Stockholmsregionen

Motion 2003/04:N341 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att främja fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av det inomkommunala utjämningssystemet.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flygplatskapaciteten i Stockholmsregionen.2

5. Riksdagen beslutar att inte genomföra sådana lagändringar som möjliggör införande av trängselavgifter/biltullar på bilismen i Stockholms stad.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att öka rättstryggheten i Stockholmsregionen.3

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler poliser i Stockholms stad och län.3

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökat bostadsbyggande och ökad valfrihet i boendet i Stockholmsregionen.4

9. Riksdagen beslutar att inkomst från uthyrning av del i stadigvarande bostad skall vara skattefri i enlighet med vad som anförs i motionen.5

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lokalisering av högskoleplatser skall styras av studenternas val av studieort.6

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler universitets- och högskoleplatser i Stockholmsregionen.6

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att avveckla fastighets- och förmögenhetsskatterna.5

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka valfriheten för enskilda människor och familjer i skolan, barnomsorgen, äldre- och handikappomsorgen samt vården.6

1Yrkande 2 hänvisat till FiU.

2Yrkandena 3–5 hänvisade till TU.

3Yrkandena 6 och 7 hänvisade till JuU.

4Yrkande 8 hänvisat till BoU.

5Yrkandena 9 och 12 hänvisade till SkU.

6Yrkandena 10, 11 och 13 hänvisade till UbU.

Sverige behöver en politik för och inte mot Stockholm

Det är uppenbart att den framgångsrika förnyelsepolitik som förra mandatperioden bedrevs under moderat ledning i Stockholms läns landsting och i flertalet av länets kommuner, varit en nagel i ögat på Socialdemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen och dess statsminister utsåg denna politik till sin huvudfiende i förra årets valrörelse. Den socialdemokratiska regeringens mål har hela tiden varit att med alla medel hindra det pågående förnyelsearbetet i vår region. Detta kommer vi tyvärr att få uppleva mera påtagligt under de kommande åren.

Vi kan förstå den socialdemokratiska rädslan. Det handlar nämligen om att den grundläggande ideologiska skillnaden mellan å ena sidan socialdemokratisk kollektivism och likriktning och å andra sidan moderat individualism och mångfald har synliggjorts. Det gäller om vi skall ha ett samhälle där politikerna får ännu mer att säga till om eller ett samhälle där enskilda människor och familjer återerövrar makten över vardagen. Den moderata politiken ger i verkligheten de enskilda människorna mer livskvalitet, självbestämmande och valfrihet. Vi är övertygade om att den socialdemokratiska politiken kommer att tappa mark i Stockholms län i takt med att skattehöjningar, politiska återställare, minskad valfrihet och ideologiska experiment blir en allt större del av människornas vardag. Vi kan till exempel redan konstatera att en överväldigande majoritet av gymnasieungdomarna i länet inte ställer upp på den socialistiska återställaren när det gäller intagningen till regionens gymnasieskolor. Det lär komma många reaktioner av detta slag på flera olika områden under de kommande åren.

Om Stockholmsregionen skall kunna fortsätta att vara den tillväxtregion i landet där flest nya jobb skapas måste moderat praktisk vardagspolitik tillämpas. För oss står det helt klart att välfärden och utvecklingen i hela Sverige är beroende av att det går bra för Stockholmsregionen.

I denna motion lägger vi därför fram förslag inom områdena tillväxt, bostäder, fastighetsbeskattning, infrastruktur, rättssäkerhet, högre utbildning, valfrihetsfrågor och utjämningsskatt.

Ja till tillväxt

För Socialdemokraterna är befolkningstillväxten i Stockholmsregionen en effekt av att människor tvingas från avfolkningsorter. De erkänner inte framför allt unga människors längtan efter storstadens puls och möjligheter. Många människors fria val görs till ett politiskt problem. I en rad avseenden ser socialistiska politiker de fria valen och människors ökande krav på anpassningar av offentlig service till sina individuella levnadsförhållanden som något negativt och suspekt. Det försvårar nämligen möjligheterna att förverkliga socialistiska idéer om en samlad modell lika för alla. Storstadsutvecklingen och storstadsmänniskorna blir på så sätt ett ideologiskt hot.

På olika sätt genomför därför den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med sina röd-gröna stödpartier, en klart Stockholmsfientlig politik. Detta märks tydligast när det gäller tvångsöverföringen av skatteinkomster i Stockholmsregionen till andra regioner i landet. Stockholms läns landsting är, till exempel, det enda landsting i landet som inte får behålla sina egna skatteinkomster. Det märks dock också när det gäller tilldelningen av högskoleplatser, pengar till vägar och övrig infrastruktur samt olika stopplagar där moderat förnyelsepolitik förbjuds.

Man kan lätt få intrycket att ytterligare tvångsåtgärder hägrar för Socialdemokraterna. Om man svälter ut en region genom att bara ta och inte ge tvingas förr eller senare stora befolkningsomflyttningar fram. Det har historien visat förr. De röd-gröna partierna bjuder över varandra i klasskampsretoriken. De slåss om att hårdast och mest högljutt företräda den konservatism som består i att hårdnackat stå emot alla förändringskrafter.

Tillväxten i Stockholmsregionen har kraftigt bromsats det senaste året. Detta beror till stor del på socialdemokratins intensiva strävan att ständigt straffa stockholmarna både politiskt och ekonomiskt. Ekonomiskt kommer det till uttryck genom att regionen och dess kommuner dräneras på sina skatteinkomster, men också genom ett allt högre skattetryck. I flera kommuner i Stockholms län höjdes de samlade kommunalskatterna år 2003 med över två kronor per beskattningsbar hundralapp. Den stora skattehöjningen förklaras till stor del av den påtvingade landstingsskattehöjningen. Den sker samtidigt som Stockholms läns landsting plundras på nästan sex miljarder kronor av sin egen skattekraft. Samlat leder denna socialdemokratiska utsugning av Stockholmsregionen till minskad tillväxt och rentav stagnation. Man kan lätt se bilden av hur man samtidigt mjölkar och slaktar kon.

Vi moderater är beredda att ta strid för fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen. Vi ser det som en av vår tids största samhälleliga uppdrag att stå på de enskilda medborgarnas sida när nu Socialdemokraterna visar sitt rätta ansikte genom att motarbeta en tillväxtfrämjande utveckling.

Utjämningsskatten är tillväxtfientlig

Ett flagrant exempel på regeringens Stockholmsfientlighet är det system för överföring av skattemedel från en kommun till en annan som genomförts. Man kan inte låta bli att se det som Socialdemokraternas sätt att straffa invånarna i Stockholms län. Det inomkommunala utjämningssystemet är nämligen till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Effekten har bland annat blivit att en lång rad kommuner i Stockholms län får se stora delar av sina skatteinkomster betalas ut till andra delar av landet. Kommuninvånarna i dessa Stockholmskommuner tror sig betala för att få en bra skola för sina barn eller en värdig vård för åldrande släktingar. I själva verket används deras skattepengar till något annat någon annanstans i Sverige.

Invånarna i Stockholmsregionen utgör en femtedel av den svenska befolkningen men svarar för en dryg fjärdedel av statens samlade skatteintäkter. Därutöver bidrar regionens invånare till övriga landet med totalt cirka 16 miljarder kronor via den kommunala skatteutjämningen. Samtliga invånare i Stockholms län betalar till det interkommunala utjämningssystemet, oavsett ålder eller inkomst. Stockholms läns landsting är i dag det landsting som har högst landstingsskatt i Sverige och samtidigt det enda landsting som betalar till landstingsdelen av utjämningssystemet, i år nästan 6 miljarder.

Total inkomst- och kostnadsutjämning för kommuner och landsting i Stockholms län 2003. (källa:SCB) (Sifforna återger ej generella statsbidrag, införandetillägg eller nivåjustering)
Kommun	Kr/inv. i kommunal utjämn.	Total utjämning (inkl via SLL om -3 200 kr per inv.)	Total utj./inv.
Botkyrka	2 589	–45 835 998	–611
Danderyd	–24 353	–824 000 018	–27 553
Ekerö	–6 205	–215 101 755	–9 405
Haninge	–2 513	–404 743 198	–5 713
Huddinge	–3 005	–535 745 905	–6 205
Järfälla	–7 127	–632 900 522	–10 327
Lidingö	–16 501	–811 622 097	–19 701
Nacka	–8 605	–905 195 595	–11 805
Norrtälje	1 487	–91 981 248	–1 713
Nykvarn	–4 571	–63 287 024	–7 771
Nynäshamn	–1 123	–105 852 978	–4 323
Salem	–3 868	– 97 799 916	–7 068
Sigtuna	–3 431	–236 746 593	–6 631
Sollentuna	–8 985	–713 163 680	–12 185
Solna	–9 443	–729 981 534	–12 643
Stockholm	–5 929	–6 926 665 266	–9 129

Sundbyberg	–8 461	–394 468 308	–11 661
Södertälje	–114	–263 824 226	–3 314
Tyresö	–5 188	–332 567 424	–8 388
Täby	–15 621	–1 134 605 164	–18 821
Upplands-Bro	–6 136	–349 521 168	–9 336
Upplands Väsby	–3 077	–132 444 700	–6 277
Vallentuna	–3 173	–164 965 105	–6 373
Vaxholm	–5 714	–85 681 368	–8 914
Värmdö	–4 237	–241 851 240	–7 437
Österåker	–5 698	–315 781 122	–8 898
Totalt	–6 115	–16 756 333 152	–9 315

Socialdemokraternas politik drabbar stockholmarna hårt. I år tvingas varje stockholmare i snitt betala 9 315 kronor till verksamhet i andra kommuner, och denna beskattning beräknas öka de närmaste åren. Kostnadsutjämningssystemet tar allt mindre hänsyn till de särskilda problem och kostnader som finns i en storstad i form av bland annat segregation och befolkningsökning samt höga kostnader för personal, lokaler och bostäder. Socialdemokraternas politik med kostnadsutjämning och höjd fastighetsskatt leder till att det snart bara är höginkomsttagare som har råd att bo i Stockholmsregionen.

Utjämningssystemet straffar tillväxten. Storstadsregionerna får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattetillväxten, men måste bära de kostnadsökningar inom de kommunala verksamheterna som ökad ekonomisk aktivitet ger upphov till. Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet avskaffas och ersätts av ett system som både stimulerar ekonomisk tillväxt och ger tillräckliga statliga bidrag till kommuner och landsting som behöver kompensation för otillräcklig skattekraft.

Trafikinvesteringar utan biltullar

Stora investeringar i trafiken behövs

Stockholmsregionen växer, vilket trots allt är ett kvitto på vår regions attraktivitet. För att alltfler skall kunna samsas tillsammans är behovet av god framkomlighet över hela regionen helt central. Trots detta håller Socialdemokraterna genom oproportionerligt låga anslag till Stockholmsregionens vägar kvar regionen vid en infrastruktur som är dimensionerad för 1960-talets behov. Den trängsel som sedan uppstår behandlas inte som ett framkomlighetsproblem utan som ett lyxproblem som kan och bör lösas med extra skatter i form av biltullar, särskilda bilavgifter eller trängselavgifter.

Vi vill framhålla att vägarna och väginvesteringarna också behövs för kollektivtrafikens behov, till exempel bussarna. Ibland kan man få en känsla av att det finns röd-gröna politiker som skulle betrakta detta faktum som en förbluffande nyhet. En växande storstad måste få växa i takt med sin befolkningsökning. Därför behövs nya trafikinvesteringar.

Trängselproblemet inne i Stockholms stad är framför allt ett kringfartsproblem. Det finns i princip ingen annan stad i Sverige som har kringfartstrafiken som genomfartstrafik. Till och med Ljungby har kringfarter. Detta är ett problem för Stockholm men också för omgivande regioner, till exempel Gävle och Mälardalen, som trafikmässigt lever med att trafiken stoppas upp i Stockholmsområdet.

Det allvarligaste problemet i regionen är en akut brist på kringfartsleder och spårkapacitet som kan leda trafikflödet förbi eller igenom Stockholms innerstad. Stockholmsregionen behöver Ringen som Socialdemokraterna ensidigt övergav 1997. Det behövs dessutom en förbifart för E 4 väster om Stockholm. Andra objekt som behöver färdigställas snarast är Södertörnsleden och Norrortsleden. På sikt måste också en östlig förbifart byggas för att göra Ringen fullständig. Dessutom måste väg 73 byggas färdigt till Nynäshamn. För flera av de trafikobjekt som måste genomföras bör det öppnas för en statlig PPP-lösning (Public-Private Partnership). Det är ett gemensamt ansvar för regeringen och regionens företrädare att rätta till den oacceptabla trafiksituation som råder.

I Stockholms konkurrenssituation gentemot andra huvudstäder i Europa spelar affärsflyget en central roll. Bromma som en citynära flygplats gör att avstånden minskar och är viktig för att Stockholm skall vara attraktivt som etableringsort för företag. Nuvarande avtal mellan Stockholms stad och staten om flygverksamheten på Bromma löper till år 2011.

Ett samstämmigt näringsliv anser att Bromma flygplats är omistligt i sin funktion som citynära flygplats. Hotet om en snabb stängning visar att Socialdemokraterna i Stockholms stad inte längre lyssnar på företagen och att tillväxtskapande faktorer inte längre prioriteras. För att kunna satsa på närmiljön för de boende i närheten av flygplatsen är det avgörande att både staten och Stockholms stad deklarerar en långsiktig plan att ha kvar Bromma flygplats även efter år 2011. Därutöver måste Arlanda byggas ut ytterligare och kommunikationerna mellan södra Stockholm och Arlanda stärkas. Detta kan exempelvis ske genom en förlängning av Arlanda Express.

Stockholmsregionens utveckling och tillväxt är starkt beroende av goda flygförbindelser med omvärlden. Arlandas konkurrenskraft måste därför stärkas så att regionen inte förlorar direktförbindelser med till exempel USA. Näringslivets utveckling är också beroende av småflyg både för person- och godstransporter. Nuvarande typ av småflyg vid F 18/Tullinge måste finnas kvar om inte Stockholm skall bli den enda huvudstadsregion i Europa som saknar banor för småflyg.

Nej till biltullar

Det är ingen hemlighet att biltullar i Stockholm är en eftergift på riksplanet till Miljöpartiet. Göran Persson har sålt självbestämmandet i Stockholm för makten i riket. Detta är i sig skäl nog att stoppa planerna på biltullar. Ett av Socialdemokraternas största politiska svek mot Stockholmsregionens invånare är snart ett faktum. Trots uttryckliga löften i valrörelsen om motsatsen tänker Socialdemokraterna nu tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet införa trängselavgifter (biltullar) i Stockholmsområdet. Om Socialdemokraterna talat sanning i valrörelsen i denna fråga, hade man aldrig fått vara med om att bilda politisk majoritet vare sig i landstinget eller i Stockholms stad. Sannolikt hade man dessutom förlorat sin ledande ställning i flera av Stockholms kranskommuner.

”Mitt besked till Stockholms väljare är att det blir inga avgifter under nästa mandatperiod och det är ett vallöfte från oss”, sade Annika Billström (s) före valet 2002.

Endast 20 procent av väljarna röstade på ett ”biltullsparti” 2002. Resultatet av den nu genomförda folkomröstningen om biltullar i tolv av länets kommuner visar också att 80 procent av berörda medborgare är motståndare till biltullarna. Valdeltagandet i folkomröstningen om biltullarna var drygt 74 procent, vilket måste betecknas som högt.

”Jag konstaterar att vi har ett valresultat som är mycket klart och ett valdeltagande som är mycket högt. Det gör att utfallet är lätt att respektera”, sade Göran Persson (s) efter euroomröstningen.

Alla de människor som dagligen trängs i kollektivtrafiken och på vägarna i Stockholmsregionen är inte ”problem” som ska trängas bort. Den grundinställningen leder till minskad rörlighet och därmed minskad tillväxt. Tvärtom är rörlighet något positivt som ska underlättas. Därför måste lösningen på trängselproblemen vara att öka kapaciteten på såväl vägar som spår.

Vi moderater kan aldrig ställa oss bakom en politik som innebär att man genom straffbeskattning tvingar bort låginkomstfamiljers bilresor för att skapa mer utrymme på vägnätet enbart för dem som har råd.

Den trängsel som biltullarna är ämnade att ta bort finns inte främst i Stockholms innerstad innanför de planerade tullarna. Inställningen att frågan ägs av bara Stockholms stad är lika felaktig som odemokratisk. Biltullar är formellt en statlig fråga och reellt en regional fråga. Därför måste självklart hela regionen vara delaktig. De 25 länskommunernas kompakta motstånd mot biltullarna har så här långt nonchalerats fullständigt.

Före valet 2002 var de borgerliga partierna och Socialdemokraterna i Stockholmsregionen för första gången överens om trafikfrågorna. Stockholmsberedningens delbetänkande ”Långsiktig utvecklingsstrategi för transportsystemet i Stockholm-Mälardalsregionen” (SOU 2002:11) innehåller alla de nödvändiga infrastruktursatsningar som regionen behöver. Där fanns en ringled runt Stockholm, en förbifart, satsningar på kollektivtrafiken och en rad andra nödvändiga trafik- och miljölösningar. Vi anser att idén om att införa biltullar måste överges, så att vi återigen kan få en bred blocköverskridande kraftsamling kring Stockholmsberedningens förslag.

Stockholm behöver fler poliser

Storstaden Stockholm drar till sig både det som är positivt och det som är negativt. Vi har under det senaste året sett ett flertal mycket tragiska händelser som kulminerade med det avskyvärda attentatet på Anna Lindh. Men även andra upprörande händelser har skett. Vansinnesdåden i Åkeshov, vid Gullmarsplan och på Västerlånggatan är några exempel. Invånarna i Stockholms län löper en betydligt större risk att bli utsatta för brott jämfört med invånare i andra delar av landet. Dessutom är uppklarningsprocenten av begångna brott oroande låg.

Den grova organiserade brottsligheten med bland annat stor införsel av narkotika i Stockholms län är ett stort hot mot samhället. Våldet på krogar och andra etablissemang är oacceptabelt högt. Förekomsten av knivar hos presumtiva gärningsmän är legio. Många människor är så rädda att de undviker att gå ut när det är mörkt. De som har råd drabbas inte lika hårt, eftersom de har råd att ta taxi och att köpa sig en ökad känsla av trygghet. Genom att installera larm, skaffa gallergrind och extra lås kan vissa grupper till viss del skydda sig. Men faktum kvarstår att för den stora breda allmänheten finns det ingen möjlighet att själv ordna sitt skydd. Det är oacceptabelt!

Brottsligheten mot näringsidkare måste tas på allvar. Samhället har misslyckats när butiksägare tvingas till nedläggning för att rån och inbrott gjort att försäkringsbolagen vägrar företagare att försäkra sig.

Vi moderater kan inte acceptera denna utveckling. En viktig del av lösningen är att Stockholms län får fler poliser. Polismyndigheten i Stockholms län har som mål att polisstyrkan inte får underskrida 4 000 poliser. Detta mål nås inte i dag. Prognosen för polisen i Stockholm pekar på ett ackumulerat underskott upp mot 700 miljoner kronor 2006. Regeringen måste ta sitt ansvar för att polisen i huvudstadsregionen ges tillräckligt med resurser.

Poliserna som anställs måste också få en bra vidareutbildning och utrustning. Polisens arbete behöver kvalitetssäkras. Utöver detta fordras fler häktesplatser, bättre samordning av den psykiatriska vården och betydligt fler vårdplatser.

Bostadsbyggandet måste öka

Höga skatter och hyressättningssystemet hindrar byggande

En mycket viktig hämmande faktor för tillväxten i Stockholmsregionen är – förutom regeringens generella Stockholmsfientlighet – bristen på bostäder. Stockholmsregionen har tidigare under en följd av år vuxit med cirka 20 000 invånare om året. Befolkningstillväxten har fortgått nära nog oförminskat under hela 1990-talet, trots att bostadsproduktionen för några år sedan var nere på historiskt låga tal. Nu minskar inflyttningen till Stockholm och Stockholms län. Denna utveckling är en följd av socialdemokratisk politik. Många har helt enkelt inte råd att bo och leva i huvudstadsregionen.

Bostadsmarknaden är i obalans och det behövs en ökad nyproduktion. Minskad efterfrågan under 1990-talet ledde till att nybyggandet föll kraftigt. I dag har bostadsbyggandet börjat återhämta sig när det gäller bostadsrätter och småhus i tillväxtregionerna. Däremot byggs nästan inga hyreshus. Detta beror främst på en kombination av dagens skattetryck och det rådande systemet för hyressättning. Skatteuttaget på nyproduktion uppgår till cirka 60 procent av totalkostnaden. Hyressättningssystemet innebär att det är näst intill omöjligt för hyresvärden att få igen de pengar det kostar att bygga. Kombinationen av det höga skattetrycket på förvärvsinkomster och de ökande boendekostnaderna har dessutom lett till att boendekostnadens andel av människors och familjers disponibla inkomster efter skatt ökat kraftigt. Detta påverkar i sin tur efterfrågan på bostäder.

Enligt en enkätundersökning genomförd av den moderata Storstadskommittén finns det utrymme för motsvarande 66 000 nya bostäder i kommunernas flerårsplaner i Stockholms län. Hur många som blir färdigbyggda beror på regeringens skatte- och bostadspolitik. Vi är övertygade om att Socialdemokraternas frikostiga vallöften om ett kraftigt ökat bostadsbyggande kommer att svikas lika raskt som löftet om att inte införa biltullar.

Byggandet behöver stimuleras genom en rad insatser. En sänkning av det totala skattetrycket och en avvecklad fastighetsskatt är viktiga steg. Tillväxtregionerna måste tillåtas expandera. Ett utbyggt trafiknät samt investeringar i infrastrukturen skulle leda till att fler byggare vågar satsa på nya byggprojekt. Möjligheterna att utnyttja strandnära områden för bebyggelse måste öka. Det statliga inkomstutjämningssystemet måste förändras. Det behövs också förenklingar i plan- och bygglagstiftningen samt bättre konkurrens på bygg- och byggmaterielmarknaden. Hyressättningssystemet behöver reformeras för att bli mer rättvist. Dagens system leder inte till ökat byggande utan till uppkomsten av dolda andrahandsmarknader och svarta bostadsöverenskommelser. De politiskt klåfingriga och kortsiktiga besluten om bidrags- och stimulansåtgärderna måste ersättas av långsiktighet och förutsägbarhet.

Till sist vill vi understryka att en reell valfrihet för de boende kräver en mångfald av boendetyper (villor, radhus, lägenheter i höga och låga hus) men också flera upplåtelseformer (äganderätt, bostadsrätt, hyresrätt). Vi upplever inte att mångfald i bostadsutbudet är vad Socialdemokraterna nu kommer att prioritera i Stockholmsregionen.

Fler studentbostäder

I Stockholms län råder ett stort behov av studentbostäder. Det finns till och med tecken på att studenter fullföljer sina studier på andra orter enbart beroende på bostadsbristen. Därmed är bostadsbristen ett hot mot valfriheten och den öppna högskolan.

Ett snabbt sätt att enkelt och billigt få fram bostäder för ungdomar och studerande är att stimulera uthyrning av delar av befintliga bostäder. Vi föreslår därför att del av stadigvarande bostad skall få hyras ut utan att uthyraren behöver betala skatt på inkomsten. Om mindre än 50 procent av en privatpersons stadigvarande bostad hyrs ut skall inkomsten vara skattefri. I Norge har man genomfört detta förslag med mycket gott resultat.

Vi reagerar mycket starkt på regeringens förslag om att ”tilldelningen” av högskoleplatser skall kopplas till byggandet av studentbostäder. Denna inställning är ett exempel på planekonomiskt tänkande. För oss är studenternas val av studieort avgörande för lokalisering av nya högskoleplatser. Även på detta område kan vi konstatera att det socialdemokratiska reglerings- och tvångstänkandet står mot den moderata respekten för de enskilda individernas egna val.

Fastighetsskatten är omoralisk

Fastighetsskatten är en omoralisk skatt som tas ut utan hänsyn till betalningsförmåga. Den slår skoningslöst mot människor med låga inkomster som bor i hus och områden med höga taxeringsvärden. Den innebär till och med att människor tvingas lämna sina hem. Det är ofta betydligt dyrare att skaffa bostad i storstadsregionerna, särskilt i storstädernas centrala delar, än i andra delar av landet. De höga priserna driver upp taxeringsvärdena på såväl flerbostadshus som villor. Storstadsregionerna står därför för en betydande del av statens inkomster från fastighets- och förmögenhetsskatterna. Av statens totala inkomster från fastighetsskatten kommer 37 procent från Stockholms län. Motsvarande siffra för förmögenhetsskatten är 62 procent. Detta innebär att stockholmarnas skattebörda bara ökar. Dessa skatter läggs ovanpå tvångsöverföringen av skatteintäkter från Stockholmsregionen till andra delar av landet och det allt högre samlade kommunala skattetrycket i Stockholms län genom accelererande höjningar av landstings- och kommunalskatterna.

Vårt förslag är att avskaffa fastighetsskatten successivt. Förmögenhetsskatten avskaffas i två steg. Därmed kommer man till rätta med de tillväxthotande effekterna i tillväxtregionerna. Samtidigt avvecklas ett system som beskattar vinster som faktiskt inte reellt uppstått för den skattskyldige. Genom detta kan boendekostnaderna i storstadsregionerna sänkas, vilket leder till en ökad rörlighet inom boendesektorn. Detta gynnar alla familjetyper, eftersom den s.k. boendekarriären i takt med växande familj och inkomster kan underlättas.

Den högre utbildningen är underdimensionerad

I storstäderna är det färre som går vidare till högre utbildning än i landet som helhet. Den högre utbildningen är i förhållande till befolkningsmängden kraftigt underdimensionerad i storstadsregionerna. Stockholmsstudenter har också svårare att få en utbildningsplats på sin hemort. Detta försvårar givetvis rekryteringen både till högre utbildning och senare av kvalificerad arbetskraft till de spjutspetsföretag som finns etablerade i dessa regioner. Att inte ta hänsyn till behovet av universitets- och högskoleplatser i storstadsregionerna riskerar att ge stora negativa regionala effekter. För låg tillgång på kvalificerad arbetskraft i de regioner där efterfrågan är störst kan även påverka andra delar av landet negativt. Dessutom innebär för få utbildningsplatser i Stockholmsregionen att länets ungdomar tvingas söka sin eftergymnasiala utbildning ute i landet. Detta innebär i sin tur att många ungdomar som bor i andra delar av landet inte heller får den utbildningsplats de söker.

Valfrihetsfrågor

Ökad valfrihet

Vi vill öka familjernas möjligheter att kunna leva så som det passar dem bäst. Alltfler av människornas vardagsbeslut skall tas av dem själva. Denna valfrihet gäller för oss moderater självfallet även människor med funktionshinder. Uppgiften för samhället och politikerna är att garantera fria val mellan olika utförare och att full neutralitet upprätthålls när det gäller skattefinansierad verksamhet. Alla skall ha möjlighet att välja till exempel skola, barnomsorg, vård och äldreomsorg.

Många kommuner i Stockholms län har på senare år fört en konsekvent politik för ökad valfrihet och fler utförare. Invånarna i Stockholms kommun och kommunerna kring Stockholm har i dag många valmöjligheter. En rik flora av privata, kooperativa och offentliga utförare ger valfriheten ett reellt innehåll. Dessutom innebär fler alternativa utförare en större konkurrens, vilket i sin tur leder till ökad kostnadseffektivitet. Det leder således till att medborgarna får ut mer för varje skattekrona, vilket är ett viktigt moderat krav. Denna situation har uppnåtts trots regeringens idoga försök att bromsa utvecklingen. Valet i september ledde tyvärr till att hela denna utveckling nu hotas genom ett röd-grönt styre i landstinget och i huvudstaden. Det framgångsrika alternativa välfärdsbygget riskerar att raseras av socialistiska återställare samt ökad politisk styrning och politikermakt på de enskilda människornas bekostnad.

Valfrihet i skolan

Socialdemokraterna gillar egentligen inte det fria skolvalet och friskoleutvecklingen. Visserligen säger man sig stå bakom rätten att välja skola, bara det inte innebär att för många tar chansen att välja friskolealternativet. Reglerna för friskolorna har ändrats flera gånger sedan en moderat skolminister fick möjlighet att genomföra det fria skolvalet och rimliga möjligheter för att starta och driva friskolor. Varje gång har det från socialdemokratiskt håll hävdats att friskolorna har mer pengar att röra sig med och att skolpengssystemet är orättvist. Det har också hävdats att friskolorna förstärker segregationen. På båda dessa punkter har verkligheten och olika utredningar visat att Socialdemokraternas verklighetsbild är falsk. För varje gång ändras argumentationen, men faktum kvarstår att socialdemokraterna egentligen inte accepterar friskolor och därmed heller inte rätten att välja skola.

Staten måste garantera det fria skolvalet. Vi föreslår införandet av en nationell skolpeng. Det skulle garantera alla elevers och föräldrars valfrihet, oavsett i vilken kommun eller i vilket bostadsområde de bor. Finansieringen av den enskilde elevens utbildning blir densamma för alla, oavsett om eleven väljer en kommunal eller en fristående skola. Alla skolor – såväl kommunala som fristående – blir självständiga med stor frihet att välja metoder och pedagogik efter elevernas behov och förutsättningar.

Ett fritt skolval påskyndar en nödvändig modernisering och förnyelse av den svenska skolan. Valfrihet och kvalitet är de viktigaste redskapen för att skapa en bättre skola. Ingen förälder vill låta sitt barn gå i en dålig skola. Ingen elev kommer att acceptera skolor som missköter sin uppgift. Detta leder till att skolornas resultat och kvalitet successivt kommer att förbättras.

Ett stort problem för många är att elevernas rätt att välja skola är begränsad på gymnasienivå. Den närhetsprincip som flera kommuner tillämpar innebär att de som växer upp i socialt utsatta områden tvingas kvar i närmaste skola. För nyinvandrade svenskar innebär det sämre förutsättningar att utveckla kunskaperna i svenska och att integreras i samhället. Vi anser att det fria skolvalet skall genomföras också på gymnasienivå.

I storstädernas så kallade problemområden är en bra skolutbildning den enskilt mest betydelsefulla insatsen för att undvika att en tredje generation arbetslösa växer upp. Barnen skall gå i skolan och läsa sina läxor. Kraven måste ställas tidigt och tillräckliga satsningar göras på utbildning i svenska språket. Kvaliteten får inte eftersättas. Flexibilitet i lönesättningen för lärarna kan bidra till att locka bra lärare till dessa områden, där insatserna är svårare. Redan i förskolan kan träning i sociala färdigheter påbörjas och exempelvis ett teknik- eller kulturintresse väckas.

Socialdemokraterna hävdar att det fria skolvalet ökar segregationen. Skolverkets undersökningar visar emellertid att förekomsten av fristående skolor inte har några segregerande effekter. Det fria skolvalet skapar i stället förutsättningar för elever och föräldrar i segregerade områden att byta skolmiljö. I utsatta områden är det därför särskilt viktigt att alternativa skolor och förskolor ges möjlighet att bidra till ett varierat utbud av olika slags pedagogik.

Valfrihet i barnomsorgen

Socialdemokraterna anser att uppväxtvillkoren för barn inom den kommunala barnomsorgen är överlägsen alla andra sätt att ta hand om barnen när de är små. Det offentliga stödet inom barnomsorgen präglas naturligtvis av detta. Det är uppenbart att stora delar av det som har hänt inom familjepolitiken under de gångna decennierna inte alltid har vägletts av vad som kan anses vara det bästa för barnen och deras behov. Många beslut har sin främsta utgångspunkt i arbetslivets behov, jämställdhetsaspekter och vuxenperspektiv av olika slag. Dessa aspekter är givetvis viktiga, men ingen kan på allvar hävda att det är bättre för barnen att mamma och/eller pappa inte tar hand om dem på heltid när de är små. Det är tvärtom vår övertygelse att många av dagens samhällsproblem bottnar i att barnperspektivet inte är särskilt framträdande i den socialdemokratiska politiken. Det känns därför särskilt angeläget att driva kravet på att mer av familjernas beslut om hur barnomsorgen skall utformas i framtiden måste få tas av familjerna själva. De moderata förslagen på familjepolitikens område utvecklas närmare i motionen om en ny familjepolitik.

Det mesta av familjepolitiken styrs dock från riksdagen. Socialdemokraterna fortsätter dessvärre på den inslagna vägen och minskar ständigt familjernas valfrihet genom både reellt tvång och familjeekonomiska incitament. Kommunerna kan därför inte genomföra fullständig rättvisa och valfrihet. Kommunerna har dock möjlighet att aktivt uppmuntra all kommunalt driven barnomsorg att övergå i alternativ regi. Särskilt bör i dag anställd personal uppmuntras att ta över verksamheterna. Det politiska uppdraget måste sedan i stället inriktas på att följa upp kvaliteten och stå som garant för valfriheten.

Valfrihet i vården

Ett annat valfrihetsområde där Socialdemokraterna förklarat ideologiskt krig mot valfrihetspolitiken är sjukvården. Regeringen har under den förra mandatperioden prövat alla tänkbara metoder för att stoppa det då moderatledda Stockholms läns landsting från att släppa in alternativa vårdgivare. Förutom att man faktiskt använt riksdagen till att införa en stopplag mot att privatisera akutsjukhus överväger man seriöst på sina håll att införa den gradering av rösträtten som vi trodde var avskaffad för länge sedan. Med enkel majoritet kan riksdagen besluta att det skall krävas kvalificerad majoritet för att genomföra politik med en annan ideologi än den socialdemokratiska i landstingen. Det skall alltså krävas två röster på Moderaterna för att motsvara en socialdemokratisk röst. Detta avslöjar den konstitutionella rötan hos en del ideologier. Förutom denna ideologiskt motiverade krigföring från regeringens sida har Socialdemokraterna med mera grumliga argument gång på gång motsatt sig borgerliga krav på införandet av en nationell vårdgaranti för att korta köerna.

Sjukvården är toppstyrd och byråkratisk. Den lämnar idag litet utrymme för medborgarna att själva bestämma. Vårt politiska ansvar måste vara att garantera alla vårdbehövande kvalitativ vård med valfrihet utan onödigt väntande. En betydligt mer patientorienterad finansieringslösning behöver genomföras. I avvaktan på detta bör en heltäckande vårdgaranti införas. Ett exempel på hur en sådan kan utformas är den väl fungerande vårdgarantin i Stockholmsregionen som byggdes upp under moderat ledning i landstinget.

Garantin innebär att ingen skall behöva vänta mer än tre månader på operation eller behandling. Redovisade längre väntetider avser patienter som själva valt att vända sig till ett visst sjukhus. Hittills har cirka 3 900 patienter fått hjälp till behandling och förts från ett sjukhus med köer till vård hos annan vårdgivare. Samarbetet med privata vårdgivare och samverkan mellan landstingets sjukhus har bidragit till att vårdköerna i stort sett försvunnit.

Dessvärre är framtiden oviss för sjukvården och vårdgarantin i Stockholms län. Det röd-gröna nya landstingsstyret arbetar nu med en jättelik politisk omorganisation av sjukvården. Vårdgaranti står inte högt i kurs hos den nya landstingsledningen. Även på detta område ersätts valfrihet, patientmakt och individuella lösningar av politisk centralstyrning, politikermakt och storskaliga kollektiva systembyggen. Detta är ännu ett svek mot stockholmarna.

Stockholm den 5 oktober 2003
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Gunilla Carlsson (m)	Göran Lennmarker (m)
Beatrice Ask (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lena Adelsohn Liljeroth (m)	Henrik Westman (m)
Mikael Odenberg (m)	Hillevi Engström (m)
Gunnar Hökmark (m)	Ewa Björling (m)
Henrik S Järrel (m)	Björn Hamilton (m)
Anna Lilliehöök (m)	Nils Oskar Nilsson (m)