med anledning av skr. 2002/03:120 2003 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2002/03:N23 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en systematisk försäljning av de statligt ägda företagen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statligt ägda företag snedvrider konkurrensen på marknaden.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om redovisning av samarbete med privata företag i form av samägande för riksdagen.

Varför statligt företagande?

Den socialdemokratiska regeringen beskriver det statliga företagandet som att man har värdeskapande som mål. Samtidigt framgår att man inte ens vet värdet av det egna företagsinnehavet och hävdar ändå att de statliga företagen ska vara minst lika genomlysta som börsnoterade företag.

De negativa sidorna med statligt företagande är många och väl kända. Regeringen lyckas inte visa vad som är fördelen med statligt företagande. Frågan om på vilket sätt statligt företagande skapar värde på ett sätt som privat företagande inte kan åstadkomma förblir obesvarad. Regeringen hävdar samtidigt att de konkurrensutsatta statliga företagen ska ges samma förutsättningar och ha samma krav på sin verksamhet som andra aktörer.

Det är oundvikligt att statliga företag, som i princip har hela skattebetalarkollektivet som riskkapitalbas, har fördelar som privata företag inte kan uppnå. Någon konkurrensneutralitet kan det inte bli fråga om vad än regeringen påstår.

Regeringen delar in de statliga företagen i sådana med marknadsmässiga krav och företag med särskilda samhällsintressen. Företag med marknadsmässiga krav spänner från t. ex. SJ och Posten till Akademiska Hus och Vin & Sprit. Redogörelsen visar att det inte finns någon strategi bakom företagssammansättningen utan den bygger på historiska faktorer.

Enligt skrivelsen utmärks företagen med marknadsmässiga krav av att de verkar på en marknad med full konkurrens och att ägaren, staten, ställer marknadsmässiga krav på resultat och avkastning. Bland företag som anses fylla särskilda samhällsintressen finns bl.a. Bilprovningen, Turistrådet och Teracom. Även gruppen av företag med särskilda samhällsintressen har en tydlig ad hoc-sammansättning, där engagemanget inte är genomtänkt och i den mån det finns ett genuint skäl för offentligt engagemang detta lika gärna kunde ske i myndighetsform.

Aktiebolagsformen lämpar sig dåligt för offentlig verksamhet. Organisationsformen är avsedd för privat verksamhet som bedrivs i vinstsyfte i en affärsmässig miljö. Därför uppstår konflikter mellan behovet av att kunna agera på en marknad utan att konkurrenterna får kännedom om affärsstrategi och överväganden i förväg och kravet på att tillgodose demokratisk öppenhet och insyn. Denna konflikt är ofrånkomlig och ett viktigt skäl för att statlig verksamhet normalt inte ska bedrivas i bolagsform.

Att staten inte är någon normal ägare framgår av de konstlade sätt som tillgrips för att skaffa kapital till de nödlidande statliga företagen.

Ett av de senaste exemplen, som också spelar en framträdande roll i regeringens skrivelse, är förslaget i vårpropositionen att tillskapa ett särskilt konto i Riksgäldskontoret dit regeringen kan tvinga de statliga vinstgivande företagen att sätta in pengar. Dessa kan sedan utnyttjas av regeringen utan att den behöver ta hänsyn till det utgiftstak som annars blivit aktuellt om regeringen skulle bruttoredovisa insatserna i bolagen. Syftet med bruttoredovisning och utgiftstak i budgetprocessen är att regering och riksdag ska prioritera bland utgifterna för att hålla tillbaka en offentlig utgiftsexpansion. Detta kringgår regeringen genom att kanalisera inkomster till staten vid sidan om budgeten.

Detta medför också att konkurrensen snedvrids på de marknader där privata företag konkurrerar med statliga. Dessutom är flera av de statliga företagen monopol. Att använda avkastningen från sådana företag, ett slags beskattning, för att ge kapitaltillskott till företag som är konkurrensutsatta innebär att skattemedel används för att subventionera de statliga konkurrensutsatta företagen. Regeringens påstående att detta står i överensstämmelse med EU:s regler kan starkt ifrågasättas. Kravet att medlen ska användas i väl fungerande verksamheter är inte uppfyllt när det är fråga om kapitaltillskott till t.ex. SJ och Teracom.

Ett alldeles nytt exempel på hur det statliga företagandet bidrar till att underminera budgetprocessen är det sätt regeringen valt för att lösa ut ABB ur Svensk Exportkredit. I stället för att staten på normalt sätt löser in ABB:s aktier så väljer man en metod vars huvudsakliga syfte är att kringgå det statliga utgiftstaket. Upplägget är att staten köper ABB.s aktier för en krona. Istället sker den reella betalningen genom att Svensk Exportkredit ger en riktad utdelning till ABB om 1 240 miljoner kronor. För att kunna göra detta utan att äventyra den egna kapitalbasen måste SEK ta upp ett evigt förlagslån. Regeringen måste sedan verka för att hålla nere SEK:s utdelningar till ägaren– staten så att SEK:s kapitalbas sakta byggs upp igen. Hela denna konstruktion har gjorts för att undvika den restriktion som utgiftstaket utgör.

Det statliga företagandet leder också till oheliga allianser med delar av det privata näringslivet. Staten är en betydande markägare och har stora markinnehav i storstadsregioner vilka lämpar sig för bostadsbyggande. Det statliga markinnehavet inom vissa geografiska områden har sålts till utvecklingsbolag som staten har skapat genom det statliga bolaget Vasakronan tillsammans med de två största byggföretagen i Sverige, NCC och Skanska.

Vasakronan anser sig kunna tjäna mer pengar genom detta förfarande i syfte att uppfylla statens ägardirektiv. I Stockholms län skulle tusentals bostäder kunna komma till stånd genom att bebygga statlig mark. Marken har ett betydande värde på marknaden och stora delar av markinnehavet har ett attraktivt läge. Utvecklingsbolaget Västerjärva exploatering ägs till 50 % av Skanska och 50 % av Vasakronan. Det andra utvecklingsbolaget (Ursvik) ägs till 50 % av NCC och 50 % av Vasakronan. Risken är stor att dessa utvecklingsbolag bidragit till utvecklingen av höga markpriser och därigenom ökade produktionskostnader.

Att staten har bildat bolag med de största byggföretagen i Sverige leder till att staten själv som aktör bidrar till att minska konkurrensen och förhindrar möjligheten för andra, även mindre, företag att etablera sig.

Förbudet i konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande samarbete innebär att samarbete mellan företag inte är tillåtet om syftet eller resultatet är att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt.

Om regeringen verkligen eftersträvar genomlysning är det ett rimligt krav att sådant samarbete med privata företag öppet redovisas så länge det statliga företagandet finns kvar.

Principiella skäl mot statligt företagande

Folkpartiet liberalerna anser tvärtemot regeringen att staten inte, annat än i ett fåtal undantagsfall, ska driva företag. Skälen för detta är följande:

I en väl fungerande marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de lagar och regler som ska följas, beslutsfattare om de skatter som ska betalas och som myndighetsutövare i form av rättsvårdande och marknads­vårdande instanser som ser till att reglerna efterföljs. Att på samma gång vara aktör på marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller.

Vi liberaler vill att fler människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera. Vi anser att privat företagande i längden också är effektivare.

Det finns många exempel på att statligt och kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Regeringen tar ett ytterligare steg i denna riktning genom tillskapandet av det särskilda kontot i Riksgäldskontoret. Via detta kommer medel att slussas från vinstgivande företag till förlustmaskiner. Den osunda konkurrensen leder till att privata företag riskerar få sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter. Politiskt subventionerade konkurrenter skapar också en extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning enbart är hänvisade till att tillfredsställa kundernas efterfrågan, och som inte kan falla tillbaka på att tillfredsställa politiska önskemål.

Företagsekonomisk lönsamhet är bra, något att sträva efter, och det är rimligt att privata företag strävar efter att maximera den. Det är villkoren för privatägda företag. Målet är tydligt. Med statligt ägande kommer andra mål in i bilden: antingen tvingas det statliga företaget acceptera sämre företagsekonomisk lönsamhet på grund av politiska önskemål, eller – vilket kan vara lika illa – kommer det alltid att misstänkas att företagsledningen måste ta hänsyn till statens politiska mål. I krislägen kan det statliga företaget inte alltid koncentrera sig på företagets långsiktiga bästa utan kan tvingas avstå från åtgärder som är nödvändiga för företagets överlevnad. Det finns alltid en misstanke om att andra mål som nationell kontroll, regionalpolitik, viss typ av sysselsättning, osv. kommer in i bilden. Risken finns att staten skjuter till medel för att täcka förluster, stödja företag eller införa de facto-konkur­rens­begränsningar som gynnar statliga företag. Det illustrerar kravet på skilda roller för stat och näringsliv: den vars verksamhet är beroende av gällande regler skall inte själv direkt eller indirekt vara med och bestämma vilka regler som skall råda.

Statens göranden och låtanden skall kontrolleras genom öppenhet för insyn för medborgarna, medierna och riksdagen, dvs. ses som en del av det demokratiska statsskicket. Det gäller emellertid inte företag. De är inte demokratiskt utsedda, de hanterar inte andras pengar, och företagen är inte heller tänkta att göra det. De skall till lägsta möjliga kostnad tillfredsställa kundernas efterfrågan. Eftersom staten bör vara underkastad demokratins spelregler blir det med nödvändighet udda och problematiskt med statliga företag som inte kan ägas eller ledas efter demokratiska principer.

Staten har en rad viktiga uppgifter som ingen annan i samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl.a. avbördade sig ägandet av företag, som dessutom privata ägare sköter bättre. Att i offentlig regi sköta dessa bolag stjäl uppmärksamhet från det som är det offentligas huvuduppgift: att erbjuda en god vård, ett bra utbildningssystem, ett väl fungerande försvar, ett säkert rättssystem och en generell politik för att främja tillväxt och sysselsättning.

Det har tidigare anförts som skäl mot en försäljning av statliga företag att kapitalmarknaden inte kan absorbera ett sådant utbud av tillgångar. I dag, med den globaliserade kapitalmarknaden, är detta inte längre ett argument.

De flesta av de statliga företagen bör säljas. Försäljningsintäkterna bör användas för att minska statsskulden. Den minskning av räntebetalningarna som då uppkommer är en långsiktig besparing.

Försäljningen bör ske successivt. Dagens konjunkturläge gör det svårt att göra en exakt prioritering av vilka företag som bör säljas först. Folkpartiet har tidigare pekat ut följande företag som lämpliga att komma ifråga för försäljning: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket, Teracom AB.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 12 juni 2003

Eva Flyborg (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Nyamko Sabuni (fp)

Jan Ertsborn (fp)

Hans Backman (fp)

Nina Lundström (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Näringsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 2003-06-12 Hänvisning: 2003-06-13 Bordläggning: 2003-06-13

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (3)