Socialförsäkringar

Motion 1999/2000:Sf246 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1 Inledning
Socialförsäkringssystemet är en av grundbultarna i den generella väl-
färdspolitiken som bidrar till att förstärka medborgarnas möjlighet att
påverka sina egna liv även i situationer när sjukdom, skada, arbetslöshet
eller ålderdom förändrar villkoren för den enskilde människan.
Alltsedan socialförsäkringstanken lanserades i vårt land 1884 i en motion
av liberalen Adolf Hedin, så har den ständigt ifrågasatts av politiska
motståndare till liberalismen. Det dröjde fram till 1910-talet innan tanken på
ett socialförsäkringssystem som omfattar flertalet medborgare blev politiskt
accepterad. Inom den så kallade invalid- och ålderspensioneringen, 1913,
infördes för första gången en blygsam inkomstrelaterad ersättning som var
relaterad till medborgarens tidigare inkomst. Efter 1950-talets ATP-strid och
sjukförsäkringsreformen 1955 så genomsyrades samtliga socialförsäkringar
av inkomstbortfallsprincipen.
Genom inkomstbortfallsprincipen omfattas även höginkomsttagare av
socialförsäkringssystemet vilket starkt bidrar till systemets allmänna stöd och
legitimitet. Även om det finns en bred politisk majoritet i Sveriges riksdag
och ett starkt folkligt stöd för allmänna och obligatoriska socialförsäkringar
så finns det, från liberal utgångspunkt, oroande tendenser som hotar att
undergräva tilltron till socialförsäkringssystemet.
Det finns en utbredd misstro att våra socialförsäkringar inte fungerar när vi
verkligen behöver dem. Många är oroliga för att spelreglerna inte ska ligga
fast, att ersättningsnivåer skall ändras över en natt och att ingångna löften
plötsligt skall svikas. Denna oro är lätt att förstå. Under 1990-talet har
reglerna för de svenska socialförsäkringarna ändrats hundratals gånger.
De flesta av dessa ändringar är i och för sig små, i meningen att de inte
berör så många individer, men å andra sidan kan just de individerna ha
påverkats på ett mycket långtgående sätt.
Något tiotal av ändringarna kan definieras som stora, antingen genom att
de berör många (som sänkningen av ersättningsnivåerna i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna) eller har principiell räckvidd (som avskaffandet
av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen, som kort tid dessförinnan hade
införts av den borgerliga regeringen).
Återkommande undersökningar visar att förtroendet för socialförsäk-
ringarna sjunker. Det är i sig ett allvarligt problem genom att människors
otrygghet ökar. I konjunkturskeden där en ökning av den privata
konsumtionen vore önskvärd kan en sådan hållas tillbaka av att människor
känner oro inför framtiden.
Tjänstemannarörelsen, TCO och SACO, har visat starkt missnöje med att
den socialdemokratiska regeringen inte förmått samla sig till en bra politik på
socialförsäkringarnas område. Förre TCO-ordföranden Inger Ohlsson har
bl a sagt att hon tycker att regeringen lyssnar för mycket på LO.
2 S-regeringens hoppande
Trots att socialdemokratin ideologiskt bekänner sig till
försäkringsprincipen i välfärdspolitiken är man ständigt beredd att med
fördelningsargument göra avsteg från principerna - en viss grupp ska
gynnas eller en annan grupp ska missgynnas.
Låt oss påminna om några exempel ur s-politiken sedan valet 1994.
- Den allmänna a-kassan avskaffades efter valet. Motivet ansågs allmänt
vara att Socialdemokraterna fallit undan för att LO anser sig behöva
fackliga a-kassor som argument vid medlemsvärvning.
- Regeringen har infört en inkomstprövning för änkor som uppbär
änkepension. Detta ledde till omfattande ekonomiska omställningar för
många änkor med i en del fall inkomstbortfall på uppemot 4000 kronor i
månaden. Därefter har regeringen efter hård kritik gjort smärre
förändringar i inkomstprövningen som dock endast berör ett ytterst litet
antal av änkorna.
- Egenavgiften till a-kassan avskaffades, trots enorma behov av intäkter.
Istället infördes en högre egenavgift till sjukförsäkringen, som redan gick
med överskott.
- A-kasseersättningen sänktes från 80 % till 75 % trots löfte att höja till
90 %.
- Unga arbetslösa föreslogs gå miste om sin a-kassa, trots att de
kvalificerat sig för ersättning.
Exemplen räcker för att visa att politiken präglats av förvirring och en
stor portion principlöshet.
Däremot menar vi naturligtvis inte att alla förändringar som gjorts på
1990-talet har varit fel. Tvärtom. Vi har medverkat till många av dem och
tror att de flesta har varit helt nödvändiga. De har varit nödvändiga för att
systemen inte byggts efter de sunda principer Folkpartiet förordar. Systemen
har inte uppmuntrat till arbete och sparande. De har många gånger givit fel
signaler till de försäkrade.
3 Generell välfärdspolitik och allmänna socialför-
säkringar
Hur vårt liv blir avgörs till en viss del av tur och otur. Vi råkar ut för
saker som ligger utanför vår egen kontroll, men som på olika sätt
inskränker vårt självbestämmande och vår frihet. Ingen väljer sin
föräldrar eller sin genuppsättning. Vi föds med olika resurser, exempelvis
olika slags handikapp. På liknande sätt är olika risker, som risken för
sjukdom och arbetsskada, omständigheter som i stor utsträckning ligger
utanför individens omedelbara kontroll.
Detta hör till livet självt och kan inte elimineras genom några mänskliga
konstruktioner. Men det har i mänsklighetens historia funnits försök att
mildra effekterna av naturens orättvisor. Drivkrafterna för detta har hela
tiden säkert varit de som fortfarande är de grundläggande: en allmän känsla
för vad som är rättvist och orättvist samt en insikt hos många att olycka kan
drabba vem som helst och att försök att förutse effekterna ökar tryggheten.
En liberal rättviseteori utgår ifrån att det i så stor utsträckning som möjligt
endast skall vara sådana omständigheter som individerna själva rår över och
kan påverka som skall tillåtas att avgöra vilket liv och vilka levnadsom-
ständigheter människor skall leva under. Det innebär att omständigheter som
slumpen avgör eller påverkar antingen skall kompenseras eller utjämnas
genom en resurstillförsel.
Den generella välfärdspolitiken - med bland annat obligatoriska social-
försäkringar - är en lyckad lösning på dessa problem. En rätt utformad
generell välfärdspolitik understöder människors självbestämmande och
skapar därmed frihet för den enskilda människan att själv forma sitt liv.
Grunden för de resurser som krävs för en generell välfärdspolitik är
arbetet. Arbete är också en förutsättning för att kunna leva ett självständigt
liv. Alla människor har också en skyldighet att försöka försörja sig själva.
Staten bör omfördela samhällets resurser så att alla - inte bara vissa -
människor ges möjlighet till ett självständigt liv. Staten skall via skatter,
avgifter och sociala trygghetssystem söka minska de skillnader mellan
människor som beror på omständigheter som ligger utanför deras påverkan.
Skillnader som skapar bättre totala förutsättningar och villkor även för de
sämst ställda skall däremot inte motverkas. En politik utefter dessa principer
uppfyller bäst de liberala målen om alla människors rätt till ett självständigt
liv och till möjligheter att växa.
3.1 Starka argument för generell välfärdspolitik
En generell välfärdspolitik har bland annat den fördelen att den ger
mindre marginaleffekter än selektiva lösningar. En annan fördel är att
den kräver mindre byråkrati och inte är integritetsstörande. Dessutom har
den större möjlighet till en bred anslutning bland medborgarna. Till
skillnad från selektiva system utestänger den ju inte stora grupper och
skapar därmed inte heller misstroende mellan dem som har mest utbyte
av systemet och dem som huvudsakligen betalar till systemet. Därmed
bidrar den till social stabilitet. Den kan därutöver underlätta ett
accepterande av förändringar på arbetsmarknaden och i arbetslivet och
därmed bidra till välståndsutvecklingen.
En generell välfärdspolitik finansieras solidariskt. Alla skall vad gäller
skola, omsorg, vård etc. bidra efter bärkraft till finansieringen och vad gäller
sjukförsäkring och ålderspension efter den inkomst som försäkras och
oberoende av den individuella risken att bli sjuk eller chansen att bli gammal.
Det finns flera argument för de obligatoriska socialförsäkringarna mot
inkomstbortfall. Det viktigaste är den spridning och fördelning av
riskkostnaderna som uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre
risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som den som
löper mycket större risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och
människor med större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala
avsevärt högre premier än unga friska människor eller - i värsta fall - nekas
försäkring. Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av den
individuella risken att bli sjuk eller den individuella chansen att bli gammal
utan endast av den genomsnittliga risken eller chansen samt den försäkrade
inkomstens storlek.
Under senare år har tanken på obligatoriska socialförsäkringar ifrågasatts.
Tanken på någon form av omfattande tvångssparande i form av så kallade
konton har lanserats som alternativ till obligatoriska socialförsäkringar.
Medborgarkontotanken har fått många skepnader sedan den i vårt land
lanserades av ekonomen Stefan Fölster. I Skattebetalarnas förenings version
av medborgarkonto har den gått under namnet välfärdskonto och i SAF:s
version benämns den trygghetskonto i skriften "Proportionell skatt med
trygghetskonton" (SAF 1998). Alla förslagen har dock vissa grundläggande
drag gemensamma.
Enkelt uttryckt bygger kontoidén på att större delen av dagens bidrag och
samtliga socialförsäkringar ersätts med ett individuellt tvångssparande på ett
konto. Individen själv bestämmer till vad och när kontot skall användas. Ju
mer pengar som en person under sitt yrkesverksamma liv väljer att - eller är
tvungen att använda - till sjukskrivning, studier, föräldraskap, sjukvård med
mera desto mindre pengar finns kvar till pensionen.
Utgångspunkten för de olika varianterna är att skatten måste sänkas rejält
med sådär 20-30 procent av BNP. Denna målsättning är bara möjlig om man
ser den obligatoriska socialförsäkringen i sin helhet som skatt medan det
tänkta obligatoriska sparandet i sin helhet som privat konsumtion.
I SNS-boken, Välfärdspolitik i kristid - håller arbetslinjen? (av A
Björklund, L Söderström, P-E Edebalk och R Ohlsson 1998 Välfärds-
politiska rådets rapport) kritiseras tanken på medborgarkonto samtidigt som
allmänna socialförsäkringar försvaras.
Författarna konstaterar:
"Vid bedömningen av modellen med medborgarkonto måste man ha klart för
sig att individer drabbas av sjukdom, arbetslöshet och sådant i mycket olika
omfattning och att deras konton följaktligen skulle bli mycket olika
belastade. Den som har tur skulle kunna se fram emot en kraftig extra
pension, samtidigt som den otursföljda skulle få se sitt konto tömmas helt
och hållet. Risken för inkomstbortfall avspeglar skillnader i hälsa, utbildning,
bostadsort o s v. Under livet får vissa personer ... långt mer än sin beskärda
del av sjukdom, arbetslöshet och annat elände. Dessa personers problem
löses inte med individuellt sparande, utan kräver en eller annan
försäkringslösning, där de som har tur bidrar till de otursförföljdas
försörjning.
Skulle man byta dagens allmänna sjukförsäkring mot ett sparande som
bland annat skall täcka inkomstbortfall vid sjukdom, så blir skillnaderna
mellan olika individer, med olika riskbilder, nästan hur stora som helst.
Detta är den viktigaste skillnaden mellan försäkring och sparande. Den
förra utjämnar risker. Den senare gör det inte. Den modell som utjämnar
risker som individen inte rår över är därför den modell som närmast kan
sägas uppfylla det liberala jämlikhetskravet att alla människor skall
behandlas med samma hänsyn och respekt.
4 Principerna för ett hållbart system för socialför-
säkringarna
Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom socialförsäkringarna.
Det skall finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och
förmåner. Där inga förmåner finns skall inga avgifter tas ut.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som motverkar
utslagning och gynnar rehabilitering.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en
självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en
så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling
mellan avgifter och förmåner minskar de s k skattekilarna och det lönar sig
bättre att arbeta.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt, för
fördelningspolitiska inslag, med direkta statsbidrag. Försäkringssystemen
skall huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att
tydliggöra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur
statsbudgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.
Det är viktigt att  taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora
flertalet
inkomsttagares inkomster ligger under taket.
Eftersom inga avgifter skall tas ut där inga förmåner finns, så måste taket
för förmån och taket för avgifter vara detsamma. Vi föreslår att taket i den
nya ohälsoförsäkringen och - på sikt - i arbetslöshetsförsäkringen skall vara
detsamma som  överenskommits för  det reformerade pensionssystemet - 7,5
"lönebasbelopp". En övergång till "lönebasbelopp" betyder att förmåns- och
avgiftstaket räknas upp med standardstegringen i samhället.
För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och
utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har
på arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och
tydlig.
Vi menar att ett socialförsäkringsskydd som byggs upp efter de principer
vi anger inte behöver användas som budgetregulator. Det får en inbyggd
följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som det nya pensions-
systemet.
Men en förutsättning för den autonoma ställningen gentemot stats-
finanserna är att principerna verkligen upprätthålls. Socialförsäkringarna är
en så stor del av samhällsekonomin att t ex fel incitamentsstruktur får mycket
kraftigt genomslag. Därför måste det finnas t ex självrisker, så att systemet -
just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar - ändå uppmuntrar
till arbete.
5 Beivra överutnyttjande av systemen
Uppslutningen kring en generell välfärdspolitik är avhängig av minst tre
förutsättningar, nämligen:
- att välfärdsprogrammen uppfattas som allmänt rättvisa
- att de genomförs korrekt och
- att bördorna fördelas någorlunda rättvist.
Missbruk och fusk undergräver stödet för den generella välfärdspolitiken.
Det är därför avgörande för systemens fortsatta legitimitet att fusk och
missbruk beivras och att systemen utformas och underhålls på ett sådant
sätt som underlättar detta.
Sammantaget har den politik som regeringen fört vad avser ryckighet och
idel förändringar skapat en förtroendekris för välfärdspolitiken. En
förtroendekris underblåser fusk och missbruk. Medborgarna vågar helt enkelt
inte lita på att systemet kan leverera det som det borde kunna förväntas att
det skall leverera. Människor upplever en stor osäkerhet om socialför-
säkringssystemens framtid. Det är en politik som undergräver legitimiteten
för välfärdspolitiken.
Folkpartiet anser att det är mycket viktigt, för att motverka fusk och
missbruk, att den generella välfärdspolitikens legitimitet ökar - men att
regeringen i sin hittillsvarande politik har bidragit till att legitimiteten
istället
minskar. När fusk förekommer måste detta med all kraft beivras.
6 Det behövs en blocköverskridande överens-
kommelse om socialförsäkringarna
Under socialliberal ledning inleddes en blocköverskridande uppgörelse
om framtidens pensionssystem. Pensionsreformen med sina raka rör
mellan inbetalningar och förmåner, sin flexibilitet och sitt inslag av
individuellt sparande är samtidigt en mycket liberal reform.
Som nyvald partiledare i mars 1997 sa Lars Leijonborg i sitt landsmötestal
att när pensionsuppgörelsen är i hamn måste nästa steg vara att partierna enar
sig om en stor socialförsäkringsreform. Vi måste få fram långsiktigt hållbara
lösningar. Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar
sin framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de
blir sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa.
Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Detta krav upp-
repades av Lars Leijonborg i valrörelsen 1998. Folkpartiet gör fortfarande
bedömningen att det behövs en bred uppgörelse - av samma dignitet som
den stora pensionsreformen - mellan de partier som tror på försäkrings-
principen i välfärdspolitiken. En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga
principer, bör byggas upp.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga
försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring  (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir
raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende
tryggas genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar
försäkringsmässigheten. Ändringar av avgifter eller förmåner skall bara
kunna ske när det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten
behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns incitament till
att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
En uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande delar.
- Fristående ställning med autonoma styrelser
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är definitions-
mässigt offentliga, bl a genom att de är obligatoriska, men de ges inom
den ramen en så fristående ställning som möjligt gentemot statsmakterna.
De redovisas inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts
till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att fastställa
ramarna för avgifter och förmåner skall styrelsen - som bör ha längre
mandatperiod än riksdagen och inte bestå av riksdagsledamöter - ha det
operativa ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken går
under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en finansiering som
till den dominerande delen utgörs av egenavgifter krävs sannolikt någon
form av avgiftsväxling där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och
lönerna höjs.
- Finansinspektionen granskar
Finansinspektionen skall ges rätt att granska också de tre försäkringarna i
den allmänna trygghetsförsäkringen.
- Strävan mot individuell anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och många alltså får
ut mindre från försäkringen än de betalat in - bör ansträngningar göras
att "individualisera" systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett
tydligt samband mellan avgifter och förmåner. En annan väg är att förse
individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
- En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga
skäl till varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast
anknytning till arbetsmarknaden skall ha rätt till en inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att arbets-
löshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring med lång
anknytning till arbetsmarknaden.
- Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som skall vara tidsbegränsad, bör
kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta skydd skall inte -
som socialbidrag - prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga
etc. Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till
arbetsmarknadens förfogande.
- Ökad satsning på rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens förtidspensionering och
arbetssjukdomsdelen av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas
så att arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för rehabilitering av
långtidssjuka.
- Återställande av änkepensionerna
Besparingen på änkorna har lett till svåra ekonomiska konsekvenser för
många änkor. Detta är oacceptabelt. Änkepensionen bör återställas.
7 Vissa anslagsfrågor
Folkpartiet anser det mycket angeläget att beivra fusk och
överutnyttjande inom socialförsäkringarna. Därför anslås 50 000 000
kronor till Utgiftsområde 10 A 2 till försäkringskassorna för att skärpa
kampen mot fusk och överutnyttjande i systemen. På det sättet uppskattar
vi att en minskning av anslaget på utgiftsområde 10 A 2 på 900 000 000
kronor samt ett minskat anslag på utgiftsområde 10 A 1 på 500 000 000
kronor kan genomföras. I vår motion om närståendevården föreslås en
förbättring av närståendepenningen som beräknas öka utgifterna med 50
miljoner kronor på anslaget A 1. Nämnda anslag berörs vidare av att vi i
vår budgetpolitiska motion föreslår att sjukförsäkringens kostnader för
trafikolyckorna, vilka vi uppskattar till
2 000 miljoner kronor, förs över till trafikförsäkringen.
Genom våra insatser för flera jobb, med skattesänkningar direkt inriktade
på att lätta skattebördan på arbete, och färre regler för företagande kommer
ersättningen till a-kassorna att kunna minska. Åtgärder som verkar i samma
riktning är det ökade ansvaret vi vill lägga på kassorna och införande av en
bortre parentes i a-kassan som återför den till att vara en omställnings-
försäkring. Den av oss föreslagna skattelättnaden på hushållstjänster verkar i
samma riktning. Härigenom beräknar vi att anslaget A 1 Bidrag till
arbetslöshetsersättningen under utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet kan minskas med 600 miljoner kronor.

8 Hemställan

8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en socialförsäkringsreform,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principerna för socialförsäkringarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att motverka fusk och överutnyttjande av social-
försäkringarna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en blocköverskridande överens-
kommelse om socialförsäkringarna,
5. att riksdagen till A 1 Bidrag till arbetslöshetsersättningen under
utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet för budgetåret
2000 anvisar 600 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller
således 29 096 000 kr,1
6. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 10 Ekono-
misk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt följande:
7.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring )

Stockholm den 4 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)
Helena Bargholtz (fp)
1 Yrkande 5 hänvisat till AU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)