Motion till riksdagen
2001/02:A317
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Orättvisor i samhället


1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 34

2 Förslag till riksdagsbeslut 36

3 Inledning och utgångspunkter 38

4 Några begrepp 39

5 Integrationspolitik och generella insatser 40

5.1 Allas rätt till arbete 41

5.1.1 Regler i arbetslöshetsförsäkringen 41

5.1.2 Program för kvinnor med utländsk bakgrund 42

5.1.3 Facklig talerätt 42

5.1.4 Flerspråkighet som merit 42

5.1.5 Mångfaldsplaner 42

5.1.6 Positiv likabehandling 43

5.1.7 Rättegångskostnader vid diskriminering 43

5.2 Allas rätt till en bostad 43

5.2.1 Makten över boendet 44

5.2.2 Boendeplaneringsprogram 44

5.2.3 Kommunala bostadsförmedlingar 44

5.2.4 Upprustning och ombyggnad 45

5.3 Allas rätt till utbildning 45

5.3.1 Skoldemokrati för delaktighet 45

5.3.2 Fristående skolor 45

5.3.3 Det påstått fria skolvalet 46

5.3.4 Modersmålsundervisningen 46

5.4 Flyktingskap och introduktion 46

5.5 Statlig rasism och myndighetsdiskriminering 47

5.6 Polisen 47

5.7 Åklagare, domstolsväsende och kriminalvård 48

5.8 Värnplikten och Försvarsmakten 48

5.9 Brandmän 49

6 Andra angelägna områden 50

6.1 Diskriminering i restaurangbranschen 50

6.2 Kultur 50

6.3 Stöd till invandrades egna organisationer 51

6.4 Rösträtt i riksdagsvalet 51

6.5 Avgift för medborgarskap 52

6.6 Antirasistiskt arbete 52

6.6.1 Olika aktörer i kampen mot rasism 52

6.6.2 Antirasistiskt center 53

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en höjning av sysselsättningsgraden bland invandrade personer måste vara en central del av arbetsmarknadspolitiken.

  2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som får i uppdrag att närmare utreda inträdeskraven i arbetslöshetsersättningen, dess konsekvenser för invandrade samt komma med förslag till förändring som undanröjer diskriminering av korttids- och deltidsanställda.

  3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att utarbeta ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk härkomst att komma in på arbetsmarknaden.

  4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet så att facklig organisation ges talerätt till Nämnden mot diskriminering.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tvärkulturell kompetens liksom flerspråkighet skall räknas som merit vid alla offentliga anställningar.

  6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en lagändring som innebär att kommuner, landsting och större privata arbetsgivare åläggs att upprätta mångfaldsplaner.

  7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om förbud mot etnisk diskriminering så att myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner ange positiv likabehandling som ett mål för myndighetens rekryteringsbehov.

  8. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som ser över hur reglerna för ansvaret för rättegångskostnader i diskrimineringsmål kan ändras i syfte att undanröja risken att kostnadsansvaret utgör en processavhållande faktor.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utvecklat boendeinflytande.1

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det behöver utvecklas kommunala boendeplaneringsprogram som tar hänsyn till de sociala, ekologiska och feministiska perspektiven i boendet.1

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det skall finnas bostadsförmedlingar på kommunal eller regional nivå som förmedlar sociala och medicinska förturer och som gör det möjligt för människor med särskilda behov att hitta en passande bostad och boendeform.1

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att anvisningslagstiftningen bör återinföras.1

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den försöksverksamhet som pågår med lokala skolstyrelser med elev- eller föräldramajoritet bör permanentas.2

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fristående skolor endast skall vara berättigade till bidrag i de fall då de innebär ett pedagogiskt tillskott till den kommunala skolan.2

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närhetsprincipen inom grundskolan.2

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närhetsgaranti inom gymnasieskolan.2

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan t.o.m. gymnasiet samt att modersmålslärare skall ingå i skolornas arbetslag.2

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättringar av introduktionen under asylprocessen.3

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en kraftansträngning måste göras för att öka rekryteringen av personer med utländsk bakgrund och då särskilt kvinnor till utbildning och anställning inom polisväsendet.4

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att vidareutbildning, handledning och diskussioner som tar upp frågor om kulturkompetens skall vara givna inslag i polisväsendets verksamhet.4

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av insatser för att öka förtroendet för åklagar- och domstolsväsendet.4

  22. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i syfte att klarlägga om personer med utländsk bakgrund döms hårdare än andra vid jämförbara brott.4

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av åtgärder inom kriminalvården i syfte att öka intagnas möjlighet till återanpassning till samhället.4

  24. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en översyn av huruvida inskrivningsproven vid mönstringen missgynnar eller diskriminerar personer med utländsk bakgrund.5

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Försvarsmakten behöver se över värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med utländsk bakgrund.5

  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Räddningsverket behöver utveckla åtgärder i syfte att öka andelen personer med utländsk bakgrund inom brandmannayrket.5

  27. Riksdagen begär att regeringen kommer med förslag till ändring som innebär att den som har serveringstillstånd och som fälls för brottet olaga diskriminering omedelbart skall få sitt tillstånd indraget och att kommande ansökningar om serveringstillstånd skall behandlas med detta i beaktande.6

  28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att upprätta regionala stödpunkter för att sprida det mångkulturella och världskulturella perspektivet.7

  29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör kräva att invandrarorganisationer redovisar statsbidragens resultat och effekter utifrån ett könsperspektiv.3

  30. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring som innebär att invandrade kvinnor och män ges rösträtt i riksdagsval på samma grund som i kommunala val.8

  31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att avgiften för att söka svenskt medborgarskap skall tas bort när det statsfinansiella läget så tillåter.3

  32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av att ändra statens roll vad gäller det antirasistiska arbetet.3

  33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antirasistiskt center.3

1 Yrkandena 9–1 hänvisade till BoU.

2 Yrkandena 13–17 hänvisade till UbU.

3 Yrkandena 18, 29 och 31–33 hänvisade till SfU.

4 Yrkandena 19–23 hänvisade till JuU.

5 Yrkandena 24–26 hänvisade till FöU.

6 Yrkande 27 hänvisat till SoU.

7 Yrkande 28 hänvisade till KrU.

8 Yrkande 30 hänvisat till KU.

3 Inledning och utgångspunkter

Sverige är på många sätt ett orättvist samhälle. En liten elit vita, medelålders män med makt och höga inkomster lever väl, medan majoriteten av befolkningen på olika sätt drabbas av diskriminering, underordning och sämre villkor. Kvinnor är systematiskt underordnade män och klassklyftorna fortsätter att växa. Att vara invandrad till Sverige innebär för många att uppleva sig vara utan rätt, utan arbete, utan värdighet och utan framtid.

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och arbetar för att bryta kvinnors systematiska underordning. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti och vill avskaffa det ekonomiska system där fåtalet har makten över de stora företagen och ekonomin. Vänsterpartiet är också ett antirasistiskt parti som tar kamp för att bryta den etniska diskrimineringen och ge varje människa kraft och möjligheter att förverkliga sina drömmar oavsett bakgrund. Parlamentariskt betyder det för oss att vi lägger fram förslag vilka syftar till att flytta fram arbetarklassens positioner, stärka kvinnors ställning och bryta den etniska diskrimineringen. För oss är allas rättigheter, kvinnors och mäns, inföddas och invandrades, mänskliga rättigheter och får inte inskränkas – oavsett hänvisningar till religion, traditioner eller påstådd normalitet och oavsett om det står i motsatsställning till den politiska och ekonomiska elitens intressen. I en särskild motion beskriver Vänsterpartiet situationen för invandrade kvinnor och lägger fram förslag för att kultur eller traditioner aldrig skall kunna ursäkta övergrepp mot kvinnors mänskliga rättigheter.

Vårt mål är ett samhälle där varje människa kan försörja sig själv genom arbete, påverka sin livssituation, hysa en berättigad tilltro till samhället och dess institutioner och känna hopp inför framtiden. Det ställer krav på omfattande samhällsförändringar och att den nuvarande maktordningen bryts, dvs. en utveckling som den stora majoriteten av oss, invandrade och infödda, kvinnor och män, skulle tjäna på. Denna motion handlar främst om hur Vänsterpartiet vill bryta den etniska diskrimineringen och bekämpa rasismen i det svenska samhället, men de lösningar vi ser är på många sätt oupplösligt sammanbundna med kampen mot klassamhället och för kvinnors rättigheter.

4 Några begrepp

Segregation innebär uppdelning, eller åtskillnad, mellan grupper där vissa diskrimineras politiskt, ekonomiskt eller socialt. Detta får till resultat att människor och grupper ställs utanför samhället och hänvisas till vanmakt och utanförskap. Assimilering har i Sverige nästan alltid inneburit att den invandrade fått ge upp sin egen kulturella och språkliga identitet för majoritetsbefolkningens normer och språk.

Integration är istället formandet av en helhet. Delar som hör ihop fogas samman på lika villkor i en samhällsprocess där alla parter engagerar sig. Den består av olika aktörer, där alla är lika viktiga, och handlar om en växelverkan med en strävan till dialog som befrämjar särdragen hos varje människa. Det är viktigt att inse att det är skillnad på att ta emot människor och sedan se till att de inte syns och märks för mycket och att se varje människa oavsett ursprung som en tillgång för samhället.

Med etnisk mångfald menar vi att främja lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett etnisk tillhörighet. Invandrad är den person som är född i ett annat land och som flyttat till och bosatt sig i Sverige, oavsett personens medborgarskap och invandringsskäl, och första och andra generationens invandrade kallar vi för människor med utländsk bakgrund. Svensk är den som är bosatt i Sverige eller den som har svenskt medborgarskap men är bosatt utomlands.

5 Integrationspolitik och generella insatser

Det finns egentligen ingen särskild integrationspolitik. Det finns ingen integrationspolitik som kan skapa integration utan att samtidigt beröra andra politiska områden. Ytterst handlar det om rätten till arbete, bostad och utbildning och rätten att bli lika behandlad, att ha samma möjligheter oavsett ursprung och hudfärg och att inte bli diskriminerad.

Ibland talas om ”utsatta områden” där det finns stora sociala problem och där många människor med invandrarbakgrund bor – främst i storstädernas förorter. Extra insatser i just dessa områden skall hjälpa till att lösa problemen. Det är lätt att orden förvirrar. För människor är inte ”problem” som behöver lösas. En människa är en människa, med liknande behov och drömmar, oavsett var man är bosatt. Det som behövs är egentligen inte en politik för att hjälpa någon annan. Vänsterpartiet står bakom utgångspunkten att behoven skall styra mer resurser till dem som behöver. Men syftet är inte att ovanifrån hjälpa till utan att frigöra de resurser som finns i dessa områden och hos alla människor.

På vägen måste den nödvändiga insikten om mångfald som progressiv, utvecklande och lönsam befästas hos såväl individer som institutioner. Det är därför nödvändigt att samhällets etniska och kulturella mångfald tas som utgångspunkt för den generella politikens utformning. Där mest arbetslöshet finns, finns också mest outnyttjad arbetsförmåga. Där lägst utbildningsnivå råder, råder också störst möjligheter till kunskapslyft. Där människors möjligheter är som mest begränsade av den sociala situation, är utrymmet för mänsklig växt och frigörelse som allra störst. Men skall det bli verklighet måste människor själva få delta i politikens utformning. De måste bli mer delaktiga än vad fallet är idag. Insatserna måste helt enkelt bli konkreta och synas, få betydelse i människors vardag. I den riktningen vill Vänsterpartiet vrida storstadssatsningen och politiken överhuvudtaget.

5.1 Allas rätt till arbete

Ett av de viktigaste områdena i kampen mot segregationen är rätten till arbete med lön som går att leva på. Många människor med utländsk bakgrund står idag utanför arbetsmarknaden. Orsakerna till detta är diskriminering där attityder och värderingar utgör ett stort hinder. Detta är ett stort problem både för de individer som drabbas men också för samhället i stort. Det är resursslöseri av stora mått att inte ta tillvara invandrades kunnande och erfarenheter. Dessutom talar den demografiska utvecklingen för nödvändigheten av att så många som möjligt finns i arbete.

Den sysselsättningsuppgång vi haft på svensk arbetsmarknad har varit positiv även för invandrade, men fortfarande utestängs många från arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för utländska medborgare i åldern 16–64 år var år 2000 57,3 % för män och 54,5 % för kvinnor. Siffrorna för svenska medborgare var samma år 76,1 % för män och 72,2 % för kvinnor. Om inte speciella satsningar görs kommer de människor som inte fått arbete under den senaste högkonjunkturen att ha oändligt svårt att bryta sin arbetslöshet vid sämre tider. Arbetet med mångfaldsplaner, bristyrkesutbildning, validering av utbildning och erfarenhet måste förstärkas. En höjning av sysselsättningsgraden bland invandrade personer måste därför vara en central del av arbetsmarknadspolitiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.1.1 Regler i arbetslöshetsförsäkringen

Det svenska trygghetssystemet bygger i mångt och mycket på inkomstbortfallsprincipen. Detta är en viktig princip vilken utgår från tanken om allas rätt till arbete. Men det innebär också att de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i trygghetssystemen.

Studier visar att var man är född och hur länge man har bott i Sverige är avgörande faktorer för om man ska kunna uppfylla det arbetsvillkor som berättigar till a-kassa. Det innebär att inträdeskraven missgynnar de grupper som inte har hunnit få någon förankring på arbetsmarknaden. Tillfälliga arbeten såsom timanställningar är vanligare bland yngre och invandrade. Det finns ett medlems- och arbetsvillkor för att få inkomstrelaterad ersättning. Men för att överhuvudtaget få bli medlem i en a-kassa skall man ha arbetat i genomsnitt 17 timmar i veckan under 4 veckor under en sammanhängande period av 5 veckor. Det innebär att man kan ha en stark förankring på arbetsmarknaden och hade kunnat uppfylla arbetsvillkoret om man bara haft chansen att bli medlem i en kassa. Bl.a. TCO har påpekat att det särskilda inträdes­kravet kan ses som en diskriminering av deltidsanställda i strid mot EG:s deltidsdirektiv.

Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning i syfte att se över inträdeskraven i arbetslöshetsersättningen, dess konsekvenser för invandrade, samt komma med förslag till förändring som undanröjer diskriminering av korttids- och deltidsanställda.

5.1.2 Program för kvinnor med utländsk bakgrund

Den grupp som diskrimineras, marginaliseras och osynliggörs mest av alla på arbetsmarknaden är kvinnor med utländsk bakgrund. Det svåra läget på arbetsmarknaden för kvinnor med utländsk bakgrund kommer att bestå om inte integrationspolitiken ges en medveten, tydlig och offensiv könspolitisk inriktning. Det är därför av särskild vikt att utveckla arbetet med att stärka dessa kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning som utarbetar ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk härkomst att komma in på arbetsmarknaden.

5.1.3 Facklig talerätt

Den nya lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet som trädde i kraft den 1 maj 1999 har inte verkat länge nog för att kunna utvärderas, men Vänsterpartiet välkomnar det arbete som pågår med att utreda möjligheterna att samordna diskrimineringslagstiftningen. En samlad lagstiftning skulle kunna bli ett mer kraftfullt verktyg.

En viktig roll när det gäller diskrimineringsärenden har Nämnden mot diskriminering, vilken inrättades 1999. Redan när propositionen presenterades krävde Vänsterpartiet att fackliga organisationer som har kollektivavtal med en arbetsgivare skulle kunna vända sig till nämnden. Om en facklig organisation nu vill stödja sina medlemmar i ett ärende måste organisationen gå via DO. Vänsterpartiet står fast vid kravet och föreslår att riksdagen hos regeringen begär ändring av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet så att facklig organisation ges talerätt till nämnden.

5.1.4 Flerspråkighet som merit

Det är nödvändigt att varje människa, på skola eller arbetsplats, dagligen möter spegeln av hur världen faktiskt ser ut. Detta kräver tvärkulturell kompetens hos utbildningsamordnare och arbetsgivare. Den som talar flera språk än majoritetsspråket har också stor fördel av detta i sitt arbete. Tvärkulturell kompetens skall, liksom flerspråkighet, räknas som merit vid alla offentliga anställningar. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

5.1.5 Mångfaldsplaner

I lagen mot etnisk diskriminering fastslås arbetsgivarnas uppgift att arbeta för mångfald i arbetslivet, och i det arbetet är mångfaldsplaner ett viktigt redskap.

Vänsterpartiet är av den uppfattningen att alla större arbetsplatser på sikt bör vara skyldiga att upprätta mångfaldsplaner. Regeringen har gett samtliga myndigheter i uppdrag att årligen inkomma med planer där det ska framgå hur respektive enhet arbetar för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. Det är en bra början, men det får inte stanna där. Vänsterpartiet menar att det är önskvärt att även kommuner och landsting samt privata arbetsgivare med fler än 25 anställda, omfattas av detta. Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av lag som innebär att kommuner, landsting och större privata arbetsgivare åläggs att upprätta mångfaldsplaner.

5.1.6 Positiv likabehandling

Vi anser att det är viktigt att begreppet positiv särbehandling även fortsättningsvis förbehålls förhållandet mellan könen och föreslår därför att man, när det gäller etnisk diskriminering, använder sig av begreppet positiv likabehandling. En myndighet eller ett företag som i sin jämställdhetsplan eller mångfaldsplan angivit att de tillämpar positiv särbehandling och positiv likabehandling, skulle vid ett rekryteringsbehov först konstatera vilket kön som är underrepresenterat och därefter vid lika meriter hos två sökande av underrepresenterat kön därefter tillämpa positiv likabehandling vad gäller en sökande som tillhör ”majoritetssamhället” och en sökande av annat etniskt ursprung.

Vid både positiv särbehandling och positiv likabehandling krävs det att facket och arbetsgivaren kommit överens om vad som anses vara tillräckliga meriter för att klara det utannonserade arbetet. Myndigheter och företag bör redan nu, som när det gäller positiv särbehandling, ha en lagstadgad möjlighet att i mångfaldsplaner kunna införa positiv likabehandling för att åtgärda den diskriminering av arbetskraft med utländsk bakgrund som förekommer i dag. Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om etnisk diskriminering så att myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner ange positiv likabehandling som ett mål för myndighetens rekryteringsbehov.

5.1.7 Rättegångskostnader vid diskriminering

En faktor som allvarligt kan försvåra för den som diskriminerats i en anställningssituation att använda sig av lagstiftningen är reglerna om ansvaret för rättegångskostnader. För den som inte är medlem i en facklig organisation, eller som inte har stöd av sin organisation eller av DO, måste risken att få stå för motpartens rättegångskostnader vara en mycket starkt processavhållande faktor. Reglerna om kvittning av rättegångskostnader i arbetstvistlagen har alldeles för begränsad räckvidd för att ha någon betydelse i detta sammanhang. Vi anser att en utredning bör få i uppdrag att undersöka hur reglerna för ansvaret för rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål bör ändras för att lösa detta problem.

5.2 Allas rätt till en bostad

I boendet syns segregationen mycket tydligt. Genom att studera den sociala, ekonomiska och etniska strukturen i samhället framträder tydliga mönster. Det beror inte på enskilda frivilliga val, utan orsakerna är snarare strukturella. Den sociala och ekonomiska segregationen byggdes in vid framväxten av de svenska storstäderna. Under de senaste 20 åren har den etniska dimensionen blivit allt starkare. Kontrasten mellan bostadsområden som kallas ”invandrar­täta” och ”svenska” villaområden blir alltmer tydlig. Sammantaget ger detta en bild av en boendestruktur som stänger ute en stor del av medborgarna från bostadsområden som kännetecknas av god service och infrastruktur samt tillgång till sociala, yrkesmässiga och politiska nätverk. Samtidigt skapas bostadsområden där nästan uteslutande rika och välutbildade med starka sociala nätverk är bosatta.

5.2.1 Makten över boendet

Boendes makt över den egna bostaden och bostadsområdet måste utvecklas. Det ska vara möjligt att påverka de processer, skeenden och beslut som rör boendet. Närhetsprincipen ska vara vägledande, dvs. beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt och boendeinflytande kunna utövas på flera nivåer. Det enskilda hushållet ska kunna bestämma över den egna bostaden, och de boende ska gemensamt kunna bestämma över utvecklingen i ett kvarter eller ett område. Boende i ett allmännyttigt bostadsföretag ska ha inflytande över de övergripande beslut som fattas i företaget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.2.2 Boendeplaneringsprogram

Hur ett bostadsområde ser ut har stor betydelse för hur det är att leva i det. Byggnaders långa livslängd och orörlighet gör att de är strukturbildande och skapar viktiga förutsättningar för rumslig och social interaktion. Bra samhällsplanering skapar livsmiljöer som motverkar förtryck, utanförskap och diskriminering på grund av kön, etnicitet och klass. Exempelvis är god belysning i alla bostadsområden en viktig fråga för möjligheten inte minst för kvinnor att känna sig trygga i sin närmiljö. Kommunala boendeplaneringsprogram bör utvecklas för en övergripande planering av befintlig och tillkommande bebyggelse. Programmen bör utgå ifrån de sociala, ekologiska och feministiska perspektiven i boendet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.2.3 Kommunala bostadsförmedlingar

Vänsterpartiet anser att alla ska ha tillgång till en avgiftsfri bostadsförmedling som ger alla som behöver möjlighet att få en passande bostad. Detta kan lösas på kommunal eller regional nivå och ger politiska verktyg att bryta boendesegregation. En bostadsförmedling ska förmedla sociala och medicinska förturer och göra det möjligt för människor med särskilda behov att hitta en passande bostad och boendeform. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

En förmedling kan bara fungera om det finns lediga lägenheter att förmedla. I första hand bör överenskommelser träffas med fastighetsägare om att dessa ska lämna lediga lägenheter till förmedling. När detta inte fungerar ska det, genom att anvisningslagstiftningen återinförs, finnas lagstiftad möjlighet för kommunen att begära in de lediga lägenheterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.2.4 Upprustning och ombyggnad

I många förorter har behoven av underhåll, upprustning och ombyggnad blivit allt större, både vad gäller bostäderna i sig och boendemiljöerna. Staten bör stödja åtgärder i beståndet för att säkerställa att dess värde och kvalitet hålls på en hög nivå. Särskilda investeringsbidrag bör inrättas för ombyggnad och förnyelse av boendemiljöer. Krav ska ställas på hänsyn till husets kvaliteter och de boendes önskemål, och hyran måste förhandlas i förväg för att hålla hyrorna på en rimlig nivå.

5.3 Allas rätt till utbildning

I skolväsendet sker en påtaglig segregering genom de påstått fria valen av skola och genom elevens egna val av ämnen och program. Samtidigt utgör skolan ändå en möjlighet att motverka den segregering som arbetsliv och bostadsstruktur lägger grunden till. En sammanhållen och likvärdig skola är ett viktigt verktyg i kampen för ett samhälle där klass, kön och etnicitet får allt mindre betydelse för individens inflytande och livschanser.

5.3.1 Skoldemokrati för delaktighet

Vänsterpartiet motsätter sig tanken att valet av skola ska vara ett avgörande instrument för inflytande för elever och föräldrar över den egna skolsituationen. Det bästa och effektivaste sättet att stärka elevernas och föräldrarnas makt är att demokratisera alla skolor och göra skolorna till samlingsplatser i lokalsamhället. Detta är också en viktig nyckel till kvalitetsförbättring i skolan, inte minst i skolor där många av föräldrarna är invandrade och kan bidra med sina perspektiv och erfarenheter för att utveckla skolan. Ett av de största hindren för ett engagerat kunskapssökande och en framgångsrik inlärning är nämligen den brist på delaktighet som många elever och föräldrar upplever. Vi anser därför att den försöksverksamhet som pågår med lokala skolstyrelser med elev- eller föräldramajoritet bör permanentas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.3.2 Fristående skolor

I en utvecklad skoldemokrati är det naturligt att skolor blir olika och att det uppstår en mångfald när det gäller pedagogik, organisation och verksamhetsinriktning. Detta är positivt. Vi vänder oss dock emot den nuvarande utvecklingen där skolor tvingas ”profilera” sig för att i konkurrens med andra skolor locka till sig elever, och vi anser att explosionen av privata, s.k. fristående skolor, måste stoppas. Skolan skall vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter, och därför innebär skolor på religiös eller etnisk grund också en form av uppdelning och åtskillnad som är negativ. Vi anser därför att en fristående skola endast skall vara berättigad till bidrag om den innebär ett pedagogiskt tillskott till den kommunala skolan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.3.3 Det påstått fria skolvalet

Det fria skolvalet är i stora stycken en chimär, och var man går i skolan är hårt knutet till inte minst klassbakgrund. Huvudregeln bör vara att eleverna erbjuds plats i grundskolan enligt närhetsprincipen. Föräldrar och elever bör dock ges möjlighet att komma in med alternativa önskemål, som bör tillgodoses så långt som möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet vill införa en närhetsgaranti inom gymnasieskolan. Kommunen ska garantera att alla elever som söker till ett nationellt program erbjuds plats i närmaste gymnasieskola som har det programmet, så långt platserna räcker. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.3.4 Modersmålsundervisningen

När modersmålsundervisningen infördes i skolan gjordes det mot bakgrund av en omfattande forskning både här i Sverige och i andra länder. För barn inom barnomsorgen, förskolan och låg- och mellanstadiet handlar modersmålsträning och studiehandledning om att lägga grunden till språket och tänkandet. Modersmålet ger också förutsättning för att erövra en dubbel kultur­identitet. Vänsterpartiet vill därför ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet, och vi anser det viktigt att modersmålslärarna ingår i skolornas arbetslag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.4 Flyktingskap och introduktion

Enligt Vänsterpartiet börjar integrationen den dag en flykting sätter sin fot på svensk mark och söker asyl, och vi utvecklar i en annan motion vår syn på hur svensk flyktingpolitik i grunden måste omprövas och förändras. I dag måste en flykting vänta till dess att han eller hon fått uppehållstillstånd innan t.ex. betyg översätts och kompletterande yrkesutbildning ges. Det finns i dag familjer som vistas i flera år på förläggningar innan de får sina permanenta uppehållstillstånd. Det säger sig självt att denna nedbrytande väntan inte bara försinkar utan även försvårar och försämrar möjligheten till en positiv integrering i Sverige. När en flykting söker asyl i Sverige vet vi inte vem som kommer att avvisas och vem som kommer att få stanna.

Vänsterpartiet har tidigare drivit igenom att också barn till asylsökande skall ha rätt till skola och förskola på i huvudsak samma villkor som bosatta svenska barn, men mycket återstår att göra. Kunskap är aldrig tung att bära, och det finns därför bara vinster i att bemöta den asylsökande som om han eller hon kommer att stanna för att därför vinna tid i den senare integrationsprocessen. Vår uppfattning är att svenskundervisningen skall starta omedelbart och att den inte, som fallet idag ofta är, avbryts vid ett avslag hos Migrationsverket. Den vuxnes betyg skall ekvivaleras och nödvändig kompletterande utbildning ges utan dröjsmål. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.5 Statlig rasism och myndighetsdiskriminering

Med begreppet statlig rasism menas de lagar och strukturer i statsapparaten som, medvetet och omedvetet, ger signaler om människors olika värde grundat på etnisk bakgrund. Ett sådant exempel är den svenska flyktingpolitiken, där människors berättelser om förföljelse och välgrundade rädsla för förföljelse så ofta nonchaleras. Ett annat är det bemötande som många människor med utländsk bakgrund möter hos olika myndighetsutövare. För Vänsterpartiet är kampen mot den statliga rasismen avgörande för att Sverige skall kunna bli ett samhälle där alla är lika mycket värda och har samma möjligheter. En viktig del av det arbetet är att identifiera och förändra diskriminerande lagar och strukturer, och det är betydelsefullt att samhällets institutioner kan uppvisa en bredd av anställda företrädare med olika etnisk bakgrund.

Inom rättsväsendet och inom försvaret återfinns bland annat de repressiva funktionerna i samhället, och ett förtroende för dessa är oundgängligt för att känna samhörighet med det samma. Debatten exempelvis efter brandkatastrofen i Göteborg visade att misstron mot polisen och andra offentliga institutioner är mycket stor, inte minst i många invandrargrupper. En viktig del i minskad diskriminering och ökad identifikation är att olika yrkesgrupper speglar samhällets sammansättning, dvs. att människor av utländsk bakgrund finns med i hela samhällets struktur. Därför är det av största vikt att människor med olika etniska bakgrund finns som yrkesmän eller kvinnor inom känsliga områden som polisen, räddningstjänsten och försvaret. Det är också viktigt att utbildningen inom dessa yrken ger bra kunskap om andra kulturer och religioner och deras sätt att möta och agera i olika påfrestande situationer. De främlingsfientliga och rasistiska tendenser som finns i delar av rättsväsendet och inom Försvarsmakten måste med kraft bekämpas.

5.6 Polisen

För att förtroendet för polisen skall öka krävs ett flertal olika åtgärder. En viktig sådan är att antalet poliser och andra anställda inom polisväsendet med annan etnisk bakgrund än svensk måste öka. Siffran när det gäller antagna till polisutbildningen med annan etnisk bakgrund än svensk är idag ca 14 %. Detta är en för låg andel med tanke på att det kommer att ta tid att uppnå resultat i poliskåren i stort, vilken till mycket hög grad är helt etniskt svensk. Den grupp som är allra mest underrepresenterad är dock kvinnor med utländsk bakgrund. En kraftansträngning måste således göras för att öka rekryteringen när det gäller såväl utbildning som anställningar inom polisväsendet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ett annat problem är att personer med utländsk bakgrund visar bristande förtroende för polisen. Ett av skälen till detta är det faktiska språkbruk och den faktiska hållning som finns inom poliskåren. Den nya polisutbildningen innehåller många moment av träning i etiska och moraliska frågor. För att kunna tillämpa dessa kunskaper när man kommer ut i verkligheten måste även de poliser som arbetat en längre tid få möjlighet att ta del av dessa nya arbetsredskap. Vidareutbildning, handledning och diskussioner som tar upp frågor om kulturkompetens måste därför vara givna inslag i polisväsendets verksamhet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.7 Åklagare, domstolsväsende och kriminalvård

Riksåklagaren har tagit fram och genomfört ett ambitiöst utbildningsprogram när det gäller rasistiska och främlingsfientliga brott. Detta är en bra start, men nu bör man gå vidare och utveckla bemötandet av brottsoffer och vittnen med utländsk bakgrund. Inom åklagar- och domstolsväsendet behöver stora ansträngningar göras för att öka rekryteringen av medarbetare med utländsk bakgrund till olika uppgifter såsom tingstjänstgöring, domare och nämndemän. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Sedan länge finns en pågående debatt om huruvida personer med utländsk bakgrund döms hårdare än andra vid jämförbara brott. Ett sådant exempel har varit domar om väldtäktsbrott. Blotta misstanken om att det skulle vara så leder till ett minskat förtroende för rättsväsendet. Om det skulle vara ett faktum torde detta också leda till en ökad misstro mot personer med invandrarbakgrund i samhället i övrigt. För att lyfta fram detta problem bör riksdagen begära att regeringen tillsätter en utredning som gör en jämförande studie.

Det är nödvändigt att de personer som arbetar inom kriminalvården får möjlighet att tillägna sig nödvändiga kunskaper vad beträffar kulturkompetens och liknande för att kunna bemöta de intagna på ett värdigt sätt. Målet för kriminalvården är att ge människor som dömts till straff en möjlighet att återanpassas till samhället utanför, och då måste också kriminalvården ha de redskap och kunskaper som krävs för detta. Behandlingsprogram kan också behöva tas fram, exempelvis när det gäller barn- och familjeperspektivet, som särskilt behandlar frågor som berör intagna med andra erfarenheter och traditioner än de som är gängse. Detta bör regeringen av riksdagen ges till känna.

5.8 Värnplikten och Försvarsmakten

Vänsterpartiet vill ha allmän värnplikt för kvinnor och män. Motiven för allmän värnplikt bygger på den demokratiska idén om att det militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring. Alla samhällsgrupper skall vara representerade i Sveriges försvar. Värnplikten är vägen in till en fortsatt karriär inom Försvarsmakten. Därför är det viktigt att mönstringen inte utestänger någon på grund av etnisk bakgrund, kön, klasstillhörighet eller sexuell läggning. År 2000 mönstrade totalt 44 455 personer, och 16 658 av dessa togs ut till allmän värnplikt. Då Pliktverket, till skillnad från Rikspolisstyrelsen, inte särskilt efterfrågar uppgifter om utländsk bakgrund vid mönstringen saknas statistik över hur många av dessa, och av antalet yrkesofficerare, som har utländsk bakgrund.

Rätt person på rätt plats kräver ett system som tar fram de mest lämpade. Vid mönstringen skall inkallade göra ett inskrivningsprov där deras förmågor testas i olika delprov. I tre av dessa delprov testas de inkallades verbala förmåga. Eftersom Pliktverket inte efterfrågar uppgifter om utländsk bakgrund vet vi inte om inskrivningsprovet har en utslagningseffekt. Riksdagen bör därför begära att regeringen tillsätter en utredning som ser över huruvida inskrivningsproven vid mönstringen missgynnar eller diskriminerar personer med utländsk bakgrund.

Inom Försvarsmakten pågår i dagsläget ett projekt för åtgärder mot främlingsfientlighet, rasism och nazism. Genom ökad information och utbildning skall personalen, såväl fast anställda som värnpliktiga, bibringas kunskap om dessa frågor. Försvarsmakten skall också förändras så att antalet befäl, civila och värnpliktiga med utländskt ursprung ökar. För att detta skall vara möjligt krävs en väl utarbetad strategi, med utgångspunkt i den faktiska situationen och med konkreta målsättningar. Dessutom krävs det att Försvarsmakten ser över värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med utländsk bakgrund. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.9 Brandmän

Det finns inga uppgifter om antalet brandmannaelever eller utbildade brandmän med utländsk bakgrund. Brandförsvaret är en kommunal angelägenhet, och uppgift om detta efterfrågas inte vid antagning till utbildning eller vid anställningstillfället. Inte heller vid Räddningsverkets fyra skolor i Sverige, vilka har viss utbildning för brandmän, efterfrågas dessa uppgifter. Det har uppskattats att det bland de 5 000 brandmännen i Sverige finns ca 1% med utländsk bakgrund. De flesta av dessa är från våra nordiska grannländer.

Orsaken till denna situation kan förklaras av två företeelser. Förut krävdes det svenskt medborgarskap för att få tjänstgöra som brandman. Trots att det kravet inte längre finns kan traditionen, och den allmänna uppfattningen att det fortfarande gäller, hindra aktiv rekrytering till yrket. Dessutom sker rekryteringen annorlunda än till andra yrkeskårer. Man rekryteras till en brandstation, börjar arbeta där, och får sedan sin utbildning på någon av Räddningsverkets fyra skolor. Många ungdomar med utländsk bakgrund har inte kontakter och känner inte till dessa rutiner. Ett aktivt arbete för att intressera ungdomar med utländsk bakgrund för brandmannayrket bör därför utvecklas.

Attityderna från arbetslivets sida måste också förändras. De problem som ungdomar med ett utländskt namn i allmänhet möter i arbetslivet måste motarbetas. Därför bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att Räddningsverket skall utveckla åtgärder i syfte att öka andelen personer med utländsk bakgrund inom brandmannayrket.

6 Andra angelägna områden

6.1 Diskriminering i restaurangbranschen

Många av de polisanmälningar som görs avseende olaga diskriminering handlar om rastaurangbranschen. Att vägra en person inträde till en restaurang eller nöjeslokal på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller homosexuell läggning är straffbart enligt bestämmelsen om olaga diskriminering. Trots detta är det relativt vanligt förekommande. Även om det finns bevisföringsproblem i en del av de fall som anmälts menar Vänsterpartiet att det finns skäl att ytterligare skärpa lagstiftningen. Enligt alkohollagen får serveringstillstånd endast meddelas den som visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheter i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Det görs också en lämplighetsprövning som utgår ifrån om den sökande är laglydig och benägen att fullgöra sina uppgifter mot det allmänna. Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av lag som innebär att den tillståndshavare som fällts för brottet olaga diskriminering omedelbart skall få sitt tillstånd indraget och att kommande ansökningar om serveringstillstånd skall behandlas med detta i beaktande.

6.2 Kultur

Integration kräver att man har redskap för kommunikation. Kulturen och konstarterna erbjuder sådana redskap. När människor inte kan förstå varandra via det talade språket, kan de ändå kommunicera via bilder, musik och dans. Språket är och förblir dock viktigt, och det gäller såväl modersmål som det språk majoritetsbefolkningen talar. Biblioteken och litteraturen kan och bör fungera som träffpunkter. Segregerade bostadsområden försvårar kontakten mellan människor, och åtgärder som beslutas av tjänstemän och politiker utan närmare kunskaper om det mångkulturella eller världskulturella området kan få oönskade effekter.

När vi talar om det mångkulturella samhället brukar vi mena summan av de kulturer som de som nu bor i Sverige representerar, och då inte enbart kultur i meningen konstarterna: musik, bildkonst, teater, dans osv. Uttrycket världskultur används för att beteckna rikedomen av kulturer i hela världen – konst- och kulturformer som kan leva sida vid sida men som också kan smälta samman till helt nya uttryck. Ett gott exempel på detta är när folkmusiker från olika världsdelar spelar tillsammans. Att stödja och uppmuntra tillkomsten av scener för sådana möten är ett viktigt led i integrationspolitiken.

Forum för Världskultur var en kommitté och en försöksverksamhet med uppgift att bl.a. finna vägar för att informera och påverka institutioner och myndigheter runt om i landet och så småningom kunna integrera det mångkulturella eller världskulturella perspektivet i varje verksamhets ordinarie arbete. Innan kommittén ens lämnat slutbetänkandet med planering för fortsatta insatser lade regeringen ned projektet och beslutade placera en mycket mindre verksamhet med samma uppdrag under Kulturrådet. Detta arbete har fortfarande inte kommit igång, och den kompetens som fanns inom Forum har skingrats.

Vänsterpartiet förordar att de pengar som nu avsätts i budgeten, för det som fortfarande kallas för Forum för Världskultur, används till att upprätta regionala stödpunkter för att sprida det mångkulturella och världskulturella perspektivet och successivt föra in det i regionens ordinarie verksamheter. Detta bör ske genom att man inrättar kulturkonsulenttjänster med det uppdraget. Att värna om att de invandrade kvinnornas – lika väl som männens – kulturella kapacitet och erfarenheter tas tillvara måste också vara en viktig uppgift för dessa kulturkonsulenter. Budgetmedlen bör nyttjas så att Kulturrådet får i uppgift att förhandla med i första hand tre regioner eller kommunförbund så att även dessa tar sin del av såväl det ekonomiska som det politiska ansvaret. På några års sikt bör verksamheten byggas ut till att täcka landet som helhet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6.3 Stöd till invandrades egna organisationer

Idag ges ekonomiskt och annat stöd till invandrades egna organisationer från såväl stat som kommuner. Vänsterpartiet ser detta som en viktig del i integrationsarbetet. Det är därtill självklart bra om det i kommunerna finns samlingslokaler och andra platser där människor överhuvudtaget kan mötas i demokratiska sammanhang. Vi försvarar stödet till invandrades organisationer, och vi försvarar de allmänna samlingslokalerna i kommunerna. Vänsterpartiet anser dock att det är nödvändigt att regeringen av invandrarorganisationerna, såväl som av andra organisationer som erhåller bidrag, kräver att bidragens resultat och effekter redovisas ur ett könsperspektiv. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6.4 Rösträtt i riksdagsvalet

I 1998 års val ökade det antal väljare som valde att avstå från att rösta. Många kände missnöje med den politik som förts och de alternativ som finns och upplevde en känsla av utanförskap grundad i sociala förhållanden, arbetslöshet, ökade klyftor. Förklaringen står också att finna i de politiska partiernas oförmåga att ta tillvara de erfarenheter som de som invandrat bär med sig. En annan viktig faktor kan också vara att många invandrade bara har en partiell rösträtt. Riksdagsvalet betraktas som det avgörande valet eftersom riksdagens beslut i så hög grad påverkar villkoren för kommuner och landsting. När en stor del av de människor som bor och verkar här i landet saknar rösträtt i detta val väljer de att också avstå från att använda sig av sin kommunala rösträtt.

Då en flykting fått uppehållstillstånd och en tid levt i ett land måste han eller hon också ha möjlighet att kunna påverka politiken i landet. I annat fall kommer den invandrade inte att kunna integreras med sin omgivning, och den tendens till utanförskap som ändå ofta ligger i själva flykting- och invandrarskapet förstärks. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med förslag till ändring som innebär att invandrade kvinnor och män ges rösträtt i riksdagsval efter samma grunder och regler som i kommunala val.

6.5 Avgift för medborgarskap

I Sverige finns det befattningar och anställningar som enbart svenska medborgare får inneha. Viss svensk mark får endast beträdas av svenska medborgare. Dessutom kan ett svenskt medborgarskap ge invandrade personer trygghet då de besöker sina forna hemländer. Möjligheten att ansöka om svenskt medborgarskap är därför en grundläggande mänsklig och demokratisk rättighet. Det kostar idag 1 500 kronor i administrationsavgift att ansöka om svenskt medborgarskap. Det är en stor utgift för personer med låga inkomster. Kostnaden för att ansöka om svenskt medborgarskap ryms inte inom det ekonomiska biståndet som kommunen ger enligt socialtjänstlagen. Slutsatsen blir att avgiften med stor sannolikhet begränsar individers möjlighet att ansöka om svenskt medborgarskap. Vänsterpartiet anser därför att avgifterna i samband med förvärv av svenskt medborgarskap skall tas bort när det statsfinansiella läget tillåter det. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6.6 Antirasistiskt arbete

Rasismen gror i ett samhälle där klassklyftorna växer. Det är knappast någon nyhet men förtjänar att sägas igen. Med hög arbetslöshet och tilltagande sociala skillnader söker en del någon att skylla på. Därför handlar kampen mot rasismen också om att utjämna klassklyftorna. Kampen mot rasismen förs inte bara mot uttalat rasistiska grupper utan också mot de krafter som vill öka klassklyftorna.

Frågan om rasism kompliceras av att rasism kan riktas inte bara från ett majoritetssamhälle mot en minoritet utan kan finnas i varje grupps relation till en annan. Rasismen – i betydelsen att man uttalat anser att en folkgrupp är mer värd än andra – är dock inte speciellt utbredd, vare sig i Sverige eller egentligen någonstans i världen. Det betyder dock inte att rasismen är oviktig att bekämpa eller ofarlig. Det rasistiska våld som utövas av små fascistiska och nynazistiska grupper är i dag ett reellt hot mot minoriteter och mot människor som vågar stå upp för alla människors lika värde.

6.6.1 Olika aktörer i kampen mot rasism

En bodelning bör göras mellan vad som är statens uppgift och vad som är partiers, frivilligorganisationers och enskildas uppgift i det kommande arbetet mot rasism. Det bör tydligt anges att staten genom sina myndigheter direkt skall motarbeta diskriminering, det vill säga handlandet att diskriminera en annan människa. Skolan och utbildningssystemet har en särskild ställning till följd av dess möjlighet att stärka demokratiska värderingar och en humanistisk människosyn genom en allsidig belysning och utifrån formandet av kritiskt tänkande, självständiga elever och studenter.

Staten skall dock inte vara direkt opinionsbildande i åsiktsfrågor. Denna uppgift – att med argument, energi och engagemang driva opinion mot rasism, främlingsfientlighet och homofobi – bör staten istället ge partier, frivilligorganisationer och enskilda förutsättningar att sköta. Vi menar att denna insikt är viktig dels inför Integrationsverkets kommande arbete, dels inför den inriktning som ges till den nya myndigheten Forum för levande historia. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6.6.2 Antirasistiskt center

I linje med att ge frivilligorganisationer större utrymme att driva kampen mot rasism och främlingsfientlighet anser Vänsterpartiet att ett antirasistiskt center bör bildas i Sverige. De närmare formerna för detta arbete bör bestämmas av frivilligorganisationerna själva. Utgångspunkten skall vara att det byggs av frivilligorganisationerna med ekonomiskt stöd av staten inom ramen för anslag till Integrationsverket. Centret skall ha till uppgift att sprida kunskap, förebygga och direkt motarbeta rasism och främlingsfientlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 oktober 2001

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Stig Eriksson (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Tanja Linderborg (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Ulla Hoffmann (v)

Kalle Larsson (v)