totalt bryta kontakten mellan barn och föräldrar även på sikt, behöver
förstärka inslaget av rättssäkerhet. I annat fall leder regelsystemet lätt till
felaktiga placeringar med allvarliga konsekvenser för drabbade barn och
föräldrar.
Lagen om vård av Missbrukare (LVM) ger även den möjlighet till omedelbart
omhändertagande. Tidsfristerna är här kortare än i LVU. Där har
snabbare handläggning möjliggjorts. Även vid häktningsförhandling är
tidsfristerna kortare.
De allvarliga ingrepp i friheten det rör sig om då LVU tillämpas kan få
långsiktiga psykiska effekter hos en människa. Det gäller i hög grad barn,
som inte alltid kan förstå skälen till omhändertagandet.
En felaktig anmälan, som i efterhand visar sig helt sakna grund, kan leda
till att ett barn rycks ur sin familj för att placeras på barnpsykiatrisk avdelning
för utredning i fyra veckor.
Socialnämnden gjorde i det här fallet en helt annan bedömning än läkarna,
och hade beslutat om omhändertagande i fyra veckor. Den familj som
råkat ut för något sådant, när det visar sig att omhändertagandet helt saknade
grund, har drabbats av ett orimligt ingripande under för lång tid. För
barnet var detta en traumatisk upplevelse.
Socialnämnden får också enligt § 16 LVU bestämma om den unges rätt
till umgänge med föräldrarna under omhändertagandet. 1 detta fall beslöt
man att föräldrarna inte skulle få träffa sin sex-årige son, ett beslut som
läkarna lyckades riva upp.
Hela familjens sociala liv har påverkats. Av myndigheterna fick familjen
rådet att flytta från orten. När det kan gå till så, har uppenbarligen myndigheterna
en så stark ställning gentemot medborgarna att risk för fler allvarliga
felsteg föreligger. Kraven för omedelbart omhändertagande bör därför
skärpas.
Ingripandet bör ske i den omhändertagnes intresse, inte i första hand
med hänsyn till administrativa rutiner. 1 all synnerhet som nämnden som i
det här fallet inte avsåg ha personlig kontakt med kontrahenterna utan
endast ta ställning utifrån socialsekreterarens uppfattning.
Allvarliga inskränkningar av den personliga friheten kan bli nödvändiga.
Möjlighet till utredning måste också finnas. Men det är svårt att förstå
varför kraven för ingripande skall ligga på en lägre nivå än vad som gäller
för anhållande och häktning samt omhändertagande av missbrukare.
Mot bakgrund av det anförda finns anledning att förkorta socialnämndens
möjlighet till generellt frihetsberövande i fyra veckor.
Regeln bör ändras på så sätt att socialnämnden skall ansöka hos länsrätten
om att den unge skall beredas vård inom två veckor. Denna tidsram
skall kunna utvidgas endast i undantagsfall då synnerliga skäl föreligger.
Vid dessa undantagsfall skall i nämnden anmälas att utsträckning av tiden
kan bli nödvändig för att utredningen inte kan klaras inom två veckor, dvs.
nämnden vet då att ett extra sammanträde kan bli aktuellt.
Med JO Tor Svernes ord ”... det måste med skärpa understrykas att vår
rättsordning i barnets intresse kräver en mycket ingående och noggrann
prövning för att barn skall få tagas om hand utanför det egna hemmet”.
En översyn av området synes angelägen och då i synnerhet vad gäller