Realistiska åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

Motion 2003/04:Ju394 av Beatrice Ask m.fl. (m)

av Beatrice Ask m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 2

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 3

4 Våld i vår vardag 4

5 Allt grövre brottslighet 4

6 ”Den typiske ungdomsbrottslingen” 5

7 Hög återfallsfrekvens 5

8 Brottets konsekvenser 6

8.1 Individuella reaktioner 6

8.2 Konsekvenser i vardagslivet 7

8.3 En grogrund för antidemokratiska värderingar 7

9 Socialdemokratins brist på insikt 8

10 Ett moderat åtgärdsprogram mot ungdomsvåldet 8

10.1 Brottsoffren i fokus 9

10.2 Konkreta åtgärder mot unga på glid 10

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödcentrum för unga brottsoffer.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillskott till Brottsofferfonden genom avdrag på de intagnas dagersättning.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstadgad rättighet för målsägande att inför domstol berätta hur brottet påverkat honom eller henne.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpta krav på åtgärder för elevers tillrättaförande i skolförordningarna.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala handlingsplaner mot ungdomskriminalitet.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärdsgaranti inom socialtjänsten.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens möjligheter till ingripande i vissa situationer.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogtest av ungdomar.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriminalvårdshem för unga brottslingar.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättskedjans normerande verkan.

1Yrkande 4 hänvisad till UbU.

2Yrkande 6 hänvisad till SoU.

3 Inledning

Det finns en växande oro i Sverige bland allmänheten och inte minst föräldrar för ett hårdare samhällsklimat och en allt råare våldsanvändning, främst mellan yngre. Oron har under den senaste tiden underbyggts i radio, TV och tidningar, som rapporterat om våld bland ungdomar i skolan och på fritiden och bristande respekt och förtroende i förhållandet mellan ungdomar och vuxna. Att oron är befogad märks också inom rättsväsendet. Antalet ungdomar mellan femton och sjutton år som döms för grova brott har nästan fördubblats sedan början på nittiotalet.

Samhället måste tydligare än i dag markera att vissa typer av beteenden och kriminella gärningar inte accepteras.

Vi anser att det krävs att varje kommun i samverkan med närpolisen skall ta fram en individuell handlingsplan för hur ungdomskriminalitet skall motverkas lokalt. Ansvaret skall fördelas på föräldrar, skola, socialtjänst och polis. Handlingsplanen skall redovisas till kommunstyrelsen, som skall se till att planen följs upp och utvärderas.

När en ung person gör sig skyldig till upprepade förseelser eller en all­varligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över femton år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Om rektor, i samverkan med vårdnadshavare och socialtjänst, inte lyckas lösa problemen skall eleven tas ur skolan och få göra praktik. Åtgärden skall i första hand vara frivillig i samförstånd med vårdnadshavare. Om inte detta visar sig vara effektivt återstår ett omhändertagande av den unge enligt lagen om vård av unga (LVU).

Polisen bör få rätt att utföra blod- och urinprov på personer över 12 år, när misstanke föreligger om att den unge tagit narkotika. Polisen bör också ha möj­lighet att föra register över icke straffmyndiga ungdomar som begår brottsliga handlingar. På detta sätt kan man tidigt se negativa mönster och utforma lämpliga åtgärder för att bryta dessa.

Vård inom socialtjänsten som påföjdsform skall avskaffas. För lag­över­trädare mellan 15 och 17 år skall en särskild frihetsberövande påföljdsform införas som ersätter den nuvarande. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv. Straffet skall inte avtjänas i fängelse, utan på ett särskilt inrättat kriminalvårdshem, som skall vara anpassat och avsett för dessa unga lagöverträdare. Vi vill också införa en möjlighet till villkorligt fängelse för unga lagöverträdare.

4 Våld i vår vardag

En sextonårig pojke skjuts till döds på en skoltoalett av en tonårig bekant. En artonårig flicka huggs ihjäl med kniv framför ögonen på sina klasskamrater av en före detta skolkamrat. En nittonårig pojke jagas av jämnåriga och skjuts till döds på en tunnelbanestation.

Tre dramatiska exempel på ungdomsvåldet i dagens Sverige. Många unga lever i dag med våldet som en del av sin vardag.

Från slutet av 1990-talet har ett nytt fenomen dykt upp i den vålds­relaterade ungdomskriminaliteten: ungdomar som rånar andra ungdomar i samma ålder. Dessa rån motsvarar inte den vanliga föreställningen om ett personrån, de sker oftast dagtid och det finns ofta vuxna i närheten. Brottsoffren får ärr i själen som skadar självkänslan och tilliten, vilket hämmar deras vardagliga liv för mycket lång tid framåt.

Även äldre utsätts för personrån och annan brottslighet av unga gär­nings­män. I Malmö dömdes två pojkar, 18 och 17 år gamla, till fängelse för olaga hot, grov stöld, rån, rånförsök och vapenbrott och narkotikabrott. De hade utsatt sammanlagt 34 människor för brott. I västra Stockholm har ett gäng 15–17-åringar begått minst fyra rån och nio väskryckningar – deras offer var äldre kvinnor som tillfogats brutna fingrar, revbensbrott och krosskador.

I skolan manifesteras våldet på olika sätt. Oftast kallar man det för mobbning, men det rör sig i realiteten om brott elever emellan. En femtonårig pojke åtalades i början av året för att ha stuckit handen innanför en flickas byxlinning och uttalat stötande ord samt tryck ett vasst föremål mot hennes hals. Tillsammans med en jämnårig kamrat har han bränt en skolkamrat i ansiktet med en cigarrett. Två femtonåriga pojkar höll fast en kamrat och tejpade hans ben. I flera fall har skolelever misshandlats så svårt att de varit tvungna att söka läkarvård, i en del fall med tillkallande av ambulans. Sedan 1996 har skolor i tolv fall varit tvungna att stänga på grund av bråk, dödshot, slagsmål och trakasserier.

Det meningslösa våldet har krupit ned i åldrarna. Två 17-åriga pojkar häktas efter att ha rånat en kvinna på hennes bil, tillfogat henne grova skallskador och dumpat henne ensam på en motorväg mitt i natten. En grupp unga pojkar mellan tolv och femton år våldtar en tolvårig flicka upprepade gånger när hon är på väg hem från skolan.

Av respekt för enskilda brottsoffer och för att inte driva upp stämningen måste dessa våldsbrott behandlas varsamt i den allmänna debatten. Det får dock inte förhindra att problemen lyfts fram eller att berättigad kritik framförs och att regeringens ansvar för en mycket allvarlig utveckling tydliggörs.

5 Allt grövre brottslighet

Enligt en undersökning har antalet intagna på hem för sluten ungdomsvård ökat kraftigt. Andelen 15–16-åringar bland dessa har ökat med 22 procent. 92 procent av de intagna var dömda för brott med våldsinslag. Det är inte ovanligt att det döljer sig ett flertal grova våldsbrott bakom en enda dom. Enligt en undersökning bland elever i årskurs nio har cirka 75 procent av pojkarna och cirka 65 procent av flickorna begått brott. I de flesta fall handlar det om snatterier, skadegörelse och andra förhållandevis lindriga brott. Det har dock skett en förskjutning mot fler våldsrelaterade brott: misshandel, hot och rån. År 1980 avsåg fyra procent av alla lagföringar misshandel och olaga hot. År 1998 hade andelen ökat till 15 procent. Antalet personrån ökade under 1990-talet.

Andelen misstänkta gärningsmän under femton år ökade i Stockholm mellan 1995 och 1999. 25–30 procent av de misstänkta var under femton år och 50–60 procent var mellan femton och sjutton år.

6 ”Den typiske ungdomsbrottslingen”

Allt yngre och fler ungdomar begår brott. Av de ungdomar som lagfördes 1999 hade 30 procent varit aktuella för insats eller utredning från socialtjänsten före våldsbrottet.

Ungdomarna kan grovt delas in i tre grupper:

Den första gruppen (27 procent) består av ungdomar vars brott kan anses som en engångsföreteelse. Hälften av dem var alkoholpåverkade vid händel­sen och de flesta kände sig ångerfulla efteråt – fast de ställde sig undrande till varför händelsen fått så stora proportioner.

Den andra gruppen (39 procent) hade varit föremål för insatser från socialtjänsten, men var utan omfattande dokumenterad kriminalitet.

Den tredje gruppen (34 procent) består av ungdomar som aktualiserats hos socialtjänsten fem gånger eller mer. Alla är anmälda för ett stort antal brott och har debuterat tidigt. Mer än häften i denna grupp har eller har haft ett konstaterat alkohol- eller narkotikamissbruk. Samtliga har skolproblem. Hos nästan hälften av ungdomarna hade problemen varit så stora att skolan åtminstone en gång hade gjort anmälan till socialtjänsten. Debutåldern för dessa ungdomar är i genomsnitt 14,1 år. Många ungdomsbrottslingar polisanmäldes för brott redan innan de fyllt femton år och några till och med innan de fyllt tolv år.

7 Hög återfallsfrekvens

Enligt en undersökning av ungdomsbrott i Stockholm återföll 90 procent av de ungdomar som 1995 dömts för ett våldsbrott inom fyra år. 40 procent av dessa hade sammanlagt minst nio lagföringar i slutet av år 1999. Återfallsfrekvensen är betydligt högre bland dem som blivit lagförda redan i 15-årsåldern än hos dem som lagfördes för första gången som 16-åringar. Bilden inom den kriminologiska forskningen bekräftar detta – ju tidigare man debuterar desto större är risken att fastna i kriminaliteten.

I Stockholmsundersökningen framgår att cirka en tredjedel av ung­domar­na som lagfördes 1999 dömdes till vård inom socialtjänsten för det aktuella våldsbrottet. De flesta ungdomarna hade redan tidigare varit föremål för ett stort antal insatser från socialtjänsten. Elva procent av dessa hade redan tidigare blivit dömda till denna påföljd.

59 procent har redan innan domen verkställts blivit anmälda för nya brott.

Enligt en undersökning från Gävle återföll 80 procent av dem som dömts till vård inom socialtjänsten på åttiotalet i brott.

Ett problem med socialtjänsten som framkommit i samtal med aktiva inom brottsofferjouren är att den enbart fokuserar på de kriminella ungdomar­nas sociala problembild. Det finns ingen kompetens för att adressera och söka lösa den unges kriminalitet.

Ett annat problem för socialtjänsten är att den vårdande insats, utifrån den enskildes behov, som är kärnan i socialtjänstens verksamhet rimmar mycket illa med det tänkta korrigerande av beteende som ryms inom en domstolspåföljd.

8 Brottets konsekvenser

8.1 Individuella reaktioner

Varje person som utsätts för brott reagerar individuellt, men brotten utgör en akut, traumatisk händelse. Den trygga världsbilden kastas omkull och ersätts av ett okontrollerbart kaos. Ungdomarna blir fråntagna sitt mest grundläggande behov: känslan av trygghet. En förut positiv självkänsla förbyts lätt i en negativ självbild. Offren känner sig kränkta samtidigt som de känner skam och skuld. De blir rädda i situationer som tidigare varit harmlösa för dem: att vistas ute, att vistas bland jämnåriga, att ta tunnelbanan hem om kvällen. Sömnsvårigheter, oro, rastlöshet och koncentrationssvårigheter är vanliga symptom.

Bland professionella som möter unga brottsoffer talar man om ”de fem kränkningarna”. Genomgående mår de unga brottsoffren mycket psykiskt dåligt på grund av de kränkningar som de utsatts för. Den första kränkningen är att falla offer för ett brott. Den andra kränkningen består av att vuxna som bevittnat händelsen inte ingripit utan valt att titta bort. Den tredje kränkningen uppstår då polisen inte hittar gärningsmannen och utredningen läggs ned. Om ärendet går till rättegång finns det risk för en fjärde kränkning. Till skillnad från brottsoffren brukar gärningsmannen ofta backas upp av sina kompisar i rättssalen. Dessutom kan rättegången avslutas med att gärningsmannen går fri i brist på bevis, då inga vittnen träder fram. Den femte kränkningen kan bestå av att försäkringsbolagen inte betalar ut skadestånd.

En vanlig reaktion är att brottsoffren riktar starka hat- och hämndkänslor mot gärningsmannen – eller männen. De blir också rasande på de personer – ofta vuxna – som passerat platsen och bevittnat händelsen, men inte ingripit.

Risken finns att de brottsoffer som inte bearbetar händelsen mister tilltron till polisen, rättsväsendet, politiker och den övriga vuxenvärlden.

Brotten har konsekvenser även för brottslingen. Det är stor risk att den som gör sig skyldig till ett våldsbrott vid ung ålder återfaller i brott. En liten del blir vad som kallas för kroniska brottslingar – de inleder en kriminell ”karriär” som de inte förmår ta sig ur. En stor fara är således att brott föder brott och att den onda spiralen fortsätter om inte tidiga, omedelbara och effektiva åtgärder sätts in.

8.2 Konsekvenser i vardagslivet

Oron för brott ger återverkningar i vardagen för ungdomar. Nästan var femte elev uppskattar risken att bli rånad inom det närmaste året till 50 procent eller mer. Omkring hälften av tillfrågade flickor och 10–20 procent av pojkarna uppger att de försöker undvika att vara ute ensamma på kvällstid på grund av bland annat risken att bli rånad.

Omkring tio procent av tillfrågade elever uppger att de försöker undvika vissa platser och var fjärde pojke i årskurs nio att han försöker undvika vissa människor.

En uppenbar risk är att ungdomar som oroar sig för att bli utsatta för brott vidtar olagliga – och farliga – åtgärder för att freda sig. Fem till sju procent av pojkarna uppger att de brukar ha vapen med sig för att minska risken att bli rånad. Motsvarande siffra för flickorna är tre till fyra procent.

8.3 En grogrund för antidemokratiska värderingar

Den som utsatts för ett brott söker gärna efter någon eller några att hämnas på. Det är ett enkelt sätt att söka freda sig själv och bearbeta en traumatisk upplevelse att kollektivisera och skuldbelägga grupperingar utanför det egna jaget. Dessvärre ligger de subjektiva upplevelserna av ett brott ofta till grund för framtida attityder och värderingar.

En relativt stor del av ungdomsrånen begås av ungdomar med in­vand­rar­bakgrund. I ett övergripande samhällsperspektiv kan ungdomsrånen och utvecklingen av dessa få allvarliga konsekvenser.

Att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brotts­statistiken är ingenting som är unikt för Sverige. Bilden är likartad i andra europeiska länder med stor invandring. Situationen antas till stor del bero på att invandrarna oftare har svagare anknytning till det omgivande samhället. Samtidigt som barnen till invandrare kan antas ha liknande mål i sina liv som svenskfödda barn, är deras nuvarande möjligheter att nå dessa mål ofta mer begränsade. Detta ställer stora krav på integrations- och arbetsmarknadspolitiken i Sverige.

En återkommande teknik för att värva fler till främlingsfientliga partier är att peka på och starkt överdriva kriminaliteten bland ungdomar med invandrarbakgrund. På hemsidor och i kontakt med unga aktiva i bland annat det rasistiska Nationalsocialistisk front (NSF) hänvisas till egna erfarenheter av våld och hot från ”invandrargäng”.

Det är svårt att komma åt alla överdrifter som används. Ett problem är tendensen att helt förtiga kriminaliteten som följer i den misslyckade integrationspolitikens spår. Denna teknik spelar främlingsfientliga extremgrupper i händerna. Det brottsoffer som genomgår alla de fem nämnda kränkningarna, och känner sig övergivna av vuxenvärlden, rättsväsendet och det demokratiska samhället faller lättare för extremgruppernas argument. En rättsstat som inte reagerar på brottslighet som utförs ungdomar emellan riskerar göda främlingsfientligheten.

9 Socialdemokratins brist på insikt

Debatten om ungdomsvåldet och huruvida det ökat eller minskat har gått hög. Forskare uppger olika siffror baserade på olika undersökningar och med beaktande av olika variabler. Däremellan anklagar de varandra för att vara oseriösa eller för att gynna främlingsfientliga krafter.

Den bild vi ser är att det rent siffermässigt anmäls ett stort antal våldsbrott bland unga och att många ungdomar återfaller i brott. Vi ser också att unga oroar sig för brottslighet och att vuxna sviker dem, vuxna som passerar förbi ett pågående angrepp men inte ingriper, vuxna som tillhör rättsväsendet och inte förklarar, stödjer eller agerar tillräckligt tydligt för de utsatta och politiker och forskare som inte tar problemet på allvar.

Vissa kriminologer t.ex. anser att debatten om ungdomsvåldet riskerar att skapa en grogrund för rasism och rop på starka ledare. Underlåtenhet att tala om ungdomsvåldet kommer dock att leda till precis detta. Forskare som ofta återkommer till vad de uppfattar vara överordnade skäl för att hävda en viss utveckling underminerar dessutom sin egen akademiska trovärdighet. Problemet måste konfronteras – det som skjuts under mattan är just det som antidemokratiska krafter tar fasta på.

Oavsett vem det är som är offer och vem som är gärningsman är vi skyldiga ungdomarna att ta orosbilden på allvar. Det är inte statistiken, siffrorna eller beräkningsgrunderna som är det centrala. Det är varje ungdom som skadas på grund av brott och varje ungdom som riskerar att fastna i kriminalitet som måste vara fokus för den politik som måste föras. I den socialdemokratiska politiken saknas en sådan insikt.

10 Ett moderat åtgärdsprogram mot ungdomsvåldet

För att vända den negativa utvecklingen inom området krävs en bred insats av olika åtgärder på många samhällsområden. Vi har inte svaren på alla frågor, men anser att de åtgärder som här föreslås krävs för att få stopp på den negativa utvecklingen och är en god början till en tryggare vardag för oss alla.

Samhällets främsta brottsförebyggande resurs är trygga familjer. Familjer med föräldrar och andra nära som har tid och ork att överföra trygghet, kärlek och normer till sina barn. Samhället har under lång tid undervärderat riskerna med att tona ner föräldraansvaret till förmån för samhällsinsatser. Samhället måste högre värdera denna resurs genom att stödja och uppmuntra familjers förmåga att leva upp till sitt ansvar.

Denna motion syftar i första hand till att presentera förslag på hur unga brottsoffer skall kunna tas om hand samt till att öka möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka och förebygga ungdomsbrott.

För de ungdomar som begår brott föreslår vi också en rad straffrättsliga åtgärder. Dessa preciseras i motion 2003/04:m001 Lågtolerans mot brott – en ny syn på rättsväsendet.

10.1 Brottsoffren i fokus

Vi anser att man måste sätta brottsoffren i fokus. I det följande föreslår vi tre konkreta insatser som skulle underlätta för de drabbade.

  • Inrätta Stödcentrum för unga brottsoffer på fler platser

Den verksamhet som i dag bedrivs på Stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholm är ovärderlig. Unga brottsoffer vittnar om att de fått ett enormt stöd och god hjälp att komma vidare tack vare deras insatser. Denna verksamhet bör stödjas och tillåtas utvecklas på andra utsatta ställen i landet – företrädesvis Göteborg och Malmö.

  • Dra av 20 procent på de intagnas ersättning och ge pengarna till Brottsofferfonden

Detta är en naturlig utveckling av kriminalpolitikens fokusering på brottsoffrets situation. Avdraget skall framgå av de intagnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en betydelsefull pedagogisk poäng med denna ordning eftersom den dömde regelbundet påminns om att han betalar till Brottsofferfonden. Brottsofferfonden inrättades under den borgerliga regeringstiden i syfte att förbättra brottsoffrens situation. Finansiering av fonden skulle ske dels genom att de intagnas ersättning minskades med 20 procent, dels genom en avgift som tas ut av personer som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Socialdemokraterna motsatte sig avdraget, med motiveringen att de intagna behöver sina pengar.

  • Ge målsägande en lagstadgad rättighet att inför domstol avge sin berättelse om hur brottet påverkat honom eller henne

Vi är övertygade om att en sådan ordning skulle påverka allmänhetens förtroende för rättsstaten i en positiv riktning. Vi anser också att många målsägande skulle må bra av att offentligt få ge uttryck för de känslor som brottet orsakat.

10.2 Konkreta åtgärder mot unga på glid

  • Ge socialtjänsten ansvar att ge skolan relevant information

Skolor som anmäler till socialtjänsten får aldrig någon återkoppling om hur socialtjänsten tagit vara på anmälan. Detta leder till att skolorna kan ges intrycket av att anmälan är onödig eller att inget görs. Vi anser att socialtjänsten skall ges ansvar att ge skolan relevant information och att det kan underlätta fruktbart samarbete mellan skola och socialtjänst.

  • Skärp kraven i skolförordningarna

När ungdomar gör sig skyldiga till upprepade förseelser eller en allvarligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över femton år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Grundskole- och gymnasieförordningarna bör skärpas med syfte att varje skola skall ha tydliga och väl kända regler för åtgärder/reaktioner för elevers tillrättaförande. Särskilt viktigt är att kontakt med föräldrar sker omedelbart.

  • Lokal handlingsplan mot ungdomskriminalitet

Varje kommun skall i samverkan med närpolisen ta fram en handlingsplan för hur ungdomskriminalitet skall motverkas lokalt. Av denna skall framgå hur ansvaret ser ut och fördelas på föräldrar, skola, socialtjänst och polis. Denna handlingsplan skall redovisas till kommunstyrelsen, som också har att se till att planen följs upp och utvärderas.

  • Inför en åtgärdsgaranti för socialtjänsten

Socialtjänstlagens 71 § skall skärpas. En anmälan från förälder, skola eller polis om upprepade, konstaterade problem hos en ung person, skall leda till ett individuellt åtgärdsprogram inom fem arbetsdagar. Programmet skall innehålla målsättningar, tidsgräns för resultatuppfyllan och metod för uppföljning. Programmet skall också kunna innehålla olika former av stöd för föräldrar eller vårdnadshavare som känner att de tappat kontrollen över den unge.

  • Ingripande i vissa situationer

Polisen har i dag begränsade möjligheter att ingripa när ungdomar befinner sig i situationer som uppenbarligen innebär en allvarlig risk för hans eller hennes hälsa. Detta beror till stor del på att förarbetena till polislagens 12 § är för snävt skrivna, vilket innebär att det måste föreligga extrema omständigheter för att polisen skall kunna ingripa. Lagen bör ses över så att polisen får möjlighet att ingripa till exempel då en ung person befinner sig i sällskap av en känd brottsling, på udda tider på dygnet.

  • Inför möjlighet till drogtest av unga över tolv år

När misstanke föreligger om att en ung person tagit narkotika bör polisen ha rätt att utföra blod- eller urinprov på honom eller henne. Detta skall gälla för ungdomar över tolv år. Våldsbrott bland unga har ofta en koppling till missbruk.

  • Kriminalvårdshem för unga brottslingar

Vård inom socialtjänsten har visat sig vara ett otillräckligt medel för att förhindra återfall i brott för ungdomar. Oavsett om insatserna inom socialtjänsten sätts in före eller till följd av en dom är innehållet detsamma – man koncentrerar sig på den unges sociala bakgrund snarare än på det kriminella beteendet. Undersökningar visar också att socialtjänsten prioriterar ungdomar som blivit dömda till påföljden vård inom socialtjänsten. Dessa ungdomar blir föremål för mer substantiella insatser än de övriga. Med beaktande av att denna påföljdsform är den dominerande för unga brottslingar är detta naturligtvis positivt, men det kan också anses vara en insats som är för liten och kommer för sent. Återfallssiffrorna understödjer denna slutsats.

Ett stort antal undersökningar visar att de interventioner som ger effektiva och långsiktiga resultat i behandling av våldsbenägna ungdomsbrottslingar är insatser som angriper flera riskbeteenden och problemområden samtidigt. Utan några insatser döms 50 procent av unga våldsbrottslingar för nya brott inom ett år. Bäst resultat nås med beteendeträning av olika sociala färdigheter som kan minska andelen till 30 procent. Målet måste vara att undvika överdrivet psykologiserande, likaväl som bara inlåsning utan behandling.

Unga brottslingar har särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Påföljden för dessa unga bör ske inom ramen för kriminalvården, med forskarledd, rehabiliterande verksamhet. Därför bör ett ”ungdomsstraff” för lagöverträdare mellan 15 och 17 år införas. Särskilda kriminalvårdshem skall inrättas, anpassade och avsedda för just denna grupp.

Behandlingen skall gå ut på att utveckla den unges sociala färdigheter och påverka det kriminella beteendet. En viktig aspekt är att lära sig att ta ansvar för sina handlingar, även de negativa. Verksamheten bör kunna upphandlas av externa vårdgivare i konkurrens, för att finna den bästa vården. Målet är att fylla den frihetsberövade tiden med en meningsfull verksamhet som förbereder den unge för ett liv i frihet, utan kriminalitet och missbruk.

  • Rättskedjans normerande verkan

Åtgärder som medling, familjerådslag och tillrättavisning skall kunna ske även om förundersökning inte är aktuell. Polis, åklagare och socialtjänst skall vara beredda att ingripa när en ung person för första gången blir föremål för anmälan till socialtjänsten eller vid allvarliga händelser i skolan. Syftet är att ungdomarna skall förstå hur rättskedjan fungerar och förstå allvaret i de gärningar de begår även om de inte kan bli föremål för lagföring. Det är dock viktigt att notera att förutsättningen för att dessa åtgärder skall fungera är att den unge är medveten om att han eller hon har agerat felaktigt. Därför skall dessa metoder vara reserverade för de ungdomar som erkänt sin gärning, eller medgivit att de agerat på ett felaktigt sätt.

Stockholm den 5 oktober 2003

Beatrice Ask (m)

Jeppe Johnsson (m)

Cecilia Magnusson (m)

Hillevi Engström (m)

Bengt-Anders Johansson (m)

Anita Sidén (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (10)