Rehabilitering och arbetsskada

Motion 1999/2000:Sf304 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)
Rehabilitering
Minst 50 000 förtidspensionärer kan börja jobba igen om de
rehabiliteras, men det är inte många som får chansen. Färre
än var femte långtidssjuk erbjuds rehabilitering och var
tredje som själv efterfrågar rehabilitering får ett nej. Detta
trots att det finns pengar. Försäkringskassorna lämnar
tillbaka mer än 100 miljoner i outnyttjade anslag. Samhällets
insatser för rehabilitering har bland annat studerats på
Karolinska Institutet i HUR-projektet (Hälsoekonomisk
utvärdering av rehabilitering). Projektets resultat visar att
effektiv rehabilitering kan minska antalet
förtidspensionerade med 10-22 % och att samhället då skulle
spara miljarder. Med hänsyn till detta är det mycket
alarmerande att mindre än 20 % av de långtidssjukskrivna
rehabiliterades under år 1995. Än värre är det att endast 5 %
var i rehabilitering under år 1997.
Att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen inte fungerar tillfredsställande
framgår även av RFV:s årsredovisning för socialförsäkringen budgetåret
1998. Enligt RFV har försäkringskassorna inte lyckats möta den ökande
sjukfrånvaron med ökad aktivitet inom rehabiliteringsområdet.
Val av perspektiv inom pågående
utredningar
Utifrån det ovan skrivna är det tillfredsställande att
regeringen, i budgetpropositionen 1999/2000:1, skriver att
den ser allvarligt på den bristande måluppfyllelsen inom
sjukförsäkrings- och rehabiliteringsområdet. Därtill har
regeringen initierat två olika utredningar med uppdrag att se
över den arbetslivsinriktade rehabiliteringen samt
sjukförsäkringen. En arbetsgrupp skall även tillsättas för att
se över kostnadsutvecklingen inom förtidspensioneringen.
Vänsterpartiet konstaterar med glädje att de tillsatta utredarna skall ta
hänsyn till ett genderperspektiv i sina utredningar. Vid utvärderingar av
rehabiliteringsärende har det visat sig att utbudet av rehabilitering behöver
bli mer differentierat för kvinnor. Detta gäller särskilt kvinnor med kort
utbildning. Det finns en också uppenbar risk att kvinnor med tunga och
monotona arbetsuppgifter inom tjänstesektorn erbjuds arbetsträning på den
gamla arbetsplatsen. Det är därför bra att regeringen lyfter fram
genderperspektivet som viktigt i utredningarna angående rehabilitering och
sjukförsäkring.
Beträffande Utredningen rörande arbetslivsinriktad rehabilitering skall
även förslag om förändringar diskuteras i förhållande till hur de tillgodoser
de integrationspolitiska målen. Det är ett perspektiv som tyvärr inte lyfts
fram i uppdraget kring sjukförsäkringen.
Val av perspektiv i kommande
utredningar samt tilläggs-
direktiv
Vänsterpartiet anser att det integrationspolitiska perspektivet
behöver lyftas in i pågående utredning rörande
sjukförsäkringen. Detta bör riksdagen ge regeringen
tillkänna.
Därtill bör både ett gender- och integrationsperspektiv läggas på den
kommande utredningen om förtidspension. Detta bör riksdagen ge
regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet anser vidare att de tre omnämnda utredningarna skall ta
hänsyn till skillnader mellan grupper med fast och tillfällig anställning. Det
innebär att detta perspektiv bör tillföras pågående utredning om
sjukförsäkringen. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
En analys som beaktar skillnader mellan fast och tillfälligt anställda bör
även ingå i kommande utredning angående förtidspensionen. Detta bör
riksdagen ge regeringen tillkänna.
De ovan nämnda utredningarna bör analyseras på ett övergripande sätt. Det
innebär en analys som tar sikte på helheten i socialförsäkringssystemet.
Kostnadsutvecklingen och föreslagna förändringar i till exempel
sjukförsäkringen skall därför analyseras i relation till förhållanden rörande
till exempel förtidspension och rehabilitering. Detta bör riksdagen ge
regeringen tillkänna.
Vänsterpartiet förutsätter att de senaste årens utredningsresultat därefter
resulterar i konkreta åtgärder.
Önskvärda förändringar
Försäkringskassan bör få någon form av sanktionsåtgärder
gentemot arbetsgivare som inte fullgör sitt
rehabiliteringsansvar. Det kan till exempel ske i form av ett
"betalningsföreläggande", ett föreläggande som kan
finansiera försäkringskassans utrednings- och
rehabiliteringsinsatser i de fall då arbetsgivaren inte tar sitt
ansvar. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen framhållit företagshälsovårdens
viktiga roll vad gäller det förebyggande hälsoarbetet och i samband med
rehabilitering. Vi anser att en lagstiftad kvalitetssäkrad företagshälsovård
skulle hjälpa arbetsgivare att bättre klara sitt rehabiliteringsansvar.
Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda hur förändringar gällande
företagshälsovården kan göras för att underlätta rehabilitering och
återkomma med förslag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I många utredningar har problem för de mindre företagen vad gäller
rehabiliteringsansvar påtalats. Socialförsäkringens regelverk är i många fall
svåra att förstå och regeländringarna har varit många. Ofta har inte de mindre
företagen den kompetens som behövs för att utreda rehabiliteringsärendena,
något som hänger nära samman med att de inte alltid är anslutna till någon
företagshälsovård. För att särskilt stödja småföretagare bör det övervägas om
man bör införa en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring som är knuten till
försäkringskassan. Genom den får arbetsgivaren ett slags "högkostnads-
skydd". Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
För att förhindra utslagning och förtidspension måste anställningsskyddet
stärkas i samband med rehabilitering. Särskilt viktigt är det att större
arbetsplatser tar socialt ansvar för arbetstagare som arbetat en längre tid i
företaget. En arbetstagare skall kunna prova olika arbetsuppgifter och
arbetsplatser utan att för den skull förlora sin ursprungliga anställning.
Vänsterpartiet har i motion om arbetsrätt föreslagit att en ny
arbetsrättsutredning skall tillsättas. Vi föreslår att denna utredning även
skall
behandla anställningsskyddet i samband med rehabilitering. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
FRISAM
När det gäller rehabiliteringsärenden är samarbete mellan
olika aktörer nödvändigt. Ofta behövs hjälp både av läkare,
sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut, socialsekreterare,
arbetsförmedlare samt försäkringskassan. Fackföreningens
stödjande roll gentemot den försäkrade är också mycket
viktig.
Regering och riksdag har öppnat väg för en frivillig samverkan mellan
myndigheter inom rehabiliteringsområdet i syfte att stödja alla som är i
behov av särskilda stödinsatser. Som skäl anges att det finns ett stort behov
av att mer effektivt utnyttja samhällets resurser för att bättre kunna
tillgodose
enskilda människors behov av stöd. Många människor riskerar att hamna i en
gråzon mellan myndigheterna eftersom problembilden inte faller inom en
myndighets ram. Detta kan leda till att de hamnar i en rundgång mellan de
olika myndigheterna. Det är angeläget att bättre samordning kommer till
stånd i arbetet med rehabilitering av personer i utsatta grupper. Insatserna ska
bland annat syfta till att öka dessa gruppers konkurrensförmåga på
arbetsmarknaden.
För 1998 avsattes 814 miljoner för projektet, varav 200 miljoner skulle få
användas till försäkringskassornas administration. Enligt
socialförsäkringsutskottet borde regeringen, i 1999 års budgetproposition,
återkomma till riksdagen med redovisning av medlen. Detta önskemål har
inte uppfyllts. Socialstyrelsen ska förvisso, i samverkan med
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen och Riksförsäkringsverket,
utvärdera projektet. En delredovisning presenterades i juli 1998. Slutlig
redovisning skall göras senast den 1 juli 2000.
Vänsterpartiet har uppmärksammat att invandrade kvinnor och män inte
verkar få ta del av de avsatta medlen på ett tillfredsställande sätt. Vi anser
därför att det är angeläget att Socialstyrelsen i sin redovisning tar hänsyn
till
genus och etnicitet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Arbetsskadeförsäkringen
Många av de rehabiliteringsärenden och den ohälsa vi ser i
arbetslivet har sin grund i arbetsolyckor eller
arbetssjukdomar. Under 1993 skärptes
arbetsskadeförsäkringens regler. Det blev då svårare att
klassa sjukdomar och skador som arbetsrelaterade. Detta
gjordes främst genom förändringar rörande
arbetsskadebegreppet och bevisbördan. Samma år togs även
den särskilda arbetsskadesjukpenningen bort.
Resultatet har blivit att antalet anmälningar om arbetsskada har sjunkit
drastiskt, liksom kostnaderna. Ett tidigare stort underskott i försäkringen
byttes till ett kraftigt överskott.
År 1992 godkände försäkringskassorna 67 000 arbetsskador. Bara fem år
senare uppskattades antalet bifall till 7 300. I betänkandet från Arbetsskade-
utredningen (SOU 1998:37) framgår att på 9 år har mer än 4/5 av arbets-
skadeanmälningarna försvunnit från försäkringskassornas prövning.
Minskningen av anmälningar om arbetsskada beror på försämringarna i
arbetsskadeförsäkringen. Det sammanhänger emellertid troligen även med
konjunktur- och strukturförändringar. Den ökande risken för att bli arbetslös
kan även bidraga till att färre anmäler sina arbetsskador än tidigare. Inom
många företag har gruppen med fast anställning minskat och ersatts av olika
typer av tillfälligt anställda, såsom korttidsanställda, projektarbetare, inhyrd
personal och egenföretagare/entreprenörer.
Åtstramningarna inom socialförsäkringssystemet har medfört att minsta
"restarbetsförmåga" hos den enskilde stänger möjligheten till förtidspension.
Med tanke på att arbetstillfällen som är anpassade till arbetstagare med
arbetsskada knappast erbjuds längre av vare sig privata eller offentliga
arbetsgivare riktas ett allt starkare tryck mot personer som drabbats av
arbetsskador och arbetssjukdomar. Enligt Vänsterpartiets mening måste
arbetsgivarna ta ett mycket större ansvar för rehabilitering, anpassade
arbetsplatser och företagshälsovård än idag. Alla måste få plats i ett
solidariskt arbetsliv.
Att balans uppstått i arbetsskadeförsäkringen är inte detsamma som att
samhället lyckats få bukt med dålig arbetsmiljö och arbetsskador. I en färsk
undersökning från Statistiska centralbyrån uppger en femtedel av alla
yrkesverksamma medlemmar i Metall att de under det senaste året har fått
skador eller besvär på grund av arbetsmiljön. Bland kvinnorna är det mer än
var fjärde som fått skador eller besvär. Samtidigt som många skadas av sitt
jobb är det bara fyra av tio som i undersökningen uppger att något har gjorts
på arbetsplatsen för att förhindra att andra får liknande skador.
För att en skada eller sjukdom skall klassas som arbetsskada måste den
samlade kunskapen med betydande grad av sannolikhet tala för att en faktor i
arbetsmiljön är skadlig. Detta blir fallet då det föreligger en väsentlig
kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att en viss faktor har en
sådan skadebringande egenskap. Denna uppfattning skall även vara relativt
allmänt accepterad inom den medicinska vetenskapen.
Regelsystemet samverkar med bristande kunskap och forskning inom
arbetsskadeområdet. Resultatet av reglerna kring bevisbördan blir att den
enskilde drabbas hårt, både av ohälsa och bristande kunskap inom området.
Ett specifikt problemområde inom arbetsskadeförsäkringen är att
belastningssjukdomar allt för sällan klassas som arbetsskada, ett problem
som beror på ovan beskrivna regler kring bevisbördan och som framför allt
drabbar kvinnor. Företrädare för yrkesmedicinen har fäst uppmärksamheten
på att de möter en tämligen rigid och avvisande inställning när det gäller
belastningssjukdomar. Detta tyder på att kvinnors sjukdomar inte tas på
allvar och att kvinnor därmed diskrimineras inom försäkringen.
Önskvärda förändringar
Regeringen skriver i budgetpropositionen 1999/2000:1 att
den avser att lämna förslag till förändring av
arbetsskadeförsäkringen under våren år 2000. Vänsterpartiet
anser att följande förändringar bör göras.
Som tidigare påtalats har företagshälsovården en viktig uppgift att fylla
gällande rehabilitering. Vänsterpartiet vill även påpeka företagshälsovårdens
betydelse rörande att förebygga att arbetsskador uppstår. Som vi tidigare i
denna motion påpekat saknar många av de mindre och medelstora företagen
tillgång till företagshälsovård. Vänsterpartiet anser därför att det är troligt
att
en lagstiftad kvalitetssäkrad företagshälsovård även skulle innebära att
arbetsskador kan förebyggas betydligt bättre än idag.
Försäkringskassan var tidigare tvungen att pröva en anmäld arbetsskada
inom 90 eller 180 dagar. Under år 1993 försvann denna tidsbegränsning.
Sedan dess behöver inte försäkringskassan pröva en anmäld arbetsskada
förrän det är aktuellt att betala ut livränta, något som i praktiken kan dröja
flera år. Vänsterpartiet önskar ny lagstiftning som åter fastställer en
tidsbegränsning. Det borde kunna anses rimligt att en anmäld arbetsskada
skall prövas inom 180 dagar. Under förutsättning att detta inte är en
framkomlig väg anser vi att RFV, på regeringens uppdrag, bör förtydliga
direktiven rörande en effektiv och snabb hantering av arbetsskadeärenden.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Försäkringsläkare
Företagsläkare skall enligt AFL hjälpa försäkringskassan
med frågor som kräver medicinsk sakkunskap och verkar för
ett gott samarbete mellan kassan och de läkare som är
verksamma inom kassans verksamhetsområde. Enligt
försäkringsläkare själva utgörs deras arbetsuppgifter ofta av
att de gör en objektiv samfälld bedömning av de utlåtande
som finns i arbetsskadeärenden.
Det är Vänsterpartiets åsikt att försäkringsläkarnas arbete kan kritiseras ur
många olika aspekter. Dessa läkare avvisar alltför ofta utredningar som gjorts
av skyddsingenjörer och företagsläkare, personer med kunskap om
arbetsplatsen. Försäkringsläkarens ställningstagande sker utifrån en
kompetens som allmänläkare och avvisandet är ett underkännande av andra
läkares kompetens. Trots att försäkringsläkarna inte ska lämna förslag till
beslut blir deras omdömen ofta mycket styrande i beslutsprocessen. Detta på
grund av att nämndens ledamöter inte har samma grad av medicinsk
kompetens. Detta är särskilt otillfredsställande med hänsyn till att
försäkringsläkare sällan träffar den försäkrade. Detta system är ett hot mot
rättssäkerheten.
Ett mycket viktigt minimikrav är att den försäkrade skall ges möjlighet att
träffa försäkringskassans läkare. Det ger den försäkrade möjlighet att
kommunicera med kanske den viktigast länken i ett arbetsskadeärende vad
beträffar rätten till ekonomiskt samhällsstöd. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Vänsterpartiet kräver vidare att ärenden som berör arbetsskador
regelmässigt skall skickas till yrkesmedicinska specialister på området. Deras
utlåtanden skall sedan väga mycket tungt i beslutsprocessen. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Vi anser det angeläget att utreda behovet av utbildning i
försäkringsmedicin för läkare som regelbundet utfärdar intyg och utlåtande
till försäkringskassan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till utredningen gällande
sjukförsäkring angående att ett integrationspolitiskt perspektiv bör
införas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommande utredning gällande
förtidspensionen bör inrymma ett genderperspektiv och ett
integrationsperspektiv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till pågående utredning gällande
sjukförsäkringen angående att den bör belysa skillnader mellan
grupper med fast och tillfällig anställning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommande utredning gällande förtidspension
bör belysa skillnader mellan grupper med fast och tillfällig
anställning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en övergripande analys av resultaten
av utredningarna gällande sjukförsäkring, rehabilitering och
förtidspension,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av sanktionsåtgärder gentemot
arbetsgivare som inte fullgör sitt rehabiliteringsansvar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda behov av förändringar rörande
företagshälsovård för att underlätta rehabilitering,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att överväga en obligatorisk
rehabiliteringsförsäkring för små och medelstora företag,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ny arbetsrättsutredning bör se över
anställningsskyddet vid rehabilitering, 1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Socialstyrelsens utvärdering av FRISAM-
projektet bör ta hänsyn till genus och etnicitet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av tidsgräns inom vilken
försäkringskassan skall ha prövat anmäld arbetsskada,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försäkrades rätt att träffa försäkringsläkaren,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ärenden som rör arbetsskador regelmässigt
skall skickas till yrkesmedicinska specialister på området,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda behovet av utbildning i
försäkringsmedicin för läkare som regelbundet utfärdar intyg till
försäkringskassan.

Stockholm den 30 september 1999
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v)
Lena Olsson (v)
Rolf Olsson (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)
Alice Åström (v)
1 Yrkandena 7 och 9 hänvisade till AU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (28)