Vid 1988/89 års riksmöte beslutade riksdagen att inrätta
en påbyggnadslinje, specialpedagogisk
påbyggnadsutbildning, från den 1 juli 1990. Utbildningen
skall omfatta 40--60 poäng med möjlighet till ytterligare
specialisering eller fördjupning om 20--40 poäng.
Den specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen
innehåller fyra inriktningar: en för elever med komplicerad
inlärningssituation, en för elever med döv- och
hörselhandikapp, en för synhandikappade samt en för
elever med utvecklingsstörning.
Inför riksdagens beslut framförde vi att förslaget borde
kompletteras med en inriktning som skulle avse utbildning
av lärare för elever med tal- och språksvårigheter.
Vi återkommer nu med våra krav. De beslutade
inriktningarna tillgodoser inte behovet av den
specialkompetens som är nödvändig för att kunna hjälpa
elever som har tal- och språksvårigheter. Dessa elever
behöver lärare med en grundlig utbildning i en
specialpedagogik som står på språkvetenskaplig grund.
Enligt gjorda undersökningar finns det för närvarande
ca 200 000
barn med någon form av språklig störning i vårt land.
Sådana störningar kan yttra sig på många sätt, i t.ex.
talsvårigheter, röststörningar, läs- och skrivsvårigheter,
relationsstörningar m.m.
Ofta är den språkliga störningen primär och de andra
svårigheterna en följd av denna störning. Elever som har
sådana störningar måste få hjälp av särskilda lärare med en
gedigen specialistkompetens på språk- och talområdet.
Deras främsta uppgift är att hjälpa eleverna att utveckla sitt
språk så att det blir ett fungerande kommunikationsmedel
och möjliggör läsoch skrivinlärning och
kunskapsinhämtande.
I vår motion om lärarutbildningen ''Läraren skall vara
bäst i klassen'' framhåller vi att den ojämförligt viktigaste
förutsättningen för att kunna bedriva en god utbildning är
kunniga och engagerade lärare. Gedigna ämneskunskaper i
kombination med goda insikter i pedagogik, metodik och
utvecklingspsykologi är grunden för en framgångsrik
lärargärning. Goda kunskaper i ämnen ger läraren en
trygghet som inte kan ersättas av annan kunskap.
All utbildning och fortbildning måste av dessa skäl vara
inriktad på att ge lärarna goda ämneskunskaper. Vi har
därför föreslagit en ny, på ämnesstudier grundad,
utbildning för lärare som skall undervisa i årskurserna 4--9.
Även fortbildningen skall enligt vår mening vara
ämnesinriktad och ge lärarna aktuella och relevanta
kunskaper.
Vad gäller den specialpedagogiska
påbyggnadsutbildningen har vi självfallet samma grundsyn.
Krav på kvalitet, kunskaper och vetenskapligt förankrad
utbildning är än viktigare i en utbildning för undervisning av
elever med behov av specialpedagogik.
Många av de svårigheter som skolan i dag brottas med
har sin grund i att den grundläggande läsundervisningen
inte fungerat tillfredsställande. En splittrad
inlärningsituation och en felaktig prioritering av skolans
resurser leder till att allt för många elever senare behöver
särskild hjälp och stöd.
Det ställs stora krav på speciallärarna att hjälpa eleverna
att trots svårigheter av olika slag få kunskaper och
färdigheter efter sina förutsättningar. Därtill torde det vara
stora variationer i undervisningsgrupperna, och
undervisningen måste i stor utsträckning vara individuell.
Lärarna måste vara pedagogiskt och metodiskt skickliga.
Den utbildning som nu genomförs har en
huvudinriktning för elever med ''komplicerad
inlärningssituation''. Vi finner denna beskrivning minst sagt
oprecis. Påbyggnadsutbildningen får inte utformas så att
den med ett antal små delkurser förväntas täcka alla olika
specialområden. Skolan är inte betjänt av att tillföras ett
antal nya ''generalister''. Skolan behöver väl kvalificerad
personal som kan hantera specifika inlärningsproblem.
Utbildningen av speciallärare måste bygga på en på
kunskaper inriktad lärarutbildning. De blivande
speciallärarna måste få specialpedagogisk utbildning som
fyller höga krav på kvalitet och som vilar på vetenskaplig
grund. Speciallärarna måste bli skickade dels att stödja
enskilda elever, dels måste deras fördjupade utbildning göra
dem rustade att vägleda kollegor framför allt på lägre
skolstadier så att undervisningen kan anpassas till varje
elevs förutsättningar och behoven av framtida
stödundervisning därigenom minska.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att utbildning av lärare för elever
med tal- och språksvårigheter skall vara en inriktning inom
den specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de specialpedagogiska
påbyggnadsutbildningarnas innehåll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vetenskaplig förankring av den
specialpedagogiska påbyggnadsutbildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påbyggnadsutbildningen med
inriktning mot elever med ''komplicerad
inlärningssituation''.
Stockholm den 17 januari 1991
Ann-Cathrine Haglund (m)
Birgitta Rydle (m)
Birger Hagård (m)
Ulf Melin (m)
Hans Dau (m)
Birgit Henriksson (m)
Rune Rydén (m)
Göran Allmér (m)
Elisabeth Fleetwood (m)