rutiner och med målet att stärka det överstatliga greppet och öka konkurrenskraften gent­emot länder utanför EU. Deltagande i EU:s forskningsverksamhet innebär sannolikt också en risk för att svensk forsknings samverkan med forskare från nationer utanför EU försvåras.

Om Sveriges deltagande i EU:s forskningsverksamhet skulle kunna inskränkas till för medlemsländernas särskilda gemensamma uppgifter och samgående för finansiering av större forskningsenheter, vars storlek överstiger ett enskilt lands kapacitet (t ex CERN), skulle med ett enda drag anslagen till Vetenskapsrådet kunna fördubblas, från 1,7 till 3,4 miljarder kronor per år. Det skulle också innebära en betydande vinst för svensk forskning i stort genom minskade kostnader för administration, ökad vetenskaplig kvalitet och en återgång till en ordning där Sverige själv beslutar om landets forskningspolitik. Miljöpartiet föreslår att regeringen aktivt verkar för en sådan utveckling.

Stockholm den 4 oktober 2001

Gunnar Goude (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)


Yrkanden (1)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om svensk forskningspolitik och samverkan med EU.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.