Motioner i Andra Kammaren, N:o 180

Motion 1892:180 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

1

irb.:- j

N:o 180.

Af hen’ J. Manke!I m. fl., om ändring af 14 och 17 §§ riksdagsordningen.

Det kan visserligen af mig synas dristigt att äfven vid denna riksdag
framlägga förslag till införande af allmän rösträtt för alla myndiga medborgare
vid val till Andra Kammaren, då samma förslag af tvenne föregående
riksdagar blifvit lemnadt utan afseende. Men jag vågar i detta
hänseende vädja till erfarenheten, som ådagalägger, att ingen vigtigare politisk
reform kan genomföras, om den ej ständigt framhålles till öfvervägande
och om ej invändningarne mot densamma fortgent vederläggas.

Förhandlingarne angående rösträttsfrågan vid senast förflutna riksdag
voro äfven af den art, att förhoppningar kunna förefinnas, att åsigterna
om dess slutliga lösning i den af mig påyrkade rigtningen småningom skola
vinna allt talrikare anhängai’e.

Oberäknadt det understöd af 25 liktänkande från Andra Kammaren,
jag vid framläggande af min motion då rönte — för att ej tala om de
utestängdes kraftiga opinionsyttringar — egde inom Första Kammaren en
omröstning rum, af hvilken man trodde sig kunna sluta, att en tredjedel
af densamma önskade rösträttens utsträckande åtminstone till det kommuUih.
till Riksd. Prof. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 28 Käft. (N:o 180.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180,

mila strecket, livilket förut härstädes aldrig inträffat. Inom Andra Kammaren
uttalade sig 110 röster för det så kallade femhundrakronorsstrecket
mot 88, hvilka röstade för en skrifvelse till regeringen om framläggande
af förslag till rösträttens utvidgande. Och äfven bland dem, som för tillfället
ej ville gå längre än till ett sänkt streck, funnos många, som framhöllo
den allmänna rösträtten såsom det slutliga målet.

Med anledning deraf kan man fråga, hvarför det egentligen längre
skall dröjas med det sista stegets uttagande och hvarför öfver hufvud ett
öfvergångsstadium numera skall anses behöfligt?

I brödralandet, på andra sidan Kölen, står man färdig att taga detta
steg från en ståndpunkt, som är föga mera framskriden än vår. Att vi
svenskar, som dock så gerna berömma oss af vår »urminnes» frihet, skulle
innehafva en underlägsnare politisk utveckling än norrmännen, som dock
blott räkna sin frihet från 1814, samt derför ytterligare behöfva betänka
oss, skulle innebära ett förödmjukande erkännande. Hos oss skulle nämnda
stegs uttagande så mycket mindre utgöra eu allt för stor eftergift åt sjelfstyrelsens
och likställighetens grundsatser, som vi ega en Första Kammare
och en Konung, båda med absolut veto, hvilket, såsom bekant, i Norge
icke är fallet.

De iiesta öfriga civiliserade länder ettdera innehafva den allmänna
rösträtten eller äro också på god väg att förekalla sig densamma. Ingenstädes
har det visat sig, att den medfört de vådor för samhällslugnet, som
man befarat. Tvärt om har den i många fall på ett öfvertygande sätt
ådagalagt sin egenskap af räddande säkerhetsventil mot verkliga faror.

Den väsentligaste invändning mot dess införande, som hos oss gjort
sig gällande, har varit den förmenta saknaden hos de hittills utestängde, af
den politiska bildning, som skulle berättiga dem till deltagande i politiska
val. Men oafsedt att denna invändning numera, sedan folkskolan så länge
fått verka, till större delen saknar befogenhet, åtminstone vid jemförelsen
med det hittills röstberättigade folklagret, kan man betvifla dess upprigtighet,
när man ser, huruledes den politiska bildningen snarare betraktas med misstänksamma
blickar och förhindras än utbredes och befrämjas.

Nej, det är nog hvarken farhågorna för de framtida vådorna eller för
den bristande politiska bildningen, som föranleda motståndet, utan snarare
fruktan för reformer till minskning af det herskande fåtalets företrädesrättigheter,
som framkallar detsamma. Och om man vill medgifva en nedlyftning
till 500-kronorsstrecket eller till det kommunala strecket — hvarigenom
de röstandes antal blott skulle ökas från 300,000 till 420,000

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

eller 480,000, under det att 7- å 800,000 fortfarande voro utestängda —
så är det, emedan man uträknat, att genom det nya strecket egentligen
blott städerna något skulle vinna, men på landsbygden de större eller mindre
sjelfegande jordbrukarne, hvilkas representanter inom båda kamrarne utgöra
det allt för öfvervägande antalet, fortfarande skulle få behålla magten, hvaremot
de utestängdes intressen blefve föga mera tillgodosedda än för närvarande.

Äfven om de sistnämnde, genom den allmänna rösträttens införande,
skulle få det dem tillkommande inflytandet på Andra Kammarens sammansättning,
vågar jag förneka, att derigenom bildningens och förmögenhetens
rättmätiga inflytande skall lida ringaste .afbräck. Tvärt om har i ej så få
länder yppats, att de bemedlade klasserna, trots den allmänna rösträttens
befintlighet, vetat befrämja sina intressen på ett för massan skadligt sätt,
hvilken omständighet i Schweitz till och med föranledt införandet af de
förbunds- och kantonalrepresentationernas åtgöranden kontrollerande folkomröstningarne.

Mot de inbillade faror för allmänna rösträttens införande, man försökt
framhålla, vågar jag sätta de verkliga faror, som måste uppstå genom dess
förvägrande. Allt mera öppnas svenska folkets ögon för det egennyttiga
och allenastyrande befrämjande fåtalsvälde, som genom vår nuvarande statsförfattning
utbildas. Sedan man redan förut tryckt folket genom ett orimligt
skatteväsende, lifsmedelstullar, orättvisa lagar och polisvälde, fordrar man
nu af detsamma ytterligare bördor och i synnerhet en väsentligt utsträckt
värnpligt till försvarets stärkande, utan att vilja medgifva sådana lättnader
och rättigheter, som kunna befordra likställigheten och i lika hög grad
intressera alla medborgare för samhällets välfärd.

Detta tillstånd kan icke länge fortfara och skall ej heller göra det. Tiden
för de små reformerna är förliden, och blott de stora kunna rädda samhället
för framtida hvälfningar. Må de stora derför genomföras under fridens
och fredens dagar, innan de på våldsamt sätt framtvingas.

I öfrigt åberopande mig på de motiveringar, jag anfört till stöd för
mina vid de tvenne föregående riksdagarne väckta motioner om den allmänna
rösträttens införande, vidblifver jag min åsigt, att detta mål skulle
kunna vinnas genom nedanstående förändringar i riksdagsordningen, hvilka
jag härmedelst tager mig friheten ånyo påyrka:

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

% 14.

Nuvarande lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt inneh
af ver fast egendom på landet eller
i stad till ett taxeringsvärde af minst
ett tusen riksdaler, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde,
ej understigande sex tusen riksdaler,
eller ock erlägger till staten bevillning
för en till minst åttahundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst.

Föreslagen lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, hvarje svensk
medborgare, som uppfyller de i §
26 stadgade vilkor för valbarhet, från
och med början af kalenderåret efter
det, han fylt tjuguett år.

§ 17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna gällande
röstlängder, som böra innehålla anteckning
om dem, hvilka enligt § 14
valrätt tillkommer.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de röstlängder öfver valberättigade
vid riksdagsmannaval till Andra
Kammaren, som af kommunalnämnder
eller magistrater böra upprättas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Eiksdagen för sin del måtte antaga till hvilande
för grundlagsenlig behandling ofvan framstälda förslag
till ändring i §§ 14 och 17 i riksdagsordningen.

Stockholm den 4 mars 1892.

J. Mankell.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.

5

I syftet af förestående motion instämma:

Christian Biilow.	Magnus Höjer.	Fridtjuv Berg.
E. A. Zotterman.	A. E. Nordenskiöld.	Joh. Johansson i Stockholm.
E. J. Ekman.	Emil Hammarlund.	Arvid Gumcelius.
Gustaf Ericsson.	Richard Gustafsson.	J. H. G. Fredholm.
Olof Olsson.	Curt Wallis.	Edvard Wavrinsky.
J. A. Fjällbäck.	Hugo E. G. Hamilton.	Sixten von Friesen.
Adolf Aulin.	A. Hedin.	Henrik Hedlund.
Anton Hahn.	P. J. M. Erikson.	N. Linder.

Ernst Beckman. Christian Boven.

Bill. till Riksd. Prot. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 2 Baud. 38 Häft.

2