Nobel

Motion 2007/08:Kr339 av Gunnar Andrén m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell insamling med internationell prägel till Alfred Nobels minne.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett internationellt museum/institution i Stockholm och Oslo till Alfred Nobels minne.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Sveriges marknadsföring av Nobelpriset.

Motivering

Den som numera kommer till Warszawas internationella flygplats landar på Fredrik Chopin. Det är naturligtvis ingen tillfällighet. På motsvarande sätt har Washingtons inrikes flygplats döpts om till Ronald Reagan National Airport, utrikesflygplatsen heter redan John Foster Dulles International. I New York landar vi på JFK (John F Kennedy) eller LaGuardia, uppkallad efter den berömde borgmästaren där Fiorello LaGuardia.

I München är flygplatsen uppkallad efter Bayernpolitikern Franz Josef Strauss, i Paris efter president Charles de Gaulle, Roms internationella flygplats Fiumicino är numera mer känd som Leonardo da Vinci Airport, den enastående vetenskapsmannen. Inte heller detta är självfallet någon tillfällighet. Det handlar om både marknadsföring och nationell stolthet – notera att Chopin, död vid 39 års ålder bodde i Paris och på andra håll under sina sista två årtionden i livet under vilka han aldrig besökte Warszawa.

Jubel och fanfarer: Prakt, glitter och skådespel. Direktsändning i TV från Nobelprisutdelningen och Nobelbanketten till allt fler länder. Intervjuprogram med Nobelpristagarna, ”Årets snillen”, sänds världen över.

Så ser det ut år efter år, en dag om året. Sverige och Stockholm i centrum för världens blickar. Alla stora TV-bolag rapporterar. I Oslo är det likadant när Fredspriset delas ut samma dag, låt vara i något mindre skala.

Stockholm and Sweden. I centrum. En dag om året. Men de övriga 364 dagarna?

Uppriktigt sagt: Sverige missköter grovt den möjlighet att sprida kunskap om Sverige och om Stockholm som Nobelpriset ger oss.

Nobelpriset – och uppfinnaren Alfred Nobel – blir allt viktigare som åtrådd utmärkelse, det finns ingen internationell hedersbetygelse med högre värde än ett Nobelpris, inte bara i den vetenskapliga världen utan överallt, jorden runt. Vi vet att all världens länder eftersträvar att få en Nobelpristagare.

I Stockholm planeras nu ett permanent Nobelmuseum, i sin regeringsdeklaration den 13 september 2005 meddelade dåvarande statsministern Göran Persson (s) korthugget: ”Staten kommer att aktivt stödja skapandet av ett nytt Nobelmuseum.” Sedan dess har, vid sidan om en utredning om placering på Skeppsholmen, uppriktigt sagt alldeles för undanskymt, föga hänt. Men det finns all anledning att tro att ministären Perssons löfte från 2005 gäller också ministären Reinfeldt.

Men är det bra att ett Nobelmuseum, eller snarare en stor Nobelinstitution innefattande bibliotek, föreläsningssalar, forskningsutrymmen, kommunikationscentrum, dokumentationscentrum etcetera, görs beroende av statliga bidrag? Så bra! är det lätt att tänka. Bidrag från staten – hurra! Det kan tyckas osvenskt men inte minst för att bevara Nobelstiftelsens obundenhet, friheten från statens överhöghet, bör en finansiering ske på helt andra sätt.

För en av de viktigaste anledningarna till Nobelstiftelsens anseende – liksom Svenska Akademiens eller de vetenskapliga akademier som utser varje års pristagare – är just frihet från bindningar till staten, till myndigheter av varje slag, undantaget är Stortingets Nobelkommitté, en historisk konstruktion vars idealitet och obundenhet bevaras främst i dess demonstrerade självständighet vid besluten att ge även mycket kontroversiella personer belöningen Fredspriset.

Att utse Nobelpristagare, inte minst i litteratur, är förvisso grannlaga av många skäl, men friheten från att vara beroende av statliga eller andra intressen är en av de viktigaste förutsättningarna för prisets värde är högre än dess värde i valuta räknat. Därför bör också ett nytt och framtidsinriktat Nobelmuseum – eller snarare Nobelinstitut – stå fritt från statens annars lika hjälpande som stjälpande hand. Är det möjligt? Ja, det borde kunna åstadkommas genom en nationalinsamling, med högt ställt mål, att skaffa fram kanske ett par 10-tals miljarder kronor under några år.

En nationalinsamling med internationell uppbackning från enskilda och företag, organisationer och andra – men inte stater – till ett internationellt inriktat Nobelmuseum/Nobelinstitut, förslagsvis beläget på någon plats i centrala Stockholm i ett område av rikskaraktär, borde kunna inbringa stora pengar.

Då skulle man kunna bygga ett mycket framtidsinriktat museum/institut där alla Nobelpristagares upptäckter redovisas – och där unga människor från hela världen kunde samlas för att ta del av världens olika historiska och framtida rön på vetenskapens område. Varje år kunde man ha en internationell Nobelvecka i kemi, i fysik, i medicin – och inte minst litteratur. Besökande barn skulle själva kunna få göra intressanta experiment. Och med modern kommunikationsteknik skulle Nobelmuseet/Nobelinstitutet kunna vara centrum för många internationella konferenser med vetenskaplig inriktning.

Ett sådant projekt kostar pengar, ungefär som nationalarenor av skilda slag tenderar göra. Men med stöd av både enskilda och företag som alla skulle få sina namn antecknade i museet för framtiden, borde en sådan nationell insamling tillsammans med internationella donationer kunna generera mycket pengar, bara man vet vad syftet är: Att sprida kunskap om det som var för framtida upptäckter i mänsklighetens tjänst.

Hur skall ett Nobelmuseum, ett Nobelinstitut, se ut? Det vore förmätet att här uttala ens önskningar, möjligen drömmar. Låt oss uttrycka det på det sättet att den som varit i Stockholm skall veta, precis som om vederbörande varit i Sydney, där ingen kan undgå att se Operahuset, eller i Alexandria, där samma sak gäller Världsbiblioteket (som för övrigt innehåller ett ”Nobelrum”), eller i New York, som svårligen kan besökas utan att man noterat FN:s byggnad på Manhattan (en replik kan sägas utgöras av LKAB:s huvudkontor i Kiruna), var man varit och vad man sett: Nobelbyggnaden i Stockholm.

Ibland, men ingalunda alltid, är det originella också det enastående, det excellenta. Stockholm har redan sitt kungliga slott, riksdagen, Stadshuset, Stockholms Olympiska Stadium och Globen, alla belägna i en av världens absolut vackraste och mest vattenrika huvudstäder.

Men det finns plats för ytterligare ett byggnadsverk – Nobelinstitutet – att minnas av envar som kommer hit.

En internationell arkitekttävling bör följaktligen utlysas när väl en plats är bestämd – vi är övertygade om att idérikedomen skulle flöda och antalet bidrag till en sådan internationell tävlan skulle överträffa allt vad vi tidigare varit med om.

Nobelstiftelsen äger rätten till namnet Alfred Nobel. Stiftelsen har också juridiskt sett till att ingen utan stiftelsens medgivande kan bruka namnet. Det är bra. Det är en säkerhet, en investering i kvalitet. Namnet är en klenod och måste nyttjas med eftertanke och klokskap.

Det borde emellertid ligga i både Nobelstiftelsens, Sveriges, Stockholms och framtidens intresse att se till att namnet ges vidare spridning än som sker i dag.

Nobelnamnet skulle gynnas av att förekomma i ett internationellt, dagligt sammanhang.

Hittills har Nobelstiftelsen varit negativ till tanken på att döpa om eller komplettera Arlanda med namnet Alfred Nobel International Airport. I längden borde det inte vara en rationell hållning som gagnar Nobelstiftelsens höga syften. Att redan på Arlanda mötas av namnet Alfred Nobel borde vara intressant. Ty Alfred Nobel tillhör i dag världen, ej blott Sverige, Stockholm eller Nobelstiftelsen.

Vilket inte hindrar att Alfred Nobel också är mycket svensk – och lite norsk, för att nu inte säga rysk, amerikansk eller fransk eller, ja, Den store internationalisten.

Vi i Sverige har ett särskilt ansvar för att hans ryktbarhet skall fortsätta vara det som namnet förpliktar – men också göra det än mer känt.

En bild från 2005: TV-sändning i Kiev. Obegripligt för den i ryska obevandrade. Utom att i Stockholm, i Sverige hade årets Nobelpris i litteratur delats ut. Stort reportage, om litteratur, om pristagaren, om Stockholm och om Alfred Nobel.

Lätt att förstå. En skål för vår store donator som satt Sverige på världskartan mer än någon annan. Låt oss nu göra något tillbaka. Låt oss bygga ett framtidens Nobelinstitut för pengar som vi samlar in tillsammans och låt oss göra Alfred Nobels namn känt under också alla de 364 andra dagarna, inte bara den 10 december, om året och genom att komplettera Arlanda med namnet Alfred Nobel International Airport.

Det skulle Alfred Nobel ha gillat.

Stockholm den 4 oktober 2007
Gunnar Andrén (fp)
Tobias Krantz (fp)	Karin Pilsäter (fp)