Prenatal könsdiskriminering

Motion 1993/94:U646 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, v, -, m, nyd, c)

Den indiskfödde ekonomen Amartya Sen, verksam vid
Harvard i USA, påpekade för ett par år sedan att minst 100
miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En
viktig orsak till detta är att föräldrar använder
fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster
aborteras därför att de har ''fel'' kön -- dvs. flickor utsätts
redan före födelsen för könsdiskriminering, prenatal
könsdiskriminering. Kvinnor saknas också på grund av att
flickor/kvinnor i många länder diskrimineras genom sämre
tillgång till föda och läkarvård än pojkar/män. Under
normala omständigheter föds mellan 103 och 106 pojkar per
hundra flickor.

Andelen kvinnor i förhållande till män har speciellt i
Asien sjunkit dramatiskt de senaste årtiondena. Enligt vissa
beräkningar saknas det 60 miljoner kvinnor i Asien.
Orsakerna är aborter av flickfoster, undernäring och
överarbete bland kvinnor. I exempelvis Indien är också
spädbarnsdödligheten högre bland flickor. Flickor får sämre
vård och behandling redan som spädbarn.

En Unicefstödd undersökning redovisar i en rapport
från 1988 att av 8 000 aborter i Indien var 7 999
flickfosteraborter. I samma rapport uppskattas att det
enbart under 1984 genomfördes 40 000 flickfosteraborter i
Bombay.

En annan undersökning utförd i Bombays slumområden
1986 visar att könsbestämning av foster inte bara är en
angelägenhet för över- och medelklassen. Åtskilliga av
kvinnorna i slummen har låtit göra fostervattenprov och
därefter, om det visade sig vara en flicka, sena aborter i 18:e
och 19:e veckan av graviditeten.

I början av 1980-talet genomfördes i bl.a. Indien flera
undersökningar om hur omfattande fostervattenprov för
könsbestämning var. En ofta citerad skattning av
omfattningen genomförd i juni 1983 visade att mellan åren
1978 och 1983 aborterades ca 78 000 flickfoster efter
könsbestämning genom fostervattenprov. I en annan
undersökning har man vid ett enda stort abortcentrum i
Bombay under 1984--85 genomfört 15 914 aborter, och
praktiskt taget 100 % av dessa har genomförts efter
könsbestämning.

Familjer ur alla kaster, klasser och religioner tar chansen
att slippa det flickebarn som så småningom, då det blivit
dags för giftermål, skulle komma att innebära höga
kostnader i form av hemgift.

Seden med hemgift var ursprungligen bruklig enbart
bland de högre kasterna. Där tilläts inte kvinnorna arbeta
utanför hemmet och betraktades som en ekonomisk börda.
Hemgiften var tänkt som en kompensation till
brudgummens familj för det försörjningsansvar den tog på
sig. På senare tid har kravet på hemgift spridit sig till alla
grupper i det indiska samhället.

I Kina var könskvoten på nyfödda år 1991 114 procent.
För 1992 var skillnaden 120--100. För ett tredje barn år 1992
var siffran så hög som 200 %, dvs. dubbelt så många pojkar
som flickor.

En Shanghaitidning rapporterade i april 1993 att det
börjar bli en allvarlig obalans mellan antalet nyfödda pojkar
och flickor, därför att gravida kvinnor genomgår
fosterkontroll med ultraljud -- och låter göra abort om det
väntade barnet är en flicka. I distriktet Jinhua i
Zhejiangprovinsen strax söder om Shanghai föddes 124
pojkar för varje hundratal flickor under årets första nio
månader.

Att könsselektiv abort skulle vara hela förklaringen till
de ''förlorade'' flickebarnen i Kina är inte klarlagt. Man kan
inte utesluta att barnamord förekommer lokalt över det
vidsträckta Kina.

Klart är att Kinas ett barnspolitik -- försök att hålla
befolkningstillväxten nere genom att bara tillåta ett barn
per par -- har bidragit till problemet.

Men det finns också andra förklaringar: Många
flickor adopteras bort till familjer som redan har en son.
I otillgängliga områden föder kvinnorna barn i hemmet.
Om det är en dotter låter de bli att registrera barnet men
behåller och uppfostrar det ändå.

Könsselektiv abort tillämpas inte bara i Indien och Kina
utan också i Sydkorea, på Taiwan, i Singapore och i
Malaysia. Aborter i samband med könsbestämning är
vanligt förekommande avseende både kvantitet och
intensitet.

Kvinnor över hela världen är på många olika sätt utsatta
för könsdiskriminering. Behandlingen av flickor/kvinnor i
Indien, Kina och i många andra av världens länder kan
anses som grova brott mot mänskliga rättigheter.

Hitintills har det i internationella och nationella
sammanhang varit ganska tyst om den prenatala
könsdiskrimineringen varför det nu kan vara dags att
Sverige tar initiativ till att den frågan lyfts upp på bl.a. FN:s
dagordning. Vid förhandlingar om bistånd och vid annan
kommunikation med mottagarländer finns det också
anledning för Sverige att kräva att flickor och pojkar skall
ha samma rätt att födas, äta sig mätta, utbildas, och ha
samma tillgång till medicinsk vård och behandling.

Inom utvecklingsarbetets ram kan också stöd ges till
kvinnoorganisationer, läkare, jurister och vetenskapsmän
som förenats i kampen mot könsbestämning av foster. I
exempelvis Indien finns sådana organisationer. Stöd bör
också ges till allmän utbildning och upplysningskampanjer
för att ändra attityder till flickors/kvinnors människovärde
och mänskliga rättigheter.

Sverige bör även arbeta för att könsdiskriminering som
lätt kan avläsas i befolkningsstatistiken (könskvoter =
antalet pojkar per 100 flickor) särskilt uppmärksammas på
FN:s konferens om befolkning och utveckling år 1994 och
vid FN:s kvinnokonferens år 1995.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att
frågan om prenatal könsdiskriminering förs upp på
dagordningen för FN:s Generalförsamling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att
könsdiskriminering som lätt kan avläsas i
befolkningsstatistiken särskilt uppmärksammas vid FN:s
konferens om befolkning och utveckling år 1994 och vid
FN:s kvinnokonferens år 1995,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om prenatal
könsdiskriminering lyfts fram inom det bilaterala
utvecklingsarbetets ram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stöd bör ges till allmän
utbildning och upplysningskampanjer för att ändra attityder
till flickors/kvinnors människovärde och mänskliga
rättigheter.

Stockholm den 25 januari 1994

Margareta Viklund (kds)

Margareta Israelsson (s)

Birgit Henriksson (m)

Birgitta Carlsson (c)

Laila Strid-Jansson (nyd)

Eva Zetterberg (v)

Anne Rhenman (-)

Annika Åhnberg (-)