Statlig konkurrens på den veterinära marknaden

Motion 2001/02:MJ309 av Caroline Hagström m.fl. (kd)

av Caroline Hagström m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av konkurrensförhållandena i veterinärväsendet.

Inledning

Att konkurrens ska ske på lika villkor borde vara en självklarhet. Men så är det tyvärr inte alltid. Svenska staten utsätter privatpraktiserande veterinärer i Sverige för en konkurrens som torde sakna motstycke inom någon annan näringsgren i landet. I denna motion tas för tredje året i rad upp den konkurrens som staten via Jordbruksverket bedriver gentemot de privatpraktiserande veterinärerna.

Det som är extra anmärkningsvärt i sammanhanget är att staten i detta fall bedriver konkurrens med hjälp av skattemedel. Statliga medel satsas på vård av sällskapsdjur och hästar. Den verksamhet som den statliga distriktsveterinärorganisationen bedriver skiljer sig inte från den som privatpraktiserande veterinärer bedriver förutom på det sättet att statliga veterinärer, troligen för att öka dessas konkurrenskraft, utrustas med myndighetsstatus, vilket innebär att man kan utfärda officiella intyg åt sina kunder.

Grundläggande ekonomiska begrepp gäller även veterinär verksamhet vilket innebär att en sund konkurrens gynnar konsumenterna. De subventioner som de statligt anställda distriktsveterinärerna varje år erhåller i statliga bidrag hindrar de privatpraktiserande veterinärerna från att kunna utveckla sin verksamhet. Många veterinärer anser också att de statliga bidragen paradoxalt nog även hämmar utvecklingen av den statliga organisationen. Detta beroende på att de motsättningar som skapas inom den relativt lilla veterinärkåren försvårar bl.a. skapandet av ett effektivt joursystem och en organiserad vidareutbildningsverksamhet.

Bakgrund

Statens jordbruksverk (SJV) genomdrev 1995 en omorganisation av distriktsveterinärsystemet enligt en modell som i remissyttrandet från RRV kritiserades för att bli alltför kostsam. Trots att en tredjedel av den dåvarande distriktsveterinärkåren valde att övergå till privat verksamhet förblev statsanslaget oförändrat. Det innebar att organisationen fram till 1999 har fått ca 80 miljoner kronor per år, för att år 2000 få drygt 75,5 miljoner kronor, att fördela på sina 240 anställda mot de tidigare 340 anställda. I budgeten för år 2001 ökades åter anslaget till drygt 85,7 miljoner kronor, med hänvisning till ett underskott i verksamheten som främst påstods bero på en kraftig förändring av semesterlöneskulden.

Anledningen torde istället vara att den statliga organisationen helt enkelt inte går ihop. I årets budget föreslås anslaget ökas till drygt 87,5 miljoner men utan närmare motivering.

De statliga distriktsveterinärerna är officiella veterinärer, anställda a­v stat­en bl.a. för att möta de krav EU ställer på övervakning av djurskydd och smittskydd. De sorterar i denna egenskap under SJV:s tillsynsavdelning, djuravdelningen. De är också anställda av staten för att bedriva djursjukvård och sorterar då under DVO-avdelningen. Verksamheten sker i båda fallen efter affärsmässiga principer, och den anställde veterinären erhåller i båda fallen fast lön plus ett tantiem. Tantiemet utgör hälften av det arvode som avnämaren debiteras.

SJV ansvarar för tillsyn över all veterinär verksamhet, alltså även över de privata veterinärer med vilka man konkurrerar. Att en tillsynsmyndighet konkurrerar med den verksamhet över vilken man skall utöva tillsyn, kan inte betraktas som sund konkurrens. Det kan också konstateras att det är ett känt faktum att många djurägare kan känna en viss press att anlita statliga distriktsveterinärer i stället för privata. Mjölkproducenter måste t.ex. vartannat år få ett godkännande (EU:s s.k. mjölkdirektiv) av en statlig distriktsveterinär för att få fortsätta med sin verksamhet. Det är svårt att i detta sammanhang inse skillnaden mellan en statlig tjänsteman med tantiemlön och en privat yrkesutövare. Båda står i ekonomisk beroendeställning till avnämaren. Om SJV tolkat EU:s regelverk på ett riktigt sätt borde även privat verksamma veterinärer komma i fråga för att utföra dessa uppdrag. Det förefaller troligt att SJV har tolkat EU:s regelverk på ett sådant sätt att det gynnar den egna affärsdrivande verksamheten.

Distriktsveterinärens traditionella arbetsuppgift, att bota sjuka djur i animalieproduktionen samt hästar som används i jord- och skogsbruk, har minskat i omfattning. SJV har av denna anledning fått vidkännas ett inkomstbortfall. För att kompensera för detta bortfall satsar man på att bygga ut vården för sällskapsdjur och sporthästar. Inkomsterna från dessa sektorer utgör idag tillsammans 40% av de totala intäkterna och syftet är att de ska öka. Stora summor används för att bygga upp sådan verksamhet på orter där det redan finns en fungerande privat vård för dessa djurslag. Flera exempel på smådjursmottagningar i södra Sverige vittnar om detta. I så gott som alla annonser om lediga tjänster som distriktsveterinär efterfrågar SJV kompetens på smådjur och häst. Förutom att man går förbi ett stort antal behöriga sökande bryter man dessutom mot författningen i sin iver att konkurrera med smådjurspraktiserande privata veterinärer.

Det tycks som om SJV månar mer om den egna affärsdrivande verksamheten än om det övergripande ansvaret för en fungerande djursjukvård. De distriktsveterinärer som 1995 övergick i privat verksamhet har trots egen jourverksamhet sedan dess förvägrats all ersättning från staten. De hotas istället av SJV med statlig etablering om jourverksamheten uteblir. SJV drar sig däremot inte för att utverka kommunala bidrag till sina distriktsveterinärstationer i Norrland. Ett tungt vägande skäl för anslaget till den statliga organisationen är bl.a. att sjukvård för animalieproducerande djur skall kunna finnas tillgänglig även i glesbygd. Anslaget används uppenbarligen inte för detta ändamål.

Det kan inte vara en statlig angelägenhet att skattemedel satsas på vård av sällskapsdjur och sporthästar. De privata stordjursveterinärerna har sedan omorganisationen 1995 visat att det går utmärkt bra att bedriva privat djursjukvård på animalieproducerande djur. Staten kan därför spara en ansenlig summa på att låta privatisera djursjukvården. Statens engagemang bör kunna begränsas till att ha tillsynsansvar över den veterinära verksamheten.

Intressekonflikter i tillsynsverksamheten och EU-kritik

Under sommaren aktualiserades frågan på nytt då det visade sig att EU-kommissionen kritiserat Sverige för en bristfällig övervakning av BSE-programmet. Det framkom då också att kommissionen vid två tidigare inspektioner kritiserat Sverige för att man låter de statliga distriktsveterinärerna kontrollera sina egna kunder och undrat om inte intressekonflikter kunde uppstå. Sverige hade vid dessa två tillfällen meddelat EU-kommissionen att ingen intressekonflikt föreligger eftersom djurägaren skickar in betalningen för de tjänster den statlige distriktsveterinären utför till SJV och att den stat­lige distriktsveterinären erhåller hela sin lön från SJV. Man hade dock underlåtit att meddela att distriktsveterinären har tantiemlön vilket innebär att 50 %, (inkl. lönekostnadspåslag), av det arvode djurägaren erlägger läggs till veterinärens nästkommande månadslön. Det är för oss därför klart att det verkligen föreligger en intressekonflikt. Det kan absolut inte vara i konsumenternas intresse att de veterinärer som kontrollerar producenterna är ekonomiskt beroende av dessa. Det ligger naturligtvis också i producenternas intresse att veta att kontrollmyndigheten inte på något sätt kan misstänkliggöras för att vara i maskopi med näringen.

Med kunskap om den konkurrenssituation som råder mellan privatpraktiser­ande veterinärer och statliga distriktsveterinärer är det lätt att tro att staten utrustat sina distriktsveterinärer med myndighetsstatus bl.a. för att attrahera kunder. Den statlige distriktsveterinären kan ju samtidigt som man t.ex. botar en sjuk ko utfärda officiella intyg eller utföra den av EU föreskrivna BSE-kontrollen av det foder som finns på gården. Jordbruksministern har här i riksdagen sagt att hon finner detta arrangemang praktiskt för producenten.

I ett system där den som utför kontrollen är ekonomiskt beroende av tillsynsobjektet kan man naturligtvis inte tillmäta kontrollen någon som helst betydelse oavsett hur väl kontrollanten utför sin uppgift. Av denna anledning borde det även vara i distriktsveterinärernas intresse att slippa dessa uppdrag. I många länder är det förbjudet för de veterinärer som utför officiella uppdrag att ha egen praktik.

Det är hög tid att vi i Sverige inser att det gäller att hålla rent framför egen dörr om våra synpunkter på djurskydd och smittskydd även fortsättningsvis skall kunna tillmätas någon betydelse i internationella sammanhang.

Tidigare utredningar

Regeringen begärde 1999 av Statskontoret en kartläggning av i vilken utsträckning statliga myndigheter och affärsverk bedriver kommersiell verksamhet. Den 28 mars 2000 överlämnades rapporten ”Staten som kommersiell aktör” (2000:16) till regeringen. Ett av de områden som Statskontoret gransk­at är distriktsveterinärorganisationen (DVO). En av slutsatserna i rapporten var att det p.g.a. rådande konkurrensproblem vore den bästa lösningen att avskilja DVO från Jordbruksverket. Även i Konkurrensrådets yttrande från februari månad år 2000 rekommenderas samma sak. Konkurrensproblemen mellan statliga och privatpraktiserande veterinärer har behandlats i flera sammanhang under en längre tid. Sedan 1992 har nu sex olika utredningar eller översyner genomförts och i samtliga rapporter har man konstaterat att det sker en osund konkurrens mellan distriktsveterinärorganisationen och de privatpraktiserande veterinärerna.

Regeringen är väl initierad i frågan avseende konkurrenssituationen och hänvisar även i årets budgetproposition till den arbetsgrupp som Jordbruksverket tillsatte i september 1999 som hade till uppgift att lösa frågorna. I gruppen har diskuterats joursamverkan, ersättning till avlägset boende, officiella uppdrag, utbildningssamverkan samt begreppet servicenivå. Alla förslag till lösningar skall rymmas inom ramen för de anvisningar Jordbruksverket fått för verksamheten i budgetpropositionens regleringsbrev. I klartext betyder det att alla förändringar som eventuellt kan komma att föreslås skall ligga inom ramen för nuvarande organisation, d.v.s. DVO, och skall finansieras med oförändrade anslag. Alltså något som går tvärt emot de slutsatser Statskontoret och Konkurrensrådet kommit fram till.

En mycket ingående statlig utredning av veterinär verksamhet genomfördes 1993. Denna utredning kan ligga till grund för en ny översyn av veterinärväsendet.

Stockholm den 1 oktober 2001

Caroline Hagström (kd)

Ulf Björklund (kd)

Johnny Gylling (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Harald Bergström (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Annelie Enochson (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Miljö- och jordbruksutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (1)