Stockholmsregionen

Motion 2001/02:N313 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att främja fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen.1

3. Riksdagen beslutar att inkomst från uthyrning av del i stadigvarande bostad skall vara skattefri i enlighet med vad som anförs i motionen.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att avveckla fastighetsskatten.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen.3

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att öka rättssäkerheten i Stockholmsregionen.4

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler universitets- och högskoleplatser i Stockholmsregionen.5

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka valfriheten i skolan, barnomsorgen och vården.5

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av det inomkommunala utjämningssystemet per den 1 januari 2003.6

1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.

2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SkU.

3 Yrkande 5 hänvisat till TU.

4 Yrkande 6 hänvisat till JuU.

5 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till UbU.

6 Yrkande 9 hänvisat till FiU.

2 Två tydliga alternativ

Det är uppenbart att den framgångsrika förnyelsepolitik som nu bedrivs under moderat ledning i Stockholms läns landsting och i flertalet av länets kommuner är en nagel i ögat på Socialdemokraterna. Det blir alltmer klart att den Socialdemokratiska regeringen och dess statsminister har utsett denna politik till sin huvudfiende i den kommande valrörelsen. Regeringsattackerna på den pågående förnyelsen i Stockholms län och på borgerliga – och då särskilt moderata – förtroendevalda ökar i antal och styrka för varje vecka. Under hela den gångna delen av mandatperioden har regeringens mål dessutom varit att med alla medel hindra det pågående förnyelsearbetet i vår region.

Vi kan förstå den rädsla och desperation som nu griper Socialdemokraterna. Det handlar nämligen om att den grundläggande ideologiska skillnaden mellan å ena sidan Socialdemokratisk kollektivism och likriktning och å andra sidan moderat individualism och mångfald nu synliggörs. Det handlar om huruvida vi skall ha ett samhälle där politikerna får ännu mer att säga till om eller ett där enskilda människor och familjer återerövrar makten över vardagen. Socialdemokraterna är naturligtvis livrädda för att människor på allvar skall finna att den moderata politiken i verkligheten ger dem mer av livskvalitet, självbestämmande och valfrihet. Då raseras hela den Socialdemokratiska retorik som varit en viktig orsak till deras långa maktinnehav, nämligen att med en annan politik än den Socialdemokratiska hotar förfall och undergång. Därför är Socialdemokratins, regeringens och statsministerns hätska utfall mot den förda politiken och de förtroendevalda i Stockholmsregionen på samma gång minst lika mycket en rejäl vänsterkrok i ansiktena på samtliga invånare i regionen.

Stockholmsregionen sjuder nämligen av liv och rörelse. Det är här flest nya jobb skapas. Det är i denna region som en femtedel av landets invånare bidrar med en fjärdedel av BNP och en dryg fjärdedel av statens skatteinkomster. De moderatledda församlingarna (17 av länets kommuner samt landstinget) genomför nu en konsekvent politik för att utöka medborgarnas makt över den egna vardagen på ett påtagligt och rejält sätt. Det är inte mer av bidrag och politisk planering som behövs. I stället behövs än mer av möjligheter för människor att själva påverka sina liv. Genom en sådan förnyelse kommer tillväxten i Stockholmsregionen att ytterligare stimuleras. En region som expanderar hamnar i en uppåtgående spiral. Företagandet ökar och ännu fler arbetstillfällen skapas.

Det är dock helt nödvändigt att det arbete som inletts med väljarnas förtroende som grund måste få fortsätta.

I denna motion tar vi nedan särskilt upp våra förslag inom områdena tillväxt, bostäder, fastighetsbeskattningen, infrastruktur, rättssäkerhet, högre utbildning, valfrihetsfrågor och utjämningsskatten.

3 Ja till fortsatt tillväxt

För Socialdemokraterna är befolkningstillväxten i Stockholmsregionen en effekt av att människor tvingas från avfolkningsorter. De erkänner inte framför allt unga människors längtan efter storstadens puls och möjligheter. Många människors fria val görs till ett politiskt problem. I en rad avseenden ser socialistiska politiker de fria valen och människors ökande krav på anpassningar av offentlig service till sina individuella levnadsförhållanden som något negativt och suspekt. Det försvårar nämligen möjligheterna att förverkliga socialistiska idéer om en samlad modell lika för alla. Storstadsutvecklingen och storstadsmänniskorna blir på så sätt ett ideologiskt hot.

På olika sätt genomför därför Socialdemokraterna, tillsammans med sina rödgröna stödpartier, en klart Stockholmsfientlig politik. Detta märks tydligast när det gäller tvångsöverföringen av skatteinkomsterna i Stockholmsregionen till andra regioner i landet. Stockholms läns landsting är till exempel det enda landsting i landet som inte får behålla sina egna skatteinkomster. Det märks också när det gäller tilldelningen av högskoleplatser, pengar till vägar och annan infrastruktur samt olika stopplagar där moderat förnyelsepolitik förbjuds.

Man kan lätt få intrycket att ytterligare tvångsåtgärder hägrar för Socialdemokraterna. Om man svälter ut en region genom att bara ta och inte ge, så tvingas förr eller senare stora befolkningsomflyttningar fram. Det har historien visat förr. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet slåss nu om de nya vänsterväljarna genom att bjuda över varandra i klasskampsretoriken. De slåss om att hårdast och mest högljutt företräda den konservatism som består i att hårdnackat stå emot alla förändringskrafter. Den förändring som skall ske skall i så fall handla om att återinföra eller återställa något som försvunnit eller förändrats på 1990-talet.

Detta ställer vi moderater absolut inte upp på. Vi är beredda att ta strid för fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen. Vi ser det som ett av vår tids största samhälleliga uppdrag att stå på de enskilda medborgarnas sida när nu Socialdemokraterna nu visar sitt rätta ansikte genom att de har bestämt sig för att stå i vägen för en tillväxtbefrämjande utveckling.

4 Bostadsbyggandet måste öka

4.1 Höga skatter och hyressättningssystemet hindrar byggande

En just nu mycket viktig hämmande faktor för tillväxten i Stockholmsregionen är – förutom regeringens generella Stockholmsfientlighet – bristen på bostäder. Stockholmsregionen växer med 20.000 invånare om året. Befolkningstillväxten har fortgått nära nog oförminskat under hela 1990-talet, trots att bostadsproduktionen för några år sedan var nere på historiskt låga tal. Det har tidigare funnits lediga bostäder att tillgå och många har minskat sin boendeyta i takt med att boendekostnaderna har stigit. Nu syns dock tydliga tecken på att bostadsmarknaden är i obalans och att det behövs en ökad nyproduktion.

Minskad efterfrågan under 1990-talet ledde till att nybyggandet föll kraftigt. I dag har bostadsbyggandet börjat återhämta sig när det gäller bostadsrätter och småhus i tillväxtregionerna. Som exempel kan nämnas att bostadsbyggandet i Solna, Nacka och Järfälla (alla tre kommunerna moderatledda) ligger på rekordhöga nivåer. Däremot byggs nästan inga hyreshus. Detta beror främst på en kombination av dagens skattetryck och det rådande systemet för hyressättning. Skatteuttaget på nyproduktion uppgår till cirka 65 procent av totalkostnaden. Hyressättningssystemet innebär sedan att det är näst intill omöjligt för byggherren att få igen de pengar det kostar att bygga.

Enligt en enkätundersökning genomförd av den moderata storstadskommittén finns det utrymme för motsvarande 66.000 nya bostäder i kommunernas flerårsplaner i Stockholms län. Hur mycket av detta som blir färdigbyggda bostäder beror på hur regeringens skatte- och bostadspolitik utvecklas. Det avgörande hindret är alltså inte – som finansminister Bosse Ringholm tycks tro – kommunalpolitikerna i Stockholms län. Hindret finns dock närmare Bosse Ringholm än så – nämligen i regeringen och hos Socialdemokratin.

Byggandet behöver stimuleras genom en rad insatser. En sänkning av det totala skattetrycket och en avvecklad fastighetsskatt är viktiga steg. Tillväxtregionerna måste tillåtas expandera. Ett utökat trafiknät samt investeringar i infrastrukturen skulle leda till att fler byggare vågar satsa på nya byggprojekt. Möjligheterna att utnyttja strandnära områden för bebyggelse måste ökas. Det statliga inkomstutjämningssystemet måste förändras. Det behövs också förenklingar i plan- och bygglagstiftningen samt främjad konkurrens på bygg- och byggmaterielmarknaden. Det ger alltså sig självt att det i grunden är kraftfulla åtgärder på den nationella nivån som behövs för att få fart på bostadsbyggandet i Stockholmsregionen.

4.2 Akut behov av studentbostäder

I Stockholms län råder ett akut behov av studentbostäder. Det finns till och med tecken på att studenter fullföljer sina studier på andra orter enbart beroende på bostadsbristen. Därmed är bostadsbristen ett hot mot valfriheten och den öppna högskolan. Det måste därför till nytänkande, handlingskraft och snabba åtgärder för att förbättra situationen på både kort och lång sikt.

Ett snabbt sätt att enkelt och billigt få fram bostäder för ungdomar och studerande är att stimulera uthyrning av delar av befintliga bostäder. Vi föreslår därför att del av stadigvarande bostad skall få hyras ut utan att uthyraren behöver betala skatt på inkomsten. Om mindre än 50 procent av en privatpersons stadigvarande bostad hyrs ut skall inkomsten vara skattefri. I Norge har man genomfört detta förslag med mycket gott resultat.

5 Fastighetsskatten är omoralisk

Fastighetsskatten är en omoralisk skatt som tas ut utan hänsyn till betalningsförmåga. Den slår skoningslöst mot människor med låga inkomster som bor i hus och områden med höga taxeringsvärden. Den innebär till och med att människor måste lämna sina hem. Det är ofta betydligt dyrare att skaffa bostad i storstadsregionerna, särskilt i storstädernas centrala delar, än i andra delar av landet. De höga priserna driver upp taxeringsvärdena på såväl flerbostadshus som villor. Storstadsregionerna står därför för en betydande del av statens inkomster från fastighetsskatten.

Regeringen lovade i valet 1998 att de som drabbas värst av fastighetsskattehöjningarna skall få lindring av skatten. Utredning på utredning har under flera års tid misslyckats med att lösa frågan och regeringen har därför inte infriat löftet. Nyss föll regeringen till föga och sänkte skattesatsen för villor och hyresrätter. Sanningen är dock att denna ”sänkning” endast innebär en något mindre höjning än tidigare för de allra flesta boende i storstadsregionerna. Sänkningen av skattesatsen är bara ett sätt att dölja att man straffar boende i attraktiva områden. Regeringen har också föreslagit en begränsningsregel som innebär att ett hushåll inte skall behöva betala mer än fem procent av sina bruttoinkomster i fastighetsskatt. En sådan regel skapar dock nya marginaleffekter, samtidigt som den inte omfattar förmögenhetsskatten.

Moderaternas förslag är att fastighetsskatten skall avskaffas. Detta är en betydligt mera renodlad och rättvis åtgärd än att lappa och laga i ett i grunden sjukt system. Genom ett avskaffande kommer man till rätta med de tillväxthotande effekterna i tillväxtregionerna. Samtidigt avvecklas ett system som beskattar vinster som faktiskt inte reellt uppstått för den skattskyldige. Genom detta kan boendekostnaderna i storstadsregionerna sänkas, vilket leder till en ökad rörlighet inom boendesektorn. Detta gynnar alla familjetyper, eftersom den s.k. boendekarriären i takt med växande familj och inkomster kan underlättas.

6 Stora investeringar i trafiken behövs

Stockholmsregionen växer med cirka 20.000 nya invånare för varje år. Det är ett kvitto på vår regions attraktivitet. För att alltfler skall kunna samsas tillsammans är behovet av god framkomlighet över hela regionen helt central. Trots detta håller Socialdemokraterna genom oproportionerligt låga anslag till Stockholmsregionens infrastruktur kvar regionen vid en vägapparat som är dimensionerad för 1960-talets behov. Den trängsel som sedan uppstår behandlas inte som ett framkomlighetsproblem utan som ett lyxproblem som kan och bör åtgärdas med extra skatter eller särskilda bilavgifter.

Vi kan aldrig ställa oss bakom en politik som tar sin utgångspunkt i att genom straffbeskattningar tvinga bort sämre bemedlade medborgares bilanvändning för att skapa mer utrymme på befintligt vägnät enbart för dem som har råd. En växande storstad måste få växa i takt med sin befolkningsökning. Därför behövs nya investeringar. Det är moderaterna beredda att medverka till.

Det allvarligaste problemet i regionen är en akut brist på kringfartsleder och spårkapacitet som kan leda trafikflödet förbi eller igenom Stockholms innerstad. Stockholmsregionen behöver Ringen som Socialdemokraterna ensidigt övergav 1997. Det behövs dessutom en förbifart för E 4:an väster om Stockholm. Andra objekt som behöver färdigställas snarast är Södertörnsleden och Norrortsleden. På sikt måste också en östlig förbifart byggas för att göra Ringen fullständig. Dessutom måste väg 73 byggas färdig till Nynäshamn. För flera av de trafikobjekt som måste genomföras bör det öppnas för en statlig PPP-lösning (Private and Public Partnership). Det är ett gemensamt ansvar för regeringen och regionens företrädare att rätta till den oacceptabla trafiksituation som råder. Vi moderater har hög beredskap för att kunna ta vår del av ansvaret för att möjliggöra nya trafikinvesteringar framöver.

7 Rättssäkerheten skall prioriteras högre

Den Socialdemokratiska nedvärderingen av polis- och rättsväsendet drabbar människor i alla delar av vårt land. Gator och torg är inte trygga. Ingen polis kommer när pågående brott anmäls. Människor och företag lägger mer och mer pengar på larm och andra åtgärder för att skydda sig och sina egendomar. Den allmänna uppfattningen hos människor är att det i stort sett har blivit riskfritt att begå brott och att man som brottsoffer vid s.k. vardagsbrottslighet som stöld, hot, ringa våld och skadegörelse bara besvärar myndigheterna om man kräver ingripande. Det finns också en allmän uppfattning hos människor om att brottslingen, om vederbörande överhuvudtaget lagförs och straffas, får större förståelse och insatser av samhället än brottsoffret. På grund av decenniers politiska nedvärdering av rättssamhällets grunder och medborgarmoral är det en utbredd inställning hos allmänheten att det inte lönar sig att bli inblandad, vare sig som medmänniska, anmälare eller vittne.

I relation till folkmängden begås de flesta brotten i storstadsregionerna. Flest brott begås i Stockholms län där antalet anmälda brottsbalksbrott per 100.000 invånare uppgick till 15.854 år 2000. Invånarna i Stockholmsregionen har drabbats hårdast av den växande brottsligheten i landet. De löper mer än dubbelt så stor risk att utsättas för brott som befolkningen i övriga områden. I socialt och ekonomiskt svaga familjer, som till stor del återfinns i storstädernas segregerade förortsområden, slår brottsligheten särskilt hårt. Dessa familjer har sämre möjligheter att skydda sig mot brott och att kompensera sig när de har utsatts för brott. För arbetslösa och bidragsberoende föräldrar kan till exempel en cykelstöld från barnen omkullkasta den ekonomiska planeringen för månader framöver.

Samtidigt som brottsligheten ökar klaras allt färre brott upp. Under perioden 1991–1994 klarades omkring 30 procent av alla anmälda brott upp. 1995 hade uppklarningen minskat till 25 procent. I dag ligger uppklaringsprocenten på ungefär 20 procent, vilket innebär att endast var femte brott klaras upp. Det innebär dock inte att vara femte gärningsman verkligen ställs inför domstol och döms. Enligt professor Leif G. W. Persson leder bara tio procent av alla anmälda brott till att gärningsmannen döms till straff.

Denna alarmerande situation kan inte accepteras. Brottsbekämpningen måste ses som en integrerad del av välfärdspolitiken. I en rättsstat måste alla ha lika rätt till skydd mot brott, oavsett i vilket bostadsområde man råkar bo och oavsett vilken ekonomisk ställning man har. Så är inte fallet i dag. Människor som har råd att t.ex. ta taxi hem en sen kväll gör det, medan den som inte har råd i stället får gå eller åka kollektivt. Redan härigenom utsätter sig den som lever under knappare förhållanden för avsevärt större risker än den som har pengar till en taxi. Det är påtagligt hur otryggheten på storstädernas gator och torg slår hårdast mot de redan svaga grupperna i samhället.

Därför krävs åtgärder på flera olika plan. Stockholmsregionen måste få polisresurser i förhållande till folkmängd och befolkningssammansättning, men också med särskild hänsyn till de speciella behov som finns i en huvudstadsregion. Nyrekryteringen av poliser måste ökas. Kampen mot vardagsbrottsligheten måste prioriteras högre än i dag. Det är dags för en nolltolerans mot vardagsbrottslighet samt en satsning på närpolisverksamheten. Det förebyggande arbetet ute i samhället riktat mot framför allt unga människor måste ges tyngd och stöd. Nya former för samverkan mellan till exempel polisen, skolan och socialtjänsten i brottsförebyggande arbete behöver tillkomma.

8 Den högre utbildningen är underdimensionerad

I storstäderna är det färre som går vidare till högre utbildning än i landet som helhet. Den högre utbildningen är i förhållande till befolkningsmängden kraftigt underdimensionerad i storstadsregionerna. Dessutom är platsantalet underdimensionerat i förhållande till det antal Stockholmsstudenter som söker utbildningsplats i Stockholmsregionen som förstahandsval. Detta försvårar givetvis rekryteringen både till högre utbildning och senare av kvalificerad arbetskraft till de spjutspetsföretag som finns etablerade i dessa regioner. Att eftersätta behovet av universitets- och högskoleplatser i storstadsregionerna riskerar att få stora negativa regionala effekter. För låg tillgång på kvalificerad arbetskraft i de regioner där efterfrågan är störst kan även påverka andra delar av landet negativt.

9 Valfrihetsfrågor

9.1 Ökad valfrihet

Vi vill öka familjernas möjligheter att fungera på det sätt som passar bäst för både barn och föräldrar. Fler och fler av människornas vardagsbeslut skall tas av dem själva. Uppgiften för samhället och politikerna är att se till att de fria valen mellan olika utförare garanteras och att full neutralitet upprätthålls när det gäller skattefinansierad verksamhet. Alla skall ha möjlighet att välja till exempel skola, barnomsorg, vård och äldreomsorg.

I många kommuner i storstäderna har man på senare år fört en konsekvent politik för ökad valfrihet och uppmuntran av fler utförare. Invånarna i Stockholms kommun och kommunerna kring Stockholm har i dag många valmöjligheter. En rik flora av privata, kooperativa och offentliga utförare skapar en mångfald som ger valfriheten ett reellt innehåll. Dessutom innebär fler alternativa utförare en större konkurrens, vilket i sin tur leder till ökad kostnadseffektivitet. Det leder således till att medborgarna får ut mer för varje skattekrona, vilket är ett viktigt moderat krav. Denna situation har uppnåtts trots regeringens idoga försök att bromsa utvecklingen.

9.2 Valfrihet i skolan

I dag märks en hårdnande attityd hos Socialdemokraterna när det gäller det fria skolvalet och friskoleutvecklingen. Visserligen säger man sig vilja ha en rätt att välja skola, men det verkar inte få innebära att för många skall ges möjlighet att välja friskolealternativet. Reglerna för friskolorna har ändrats flera gånger sedan en moderat skolminister fick möjlighet att genomföra det fria skolvalet och rimliga möjligheter för att starta och driva friskolor. Varje gång har det från Socialdemokratiskt håll hävdats att friskolorna har mer pengar att röra sig med och att skolpengssystemet är orättvist. Det har också hävdats att friskolorna förstärker segregationen. På båda dessa punkter har verkligheten och olika utredningar visat att Socialdemokraternas verklighetsbild är falsk. För varje gång ändras argumentationen, men faktum kvarstår att Socialdemokraterna egentligen inte accepterar friskolor och heller inte rätten att välja skola.

Staten måste ta ansvaret för att garantera det fria skolvalet. Vi föreslår införandet av en nationell skolpeng. Det garanterar alla elevers och föräldrars valfrihet, oavsett i vilken kommun eller i vilket bostadsområde de bor. Finansieringen av den enskilde elevens utbildning blir likvärdig för alla, oavsett om eleven väljer en kommunal eller en fristående skola. Alla skolor – såväl kommunala som fristående – blir självständiga skolor med stor frihet att välja metoder och pedagogik efter elevernas behov och förutsättningar.

Ett fritt skolval påskyndar en nödvändig modernisering och förnyelse av den svenska skolan. Valfrihet och kvalitet är de viktigaste redskapen för att skapa en bättre skola. Ingen förälder vill låta sitt barn gå i en dålig skola. Ingen elev kommer att acceptera skolor som missköter sin uppgift. Detta leder till att skolornas resultat och kvalitet successivt kommer att förbättras.

Ett stort problem för många är att elevernas rätt att välja skola är begränsad på gymnasienivå. Den närhetsprincip som flera kommuner tillämpar innebär att de som växer upp i socialt utsatta områden tvingas kvar i närmaste skola. Därmed ges de sämre förutsättningar att utveckla kunskaperna i svenska och att integreras i samhället. Vi anser att det fria skolvalet skall genomföras också på gymnasienivå.

I storstädernas så kallade problemområden är en bra skolutbildning den enskilt mest betydelsefulla insatsen för att undvika att en tredje generation arbetslösa växer upp. Barnen skall gå i skolan och läsa sina läxor. Kraven måste ställas tidigt och tillräckliga satsningar göras på utbildning i svenska språket. Kvaliteten får inte eftersättas. Flexibilitet i lönesättningen för lärarna kan bidra till att locka bra lärare till dessa områden, där insatserna är svårare. Redan i förskolan kan träning i sociala färdigheter påbörjas och exempelvis ett teknik- eller kulturintresse väckas.

Socialdemokraterna hävdar – som ovan nämnts – att det fria skolvalet ökar segregationen. Skolverkets undersökningar visar emellertid att förekomsten av fristående skolor inte har några segregerande effekter. Det fria skolvalet skapar i stället förutsättningar för elever och föräldrar i segregerade områden att byta skolmiljö. I utsatta områden är det därför särskilt viktigt att alternativa skolor och förskolor ges möjlighet att bidra till ett varierat utbud av olika slags pedagogik.

9.3 Valfrihet i barnomsorgen

Socialdemokraterna anser att uppväxtvillkoren för barn inom den kommunala barnomsorgen är överlägsen alla andra sätt att ta hand om sina barn när de är små. Det offentliga stödet inom barnomsorgen präglas naturligtvis av detta. Det är självklart så att mycket av det som har hänt inom familjepolitiken under de gångna decennierna inte alltid har vägletts av vad som kan anses vara det bästa för barnen och deras behov. Många beslut har sin främsta utgångspunkt i arbetslivets behov, jämställdhetsaspekter och vuxenperspektiv av olika slag. Dessa aspekter är givetvis viktiga, men ingen kan på allvar hävda att det är bättre för barnen att mamma och/eller pappa inte tar hand om dem på heltid när de är små. Det är tvärtom vår övertygelse att många av dagens samhällsproblem bottnar i att barnperspektiven inte var särskilt framträdande i besluten före 1990-talet. Det känns därför särskilt angeläget att driva kravet på att mer av familjernas beslut om hur barnomsorgen skall utformas i framtiden måste få tas av familjerna själva.

Det mesta av familjepolitiken styrs dock från riksdagen. Socialdemokraterna fortsätter dessvärre på den inslagna vägen och minskar ständigt familjernas valfrihet genom både reellt tvång och familjeekonomiska incitament. Kommunerna kan därför inte genomföra fullständig rättvisa och valfrihet. Kommunerna har dock möjlighet att aktivt uppmuntra all kommunalt driven barnomsorg att övergå i alternativ regi. Särskilt bör i dag anställd personal uppmuntras att ta över verksamheterna. Det politiska uppdraget måste sedan i stället inriktas på att följa upp kvaliteten och stå som garant för valfriheten. Som ett första steg för att uppnå jämförbarhet och effektivt utförande bör enhetstaxor införas i barnomsorgen. Kommunerna skall inte ägna sig åt kommunal fördelningspolitik.

9.4 Valfrihet i vården

Ett annat valfrihetsområde där Socialdemokraterna förklarat ideologiskt krig mot valfrihetspolitiken är sjukvården. Regeringen har prövat alla tänkbara metoder för att stoppa det moderatledda Stockholms läns landsting från att släppa in alternativa vårdgivare i sjukvården. Förutom att man faktiskt använt riksdagen till att införa en stopplag mot att privatisera akutsjukhus, så överväger man seriöst på sina håll att införa den gradering av rösträtten som vi trodde var avskaffad för länge sedan. Med enkel majoritet avses riksdagen besluta att det skall krävas kvalificerad majoritet för att genomföra politik med en annan ideologi än den Socialdemokratiska i landstingen. Det skall alltså krävas två röster på moderaterna för att motsvara en Socialdemokratisk röst. Detta avslöjar den konstitutionella rötan hos en del ideologer. Förutom denna ideologiskt motiverade krigföring från regeringens sida har Socialdemokraterna med mera grumliga argument gång på gång motsatt sig borgerliga krav på införandet av en nationell vårdgaranti för att korta köerna.

Sjukvården är toppstyrd och byråkratisk. Den lämnar i dag litet utrymme för medborgarna att själva bestämma. Vårt politiska ansvar måste vara att garantera alla vårdbehövande kvalitativ vård med valfrihet utan onödigt väntande. En betydligt mer patientorienterad finansieringslösning behöver genomföras. I avvaktan på detta bör en heltäckande vårdgaranti införas. Ett exempel på hur en sådan kan utformas är den väl fungerande vårdgarantin i Stockholmsregionen.

Garantin innebär att ingen skall behöva vänta mer än tre månader på operation eller behandling. Redovisade längre väntetider avser patienter som själva valt att vända sig till ett visst sjukhus. Hittills har ca 2.000 patienter fått hjälp till behandling och förts från ett sjukhus med köer till vård hos annan vårdgivare. Samarbetet med privata vårdgivare och samverkan mellan landstingets sjukhus har bidragit till att vårdköerna i stort sett försvunnit. Vårdgarantin i Stockholms läns landsting som infördes den 1 januari 1999 omfattar i dag mer än 90 procent av alla medicinskt motiverade behandlingar.

10 Utjämningsskatten

Ett flagrant exempel på regeringens Stockholmsfientlighet är det system för en omflyttning av skattemedel från en kommun till en annan som genomförts. Man kan inte låta bli att tänka sig att det kan ses som Socialdemokraternas sätt att straffa invånarna i Stockholms län för den förnyelseanda och individualism som präglar dem. Det inomkommunala utjämningssystemet är nämligen till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Kommunpolitikerna behöver inte, om de följer syftet med utjämningssystemet, ägna den egna skattekraften någon tanke. Det spelar ingen nämnvärd roll hur den utvecklas. Kommunens inkomstnivå blir ändå i stort densamma. Det kan till och med vara så att sämre skattekraft ger högre inkomster.

Elva kommuner i Stockholms län drabbas dessutom av Pomperipossaeffekter i systemet. I Pomperipossakommunerna innebär en nyinflyttad med fast lön att kommunen måste betala mer än skatteintäktsökningen i skatteutjämning. Situationen är densamma om en arbetslös i kommunen får arbete.

Effekten har bland annat blivit att en lång rad kommuner i Stockholms län får se stora delar av sina skatteinkomster utdelas till andra delar av landet. Kommuninvånarna i dessa kommuner tror sig betala för att få en bra skola för sina barn eller en värdig vård för åldrande släktingar. I själva verket används deras skattepengar till något annat någon annanstans i Sverige.

Invånarna i Stockholmsregionen utgör en femtedel av den svenska befolkningen och svarar för en dryg fjärdedel av statens samlade skatteintäkter. Därutöver bidrar regionens invånare till övriga landet med totalt 8,7 miljarder kronor via den kommunala skatteutjämningen.

Socialdemokraternas politik kommer dock att drabba stockholmarna än hårdare. Nästa år tvingas varje stockholmare i snitt betala 2.200 kronor till verksamhet i andra kommuner och denna beskattning beräknas öka med 200 kronor per år de närmaste åren. Kostnadsutjämningssystemet tar allt mindre hänsyn till de särskilda problemen och kostnader som finns i en storstad i form av bland annat segregation och befolkningsökning samt höga kostnader för personal, lokaler och bostäder. Socialdemokraternas politik med kostnadsutjämning och höjd fastighetsskatt leder till att det snart bara är höginkomsttagare som har råd att bo i Stockholmsregionen.

Utjämningssystemet straffar tillväxten. Storstadsregionerna får inte behålla de frukter på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattetillväxten, men måste bära de kostnadsökningar inom de kommunala verksamheterna som ökad ekonomisk aktivitet ger upphov till. Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari 2003, dvs. vid den tidpunkt när riksdagen bör ha hunnit besluta om ett nytt system som stimulerar ekonomisk tillväxt samtidigt som det ger tillräckliga bidrag till kommuner och landsting för otillräcklig skattekraft.

Stockholm den 3 oktober 2001
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Lars Tobisson (m)	Gunnar Hökmark (m)
Chris Heister (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Göran Lennmarker (m)	Stig Rindborg (m)
Knut Billing (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Karin Enström (m)	Catharina Hagen (m)
Henrik Westman (m)	Margareta Nachmanson (m)