med anledning av skr. 2008/09:167 En strategi för att stärka utvecklingskraften i Sveriges landsbygder

Motion 2008/09:N14 av Tina Ehn (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en strategi för att stärka utvecklingskraften i Sveriges landsbygder.

Bakgrund

Den här skrivelsen är ett mycket efterlängtat aktstycke för många företagare, aktörer, organisationer och medborgare i Sverige och inte bara för dem som är verksamma och boende på landsbygden. Mångas förhoppningar har knutits till en regering som sagt sig vilja visa mer omsorg och förståelse för landsbygdens möjligheter och svårigheter och för dess betydelse för hela landets utveckling, än som tidigare gjorts. Just frånvaro av en strategisk inriktning på politiken har påtalats i årtionden. Regionalpolitiken har haft en helt annan grundinriktning och fyllt en funktion mer som utjämnare, men inte primärt som utvecklare.

Genom utredningen Se landsbygden! (SOU 2006:101) lades en grund för framtagning av just prioriterade och strategiska ställningstaganden. Där poängterades fem nyckelområden vid sidan av det administrativa ansvaret och underifrånperspektivet: lärande, livsvillkor, landsbygdsföretagande, landskapet och lokalt inflytande.

Miljöpartiet de gröna har länge och på nära håll följt landsbygdsutvecklingsfrågorna och under två årtionden framfört alternativa förslag till den gradvisa utarmning som skett. Utarmningen och marginaliseringen är till förfång för hela landet och för den nödvändiga omställning till hållbarhet som med nödvändighet kommer att ske och som kommer att ha sin arena där kretsloppen sluts – i naturen och på landsbygden.

Den totalinriktning som Miljöpartiet förordat tar ett samlat grepp om utveckling, utjämning, uppvärdering och omställning för landsbygd och glesbygd i ljuset av hela landets behov.

Detta dokument utgör i första hand en reaktion på vad regeringen på det övergripande planet föreslår i sin skrivelse. I samband med att proposition läggs återkommer Miljöpartiet med egna detaljerade förslag till åtgärder och en specificering av alternativa inriktningar.

Tyvärr lämnas många djupt besvikna med vad som redovisas i den här strategiskrivelsen. Just den strategiska inriktningen med viktade och väl avvägda prioriteringar i ett helhetsperspektiv saknas tyvärr.

Det som serveras är en bruttoförteckning över redan företagna åtgärder, företrädesvis från regeringens allmänna näringslivssatsningar, samt över redan verkställda och påbörjade åtgärder som inte förpliktigar. Vidare förslag om utredningar och översyner som inte förpliktigar, andras pågående arbeten och inte minst ges ständiga hänvisningar till EU:s landsbygdsprogram, vilket sjösattes och budgeterades för av den förra regeringen.

Den allvarligaste bristen är att Landsbygdsutredningens huvudkrav – en politisk instans, nivå eller organ som på allvar tar hand om underifrånperspektivet, men får ett reellt mandat att på allvar samordna den statliga verksamheten – lyser med sin frånvaro. Det närmaste i den vägen som presenteras är en interdepartemental arbetsgrupp. Det betyder i bästa fall korta kvartalsavstämningar mellan stressade statssekreterare. Arbetsgrupper i Nordiska rådet, ”uppföljningar av regionalt arbete” eller ”dialoger” och ”strategiska samtal” för ”god förankring” kompenserar inte denna grundläggande brist. Övriga företecknade forum verkar redan i sina respektive hörn och på sina egna mandat.

Därmed omöjliggörs fortsättningsvis ett övergripande genomförandemandat samt ett demokratiskt ansvarsutkrävande i lika stor utsträckning som hittills. Dessutom avskaffas denna dag, den 1 april 2009, det enda statliga verk som hittills haft åtminstone en portion av ett sådant ansvar: Glesbygdsverket. Frågorna smälts fr.o.m. nu samman med mycket annat, inom ramen för två allmänna myndigheter för tillväxt och utvärdering.

Åtgärdsmässigt undrar Miljöpartiet var alla hundratals goda förslag som lagts genom åren av landsbygdsriksdagar, länsbygderåd, byautvecklingsgrupper, alternativa finansieringsinstitut, partier, kloka lokalpolitiker, enskilda kommuner, SKL, det ytterst dynamiska och nu verksamma nationella Landsbygdsnätverket m.fl. tagit vägen.

Det råder nämligen ingen som helst brist på förslag och idéer om att ta till vara mänsklig och naturlig kraft i Sveriges landsbygder – men det råder uppenbarligen en stor brist på uttalad politisk vilja!

Sammanfattningsvis utgör skrivelsen ett ytterst tunt dokument utan nya satsningar, nya grepp eller någon form av nytänkande. Den ger bra beskrivningar, gamla åtgärder men inga strategier!

Skrivelsens struktur

Som redan indikerats ovan är begreppet strategi inte riktigt tillämpligt, då sammanhangsbeskrivningar saknas. I och med det uteblir den övergripande analysen av var starka och svaga punkter finns, var riktade satsningar skulle löna sig eller inte löna sig.

I stället är skrivelsen till sin karaktär en bruttoförteckning över åtgärdsområden som kan knytas till landsbygdsutveckling. Dessutom finns två välformulerade och positivt deskriptiva kapitel som inledning. Det ska tacksamt noteras att det inte finns några eländesbeskrivningar.

Kapitel 3 beskriver befintliga program, svenska och europeiska.

Kapitel 4 rymmer regeringens företagspolitik och är samtidigt den mest detaljerade och omfångsrika i skrivelsen, ca en tredjedel av hela textmassan. Det mesta som förtecknas har inte specifik bäring på landsbygdsföretagens unika ställning, karaktär och behov, utan riktar sig till företagande över huvud taget. Man konstaterar också nöjt att det ”råder ett generellt sett gott näringslivsklimat i hela landet”.

Kapitlen 5 t.o.m. 8 är summariska genomgångar av visserligen strategiskt viktiga områden: forskning, service, kommunikationer och lokalt inflytande, men sätts inte in i en kontext som möjliggör prioriteringar inom områdena eller mellan dem.

Kondenserade sammanfattningar av de viktigaste slutsatserna och åtgärderna ramas in på ett sedvanligt läsvänligt sätt.

Tyngdpunkten ligger således på näringslivsinsatser och på företagens villkor. Inte oväntat med tanke på regeringens övergripande politiska inriktning.

Men landsbygden består av så mycket mer än företag. Tag t.ex. det infrastrukturella området (kapitel 7) som behöver förstärkas rejält ur just strategisk synpunkt – utan den basen säkrad kan nämligen inget annat ske – såväl för hela landets skull som för enskilda medborgare och för företag. Ett ytterst vitalt område som inte alls tas upp på ett tillfredsställande sätt. Här finns svepande skrivningar om trafikverkens handlingsplan för planering och erfarenhetsspridning, om utredning av ”kostnadseffektiv kollektivtrafik i landsbygder” osv. Men för det senare finns redan fungerande modeller som är utvärderade och klara att spridas, Kuxatrafiken t.ex., för att nämna en välbekant modell.

Utred mindre alla de redan genomutredda saker som tas upp, lägg rejäla pengar på få och genomtänkta områden och tillämpa mer av sådant som ligger färdigt på hyllorna och väntar. Så lyder Miljöpartiets uppmaning som kan appliceras på många av de inramade åtgärderna i skrivelsen, inte minst inom kommunikationer och infrastruktur.

Mest tragiskt är dock att klimatperspektivet och hållbarhetsresonemangen märkligt nog inte alls ges något samlat eller kraftfullt uttryck. Märkligt för att den första delens initierade och brett upplagda beskrivning ändå noga beaktar andra länder och ett vidare perspektiv. Märkligt för att man ändå inser att energiframtagning är viktig och t.ex. biogasen är ”lämplig”. Märkligt för att det är i sådana verksamheter som vinsterna och den positivt lönsamma omställningen sker. Märkligt för att det är det som det behövs mest och behövs nu, och slutligen märkligt för att den typen av åtgärder skulle skapa jobb, livskvalitet och ett bättre liv för alla, lantisar såväl som stadsbor.

Kommentarer till insatser och områden

Här kommenteras ett axplock av de mest frapperande bristerna och förtjänsterna hos åtgärderna i den ordning de presenteras.

Först måste understrykas att det verkligen finns ett alldeles förnämligt och mycket potent verktyg för landsbygden – EU:s landsbygdsutvecklingsprogram, som under sju år rullar ut sammanlagt 5 miljarder kronor per år att skapa gott av över hela landet, för enskilda, företag och offentliga aktörer. Dess like har inte skådats i modern tid, och det administreras av Jordbruksverket och länsstyrelserna. Under innevarande programperiod har inriktningen dessutom breddats till att nå landsbygdsföretagare i största allmänhet och inte bara markägare och bönder.

Vidare finns fler åtgärdskategorier av mer allmänt utvecklande karaktär för byalag och för livskvalitet, för samarbeten över branschgränser m.m., och inte minst den unika sektorsförenande Leadermetoden har visserligen minst pengar, men är ändå mycket löftesrik.

Det som dock inte redovisas på ett hederligt sätt är dels svårigheterna med att få fullgod anslutning till programmet, dels att bekantgöra det. Vidare att komma till rätta med de restriktioner och motprestationskrav som omgärdar och hämmar det, samt regeringens egen hittills försummade möjlighet att justera och omfördela inom programmet.

Till exempel hänvisas ofta i strategin till ”kompetensutvecklingsmedlen”. Sanningen är att den åtgärden i kraft av sin lättillgänglighet och de låga trösklarna för snabbt igångsättande i programperiodens början gjorde att större delen redan är förbrukad! Vidare är regeringens aktiva styrning av myndigheternas tillämpningssätt och begränsandet av regelverk och revisionskrav för brukare och bidragstagare inte alls beaktat.

Som det ser ut nu finns det risk för att programmet inte utnyttjas fullt ut eftersom det kostar mycket arbete och anpassning för många åtgärder för att komma i åtnjutande av pengarna. För en del blir då verkningsgraden negativ, dvs. man bedömer att pengarna inte är värda insatsen.

Regeringen och den nationella övervakningskommittén (där Jordbruksdepartementet är ordförande) som är satta att övervaka programmets genomförande borde raskt vinnlägga sig om att föra ut information om programmet på ett mycket bredare och kraftfullare sätt. Dessutom borde de rikta sig speciellt till de nya målgrupper som kunde ha glädje av det, landsbygdens olika småföretagargrupper t.ex., som inte beaktats i tidigare program.

Här finns också i den viktiga s.k. axel 2 alla de mark- och naturinriktade åtgärder som bl.a. ska säkra biologisk mångfald, hagar och beten, fäbodar, öppet landskap och allt det bönder och markägare och deras djur gratis brukat göra för alla oss andra. Här finns rika möjligheter till viktiga ”gröna jobb”. Detta hämmas av orimligt långa handläggningstider och överlappande regelverk som förvirrar både brukare och byråkrater. Inte sällan kommer biologisk mångfald trots allt i strykklass.

I samband med att EU håller på med den genomgripande översynen av den stora jordbruksbudgeten och omfördelar medel från rent agrar överproduktion till landsbygdsutveckling kommer inom kort mer pengar in i programmet. De ska öronmärkas för bl.a. klimatet, vattenvård, ekologisk odling och annat, som numera många fler än Miljöpartiet inser är avgörande för framtiden. I skrivelsen finns dock inga indikationer på hur regeringen vill rikta och fördela detta ganska avsevärda tillskott till landsbygdsprogrammet som denna s.k. hälsokontroll strax kommer att ge.

Det som däremot slentrianmässigt återkommer i ruta efter ruta i skrivelsen är att insats efter insats ”ryms inom ramen för Landsbygdsprogrammet”. Styr upp programmet i stället, och se till att det når ut, verkligen används och förenklas!

Vad som också verkligen saknas, vid sidan av alla hänvisningar till landsbygdsprogrammet, är att man visar att regeringen förstått kraften i det civila samhället – alla de personer, organisationer, byalag, Leader- och LAG-grupper som lägger ned tid, möda och kärlek till sin bygd i sina verksamheter och för allas bästa. Deras inflytande tydliggörs inte i den viktiga planprocessen, utan det räcker med att ”landsbygden” (utan subjekt) ”ska synliggöras” där. Kommunernas bidrag till Leader, lite pengar till samlingslokaler och en överenskommelse med SKL om hur man ska samarbeta för den ideella sektorn samt ”informationsinsatser om sociala företag” räcker inte för att skapa ett trovärdigt underifrånperspektiv, öppna för inflytande till den fjärde nivån och erkänna den sociala ekonomins oerhörda betydelse.

För företagsfrämjandet nämns bl.a. det regelförenklingsarbete som påbörjades redan genom Simplex omkring år 2000. Takten har varit lika långsam då som nu, så åtgärdens kraft att övertyga måste sägas ha förbrukats sedan länge.

För företagsfinansiering och skapande av riskkapital förvånas man av att så lite finns med i förteckningarna över företagsåtgärder. Förutom kreditgarantiföreningarna är det bara Almi som omnämns. Var är de lokala sparbankerna och sparkassorna, JAK:s bygdelån, Ekobanken, de små regionala fonderna, löften om statliga garantier etc.? Den stora Norrlandsfonden finns med men framställs som om den skulle vara statlig, vilket är felaktigt. Man skriver att Nutek ska ombesörja information och nätverksaktiviteter för t.ex. kreditgarantiföreningarna – men nu finns inte Nutek mer, så var hamnar ansvaret då för att hjälpa fram dessa från början privata och ideella initiativ för nödvändig såddfinansiering, som varken storbankerna eller staten tar ansvar för?

Förbättrade möjligheter till vägskyltning på landsbygden för företag är en bra och byråkratiskt enkel anpassningsåtgärd, som verkligen borde beordrats fram för många år sedan. Miljöpartiet m.fl. välkomnar det.

Reseavdragets höjning är exempel på en delikat utmaning som hade mått bra av en grundligare eftertanke. Att bara ersätta eget bilåkande är inte klimatsmart – det borde ha kopplats till kollektivtrafik, cykel eller att man hade premierat energisnåla lösningar på ett mer sofistikerat sätt. Även om just många landsbygdsbor i dag ofta inte har andra alternativ än att åka med egen bensinbil för att ta sig till jobbet.

Nedsättning av sociala avgifter för företag är en riktig och hyggligt verkningsfull åtgärd i t.ex. stödområden, men man måste inse att den inte heller har någon strategisk betydelse, utan igen – en defensiv karaktär. Den bör därför vägas mot t.ex. infrastruktursatsningar eller såddfinansiering och riskkapitalskapande.

Återställande av förmånsrätten och förbättrade regionala investeringsstöd är exempel på bra åtgärder, men som redan är nyligen införda och som inte kan sägas vara strategiska, utan även de defensiva.

Regeringen vill satsa på Sverige som internationellt matland och pengarna på livsmedelsstrategin. Det känns fräscht och rätt och skapar mycket goda möjligheter för lokal vidareförädling, men kunde ha udden mer direkt riktad mot de små, de ekologiska och de lokala företagen. Som det är nu är det lättare för de stora livsmedelskedjorna att söka och passa in. Det som EU:s modell med geografiskt index (GI) kan komma att innebära är en ökad fokusering på vad slow food-rörelsen sedan länge förordat – att ta till vara det unika och det lokala.

Att använda sig av den gigantiska humankapitalresursen med utomlandsfödda människor är ett område där det också finns gott om idéer och uppslag och som dessutom – i kraft av sin stora omfattning – är av stor strategisk betydelse. Det påverkar dessutom många andra samhällssektorer när invandrade och nya svenskar inte finner arbete och på ett disharmoniskt sätt trängs i större städers förorter. Här hade man kunnat ta utredningen Mångfald som möjlighet (SOU 2008:56) på verkligt allvar och lovat att omsätta det som står i den.

Biogas är en tredubbel klimatvinnare. En stor nationell satsning med biogasframställning på landsbygden för fler producenter och substrat än bönder med gödsel hade varit att ta ett rejält kliv framåt i arbetsskapande, klimatinvestering och för nya bränslen. Nu nöjer man sig tills vidare med det visserligen välutformade, men begränsade investeringsstödet på 30 %. I sammanhanget efterlyser Miljöpartiet också stora strategiska satsningar på demonstrationsanläggningar och forskning för svartlut och skogsbaserad etanol. Landet har mycket skog och därmed grot, och vi behöver snabbt bli mycket mer oljeoberoende. Dessutom skulle det verkligen skapa jobb i Norrland. I stället föreslås i denna landsbygdsstrategi fortsatta elprissubventioner för elintensiv industri – som aluminiumfabriker i t.ex. Sundsvall, som är en större stad.

Samma bristande insikt avslöjas under punkten där det står att 70 miljoner kronor i forskningsmedel för naturresurser ska främja extraktion, dvs. gruvindustrin. LKAB friställer just nu människor på grund av vikande konjunktur, när de för bara ett halvt år sedan hade en starkt stigande vinstkurva. De satsningarna är således inte i linje med vare sig långsiktig uthållighet eller garanterat säkra jobb.

Mycket mer, dvs. hela 110 miljoner kronor eller 10 miljoner till, får det nu avskaffade verket Nutek för att marknadsföra turismen utomlands och främja turistiskt entreprenörskap i landet. Vem ska göra jobbet nu när Nutek är borta, och hade denna summa inte gjort bättre nytta inom t.ex. lokal bredbandsutbyggnad?

Om kulturen och de kreativa näringarna skrivs det alltid vackra ord, och de tillåts oftast sakna hänvisade medel. Här får vi inget mindre än en handlingsplan att glädjas åt.

När det gäller skrivningar om forskning och lärande kan konstateras att det råder samma brist på överensstämmelse i regeringens totalpolitik när det här står att man vill ”ta till vara universitet och högskolor som kraftcentra för förnyelse och dynamik i Sveriges landsbygdsområden”, men samtidigt vet vi att den förda politiken syftar till att avlöva och lägga ned de mindre lärosätena.

Miljöpartiet har även tidigare, bl.a. i riksdagsmotioner, kritiserat regeringens investeringspolitik när det gäller transportinfrastruktur då den innebär att vägsatsningar sker på bekostnad av järnvägsinvesteringar.

För specifikt landsbygdsinriktade åtgärder som tjälsäkring, rekonstruktion, bärighet, underhåll etc. bara för det mindre, statliga vägnätet är en bråkdel avsatt i relation till riksvägar och Europavägar.

Vad vi däremot vet är att den nyligen beslutade avmonopoliseringen av tågtrafiken kommer att medföra att det blir helt olönsamt att köra tåg på vissa sträckor som kan vara ytterst vitala för boende och företag. – Vem vill då trafikera där och var finns t.ex. pengarna till Inlandsbanan?

Men det blir inte på magisk väg ”goda kommunikationer” och ”fungerande kollektivtrafik” bara för att orden skrivs ned. Att den spårbundna trafiken inte tillnärmelsevis gynnas i medelstilldelning så som vägnätet gör har Miljöpartiet ofta påtalat. Ska vi kunna möta klimathotet och göra den absolut nödvändiga omställningen av trafiksystemen för hållbarhet och täckning till befolkning och produktionsställen är det viktigaste utbyggnad, förstärkning och modernisering av tåg och kollektivtrafik.

Vidare är 265 miljoner kronor på fyra år till bredbandsinstallation också försumbart för att få den räckvidd och täckningsgrad på digital infrastruktur som verkligen skulle göra skillnad för små företag långt från marknader och administrativa centrum.

Eldistributionsnätet ska ”ses över”. Bra, men görs det med statliga medel eller bara på bolagens egen bekostnad? Kompensation för höga elavgifter ges som skatterabatt till en rad inlandskommuner. Gott så, men fortfarande uteblir den rimliga och rättvisa återföringen av vattenkraftsmedel till de kommuner där vattenkraften producerats. Också här finns framräknade och fungerande modeller som med ett enkelt handgrepp av regeringen skulle vrida balansen rätt mellan periferins energi- och råvaruproduktion och de avsättningar av vinster som sker centralt. ”10 öre per kilowatt” är ett klassiskt krav som alla landsbygdsutvecklare känner igen sedan årtionden av uppvaktningar.

Saknas gör även kraftfulla signaler om att den viktiga lokala samordningen för statlig service till lands- och glesbygd kommer att bli av. Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen m.fl. behöver beordras att samla sina kontor till en fysiskt och innehållsmässigt samordnad service för att underlätta för medborgare med långa avstånd till samhällsservice. Nu vet vi att dessa verk inte alls själva vill detta, och frågan är om regeringen är beredd att köra över dem.

Var är förslagen om lättnader i studiemedelsåterbetalning för nyexaminerade som väljer att bosätta sig och verka i sina bristyrken på glesorter?

Det antyds som en förhoppning att det nya, decentraliserade strandskyddet med automatik skulle innebära bättre landsbygdsutveckling. Men med tanke på ekoturismens växande betydelse är förhållandena långt ifrån så enkla. I ett vattenrikt land på gränsen till klimatkollaps kräver frågan en betydligt grundligare genomgång och avvägning, som inte serveras i strategin.

I förbigående nämns också de konkurrensfördelar som ett kallt och snöigt land har för testning av olika saker. För cirka fem år sedan kom en utredning (SOU 2004:77 Snö, mörker och kyla), vilken tog fasta på detta och ville öppna Norrlands inland för testbanor för bl.a. utländska vapensystem och militärt flyg. Den lades aldrig som proposition till riksdagen, utan mörkades. Det vore hederligt av den nuvarande regeringen att redovisa om man har eventuella mer långtgående planer för denna typ av verksamhet, som minnesgoda landsbygdsvärnare kan befara.

När det gäller företagande inom naturvården hänvisas till landsbygdsprogrammet i vanlig ordning, men här hade begreppet lokal förvaltning av naturresurser förtjänat att lyftas fram mer – inte som ett strategiskt grepp, men väl som en hittills alltför lite prövad och kostnadsneutral åtgärd med stora fördelar.

Slutsatser

Inte nog med att regeringen i denna föregivna strategiskrivelse missat just att vara strategiska; man har också missat insikten om att landsbygden är den plats som erbjuder arenan för den stora omställningen till ett hållbart klimat, hållbar miljö och hållbart leverne som står för dörren.

De gröna jobben finns på landet och skapas redan där i mindre skala av kloka och initiativkraftiga människor. De innebär att man genomför den globala klimatomställningen, vårdar natur, miljö och djur, producerar ekologiskt och hållbart, producerar förnybar energi, återvinner och återbrukar, håller landskapet öppet, vårdar reservat och nyckelbiotoper, tar hand om utländska och inhemska turister, lär barn och unga hur kretsloppen fungerar, äntligen skapar ett verkligt uthålligt skogsbruk som inte förbrukar utan brukar varsamt, bevarar traditioner och hantverk som kommer ur lokala resurser och miljöer, rehabiliterar sjuka i sunda omgivningar, hyser serviceföretag som är digitala, energisnåla och platsoberoende, erbjuder tystnad, skönhet, strålningsfrihet, gör hästar och ridande till en vital del av samhälle, transport och produktion etc.

Att förverkliga den visionen skulle innebära en verklig satsning där allas dröm om den civiliserade landsbygden, den lilla och gröna staden och den hållbart gröna storstaden sammantaget bildar en nationell helhet där alla medborgare fritt kan flytta, bo, leva, verka, konsumera, producera och transportera sig på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt uthålligt vis.

Det är vårt gemensamma land, våra samlade resurser det handlar om, och insikten är att de som bor och verkar på landsbygden gör det för hela landets skull och upprätthåller värden för många fler än sig själva.

Ansvaret att utveckla landsbygden är detsamma som ansvaret att utveckla landet.

Den insikten skulle alltigenom prägla en skrivelse värd namnet landsbygdsstrategi. Då skulle avvecklingen av sektorsansvaret, som det trots allt handlar om nu, innebära att man införde ett samlat nationellt ansvar som skulle ligga direkt under Regeringskansliet, analogt med hur politiken för global utveckling samordnas.

Stockholm den 1 april 2009

Tina Ehn (mp)