Strukturproblemen i Bergslagen
Motion 1985/86:A494 Lars De Geer m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1985/86:A494
Lars De Geer m. fl. (fp)
Strukturproblemen i Bergslagen
Mot.
1985/86:A494
Sedan andra världskrigets slut har olika landsdelar och vissa orter i Sverige
drabbats av mer eller mindre permanenta konjunkturförsvagningar, ofta
beroende på strukturkriser inom ett alltför ensidigt näringsliv. Längst har
delar av Norrlands inland - och då i synnerhet Norrbottens län - befunnit sig i
en sådan krissituation, men under senare år har även enstaka orter drabbats
på i princip samma sätt. Sålunda har den världsvida krisen för skeppsbyggnadsindustrin
framtvingat varvsnedläggningar även i vårt land, hittills
framför allt i Landskrona och Uddevalla. Men i dag är även varven i
Göteborg och Malmö illa ute, även om dessa genom sitt läge i storstadsregioner
inte kommer att försämra arbetsmarknadssituationen på samma allvarliga
sätt som i de förut nämnda orterna, där varven varit de helt dominerande
arbetsgivarna i sina hemorter.
Den svenska stålindustrin, som under mellankrigsperiodens första 15 år
befann sig i ett nära nog permanent kristillstånd, upplevde under åren
1935-1965 en trettioårig blomstringsperiod. I hög grad bidrog härtill
upprustningen före kriget, själva kriget och framför allt det stålslukande
återuppbyggnadsarbetet efter bombkrigets härjningar i England och på
Europas kontinent. Förutom återuppbyggnadsarbetet krävde även investeringar
i ny industri, i nya bostäder och framför allt i en förbättrad
infrastruktur (vägar, broar, järnvägar, hamnar, dammar och kraftverk)
mycket och ofta även kvalificerat stål. Den även under kriget utbyggda och
helt oförstörda svenska järnhanteringen befann sig under denna period i ett
utmärkt läge ur marknadssynpunkt, något som utnyttjades genom en mycket
kraftig kapacitetsökning under perioden i fråga. Bl. a. tillkom de stora, nya
handelsstålverken i Luleå och Oxelösund då, men även i Bergslagen gjordes
stora investeringar. Eftersom stålindustrin där helt är förlagd till orter
belägna i vidsträckta glesbygder framtvingade industrins satsningar nästan
alltid också stora samhälleliga satsningar på bostäder, skolor, sportanläggningar
och på service i största allmänhet. Bruken i Bergslagen blev
blomstrande samhällen, detta trots att de ofta geografiskt låg i avsides
belägna bygder. Detta senare omdöme gällde i all synnerhet ett trettiotal
orter som växt upp runt järnmalmsgruvor, vilka självfallet blivit lokaliserade
till de platser som av naturen utrustats med brytbara malmer.
Under decenniet före den första oljekrisen - i grova drag mellan 1965 och
1975 - började den internationella stålkonjunkturen att försämras. Detta
visade sig till att börja med framför allt i en ökande konkurrens både mellan
olika länders stålindustri och mellan de olika stålföretagen inom varje land. 1
1 Riksdagen 1985/86.3sami. Nr A494
Inte förrän 1976 började det gå upp för stålföretagen att hela marknadsläget Mot. 1985/86
var på väg att radikalt försämras! Återuppbyggnadsarbetet var färdigt, A494
infrastrukturen utbyggd och exporten av stål till utvecklingsländerna bromsades
upp. Detta senare berodde på tre olika faktorer: Japans framväxt till ett
effektivt stålexportland, färdigställandet av nya, moderna stålverk i utvecklingsländerna
och - sist men inte minst - dessas brist på utländska valutor för
stålinköp utifrån. Situationen fortsatte dessutom att förvärras genom att
industriländernas stålindustrier år 1976 var engagerade i en intensiv investeringsaktivitet,
som medförde att den redan för stora kapaciteten fortsatte att
ökas i rask takt under ytterligare fem år, i takt med att de nya anläggningarna
blev insatta i drift.
Under de senaste tio åren har alla - industrin likaväl som myndigheterna i
olika länder - förstått att industriländernas stålindustri råkat in i en allvarlig
strukturkris, som dessutom såg ut att kunna bli mycket långvarig. Statliga och
överstatliga organisationer - framför allt inom EG - började nu att på allvar
engagera sig i stålproblemen, till att börja med genom att upprätta fastställda
minimipriser för olika produkter. Överkapaciteten var dock så stor, att dessa
inte kunde upprätthållas utan måste kompletteras med en kvotering av
tillåten produktion, utlagd på olika verk. Det visade sig dock snabbt, att drift
med endast delvis utnyttjad kapacitet var oekonomisk för alla! I dag har man
därför enats om, att det enda långsiktiga botemedlet mot strukturkrisen inom
stålindustrin är att minska dess kapacitet genom nedläggningar av hela eller
delar av olika stålverk. Olika mål har därvid fastställts för olika länder, men
det enda land som hittills verkligen genomfört en effektiv kapacitetsneddragning
är England, där stålkapaciteten genom ett drastiskt nedläggningsprogram
sänks från 25 miljoner ton per år till 15 miljoner ton. Trots ungefär
samma målsättning har de flesta andra stålländer - under allehanda ursäkter
- ej ännu följt Englands exempel fullt ut. I stället har man, särskilt i
Frankrike, Italien och Spanien, valt att täcka stålindustrins förluster genom
stora insatser av skattepengar till sina med förlust gående stålföretag.
Under 1984-1985 har en internationell högkonjunktur, kraftigt uppbackad
av enorma exportmöjligheter för stål till USA med dess övervärderade
valuta, åstadkommit en viss lindring i stålkrisen. Tyvärr torde denna dock
vara helt temporär: industriländernas ”stålkostym” är fortfarande flera
nummer för stor, och en våg av nedläggningar är fortfarande att vänta då
konjunkturen åter vänder nedåt. Den sociala effekten av dessa förvärras av
det faktum, att även små stålföretag oftast är stora nog att helt dominera
arbetsmarknaden på den ort där de är förlagda. I exempelvis Lothringen i
Frankrike är hela provinsen nästan helt beroende av gruv- och stålindustrin,
vars nedläggning där blir liktydig med en dödsdom över en hel region. Här
må slutligen konstateras, att dagens stålkris är ett internationellt problem, vi
är alltså ingalunda ensamma med våra stålproblem i Sverige, något som för
övrigt gör dem än svårare att lösa...
Situationen i Sverige
De första stålföretagen som drabbades av stålkrisen i Sverige var de tre stora
handelsstålverken NJA i Luleå, Oxelösunds järnverk (tillhörigt Gränges) 2
och Domnarvets järnverk (tillhörigt Stora), samtliga fullt integrerade så att Mot. 1985/86
man började tillverkningen med järnmalm och drev den vidare till handels- A494
färdigt stål. Dessa räddades från finansiell förintelse genom att Svenskt Stål
AB (SSAB) bildades med omfattande statliga insatser (proposition 1977/
78:87). En viktig del av dessa insatser var uppläggandet av en strukturplan för
det nya företaget, som innebar nedläggning av stora delar av den gamla
produktionsapparaten samtidigt som mycket stora investeringar gjordes i ny
utrustning, framför allt för tunnplåt i Domnarvet. Avsevärda nedskärningar i
personalstyrkan genomfördes också, vilket tillsammans med de personalbesparande
investeringarna innebar att produktiviteten per anställd nära nog
fördubblades under en femårsperiod. Den svenska handelsstålindustrin fick
genom bildandet av SSAB en tidsenlig struktur, även om de skrotbaserade
verken i Smedjebacken, Boxholm och Halmstad ej berördes under detta
tidsskede. Då även dessa tas med i bilden torde ytterligare strukturförändringar
bli aktuella, berörande långa produkter i allmänhet och armeringsstål i
synnerhet.
En helt annan och mycket svårare situation har under tiden uppstått för de
svenska kvalitetsstålverken, framför allt beroende på att dessa sedan länge
avsätter större delen av sin produktion på export. Konkurrensen på den
internationella marknaden för kvalitetsstål har i hög grad skärpts genom att
ett antal utländska stålföretag försökt komma ur krisen för handelsstålet
genom att i stället lägga om sin tillverkning mot kvalitetsstål, samtidigt som i
första hand USA valt att skydda sin egen kvalitetsståltillverkning genom
införande av kvoter och specialtullar.
Bedömandet av de svenska kvalitetsståltillverkarnas situation försvåras
dessutom av det faktum, att kvalitetsstålet inte alls är en enhetlig produkt på
det vis som handelsstålet är. Ett företag som Sandviken, med sin tyngpunkt
lagd på hårdmetall, går sålunda fortfarande alldeles utmärkt samtidigt som
tillverknignen av rostfritt material (numera på ett riktigt sätt omstrukturerad
till Avesta) kämpar med betydande lönsamhetsproblem. Mellan dessa
ytterligheter finns ett antal företag med varierande lönsamhet som tillverkar
verktygsstål (Uddeholm), snabbstål (Söderfors, Långshyttan), elektroplåt
och smide (Surahammar, Björneborg), motståndstråd och fästelement
(Bulten Kanthal), bilkomponenter (Karlskoga, Wirsbo) och stålgjutgods
(Hagfors, Kolsva, Åker). En alldeles speciell situation föreligger slutligen för
de två av SKF ägda tillverkarna av kullagerstål och låglegerat material,
Hellefors och Hofors, det senaste ansett som världens största kvalitetsstålverk.
Sist - men förvisso inte minst - måste situationen för landets järnmalmsgruvor
beröras. Dessa var 1965 till antalet 39, men är 1985 endast 4!. Av dessa
ligger Kiruna och Malmberget i Norrbottens län, en region som ur
arbetsmarknadssynpunkt sedan länge ägnats stora satsningar och mycket
omtanke av statsmakterna. Av de återstående ligger Grängesberg centralt i
Bergslagen, medan Dannemora ligger i detta områdes utkant men ur
transportsynpunkt fördelaktigt nära kusten. Kvar att beakta blir då ett
trettiotal under de senaste årtiondena nedlagda gruvor med tillhörande
samhällen, av vilka de som är belägna nära andra tätorter blivit ”sovstäder”
till dessa medan de ensligt belägna blivit ”spökorter” utan skönjbar framtid. 3
1 * Riksdagen 1985/86.3 sami. NrA494
Gemensamt för de nedlagda gruvorna var det faktum, att de huvudsakligen Mot. 1985/86
sålde sin malm till de stålverk i Bergslagen som då ännu förbrukade järnmalm A494
i sina masugnar och järnsvampverk. Denna förbrukning har i dag nästan helt
upphört, även om en ny teknologi fortfarande kan medföra en renässans för
järnsvampstillverkningen. Denna blir dock - i så fall - lokaliserad antingen
till orter med stort behov av överskottsvärme, eller till regioner där naturgas
är tillgänglig. Dessa villkor uppfylls ej i Bergslagen, varför något återöppnande
av någon nedlagd järnmalmsgruva där knappast kan bli aktuellt under
överblickbar framtid.
Vilka områden bör hänföras till Bergslagen?
Ovan har i viss detalj tecknats en bakgrund till dagens ännu icke övervunna
krissituation för Sveriges järnhantering. Denna kris har till alldeles övervägande
del drabbat ett bälte av Mellansverige som börjar vid Östersjökusten
söder om Gävle och sträcker sig till gränsen mot Norge i Värmland, sedan
gammalt benämnt Bergslagen. Problemen inom detta område är likartade
och bör från det allmännas sida behandlas med samfällda och systematiska
åtgärder. För att dessa skall bli rättvisa ur regional synpunkt måste
Bergslagens omfattning geografiskt fastställas, vilket i viss mån skett i
regeringens proposition 1983/84:157. Enighet råder därvidlag rörande det
stora flertalet kommuner som bör ingå under begreppet ”Bergslagen”, med
undantag blott för de tre kommunerna Hedemora, Hallstahammar och
Eskilstuna.
Hedemora bör ingå, emedan järnbruksorterna Vikmanshyttan och Långshyttan
ligger inom kommunen. Vikmanshyttan var ett av de första järnbruk
som lades ned i Sverige under den nuvarande stålkrisen, och det blev då
föremål för omfattande insatser från såväl statens som de privata ägarnas
sida. Omstruktureringen av ortens näringsliv såg till en början ut att lyckas,
men har senare gått sämre och bl. a. drabbats av ett par konkurser.
Långshyttan är fortfarande ett igång varande järnbruk, men har fått
vidkännas mycket svåra förluster av arbetstillfällen.
I Hallstahammar har ett skrotbaserat järnverksföretag lagts ned, och även
vid storföretaget Bulten Kanthal har icke obetydliga nedskärningar genomförts.
Trots att kommunen ligger relativt nära de expansiva industristäderna
Västerås och Köping bör den därför ingå i den Bergslagsregion som denna
motion behandlar.
Eskilstuna slutligen är en stor industristad med ett betydande befolkningsunderlag.
Orten har drabbats av en halvering av personalstyrkan vid Nyby
järnverk i Torshälla, men denna personalminskning motiverar knappast att
hela orten inräknas i Bergslagen! Ju snävare detta område definieras, desto
större resurser kan sättas in per capita i avhjälpande åtgärder.
Kvar att inräknas i regionen Bergslagen skulle då bli de i tabellen nedan
redovisade kommunerna, för vilka vissa statistiska uppgifter samtidigt
redovisas:
4
Mot. 1985/86
Folkmängd den Minskning eller ökning aaqa
31/12 1985 1980-1984 1985 A4V4
Avesta | 24 971 | - 818 | - 346 |
Smedjebacken | 13 276 | - 65 | - 52 |
Ludvika | 29 918 | - 1 421 | - 361 |
Hedemora | 16 899 | - 76 | - 89 |
Hagfors | 16 482 | - 818 | - 206 |
Munkfors | 4 807 | - 242 | - 82 |
Filipstad | 13 701 | - 681 | - 209 |
Storfors | 5 333 | - 94 | - 78 |
Kristinehamn | 26 118 | - 621 | - 244 |
Hällefors | 9 837 | - 605 | - 137 |
Ljusnarsberg | 6 656 | - 222 | - 131 |
Lindesberg | 24 633 | - 75 | - 237 |
Degerfors | 11 907 | - 231 | - 107 |
Karlskoga | 35 028 | - 1 644 | - 142 |
Norberg | 6 487 | - 292 | - 64 |
Fagersta | 13 994 | - 919 | - 205 |
Skinnskatteberg | 5 262 | 64 | - 24 |
Hallstahammar | 16 844 | - 1 203 | - 192 |
Hofors | 12 365 | - 713 | - 94 |
Sandviken | 40 421 | - 2 116 | - 357 |
Tierp | 19 815 | - 625 | - 171 |
Östhammar | 21 156 | + 166 | - 42 |
| 375 910 | -13 379 | -3 570 |
Några krakteristiska drag beträffande Bergslagen
De i tabellen redovisade 22 kommunerna, som per den 31 december 1985
hade totalt 375 000 invånare, ligger i inte mindre än sex olika län. I intet av
dessa ingår residensstaden i Bergslagen! Falun, Karlstad, Örebro, Västerås,
Gävle och Uppsala ligger alla utanför denna, och ofta dessutom i en från
näringslivssynpunkt aktiv och välmående bygd. Detta förhållande har utan
tvekan medverkat till att krisen i Bergslagen inte alls rönt den uppmärksamhet
som dess omfattning skulle motivera! Motsvarande situation har i
Norrbottens län och i Landskrona och Uddevalla kommuner förorsakat
statliga och privata insatser av en betydande omfattning, som hittills inte alls
har någon motsvarighet i det på konkret innehåll mycket magra Bergslagsprogram
som bl. a. redovisas i proposition 1983/84:157.
Ur sysselsättningssynpunkt är dagens stålkris ingalunda den enda olycka
som drabbat Bergslagen! Mekaniseringen av skogsarbetet i de utpräglade
skogslän som ingår i området har inneburit ett bortfall av många arbetsplatser,
och därtill har - vilket förvisso även skett i andra län - ett antal sågverk,
trähusfabriker och snickerier nedlagts där. Även jordbruket har rationaliserats,
med ty åtföljande minskning av arbetskraftsbehovet. Det är sannolikt
att fler arbetsplatser försvunnit i Bergslagen av dessa anledningar än vad som
försvunnit genom stålkrisen inom den till området lokaliserade järnhanteringen!
Karakteristiskt för dagens arbetsliv i Sverige är det förhållandet att i många
familjer båda makarna behöver arbeta för att familjens ekonomi skal! gå
ihop. Detta kräver i första hand en väl utbyggd kommunal service i fråga om
barnomsorg, något som redan finns på de flesta bruksorterna. Men i andra 5
hand - och lika viktigt - krävs tillgång till för kvinnor lämpliga arbetsplatser. Mot. 1985/86
Här har Bergslagens industriorter ett svårt handikapp, eftersom sysselsätt- A494
ningen till väsentlig del ligger inom tung industri och skogsbruk, båda
områden där manliga yrken dominerar - trots berömvärda insatser för att
justera arbetsplatserna så att de även kan skötas av kvinnor. Näringslivsstrukturens
ensidiga inriktning mot manliga yrken har skapat en besvärande
obalans mellan könens arbetsmöjligheter i Bergslagen, vilket måste beaktas
vid insättandet av olika åtgärder inom området.
Sist men icke minst bör påpekas, att folket i Bergslagen hittills har haft en
mentalitet visavi företagandet som avviker från landet i övrigt, och i särskilt
hög grad från mentaliteten i orter som Gnosjö och Anderstorp! Man har
under generationer vant sig vid att ett stort företag dominerat näringslivet i
bygden och att egen företagsamhet i stort sett uppbyggdes på att ge service åt
detta storföretag. Egna initiativ på från det dominerande företaget helt
åtskilda verksamhetsområden var sällsynta och uppmuntrades ofta inte av
omgivningen. Under senare år har åtskilliga initiativ tagits som avviker från
denna föråldrade mentalitet, bl. a. i stor skala i Norberg och med stöd från ett
aktivt investmentbolag även i Fagersta. Kampanjer för att ”starta eget” har
drivits av utvecklingsfonderna i samtliga Bergslagslän, och i dag har det
faktiskt gått upp för alla i dessa län boende hur viktigt det är att kunna ta eller
aktivt stödja nya initiativ och nya företag. Men den fingerfärdighet som den
långa traditionen givit smålänningarna då det gäller mindre och medelstora
företag kommer inte på en gång! Bl. a. innebär denna tradition att man inte
skall se ned på eller förakta dem som misslyckas med startandet av nya
företag - att några av dessa kommer att gå över styr får man räkna med, men
detta faktum får ej avskräcka från nya försök i andra branscher... Men det i
Bergslagen så vanliga förlitandet på ”bolaget” eller ”bruket” måste ersättas
med en annan och mycket positivare inställning till nya initiativ och små,
kanske nystartade företag!
Behovet av nya företag och expansion i de gamla i Bergslagen
I runda tal har järnhanteringen i Bergslagen under perioden 1975—1985
minskat antalet sysselsatta med 15 000 personer, varvid även de nedlagda
gruvornas friställningar medtagits. Samtidigt har mekaniseringen inom
regionens skogsbruk fortsatt med full kraft, och icke föraktliga neddragningar
ägt rum inom den träbearbetande industrin, där ett antal sågverk,
snickeriföretag och trähusfabriker lagts ned. Även jordbruket i Bergslagen
har - inför tvånget att rationalisera för att överleva - tvingats släppa folk
under decenniet. Mot denna mörka bakgrund är det närmast förvånande att
befolkningsminskningen inom de berörda 22 kommunerna under de senaste
fem åren stannat vid 17 000, motsvarande knappt 5 % av befolkningen. Det
finns tyvärr anledning att befara att denna befolkningsminskning snarare
tilltar än avtar under de närmaste kommande åren, något som gör syftet med
denna motion synnerligen angeläget.
Den första fråga man därvid har anledning att ställa, rör givetvis hur
antalet jobb inom järnhanteringen kommer att utveckla sig under de
närmaste tio åren framåt! Dess värre måste man nog därvid konstatera, att
det viktigaste stålföretagen kan göra för sin hembygd är att över huvud taget Mot. 1985/86
överleva i den tilltagande internationella konkurrensen. För att klara detta A494
måste man utnyttja alla möjligheter till rationaliseringar, vilket oftast
innebär satsning på ny teknik eller ny organisation - i båda fallen resulterande
i bortfall av arbetstillfällen. Ett bortfall av ytterligare 10 000 jobb inom
järnhanteringen under de närmaste tio åren är därför inte osannolikt, även
om man kan hoppas på en mindre negativ utveckling. Men det torde vara
meningslöst för att inte säga farligt att hävda, att stålföretagen skall ”ta sitt
sociala ansvar och bibehålla all personal”! Deras stora sociala ansvar är att
överleva, och då kan man inte avstå från fortsatta rationaliseringar med
åtföljande personalneddragningar.
Hur kan då Bergslagen överleva som region, när redan inträffade bortfall
av jobb kan väntas fortsätta även under en lång tid framåt? Den enda
framkomliga vägen måste vara en massiv satsning på nya företag och/eller en
expansion av redan inom regionen verksamma företag utanför järnhanteringen!
För detta krävs en förbättring av regionens infrastruktur, som
kommer att behandlas längre fram i denna motion. Men framför allt krävs
det en helt annan satsning än hittills från det allmännas sida för att stödja och
uppmuntra nyföretagandet i Bergslagen! En jämförelse mellan vad som
hittills satsats i krisregioner i Sverige skall i tabellform göras nedan, varvid
det bör påpekas att sifferunderlaget med nödvändighet blir summariskt:
Region eller kommun | Antalet primärt friställda | Beviljat stöd i milj. kr. | Kvarstående |
Norrbottens län | 4 000 | 1 4301 | 380 |
Landskrona | 2 500 | 1 274 | 500 |
Uddevalla/Lysekil | 2 350 | 7682 | Annu obekant |
Bergslagsregionen | 15 000 | 8173 | Går ej att |
1 Total satsning 4 000 milj. kr. plus nedsatt arbetsgivareavgift om 350 milj. kr./år.
2 Därutöver 1 200 milj. kr. från Volvo för byggandet av ny personbilsfabrik.
3 Varav 572 milj. kr. i form av avskrivna lån. Inga anslag från länsstyrelser eller
utvecklingsfonder medtagna (har ej heller gjorts i övriga projekt).
I relation till det inträffade bortfallet av arbetsplatser är det uppenbart att
Bergslagen som region erhållit väsentligt mindre statligt stöd än övriga orter
eller regioner. En anledning härtill kan vara, att Bergslagen politiskt är
uppdelat på sex län. Detta har splittrat ansträngningarna att erhålla statligt
stöd och även skapat viss rivalitet mellan länen i många konkreta frågor.
Redovisning av statens hittillsvarande satsning på Bergslagen
Under 1978—1979 gav staten 930 milj. kr. i form av lån eller lånegarantier till
stålföretag i Bergslagen. Endast den del av dessa lån som sedermera
efterskänkts redovisas som stöd nedan, enär övriga medel har återbetalats
eller kommer att återbetalas av de mottagande företagen.
I proposition 1983/84:157 redovisade regeringen en satsning på Bergslagen,
innehållande bl. a. följande faktiska åtgärder:
1. Givna villkorslån efterskänktes till en del. Nyby-Uddeholm slapp 7
återbetala 230 milj. kr., Avesta 220 milj. kr. och Bofors 122 milj. kr., eller Mot 1985/86
sammanlagt 572 milj. kr. Detta utgjorde en förutsättning för omstrukture- ,\494
ringen av den rostfria sektorn, och för bildandet av ett särskilt bilkomponentföretag
i Bofors/Kilsta.
2. Ett villkor för efterskänkandet av lån enligt 1 ovan var att stålföretagen
satsade egna medel för olika ändamål. I AV Bruksinvest satsade sålunda
Uddeholm, Fagersta, Avesta och Sandviken 100 milj. kr. och i Karlskoga
Industri AB Bofors 25 milj. kr. Därutöver satsade Bofors 75 milj. kr. i
Komponenta/Kilsta, som i övrigt blev ett självständigt bolag. Total privat
satsning alltså 200 milj. kr.
3. 25 milj. kr. ställdes till SIND:s förfogande, att av denna organisation
fördelas på lämpliga utredningsprojekt med hjälp av en nytillsatt Bergslagsdelegation.
Beloppet avsågs användas till utbildning, utredning och utveckling
av nya projekt, men ej till investering av faktiska projekt. För sådana
ändamål hänvisas till länens styrelser och utvecklingsfonder.
4. STU och FOA anslog därutöver 17 resp. 3 milj. kr. på teknikspridning,
utvecklingscentrum, datacentraler m. m. och på teknikupphandling, allt
specialdestinerat från organisationernas ordinarie anslag till Bergslagen.
Utmärkande för dessa satsningar är onekligen att de är föga offensiva, med
undantag för de i investmentbolagen satsade privata pengarna! Efterskänkandet
av lån ger inga nya investeringar, och anslagen över SIND, STU och
FOA kan endast betraktas som utredningsanslag.
Att Bergslagen sålunda blivit styvmoderligt behandlat i jämförelse med de
förut redovisade krisområdena är uppenbart - i synnerhet om man dessutom
tar hänsyn till den miljardrullning som staten i efterhand tvingats till för
varvsindustrins räkning i stöd åt rederiföretagen Zenith och Uddevallavarvets
motsvarande organisation för omhändertagande av fartyg för vilka
betalning uteblivit från insolventa köpare.
Hur skall omstruktureringen av Bergslagens näringsliv stödjas
av staten?
Regeringen har i ovanstående fråga hänvisat till att regionen kan falla
tillbaka på sex länsstyrelser och sex utvecklingsfonder, därest konkreta
framtidsprojekt behöver stödjas. Dessa tolv institutioner skall dock samtidigt
betjäna sex länsdelar som ej ingår i Bergslagen, vartill kommer att de får
svårt att systematiskt samordna sina insatser över en region med helt
likartade problem. Det är ej sannolikt att de effektivt kan råda bot på den
strukturkris som Bergslagen nu befinner sig i!
I Norrbotten har företagen befriats från 10 % av sina arbetsgivaravgifter, i
Svappavaara t. o. m. från alla sådana avgifter. En sådan åtgärd i Bergslagen
skulle förvisso hjälpa både befintlig industri och nya företag, men den skulle
bli dyrbar (i Norrbotten kostar den 350 milj. kr./år) och dessutom prejudicerande
för många andra områden i Sverige. Den kan därför inte föreslås för
Bergslagen för närvarande, även om den kanske kan bli aktuell senare.
En generell åtgärd, som dock kan bli svår att administrera, vore att kraftigt
reducera arbetsgivaravgifterna i Bergslagen för dels alla nya företag, dels alla
företag som expanderar genom att nyanställa personal. Nedsättningen borde 8
göras kraftigast under de första tre åren, och förslagsvis utgå med halverad Mot. 1985/86
procentsats under de därefter följande tre åren. För den ”äkta” sysselsätt- A494
ningsökningen skulle en sådan nedsättning utgöra ett kraftigt stöd, vars
kostnad för statsverket dessutom inte för överdrivas - utan nedsättningen
kanske staten inte fått in några avgifter alls.
Nackdelen med en selektiv nedsättning av arbetsgivaravgiften är dels att
den kan komma att åberopas som prejudikat av andra landsdelar, dels och
framför allt att det blir svårt att kontrollera om sysselsättningsökningen
verkligen blir ”äkta”. Mindre nogräknade företagare och företag kan
förväntas flytta över verksamhet från nu igång varande företag till ”nya”
företag enbart för att komma i åtnjutande av nedsättningen av arbetsgivaravgiften,
och att kontrollera detta kan komma att visa sig svårt. Saken bör i
varje fall göras till föremål för en ordentlig utredning, eftersom stödet i fråga
har fördelen att dels vara kraftigt, dels också utgå generellt. Det senare är
utomordentligt önskvärt, och utgör en klar fördel för metoden jämfört med
nedan föreslagna stödformer.
Alla i Bergslagen ingående kommuner borde placeras i stödområde C, en
åtgärd som inte kostar staten särskilt mycket enär de allra flesta redan är
inplacerade där. Skulle ovan föreslagna nedsättning av arbetsgivaravgiften
för nya och/eller expanderande företag genomföras, vilket ovan föreslagits
till utredning, måste vidare bestämmelsen för stödområde C om ett treårigt
sysselsättningsstöd för nya företag tas bort. Det vore nämligen orimligt att
stödja dessa nyanställningar på två sätt samtidigt.
Skulle utredningen om en selektiv, kraftig nedsättning av arbetsgivaravgifterna
vid nya eller expanderande företag i Bergslagen ge negativt resultat
torde det vara nödvändigt att tillgripa samma storstilade ekonomiska
stödåtgärder för denna region som redan förut gjorts i Norrbotten, Landskrona
och Uddevalla. I detta sammanhang bör kanske påpekas, att det vore
särskilt stötande för de många som tvingats lämna sina ordinarie arbeten i
Bergslagen, om storstadsregionen Malmö skulle lyckas i sina uppvaktningar
hos statsmakten om sådant stöd för landets sydvästligaste del. Detta område
ligger ur näringsgeografisk synvinkel bäst till i hela Sverige, och lider inte av
någon av de nackdelar som industrin i Bergslagen har att kämpa med, såsom
långa avstånd, glesbygd, kallt klimat, långt till högre utbildning och till
administrativa centra för resp. region. Mot denna bakgrund vore det en
rimlig åtgärd av rättvisa att statsmakterna beaktade och åtgärdade Bergslagens
problem innan man tar sig an Malmöregionen.
Erfarenheterna från förut uppräknade regioner ger vid handen, att statliga
stödåtgärder verkar snabbast och bäst om beviljade medel är av ”offensiv”
karkatär och disponeras så fritt som möjligt av en organisation som arbetar så
nära problemområdena som möjligt (exempel: malmfältsdelegationen och
Landskrona Finans). Mot denna bakgrund kan det övervägas, om inte ett
stort, långvarigt regionalt stöd till Bergslagen borde administreras av ett
speciellt för denna region inrättat organ, lokaliserat centralt inom området.
Den nu existerande ”Bergslagsdelegationen” är ett rådgivande organ, som
inte alls uppfyller de krav som det här är fråga om! Den regionala
arbetsgruppen för Bergslagskommunerna har föreslagit inrättandet av ett
centralt kansli, förslagsvis benämnt ”Framtidsgruppen för Bergslagen”. Det
kan dock ifrågasättas om en sådan organisation, som i så fall måste nybildas, Mot. 1985/86
verkligen skulle tilldelas stora kapital och beslutanderätt. Den skulle då A494
komma att arbeta ”på tvären” av länsstyrelserna och utvecklingsfonderna i
de sex berörda länen, vilket kan leda till administrativt krångel och rentav till
en allmän oreda. Om ett centralt kansli för Bergslagen skall inrättas,
förslagsvis lokaliserat till Ludvika, bör detta nog vara av rådgivande och
samordnande karaktär och till sin numerär ganska litet. Dess uppgift skulle i
så fall vara att hjälpa nya eller expanderande företag till rätta instanser i resp.
länscentralort, och att bistå dessa instanser med råd baserade på god
lokalkännedom. Ett sådant rådgivande och samordnande kansli skulle kunna
bestå av fyra till sex personer, arbetande med så litet byråkrati som möjligt.
Kostnaderna för kansliet borde kunna betalas av de sex i Bergslagen
ingående länen och av de 22 kommunerna, vilket utslaget på så många inte
kan bli särskilt betungande.
Det statliga stödet till Bergslagsregionen borde i stället fördelas på de sex
berörda länen, dock med en definitiv ”öronmärkning” av pengarna så att
dessa endast kunde användas inom resp. läns i Bergslagen ingående
kommuner. Utöver nu utgående anslag till dessa län borde det nya
”Bergslagsanslaget” uppgå till ett betydande belopp per år under förslagsvis
fem år framåt i tiden. Större delen av detta årliga anslag borde fördelas på de
sex länen i proportion till antalet i Bergslagskommunerna boende i varje län,
medan en mindre del kunde förvaltas av SIND såsom en gemensam reserv för
hela regionen. Länsstyrelse och/eller utvecklingsfond vars egna Bergslagsmedel
är otillräckliga för ett eller flera storprojekt skulle då kunna ansöka
hos SIND om tilldelning av medel ur reserven för att möjliggöra projektens
genomförande. Det föreslagna, rådgivande kansliet i Ludvika skulle kunna
vara SIND behjälpligt vid fördelningen av dessa reservmedel, vilket kräver
en god överblick över alla i Bergslagen ingående länsdelar. Själva besluten
om tilldelning av medel för olika projekt skulle dock kvarligga hos resp. läns
länsstyrelse eller hos dess utvecklingsfond, detta för att undvika ”korsande”
beslut och bristfällig samordning.
Det föreslagna ”Bergslagsanslaget” skulle framför allt användas till att
täcka nya och expanderande företags behov av riskkapital utöver den egna
satsningen, som ofta kan komma att bli av ringa omfattning. Säkerhet bör av
låntagaren ställas för erhållna lån, men kravet på säkerhetens karaktär bör
hållas på en måttlig nivå och vara av sådan typ att företaget verkligen kan
åstadkomma den utan att ägarna satsar alla sina egna ägodelar samtidigt. I
övrigt bör villkoren för såväl stöd som lån vara desamma som nu tillämpas
inom stödområde C av länsstyrelserna eller av utvecklingsfonderna, vilka
senare ju har en något större handlingsfrihet än styrelserna. Mot detta anslag
kan invändas, att de nuvarande stöd- och lånemöjligheterna i de sex
Bergslagslänen inte alltid är fullt utnyttjade. Varför då ordna med ytterligare
resurser? Jo, för att möjliggöra för myndigheterna resp. fonderna att seriöst
diskutera även mycket stora projekt! Säg att Saab i Avesta vill bygga upp en
fabrik för montering av personbilar av samma typ som den Volvo avser bygga
i Uddevalla. Med hjälp av hos SIND befintligt reservanslag och det egna
länets Bergslagsmedel skulle en regional myndighet ha auktoritet och
resurser att diskutera en sådan lokalisering på ett konkret plan, och detta
utan att ständigt behöva konsultera regeringen eller annan myndighet i Mot. 1985/86
Stockholm. Erfarenheten från andra krisområden pekar klart på, att ju mer A494
offensiva medel som en nära området befintlig instans förfogar över, desto
snabbare och desto effektivare kommer problemen inom detta område att
åtgärdas. Det föreslagna rådgivande kansliet kan härvidlag vara till stor
nytta, trots att det ej avses få beslutanderätt över Bergslagsanslaget.
Ovan har i första hand föreslagits, att nya och expanderande företag
erhåller en kraftig nedsättning av arbetsgivaravgiften för alla nyanställda.
Om denna åtgärd bedöms omöjlig att administrera föreslås i stället införandet
av ett särskilt Bergslagsanslag att fördelas av nu befintliga länsinstanser
assisterade av ett rådgivande kansli lokaliserat centralt inom Bergslagen.
Därutöver bör näringslivet i regionen stärkas genom andra åtgärder, avsedda
att genomföras i hela landet! Hit hör bl. a. avskaffandet av kvarvarande skatt
på förmögenheter bundna i familjeföretag, ett utbyggt system för lärlingsutbildning
samt möjlighet för enskilda företag att genom anbudsinlämning vara
med och konkurrera om åtskilliga landstings- och primärkommunala arbeten,
som i dag utförs av dessa organisationer i egen regi utan kostnadssänkande
konkurrens utifrån.
Förbättringar av utbildningssituationen i Bergslagen
Varje lands största naturtillgång utgörs utan tvekan av kvaliteten på och
arbetsviljan hos dess befolkning, vilket är anledningen till att även länder
med små eller inga naturtillgångar i vanlig bemärkelse - som exempelvis
Japan och Schweiz - kunnat nå en hög levnadsstandard. Men för att rätt
kunna utnyttja denna nära nog oändliga resurs krävs att varje land är
kapabelt att utbilda sina ungdomar på lämpligt sätt! Sådan utbildning handlar
givetvis inte enbart om teknik, data och organisation - även humaniora och
kultur måste i hög grad ingå!
Men i det nu aktuella sammanhanget - Bergslagens överlevnad som en
aktiv region - spelar det en stor roll att områdets utbildningsväsen håller
måttet. Skall ungdomen där stanna inom regionen, är det av stor vikt att man
också kan få sin utbildning där - om denna förläggs till annan ort, ökar i hög
grad risken för framtida utflyttning. Av lika stor vikt är det, att utbildningsväsendet
verkligen utbildar ungdomar för sådana yrken varav behov föreligger,
vilket inte alltid är fallet i dag. Sålunda lider en elektrisk industri i Ludvika
(ASEA) sedan länge av akuta svårigheter att få tag på tekniskt utbildad
personal för sin högteknologiska tillverkning, och där har man tvingats gå ut
över hela landet för att rekrytera sådan (bl. a. gjordes stora ansträngningar
på O-ringens femdagarstävling i orientering sommaren 1985 i Falun!). Här är
det alltså av stor vikt att se över vad som finns och vad som inte finns inom
Bergslagen i fråga om skolor av alla slag!
I fråga om högre utbildning finns högskolor i många av Bergslagslänen,
som regel lokaliserade till länets centralort. En komplettering av högskolan i
Borlänge/Falun är här synnerligen önskvärd, så att en Bergslagens tekniska
högskola (BTH) kunde tillskapas. Antalet ingenjörer i Sverige bör höjas från
40 000 i dag till 70 000 snarast möjligt, vilket kräver en med minst 500
ingenjörer per år utökad examinering - ju förr dess hellre. Samtidigt är det 11
ett faktum, att en splittring av den högre utbildningen till ett stort antal Mot. 1985/86
kanske bristfälligt utrustade och med fåtaliga lärare försedda högskoleorter A494
inte är önskvärd. Planerna för Bergslagens tekniska högskola (BTH) har
därför utformats på ett speciellt sätt. Huvudman för BTH skulle vara
Teknikum vid Uppsala universitet, där eleverna också skulle studera under
de första två åren av en fyraårig utbildningsperiod. De sista två åren skulle
förläggas till Borlänge, där avdelningar för materialteknik, data och elektronik
samt även för bioteknik skulle upprättas. BTH skulle där på ett naturligt
sätt samarbeta med Daltek, det nya tunnplåtcentrum i Borlänge och ortens
industrier. Om kvalificerade lärare kan anskaffas, vilket i dag förefaller
möjligt, skulle man även kunna doktorera vid BTH. Dennas tillkomst skulle
vara av värde för hela Bergslagen, och på ett bra sätt komplettera bl. a.
Bergsskolan i Filipstad.
Högskolan i Örebro har i samverkan med länsstyrelsen m. fl. utrett teknisk
högskoleutbildning, bl. a. fortbildning för gymnasie- och civilingenjörer.
Kurser i produktionsteknik samt inom data- och elektronikområdet avses
anordnas inom kort. Dessa kurser kommer efter hand att kompletteras och
vidareutvecklas samt ges som uppdragsutbildning. Högskolan har för avsikt
att göra en framställning till regionstyrelsen om att få inrätta en lokal linje
med inriktning mot data/elektronik.
En påtaglig brist i utbildningsväsendet i dag, såväl för den i Bergslagen
redan befintliga industrin (exempelvis ASEA i Ludvika) som för den nya
industri som måste komma till stånd inom området, utgörs av svårigheterna
att få fram ”tekniker på mellannivå”. Förr i världen fylldes detta tomrum
mellan högskoleingenjörer och elever som gått igenom tekniska gymnasier
av studenter som gått igenom tekniska institut och utexaminerats därifrån
som ingenjörer. I dag har skolöverstyrelsen och UHÄ diskussioner om att
utvidga det fyraåriga tekniska gymnasiet till fem år, en fråga som lett till
försök i Växjö med sådan utbildning. Förslagsvis borde dessa försök snarast
utsträckas även till gymnasier i Bergslagen, eftersom elev som gått igenom ett
femårigt tekniskt gymnasium med riktigt upplagda läroplaner borde vara
minst lika kvalificerad som ”institutingenjörerna” en gång i tiden var.
Förslagsvis borde man därvid börja med femårigt tekniskt gymnasium
(”T 5”) just nu i Ludvika, där man för dagen inte ens har en fyraårig teknisk
linje (”T 4”). En bred tillgång till teknisk utbildning på ”mellannivå” i
Bergslagen skulle dels vara värdefull för all ungdom där, dels ge gamla och
nya industrier där tillgång till ingenjörer på en i dag mycket efterfrågad
utbildningsnivå. Ett initiativ i denna riktning har redan tagits vid Rudbecksskolan
i Örebro, där förutom den treåriga gymnasieingenjörsutbildningen en
påbyggnadskurs av högskolekaraktär tillskapats.
STU har, med hjälp av Bergslagsdelegationen, initierat ett antal projekt
för forskning, utveckling och teknikspridning som kan få avsevärd betydelse
för tillkomsten av nya företag och för expansionen vid befintliga inom
Bergslagen. I flera fall är dock projekten säkerställda endast för ett par år
framåt i tiden, och i något fall handlar det ännu blott om studier i vad som
skulle kunna göras. Dessa senare måste fullföljas, och de redan genomförda
måste erhålla löften om långsiktigare anslag för att de skall kunna bli
attraktiva arbetsplatser för duktigt folk! Av naturliga skäl måste dessa centra
lokaliseras till platser där anknytning finns till högskolor, andra utbildnings- Mot. 1985/86
institut och stora industrier inom branschen, detta för att säkerställa ett A494
informationsutbyte på nära håll. Aktuella projekt är bl. a.:
o Utvecklingscentra i Sandviken, Karlskoga och Kristinehamn,
o Tunnplåtscentrum i Borlänge,
o Daltek i Borlänge,
o Datacentral i Filipstad,
o Resurscentrum i Hagfors.
o Uppdragsutbildning och projektanalys i Fagersta.
0 Vattenbruksprojekt i Munkfors och Hällefors.
På några håll inom regionen borde CAD/CAM- och FMS-centra byggas in
1 ovanstående eller andra projekt, för att tillgång till dessa hjälpmedel skall
finnas på nära håll. Den första kapitalinsatsen bör därvid kunna ske ur ett
eventuellt Bergslagsanslag, men på sikt bör användarna betala för sig i den
omfattning man nyttjar utrustningen för forskning, utvecklingsarbete eller
utbildning.
Sedan ett tiotal år har i Sverige utvecklats ett system för s. k. intraprenörsutbildning,
för övrigt lokaliserat till Bergslagen, och avseende utbildning av i
större företag anställda personer till att bli självständiga projektledare inom
dessa eller till att öka deras förmåga att självständigt leda företag. Denna
utbildning är värdefull och bör på lämpligt sätt uppmuntras av statsmakterna,
i synnerhet som utvecklingen i Bergslagen med nödvändighet kommer att
innebära att de nya jobben kommer antingen i nya eller expanderande
småföretag eller i friska initiativ i de befintliga storföretagen.
Sjukvården
Övergången i Sverige från sluten till öppen vård kommer att medföra att ett
stort antal påkostade och dyrbara sjukhus, särskilt inom mentalvården men
även inom åldringsvården, kommer att bli överflödiga. Även inom Bergslagsområdet
finns flera sådana, exempelvis i Säter, Kristinehamn och
Grangärde. Det bör prövas om inte en eller flera av dessa överblivna sjukhus
eller ålderdomshem skall kunna ombyggas så att de blir lämpliga för vård åt
utländska medborgare som ej kan beredas vård i sina hemländer, antingen
för att de är flyktingar eller för att ingen vård finns att få där. I viss
utsträckning skulle en sådan vård kunna finansieras av SIDA, i andra fall
genom vederbörandes egen försorg.
Ett konkret exempel må nämnas. I Grangärde, inte långt från Dala
Airport i Borlänge, finns ett sjukhus vid namn Pärlby, som snart är helt
utrymt av de åldringar som hittills bott där. Efter upprustning skulle denna
anläggning kunna utnyttjas av utlänningar för sjukvård, kanske i samarbete
med läkare från den närbelägna Tallmogården eller med lokalt verksamma
läkare. En sådan användning skulle självfallet också ge åtskilligt med arbete i
berörd bygd.
Kommunikationer
Bergslagen ligger egentligen inte så långt bort från de centrala delarna av 13
Sverige, men eftersom kommunikationer i vid bemärkelse är en mycket
viktig del av ett samhälles infrastruktur är det nödvändigt att se över även Mot. 1985/86
dessa. Tillgången till lämpliga transportmedel och möjligheten att använda A494
dem är en viktig faktor för konkurrensförmågan och effektiviteten hos
existerande företag och för lokalisering av ny verksamhet. En väl utbyggd
transportapparat påverkar samhällets regionala utveckling. Goda kommunikationer
är en av förutsättningarna för industrins utveckling.
Framkomlighet och säkerhet för sjötrafiken från Östersjön till insjöhamnarna
i inre delarna av Mälaren är av vitalt intresse för Bergslagen och dess
näringsliv. En breddning och fördjupning av Södertälje kanal är viktig.
Södertälje kommuns planer på en ny lågbro över kanalen måste få en för
sjöfarten acceptabel lösning. I fråga om sjöfarten på Vänern, som även den
är av vital betydelse för Bergslagen, kan noteras att denna numera är så
välordnad som det rimligtvis går att få den. Bl. a. är det utomordentligt
värdefullt att vintersjöfarten numera är säkrad året runt där. Ett projekt som
av denna och flera andra anledningar bör bedömas som orealistiskt är
förslaget att bygga en kanal från Östersjön till Siljan, vanligen benämnt
”Dala Kanal”.
Järnvägstrafiken bör mer komma i blickpunkten. Snabb teknisk utveckling
på järnvägsområdet har gjort det möjligt att i många länder sätta in snabbtåg
mellan olika regioner och större tätorter. Även i Sverige finns en sådan
utveckling och olika idéer och uppslag bearbetas, bl. a. projekt Mälardalen.
Spårbunden trafik är energisnål och är därför ur inhemsk energiproduktionssynpunkt
väl lämpad för våra förhållanden. Ökad användning av spårbunden
trafik medverkar också till mindre trängsel på vägarna, mindre olycksfall,
mindre buller och avgaser. Bergslagen har i dag rätt bra järnvägsförbindelser,
men tågföringen på dessa är ofta gles och långsam vad beträffar
passagerartrafiken. Detta borde kunna avhjälpas till relativt låga kostnader, i
synnerhet som en viss kollektivtrafik och en icke föraktlig långpendling
förekommer i området och är viktig för detta. Godstrafiken på järnvägarna i
området är i stort sett välordnad, även om på ett par ställen det kan
ifrågasättas om inte vissa genvägar skulle kunna utnyttjas av SJ, såsom
exempelvis ordnandet av överföringsmöjlighet för godsvagnar mellan de
båda järnvägar som korsar varandra i Nykroppa.
Vägnätet i Bergslagen lämnar fortfarande, trots påtagliga förbättringar
under senare år, mycket övrigt att önska, särskilt i öst-västlig riktning, där
flera ”flaskhalsar” finns som borde kunna avhjälpas. Men även i nord-sydlig
riktning finns brister: vägen Hagfors-Munkfors-Karlstad är ett exempel på
detta. En satsning på Bergslagen måste också innehålla ett ambitiöst och väl
genomtänkt vägbyggnadsprogram över alla de sex ingående länen, i synnerhet
som trafik med bussar och personbilar i många delar av området bjuder
på de bästa transportalternativen.
En avsevärd satsning måste i Bergslagen göras på elektronik och dataindustri,
branscher i vilka nackdelarna av dyra transporter inte är besvärande. För
att sådan industri skall kunna etableras i stor skala krävs emellertid en
tekniskt komplicerad utbyggnad av televerkets linjenät runt Bergslagen.
Denna utbyggnad är redan på gång, men bör påskyndas i sådana orter där ett
akut behov föreligger av bättre telefonförbindelser. Att detta går att
genomföra framgår av ett aktuellt exempel i Grängesberg, där ett dataföre- 14
tag i behov av ytterligare telelinjer snabbt kunde erhålla dessa.
Energiproduktion
En unik tillgång i Bergslagen är det stora antal dammar som finns i
vattendragen, från början byggda för att möjliggöra drift av kvarnar, sågar,
hyttor, smedjor, valsverk och i vissa fall även för virkesflottning. Vid de
större av de fall som skapats av dammarna finns i dag i regel kraftstationer,
varigenom dammarnas underhåll också blir gott. Men i många hundra fall
står dammarna med sina fall oanvända och ibland illa underhållna.
I varje län borde en systematisk damminventering göras, och dammägarna
underrättas om resultatet och om sina möjligheter att få hälften av
projekteringskostnaderna för ett kraftverk betald av staten enligt nu gällande
lagstiftning. Det borde vara möjligt och ekonomiskt lönande att i Bergslagen
bygga ut flera hundra sådana minikraftverk i befintliga dammlägen med
mycket måttliga miljöskador, när dammarna redan finns. Utbyggnaden
skulle ge både verkstadsarbete för maskinerna och entreprenadarbete för
husbyggen och schaktarbeten. I färdigt skick minskar dessa minikraftverk
elnätets sårbarhet i bygderna.
Även annan energiproduktion än utbyggnad av minikraftverk är tänkbar i
Bergslagen. Skogsavfall kan - efter flisning eller förvandlat till pellets användas
i fastbränsleanläggningar. Även torv kan användas i dessa, men
härför krävs stora och specialbyggda anläggningar, byggda på platser med
tillgång till lämpliga torvmossar inom räckhåll. Jordvärme går att utnyttja för
husuppvärmning, medan det förefaller osannolikt att vindkraft, direkt
solenergi och odling av energiskog skall kunna ekonomiskt utnyttjas i detta
område.
En för den i Bergslagens tunga industri synnerligen viktig energifråga är
tillgängligheten av naturgas. Om denna ej finns under Siljan, måste den
tillföras området genom rörledning. Statsmakternas agerande vid naturgasledningarnas
framtida dragande genom Sverige är därför en mycket viktig
fråga! Det är livsviktigt för Bergslagen att snabbt få tillgång till rörledningstransporterad
naturgas, inte minst emedan industrin utomlands som regel
har detta.
Mineralletning
Sedan något år bedriver såväl Sveriges geologiska undersökning (SGU) som
privata företag en omfattande letning efter brytvärda mineraler i Bergslagen.
Denna verksamhet bör fortsätta och utvidgas till att inte enbart avse järn- och
sulfidmalmer utan också fyndigheter av marmor, kyanit, porfyr och andra
mineral som ibland kan användas direkt men som ibland kräver anrikning
och en omfattande behandling.
Möjligheterna att i dag genom denna prospektering finna brytvärda
järnmalmsgruvor är mycket små, eftersom dessa sannolikt aldrig kan
konkurrera med de i brytningen oerhört billiga dagbrottsgruvor som finns i
andra Östersjöländer. Sulfidmalmer av olika sammansättning kan dock
inmutas och brytas med framgång. Om möjligt borde dagens dödläge i
Garpenberg i Kopparbergs län brytas genom förhandlingar, så att fyndigheten
under Dammsjön där kan börja bearbetas. Detta kräver sannolikt
eftergifter från såväl berört gruvföretag som från naturvårdsmyndigheterna. Mot. 1985/86
Vid utnyttjandet av eventuella fynd bör beaktas, att all gruvverksamhet A494
inte med nödvändighet behöver bedrivas av stora företag, även om dessas
utrustning i fråga om anrikningsverk och smältverk är nödvändig på ett
senare stadium. Men själva brytningen kan i vissa fall utföras av små företag
med låga fasta kostnader, som vid exceptionellt låga metallpriser t.o.m.
skall kunna vara i stånd att temporärt inställa driften utan att därför råka i
obestånd. Sådan gruvdrift förekommer i betydande omfattning i utlandet.
Jordbruket
Möjligheterna att i Bergslagens glesbygder tillskapa de stora jordbruksenheter
som lantbruksnämnderna enligt gällande direktiv skall främja är mycket
begränsade. I samband med att dessa nämnder organisatoriskt flyttas till
länsstyrelserna bör deras direktiv ändras, så att även deltidsjordbruk kan
bevaras och stödjas. Jordbrukarna bör kunna komplettera sina inkomster
från jordbruket med en rad bisysselsättningar, varav några kan vara:
o Skogsarbeten av alla slag.
o Turism (stugbyar, camping, skidlifter osv.),
o Persontransporter (taxi, skolskjutsar, bussar),
o Godstransporter.
o Fiskodling, kräftodling och annat vattenbruk,
o Odling eller plockning av svamp och bär.
o Hantverk av många olika slag.
o Arbete i närbelägen tätort (industri eller handel),
o Entreprenadarbeten åt kommun eller landsting,
o Skötsel av dammar och minikraftverk.
Det är av vikt att omläggningen av jordbrukspolitiken görs snabbt, så att
åtgärderna kan verka innan stora delar av glesbygdsjordbruket lagts ned och
brukarna flyttat ut från bygden. Då detta inträffar - vilket redan är fallet i
stora delar av Bergslagen - torde det vara omöjligt att i framtiden få de ur
drift tagna gårdarna bebodda igen, annat än som sommarbostäder. Skall
deltidsjordbruket räddas måste det göras nu!
Turism
Bergslagen är ett område med avsevärda turistattraktioner, vars möjligheter
som turistland nyligen kartlagts av en kommitté tillsatt av Bergslagsdelegationen.
Denna har dock funnit, att åtskilligt med arbete måste utföras innan
områdets potential kan utnyttjas. Hit hör bl. a.:
o Skapandet av en gemensam, slagkraftig logotype.
o Upprättandet av en beskrivande atlas, där kartor kompletteras med
ortsbeskrivningar och bilder,
o En enkel reseguide, en förkortad atlas,
o Tillskapandet av en lättillgänglig kår av ciceroner,
o En gynnsam marknadsföringskampanj för Bergslagen i Sverige,
o Översättning av lämpliga delar av materialet till andra språk.
16
Kostnaden för ovanstående kan beräknas till 10 milj. kr., varav 2 milj. kr. Mot. 1985/86
bör kunna lämnas av ordinarie anslag från de statligt stödda turistfrämjande A494
organisationerna och resten betalas av dels de sex länen, dels de 22
kommunerna. Själva turistobjekten, gruvor, hyttor, smedjor, gårdar och
museer är redan i dag iordningställda och i sådant skick att de med fördel kan
förevisas utan'ytterligare kostnader. Hotell, motell och stugbyar finns i
området, medan antalet iordningställda campingplatser behöver utökas.
Turismen anses växa med minst 10 % per år, och Bergslagen måste få sin
beskärda del av de ökade sysselsättningsmöjligheter som en sådan tillväxtbransch
ger.
I anslutning till turismen bör också framhållas, att det är av vikt att
kulturella aktiviteter som kringresande teatrar, musikkårer, sommarspel och
lokaler för dessa aktiviteter också vidmakthålls i Bergslagen. En industribygd
utan kultur blir otrivsam i längden, varför nysatsningar inom näringslivet
måste kompletteras med fortsatt satsning på olika kulturella aktiviteter.
Regeringen bör utarbeta ett förslag till ett åtgärdsprogram för Bergslagsregionen,
i vilket bl. a. följande bör övervägas:
1. En förvandling av nuvarande Bergslagsdelegation till en organisation
arbetande på minst fem års sikt.
2. Delegationen, vars arbetsuppgifter skall vara rådgivande, bör stödjas av
ett till Bergslagen lokaliserat kansli om fyra till sex personer, för vars
kostnader de berörda sex länen och 22 kommunerna bör svara.
3. En utförlig utredning bör snarast genomföras om startandet av nya
företag, och expansionen i befintliga kan underlättas genom en kraftig
nedsättning av arbetsgivaravgiften för nyanställd personal under en tidsbegränsad
period.
4. Om ovan föreslagen nedsättning av arbetsgivaravgiften ej kan genomföras,
bör Bergslagen tilldelas ett på lämpligt sätt finansierat omstruktureringsanslag
förslagsvis benämnt ”Bergslagsanslaget”. För att vara meningsfullt
borde ett sådant anslag utgå under en femårsperiod.
5. En stor del av detta anslag bör tilldelas berörda läns länsstyrelser
och/eller utvecklingsfonder i proportion till det antal innevånare varje län har
i Bergslagen, att av resp. myndighet användas endast inom detta område.
6. En mindre del av anslaget bör förvaltas av SIND för att efter samråd
med Bergslagsdelegationen tilldelas län med projekt som kräver större
finansiering än som förut tilldelats länet.
7. Bergslagens tekniska högskola bör upprättas i Borlänge i samarbete
med Uppsala universitet enligt föreliggande preliminära planer.
8. Försök bör snarast göras med femårigt tekniskt gymnasium, avsett att
säkerställa utbildning till och tillgång på ingenjörer på ”mellannivå”.
9. De av Bergslagsdelegationen påbörjade satsningarna på olika teknikcentra
i Bergslagen bör fullföljas och göras mer långsiktiga.
10. Även i övrigt bör Bergslagens utbildningsväsende ägnas stor omsorg,
särskilt i fråga om utbildning i data, elektronik och bioteknik och i fråga om
s. k. intraprenörsutbildning.
11. Det bör undersökas om sjukvård för utländska medborgare kan
anordnas inom regionen, varvid ledigblivna slutna inrättningar skulle
ombyggas och utnyttjas för ändamålet.
12.1 fråga om vissa investeringar i inre vattenvägar, järnvägar, landsvägar Mot. 1985/86
och telenät bör Bergslagsområdet prioriteras för att åstadkomma en allmän A494
förbättring av områdets infrastruktur.
13. Vid framdragningen av framtida naturgasledningar inom Sverige måste
Bergslagens stora behov av denna energiform beaktas.
14. Utbyggnaden av minikraftverk bör på allt sätt underlättas i de många i
dag outnyttjade och ofta illa underhållna dammlägen som det finns så gott om
i Bergslagen.
15. Mineralletningen inom Bergslagen - såväl av det statliga SGU som av
privata prospekterare - bör fullföljas och fördjupas, varvid bör beaktas att
även små gruvföretag kan utnyttja eventuella fyndigheter.
16. Nu gällande regler för jordbrukspolitiken, syftande till skapandet av
stora bärkraftiga jordbruk, bör snarast omläggas för Bergslagens del. Den
nya jordbrukspolitiken skall acceptera att jordbruken inom området i
avsevärd omfattning blir deltidsjordbruk i enlighet med vad som föreslagits i
motionen.
17. Turismen i Bergslagen bör stödjas genom viss tilldelning ur ordinarie
turismanslag av medel för upprättandet av en för området gemensam
logotype jämte resehandbok och turistguide, allt i samarbete med berörda
läns turistorgan. En lättillgänglig organisation med ciceroner skulle vara
värdefull, då sevärdheterna ofta behöver förklaras för turisterna.
Hemställan
Med anledning av vad som ovan anförts hemställer vi
att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om ett åtgärdsprogram för Bergslagen.
Stockholm den 27 januari 1986
Lars De Geer (fp)
Hugo Bergdahl (fp)
Gudrun Norberg (fp)
Barbro Sandberg (fp)
Karl Erik Eriksson (fp)
Lars Emes tam (fp)
Hans Lindblad (fp)
Per Arne Aglert (fp)
18