Motioner i Andra Kammaren, N:o 223

Motion 1890:223 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

1

N:o 223.

Af herr Y. WittrOCk, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om lagstiftningsåtgärder för hämmande af utbredningen i
vårt land af de svårare ogräsväxterna.

Vid sistlidne års riksdag väckie undertecknad i Andra Kammaren
en motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående vidtagande af åtgärder
för hämmande af utbredningen af svårare åkerogräs från jernvägarnes
områden. Denna motion blef af kammaren afslagen, bland annat, af den
anledning, att den ansågs taga den vigliga ogräsfrågan i för trång omfattning.
Efter. att hafva ytterligare sökt göra mig underkunnig om,
Indika åtgärder i lagstiftningsväg under de senaste åren vidtagits till utrotande
af åkerogräs uti derå af Europas förnämsta kulturländer, samt
efter att. hafva rådfört mig med praktiske och på detta område särskilt
sakkunnige män i vårt land, har jag ansett mig handla i det svenska
landtbrukets vältörstådda intresse, då jag nu å nyo väcker en motion i
frågan, men dervid tager denna uti betydligt vidare omfattning än förra
gången.

Att ogräs ofta förekommer på våra odlade fält torde vara bekant
för hvar och en. Deremot torde det, ej vara lika allmänt kändt, i hvilken
mängd åkerogräsen i många delar af vårt land uppträda. Sedan flera
år tillbaka har jag under mina botaniska resor i Sverige särskildt, lagt
märke till, huru det på olika orter förhåller sig med våra växande sädesgrödors
och fodervallars renhet eller orenhet med hänsyn till åkerogräs.
Dervid _ har jag funnit, att, under det att fälten mångenstädes visat sig
synnerligen välskötta och rena, de på talrika andra ställen varit i mycket
Bill. till Biksd. Vrot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 43 Höft 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

hög grad förorenade af *■ ogräs. P Så,''för''att nämna några exempel från
olika delar af vårt land, mångenstädes i Upland, i södra Dalsland, nordvestra
Skåne och södra! Gotland. Men i stället för att ytterligare framhålla
de vittnesbörd, som mina egna iakttagelser härutinnan skulle kunna
lemna, anser jag mig här hellre böra framlägga uttalanden i frågan, som
på sista tiden gjorts af andra — och dessa i hög grad omdömesgilla —
personer.

Synnerligen upplysande är en uppsats, som förekommer i »Tidskrift
för Landtmän», utgifven af H. tVinberg och N. Engström uti häftena 4
och 5 för innevarande år.; Uppsatsen har till titel »Våra sädesgrödors
renhet» och är författad af professor Jakob Eriksson. Hvad författaren
strax i början af denna uppsats yttrar, anser jag vara till den grad upplysande,
att det fort]enar att här ordagrant citeras. Författaren säger:

»Vid de resor jag under de senare åren företagit till olika orter
inom vårt land för att inspektera frökontrollanstalter eller af annan anledning,
har jag ej kunnat undgå att lägga märke till den mängd af ogräs,
som mångenstädes förekommer i sädes- så väl som andra åkrar. Ett
bland dessa reseintryck vill jag här särskildt framhålla, ett intryck, liemtadt
från en af våra nordliga provinser, Jemtland. Från den jern- och
landsväg, jag inom denna provins befor de första dagarne af juli detta
år (1889), var jag renl af förvånad öfver de passerade åkrarnes och vallarnes
ogräshalt. Man såg dessa bemängda med ett stort antal svåra
ogräs, sådana som hästhof (Tussilago farfara), baldersbrå (Mafrikaria inodora),
penningegräs (Thlaspi arvense), lommegräs (Capsella kursa pastoris),
dybränna (Arabis suecica), smällört (Silene infläta), andra att förtiga,
ofta till den ytterliga grad, att man kunde känna sig frestad att fråga,
om ej dessa växter här verkligen voro föremål för odling. Ån större
vardt dock min förvåning, då jag af eu så pålitlig sagesman som den
nitiske och intresserade föreståndaren för landtmannaskolan och frökon1
rollanstalten i Ope, direktören J. F. Broman, en person, som genom årliga
vidsträckta resor uti agronomiskt syfte inom Jemtland förvärfvat sig
noggrann kännedom om landtbruksförhållandena inom provinsen, erfor,
att- hvad jag under min korta resa iakttagit beklagligtvis ej utgjorde undantag,
utan tvärt om vore att anse såsom en för hela Jemtland gällande
regel. Ja, ogräsens utbredning sades blifva för hvarje år, som gick,
värre. Och då jag vändt mig till väl underrättade personer inom andra
delar åt landet, har jag erhållit upplysningar, som vittna derom, att tillståndet
i deras bygder är, om ej lika svårt, som det nyss beskrifna uti
Jemtland, så dock oftast allt annat än godt. Sålunda skrifver till mig
föreståndaren för frökontrollanstalten i Gefle, direktör A. Westman, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

3

åkrarne inom Gestrikland »i allmänhet ej äro så ogräsfria som önskligt
vore» samt att »lapdtbrukaren har med afseende härpå mycket att förebrå
sig, ty han gör icke allt hvad på honom beror, hvarken för att hindra
ogräsens inträngande eller att bekämpa desamma, sedan de väl fatt insteg».
Från Jönköping upplyser dervarande frökontrollant, D:r C. O. von
Porat, att »i afseende på frihet från ogräs stå länets åkrar mycket lågt
på skalan» samt att »undantag till det bättre gorå blott några större herrgårdar,
af hvilka dock endast ett fåtal finnes inom länet.»

Uti en artikel med titeln »Ogräs» i »Landtbruks-Tidskrift, på uppdrag
af Gefleborgs och Kopparbergs läns hushållningssällskap utgifven
af H. Jtdin-Dana/eif», årgången 1889, n:o 3, uttalar sig författaren (»H.
J.-Dft») på följande sätt: »Då förhållandet ovedersägligen är, att sädes åkrarne

i sydligare delarne af landet, såsom i Skåne och kanske ej mindre
i Mälaretr akter na äro vida mer uppfylda af ogräs än t. ex. här uppe
i Gestrikland, Helsingland och Dalarne, visar detta ej, att vi här sköta
vår jord bättre än uppländingar, södermanländingar och skåningar, Titan
det vittnar snarare om, att vår jord är mer mager och kärf: lindorna,
som ju häruppe äro i högsta grad uppfylda af ogräs af allehanda slug, visa
tillfyllest, huru litet vi göra för att halla våra fält rena."

Ett kraftigt uttalande i samma rigtning finna vi uti ett anförande
af godsegaren T. Lybeck från Östergötland, infördt i »Kong! Landtbruksakademiens
Handlingar och Tidskrift», 1889, käft, 3. Det lyder så här:
»Om vi i vissa grenar af landthushållningen kunna glädja oss åt framsteg
och gjorda förbättringar, så tror jag vi måste erkänna, att då fråga
blir om åkerjordens renhållning ifrån ogräs, vi ingalunda förtjena beröm,
utan snarare en plats i skamvrån, ty hafva vi i denna sak icke gått baklänges,
framåt har det visserligen icke burit.»

Ett exempel på huru oerhördt formrik ogräsfloran kan uppträda på
våra åkerfält lemnar oss en uppgift af föreståndaren för Hallands läns
frökontrollstation, direktör Aug. Lytthens i afhandlingen »Om svenska ogräs»,
der han på sid. 95 omtalar, att han år 1883 upptecknade ogräsarterna
på en åkerareal åt omkring i/2 hektars vidd och dervid fann, att på detta
lilla fält voro samtidigt representerade ej mindre än 67 särskilda ogräsarter.

Huru rik på ogräsfrön vår åkerjord sannolikt mångenstädes är, framgår
af följande, åt godsegaren T. Lybeck gjorda experiment, hvilket med
följande ord beskrifves i det ofvan omnämnda anförandet: »För att få ett
ungefärligt begrepp om, huru mycket ogräs som finnes i vanlig åkerjord
och gödsel, inlade jag uti eu vanlig drifbänk först en bädd jord, så fint
som möjligt fördelad, lade derefter glasfönster öfver och tvingade derige -

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

nom ogräset till groning, hvarefter det förstördes; detta upprepades fem
gånger, hvarvid jorden mellan hvarje gång omrördes, så att nya lager
kommo d ytan; först efter femte gången syntes ogräset så reduceradt, att
jorden i det närmaste kunde anses vara ren; nu inblandades i jorden ett
parlass färsk kreatursspillning, hvarefter fönstren pålades, och inom fjorton
dagar blef bädden åter öfverväxt af ogräs, som borttogs, och blef äfven
detta förnyadt. fem gånger, innan motsvarande minskning i ogräset
inträffade.»

_ En iakttagelse, som går i samma rigtning har jag varit i tillfälle
att sjelf göra å den Vetenskapsakademien tillhöriga egendomen Bergiilund
(f. d. Haga Frescati). Då denna hösten 1885 tillträddes af Vetenskapsakademien,
var den å densamma växande grödan i hög grad förorenad
af allehanda slags ogräs, ja, på vissa fält till den grad, att skörden
ej kunde med fördel tillvaratagas utan af förutvarande innehafvaren åt
egendomen väl nedmejades, men qvarlemnades på fältet, der den sedermera
måste uppbrännas. Ett stycke af ifrågavarande fält låg under sistlidna
år i träde för att omgestaltas till trädgård, och blef det då nödvändigt
att ej mindre än fyra särskilda gånger låta nedslå den uppspirande
rika ogrässkörden (hufvudsakligen bestående af åkersenap), och
detta ehuru under de fyra år egendomen varit Vetenskapsakademiens tillhörighet
väl knappast ett ogräsfrö tillåtits komma till mognad på ifrågavarande
åkerstycke.

Af ofvanstående kan den slutsats dragas, att vår åkerjord, åtminstone
somligstädes, är rent af impregnerad med ogräsfrön, som blott
vänta på gynsamt tillfälle, för att utveckla sig till med våra kulturväxter
konkurrerande ogräsplantor.

Huru betydlig och mångfaldig den skada är, som åkerogräsen
åstadkomma, torde väl sällan ens af den praktiske jordbrukaren till fullo
inses. Särdeles upplysande i detta hänseende äro en del försök med åtskilliga
kulturväxter, hvilka åren 1883 och 1884 utfördes af Professor E.
Wollny i Munchen (Forschungen auf dem Gebiete der Agricultur-Physik
1884) på sådant sätt, att den ena försöksrutan af hvarje för ändamålet
odlad växtart rensades från ogräs, den andra deremot lemnades orensad.
Det visade sig härvid, att ogräsen i hög grad nedsatte de odlade växternas
produktionsförmåga så väl i afseende på qvalitet som qvantitet,
och detta mera i samma mån, som den odlade växt, med hvilken de lefde
tillsammans, hade egenskapen att i begynnelsen utveckla sig långsamt.
Redan hos ärterna, hvilka ju utveckla sig synnerligen hastigt och derför
också i betydlig mån undertrycka ogräsen, visade sig en beaktansvärd
skilnad. Under det att skörden (år 1884) å den rensacte rutan vägde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

5

608 gram, vägde deri å den orensade endast 487. Glest sådd vårråg led

i så hög grad, att då på den rensade rutan skördades 528 gram säd,

erhöllos på den orensade blott 108 gram. Af potatis erhölls (1884) å den
rensade rutan 14,290 gram, och på den orensade mindre än hälften, eller
6,570 gram. Allra mest ledo sockerbetorna, i det att de på den orensade
rutan så fullständigt förqväfdes af ogräset, att skörden (1884) gaf blott

22 gram, under det att den å den rensade uppgick till icke mindre än

20,100. Såsom orsaker till denna skördens stora minskning genom ogräset
framhåller Wollny — jemte den allbekanta, att ogräsplantorna förbruka
ej litet af de näringsämnen i jorden, som äro afsedda för de odlade
växterna — att ogräsen beröfva de odlade växterna så väl ljus och värme
som ock fuktighet. Af Wollny under tiden från den 27 juni till den 3
juli sex gånger dagligen gjorda iakttagelser visade, att jordtemperaturen
vid 10 centimeters djup var i medeltal 2° Cels. lägre å orensad ruta än
å rensad; och likaså fann Wollny, att jordens vattenhalt var i medeltal
2,4 vigtprocent lägre å orensad ruta än å rensad. Ogräsens skuldregister
är dock ej härmed fullskrifvet. Yi må blott erinra oss, att eu
del ogräs väsentligen bidrager till farliga va tsjukdomars spridning, andra
uppträda såsom ödeläggande snyltgäster på odlade växter, andra åter göra
kreatursfodret mindre helsosamt eller till och med giftigt, och alla bidraga
de till att försvära och fördyra jordens bearbetning och skördens tillvaratagande.

Af allt detta torde framgå, att ogräsen äro att räkna till det nutida
landtbrukets allra svåraste fiender, och att kraftigare och mera omfattande
åtgärder än hittills äro behöfliga för att få bugt med dessa fiender.

Särskildt värdt att beakta är, att en del af våra ogräs äro af naturen
utrustade med synnerligen ändamålsenliga spridningsinrättningar, i
det att deras frön (eller rättare frukter) äro försedda med flygapparater,
med hjelp af hvilka de af vinden kunna föras från den plats, der de alstrats,
till snart sagdt huru aflägsna ställen som helst. Då till dessa höra
flera af våra svåraste och på samma gång allmännaste ogräsarter — sådana
som åkertisteln (Cirsium arvense), åker-mjölktisteln (Sonchus arvensis)
och maskrosen (Taraxacum officinale) — är det lätt att inse hvilken
stor skada som föranledes deraf, att dessa växter ostördt fä blomma och
sätta moget frö på åkerfälten och andra platser. Det blir härigenom
omöjligt äfven för den mest omsorgsfulle landtman, att skydda sina odlingar
för ogräs, då nya mängder af ogräsfrön på nu antydda sätt årligen
regnar ned öfver hans fält. Att en oförrätt af känbart slag härigenom
tillfogas särskildt den omsorgsfulle landtmannen, som gör allt hvad

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

på honom ankommer för att hålla sina tegar fria från ogräs, låter sig väl
ej bestridas.

Någon skulle måhända kunna föreställa sig, att den utveckling
i ller måhända rättare, omgestaltning, uti hvilken vårt jordbruk för närvarande
är stadt, skulle vara af natur att medföra en förminskning af
åkerogräset utan något ingripande från vare sig statens eller andra myndigheters
sida. Den med saken förtrogne vet dock att så, dess värre,
icke är förhållandet. Det ogräsens tilltagande, som på senare tiden mångenstädes
iakttagits, står tvärt om helt visst i sammanhang med det sätt,
hvarpå det moderna landtbruket är ordnadt; framför allt dermed att trädesbruket
nu mer och mer inskränkes utan att på samma gång nya försigtighet
»åtgärder vidtagas, för att motarbeta den ökade trefnad för ogräsen,
som blifver en nödvändig följd af trädets inskränkande.

Om vi nu tillse, huru andra europeiska länder, i Indika jordbruk
är eu af hufvudnäringarne, fattat den frågan, huru vida staten bör genom
lagstiftningsåtgärder stödja sträfvandena att hämma åkerogräsens spridning
eller icke, så skola vi finna, att i de flesta af Europas kulturländer,
regering och folkrepresentation tagit ogräsfrågan i sin hand. I Skottland,
landtbrukets mönsterland, finnes sedan gammalt en lag, som förklarar
hvar och en för »förädare, som förgiftar Konungens land med ogräs».
I England är hvarje jordinnehafvare vid vite skyldig att utrota all åkertistel
på sitt jordområde. T åtskilliga af tyska, kejsardömets länder och
landsdelar finnas ogräslagar; så uti Braunschweig, Bremen, Hannover,
Sachsen-Koburg-Gotha m. fl. Uti bil. I meddelas texten till den uli
Braunschweig år 1888 utfärdade lagen, beträffande utrotning af åkertistel,
hvilken, såsom man finner, hänvisar till en förut befintlig lag mot klöfversnärja.
I de flesta af de österrikiska länderna hafva lagar mot ogräs under
de senasta årtiondena blifvit antagna; så i Böhmen, Krain, Mähren, nedre
Österrike och Steiermark. Texten till ogräslagen för sistnämnda land
meddelas i bil. II. Denna är rigtad ej blott mot åkerogräs i detta
ords vanliga mening utan den likställer med dessa trenne buskarter —
berberis (Berberis vulgaris), brakved (Rhamnus frangula) och vägtorn
(Rh. catharticus) på den grund att de gifva näring och ökad spridning
åt farliga rosrsvampar, som angripa hvetet och andra sädesslag. I
Belgien utkom för tre år sedan ett »reglemente beträffande utrotande och
förstörande af växter, skadliga för odlingarne», hvilket, meddelas i bilagan
III. Den yngsta af mig bekanta ogräslagen är den i Frankrike af senaten
och deputeradekammaren antagna samt af presidenten den 24 december
1888 utfärdade »lagen beträffande förstörande af insekter, krypto -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

7

gamer eller andra växter, skadliga för landtbruket». I bil. IV meddelas
för jemförelsens skull texten äfven till denna lag.

Göra vi oss reda för till liv il ka'' särskilda mål de nu omt dåde ogräslag
rne syfta, finna vi, att de nästan alla i främsta rummet gå ut på att
utrota eller åtminstone hämma utbredningen af åkertisteln; och obestridligt
torde också vara, att denna växt är (genom sina rotskott) en af de
allra besvärligaste och (genom sina flygfrukter) en af de farligaste af alla
europeiska ogräsväxter. En annan växt, mot hvilken lagstiftningen allmänt
och med allt skäl vänder sig, är klöfversnärjan (Cuscuta trifolii),
hvilken hittills lyckligtvis icke spelat en så stor rol hos oss som utomlands.
Äfven berberisbusken finnes i flera länders lagstiftning särskildt
ihågkommen för dess samband med sädesrost-sjukdomen. I vissa länders
lagar är saken till väsentlig del lagd i händerna dels på de embetsmål!,
som motsvara våra laridshöfdingar, och dels på åkerbruksministern; så i
Frankrike och Belgien, hvilket sistnämnda lands lag måhända är den,
som åtminstone i åtskilliga delar närmast skulle kunna passa för våra
förhållanden.

Då vi af det ofvanstående finna, att i de flesta af Europas såsom
åkerbruksidkande mest framstående länder statsmagterna ansett det vara
sin pligt att taga ogräsfrågan om hand, och då vi besinna, hvilken stor
skada ogräsväxterna årligen tillfoga vårt lands förnämsta näring, så synas
goda skal vara för handen för att taga i allvarligt öfvervägande, huruvida
icke äfven vårt land bör följa de nämnda kulturländernas exempel
och genom lagstiftningsåtgärder söka verka för de svåraste ogräsväxternas
utrotning eller åtminstone för hämmande af deras tilltagande utbredning.
Att en sådan tanke börjat vinna insteg äfven hos rent praktiske landtman
framgår bland annat deraf, att »Skaraborgs läns förenade landtbruksklubbars
utskott» efter en förlidet års höst förd diskussion öfver ämnet
besluta uttala sig för »önskvärdheten af lagligt skydd mot spridandet af
svårare ogräsfrön». Den ofvan citerade författaren i »Tidskrift för landtmän»
gör också ett uttalande som går i samma rigtning. Han säger
nemligen på sid. 21: »Jag antager, atr det ej kommer att dröja länge
förr än frågan om eu lagstiftning mot ogräs åter kommer att hos oss
bringas på tal, och att det endast är att anse som eu tidsfråga, när denna
sak under den form, som kan befinnas vara den efter våra natur- och
kommunala förhållanden mest lämpliga, varder af representationen och
regeringen omfattad och tagen om hand såsom en statens angelägenhet.»

På grund af hvad jag ofvan haft äran anföra vågar jag vördsamt
föreslå,

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t
anhålla, det Kong! Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huru vida icke ändamålse [iligt vore att genom
lagstiftningsåtgärder söka hämma utbredningen af de
svåraste ogräsväxterna i vårt land.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles vördsamt.

Stockholm den 24 mars 1890.

Vext Wittrock.

Öfversättning.

Bil. I.

Lag beträffande utrotning af åkertistel, gifven Dresden den 29
november 1888.

Vi Al/n ’echt, med Guds nåde, prins af Preussen etc., regent öfver
hertu/dörnet, Braunschweif/, låta efter landtdagens inhemtade beslut och råd
utgå följande lag emot faran för utbredning af åkertistel.

§ 1. Åkertisteln skall utrotas på åkrar, åkerrenar, vägar, ängar,
betesmarker, öde platser, skogsbryn, jern vägsbankar, flodstränder och diken.

§ 2. För så vidt det handlar om jord, som icke befinner sig i
enskild ego och som icke brukas af enskilde, tillhör det golistj en stom änne • i
att träffa de för utförandet af denna lag erforderliga anordningarne.

§ 3. I öfrigt åligger förpligtelse!! att utrota åkertisteln utan vidare
hvarje egare eller arrendator af jord, och anförtros öfvervakandet af utförandet
af denna lag beträffande nu nämnda jord åt de kommissioner,
som i enlighet med lagen af den 25 juni 1879 handhafva utrotandet af
klöfversnärjan. Dessa kommissioner hafva att tid efter annan taga nu
nämnda slag af jord i ögonsigte och att uppfordra försumlige att inom
utsatt tid utrota åkertisteln.

§ 4. Den, som bryter mot bestämmelserna i denna lag, och särskddt-
den, som icke efterkommer anordningarne af lokalpolisen eller ofvannämnda
kommi-sion, straffas med böter af ända till 30 mark (omkring
27 kronor) och i händelse af bristande tillgång med ända till 7 dagars
fängelse. Dessutom hafva de försumlige att vidkännas att utrotande af
åkertisteln verkställes på deras bekostnad af lokalpolisen och att. kostnaderna
derför indrifvas på exekutiv väg.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223,

9

Alle vederbörande hafva sig härefter att rätta.

Detta hafva vi egenhändigt underskrifvit och med värt hertigliga
geheime-kansli-sigill besegla låtit.

Dresden den 29 november 1888.

ALBRECHT, prins af Preussen.

(L. S.)

Grefve Görtz-Wrisberg. Wirk. Otto. Hartwieg.

Öfversättning.

Bil. II.

Lag af den 9 januari 1882, gällande för hertigdömet Steiermark
beträffande utrotande af klöfver snär ja, åkertistel, berberis- och brakvedsbuskarne.

På framställning af mitt hertigdöme Steiermarks landtdag utfärdar
jag följande förordning.

§ 1. Klöfversnärja (Cuscuta trifolii Babingt.) skall utrotas med
alla tjenliga medel på åkrar af alla slag, liksom äfven på ängar, betesmarker,
åkerrenar, vägkanter, jernbanvaltar och andra marker af egarne
eller, i fall af utarrendering, af arrendatorerne utaf dessa marker. Desslikes
åligger alla jordegare och arrendatorer den förpligtelsen, att med
alla tjenliga medel ''utrota åkertisteln (Cirsium arvense L.) liksom äfven
att utrota berberisbusken (Berberis vulgaris L.) samt. brakveds- t ch vägtornsbuskarne
(Rhamnus frangula L. och Rh. catharticus L.) på åkerrenar
samt på andra ställen på ända till 100 meters afstånd från gränsen af
sädesfälten.

§ 2. Om de i § 1 till utrotning påbjudna växterna — särskilt klöfversnärjan
i blomnings- eller fruktmogningstillstånd samt åkertisteln uti
grupper eller på hela åkerfält i samma tillstånd — finnas på marker
hvilka som helst, eller berberis- och rhamnus-buskarne anträffas på åkerrenar
eller hvar som helst i närheten af åkerfält, så har kommuntöreståndaien
skyldighet att föranstalta att dessa växter genast borttagas, för
bvilket ändamål egaren eller arrendatorn bör uppfordras att inom utsatt
tid företaga det i § 1 föreskrifna utrotandet; i motsatt fall företages detta
på egarens eller arrendatorns bekostnad, och de sålunda uppfordrade bestraffas
dessutom med ett till kommunens fattigvård fallande bötesbelopp
af ända till 10 floriner (omkring 15 kronor) eller i händelse af bristande
betalning med fängelse i ända till 48 timmar.

Bill. till Biksd Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 43 Käft.

2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223.

§ 3. Det åligger polistjenstemännen att vaka deröfver, att bestämmelserna
i denna lag noga efterlelvas inom kommunerna, tillhörande hvars
och ens distrikt.

§ 4. Straffutslaget skall delgifvas vederbörande antingen skriftligen
mot qvitto eller muntligen i kommunens kansli uti 2 vittnens närvaro.
I senare fallet skall delgifvandet samt dagen, då detta egde rum,
intygas af vittnena på straffutslaget.

§ 5. Vad emot kommunföreståndarens straffutslag går till polistjenstemännen
och bör detta vad skriftligen eller muntligen ske hos kommunföreståndaren
inom 14 dagar efter straffutslagets delgifvande. Emot
två lika lydande utslag kan intet vidare vad ega rum.

§ 6. Åkerbruks- och civilministrarne hafva i uppdrag att bringa
denna lag i verkställighet.

Wien den 9 januari 1882.

FRANZ JOSEPH.

Taafe. Fallenhayn.

Öfversättning.''"''.

Bil. III.

Reglemente beträffande utrotning och förstöring af växter, skadliga
för odlingarne.

Leopold II, Belgiernas konung, till alla närvarande och kommande,
vår helsning.

Med hänsyn tagen till landtlagen (code rural) och särskild! dess
12:te artikels lista §, som är af följande lydelse: »De åtgärder som böra
vidtagas vare sig för bortplockning och förstöring af insekter, eller för
utrotning och förstöring af skadliga växter, bestämmas genom kungliga
beslut»;

med hänsyn tagen till de råd som blifvit gifna af den särskilda
kommissionen för undersökande af medlen att förstöra insekter och växter,
skadliga för odlingarne;

på framställning af vår minister för åkerbruk, industri och allmänna
arbeten

hafva vi beslutat och fastställa härmed:

Art. 1. Provinsernas guvernörer föreskrifva de åtgärder, som äro
nödiga för förstörande af tistlar och bestämma de tidpunkter, vid hvilka
man bör verkställa dessa åtgärder.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223. 11

Art. 2. Ministern för åkerbruk, industri och allmänna arbeten
vidtager de anordningar, som äro nödiga för att hejda eller förekomma de
skador, som kunna tillfogas odlingarne genom andra växter än tistel, då
han förvissat sig om, att dessa skador äro af allvarlig art.

Art. 3. Åtgärder, som föreskrifvas till verkställighet enligt art,
1 och 2 äro bindande för alla arrendatorer, egare, hyresgäster, nyttjanderätt.
sinnehafvare eller andra innehafvare å de områden, som de eg a, odla
eller nyttja.

Art. 4. Staten, provinserna, kommunen, liksom äfven allmänna
eller enskilda inrättningar, äro underkastade samma förpligtelser, hvad
beträffar de områden, som ej äro odlade, skogarne, kanterna af vägar,
jernbanor, vattengrafvar, kanaler eller spårvägar, som tillhöra dem.

Art. 5. Vid underlåtenhet af vederbörande att inom den bestämda
tiden vidtaga de åtgärder, som blifvit påbjudna af guvernementsstyrelsen,
utföras dessa, efter order af borgmästaren, genom tjenstemännen på de
tredskandes bekostnad, och detta förutom de böter, som äro bestämda i
art, 7 af detta reglemente. Kostnaderna för åtgärderna indrifvas i
förekommande “fall af de lokala myndigheterna på samma sätt som
skatterna.

Art. 6. Kommunernas fältvaktare (gardes champétres) äro uti
det område, för hvilket de äro beedigade, skyldige att, i samverkan med
polisen, påakta och anmäla förseelser mot detta reglemente. Skogvaktare
äro likaledes bemyndigade att, äfven hvad beträffar fälten, anmäla
sådana förseelser.

Art. 7. Förseelser mot ofvanstående bestämmelser straffas med
böter af 5 till 15 francs (omkring 3,50 till 10,5 0 kronor). Förekomma
förmildrande omständigheter, kunna böterna nedsättas, men i ingen händelse
till mindre än 1 franc (omkring 70 öre).

Art. 8. Vår minister för åkerbruk, industri och allmänna arbeten
eger att draga omsorg om verkställigheten af denna lag.

Gifven i Bruxelles den 2 maj 1887.

LEOPOLD.

På uppdrag af konungen:

Ministern för åkerbruk, industri och allmänna arbeten,

Riddaren de Moreau.

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 22,3.

Öfversättning.

Bil. IV.

Lag beträffande förstöring af insekter, kryptogamer eller andra
växter, skadliga för landtbruket.

Senaten och deputeradekammaren hafva antagit, republikens president
kungör den lag, hvars innehåll följer:

Art. 1. Prefekterna föreskrifva de mått och steg, som äro nödiga
för att inskränka eller förekomma skador, förorsakade landtbruket af insekter,
kryptogamer eller andra skadliga växter, då dessa skador visa
sig i ett eller eller flera departement eller endast i en eller flera kommuner
och antaga eller synas kunna antaga en farlig karakter. Beslutet
af prefekten må icke fattas utan hörande af departementets generalråd,
så vidt ej fråga är om brådskande och tillfälliga åtgärder. Han skall
bestämma tidpunkten, vid hvilken man skall skrida till verkställande af
åtgärderna, de ställen, hvarest dessa skola vidtagas, samt de särskilda
förfaringssätt, som skola användas. Han har dock ej rätt att sätta några
åtgärder i verket förr än efter gillande af åkerbruksministern, som rådför
sig beträffande dessa med en genom dekret tillsatt teknisk kommission.

Art. 2. Egarne, arrendatorerne, landtbönderne, hälftenbrukarne,
liksom äfven de, som hafva blott nyttjanderätt, äro skyldige att på de
områden, som de ega och odla eller som de hafva rätt att nyttja, verkställa
de åtgärder, som blifvit föreskrifna i prefektens beslut. De äro skyldige
att hålla sina områden tillgängliga för statens ombud, för att möjliggöra
undersökningar eller förstörandet.

Art. 3. I händelse af verkställighetsunderlåtenhet uppsättes en
embetsberättelse af mären, hans biträde, gendarmeriofficeren, poliskommissarien,
skogvaktaren eller fältvaktaren och den tredskande stämmes inför
fredsdomaren. Stämningen skall ske medelst rekommenderädt bref eller
genom fältvaktaren. Parterna kunna förlikas genom frivillig öfverenskommelse
eller genom ett utslag af fredsdomaren. Det anstånd, som
bestämmes i artikeln 146 af kriminallagen, skall medgifvas. Fredsdomaren
skall kunna besluta om provisorisk verkställighet af sitt utslag, oaktadt
vädjande sker och före inregistreringen.

Art. 4. Vid underlåtande af verkställighet inom den anståndstid
som blifvit lernnad i utslaget, sättes detta i verket på tjensteväg genom
märens eller poliskommissariens försorg och på den tredskandes bekostnad.
Indrifvandet af sålunda uppkomna kostnader verkställes af uppbörds -

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 223,

mannen, i kraft af exekutorial, utfärdade af prefekten, i öfverensstämmelse
med de regler, som följas i afseende på de omedelbara skatterna.

Art. 5. Förbrytelser mot bestämmelserna i art. 1 och 2 af denna
lag straffas med en plikt af 6 till 15 francs. Plikten fördubblas och fängelsestraff
af högst 5 dagar kan åläggas, om förbrytelsen upprepas.

Art. 6. Art. 463 af strafflagen är tillämplig på förbrytelser i

denna lag.

Art. 7. Lagen af den 28 ventose år IV är afskaffad. Bibehållna
äro alla bestämmelser i lagarne angående förstöring af vinlusen (Phylloxera)
och doriphoran.

Art. 8. Denna lag har giltighet äfven för departementen i

Algier.

Gifven i Paris den 24 december 1888.

Viette,

Ä kerbruksminister.

CARNOT.

Bih. till RiTcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 43 Häft.

3