Regionalpolitik

Motion 1990/91:A496 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

1. Sammanfattning

En stark decentralisering av besluten till regional nivå
och förenkling och schablonisering av de regionalpolitiska
stödformerna är den bästa garantin för en effektiv
regionalpolitik. Vi vill därför ytterligare utöka
länsstyrelsernas beslutsbefogenheter. Inom ramen för den
nationellt fastställda stödområdesindelningen borde
länsstyrelserna ha rätt att prioritera insatserna.
Nedsättningen av socialavgifter bör utvidgas till att omfatta
all icke-offentlig verksamhet.

Regionalpolitiken måste i högre grad än tidigare rikta sig
mot mindre företag. Det är i mindre företag -- oavsett om
de är nyetablerade eller ''avknoppade'' från större enheter --
som en stor del av de för regionalpolitiken viktiga initiativen
kommer att tas.

Många av de åtgärder som är nödvändiga för att
stimulera tillkomsten av kreativa miljöer är också viktiga
för att motverka arbetslöshet. Närheten till kunskapscentra
är nödvändig för att företagsamheten skall kunna rekrytera
personal, vidareutbilda den och följa den tekniska
utvecklingen. Samma närhet medför att färre ungdomar
tvingas flytta från hemlänet för att få utbildning. Detta
innebär att inte minst de regionala högskolorna är viktiga.
Dessutom är det av stor vikt att distansundervisningen vid
högskolorna bör byggas ut. Ett gott kulturutbud både
stimulerar skaparandan på orten och gör denna mer
attraktiv att bo i. Ett mångsidigt näringsliv medför minskad
känslighet för konjunktursvängningar.

För att förbättra infrastrukturen, framför allt vägnätet,
bör utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens medel
användas för sådana investeringar. Dessutom måste
Inlandsbanan behållas.

2. Mobiliseringspolitik

Regionalpolitiken skall öka den enskildes möjligheter
att fritt kunna välja arbete och bostadsort. Den skall
åstadkomma en mer likvärdig ekonomisk, social och
kulturell standard för landets olika delar.

De regionalpolitiska problemen som utsatta regioner
upplever idag är mer komplicerade än tidigare. Dessa
drabbas av en dubbel obalans. Problemen präglas av att
man har svårt att såväl skapa och vidmakthålla
arbetstillfällen som att attrahera arbetskraft till vissa av de
arbetsuppgifter som finns.

I dag befinner vi oss i en situation som måste anses vara
ganska alarmerande. Svensk industris konkurrenskraft har
minskat beroende bl.a. på ett för högt kostnadsläge. De
allra flesta kommuner och landsting har stora underskott i
sina budgetar. Varslen om uppsägningar har inte under hela
efterkrigstiden varit så stora som i dag. I viss mån är det nya
grupper och regioner som drabbas -- privatanställda
tjänstemän, arbetare hos underleverantörer och offentligt
anställda på orter med stor offentlig sysselsättning.

Men inom andra områden finns bristsituationer. Inte
minst gäller det personer, vilka i kraft av sin utbildning eller
sina allmänna kvalifikationer har en strategisk roll.

Orsakerna till att mindre expansiva regioner eller redan
problemtyngda orter kan få extra svårigheter är flera.
Miljöfaktorerna såsom bristande närhet till utbildning,
dåliga kommunikationer och ensidighet i näringsstrukturen
spelar en viktig roll. De sistnämnda problemet medför ofta
svårigheter att finna sysselsättning för medflyttande make.

3. Kreativa miljöer för regional balans

Det faktum att de regionalpolitiska problemen nu är mer
sammansatta -- att de innefattar både brist på
arbetstillfällen och i viss mån brist på arbetskraft --
understryker ytterligare behovet av att politiken ändras till
att mer handla om ''mobiliseringspolitik'' än om
''lokaliseringspolitik''. Målet för regionalpolitiken måste
vara att skapa miljöer som kan stimulera kreativitet,
enskilda initiativ och lokal mobilisering av resurser. Den
tid, då regionalpolitikens huvudinriktning var att från
nationell nivå dirigera ''lokaliseringsbara enheter'' till
problemdrabbade områden, måste vara över.

Vissa forskare hävdar att det finns en ''kritisk massa'', en
viss storlek, som krävs för att en miljö skall vara kreativ.
Detta antagande är en av utgångspunkterna för dem som
knyter kreativiteten till den stora staden. Emellertid finns
exempel på nyskapande och kreativa miljöer även utanför
de större städerna. Kreativiteten i dessa fall kan antas bygga
bl.a. på de normer som återfinns på den mindre orten. En
viss ''anda'' som stimulerar egna initiativ och eget
företagande är förhärskande. En sådan ''anda'' kan inte
kommenderas fram från central nivå; den måste växa fram
underifrån.

Men staten och andra organ kan underlätta dess
framväxt genom att skapa gynnsamma förutsättningar för
den. I detta sammanhang blir bl.a. utbildningsväsendet och
annan infrastruktur av central betydelse. Viktiga
grundelement i en kreativ miljö är nämligen tillgång till
kunskaper och goda kommunikationer. Områden som
traditionellt inte setts som specifikt ''regionalpolitiska'' blir
mot denna bakgrund mer centrala för den regionala
utvecklingen, medan de kostnadsdämpande styrmedlen
inte kommer att ha samma dominerande roll inom
regionalpolitiken som tidigare.

En annan följd av detta omtänkande är att
regionalpolitiken i högre grad än tidigare måste rikta sig
mot mindre företag. Det är i mindre företag -- oavsett om
de är nyetablerade eller ''avknoppade'' från större enheter --
som en stor del av de för regionalpolitiken viktiga initiativen
kommer att tas.

Många av de åtgärder som är nödvändiga för att
stimulera tillkomsten av kreativa miljöer är också viktiga
för att motverka arbetslöshet. Närheten till kunskapscentra
är nödvändig för att företagsamheten skall kunna rekrytera
personal, vidareutbilda den och följa den tekniska
utvecklingen. Samma närhet medför att färre ungdomar
tvingas flytta från hemlänet för att få utbildning. Ett gott
kulturutbud både stimulerar skaparandan på orten och gör
denna mer attraktiv att bo i. Ett mångsidigt näringsliv
medför både minskad känslighet för
konjunktursvängningar och större möjligheter att lösa
''medföljandeproblematiken''.

Det finns all anledning att anta att såväl den ekonomiska
som den tekniska utvecklingen framöver kommer att ske i
allt snabbare takt och internationaliseras.

I detta läge är det en styrka, även för ett litet land som
Sverige, att upprätthålla mångfald och flexibilitet vad gäller
miljöer för nytänkande. Alltför kraftig koncentration
riskerar leda till sårbarhet. Med ökade möjligheter att
mobilisera lokala resurser och ta tillvara lokal initiativkraft
nås en ''riskspridning'', som kan vara till gagn för riket som
helhet.

Regionalpolitiken måste också innebära att vi slår vakt
om den typ av utvecklingscentra som våra större städer
utgör. Utan tvivel finns verksamheter som är beroende av
de stora utbildningsinstitutioner och de speciella
kontaktytor som hör städerna till.

Samtidigt bör understrykas att en överhettning i
storstäderna inte är bra. Överhettning leder till trängsel och
miljöproblem. En politik som ökar möjligheterna att finna
sysselsättning och bedriva verksamhet utanför storstäderna
är därför till fördel också för storstadsområdena. Det finns
alltså ingen anledning att generellt utmåla en kraftig
motsättning mellan de större städerna och andra delar av
landet.

4. De regionalpolitiska medlen

Traditionellt har regionalpolitiken handlat om att genom
kostnadsdämpande insatser överbrygga de speciella
nackdelar som avstånd och klimat skapar i vissa regioner,
då främst i norra Sverige. Denna ''lokaliseringspolitik'' är i
hög grad inriktad mot traditionell tillverkningsindustri, för
vilken kostnadsrelationer kan antas vara av betydelse vid
val av etableringsort.

Men regionalpolitik handlar inte bara om att minska
kostnadsskillnader. Behovet ökar av en mer
utvecklingsinriktad regionalpolitik, vars syfte är att skapa
sådana fysiska, sociala och kulturella miljöer att kreativitet
och nyskapande stimuleras.

Vid sidan om dessa insatser krävs enligt vår mening även
en politik för att möta snabbt uppdykande och lokala kriser.
Den svenska näringsstrukturen och etableringsmönstren
inom näringslivet har lett till att många orter domineras av
ett eller ett fåtal företag. Detta medför en sårbarhet, där
orters hela existens hotas vid snabba förändringar på de
marknader det på orten dominerande företaget är beroende
av. I sådana situationer måste staten vara beredd att ingripa
snabbt -- bl.a. med ''paket'' av skilda slag.

Men mycket av den ''paketpolitik'' regeringen bedrivit
under senare år har inte avgränsats till akutåtgärder mot
sådana plötsligt uppkomna, lokala sysselsättningskriser.
Det är vår uppfattning att ''paketpolitiken'' i stället kommit
att ersätta annan, mer långsiktig, regionalpolitik. I stället
för långsiktiga, kontinuerliga, satsningar har
regionalpolitiken i allt högre grad kommit att bedrivas
stötvis, i form av återkommande stora ''paket''.

Relationen mellan ''paketpolitiken'' och övrig mer
kontinuerlig regionalpolitisk verksamhet aktualiserades
under 80-talet. Paketen karakteriseras av en blandning av
kort- och långsiktigt verkande åtgärder. Det finns idag flera
''krislän'' i den meningen, att länet präglas av djupare och
allvarligare problem än många andra delar av landet. Men
dessa problem kan knappast sägas vara plötsligt
uppdykande eller överraskande. Den allmänna
problembilden har varit känd sedan länge. Detta ställer
frågan om relationen till övrig regionalpolitik på sin spets.
Inte minst gäller det mer långsiktigt verkande insatser för
infrastruktur, teknikspridning och FoU.

Med den sektorisering som präglar det regionalpolitiska
arbetet finns fördelar med att bedriva stöd- och
utvecklingsverksamheten i form av återkommande större
satsningar med några års mellanrum. I och med att arbetet
bedrivs i projektform underlättas sektorssamordningen.

Samtidigt finns nackdelar med detta arbetssätt. Risken
är att mer långsiktigt och övergripande tänkande kommer i
skymundan när ''paketens'' innehåll sätts samman. Enligt
vår mening har detta varit ett påfallande drag i samband
med flera av regeringens ''paket''. Ofta redovisas inte i
propositionerna någon egentlig argumentation för de
avvägningar som legat till grund för insatserna. I flera fall
har t.o.m. beskrivningen av användningen av de föreslagna
medlen varit bristfällig.

Enligt vår mening bör regeringen fortsättningsvis söka
former för det regionalpolitiska utvecklingsarbetet vilka
medger att en större del av insatserna kan ske mer
kontinuerligt. Därmed skapas bättre möjligheter för
långsiktighet i arbetet. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen ovanstående principer för det regionalpolitiska
arbetet till känna.

5. Kultur

På sitt sätt är det märkligt att kulturfrågorna inte fått
större plats i debatten, när regionalpolitiken kommit att
inriktas på eget skapande, lokala initiativ och kreativa
miljöer.

För det första är kulturutövning i sig en kreativ
verksamhet -- och skapande inom ett område föder lätt
skapande även på andra. Kulturutövning kan ge viktiga
stimulanser för skapande och nytänkande även inom andra
områden.

För det andra är kultur en väg att upptäcka sig själv och
sin omgivning, att vinna distans och möjliggöra förnyelse.
Ibland brukar det hävdas att ett av de stora hindren för
regional förnyelse i brukssamhällen är de lokala normer
som finns där. Kanske kan ett intresse för lokalhistoria ses
som en del i en process av nyskapande. Det som tidigare
uppfattats som självklart ses med nya ögon med kulturens
hjälp. Samtidigt sker det i former, där nya former av
gemenskap etableras.

För det tredje brukar det hävdas att kreativa personer
också ställer krav på en kreativ och inspirerande fritid. I en
tid då brist på kvalificerad personal är ett av de stora
hindren för utveckling kan ett rikt och mångfasetterat
kulturutbud fungera som en viktig attraktionsfaktor. Vissa
flyttningsstudier visar också att kulturutbudet inte är en
oväsentlig faktor när man skall förklara varför många
personer frivilligt lämnar hembygden för att bosätta sig i
storstäderna.

Enligt vår mening är det sålunda av vikt att
regionalpolitiska medel även kan användas för kulturella
insatser. Dessa möjligheter kan inrymmas inom
länsanslagets post för projektverksamhet, och vi noterar att
regeringen -- i enlighet med tidigare krav från folkpartiet
liberalerna -- föreslagit att begränsningen av hur stor del av
anslaget som får användas för regional projektverksamhet
slopas.

I vår partimotion om kulturen föreslår vi ökade
satsningar på de regionala kulturinstitutionerna.

6. Utbildning

Det etablerings- och expansionsmönster vi idag kan se
tendenser till antyder att närhet till högre utbildning blivit
en allt viktigare etableringsfaktor. Nyskapande inom olika
områden förutsätter i ökad utsträckning tillgång till särskild
kompetens, och genomförandet av nya idéer -- alltså själva
produktionen -- blir i allt större utsträckning beroende av
tillgång till välutbildad arbetskraft. Bägge faktorerna
skapar ett tryck på de orter där högre utbildning, främst
med naturvetenskaplig och ekonomisk inriktning, finns att
tillgå.

Dessa tendenser ställer högskolepolitiken inför nya
uppgifter. När de regionala högskolorna byggdes ut
handlade det mest om att öka människornas tillgång till
högre utbildning på nära håll. De regionala högskolorna
byggdes upp kring verksamheter, vilka också återfanns på
de gamla universitetsorterna.

I dag har de regionala högskolorna i växande
utsträckning profilerat sig genom att inrikta sin verksamhet
på regionala behov, antingen som dessa framställs av andra
grupper inom regionen eller som de uppfattas av högskolan
själv. Man har sökt dra nytta av närkontakten med de
regionala avnämarna.

Denna utveckling innebär att det idag är relevant att
beskriva högskoleorganisationen som en kedja med flera
länkar. Genom ett system med regionalt förankrad
högskoleutbildning ges regionerna kontakt även med de
forskningsresultat som de större högskolorna producerar.
De regionala högskolorna kan därmed spela en viktig roll
i den teknik- och kunskapsspridning, som utgör en central
faktor för att företag skall kunna etablera sig utanför
universitetsorterna. Den regionala högskolan fungerar som
ett kunskapscentrum, där företag och myndigheter får
tillgång till tillämpad forskning, utvecklingsarbete,
utredningsverksamhet och utbildning.

De små och medelstora högskolornas FoU-verksamhet
har till stor del vuxit fram med hjälp av externa medel.
Därmed har tillämpad forskning, utvecklingsarbete och
utredningsverksamhet fått en inriktning mot områden, där
den regionala högskolans lokala kontakter och nätverk
utnyttjas. Det är viktigt att organ för samverkan mellan den
regionala högskolan och avnämarna utvecklas vidare. Idag
har en rad olika former för sådan kontakt och samverkan
tillkommit, och även framöver bör frihet i fråga om
formerna för t.ex. stiftelsers och teknikcentras utveckling
råda. Utvecklingen av kontaktnät och samverkansformer
måste få ske på egna villkor. Mångfald är av stort värde även
inom detta område.

Folkpartiet liberalerna ser positivt på den samverkan
som vuxit fram mellan de regionala högskolorna och
avnämarna i form av bl.a. uppdragsverksamhet. Även
framöver måste en viktig del av de regionala högskolornas
verksamhet ha denna inriktning. Men den utvecklingen
rymmer också faror. Högskolan kan bli för beroende
av regionens näringsliv och myndigheter.

I den mån en region drabbas av ekonomiska och andra
problem kan detta medföra att även högskolan försvagas.
Den regionala högskolan kan på detta sätt komma att
reflektera regionala problem snarare än verka som en kraft
för förnyelse. Högskolan måsta ha sådan egen kraft och
stabilitet, att den kan medverka till att stimulera
nyskapande och förändringar i en region.

Det är viktigt att goda möjligheter finns för
forskningsanknytning och kontakter mellan universiteten
och regionala högskolor. Målsättningen bör vara att de
mindre och medelstora högskolornas lärare har ett brett
kontaktnät med verksamheten vid andra högskolor, och att
de ges möjlighet att löpande följa forskningens och
utbildningens utveckling vid dessa. Samtidigt förutsätter en
god forskaranknytning av undervisningen vid de mindre och
medelstora högskolorna att lärarna vid dessa forskar själva.
Det gäller att öka antalet disputerade lärare vid dessa
högskolor. I den forskningspolitik som riksdagen lade fast i
våras betonas detta.

En annan väg att förstärka kontakterna mellan de större
och de mindre högskolorna är att vissa delar av
grundutbildningen vid de större högskolorna läggs vid
någon av de regionala. Så sker idag i Västerås, där det finns
möjlighet att läsa de två första åren av
civilingenjörsutbildningen. De studerande läser sedan
vidare vid KTH i Stockholm. Detta exempel bör kunna leda
till efterföljd på fler håll.

Regionalpolitiska kommittén, REK -87, utpekade en
utbyggd distansundervisning som ett viktigt instrument för
att under 90-talet förbättra den geografiska tillgängligheten
i högskoleutbildningen.

Vi menar att en mer offensiv hållning till frågan om
distansundervisningens utbyggnad och kvalitativa
förstärkning är naturlig och nödvändig.
Distansundervisning på högskolenivå har i viss utsträckning
förekommit i Sverige sedan 1960-talet. Flera
högskoleenheter har bedrivit sådan verksamhet.

Trots detta har distansundervisningens möjligheter och
förutsättningar inte tillräckligt uppmärksammats av
statsmakterna. Verksamhetsformen har i stort sett ansetts
vara de enskilda högskoleenheternas angelägenhet.

Karakteristiskt för all högskoleutbildning är den höga
specialiseringsgraden i utbildningsinnehållet och vikten av
att den bedrives på vetenskaplig grund. Den praktiska
effekten av detta är att även ett relativt begränsat
utbildningsutbud kräver tillgång till åtskilliga kompetenta
lärare.

Distansundervisning är i regel en mer krävande
verksamhetsform än traditionell undervisning på ''campus''.
Anspråk på läromedel, tidsåtgång för resor m.m.
samverkar i detta avseende. Kombinationen av de generella
kraven på högskoleutbildning och de specifika för
distansundervisning innebär behov av en mycket stark
basorganisation.

Något egentligt alternativ till en utbyggd
distansundervisning finns dock inte om högskolans
utbildningsutbud på allvar skall kunna nå även
yrkesverksamma på orter utan en högskola. Skillnaderna i
utbud kommer dessutom under överblickbar tid att vara
mycket stor mellan de stora och de mindre
högskoleenheterna.

Av det vi nu har sagt följer att regional spridning och
ökad geografisk tillgänglighet av högskolans resurser kräver
distansundervisning och att denna verksamhetsform i
praktiken förutsätter att även en eller flera stora
högskoleenheter aktiveras i detta syfte.

Under 90-talet bör ett utbud av distansundervisning med
rikstäckning etableras.

Hur detta fortlöpande skall avvägas mot
distansundervisning med en mer begränsad geografisk
täckning bör avgöras av regeringen på grundval av
planeringsunderlag från de huvudansvariga enheterna.

De regionalpolitiska argumenten för en utveckling av
högskoleutbildningen på regional nivå äger till stora delar
tillämplighet också inom gymnasieskolan. En
gymnasieutbildning av god kvalitet är även den en
förutsättning för regional utveckling. Tillgång till
gymnasieutbildning är dessutom en viktig faktor när
enskilda väljer bostadsort, och är i många fall en
förutsättning för att bosättningsbeslutet skall kunna gälla
även på längre sikt. Gymnasieskolornas lokaler och
utrustning kan vidare fungera som en allmän tillgång för
regionen.

Sedan några år tillbaka pågår en försöksverksamhet med
en förlängning av gymnasieskolans tvååriga
utbildningslinjer. En ökat inslag av praktik i
gymnasieutbildningen innebär att kontakterna mellan
gymnasieskolan och de lokala avnämarna stärks. Därmed
kan ett samspel mellan gymnasiet och den lokala
arbetsmarknaden utvecklas. Dessutom ges ungdomar en
viktig introduktion till och kontakt med lokala arbetsgivare.

Folkpartiet liberalerna menar att ungdomsutbildningen i
större utsträckning än i dag bör ge utrymme för experiment
och lokal variation. Därmed ökar också skolans möjligheter
att ta del av och delta i arbetet för lokal mobilisering och
utveckling inom regionen. I motioner i riksdagen har vi
krävt att ett program skall utvecklas rörande bland annat
hur kontakterna mellan gymnasieskolan och näringslivet
skall kunna förbättras, ökade möjligheter till
återkommande och kompletterande utbildning samt ökad
flexibilitet i undervisningen. 90-talets minskande
ungdomskullar måste innebära att samarbetet mellan
gymnasieskolan, komvux, AMU-utbildningar och
folkhögskolor ökar för att resurserna skall kunna utnyttjas
rationellt.

En väl fungerande vuxenutbildning har stor betydelse
för att förbättra möjligheterna för kvinnor att stanna kvar i
sin hembygd.

Vi återkommer till dessa frågor i samband med
riksdagsbehandlingen av regeringens propositioner om
gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

7. Stödsystemen

Folkpartiet liberalerna anser att följande två principer
bör gälla som grund för stödsystemet:

A. De centralt givna stödformerna bör i högre grad vara
generella. De skall vara lätta att administrera och det skall
vara lätt för den enskilde att få veta vilka förutsättningar
som gäller. Stödformer som innebär långtgående
förhandlingar mellan företag och staten eller som innehåller
betydande inslag av godtycke måste undvikas.

Det var mot denna bakgrund den icke-socialistiska
regeringen våren 1982 medverkade till sänkta
arbetsgivaravgifter inom dåvarande stödområde A.
Avsikten var att generellt förbättra förutsättningarna för
verksamhet i speciellt utsatta delar av Norrlands inland.

Idag ser vi tilltagande problem där tjänstenäringarna
koncentreras till ett fåtal orter, medan
tillverkningsindustrin är mer spridd. Enligt vår mening bör
det därför vara ett viktigt mål för regionalpolitiken att även
underlätta för tjänste- och servicenäringarna i
problemdrabbade regioner.

Kvinnor som företagare arbetar ofta på en marknad med
hårdare konkurrens och därmed pressad lönsamhet.
Genomsnittligt drabbas de därför värre än manliga
företagare av statliga åtgärder som prisstopp och höjda
arbetsgivaravgifter.

Trots detta är det fler kvinnor än män som etablerar sig
som företagare. Under den senaste tioårsperioden har
många fler kvinnor än män startat enskilda bolag.
Påfallande många kvinnor är i åldern 50--60 år när de startar
eget. I glesbygd, där utbudet av arbetstillfällen är
otillräckligt, etablerar de sig ofta för att skapa egna
försörjningsmöjligheter.

Sedan riksdagens beslut i våras är nedsättningen
förbehållen de svårast drabbade områdena, dvs stödområde
1. Resterande delar av Norrbotten får viss nedsättning
under fem år. Fortfarande kvarstår emellertid
inskränkningar i användningsområdet.

Begränsningen till vissa branscher gör att stödet med
sänkta socialavgifter blivit mindre effektivt; bl.a. är
basindustri, service- och tjänsteproduktion där många
kvinnor är verksamma samt jord- och skogsbruk
undantagna.

Vi menar att systemet med sänkta arbetsgivaravgifter
bör vidgas så att det omfattar all icke-offentlig verksamhet,
inklusive statliga affärsdrivande verk. Härigenom skulle
nedsättningen i mycket större utsträckning än idag komma
kvinnliga företagare tillgodo och gränsdragningsproblemen
försvinna.

Det är svårt att bedöma vilket skattebortfall detta
innebär. Vi uppskattar det till ungefär 65 milj.kr.

B. Beslut om selektiva stöd bör decentraliseras.
Selektiva stöd förutsätter goda möjligheter att bedöma
enskilda projekt och god kännedom om lokala och
regionala förhållanden. Därför bör denna typ av stöd i stor
utsträckning fördelas på den regionala nivån, där
förutsättningarna för lokalkännedom, smidigt
beslutsfattande och närhet till problemen är större än på
central nivå.

Folkpartiet liberalerna har länge arbetat för en
förenkling av de olika stöden och för att uttalat selektiva
stödformer som offertstödet avvecklas. Efter riksdagens
senaste beslut har floran av regionalpolitiska stöd förenklats
och schabloniserats. Investeringsbidrag, regionalt
utvecklingskapital, offertstöd och lokaliseringslån har
försvunnit.

De företagsstöd som nu finns är lokaliserings- och
utvecklingsbidrag samt sysselsättningsbidrag. I princip är
företagsstöden förbehållna stödområdena.
Bidragsprocenten är beroende av vilket stödområde
företaget är beläget inom. Naturligtvis uppkommer lätt
gränsdragningsproblem. Indelningen i stödområden följer i
princip kommungränserna. Framför allt i norra Sveriges
inland är kommunerna ofta mycket stora till ytan. Till en
del av en kommun kan kommunikationerna vara goda och
vägstandarden bra. För en annan kommundel är
förhållandena helt annorlunda. Det vore naturligt om
nyetableringar i den senare delen av kommunen fick större
regionalpolitiskt stöd. Självklart sker en sådan prövning
redan i dag men inom de ramar som är tillgängliga. Vi
menar att man ytterligare måste öka flexibiliteten mellan
stödområdena. Ett företag som etablerar sig i
''glesbygdsort'' i en kommun som är placerad i stödområde
2 borde kunna medges t.ex. lokaliseringsbidrag enligt
reglerna för stödområde 1. Detta för att inte försämra
konkurrenskraften gentemot det företag som etablerar sig i
en motsvarande ort som ligger i en kommun som är placerad
i stödområde 1.

I dag finns en möjlighet för regeringen att om synnerliga
skäl föreligger bevilja högre stödprocent när det är fråga om
angelägna projekt. Det vore naturligt om länsstyrelsen fick
göra denna prövning. Detta är i konsekvens med vårt
tidigare resonemang om länsstyrelsernas överlägsenhet i
fråga om att kunna bedöma behoven och förhållandena
inom länet.

Vad gäller lokaliseringsbidraget föreslår regeringen att
länsstyrelserna fattar beslut i samband med investeringar
med ett totalt kapitalbehov av högst 20 milj.kr. För att
ytterligare öka antalet regionalpolitiska beslut som fattas på
regional nivå menar vi att denna ram ytterligare bör höjas.
Vi anser att länsstyrelsernas beslutsbefogenheter bör
omfatta investeringar upp till 25 milj.kr.

Regionala utvecklingsinsatser -- länsanslag

Våren 1990 beslöt riksdagen att höja länsanslagen för
budgetåret 1990/91 med 78 milj.kr. utöver regeringens
förslag. Syftet var främst att bereda utrymme för utökade
insatser i glesbygd i de delar av landet som inte tillhör
stödområdena.

Regeringen föreslår nu att länsanslagen för nästa
budgetår skall uppgå till 972 milj.kr. Sänkningen i
förhållande till innevarande budgetår motiveras med
hänvisning till regeringens skrivelse 1990/91:50, som
presenterades för att avvärja det valutautflöde regeringens
ekonomisk-politiska misslyckanden orsakade.

Enligt budgetpropositionen fanns vid det senaste
budgetårsskiftet ca 100 milj.kr. kvar som inte hade tagits i
anspråk genom beslut. Det var en ökning från 44 milj.kr. ett
år tidigare. De outnyttjade beloppen hade alltså växt.

I det perspektivet bör den föreslagna anslagsnivån inte
hindra att ytterligare resurser tas i anspråk för insatser i
glesbygd utanför stödområdena. Regeringen bör således få
i uppdrag att till berörda länsstyrelser dela ut en större del
av de resurser som tidigare ställts till förfogande. Det är på
den regionala nivån -- inte i kanslihuset -- som kunskapen
om vad som behöver göras finns. Mer pengar bör således gå
till länen, mindre pengar behållas centralt.

Mot denna bakgrund och vår ambition att bidra till en
stram budgetpolitik avstår vi från att att yrka på ytterligare
statsutgifter. Skulle läget -- ur regionalpolitisk synpunkt --
kraftigt försämras får regeringen överväga vilka åtgärder
som kan vara nödvändiga.

Transportstödet

Regeringen föreslår att reglerna för transportstödet från
den 1 januari 1992 skall ändras så att stödet koncentreras
mot de inre delarna av stödområdet och till längre
transportsträckor. Dessa förändringar får med hänsyn till
att stödet betalas ut först i efterskott inte genomslag förrän
budgetåret 1992/93. Även för det kommande budgetåret
föreslår regeringen vissa mindre förändringar.

Vi är beredda att acceptera förändringarna som gäller
nästa budgetår. Däremot menar vi att den mer
genomgripande förändring av regelsystemet som föreslås
träda i kraft den 1 januari 1992 inte är tillfredsställande från
regionalpolitisk synpunkt. Förslaget innebär bl.a. att
godstransportstödet till transporter som är kortare än 40 mil
slopas helt och hållet. Riksdagen bör besluta att bibehålla
de nu gällande reglerna, förutom vad avser de förändringar
som träder i kraft 1 juli 1991. Dessutom bör den föreslagna
höjningen av stödet, i Torsby, Malung, Mora, Orsa,
Älvdalen, Ljusdal och Ånge, ske på sätt som regeringen
föreslagit.

8. Stödområden

Riksdagen beslutade i våras att minska antalet
stödområden till två. Detta motiverades främst med att
behovet av kostnadssänkande styrmedel är störst i en mer
begränsad del av landet än vad de tidigare mer omfattande
stödområdena motiverar. I allt högre utsträckning är det i
dag insatser av infrastrukturell art som kommer i fråga.

Riksdagens beslut grundade sig på regeringens förslag i
den regionalpolitiska propositionen, men det gjordes vissa
justeringar under riksdagsbehandlingen. Vi motsatte oss
regeringens förslag om ändrad stödområdesindelning,
främst med motivet att regeringen inte presenterade någon
fullgod argumentation för förslagen.

Varje förändring innebär gränsdragningsproblem. Så är
också fallet med den senaste förändringen. Med tanke på
att den nya indelningen tillkommit utan närmare
överväganden, t.ex. under en remissprövning, var det svårt
att förutse och förebygga alla problem som skulle
uppkomma. Vi menar därför att det är nödvändigt att
regeringen snarast initierar en översyn av
stödområdesindelningen.

9. Infrastruktur

En väl utbyggd infrastruktur har en avsevärd betydelse
för den regionalpolitiska utvecklingen. Vi menar att
ambitionsnivån för infrastrukturens utbyggnad måste vara
hög.

De delar av landet som är föremål för regionalpolitiska
satsningar har en lägre vägstandard än övriga landet.
Trafikökningen på vägnätet har under en längre tid varit
mycket stor. Det har medfört att underhåll och
investeringsbehov har ökat. De tilldelade medlen för
underhåll har inte motsvarat behoven. Detta har fått till
följd att det kapital som investerats i vägnätet inte kunnat
hållas intakt. Enligt beräkningar av Vägverket kan med
nuvarande resurser endast en tredjedel av beräknat behov
tillgodoses fram till år 2 000. Samtidigt ställer näringslivet
krav på bättre anpassning till EGs standard av våra vägar.
Inte minst när det gäller landets skogsbygder behövs ökade
medel för att såväl transporterna av skogsråvaran som
arbetspendling skall kunna fungera tillfredsställande.

Både regeringen och vi konstaterade i samband med den
näringspolitiska propositionen förra våren att
utvecklingsfondernas utlåningsverksamhet till följd av
avregleringen av kreditmarknaden har spelat ut sin roll.
Den miljard som riksdagens majoritet i våras beslutade dra
in från utvecklingsfonderna till statskassan bör i stället
användas för investeringar i infrastruktur i det egna länet.
På detta sätt skulle insatser kunna göras för att t.ex
förbättra vägstandarden på de mindre vägarna.

Samma resonemang som fördes i vad gäller
utvecklingsfonderna kan föras om Norrlandsfonden. I
konsekvens med detta menar vi att Norrlandsfondens
finansieringsverksamhet helt skall avslutas och medlen
användas för infrastrukturinvesteringar i de fyra nordligaste
länen.

Regeringen har utan riksdagens hörande beslutat att
statens köp av persontrafik på inlandsbanan skall upphöra.
Det är ett mycket olyckligt beslut med tanke på de berörda
glesbygdskommunerna och för turistnäringen. Goda
kommunikationer är en av förutsättningarna för
utvecklingen av turismen i Sverige. Inlandsbanan ger
fantastiska möjligheter att färdas genom norra Sveriges
inland.

Kommunerna längs banan har uttryckt önskemål om att
ta över persontrafiken mot viss ersättning från staten. Det
är angeläget att det alternativet prövas. Kommunerna har
bildat en ekonomisk förening bl.a. för det syftet.
Folkpartiet liberalerna föreslår i en kommittémotion till
årets riksmöte att SJ skall driva trafiken på banan under
ytterligare ett år för att inlandskommunerna skall ges
möjlighet att ta över driften under 1992.

10. Glesbygden

Glesbygden består av stora sammanhängande områden
med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning
eller service. Glesbygd finns över hela landet men de stora
sammanhängande områdena finns i Norrlands inland och
delar av Norrlandskusten, Kopparbergs, Värmlands,
Älvsborgs län och delar av Småland. Skärgården har sin
speciella glesbygd. I glesbygden bor i dag ca 600 000
människor.

En förutsättning för glesbygdens fortlevnad är att
kommunikationer och service kan upprätthållas. Varje
länsstyrelse har att avgöra vilka områden som skall
betraktas som glesbygd och till vilka glesbygdsstöd kan
utgå.

Folkpartiet liberalerna anser att goda kommunikationer
och en god samhällsservice är avgörande för glesbygdens
fortlevnad. Det ankommer därför på länsstyrelserna att
pröva alla vägar för att upprätthålla en acceptabel
servicenivå även i glesbygden.

Inom civildepartementet prövas nya former för
samordnad samhällelig service i glesbygder. Det innebär att
statliga myndigheter som post, polis, arbetsförmedling,
lokalkontor för länsstyrelse, utvecklingsfond m.fl.
myndigheter samverkar med såväl kommunala som
landstingskommunala verksamheter. Därmed pressas
lokalkostnader och kostnader för servicepersonal.

Vi anser att ytterligare ansträngningar måste göras för
att hitta nya serviceformer. Statliga myndigheter skall pröva
möjligheterna att köpa tjänster hos befintliga privata
aktörer innan den statliga verksamheten läggs ner. Detta
bör ges regeringen tillkänna.

Under 1980-talet har lokala utvecklingsprojekt och
samverkan mellan olika lokala och regionala aktörer skapat
nya betingelser för samhällen som tidigare varit
avfolkningshotade. I dag finns lokala utvecklingsgrupper
verksamma över hela landet. Landsbygdskampanjen har
samordnat bygdekommittéer, byalag, intresseföreningar
m.fl. som med stora ideella insatser arbetar för bygdernas
utveckling och framtid. Vi anser att den kreativitet och det
nyskapande som dessa grupper åstadkommer måste stöttas
inom ramen för länsstyrelsernas glesbygdsstöd.

Ett väl fungerande jordbruk är också en förutsättning för
en framgångsrik regionalpolitik. Jordbruket har idag i
glesbygden en nyckelroll som bas för
kombinationsverksamhet. Förmår vi inte att behålla och
stärka de kombinationsjordbruk som finns kvar så faller
även annan verksamhet med ytterligare avfolkning av
landsbygden som följd. I detta sammanhang vill vi hänvisa
till vårt krav att förändra jordförvärvslagen så att även de
som avser att driva annan verksamhet vid sidan av
jordbruket kan få förvärvstillstånd.

Ett bra sätt att få ett väl fungerande jordbruk i de
regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet är att också
här förenkla den snårskog av regleringar som nu finns.
Folkpartiet liberalerna har förespråkat att så skall ske. Vi
vill dock även i fortsättningen behålla Norrlandstödet inom
jordbruket. Det är viktigt att jordbruk kan drivas vidare i
Norrland. Vi får då en levande landsbygd samtidigt som vi
bevarar vår natur och det öppna landskapet.

Skogsnäringen har stor regionalpolitisk betydelse. Den
ger både sysselsättning och möjligheter att försörja sig i
bygder som annars brottas med stora avfolkningsproblem.
Både skogsbruk och sågverk har en avsevärd betydelse för
våra glesbygders framtid. Folkpartiet liberalerna har länge
förespråkat en rad åtgärder för att främja svenskt
skogsbruk, bl.a. en förändring av skogsvårdslagen i syfte att
minska regelsystemet samt en sänkning av
skogsvårdsavgiften.

Det är angeläget att slå vakt också om skogens andra
värden, inte minst dess betydelse för naturvården och dess
roll som livsmiljö för många växt- och djurarter. Folkpartiet
liberalerna har lagt fram en rad förslag i detta syfte. I detta
sammanhang bör det understrykas att speciella
regionalpolitiska insatser, t.ex inom ramen för
infrastruktursatsningarna, bör göras i områden där
naturskyddsbesluten är särskilt omfattande -- inte minst för
att stimulera kombinationsverksamheter.

11. Turism

Turismen har under de senaste årtiondena utvecklats
snabbt över i stort sett hela världen. Den inhemska
turismen dominerar i de flesta länder men även resandet
över nationsgränserna växer snabbt. Utvecklingen har
inneburit att turismen nu är en av världens viktigaste
näringar mätt efter omsättning. Tillgängliga prognoser visar
också på en fortsatt expansion av såväl den nationella som
internationella turismen.

Turismen har under senare år fått allt större betydelse
för sysselsättningen i Sverige. Genom näringens expansion
har exempelvis arbetstillfällen skapats på orter, ofta i
glesbygd, där de utgör en förutsättning för bevarande och
utveckling av samhällets infrastruktur. För regioner med
stora turistströmmar har även de indirekta
sysselsättningseffekterna stor betydelse.

En allmän utgångspunkt för turistpolitiken måste
vara:att förbättra Sveriges bytesbalansatt öka
sysselsättningen i landetatt stödja regional utveckling
att möjliggöra turism och rekreation för breda folkgrupper.

Kulturområden erbjuder många olika möjligheter till att
utveckla turistnäringen. Det kan vara ett särpräglat
kulturlandskap, historiskt intressanta och väl bevarade
byggnader och museer. Glasindustrin i östra Småland och
sjöfartsnäringen i Blekinge är exempel på detta.

Kulturturism har hittills tilldragit sig en relativt
begränsad uppmärksamhet både i kulturpolitiken och i
utvecklingen av turismen. Men många små orter har genom
kulturaktiviteter fått en plats på kartan.

Sverige har unika förutsättningar som turistland. Vi har
en omväxlande natur -- några av Europas sista orörda
vildmarker finns i landet --, god miljö och stora
kulturvärden. En viktig utgångspunkt för folkpartiet
liberalerna är att dessa tillgångar tas tillvara och utnyttjas
för att förbättra våra möjligheter som turistland.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
regionalpolitiken som anförts i motionens avsnitt 2--4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och regionalpolitik,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning vid de mindre och
medelstora högskolorna,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om distansundervisning,1]

3. att riksdagen beslutar att nedsättningen av
socialavgifter skall omfatta all icke-offentlig verksamhet i
enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen till Ersättning för nedsättning av
socialavgifter för budgetåret 1991/92 anslår 315 000 000 kr.,

5. att riksdagen beslutar att länsstyrelserna skall kunna
besluta om regionalpolitiska stöd i enlighet med vad i
motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att länsstyrelserna skall få
besluta om lokaliseringsbidrag upp till ett
investeringsbelopp av 25 milj.kr. i enlighet med vad i
motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en del befintliga resurser för
regionala utvecklingsinsatser inkl. outnyttjade
reservationer bör ställas till berörda länsstyrelsers
förfogande för ökade insatser i glesbygd utanför
stödområdena,

[att riksdagen beslutar att förändra transportstödet i
enlighet med vad i motionen anförts,2]

8. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
stödområdesindelningen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur delar
av utvecklingsfondernas kapital kan användas för regionala
infrastrukturinvesteringar i enlighet med vad i motionen
anförts,3]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
avveckling av Norrlandsfondens finansieringsverksamhet
och att dess tillgångar används för
infrastrukturinvesteringar i enlighet med vad i motionen
anförts,3]

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av service i
glesbygden,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av
glesbygdsstödet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om speciella regionalpolitiska
insatser i områden där naturskyddsbesluten är särskilt
omfattande.

Stockholm den 25 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

1 1990/91:Ub726
2 1990/91:T937
3 1990/91:N368