Närradio

Motion 1990/91:Kr204 av Charlotte Cederschiöld (m)

av Charlotte Cederschiöld (m)
Förutsättningen för en fungerande demokrati är att
människor kan bilda sig en egen uppfattning i olika frågor.
Därtill krävs en fri och öppen information.
Yttrandefriheten måste upprätthållas. Den kan inte
förbehållas endast informatörer av det skrivna ordet. I ett
modernt samhälle blir det talade ordet ett allt viktigare
informationsmedium. Yttrandefriheten måste därför också
omfatta etermedia. Det krävs konkurrens, mångfald och
valfrihet om informationen skall bli fullständig.
Yttrandefriheten är kärnan i hela debatten om
etermedia. Ändå handlar diskussionen mest om
finansieringen, därtill begränsad till reklamens vara eller
icke vara. Finansiering via reklam är en naturlig och viktig
del för den som driver en radiostation, en TV-station eller
en tidning, som inte finansieras med skattemedel.
Betydelsen av en fri radio kan knappast överskattas. De
i tiden mest närliggande exemplen är de fria
radiostationerna som nått in i Östeuropa och genom sin
information om förhållandena i Västeuropa påverkat den
politiska utvecklingen i demokratisk riktning.
I Sverige är konsumenten beroende av producenten så
länge konkurrenskraftiga alternativ inte tillåts i etern. Om
etermedierna är fria tvingas producenterna att tillgodose
lyssnarnas önskemål.
Så länge endast monopolets röst tillåts göra sig hörd kan
inte utbudet uppfylla målsättningen ''Saklig och opartisk''.
Inte heller kan man tala om ''En vidsträckt yttrande- och
informationsfrihet''.
Ett litet steg mot en friare radio togs i Sverige 1985 när
närradion permanentades -- till ett område inom en radie av
fem kilometer. Fem kilometers yttrandefrihet under
knapphetens kalla stjärna kan aldrig utgöra någon
fullständig konkurrens för monopolradion, men det blev ett
populärt andningshål.
De resursstarka intressena tar över mer av marknaden
på grund av reklamförbudet. Andra styrande regler, som
exempelvis STIM-avgifterna, minskar möjligheterna för
musikföreningarna. Dessa, som en gång populariserade
närradion, har dragit ner sin andel av sändningstiden från 8
procent till 1,4 procent. Arbetarrörelsen och
Arbetsgivareföreningen stärker sin andel. Kyrkorna har
halverat sin andel, medan de politiska partierna fyrdubblat
sin. Särskilt socialdemokraterna, från början motståndare
till närradion, använder den mest av partierna för politisk
opinionsbildning.
Den första närradiosändingen utsändes den 1 januari
1925. 1955 startade P 2. Piratstationen Radio Nord startade
1961 och drog till sig lyssnarna. Därmed påverkade den
utbudet så att P 3 startades 1964.
Regeringsskiftet 1976 ledde till att ideella organisationer
fick rätt att sända närradio. Sveriges radio
omstrukturerades till flera bolag. Varje bolag har en
styrelse med förträdesvis politiker och folkrörelseintressen.
Närradion började sända 1979. Den regleras av
närradiolagen, närradioansvarighetslagen,
närradioförordningen och förordningen om avgifter i
närradio. Tillstånd krävs från närradionämnden.
Sändningar tillåts endast över televerkets radiosändare. I
hälften av alla kommuner kan närradio höras. 2 500
föreningar sänder cirka 210 000 timmar per år. Radien har
förlängts för de flesta sändare till 15-40 kilometer.
Den statliga kontrollmyndigheten närradionämnden
finansieras av sändarna. Det blir allt svårare för mindre
kapitalstarka organisationer att finansiera närradio. Skall
ett brett utbud kunna bestå krävs sannolikt
reklamfinansiering.
I Västeuropa sker en dramatisk utveckling på området.
Först var Italien med 2 000 lokala radiostationer 1983, mot
då 500 i hela Västeuropa. På fem år hade stationerna i hela
Västeuropa ökat till 4 000, i Frankrike från två till 1 600.
Irland har expanderat särskilt från 16 till 800 stationer på
fem år.
Även i Norden kan en kraftig expansion konstateras.
Skillnaderna är dock stora mellan Sverige och övriga
Norden.
I Danmark var frågan om finansieringen av närradion en
hård politisk kamp som moderaterna (KF) vann, i och med
att reklamfinansiering tilläts 1 juni 1988 (med undantag för
alkohol och tobak). Det socialdemokratiska partiet
pressades hårt av fackföreningarna, som ägde 100
radiostationer, att tillåta reklamfinansiering.
Andra intäkter, förutom försäljning av sändningstid, är
Bingo, betalda lyssnarhälsningar, medlemsavgifter med
mera. Sponsring av enskilda program är inte tillåten. Tio
procent av stationens intäkter går till lokalradiofonden som
stöttar ekonomiskt svaga närradiostationer.
1987 tilläts dagstidningar att erhålla egna
sändningstillstånd. Sändningarna skall ha lokal prägel.
Tillstånd innehas av föreningar, aktiebolag, offentliga
institutioner, dagstidningar och lokalpress. 27 danska
dagstidningar är engagerade i närradion. Fackförbunden
beräknas investera 80 miljoner kronor i de 40
närradiostationer de är engagerade i. Reklam får sändas tio
procent av tiden, det vill säga sex minuter per timme.
Danskarna ökar nu sin radiokonsumtion.
Norsk Rikskringkastning (NRK) hade reklam till 1940
då den tyska ockupationsmakten satte stopp. Från att ha
varit ett offentligt serviceorgan under kulturdepartementet
gjordes NRK om till en stiftelse 1988 i hopp om att
effektivitet och självständighet skulle öka och beroendet av
politiska myndigheter minska.
Reklam tillåts i närradion tio procent av sändningstiden.
(Undantag: vissa helgdagar och reklam som vänder sig till
barn). 20 procent av de reklamintäkter som överstiger 16
000 norska kronor per år går till norska Närradionämnden
för att finansiera kapitalsvaga stationer. Lyssnargruppen är
ung. I Oslo lyssnar 61 procent i åldersgruppen 15--34 år på
den populäraste stationen Radio 1.
Ideella organisationer finns med i 59 procent av
stationerna, kommuner i sex procent, näringsdrivande
företag i 12 procent och enskilda sammanslutningar i 30
procent. Många stationer drivs i kommersiellt syfte. Radio
1 till exempel drivs mycket professionellt och tar in 1,6
miljoner norska kronor per månad.
Reklamfinanseringen är en försöksverksamhet som
pågår till 1993. Den nya norska regeringen har aviserat att
den då skall permanentas. De kommersiella stationerna
hyser förhoppningar om att reklamskatten skall sänkas till 5
procent.
Den norska Närradionämnden har färre arbetsuppgifter
och är mindre myndighetsutövande än den svenska.
Organisationerna får sinsemellan enas om
sändningsfrekvens eller fördelning av sändningstid. Lagen
är mindre deltaljerad och kräver endast att sändningen har
huvudsakligen lokalt innehåll.
Närkringkastningsnemnda beviljar sändningstillstånd.
Sändningarna täcker i princip en kommun. Skolor,
föreningar, sammanslutningar, landsomfattande
organisationer, kabelbolag, kommuner och privatpersoner
(till 49 procent av stationen) får tillstånd att driva närradio.
Islands etermonopol upphävdes 1956. Nio stationer har
långstidstillstånd, 34 stationer har tillstånd på kort tid. 34
skolor har tillstånd. I motsats till Danmark, Finland och
Norge finns inga regler som begränsar sändningstiden av
reklam. Reklam skall dock sändas vissa tider och vara klart
avskild från övrigt programinnehåll. Tio procent av
reklamintäkterna går till en kulturfond som stöder inhemsk
radioproduktion. Krav för koncession är att yttrandefrihet
och demokrati beaktas, olika synpunkter i kontroversiella
frågor beaktas, högst tio procent av företaget får vara
utlandsägt och isländskt språk och inländsk kultur skall
värnas.
Finland har två rikskanaler, en tredje togs i drift 1989.
1989 var 36 reklamfinanserade och sex icke kommersiella
privata lokalradiostationer i drift. Cirka hälften ägs av
lokala tidningar. Enskilda personer och aktiebolag, liksom
fackföreningar har rätt att driva lokalradio, som närradion
kallas i Finland, dock ej religiösa organisationer.
Sändningsinnehållet skall ha lokal karaktär och främja
den nationella öppna debatten. 75 procent av
sändningstiden skall vara egenproducerad. Reklam tillåts
under tio procent av den totala sändningstiden och högst 24
minuter av två på varandra följande timmar.
I Helsingfors finns tre kommersiella stationer. Enligt en
undersökning från våren 1989 lyssnar fler Helsingforsbor på
den fria lokalradion än på riksradion.
Radio 1 i Helsingfors sänder dygnet runt över en radie
på 50 kilometer. Egna undersökningar visar 450 000
lyssnare per vecka.
95 procent av alla stationers intäkter kommer från
reklam. Sponsring är tillåten. Här finns ingen reklamskatt i
motsats till i Danmark och Norge. Reklamintäkterna är
ansenliga (1988:120 miljoner mark) och väntas enligt
trafikdepartementet under 90-talet stiga till 150--200 000
mark i fast penningvärde.
Statsrådet i trafikdepartementet beviljar koncession för
fem år. Någon särskild rundradiolag finns inte. Man räknar
med ett underlag av cirka 60 000 människor för lönsamhet.
För närvarande behandlar trafikdepartementet ytterligare
50 ansökningar. Staten ger inget finansiellt stöd till
verksamheten. Många stationer är mycket lönsamma. Få
har slutat på grund av ekonomiska svårigheter.
Konkurrensen är hård i de större städerna.
Övervakningen sköts av en person som använder viss del
av sin arbetstid till detta.
En nordisk jämförelse ger vid handen att den friaste
närradiomarknaden finns i Finland, medan Sverige skiljer
sig markant genom sitt reglerade system. De finansiella
förutsättningarna gynnar konkurrens i Finland, medan den
snarare snedvrids i Sverige. Detta missgynnar
konsumenterna, de svenska lyssnarna.
För att dessa skall få ett förbättrat utbud av kvalitet
krävs att den svenska närradiolagen ses över så att de
möjligheter som finns i övriga Norden öppnas även i vårt
land.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen genomför en översyn
av närradiolagen i syfte att närma villkoren för svensk
närradio till dem som gäller i övriga Norden och då särskilt
i Finland, i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 10 januari 1991

Charlotte Cederschiöld (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Kulturutskottet

Händelser

Inlämning: 1991-01-25 Bordläggning: 1991-02-05 Hänvisning: 1991-02-06

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)