Motioner i Andra Kammaren, N:o 79

Motion 1894:79 Andra kammaren

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

N:o 79.

Af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till
lag angående upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast
egendom på landet.

Sedan Riksdagen genom bifall till min motion om beredande af
lättnader för den mindre bemedlade delen af vårt folk att kunna förvärfva
sjelfständig jordegendom och Kongl. Maj.t genom tillsättandet af en
komité för denna frågas närmare utredning hufvudsakligen biträdt mina
uti samma motion uttalade åsigter, vågar jag, icke alldeles utan hopp
om slutlig framgång, å nyo taga Riksdagens uppmärksamhet i anspråk
för en fråga, som enligt mitt förmenande nära sammanhänger dermed.
Såsom ledamot af ofvanberörda komité har jag kommit till den öfvertygelse,
att inom flera af våra folkrikaste län, hvarest behofvet af lättnader
för erhållande af dylik egendom torde vara störst, icke synnerligen
mycket lärer kunna uträttas för ändamålet genom statens direkta
mellankomst, emedan derstädes hvarken statsdomänerna eller tillgångarna
på odlingsbara utmarker å fritt disponerade hemman relativt äro af
synnerlig betydenhet, och att man derför å sådana orter hufvudsakligen
är hänvisad till att söka för saken intressera och underlätta den enskilda
företagsamheten.

Derest de förändringar uti gällande lagstiftning om hemmansklyfning
och jordafsöndring, som föreslagits, i hufvudsak af statsmakterna

15

Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

skulle gillas och antagas till lag, vågar jag tro, att mycket skull vinnas
för ändamålet genom enskildes initiativ, ehuru visserligen ganska stora
hinder för upplåtelser af jordlägenheter under full eganderätt i större
skala lära komma att förorsakas utaf de inteckningar, hvilka gravera
större delen af Sveriges jord, der den innehafves under eganderätt,
hvarför också näppeligen någon annan åtgärd från statsmakternas sida
i så hög grad synes mig kunna främja tillväxten af den bofasta sjelfegande
befolkningen inom vissa orter som upphäfvandet af fideikommissinstitutionen
i hvad den berör jordbruksfastighet, dels emedan dessa
egendomar i allmänhet häfta i jemförelsevis ringa gäld, dels emedan å
desamma, åtminstone inom mellersta Sverige, mycket ofta förefinnas
högst betydliga odlingsbara utmarker, hvilka förblifvit obrutna kanske
främst i följd af innehafvarnes oförmåga att anskaffa erforderliga rörelsekapital
för de mången gång rent af besvärligt stora gods, de måst bibehålla
alldeles ostyckade.

Jag är fullt förvissad att, om fideikommissjorden öfverginge till
vanlig arfvejord, det icke skulle dröja länge, förr än betydliga delar af
densamma med för brukning till hufvudgårdarne olämpliga lägen o. s. v.
skulle komma att försäljas, och att sådant tillvägagående icke allenast
i hög grad komme att främja befolkningens bofasthet, utan derjemte
för vederbörande fideikommissarier vore vida att föredraga framför att
uti många fall nödgas fortgå på den inslagna vägen och genom skuldsättning
så småningom få institutionen häfd.

Då jag, utom det af mig här ofvan anförda, enligt min tanke
mest talande skälet för fideikommissinstitutionens upphäfvande i hvad
den afser fastigheter å landet, äfven till fullo instämmer i de öfriga
skäl, hvilka för sådan åtgärds vidtagande blifvit anförda uti tillförene
väckta motionen, vågar jag hålla före, att statsmakterna, vida förr än
att fortfarande .hägna om störa jordkomplexers fortvara, böra, så långt sådant
utan våldsamma åtgärder kan ske, underlätta åtkomst af jordegendom
för den stora massan af värt folk genom slitandet af de onaturliga band,
hvilka hålla ifrågavarande gods tillsammans, samt sådan lagstiftning, som
kan förhindra hopandet af huru stora arealer som helst på en hand. Jag
vågar tro, att, derest icke snart dylik lagstiftning kommer emellan, det
icke skall dröja så synnerligen länge, innan de, hvilka egentligen endast
hafva till yrke att placera penningar, skola nödgas nedlägga dessa äfven
uti jordegendom, såsom det för resten redan nu sker i stor skala inom
Amerikas stater, och att, om så blifver fallet, ingen lycklig utveckling
deraf torde följa, derpå gifver i våra dagar Norrland, Irland och, som
det tyckes, snart hela Storbritannien, sorgliga bevis, ehuru visserligen

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

helt andra orsaker inom Storbritannien ofta omöjliggöra åtkomst af sjelfständig
jordegendom.

Må den enskilde genom fabriksanläggningar, kommunikationsleders
åstadkommande, handel m. m. så långt det är förenligt med
statens sanna intressen samla och föröka förmögenhet, men mig synes
jorden böra framför annat skyddas från penning em cinnens allt för vidt
gående spekulationer, emedan i motsatt fall hela folks tillvaro kan blifva
helt beroende af ett fåtals godtycke.

Visserligen kan tyckas, det jordbruksfideikommissens bibehållande
borde utgöra ett kraftigt korrektiv emot spekulation med åtminstone
dessa egendomar, men dels är ju gärdet redan uppgifvet, sedan de
numera få belånas, dels lärer nog staten kunna finna andra och lämpligare
utvägar till förhindrandet af dylik spekulation, än bibehållandet
af en så synnerligen otidsenlig, ofta ur nationalekonomisk, politisk och
social synpunkt skadlig och upprörande orättvis institution som den
ifrågavarande. Man har, då fråga tillförene väckts om fideikommissinstitutionens
upphäfvande, städse såsom skäl emot vidtagandet af en
sådan åtgärd främst anfört den vördnad, som allt fortfarande bör egnas
afiidnes yttersta vilja, och deremot lärer väl intet vara att invända, för
så vidt de bestämmelser, hvilka derigenom kunna vara gjorda, främja
statens välförstådda intressen samt icke lägga hinder i vägen för sådan
utveckling, som man icke ostraffad kan eller bör förhindra, men dels
lägger just ifrågavarande institution högst beaktansvärda hinder för
sådan utveckling, särskildt inom de orter, hvarest densammas främjande
är af största vigt, dels har ju staten här, likasom uti så synnerligen
många andra fall, i fråga om afiidnes förordnanden genom den skuldsättning
af fideikommiss, som allt sedan år 1810 varit tillåten, handlat
så fullkomligt i strid med alla eller åtminstone nära nog alla fideikommissförordnanden,
att man knappast har skäl vidare så synneligen orda
om dessas helighållande. Det har äfven anförts, att ordnandet af de
rättsförhållanden, som skulle uppstå i omedelbart sammanhang med
fideikommissrättens upphörande, skulle möta oöfvervinneliga svårigheter,
och vågar jag emot sådana åsigter ifrågasätta, om förhållandena verkligen
kunna vara sådana inom just vårt land, då flera andra folk, hvilkas
kultur och rättskänsla icke varit vår underlägsen, hvarken funnit så
synnerligen stora svårigheter emot institutionens afskaffande eller dragit
sig för att åsidosätta vederbörande fideikommisstiftares vilja, då statens
väl och medmenniskors bästa derigenom främjades.

Att jordbruksBdeikommissen ega synnerligen betydligt omfång,
särskildt inom åtskilliga ganska tätt befolkade län, inom hvilka bere -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 79.

17

dandet af tillfällen att förvärfva sjelfständiga fastigheter för mindre bemedlade
, otvifvelaktigt skulle visa sig mest välsignelsebringande, framgår
bäst deraf, att inom Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands,
Stockholms, Upsala, Örebro och Vestmanlands län dessa
fideikommiss intaga nära nog 10 procent af den privata jorden efter
hemmantal räknadt, deraf inom Malmöhus län omkring 14, inom Kristianstads
omkring 10, inom Södermanlands omkring 16 samt inom Stockholms
omkring 13 procent. Något så när exakta uppgifter om jordfideikommissens
arealer har jag icke lyckats erhålla.

Då jag sålunda icke allenast anser, det fideikommissinstitutionen
i hvad den berör fast egendom oftast verkar skadligt ur social, politisk
och nationalekonomisk synpunkt, utan, hvad värre är, att den i fråga
om jordbruksfastigheter verkar synnerligen hämmande för vårt lands
sunda utveckling genom främjandet af den sjelfegande befolkningens
ökning å landsbygden, särskilt inom de orter, hvarest sådan ökning är
mest af behofvet påkallad, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående
familjefideikommisstiftelser i fäst egendom på
landet upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,
som för ordnande af rättsförhållandena
vid sista innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 25 januari 1894.

o

E. Åkerlund.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 17 Raft.

3