Statliga bolag

Motion 2004/05:N431 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Folkpartiet anser att staten inte ska äga företag. Detta sköts bäst av den privata marknaden. Ger sig det offentliga in i ägande av företag riskerar konkurrensen att försämras, inte minst mot bakgrund av att staten kan skjuta till i princip obegränsat med kapital till sina bolag om så skulle behövas. Flera oberoende organ har också kritiserat staten som bolagsägare, och med anledning av detta anser Folkpartiet att en kommission ska tillsättas som ser över hur staten sköter sina bolag.

Folkpartiet föreslår att de statliga bolagen ska säljas. Vissa kan säljas omgående medan andra först måste omstruktureras för att kunna säljas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning2

Förslag till riksdagsbeslut3

Staten ska inte äga företag3

Inte samma villkor för statliga och privata bolag3

Även andra aktörer kritiserar staten som bolagsägare5

Förtroendekommissionen5

Riksrevisionen6

Anställningsvillkoren i statliga företag6

Skäl mot statliga företag7

Sälj statens bolag8

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statligt ägda företag snedvrider konkurrensen på marknaden.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad kommission för en översyn av statliga bolags agerande.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en systematisk försäljning av de statligt ägda företagen.

Staten ska inte äga företag

Staten äger helt eller delvis 58 företag, med drygt 200 000 anställda och en omsättning på närmare 300 miljarder kr. Men varför ska staten överhuvudtaget äga dessa företag.

Regeringen, å sin sida, anser att värdeskapandet är det övergripande målet för det omfattande statliga företagsägandet. Frågan om på vilket sätt statligt företagande skapar värden som privat företagande inte kan göra förblir dock obesvarad.

Regeringen har tidigare delat in de statliga företagen i sådana med marknadsmässiga krav samt företag med särskilda samhällsintressen. Företag med marknadsmässiga krav spänner från t.ex. SJ och Posten till Akademiska Hus och Vin & Sprit. Varför dessa företag ska vara marknadsmässiga finns det från regeringens sida ingen strategi bakom utan det bygger på historiska faktorer. Företagen med marknadsmässiga krav ska dock verka på en marknad med full konkurrens och att ägaren, staten, ställer marknadsmässiga krav på resultat och avkastning. Bland företag som anses fylla särskilda samhällsintressen finns bl.a. Bilprovningen, Turistrådet och Teracom. Även gruppen av företag med särskilda samhällsintressen har en tydlig ad hoc-sammansättning, där engagemanget inte är genomtänkt och i den mån det finns ett genuint skäl för offentligt engagemang detta lika gärna kunde ske i myndighetsform.

Inte samma villkor för statliga och privata bolag

Aktiebolagsformen lämpar sig dåligt för offentlig verksamhet. Organisationsformen är avsedd för privat verksamhet som bedrivs i vinstsyfte i en affärsmässig miljö. Därför uppstår konflikter mellan behovet av att kunna agera på en marknad utan att konkurrenterna får kännedom om affärsstrategi och överväganden i förväg och kravet påöppenhet och insyn. Denna konflikt är ofrånkomlig och ett viktigt skäl för att statlig verksamhet normalt inte ska bedrivas i bolagsform.

Från regeringen har man hävdat att de konkurrensutsatta statliga företagen ska ges samma förutsättningar och ha samma krav på sin verksamhet som andra aktörer. Men det är oundvikligt att statliga företag, som har hela skattebetalarkollektivet som riskkapitalbas, har fördelar som privata företag inte kan uppnå. Någon konkurrensneutralitet kan det inte bli fråga om vad än regeringen påstår.

Att staten inte är någon normal ägare framgår av de konstlade sätt som tillgrips för att skaffa kapital till de nödlidande statliga företagen.

Ett av de senaste exemplen är det särskilda konto i Riksgäldskontoret där regeringen tvingar de statliga vinstgivande företagen att sätta in pengar. Dessa kan sedan utnyttjas av regeringen utan att den behöver ta hänsyn till det utgiftstak som annars blivit aktuellt om regeringen skulle bruttoredovisa insatserna i bolagen. Syftet med bruttoredovisning och utgiftstak i budgetprocessen är att regering och riksdag ska prioritera bland utgifterna för att hålla tillbaka en offentlig utgiftsexpansion. Detta har regeringen kringgått genom att kanalisera inkomster till staten vid sidan om budgeten. Det rör sig om stora pengar, flera miljarder. Folkpartiet anser att denna miljardrullning ska stoppas och att kontot i Riksgälden bör avvecklas.

Detta medför också att konkurrensen snedvrids på de marknader där privata företag konkurrerar med statliga. Dessutom är flera av de statliga företagen monopol. Att använda avkastningen från sådana företag, ett slags beskattning, för att ge kapital­tillskott till företag som är konkurrensutsatta innebär att skattemedel används för att subventionera de statliga konkurrensutsatta företagen. Regeringens påstående att detta står i överensstämmelse med EU:s regler kan starkt ifrågasättas. Kravet att medlen ska användas i väl fungerande verksamheter är inte uppfyllt när det är fråga om kapitaltillskott till statliga bolag såsom SJ och Teracom.

Men det finns fler missgrepp inom den statliga företagssfären. Det är exempelvis inte rimligt att statens kraftbolag Vattenfall gjort stora investeringar i kolgruvor och koleldade kraftverk i Tyskland. Genom att Vattenfall valt att investera så kraftfullt i kolkraft i Tyskland har det brutit mot riksdagens beslut. Riksrevisionen har, med rätta, kritiserat Vattenfall för detta och krävt att bolagets miljö- och energipolitiska uppdrag bör förtydligas. Det finns ingen anledning till att svenska skattebetalare ska betala för tyska utsläppsrätter. Det är även anmärkningsvärt att Vattenfall ska investera cirka en miljard kronor för att återstarta det gamla oljekraftverket i Stenungsund. Det strider helt mot de uttalade svenska ambitionerna att sänka koldioxidutsläppen, vilket ocksåär att nonchalera Kyotoprotokollet. Allt detta agerande har inte heller återkopplats till riksdagen.

Den uppmärksammade mutskandalen kring Systembolaget och Vin & Sprit AB väcker frågan om hur den statliga ägarrollen utövats. Folkpartiets kritik mot statens funktion som ägare av företag som verkar på en normal marknad har återigen visat sig vara befogad. Staten har i det fallet haft en dubbel roll, dels som ägare av Systembolaget med dess särskilda funktion i svensk alkoholpolitik, dels som ägare av ett kommersiellt företag, Vin & Sprit. Dessa roller har visat sig vara svårförenliga. Folkpartiet har begärt en utredning om detta men vi har inte fått detta krav genom riksdagen.

Det är också angeläget att avskaffa Apotekets monopol. Det ska vara möjligt att köpa en huvudvärkstablett när man behöver det och inte bara när apoteket är öppet. Dessutom visar erfarenheter från flera länder att konkurrens leder till fler apotek, bättre service och lägre läkemedelspriser.

Även andra aktörer kritiserar staten som bolagsägare

Det är inte bara Folkpartiet som är kritiskt mot staten som bolagsägare. Många oberoende organ har kritiserat det statliga bolagsinnehavet. Här följer några exempel.

Förtroendekommissionen

Förtroendekommissionens betänkande Näringslivet och förtroendet (SOU 2004:47), som avlämnades i mars 2004, berör ägarstyrning i de statliga bolagen. Förtroendekommissionens bedömning är att styrningen av de statligt ägda företagen präglats av otydliga ägaruppdragoch bristande resurser för att utöva ägarrollen.

Otydliga ägaruppdrag främjar inte en effektiv bolagsstyrning genom att försöka upprätthålla en fiktion av en fullt konkurrensutsatt och renodlat kommersiell verksamhet med ett entydigt kapitalavkastningsmål om bolaget i verkligheten har delvis monopolställning och/eller sidouppdrag av samhällskaraktär. De statligt helägda bolagen måste utarbeta verklighetstrogna och fullödiga beskrivningar av varje bolags ägaruppdrag samt effektiva modeller för styrning av verksamheten.

Förtroendekommissionen föreslog därför en omorganisation och förstärkning av statens resurser för bolagsstyrning enligt följande:

  • Förvaltningen av samtliga av staten hel- eller delägda bolag koncentreras till Näringsdepartementet.

  • Resurserna för bolagsförvaltning förstärks med minst 50 % till en beräknad merkostnad på ca 15 miljoner kronor.

  • Bolagsförvaltarnas arbete förändras så att mindre tid läggs på att de själva ingå i bolagens styrelser och mer tid läggs på att formulera ägaruppdrag, följa upp måluppfyllelsen och att styra nomineringsprocessen.

  • En pool av externa specialister inrättas som kompetensförstärkning av departementets egna resurser.

Riksrevisionen

Riksrevisionen har gjort två granskningar med koppling till statliga företag och ytterligare en är på gång, Vattenfall och Statens risker i Arlandabaneprojektet. Den sista Förvaltning och styrning av statliga bolag publiceras i november, men vår bedömning är att den kommer att vara lika kritisk mot staten som bolagsägare som de andra två rapporterna.

Den andra granskningens resultat presenterades i juni 2004 i rapporten Vattenfall AB - Uppdrag och statens styrning (RiR 2004:18). Riksrevisionen har granskat Vattenfalls uppdrag att inom ramen för affärsmässighet verka för en omställning av det svenska energisystemet och hur dessa krav har hanterats av ägarförvaltningen, dvs. regeringen och Näringsdepartementet, och av bolagets ledning, dvs. styrelsen och koncernledningen. I analysen redogörs för hur Vattenfalls expansion i Tyskland relaterar till de svenska miljö- och energipolitiska målen. Riksrevisionen konstaterar att regeringen varit otydlig vid styrningen av Vattenfall. Regeringen och bolagsledningen har inte tagit initiativ till att få klargjort om förvärven i Tyskland var förenliga med den av riksdagen beslutade miljö- och energipolitiken. Svenska staten har heller inte möjlighet till insyn och kontrollmöjligheter av verksamheten i Vattenfalls tyska dotterbolag. Riksrevisionen rekommenderar att regeringen tar initiativ till att tydliggöra Vattenfalls uppdrag vad gäller miljö- och energipolitik. Detta är ytterst allvarlig kritik som vi i Folkpartiet instämmer i. Vi har under en rad av år kritiserat Vattenfalls engagemang i just Tyskland. Även riksdagens konstitutionsutskott har riktat kritik mot Vattenfall.

Beträffande den tredje granskningen, Statens risker i Arlandabaneprojektet avser det statens risker i Arlandabaneprojektet, varvid begreppet risker i detta sammanhang avser såväl samhällsekonomiska som finansiella risker. Denna granskning visar på att regeringen gått bakom ryggen på riksdagen och beviljat utökat stöd till Arlandabaneprojektet. Revisionen konstaterar också att statens intressen i Arlandabanan varit otydliga och man har inte haft någon rapporteringsskyldighet till staten från bolagets sida.

I fallen Vattenfall och Arlandabanan borde regeringen ha återkommit till riksdagen innan några väsentliga förändringar gjorts.

Anställningsvillkoren i statliga företag

Frågan om löner och andra villkor för höga chefer i statliga bolag har diskuterats många gånger. Nu senast har även statsministern tyckt att lönerna för chefer i t ex Vattenfall AB är orimligt höga. Det är dock beklämmande att samma statsminister som ägare till bolagen genom regeringen inte har gjort något åt dessa löner som han själv anser är orimliga.

Folkpartiet tycker att löner och övriga förmåner till personer i företagsledande och därmed jämförlig ställning i statliga företag ska vara konkurrenskraftiga så att rekrytering inte försvåras, men de får inte bli löneledande i förhållande till jämförbara företag inom det privata näringslivet.

Folkpartiet anser att det sammantaget finns så många anmärkningar på staten som bolagsägare att en särskild kommission bör tillsättas för att granska bristerna i de statliga bolagen.

Skäl mot statliga företag

Det finns som sagt många skäl emot statliga bolag. Folkpartiet anser att staten inte, annat än i undantagsfall, ska driva företag. Skälen för detta är följande:

I en väl fungerande marknadsekonomi har staten en nyckelroll som stiftare av lagar, beslutsfattare om skatter och som myndighetsutövare för att se till att lagar och regler efterföljs. Om staten på samma gång är en ledande aktör på marknaden blandas rollerna samman på ett orimligt sätt.

Företagsekonomisk lönsamhet är något att sträva efter och det är rimligt att privata företag vill maximera den. Med statligt ägande kommer andra mål in i bilden: Antingen tvingas det statliga företaget acceptera sämre företagsekonomisk lönsamhet på grund av politiska önskemål, eller - vilket kan vara lika illa - kommer det alltid att misstänkas att företagsledningen måste ta hänsyn till statens politiska mål. I krislägen kan det statliga företaget tvingas avstå från åtgärder som är nödvändiga för företagets överlevnad. Det finns alltid en misstanke om att andra mål som nationell kontroll, regionalpolitik, viss typ av sysselsättning osv. kommer in i bilden. Risken finns att staten skjuter till medel för att täcka förluster, stödja företag eller införa de facto konkur­rens­begränsningar som gynnar statliga företag. Ett aktuellt sätt på hur staten kan ge sig in och agera på marknaden som annars privata företag borde vara inne påär Sveaskog AB:s nya direktiv. I dessa sägs det att bolaget ska ge sig in i turistbranschen, något som den privata sektorn kan sköta minst lika bra.

Det illustrerar kravet på skilda roller för stat och näringsliv: Den vars verksamhet är beroende av gällande regler ska inte själv direkt eller indirekt vara med och bestämma vilka regler som ska råda.

Vad staten gör ska kontrolleras genom öppenhet för insyn för medborgarna, medierna och riksdagen. Det gäller emellertid inte statliga företag. Ledningarna för företagen är inte demokratiskt utsedda och ska inte heller vara det. Eftersom staten i övrigt är under­kastad demokratins spelregler är det ett problem att den äger företag som inte kan ledas efter demokratiska principer.

Staten har en rad viktiga uppgifter som ingen annan i samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl.a. avbördade sig ägandet av företag, som dessutom privata ägare sköter bättre. Att i offentlig regi sköta dessa bolag stjäl uppmärksamhet från det offentligas huvud­uppgift: att erbjuda en god vård, ett bra utbildningssystem, ett väl fungerande försvar, ett säkert rättssystem och en generell politik för att främja tillväxt och sysselsättning.

Sälj statens bolag

Vi liberaler vill att fler människor ska vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera. De flesta av de statliga företagen bör säljas och försäljningsintäkterna bör användas för att minska statsskulden. Det har tidigare anförts som skäl mot en försäljning av statliga företag att kapitalmarknaden inte kan absorbera ett sådant utbud av tillgångar. Med dagens globaliserade kapitalmarknad är detta inte längre ett argument.

Försäljningen bör ske successivt. Dagens konjunkturläge gör det svårt att göra en exakt prioritering av vilka företag som bör säljas först. Folkpartiet har tidigare pekat ut följande företag som lämpliga att komma ifråga för försäljning: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket och Teracom AB.

Det enda undantaget som ska vara kvar som statligt bolag är Systembolaget som har ett så stort socialt ansvar att det måste förbli i statlig ägo.

Stockholm den 29 september 2004

Eva Flyborg (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Christer Nylander (fp)

Nyamko Sabuni (fp)

Gunnar Nordmark (fp)

Sverker Thorén (fp)

Bo Könberg (fp)

Hans Backman (fp)

Marita Aronson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Nina Lundström (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Näringsutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (3)