Motioner i Andra Kammaren, N:o 192

Motion 1891:192 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

1

N:o 192.

Ank. till ltiksd. kansli den 11 maj 1891, kl. 10 f. m.

Af herr A. Hedin, om ändring af 12 § regeringsformen.

Regeringsformens § 12 säger, att »Konungen eger att i af handlingar
och förbund med främmande makter ingå».

Utan tvifvel har grundlagsstiftaren afsett, att, då denna paragraf ju
icke kan omintetgöra hvad andra grundlagsbud stadga om Riksdagens
rättigheter, Konungens ifrågavarande befogenhet ej finge i sådana fall
utöfvas annat än med förbehåll af representationens konstitutionella rätt.
Men hur föga denna sjelfklara princip blifvit aktad, derå äro exemplen
många: jag skall här blott erinra om, att Kong! Maj:t, utan att hafva
inhemta! Riksdagens samtycke, ''lät den i början af 1865 med Frankrike
af slutade handelstraktat träda i kraft den 15 april samma år samt egenmägtigt
utfärdade en ny allmän tulltaxa'' — hvarpå traktaten pro forma
framlades till godkännande af Riksdagen. Jag säger pro forma, ty
regeringen tillkännagaf, att hon alldeles icke behöfde inhemta Riksdagens
samtycke: utrikesministern förklarade på riddarhuset, att Kongl.
Maj:t icke var af grundlagen dertill förbunden, och finansministern
upprepade, att denna proformaåtgärd var förestafvad »endast» af
»konstitutionel grannlagenhet», en grannlagenhet, som mera liknade
ett gyckel, då ju ett ja förklarades vara lika obehöflig! som ett nej
resultatlöst.

Med den internationella samfärdselns utveckling har mångfalden af
de förhållanden, som i vår tid blifva föremål för folkrättsliga aftal,
vuxit i en grad, som ännu för ett hälft sekel sedan ingen kunde ana;
att denna tendens skall än vidare fullföljas, är deremot numera ej svårt

Bill. till ltiksd. Prat. 1891. 1 Sami, 2 Afä. 2 Band. 47 Haft. (N:0 192).

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

att förutse. Allt flera områden af det inre statslifvet komma att beröras,
derför ock den nationella handlingsfriheten på allt flere punkter
att begränsas af internationella överenskommelser. Om ej härmed en
ny envåldsmagt i regeringens hand skall växa upp, hvilken mer och
mer inskränker folkrepresentationens konstitutionella rätt, är det nödigt
att förbundsrättens utöfning genom regeringen blifver noga öfvervakad
från representationens sida och hålles inom behöriga gränser.

Erfarenheten har visat att, äfven i de fall, der Kongl. Maj:t numera
ej lärer drista att förfara så som år 1865, Riksdagens konstitutionella.
rätt kan genom Kongl. Maj:ts egenmägtiga förfarande omintetgöras.
Traktaterna med Spanien 1883 och deras förlängning 1887
hafva blifvit af Riksdagen godkända. Men utan Riksdagens samtycke
har Kongl. Maj:t sistnämnda år med Spanien slutit ett aftal (»deklaration»),
enligt hvilket »frågor rörande tolkningen eller verkställandet af
han delstraktaten och af sjö fartstraktaten eller beträffande följderna af
hvilken som helst kränkning af desamma» skola, då öfverenskommelse
ej kan träffas, »hänskjutas till skiljedomstolar, hvilkas beslut skola för
de höga fördragsslutande parterna vara bindande». Att denna i svensk
författningssamling offentliggjorda, vår offentliga rätt tillhörande deklaration
skulle i förekommande fall tillämpas i enlighet med dess promulgerade
ordalydelse, det egde svenske medborgare, hvilkas rättigheter
och intressen beröras af traktaterna, att förvänta och fordra.
Men man har fått erfara, att Kongl. Maj:t ansett sig befogad att gå in
på eu skiljedom, som hvarken gälde den sak, hvarom deklarationen
töreskrifver skiljedom, eller egde rum med iakttagande af de i deklarationen
stadgade former, samt att härigenom svenske medborgares rättigheter,
som garanterats i den med Riksdagens samtycke afskräde
traktaten, blifvit af Kongl.'' Maj:t uppoffrade.

Hur skiljedom skall anordnas, säger deklarationens artikel 2:

»Ledamöterna i dessa skiljedomstolar skola efter gemensam öfverenskommelse
väljas af de båda höga parterna, och skall i det fall, att
öfverenskommelse icke kan vinnas, hvardera af dem nämna en skiljeman
eller ett lika stort antal sådana, hvarefter de, som blifvit dertill
nämnda, skola utse ytterligare en skiljeman, som skall tjenstgöra, då
öfverenskommelse icke kan ernås. Förhandlingssättet vid skiljedomstolen
skall för hvarje fall bestämmas af de fördragsslutande parterna,
men, derest desse skulle sådant underlåta, skall skiljedomstolen derom
fatta beslut, innan den inträder i utöfning af sitt uppdrag. I hvarje
fall skola dock de fördragsslutande parterna bestämdt angifva de frågor,
Indika skola underställas skiljedom.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

3

Intet af allt detta har egt rum, när åt Portugals minister i Madrid
uppdrogs att fälla en dom, som på grund af frågans felaktiga formulering
sedermera kunnat anlitas, för att dels fördölja, att skiljedom ej
begärts i den sak, som enligt deklarationen borde göras till föremål
för skiljedom, dels ingifva den svenska allmänheten den föreställningen,
att de svenska anspråken blifvit underkända.

För att vinna detta syftemål bar det emellertid ytterligare befunnits
nödigt att hemlighålla den s. k. skiljedomens ordalydelse. Allt
hvad af dess innehåll kommit till allmänhetens kunskap innefattas i en
helt kort, under rubriken officielt i Post- och Inrikes Tidningar för den
2 januari 1889 meddelad, vilseledande notis.

Sjelfva tvistepunkten var enligt skilj ed om surkunden — portugisiske
ministern Ribeiros bref till spanske utrikesministern den 24 december
1889 — formulerad i dessa ordalag: »Huruvida frågan om den nya
skatten på sprit är en inre styrelsefråga eller en fråga, som faller under
tillämpningen af den mellan Sverige och Norge samt Spanien den 15
mars 1883 afskräde traktaten.»

Hvad då först angår efterskatten på den före lagens antagande från
Sverige införda, i Spanien magasinerade spriten, »är det säkert» — yttrar
den s. k. skiljedomaren — »att denna sprit drabbats af nämnda lag, af
provisoriska reglementet af samma dag och af de sedermera påbjudna
supplementära åtgärderna; men då den pålagts samma gemensamma
och på all befintlig sprit tillämpliga skattesats af 0.75 pesetas för centesimalgrad
ren sprit i hvarje hektoliter, så synes det, strängt rättsligt,
ej förefinnas någon motsägelse mellan spanska regeringens förfoganden
och föreskrifterna i 1883 års traktat.

Här gör således den s. k. skiljedomaren traktatsenligheten af efterskatten
på den svenska importen beroende deraf, att samma skatt
drabbar alla andra befintliga spritförråd, vare sig de härröra från utlandet,
kolonierna eller inhemsk tillverkning.

Det är bekant, att detta vilkor icke uppfylts, utan tvärt om såväl
de ofantliga tyska lagren som äfven den inhemska produktionen i det
närmaste undgingo denna skatt.

Sjelfva den s. k. skiljedom, som åberopats mot Sveriges rätt, lemnar
således här ett vapen i svenska regeringens hand, som hon ej
velat begagna.

Förhållandet är detsamma, när slutligen den s. k. skiljedomaren förflyttar
sig från rättsprincipernas på »de faktiska förhållandenas mark». Han
yttrar:

»Om man å ena sidan ej kan på förhand bestrida möjligheten af

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 192.

misstag eller till och med missbruk och svek i enskilda fall, trots den
öfverordnade administrationens afsigter och bemödanden, synes å andra
sidan denna möjlighet ej kunna göra föreskrifterna i spanska lagen
och reglementena om spritbeskattningen ogiltiga gent emot traktaten af
1883.

Om fakta af denna beskaffenhet komme att inträffa i tillämpningen,
till skada, för rättmätiga offentliga och enskilda intressen, skulle detta
naturligtvis . föranleda spanska regeringen, i följd af dess rättskänsla,
dels till billighetsåtgärder mot dem, hvilkas rätt blifvit kränkt, dels till
förbättringar i beskattningssystemet beträffande ifrågavarande föremål,
och att sålunda bringa landets åt hennes vård anförtrodda intressen i
samklang med alla internationella förpligtelser och hänsyn.»

. Under det att Karlshamnsbolaget genom en till Kongl. Maj:t stäld
skrift, daterad den 20 september 1888, förgäfves vädjade till svenska
regeringens bistånd mot den olagliga och våldsamma tillämpningen af
spanska spritskattelagen af 26 juni 1888 — hvilken klagoskrift från
bolaget förmodligen aldrig blifvit för Kongl. Maj:t föredragen — har
sålunda skiljedomaren oförbehållsamt erkänt Spaniens skyldighet att
lemna upprättelse för »misstag eller missbruk och svek» vid lagens
tillämpning.

Likasom Riksdagens andel i lagstiftningen blifver af litet eller
intet värde, derest Kongl. Maj:t får genom administrativa författningar
rubba den allmänna lagens bud, så blifver ock dess magt beträffande
traktater med främmande magter betydelselös, om de af Riksdagen
pröfvade och godkända aftalen kunna, på sätt i förhållande till Spanien
skett, medelst det utan Riksdagens samtycke ingångna skiljedomsaftalet
och dess vränga användning, af Kongl. Maj:t tillspillogifvas.

Jag föreslår derför följande tillägg till 12 § regeringsformen:

»dock att i alla sådana aftal med främmande magt
Riksdagens rätt att dem pröfva skall uttryckligen förbehållas».

A. Hedin.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.