Minoriteters delaktighet, självbestämmande och skydd i demokratin

Motion 2001/02:K264 av Åsa Torstensson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minoriteters delaktighet i demokratin.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minoritetsgruppers möjlighet att utöva sitt självbestämmande genom exempelvis ett övertagande av fördelning av t.ex. kulturmedel till de egna institutionerna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de nationella minoriteterna och ursprungsbefolkningen bör nämnas i regeringsformen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att offentliga institutioner bör utnyttja samrådsförfarande med minoriteter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva rösträtt för icke-medborgare även till riksdagen.

Motivering

Självbestämmande, livskvalitet och allas lika möjligheter är viktiga värden som skapar förutsättningar för människor att förverkliga sina drömmar och ta ansvar för dessa.

Men människors självbestämmande handlar om mer än att bejaka det egna jagets intressen och att kunna utkräva individuella rättigheter. Det innebär också rätten för grupper av människor att gemensamt besluta i egna angelägenheter och att vinna tillträde till inflytande och delaktighet trots olikhet. Därför är frågan om minoriteters delaktighet i demokratin så viktig och bör betraktas som en större fråga än bara gällande att tillförsäkra individer lika rättigheter. Det måste också innebära ett arbete för att garantera människor att gemensamt utveckla sin identitet och utifrån denna delta i samhällsbygget. På så sätt stärks både den enskilda människan och grupper som känner samhörighet, men framför allt så stärkts det demokratiska samhället i dess helhet.

Sverige har sedan lång tid stora inhemska minoriteter. Samerna, är som både en minoritet och en ursprungsbefolkning, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar är de grupper som identifierades av minoritetsspråkskommittén (SOU 1997:193). Kriteriet för en ”nationell minoritet” är att det är en grupp med uttalad samhörighet som inte har en dominerande ställning men religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart, historiska eller långvariga band med Sverige samt självidentifikation, en vilja att behålla sin identitet.

Genom tillträdet till Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter har Sverige erkänt förekomsten av dessa nationella minoriteter. Några ytterligare steg bör dock vidtas för att ytterligare öka möjligheterna för minoritetsgrupperna att utöva sitt självbestämmande.

Inte minst Sveriges tidigare generösa flyktingpolitik har bidragit till att skapa en situation som tydliggjort att det finns stora grupper som både vill vara svenskar och bevara sin egen kulturella identitet. På många sätt har den framväxande medvetenheten om att det finns minoriteter också i Sverige utmanat invanda föreställningar om nationalitet och behovet av integration, som tidigare snarast handlat om assimilation. Istället har samhället alltmer kommit att bejaka olikhet på likvärdiga villkor.

Jag tycker att det nu med denna insikt är dags att gå vidare så att grupper ges ökad rätt att besluta i egna angelägenheter, såsom t.ex. skett genom Sametinget. Ett första rimligt steg är att nämna de nationella minoriteterna redan i regeringsformen. De farhågor som funnits om att detta skulle riskera att hota andra minoriteters rättigheter bör rimligen gå att hantera. Avgörande för denna möjlighet är också att individer, i enlighet med ramkonventionen, har möjlighet att själva välja om de vill utnyttja möjligheten till särskilt skydd eller ej.

Utifrån detta bör en minoritetspolitik utvecklas ytterligare genom ett slags kulturell autonomi, där de nationella minoriteterna, givetvis genom demokratiskt valda organ, själva axlar ansvaret för fördelning av t.ex. kulturmedel till de egna institutionerna. Det förutsätter i sig ett generöst offentligt stöd utan motsvarande krav på insyn och kontroll.

Detta bör vidare förenas med ett systematiskt arbete från politiskt valda institutioner för att tillvarata minoriteters synpunkter, t.ex. genom ökad användning av samrådsförfaranden inför lagstiftning eller beslut i kommuner och regioner som berör minoriteters möjligheter.

Gentemot de nationella minoriteterna har staten ett viktigt ansvar för att hävda rättigheterna också där minoriteterna är väldigt små, t.ex. genom lagstiftning som garanterar minoriteters skolors upptagningsområden, också då de omfattar flera kommuner eller regioner. På samma sätt bör det vara ett statligt ansvar att se till att, i de fall sådana finns, minoriteternas förvaltningsområden (där man t.ex. har rätt att kräva service på minoritetsspråket) är adekvata. Ett exempel på det senare är Centerpartiets krav på att också Stockholmsregionen ska vara ett svensk-finskt förvaltningsområde.

En fråga som berör både nationella minoriteter och invandrargrupper är möjligheten att engagera sig politiskt. I dag har människor utan medborgarskap rösträtt i lokala och regionala val efter tre års uppehälle i Sverige. Däremot finns ingen motsvarande rätt att delta i riksdagsvalen. Det förefaller rimligt att människor som har sin hemvist i Sverige, även om de av olika anledningar inte vill/kan ha svenskt medborgarskap, ska ha rätt att rösta också i riksdagsvalen. Utan att ta närmare ställning till formella krav eller möjligheten till dubbelröstning i två länder tycker jag det är en angelägen reform för att öka människors möjlighet till politisk delaktighet och att känna att deltagandet sker på lika villkor och på riktigt.

Den vidare frågan om representation kan knappast bli föremål för lagstiftning. Däremot är det ett självklart ansvar för politiska partier, organisationer och myndigheter att eftersträva en representativitet på såväl nationell som lokal nivå.

Stockholm den 25 september 2001

Åsa Torstensson (c)