Sexuellt likaberättigande

Motion 2003/04:K418 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri rörlighet för EU-medborgare.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s skyddsgrundsdirektiv.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter i EU:s ansökarländer.2

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s stöd till frivilligorganisationer på HBT-området.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska lagstiftningen rörande förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner.1

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i de länder människor flyr från.1

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete i Europarådet och OSSE.2

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ILO-konvention nr 111.3

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Unescos konvention mot diskriminering i undervisningen.4

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bestämmelsen i regeringsformens 2 kap. om diskriminerande lagstiftning.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper inom rättsväsendet om brott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.5

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade rutiner vid anmälningar om hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.5

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan polisen och frivilligorganisationer för att motverka hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.5

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen lagstiftning mot diskriminering.3

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser mot hedersbrott riktade mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.5

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om våld mot närstående i samkönade relationer.5

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet för de trossamfund som så önskar att förrätta partnerskapsregistrering.6

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens arbete för att möjliggöra partnerskapsregistrering på fler ambassader.2

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.6

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation hos nyckelgrupper inom den offentliga sektorn.

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till frivilligorganisationer för homosexuella, bisexuella och transpersoner.2

  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsofrågor för kvinnor i samkönade relationer.7

  27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolundervisningen om sex och samlevnad.4

  28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bemötandet av unga homosexuella, bisexuella och transpersoner inom bl.a. socialtjänst och psykisk barn- och ungdomsvård.7

  29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskoleutbildningen för vissa yrken.4

  30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om lagstiftningen rörande transpersoner och andra frågor om transpersoners situation i samhället.7

1Yrkandena 2, 3, 7, 8 och 9 hänvisade till SfU.

2 Yrkandena 4, 6, 10, 22 och 25 hänvisade till UU.

3Yrkandena 11 och 18 hänvisade till AU.

4Yrkandena 12, 27 och 29 hänvisade till UbU.

5Yrkandena 15–17, 19 och 20 hänvisade till JuU.

6Yrkandena 21 och 23 hänvisade till LU.

7Yrkandena 26, 28 och 30 hänvisade till SoU.

Inledning

Den liberala visionen om sexuellt likaberättigande bygger på att kärlek och sexualitet mellan människor kan inte mätas och vägas av någon annan. Den skall mötas med samma respekt oavsett om det gäller kärlek mellan människor av samma kön eller mellan människor av olika kön. Människors egen könsidentitet måste också respekteras och accepteras. Mot den liberala samhällsvisionen står kollektivismen i dess olika tappningar, av såväl konservativt som socialistiskt slag. Både konservatismen och socialismen utgår ytterst från att individens intressen är underordnade kollektivets – må detta sedan vara statens, klassens, traditionens eller familjens.

I denna motion lägger Folkpartiet liberalerna fram ett antal förslag för att förbättra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Listan kan säkert göras längre. Människor måste ges samma möjlighet att forma sina liv oavsett könet på den de älskar och oavsett den egna könsidentiteten. Det behövs en liberal motkraft mot likgiltighet, fördomar, moralism och intolerans.

Offensiv för global solidaritet

Trots många kvardröjande fördomar och juridiska tillkortakommanden kan Sverige ändå räkna sig till de länder där situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner är relativt god. Vårt ansvar för att uppmärksamma förtrycket i andra länder blir därför desto större. Arbetet för de mänskliga rättigheterna är en hörnsten i Folkpartiets utrikespolitik och inkluderar arbetet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.

De länder som hunnit längst på vägen mot sexuellt likaberättigande är samtliga demokratiska marknadsekonomier. Det är ingen slump. För att kunna ifrågasätta fördomar och samhälleligt förtryck krävs yttrande- och organisationsfrihet men också äganderätt och näringsfrihet, så att individer kan starta föreningar, grunda tidningar och starta nöjesställen även när statsmakterna betraktar förehavandena som omoraliska. Arbetet för respekt och lika rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet måste alltså förenas med arbetet för mänskliga rättigheter i stort.

En FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet

En diskussion om lämpligaste metoderna att arbeta globalt mot förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner måste ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och de konventioner som skall skydda och garantera dessa rättigheter. I dag är arbetet splittrat och fokuseras ofta på incidenter i enskilda länder – vilka i och för sig är viktiga att bevaka – snarare än på de övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck. Det finns inte heller något internationellt människorättsorgan som har som särskild uppgift att bevaka förtryck på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Det är därför dags att ta ett nytt steg. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja all diskriminering av kvinnor bör det finnas en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. En internationell konvention har flera viktiga fördelar. För det första skulle den förstås i sig vara en kraftfull markering av att människorätten är universell inte bara oavsett t.ex. nationalitet, kön eller religion, utan även sexuell läggning och könsidentitet. För det andra skulle den vara en allmänt erkänd internationell standard som kan underlätta reformarbetet i de länder där det finns en politisk vilja att avskaffa diskriminering. För det tredje skulle uppföljningen och tillsynen av konventionens efterlevnad utgöra en värdefull internationell bevakning av området.

Konventionen bör ta sin utgångspunkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Det är därför naturligt att den ingår i FN:s konventionssystem. Innehållet bör innefatta vissa minimikrav på konventionsstaternas straff-, organisations-, mötes- och tryckfrihetslagstiftning samt vissa minimiåtaganden vad gäller familjerättsligt erkännande av samkönade relationer samt medborgares diskrimineringsskydd gentemot det allmänna. Konventionsstaterna bör också vara förhindrade att införa ny lagstiftning som särbehandlar medborgare med avseende på sexuell läggning eller könsidentitet.

I en samtid när FN-systemet endast med stor svårighet förmår diskutera frågor kring sexualitet i allmänhet, och homosexualitet i synnerhet, kan det tyckas utopiskt att föreslå en sådan FN-konvention. Vi menar dock att det är viktigt att ha en tydlig vision och sätta upp tydliga mål, även när det inte verkar möjligt att förverkliga målen inom den närmaste tiden. Sverige bör därför snarast ta ett internationellt initiativ på lämpligt sätt i denna fråga. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

EU-politik

EU-samarbetet handlar inte bara om att skapa förutsättningar för tillväxt och välstånd, utan ytterst om att Europas länder ska förena sig i ett samarbete för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Därför har också EU tagit ställning för sexuellt likaberättigande, något som fått dramatiskt positiva följder – inte minst i de blivande medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa där förtrycket varit hårt.

Europeiska unionen har spelat en helt avgörande roll för att stärka homo- och bisexuellas situation i kandidatländerna. Redan i de så kallade Köpenhamnskriterierna från 1993 slog EU:s medlemsländer fast att nya medlemsstater inte bara måste klara den ekonomiska anpassningen till unionen utan också leva upp till mycket höga krav på respekt för mänskliga rättigheter.

EU har tagit denna uppgift på stort allvar och har också understrukit att de mänskliga rättigheterna gäller lika oavsett människors sexuella läggning. Som ett led i ansökningsprocessen har nu också samtliga kandidatländer avskaffat återstående totalförbud mot homosexualitet och rensat upp i annan diskriminerande lagstiftning, såsom förbud mot homosexuellas organisationer eller olika åldersgränser för homosexuella och heterosexuella relationer.

I och med Amsterdamfördraget år 1997 har EU också skaffat sig en legal grund för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Med stöd av fördragets artikel 13 kan rådet vidta ”lämpliga åtgärder” för ett bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Ännu en byggsten lades i och med EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs vid toppmötet i Nice 2000. Av stadgans artikel 21.1 framgår att all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden.

De europeiska organen har snabbt tagit tillvara de nya möjligheterna att arbeta mot diskriminering. Främst bör här nämnas arbetslivsdirektivet 2000/43/EG, som antogs 2000 och fastställer en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av bland annat sexuell läggning. Direktivet har bland annat inneburit att Sverige tvingats ändra sin splittrade och dåligt samordnade lagstiftning. I och med arbetslivsdirektivet har alla EU:s medlemsländer ett bindande åtagande att förbjuda diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. Detta genomförs nu i land efter land.

Det finns fler steg för EU att ta vad gäller homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation, och Sverige bör här spela en pådrivande roll. Några exempel:

Regelverket om fri rörlighet för privatpersoner ger i dag en mer förmånlig behandling åt heterosexuella, eftersom den EU-medborgare som med tryggad försörjning bosätter sig i ett annat EU-land endast har en generell rätt att låta livskamraten flytta med om denna är en äkta make eller maka. Registrerade partner eller sambor har ingen generell rätt till att följa med. Den överenskommelse som medlemsstaterna nådde i Bryssel i september 2003 ändrar inte på detta förhållande. Den svenska regeringen bör i EU-sammanhang verka för att regelverket om fri rörlighet blir icke-diskriminerande med avseende på sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige måste också aktivt driva arbetet vidare för att EU:s planerade skyddsgrundsdirektiv i flyktingfrågor (se även nedan under avsnittet ”Sveriges flyktingpolitik”) ger flyktingstatus åt personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Efter EU:s utvidgning 2004 fortsätter förhandlingsprocessen med Bulgarien och Rumänien, och i en kommande framtid kan medlemskapsförhandlingar också inledas med Turkiet och länderna på västra Balkan. Det är angeläget att Sverige i detta sammanhang verkar för att Köpenhamnskriterierna efterföljs och att blivande medlemsländer således måste respektera de mänskliga rättigheterna, inklusive homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

EU:s handlingsprogram för att motverka diskriminering ger stöd till projekt där frivilligorganisationer och arbetsmarknadens parter utvecklar nya metoder för att motverka diskriminering (det s.k. Equal-programmet). Av de över 1 000 projekt som beviljats stöd har dock bara några enstaka specifikt handlat om diskriminering på grund av sexuell läggning, och såvitt känt har inget projekt uttryckligen inkluderat diskriminering på grund av könsidentitet. Sverige bör på lämpligt sätt agera inom EU för att framtida satsningar mot diskriminering på ett bättre sätt beaktar det behov som finns av att utveckla nya metoder för att förebygga eller motverka diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Särskilt viktigt är det att beakta de stora behov som finns i EU:s nya medlemsländer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sveriges bilaterala bistånd

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Vi anser att Sverige i samband med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter, och då även HBT-personers grundläggande rättigheter, i den anda som FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står för. Sidas regleringsbrev bör ändras i denna riktning så att man vid biståndsgivning tar särskild hänsyn till HBT-personers rättigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sveriges flyktingpolitik

Homosexualitet är förbjudet i många länder och det finns också länder, bland annat Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexuella handlingar. Genèvekonventionen ger dock inte flyktingstatus åt personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Folkpartiet liberalerna vill att Sverige i internationella fora verkar för ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt personer som förföljs på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inom Europeiska unionen förbereds nu ett förslag om att personer som förföljs på grund av kön eller sexuell läggning skall anses som flyktingar enligt Genèvekonventionen. I avvaktan på denna reform aviserade regeringen våren 2002 att Sverige ensidigt skulle genomföra motsvarande lagändring på det nationella planet. Efter en uppseendeväckande försening – det dröjde ett år innan arbetet ens kom i gång – har regeringen nu av allt att döma släppt tanken på en snabb svensk lagändring. Detta svek drabbar flyktingarna hårt. Det är angeläget att den svenska lagstiftningen reformeras snarast möjligt utan ytterligare tidsutdräkt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Folkpartiet liberalerna har länge verkat för att den svenska flyktingpolitiken skall vara human och generös, inte bara i högtidstalen utan också i verkligheten. Detta skulle inte minst ge en upprättelse åt förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner. Verkligheten är i dag att sådana flyktingärenden ofta bedöms på ett undermåligt kunskapsunderlag, något som visat sig inte minst vad gäller flyktingar från Iran. Kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i asylsökandes hemländer måste förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller Folkpartiets allmänna program för en humanare flyktingpolitik hänvisas till vår flyktingpolitiska motion.

Europarådet och OSSE

Europarådet och OSSE har en viktig roll att spela för att stärka de mänskliga rättigheterna, inte minst i de delar av Europa som inte ingår i EU eller är kandidatländer till EU. Den svenska regeringen bör aktivt verka för att homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter uppmärksammas i detta sammanhang. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

ILO

ILO-konvention nr 111 trädde i kraft 1960 och syftar till att motverka diskriminering på arbetsmarknaden. I artikel 1 definieras termen diskriminering, och den upptar särbehandling av någon på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung. Definitionen ansluter därmed till den gängse inom Förenta nationerna och innebär således att konventionen inte skyddar mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Redan år 1996 föreslog dock en kommitté inom ILO att konventionen skulle utvidgas till att omfatta även diskriminering på grund av sexuell läggning. Förslaget antogs dock inte, framför allt beroende på motstånd från vissa muslimska länder. Sverige har i ILO verkat för att antalet diskrimineringsgrunder bör utvidgas genom ett tilläggsprotokoll, och det är angeläget att detta arbete fortsätter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Unesco

Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, antog 1960 en konvention mot diskriminering i undervisningen. Konventionen trädde i kraft år 1962. I artikel 1 återfinns bland annat en definition av uttrycket diskriminering där ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning och socialt ursprung nämns. Däremot saknas ett uttryckligt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Sverige bör på lämpligt sätt agera för att konventionen vid nästa revision eller utvidgning genom tilläggsprotokoll reformeras till att uttryckligen omfatta diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Rättssäkerhet och trygghet

En utsatt grupp

Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot homosexuella, bisexuella och transpersoner är vardagliga företeelser. Förtrycket tar sig många uttryck, alltifrån nedsättande omdömen till hot, misshandel och t.o.m. mord. En doktorsavhandling i kriminologi (Eva Tiby: ”Hatbrott?”) pekar på att ungefär var fjärde homo- eller bisexuell person vid minst ett tillfälle har utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning. Många föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner är också måltavlor för riktad brottslighet.

Grundlagsskydd mot hets och diskriminering

Efter många års diskussioner har bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgats till att omfatta hets med anspelning på sexuell läggning. Vi hälsar detta med tillfredsställelse, men det är dock bekymmersamt att den lagtekniska utformningen innebär att transpersoner utestängs från skydd mot hets. Den nazistiska hetsen gör inte skillnad på å ena sidan homo- och bisexuella och å andra sidan transpersoner. Hets mot grupp med anspelning på könsidentitet bör inkluderas i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Homosexuella, bisexuella och transpersoner bör även omfattas av regeringsformens förbud i 2 kap. mot diskriminerande lagstiftning. Den nyligen genomförda ändringen av målsättningsparagrafen i regeringsformen 1 kap. är inte tillräcklig eftersom den inte innebär något förpliktigande åtagande i lagstiftningsarbetet. En översyn av regeringsformens 2 kap. 15 § bör genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bekämpa hatbrotten

En aktuell utredning från Brottsförebyggande rådet (”Hatbrott”, rapport 2002:9) visar på stora brister i rättsväsendets insatser mot de så kallade hatbrotten. Som hatbrott räknas brottslighet som helt eller delvis begås för att kränka offret för att han eller hon har en viss hudfärg, religion, sexuell läggning och så vidare. Hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner måste beivras med samma kraft som andra hatbrott.

I dag brister insatserna mot hatbrott i hela rättskedjan. Det som främst behövs är inte ändrade lagar, utan ökade kunskaper och bättre rutiner inom rättsväsendet. Mycket tyder på att vissa utredningar skulle bli effektivare med speciella utredare som har kännedom om homo- och bisexuellas situation. I dag finns inom polismyndigheterna särskilda kontaktpersoner för hatbrott, men inga särskilda utredare. Polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör även få ökade kunskaper om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den fördomsbaserade brottsligheten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner kartläggs sedan några år även av säkerhetspolisen, eftersom rasistiska och homofoba brott angriper grunden för det demokratiska samhället. Det är angeläget att Säpo fortsätter att kartlägga och motverka sådana brott. Folkpartiet anser att hatbrott rutinmässigt skall rapporteras till den lokala säkerhetspolisen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sedan 1994 är det en försvårande omständighet om syftet med brottet är att kränka en person grundat på tillhörighet till folkgrupp m.m. (brottsbalken 29 kap. 2 § första stycket 7). År 2002 förtydligades också att bestämmelsen även gäller hatbrott med anspelning på offrets sexuella läggning. Däremot ingår könsidentitet inte i den explicita uppräkningen. Brottsförebyggande rådets studie visar dock att denna s.k. straffskärpningsbestämmelse bara använts i vart sjunde rättsfall där den kunnat användas. Folkpartiet liberalerna vill att det görs en rejäl uppryckning av rättsväsendets kunskaper, både inom polisen, åklagarväsendet och domstolsväsendet. Särskilda utredare bör handlägga hatbrott i polismyndigheterna. Kunskaperna får dock inte stanna hos enskilda personer utan måste nå ut i organisationerna. Rutinerna vid brottsanmälningar måste också bli bättre och en särskild kod för hatbrott bör införas i polisens datoriserade anmälningssystem.

Folkpartiet liberalerna vill också öka kontakterna mellan polisen och frivilligorganisationer. I dag är det bara i vart femte närpolisområde som det förekommer sådana kontakter, och den sker då främst med invandrarföreningar, muslimska församlingar med mera. Föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner tappas ofta bort. Ett rimligt mål är att det inom de närmaste fyra åren etableras fortlöpande kontakter mellan polisen och frivilligorganisationer i alla närpolisområden i hela landet, inklusive föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner där så är relevant. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stärk skyddet mot diskriminering

Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet som infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet liberalerna. Dock återstår brister som endast delvis har åtgärdats under 2003 till följd av EG-direktiv på området. Lagstiftningen har splittrats upp på en lång rad olika lagar som endast delvis är samordnade (exempelvis är arbetsgivaren skyldig att förebygga trakasserier på grund av etnisk tillhörighet, men inte sexuell läggning) och många olika ombudsmannamyndigheter delar på ansvaret att motverka diskriminering.

Att slå ihop vissa ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore en viktig åtgärd. Sammanslagningen bör avse Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Dagens olika diskrimineringslagar bör samordnas till en gemensam lagstiftning. De metoder som används skall dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Efter påtryckningar från bland annat Folkpartiet har nu en parlamentarisk kommitté tillsatts med uppdraget att göra en samlad översyn av den svenska lagstiftningen mot diskriminering. Detta är ett stort steg framåt mot en effektiv och rättssäker lagstiftning.

Bredda insatserna mot hedersbrott

Det patriarkalt färgade våldet mot familjemedlemmar som bryter könsrollsmönstren drabbar inte bara unga kvinnor som själva vill välja en man att leva tillsammans med. Det förekommer också att så kallade hedersbrott riktar sig mot familjemedlemmar som väljer att öppet stå för sin homosexualitet eller kanske sin transsexualism. Detta är en lika allvarlig kränkning av individens rättigheter som all annan hedersrelaterad brottslighet. Behovet av stöd och hjälp från myndigheterna, till exempel i form av adekvata åtgärder från skolans sida eller skyddat boende för ungdomar som hotas av sina familjer, är också detsamma. Det fortsatta arbetet mot hedersrelaterad brottslighet måste utformas med beaktande av att sådan brottslighet också kan grunda sig i avsky mot en familjemedlems sexuella läggning eller könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Öka kunskapen om samkönat partnervåld

Kvinnor eller män som lever i samkönade förhållanden drabbas av allt att döma av partnerrelaterat våld i samma utsträckning som kvinnor som lever i förhållanden med män. Att döma av det utrymme våld inom samkönade parrelationer har fått i t.ex. massmedier förekommer inte något sådant våld alls. Tyvärr överensstämmer inte denna bild med verkligheten, vilket bland annat uppmärksammas i skriften ”Kvinna slår kvinna, man slår man” från Nationellt råd för kvinnofrid.

Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som råder inom olikkönade parförhållanden med en blandning av kontroll, hot och terror och förlöjligande utöver det fysiska våldet. Dessutom kan ett antal särskilda faktorer förstärka den drabbades motstånd mot att söka hjälp eller göra en polisanmälan, till exempel rädsla för att möta förakt eller oförstående från omgivningen på grund av den sexuella läggningen. Eller – delvis på grund av att våld inom samkönade parförhållanden sällan eller aldrig nämns – en tro att sådant våld inte existerar, som bidrar till en ökad skuldbeläggning av offret självt. Samhällets insatser mot våld inom samkönade relationer brister ibland därför att det saknas kunskapen och förmågan att förstå att det rör sig om partnerrelaterat våld. För att motverka detta krävs framför allt utbildningsinsatser inom sjukvården, socialtjänsten samt inom polisen och rättsvårdande myndigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Familjerätt

Lagen om registrerat partnerskap infördes 1994 med stöd av Folkpartiet. Efter förra årets reform av adoptionsreglerna finns i dag inga skillnader inom Sverige mellan de juridiska effekterna av äktenskap och partnerskap. I Belgien och Nederländerna har äktenskapslagstiftningen öppnats även för samkönade par, och motsvarande reform har aviserats av regeringen i Kanada. Också i Sverige pågår en diskussion om att införa en gemensam äktenskapslagstiftning för alla par, varvid behovet av en särskild partnerskapslag skulle bortfalla.

Även inom ramen för nu gällande lagstiftning finns dock ett antal punkter där reformer behövs. Folkpartiet har under allmänna motionstiden 2002 begärt en reform av reglerna för utlänningars ingående av partnerskap, så att det inte ställs hårdare krav på personer som vill ingå partnerskap än på personer som vill gifta sig. Partnerskapslagens så kallade anknytningskrav bör alltså tas bort. Folkpartiet anser också att uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsregistrering bör sammanföras till ett samlat uppdrag. Vidare bör en internationellt privaträttslig konvention om partnerskap införas, något som Sverige bör ta initiativ till, gärna i samverkan med övriga nordiska länder.

Synen på samkönade kärleksförhållanden varierar mellan trossamfunden och även inom trossamfunden. I dag finns det ingen möjlighet för det trossamfund som så önskar att få behörighet att förrätta partnerskap på det sätt som motsvarar trossamfundens behörighet att förrätta vigslar. Det bör i lagen införas en möjlighet för Kammarkollegiet att, efter ansökan från trossamfundet, förordna partnerskapsförrättare inom ett trossamfund enligt motsvarande regler som gäller för vigselförrättare i trossamfunden. Denna reform innebär således inte att något trossamfund skulle tvingas att förrätta partnerskap; i stället handlar den om att öppna möjligheten till partnerskapsförrättningar för de samfund som själva så önskar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Efter att konsekvent ha nonchalerat frågan under en lång rad år, trots påstötningar från bland annat Folkpartiet, har regeringen under 2003 börjat vidta åtgärder för att det ska bli möjligt att ingå partnerskap på ambassader. Än så länge är det dock bara tre av det tjugotal ambassader som har vigselrätt som också förrättar partnerskap. Om ambassadens värdland lämnar sitt godkännande måste svenska ambassader erbjuda samma service vad gäller både partnerskap och borgerliga vigslar. Regeringen bör därför skyndsamt vidta åtgärder för att möjliggöra ingåendet av partnerskap på fler ambassader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap. 1931 års förordning baserar sig på en nordisk familjerättslig konvention från samma år, och bakgrunden till undantaget är att det inte fanns partnerskapslagar i alla nordiska länder vid den tid då den svenska partnerskapslagen infördes. I dag finns dock partnerskapslagar i alla de fem nordiska staterna, och tiden borde därför vara mogen för att undanröja även denna särbehandling av partnerskap i förhållande till äktenskap. Detta kan med fördel ske genom en översyn av 1931 års konvention inom ramen för det nordiska samarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

En gemensam sambolag för alla par har införts år 2003, men regeringen har underlåtit att lägga fram förslag till följdändringar så att det tydliggörs även i andra delar av lagstiftningen att sambopar ska behandlas lika. Efter ett initiativ från Folkpartiet gav riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar som en följd av den nya sambolagen. Det är angeläget att dessa förslag kommer till stånd inom en snar framtid så att risken för felaktiga myndighetsbeslut till följd av en språkligt sett diskriminerande lagstiftning undanröjs.

Assisterad befruktning för kvinnor i samkönade relationer

Många homo- och bisexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från heterosexuella förhållanden, men det blir också vanligare att homo- och bisexuella skaffar sig barn genom insemination. Enligt svensk lag är insemination på klinik enbart tillåten för den kvinna som är gift eller lever i äktenskapsliknande förhållande med en man. Insemination för kvinnor som lever med andra kvinnor är inte tillåten i Sverige, men däremot i flera andra västländer.

Kommittén om barn i homosexuella familjer föreslog att kvinnor i samkönade relationer skall få tillgång till konstgjord befruktning på samma villkor som kvinnor i olikkönade relationer. I ett särskilt yttrande till kommitténs betänkande framhöll Folkpartiet liberalernas representant att den lagtekniska utformningen av en sådan reform måste utredas ytterligare.

Regeringen utlovade i mars 2002 att en fördjupad översyn av inseminationsfrågan skulle påbörjas omedelbart, och riksdagen gjorde i juni 2002 ett tillkännagivande om att det är angeläget att så snart som möjligt påbörja arbetet med frågan om hur det rättsliga föräldraskapet för barn skulle regleras vid ett införande av möjlighet till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus för kvinnor i samkönade förhållanden (bet. 2001/02:LU27). Det skulle dock komma att dröja nästan ett år innan frågan ens började utredas inom Regeringskansliet, och ännu i oktober 2003 har arbetet inte fullföljts.

Regeringens fördröjning av ärendet är oacceptabel. Den kompletterande utredningen om insemination måste fullföljas snarast möjligt och utan ytterligare tidsutdräkt.

Offentlig sektor

Öka respekten för mångfald i den offentliga sektorn

Arbetet inom den offentliga sektorn skall genomsyras av jämställdhet, jämlikhet och respekt för den enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla människor negativt utifrån kön, ålder, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet eller liknande.

Ökad medvetenhet samt aktiva satsningar på kunskap och utbildning är nyckelfaktorer för att säkerställa att negativ särbehandling inte förekommer. Inom ramen för den löpande utbildningen av anställda bör därför frågan om motverkande av diskriminering uppmärksammas särskilt. Att öka insikterna om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livsvillkor är extra viktigt inom vissa nyckelsektorer inom den offentliga sektorn, bland annat rättsväsendet, utbildningen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I dag känner många homosexuella, bisexuella och transpersoner exempelvis tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet när de utsatts för brott eftersom de är rädda för ett negativt bemötande. En ökad kompetens i rättsväsendets myndigheter kan öka homosexuellas, bisexuellas och transpersoners benägenhet att anmäla brott. Speciellt sårbara är människor i psykisk kris eller brytningsskeden i tillvaron. Yrkesgrupper som t.ex. kuratorer, psykologer, psykiatrer och psykoterapeuter bör därför vara särskilt måna om att ha kompetens på området. Om deras bedömningar grundas på fördomar kan de annars mer eller mindre medvetet skada en patient eller klient som t.ex. är homosexuell. Samma principiella frågeställning gäller socialtjänsten, inte minst personal på familjerådgivningar och familjerättsenheter där en fördomsfull syn på homosexualitet också kan drabba barn i samkönade familjer.

Stöd till frivilligorganisationer

Statens bidragsgivning till frivilligorganisationer regleras i många fall i förordningar, dock inte bidrag till homosexuellas organisationer. Statens folkhälsoinstitut betalar årligen ut totalt knappt en miljon kronor till organisationerna (910 000 kronor år 2002). Stödet är utformat som ett projektstöd som meddelas för ett år i taget. Till skillnad från t.ex. vad gäller stödet till invandrarorganisationer finns ingen möjlighet till ett rent organisationsbidrag för att täcka kostnaden för central administration. Bisexuellas eller transpersoners organisationer omfattas över huvud taget inte av möjligheten till stöd.

En översyn av de statliga bidragen till invandrarorganisationer och minoritetsorganisationer har genomförts och förslag om ett nytt sammanhållet bidragssystem har lagts fram. Vidare pågår en översyn av bidragssystemen vad gäller kvinnoorganisationer. Mot bakgrund av den kritik som framkommit mot det nuvarande systemet för stöd till homosexuellas organisationer, vilket varit oförändrat i sina huvuddrag sedan det infördes 1987, bör en översyn göras även på detta område. Översynen bör syfta till att skapa enhetliga regler som underlättar långsiktig planering för de berörda organisationerna. Även nivån på det samlade stödet, liksom möjligheten för bisexuellas och transpersoners organisationer att ansökan om stöd, bör ingå i översynen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Lesbiska och bisexuella kvinnor i vården

Hälso- och sjukvården har ofta mycket dålig kunskap om lesbiska och bisexuella kvinnors situation. Det är också vanligt att lesbiska och bisexuella kvinnor har små kunskaper om sexuell överföring av sjukdomar. Enligt undersökningar är det endast hälften av lesbiska och bisexuella kvinnor som berättar för gynekologen om sin sexuella läggning. De kommer också i lägre utsträckning till mammografi och cellprovtagningar än andra kvinnor. I Stockholm har den tidigare borgerliga majoriteten i landstinget säkerställt att det finns en särskild mottagning som vänder sig bland annat till lesbiska och bisexuella kvinnor. Initiativet bör få efterföljare på fler håll i landet.

Det behövs mer fakta om lesbiska och bisexuella kvinnors hälsa och behov av information. Socialstyrelsen eller annan myndighet bör på lämpligt sätt agera för att förbättra kunskapen om hur lesbiska och bisexuella kvinnor bemöts inom hälso- och sjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hiv och aids

Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige, men antalet fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket lågt. Från det att larmen kom i början av 1980-talet har hivpreventionen förbättrats. I dag sker mycket av preventionen för män som har sex med män i samarbete med homosexuellas, bisexuellas och transpersoners organisationer. Det har lett till att inriktning, kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta.

Inte minst viktigt är att de ekonomiska förutsättningarna för hivpreventionen inte försämras. Den socialdemokratiska regeringen har vid flera tillfällen aviserat att de specialdestinerade statsbidragen för hivprevention i storstadsregionerna – där förekomsten av hiv är som störst – kommer att dras in. Tack vare engagerade insatser från bland annat Folkpartiet har riksdagen kunnat rädda dessa bidrag. Även om årets budgetförslag inte innehåller några förslag om att avskaffa dem för år 2004 är det likafullt oroväckande att de fortsätter att hämtas ur anslag som främst är avsedda för tillfälligt bistånd till kommuner och landsting.

Vi avvisar bestämt en nedrustning av den hivpreventiva verksamheten och anser att de specialdestinerade statsbidragen ska finnas kvar även i framtiden. För att säkerställa en långsiktighet i arbetet bör de anslagna medlen för hivprevention i storstadsområdena flyttas från utgiftsområde 25 till utgiftsområde 9, något som utvecklas närmare i Folkpartiets kommunekonomiska motion.

Skolan och ungdomars situation

Skolan har en viktig roll inte minst för ungdomar som själva är homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Enligt kartläggningar av bl.a. Skolverket uppmärksammas frågor som rör homo- och bisexualitet mycket mer än för tio år sedan. Men det finns fortfarande brister, främst eftersom många skolor inte har en välutvecklad sex- och samlevnadsundervisning. Särskilt i gymnasieskolan, men också i grundskolan, finns det många klasser som inte får någon undervisning över huvud taget. Det förekommer också att det används läromedel som sprider fördomar.

Alla elever har rätt till en bra sex- och samlevnadsundervisning – inklusive allsidiga kunskaper om homo-, bi-, trans- och heterosexualitet. Det var ett stort felsteg av regeringen när den för några år sedan strök alla skrivningar om homosexualitet ur skolans kursplaner. Tydliga skrivningar om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation bör återinföras i kursplanerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det förekommer att elever utsätts för diskriminerande eller kränkande behandling i skolan på grund av t.ex. sin sexuella läggning, av andra elever eller av skolpersonal. Att så sker kan aldrig accepteras. Regeringen har aviserat planer på att införa en lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling i bland annat förskolan, grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Att enbart införa nya diskrimineringslagar är dock att bara se delar av problemet. De kränkningar som enskilda elever utsätts för hänger ihop med de grundläggande problemen att upprätthålla en lugn och trygg skolmiljö. När vuxenvärlden abdikerar från sitt ansvar att upprätthålla lugn och arbetsro i skolmiljön drabbar det inte minst de elever som är extra utsatta för trakasserier på grund av att man bryter mot gruppnormen, t.ex. genom att ha en annan sexuell läggning än flertalet. Folkpartiets strategi mot mobbning och för arbetsro i skolan utvecklas närmare i partiets skolpolitiska motioner.

Unga homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation är dock inte enbart en angelägenhet för skolväsendet. Många ungdomar lever på grund av omvärldens fördomar i en mycket utsatt situation, präglad av otrygghet och rädsla. Det förekommer att ungdomar misshandlas av sina familjemedlemmar eller kastas ut från föräldrahemmet på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Undersökningar från utlandet tyder också på att frekvensen av självmordsförsök är väsentligt högre bland unga homosexuella än bland deras heterosexuella jämnåriga. Det är angeläget att de yrkesgrupper som möter unga homosexuella, bisexuella och transpersoner själva har tillräcklig kompetens för att ge adekvat hjälp. Tyvärr är detta inte alltid fallet. Inom ramen för det allmänna tillsynsarbetet bör det göras en översikt av bemötandet av unga HBT-personer som söker hjälp hos t.ex. socialtjänsten eller den psykiska barn- och ungdomsvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Högskolan

Också högskolan har en viktig roll framför allt när det gäller högskoleutbildningar för yrken i vilka man kommer i kontakt med homosexuella, bisexuella och transpersoner som behöver stöd. Det gäller t.ex. utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister och poliser. Av en kartläggning som redovisades av Folkhälsoinstitutet 1997 framgår att undervisning vid högskolor om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation förekommer endast i begränsad omfattning. Högskoleverket bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall kunna förbättras på denna punkt inom ramen för arbetet med de allmänna demokratiska grundvärdena om respekt för mångfalden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Forskning

Forskning om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation är ett brett och växande fält. I Sverige har på senare år presenterats flera doktorsavhandlingar och andra vetenskapliga studier som ger viktig kunskap om bl.a. homo- och bisexuellas situation i äldre tider i Sverige, det svenska rättsväsendets syn på homosexualitet samt homosexuellas, bisexuellas och transpersoners utsatthet för brott.

Men mycket återstår att göra och behovet av kunskap är stort. Inte minst behövs en större nationell studie av livskvalitet och levnadsförhållanden i dagens Sverige. En nationell studie gjordes nyligen i Norge (den s.k. Nova-rapporten) och visade att många homosexuellas, bisexuellas och transpersoners tillvaro – trots de senaste årtiondenas positiva utveckling – fortfarande präglas av utsatthet, isolering och dålig självkänsla. Inte minst gällde detta unga människor. En motsvarande studie av svenska förhållanden skulle ge viktiga kunskaper inte minst om levnadsförhållandena för homosexuella, bisexuella eller transpersoner som kan antas vara i en särskild utsatt situation, såsom ungdomar, äldre, invandrare med bakgrund i en patriarkal kultur samt glesbygdsbor.

Regeringen gav 2002 Statens folkhälsoinstitut och Arbetslivsinstitutet i uppdrag att undersöka hälsosituationen för homo- och bisexuella respektive förhållandena för homo- och bisexuella i arbetslivet. Endast Statens folkhälsoinstitut fick dock därtill i uppdrag att undersöka situationen för transpersoner. Det är förvånande, inte minst mot bakgrund av att frågan om diskriminering av transpersoner är föremål för behandling av den sittande Diskrimineringskommittén, att inte situationen för transpersoner i arbetslivet uppmärksammats i samma mån som situationen för homo- och bisexuella. I kommande utredningsuppdrag bör regeringen så långt som det är möjligt inkludera även transpersoners situation på de områden där detta är relevant.

Transpersoner

Till de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga identiteten hör uppfattningen om könstillhörighet. Att den enskilda människans egen könsidentitet skall respekteras låter som en självklarhet. En grupp människor utsätts dock för osynliggörande, diskriminering och i många fall förakt enbart på grund av sin uppfattning om den egna könstillhörigheten eller på grund av den könsroll de väljer att leva efter.

Transsexualism är upplevelsen av en motsättning mellan individens biologiska kön och uppfattning om den egna könstillhörigheten. Transsexuella beskriver det ofta som att ”ett naturens misstag blivit begånget”. Ofta – men inte alltid – känner transsexuella en stark önskan att genom anatomiska ingrepp få den egna kroppens utseende att stämma överens med ”det psykiska könet”. Transsexuella finns av båda könen och det som i vardagslag kallas könsbyten kan alltså ske i båda riktningarna. Transsexualism skall inte förväxlas med transvestism, där individen vill klä sig i det motsatta könets kläder men är tillfreds med sitt fysiska kön. Varken transsexualism eller transvestism har med den sexuella identiteten att göra; transsexuella eller transvestiter kan vara homo-, bi- eller heterosexuella precis som alla andra. Transpersoner, slutligen, är en relativt ny samlingsterm för transsexuella, transvestiter och andra med könsöverskridande eller könsrollsöverskridande levnadssätt.

Dagens lagstiftning måste ses över

De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Transsexuella har riktat kritik mot denna lag på flera punkter och menar att den i vissa avseenden försvårar deras situation i stället för att underlätta den. Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå fastställelse av ny könstillhörighet (könsbyte) skall vara ogift, något som tvingar många transsexuella till familjesplittring. Det gifta par som vill fortsätta att leva tillsammans efter det att ena parten bytt kön måste alltså först genomgå äktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat partnerskap.

Även namnlagen ställer till problem. Enligt praxis tillåts inte personer som juridiskt sett är män att byta till kvinnliga förnamn och vice versa. Denna begränsning upplevs av många transpersoner som ett stort problem. I ett tillkännagivande från våren 2001 har riksdagen uttalat att dagens namnlag bör ses över i sin helhet (bet. 2000/01:LU11). Trots detta har ännu inget hänt.

Den nya lagen om förbud mot diskriminering, samt lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, ger inget skydd mot diskriminering på grund av transsexualism eller transvestism. Inte heller brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering skyddar transpersoner. Folkpartiet hälsar därför med tillfredsställelse att transpersoners behov av diskrimineringsskydd ingår i utredningsuppdraget för den parlamentariska kommitté som skall göra en samlad översyn av den svenska diskrimineringslagstiftningen (dir. 2002:11). Detta motsäger dock inte att det behövs en särskild utredning som ur ett helhetsperspektiv skall belysa transpersoners situation i det svenska samhället enligt vad som sägs nedan.

Brister i vårdresurserna

En särskilt viktig punkt är att hälso- och sjukvården erbjuder tillfredsställande resurser för den transsexuelle som söker hjälp. I dag finns öronmärkta utredningsresurser för transsexuella bara på enstaka ställen i landet. Detta är en mycket utsatt patientgrupp som för sin behandling inte kan vara beroende av eldsjälar på olika mottagningar. Det är angeläget att det finns tillräckliga vårdresurser till de patienter som behöver behandling på grund av transsexualism.

En utredning om transpersoners situation

Det behövs alltså en utredning som ur ett helhetsperspektiv belyser transpersoners situation i det svenska samhället. Utredningen bör omfatta både lagstiftningsfrågor, behandlingsfrågor (t.ex. hälso- och sjukvårdens bemötande och proceduren kring könsbytesoperation) och sociala frågor (t.ex. diskriminering, attityder och stöd till transpersoners organisationer). Utredningen skall ha tät kontakt såväl med transpersoners organisationer som med övrig expertis på området och bör ha ett allmänt hållet mandat att lämna de förslag som anses behövliga för att förbättra transpersoners situation i samhället. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 7 oktober 2003

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Marita Aronson (fp)

Anna Grönlund (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Lennart Kollmats (fp)

Tobias Krantz (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Erik Ullenhag (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Martin Andreasson (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)

Jan Ertsborn (fp)

Mia Franzén (fp)

Lars Tysklind (fp)

Ana Maria Narti (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (30)