Närståendevården

Motion 1999/2000:Sf226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)
Inledning
För många människor är möjligheten att få vårdas i det egna
hemmet ovärderlig  men det bygger på såväl en fungerande
hemtjänst och hemsjukvård som närståendevård. Det är då
viktigt att valet att utnyttja närståendevård är frivillig både
för den vårdade och vårdaren. Den vårdades integritet och
självbestämmande måste bibehållas. Närståendevård passar
många, men alla upplever det inte som uteslutande positivt
att bli vårdad av en nära anhörig.
Närståendevården står för en betydande del av vårdinsatserna. Det rör sig
om mer än hälften av de omvårdnadsinsatser som görs i vårt land. Det finns
uppgifter om att den till och med är dubbelt så omfattande som den vård som
det allmänna står för i hemmen. Förkortningen av vårdtider bl.a. på grund av
den ökande användningen av dagkirurgi har inneburit ett ökat behov av
anhöriginsatser.
Att vara anhörigvårdare innebär för många oväntade situationer som man
inte är rustad för. En stor del av dem som ger anhörigvård valde aldrig att bli
vårdare. De "befann" sig plötsligt i situationen och fortsatte sedan av kärlek,
trofasthet, religiösa motiv eller moralisk övertygelse. De påfrestningar man
möter som att ens make/maka förändras fysiskt och psykiskt kan sedan vara
svåra att bära. Ansvaret för vårdaren blir ofta tungt både medicinskt och
psykiskt trots den glädje och tillfredsställelse som det innebär att vara
närstå-
endevårdare. Ofta rapporterar närståendevårdare försämrat hälsotillstånd och/
eller oro för ekonomin och framtiden.
Reformera
närståendevården
Om närståendevården skall fungera måste samhällets stöd till
den närstående och den sjuke vara tillräckligt. Annars
riskerar man att efter en tid ha två patienter i stället för en.
Till de viktigaste insatserna hör en väl fungerande avlösning. Den
närstående måste få möjlighet att sköta sina egna angelägenheter både under
en kortare tid, några timmar för att t.ex. gå och handla, gå till tandläkaren,
frisören etc, och under litet längre tid, kanske en vecka med jämna
mellanrum för att kunna återhämta sig efter nätter med brist på sömn. Det är
viktigt att den närstående får möjlighet att kunna träffa vänner och bekanta
utanför familjekretsen så att hon eller han inte står utan nätverk efter ett
dödsfall. För att tillgodose dessa behov hos en anhörig bör avlösning
erbjudas i hemmet av hemtjänsten eller avlastning ske genom växelvård eller
i många fall bådadera.
Att stödja och informera den närstående om sjukdomens art, förlopp och
behandling och om vikten av att också tänka på sig själv och sin egen hälsa
kan vara väl så viktigt som att satsa allt på patienten. Annat stöd kan vara
anhöriggrupper och en tät kontakt mellan distriktssköterskan och den
närstående.
Det finns sedan 1997 en förening, AHR, Anhörigrådet i Sverige, som är ett
viktigt stöd för anhörigvårdarna. I vissa kommuner finns en närstående-
konsulent. Det behövs kontaktpersoner i kommunerna för den som vårdar en
närstående. Ett alternativ till närståendekonsulenterna kan vara den
kommunala äldreombudsman som Folkpartiet har föreslagit skall finnas i alla
kommuner.
För att möjliggöra för anhöriga att ta ett omfattande ansvar för daglig
omsorg om en sjuk närstående, måste anställning som anhörigvårdare
medges från kommunen. Detta skall enligt vår mening vara möjligt även för
närstående som uppnått pensionsåldern. Alternativet med hemvårdsbidrag till
den sjuke bör finnas kvar för dem som föredrar detta.
Det finns undersökningar som visar att denna form av stöd har minskat
under senare år. Av de drygt 191 000 personer som den 31 december 1996
var beviljade social hemhjälp och/eller fick hemtjänst, fick endast cirka
35 000 personer   eller cirka 2 procent   hjälp av särskild objektsanställd
anhörig eller närstående och cirka 3 procent fick ekonomisk ersättning av
kommuner i form av anhörigbidrag eller motsvarande. Vi anser att orsakerna
till att stödet har minskat måste analyseras för att klargöra om orsakerna är
besparingar i kommunerna, brist på information eller att det är en annan form
av stöd som närståendevårdarna önskar.
Ett bättre samhällsstöd till närståendevårdarna skulle förmodligen också
leda till besparingseffekter i  t.ex. sparade vårdplatser på sjukhusen och inom
äldreboende. Några siffror på dessa samhällsekonomiska vinster finns vad vi
vet inte och vi anser därför att en hälsoekonomisk undersökning av
närståendevårdens betydelse borde genomföras.
De korta vårdtiderna inom akutsjukvården och den ökande användningen
av dagkirurgi leder som nämnt också till ökat behov av anhöriginsatser.
En viktig del av sjukvården är en bra uppföljning och kvalitetskontroll av
den vård och den omsorg som ges. Det gäller också närståendevården. Vi
anser det angeläget att socialstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt
metodutveckling av hur en sådan uppföljning inom området sjukvård i
hemmet kan ske med beaktande av de berörda personernas integritet.
Bättre villkor för
hemvården
En närstående som vårdar en svårt sjuk person har sedan den
1 juli 1989 rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Sedan
den 1 juli 1994 har man också rätt att ta ledigt från sitt arbete
upp till 60 dagar. Till personer som vårdar hivsmittad kan
närståendepenning utgå upp till 240 dagar.
Vi har vid upprepade tillfällen framfört att ett första steg mot att underlätta
för närståendevårdarna vore att regeringen tog initiativ till överläggningar
med de båda kommunförbunden för att se över hur ett utökat stöd till dem
som vårdar närstående skall kunna ske. Vi upprepar detta krav här.
Reformförslag som bör tas upp vid överläggningarna är:
- en fortsatt utbyggnad av avlastnings- och växelvård,
- förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade
möjligheter för närstående att anställas,
- en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närståendevårdare
med ersättning från försäkringskassan samt
- en ytterligare förlängd period för dem som vårdar.
Tiden för rätt till ledighet från anställning och för rätt till
ersättning från försäkringskassan för vård av närstående bör
förlängas från nuvarande 60 dagar till 120 dagar.
Kostnaden för närståendepenningen beräknas nästa år, 2000, vara 52
miljoner kronor och år 2001 52 miljoner kronor.
Den framtida finansieringen av den ökade satsningen på närståendevård
som vi här för fram kan ske genom den minskade belastningen på vårdplatser
i landstingen. Som ovan nämnts är de möjliga besparingarna för en utvidgad
närståendevård förmodligen långt större än kostnaderna för närstående-
penningen. Denna fråga bör naturligtvis belysas i de av oss föreslagna
överläggningarna mellan staten och kommunförbunden. Och det handlar inte
bara om ekonomiska vinster. De humanitära vinsterna är väl så viktiga för
dem som önskar vårda släktingar eller andra närstående i hemmet.
Bättre uppföljning
En viktig del av framtidens sjukvård är en bättre uppföljning
och kvalitetskontroll av den vård och omsorg som ges. Vi
anser det angeläget att Socialstyrelsen ägnar stor
uppmärksamhet åt metodutveckling på hur en sådan
uppföljning bäst skall kunna ske inom området sjukvård i
hemmet.
Anslagsframställning
Folkpartiet liberalerna anslår 50 miljoner kronor mer än
regeringen för budgetåret 2000 för att underlätta
närståendevården. Vi hemställer därför att riksdagen skall
anvisa utgiftsområde 10 anslag A 1 Sjukpenning och
rehabilitering m.m. 81 502 036 kronor.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att förlänga rätten till närståendepenning
och den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar
till 120 dagar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning och kvalitetskontroll av närstående-
vården med beaktande av integritetsaspekterna,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en hälsoekonomisk värdering av närstående-
vården, 1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och
staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hem-
sjukvården, 1
5. att riksdagen till utgiftsområde 10 A 1 Sjukpenning och
rehabilitering m.m. för budgetåret 2000 anvisar 50 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 81 502 036 kr.

Stockholm den 30 september 1999
Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Bo Könberg (fp)
1 Yrkandena 2-4 hänvisade till SoU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (10)