Rättstrygghet

Motion 2003/04:Ju349 av Johan Linander m.fl. (c)

1 Sammanfattning

I ett samhälle som gör anspråk på att respektera de mänskliga rättigheterna måste det rättsliga skyddet mot kränkningar av dessa rättigheter ges en särskild prioritet. Därför är det beklagligt att det skett en försvagning av det svenska rättsväsendet under en lång tid. Värst är naturligtvis en ökad brottslighet och det lidande den medför. Rädslan sprider sig i samhället när man inte kan lita på att polisen hinner fram i tid när allvarliga våldsbrott begås eller ett rån sker. Det är därför Centerpartiet anser att en stärkt rättstrygghet hör till de viktigaste reformområdena under de kommande åren.

Tiden från brottsanmälan till kriminalvårdspåföljd måste förkortas, och polisutryckningarna skall nå fram inom en skälig tid, vilket tyvärr inte alltid sker idag. För att alla skall känna trygghet måste brottsligheten minska och det brottsförebyggande arbetet öka, och i detta arbete har den enskilde individen såväl som staten ett stort ansvar. Det handlar om allas rätt till en trygg tillvaro, det handlar om lika villkor.

Brottsutvecklingen kan dock inte enbart stävjas genom traditionella åtgärder utan även det brottsförebyggande arbetet måste förstärkas. Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare. Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot gärningsmannen måste alltid prioriteras. Medborgarnas rätt till en trygg och säker levnadsmiljö är en av hörnstenarna i Centerpartiets politik. Vi har därför valt att även skriva särskilda kommittémotioner om polisen och kriminalvården samt om åtgärder mot organiserad brottslighet och sexualbrott, varför vi inte behandlar dessa delar av rättsväsendet i denna motion.

Centerpartiet tillför i ett första skede ytterligare 900 miljoner till rättsväsendet under kommande budgetperiod. I takt med att det statsfinansiella läget förbättras har tillförseln av ytterligare ekonomiska resurser till polisen mycket hög prioritet.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 5

5 Familjen 5

6 En fungerande samhällsorganisation 6

7 Brott mot kvinnor och barn 7

7.1 Våldsmiljö 7

7.2 Besöksförbud 8

7.3 Utanförskap 9

8 Åklagarväsendet 10

9 Domstolarna 10

10 Påföljd 11

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att korta tiden från brottsanmälan till kriminalvårdspåföljd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnens rätt till en trygg uppväxt.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som upplever familjevåld skall ses som brottsoffer.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att misshandel av barn bör särregleras i brottsbalken.

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en analys av vilka konsekvenser en särreglerad kriminalisering av barnmisshandel kan få vad som i motionen anförs.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpningar av lagen om besöksförbud.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att besöksförbudet skall kunna kombineras med fotboja.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot utanförskap och segregation som grund för brottsbenägenhet.

9. Riksdagen beslutar om sådan ändring av 1 kap. 1 § rättegångsbalken att riksdagen skall ha beslutanderätten angående indelningen i domsagor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inte skall fatta några beslut om nedläggning av någon tingsrätt innan riksdagen har beslutanderätten angående indelningen i domsagor.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ned Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att dagens ordning när det gäller livstidsstraffet, där regeringen beslutar om nåd, ersätts med en lagstiftning där tidsbegränsning sker i domstol.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja straffskalornas miniminivå vid grova brott.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över om upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning som behandlar om straffnedsättning skall ske när gärningsmannen medverkar till att minska skadan av sitt brott.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motion anförs om en utredning som behandlar om någon vid framförandet av motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker eller intagit narkotika under eller efter färden gjort sig skyldig till grovt rattfylleri och även berövat annan livet bör kunna dömas för dråp.

1Yrkande 2 hänvisat till SoU.

4 Inledning

Tilltron för rättsväsendet grundas på att det fungerar snabbt, att det är förutsägbart och konsekvent samt att det finns nära tillgängligt. Därför måste handläggningstiderna och utredningstiderna vara så korta som möjligt. Tiden från brottsanmälan till lagföring

måste förkortas och polisutryckningarna måste nå fram inom en skälig tid, vilket tyvärr inte alltid sker idag. Vi behöver också ett brett samarbete mellan myndigheterna inom rättsväsendet och ett väl fungerande tekniskt stöd.

En effektiv och framgångsrik brottsbekämpning förutsätter korta handläggningstider. Om ett ärendes gång genom rättsväsendet tar lång tid, skapar det problem för alla berörda. Brottsoffer och misstänkta påverkas negativt av att få sväva i ovisshet i en lång väntan på beslut om åtal och dom. Långa handläggningstider hos åklagarna leder till att ärenden blir mer arbetskrävande. Handläggningstidernas längd, oavsett brottstyp, är en viktig rättssäkerhetsfråga.

Det är extra viktigt att tiden från brott till verkställande av dom blir så kort som möjligt när det gäller unga brottsförövare. Risken är uppenbar att långa handläggningstider uppfattas av de unga som att samhället inte bryr sig om vad som är rätt eller fel. Detta sänder fel signaler både till förövaren och brottsoffret.

Polis, åklagare, domstol och kriminalvård bör samverka mer i syfte att drastiskt korta ned genomströmningstiderna för vissa brott, bl a enkla misshandelsfall och tillgreppsbrott. För att främja samarbetet mellan olika delar av rättsväsendet kan en åtgärd vara att genomföra gemensamma kompetenshöjande satsningar. Sådana utbildnings- och vidareutbildningstillfällen är utomordentligt viktiga för prioriteringar och för att öka medvetenheten och kunskapen. Möjligheterna till ökad samverkan mellan olika verksamheter inom rättsväsendet borde prövas i högre utsträckning. En sådan samverkan vore eftersträvansvärd t ex inom administration, lokalutnyttjande med mera.

Vad som ovan sagts om åtgärder för att korta tiden från brottsanmälan till kriminalvårdspåföljd bör ges regeringen till känna.

5 Familjen

Det är familjen och den närmaste omgivningen som kan hjälpa till att sätta gränser och förebygga brott bland barn och ungdomar. De har också en viktig roll, då brott har begåtts, genom att vara med och reda ut orsakerna till brottet. Barn behöver vuxenkontakter för att kunna utvecklas till trygga vuxna individer. Trygghet i barndomen är en förutsättning för att kunna bejaka friheten i vuxen ålder.

Det finns dock många barn som är utsatta och som har det svårt. Det kan vara barn som lever i familjer med psykisk ohälsa, eller i familjer där missbruk och/eller misshandel förekommer och det finns barn som utsätts för övergrepp av olika slag. Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn bra uppväxtmiljöer med mycket kärlek och omsorg och en miljö fri från våld och droger. Inget barn skall behöva känna sig övergivet eller fara illa. Samhället måste ha förtroende för familjen samtidigt som det skall finnas stöd till familjen vid olika skeenden och kriser.

Framtidens familj kommer att se olika ut. Familjepolitiken skall underlätta föräldrarollen, så att den uppväxande generationen skall bli en trygg och självständig generation. Barn måste mötas med respekt och känna tillit och uppleva gemenskap eftersom det i huvudsak är i familjen som barnen får sina grundläggande normer och värderingar. Barnens rätt att växa upp under trygga förhållanden har avgörande betydelse, och barn har också rätt till vuxenförebilder i sin närmiljö. Diskussionen om familjens ansvar för de värderingar man förmedlar till barnen måste förenas med en offentlig debatt om normer och värderingar. Det är i denna dialog det brottsförebyggande arbetet måste ta sin utgångspunkt.

Vad som ovan anförts om barnens rätt till en trygg uppväxt bör ges regeringen till känna.

6 En fungerande samhällsorganisation

När barn och ungdomar deltar i föreningsverksamhet lär de sig tidigt att respektera demokratiska värderingar. Skolan och föreningslivet har därför också ett ansvar för barns och ungdomars normbildning. Föreningslivet ger en meningsfull fritidssysselsättning och det är viktigt så att barnen inte ska känna utanförskap i samhället. Våld, nedsättande ord, trakasserier och mobbning får aldrig tolereras i en fungerande samhällsorganisation. Diskussionen om vad som är rätt och fel måste börja tidigt. Skolans personal följer barnens och ungdomarnas utveckling och kan därför tidigt upptäcka sociala problem och begynnande kriminella tendenser.

Allmänheten och de ideella organisationernas engagemang måste bättre tas till vara.

Samordning och samarbete mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och utvecklas. En utvecklad samverkan mellan samhällets olika sektorer har också en viktig demokratisk dimension. Genom att människors möjligheter att påverka ökar, de begränsas inte till att vara klient eller kund, utan innebär också att vara deltagare, eller medborgare i dess fulla mening.

7 Brott mot kvinnor och barn

Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot gärningsmannen måste alltid prioriteras. De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott får ofta men för livet. Tyvärr har samhället hittills inte alltid ansett sig ha råd att hjälpa och stödja brottsoffren. Det har visat sig att väldigt många svåra upplevelser leder till tystnad och hemlighållande av våldet.

Rätt till skydd, förtursbostad och ekonomiskt bistånd är tre viktiga bitar som det oftast är mycket stora problem med i praktiken. Det ekonomiska biståndet måste sättas i samband med hänsyn till skyddsbehovet. Det är ytterst viktigt att kvinnorna inte ska vara beroende av den man som misshandlar eller hotar henne. I samband med skydd kan även merkostnader uppstå. I vissa fall känner kvinnan sig tvungen att fly sin hemort för att undgå att bli misshandlad och har därför inte möjlighet att sköta sitt jobb. Ett antal kvinnor lever under sådana allvarliga hot att de måste skapa sig en ny identitet samt flytta utomlands för att kunna leva ett drägligt liv. I dessa fall är det nödvändigt att handläggningen sköts professionellt och med totaldiskretion.

Centerpartiet anser även att brottsofferjourerna är av stor betydelse för drabbade. Brottsofferjourerna erbjuder dels någon att tala med, dels praktisk hjälp i kontakter med myndigheter och försäkringsbolag. Man ger även stöd vid rättegångar. Vårt mål är att både kvinno- och mansjourerna samt brottsofferjourerna ska stärkas. Vi uppmanar därför kommuner och landsting att se över sina budgetar för att kunna fördela resurser till jourerna.

Våld som förvandlar kvinnors och barns trygghet till en tillvaro i skräck och som inskränker kvinnors frihet måste bekämpas betydligt mer effektivt. Samhällets mål måste vara en ”nollvision” för våld mot kvinnor och barn. För att uppnå detta krävs omfattande åtgärder. Alla samhällets aktörer måste se över vilka möjligheter som finns och samverka för att öka kvinnors och barns trygghet och förebygga brott. Vid misstanke om misshandel är det av stor vikt att en rättsmedicinsk undersökning görs. Rättsintyg av god kvalitet är ett viktigt underlag vid prövning av kvinnofridsbrott.

7.1 Våldsmiljö

Våld i hemmet drabbar inte bara den partner som utsätts för den direkta fysiska eller psykiska bilden. Ofta finns det också barn med i bilden, vilka far mycket illa. Barn som upplever familjevåld skall därför betraktas som brottsoffer under brottsrubriceringen psykisk barnmisshandel och därmed dels ha tillgång till en skadeståndsersättning för kränkning, dels till ersättning för sveda och värk. Barns eget behov av skydd mot att direkt eller indirekt utsättas för våld och hot måste alltid beaktas. Vad som ovan anförts om att barn som upplever våld inom familjen skall ses som brottsoffer bör ges regeringen till känna.

Att skapa bästa tänkbara skydd för barn är en av välfärdssamhällets mest angelägna uppgifter. Centerpartiet har länge bedrivit politiskt arbete och tagit initiativ för att stärka barns ställning i samhället och förverkliga barnkonventionens innehåll i lagstiftningen. Eftersom barn ofta befinner sig i beroendesituationer och av mognadsskäl ofta inte kan förstå och hävda sina rättigheter, är barnens skydd ofta helt avhängigt vuxna människors benägenhet att ingripa. Att förstärka och precisera denna skyldighet är därför en viktig åtgärd.

Vi anser det viktigt att ha ett strukturellt förhållningssätt till misshandel av barn liksom det är till misshandel av kvinnor. Samhället måste på ett tydligt sätt markera allvaret i brott mot barn och detta bör även komma till uttryck i straffrätten. En särreglering av brott mot barn bedömer Centerpartiet som nödvändig för att stoppa den negativa utvecklingen. Om detta införs skulle det ur ett barnperspektiv bli ett ökat skydd för barnen. Detta är enligt vår uppfattning av utomordentlig stor betydelse. Misshandel som riktar sig mot barn bör följaktligen särregleras. Detta bör ges regeringen till känna.

En djupare analys krävs av vilka konsekvenser en särreglerad kriminalisering av barnmisshandel kan få. En utredning bör därför genomföras. Idag är flera former av barnmisshandel straffbara. Det finns dock fortfarande allvarliga former av barnmisshandel som svårligen kan lagföras med dagens lagstiftning, så som att ett barn tvingas bevittna våld och hot mot närstående. Enligt vårt synsätt är barn som bevittnar våld inom familjen brottsoffer. Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med en analys av vilka konsekvenser en särreglerad kriminalisering av barnmisshandel kan få, i enlighet med vad som ovan anförts.

7.2 Besöksförbud

Alla omständigheter som kan benämnas familjevåld bör leda till effektiva åtgärder. Om skyddsåtgärder till stöd för misshandlade, hotade och förföljda kvinnor innebär inskränkningar i deras rörelsefrihet förtjänar detta särskild uppmärksamhet, då kvinnans frihet inskränks istället för mannens. Det rimliga borde istället vara att åtgärderna tar sikte på att begränsa gärningsmannens rörelse- och handlingsfrihet.

Det är därför positivt att riksdagen beslutat att den som har överträtt ett så kallat utvidgat besöksförbud ska kunna förbjudas att uppehålla sig inom ett större område än vad som följer av ett vanligt utvidgat besöksförbud, det vill säga ett särskilt utvidgat besöksförbud.

Idag ses varje överträdelse som ett nytt brott, vilket innebär att varje överträdelse av besöksförbudet måste polisanmälas och en utredning av det nya brottet komma till stånd. Istället borde varje ny överträdelse per automatik betraktas som ett brott och utgöra grund för häktning. Fara för att den misstänkte återfaller i brottslighet, som är en av häktningsgrunderna, är ju då ”dokumenterad”. Vad som ovan anförts om skärpningar i lagen om besöksförbud bör ges regeringen till känna.

Centerpartiet har länge hävdat att besöksförbud även ska kunna avse den egna bostaden om det finns risk för att brott kommer att begås mot en sammanboende. Därför är det välkommet att regeringen äntligen har lyssnat på Centerpartiet så att lagen utformas så att den ökar den personliga friheten för den som utsatts och att den minskas för den åtalade.

Besöksförbudet ska gå att kombinera med fotboja. Domstol ska kunna besluta om övervakning som en särskild rättsverkan av överträdelse av besöksförbud och när sådan i tiden ska ske. Kravet på elektronisk övervakning ökar givetvis i förhållande till allvaret i hotet. Vad som ovan anförts om att besöksförbudet ska kunna kombineras med fotboja bör ges regeringen till känna.

7.3 Utanförskap

Det finns idag segregerade områden i Sverige med stor arbetslöshet och omfattande sociala problem, vilket ofta leder till ett ökat utanförskap och i förlängningen till en ökad kriminalitet. Speciellt i storstadsområdena finns en stor segregation i boendet. Naturliga kontakter och personliga relationer med andra grupper går ofta förlorade i segregerade stadsdelar. Om invandrare och infödda svenskar bor och arbetar tillsammans skapas däremot personliga relationer som ger kunskap om och förståelse för varandra. Bostadspolitiken är därför en central del i skapandet av ett integrerat samhälle.

I segregerade områden tappar människor lätt framtidstron och tilltron till samhällets förmåga och vilja att avhjälpa problemen. I ett läge där tilltron till samhället går förlorad finns uppenbara risker att grupper skapar egna normsystem som inte är förenliga med det övriga samhällets normer och lagar. Det är främst i sådana miljöer som gängbildningar, drogproblem och grov kriminalitet får fäste bland ungdomar.

Segregerade skolor är också problem då många ungdomar med utländsk bakgrund går i klasser med få eller inga svensktalande elever, vilket försvårar kontakten med svenska ungdomar. Detta kan vara en orsak till att ungdomar känner sig utanför det svenska samhället. Invandrarungdomar anmäler sällan när de känner sig otrygga eller när de blir trakasserade, diskriminerade, misshandlade. Det är också vanligt att de möts av en negativ attityd av myndigheterna och att åtgärderna kommer för sent. Det krävs ett omfattande arbete för att öka både självkontrollen och den sociala kontrollen. Detta arbete kan inte enbart skötas av de rättsvårdande institutionerna. Det är ytterst en fråga om allas ansvar, välfärd och fördelningspolitik.

Människor är olika och har olika förutsättningar och alla måste därför ges likvärdiga möjligheter att ta sin del av ansvaret för det gemensamma och för sina nära. Det är det som utmärker ett humanistiskt samhälle. Avgörande är att människor känner att de har kraft att förändra. Om människor däremot känner hopplöshet och har minimal möjlighet att påverka sin egen situation förtvinar samhället. Strävan i gemenskapen måste vara att människor känner sig behövda, accepterade och att de fyller en funktion i samhället. Vad som ovan anförts om åtgärder mot utanförskap och segregation som grund för brottsbenägenhet bör ges regeringen till känna.

8 Åklagarväsendet

Åklagarväsendets uppgift är att garantera den enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet och att se till att den som begår brott lagförs. Utvecklingen inom rättsväsendet leder mot alltmer komplicerade mål, och organisationen bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Det är även av största vikt att miljöåklagarna ges möjlighet att genomföra ett trovärdigt arbete mot mijöbrott. Centerpartiet avsätter 50 miljoner kronor extra utöver regeringens budgetförslag för att förstärka åklagarorganisationen.

Åklagare och polis bör se till att en åklagare finns på plats för att kunna bistå polisen vid ärendesortering och utredningar samt fatta beslut. Polis och åklagare bör använda de tekniska verktyg som idag finns att tillgå.

9 Domstolarna

Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan avgöra mål och ärenden rättsenligt och snabbt samt vara lättillgängligt för medborgarna. Centerpartiet anser att det är nödvändigt att det finns en närhet och tillgänglighet till domstolarna. Om det finns ett utbyggt nät av tingsrätter kan onödiga resor undvikas och tid sparas, vilket inte minst är viktigt för rättssäkerheten. Ett centraliserat domstolsväsende riskerar ännu längre handläggningstider, med konsekvenser till exempel. för vittnesmålens trovärdighet.

Centerpartiet anser att det är av största vikt att större förändringar av domstolsorganisationen får en bred politisk förankring. Därför bör varje förändring av domstolsorganisationen föregås av ett riksdagsbeslut. Denna ordning bör komma till uttryck i lagtext. Riksdagen bör därför besluta om sådan ändring av 1 kap. 1 § rättegångsbalken att riksdagen skall ha beslutanderätten angående indelningen i domsagor.

Det är klart otillräckligt och oacceptabelt att regeringen endast fortlöpande informerar riksdagen om pågående och planerade reformer. Riksdagen måste kunna påverka och ha inflytande över reformarbetet. Intill dess riksdagen har återtagit rätten att besluta om sådana förändringar skall det inte vara möjligt för regeringen att lägga ned någon tingsrätt. Detta bör ges regeringen till känna.

Domstolarnas oberoende ställning är av största vikt, och därför bör inte Domstolsverket bli alltför stort. Istället bör ansvaret läggas ut på domstolarna. Domstolsverksamheten måste fungera klanderfritt eftersom denna verksamhet är demokratins ryggrad. Här bör det följaktligen vara aktuellt med en decentralisering av det nuvarande Domstolsverket. Riksdagen bör därför besluta om en nedläggning av Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Påföljd

Påföljder fyller en funktion både för att återanpassa brottslingar till ett laglydigt liv och för att markera samhällets avståndstagande från brotten och att återupprätta brottsoffret. Båda perspektiven bör vägas samman då påföljder och kriminalvård diskuteras. Dagens benådningssystem när det gäller livstidsstraffet, där regeringen beslutar om nåd, bör ersättas med en lagstiftning där tidsbegränsning sker i domstol. Detta bör ges regeringen till känna.

Ungdomar under 18 år skall normalt aldrig dömas till fängelse. Om gärningen är av den art att personen måste separeras från samhället för att skydda medborgarna skall han ådömas sluten ungdomsvård eller psykiatrisk vård. Det är av utomordentlig vikt att den ådömda skall omhändertas omedelbart. Dagens problem är att antalet vårdplatser är för litet. Eftersom brottslighet bland unga tenderar att bli grövre måste dock utrymme skapas för att höja straffskalans miniminivå vid grova brott. Detta bör ges regeringen till känna.

Ett sätt att markera och visa att det inte är acceptabelt med återupprepad brottslighet är att skriva in i lagstiftningen att upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen. Då måste rätten alltid beakta detta när det till exempel rör sig om våldsmän som ständigt återkommer till domstolen. Vad som ovan anförts om att se över om upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen bör ges regeringen till känna.

Vid bankrån får rånaren idag allt som oftast samma straff oavsett om han lämnar tillbaka pengarna eller inte. Skulle det bli aktuellt med en eventuell nedsättning av strafftiden om gärningsmannen samarbetar i tillbakalämnandet av det stulna så är det troligt att en betydande del av de medel som idag ofta försvinner vid rån återfinns. Det är därför angeläget med en utredning som behandlar om straffnedsättning skall ske när gärningsmannen medverkar till att minska skadan av sitt brott. Detta bör ges regeringen till känna.

Om någon vid förandet av motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker eller intagit narkotika under eller efter färden gjort sig skyldig till grovt rattfylleri och även berövat annan livet bör denna kunna dömas för dråp. Föraren har därmed gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och likgiltighet för andra människors liv och genom denna handling berövat någon livet. Denna straffpåföljd är inte möjlig idag och alltför ofta döms de som kör ihjäl andra människor i ett berusat tillstånd till väldigt låga fängelsestraff. En översyn av gällande lagstiftning på detta område är berättigad. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 3 oktober 2003
Johan Linander (c)
Viviann Gerdin (c)	Eskil Erlandsson (c)
Kerstin Lundgren (c)	Agne Hansson (c)
Claes Västerteg (c)	Margareta Andersson (c)