med anledning av skr. 1999/2000:130 Sverige i Förenta nationerna

Motion 1999/2000:U22 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
1 Inledning
Sveriges aktiva medlemskap i Förenta nationerna (FN) utgör den bärande
delen i svensk utrikespolitik. Det är genom arbetet i FN som vi är med
och bygger den internationella rättsordningen. Därigenom skapas
förutsättningar för att trygga vår egen nations säkerhet.
Sverige har under flera decennier gått i spetsen för kampen mot apartheid i
Sydafrika, gett stöd under kriget i Vietnam, drivit en aktiv biståndspolitik
och stött ideella insatser via enskilda organisationer. Sverige har också varit
och är en fristad åt förföljda människor. Sverige har - oavsett regering - varit
ett land som ofta talat när andra var tysta eller när andra inte kunde tala.
De nedskärningar och åtstramningar som präglat den svenska flykting- och
biståndspolitiken under senare år har dock gjort att Sveriges goda anseende
naggats i kanten. Folkpartiet liberalerna beklagar denna utveckling.
På senare tid har Sverige som medlem av FN:s säkerhetsråd (1997-1998)
haft reella möjligheter att påverka arbetet med att stärka och reformera FN.
Det svenska EU-medlemskapet har ytterligare ökat våra möjligheter att utöva
inflytande på FN:s arbete inom en rad olika områden.
Dessvärre har arbetet med att reformera FN gått alldeles för långsamt
framåt. FN har stått handlingsförlamat inför de upprepade massakrerna i bl a
Bosnien, Rwanda, Burundi, Sierra Leone, Demokratiska republiken Kongo
och Algeriet. Försöket att få ett slut på konflikten på Afrikas horn är ett
annat
exempel där FN misslyckats.
Reformeringen av FN måste därför gå vidare. Vid det s k millennietopp-
mötet som inleds i september i år finns goda möjligheter att fatta  beslut om
djupgående reformer av FN:s arbetsformer och organisation. General-
sekreterarens rapport, "We the people", är i det avseendet en viktig utgångs-
punkt för detta nödvändiga förändringsarbete. Sverige har en betydelsefull
roll att spela som pådrivande aktör för förnyelse av FN och dess stadga.
2 Fred och säkerhet
Utvecklingen går mot allt färre väpnade konflikter mellan nationer till ett
ökande antal inomstatliga konflikter. Under det senaste decenniet har
över 5 miljoner människor fått sätta livet till på grund av inbördeskrig
och andra konflikter inom länder. Många fler har av dessa anledningar
tvingats fly inom eller från sina hemländer. Detta ställer nya krav på FN
och skapar förändrade förutsättningar för insatserna. På flera håll bl a i
forna Jugoslavien, Kosovo och Sierra Leone har FN misslyckats med den
mycket angelägna uppgiften att göra en insats när det gäller inomstatliga
konflikter.
Ursäkten för omvärldens passiva hållning inför dessa konflikthärdar har
hela tiden varit att FN inte skall lägga sig i ett lands inre angelägenheter.
För
att FN skall kunna bemöta den förändrade konfliktsituationen i världen är det
angeläget att denna inställning ändras.
Nationsgränser får inte utnyttjas som argument för att passivt titta på när
människors säkerhet är allvarligt hotad. Det är därför en utmaning att hitta en
formulering som ger säkerhetsrådet möjlighet att agera även vid inomstatliga
konflikter utan att inkräkta alltför mycket på staters suveränitet.
De förslag som Carlsson/Ramphal-rapporten "Our global neighbourhood"
för fram och som rör ändringar av FN-stadgan bör få stöd av Sverige i FN.
När grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse,
massmord etc. äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre
angelägenhet kan inte FN förhålla sig passiv. De föreslagna ändringarna av
FN-stadgan på denna punkt bör få Sveriges fulla stöd.
Orsaken till FN:s förlamning är problemet att nå konsensus i säkerhets-
rådet. Risken är hela tiden överhängande att de fem permanenta medlem-
marna nyttjar sin vetorätt och därmed förhindrar insatser. Sverige bör driva
på för att fler steg tas mot att i praxis inskränka möjligheten att använda
vetorätten i FN:s säkerhetsråd. Det kan ske på olika sätt. En modell vore att
slå fast principen att en part aldrig får rösta/döma i egen sak. En annan väg
vore att inskränka vetorätten till att enbart gälla mycket vitala intressen hos
de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. En tredje modell vore att
kräva dubbla veton, dvs att minst två länder lägger in veto för att detta skall
gälla.
2.1 Fredsfrämjande insatser
Sverige har en lång tradition av deltagande i fredsbevarande militära
insatser i FN:s regi. Det har givit det svenska försvaret värdefulla
erfarenheter att under 1990-talet bidra med i de fredsbevarande och
fredsskapande insatserna i Kroatien, Makedonien, Bosnien och nu senast
i Kosovo. Dessa insatser i europeiska konflikthärdar är mer påtagliga och
ett sätt att medverka i att skapa förutsättningar också för vår egen
säkerhet i Europa. De illustrerar att Sveriges fred och säkerhet främjas
genom ett aktivt deltagande i internationella insatser särskilt i Europa och
dess närområde. Internationella insatser är en integrerad del av det
svenska försvarets huvuduppgifter.
Under Unproforinsatsen och därefter den Natoledda IFOR-insatsen i
Bosnien hade Sverige tillsammans med mindre kontingenter i Kroatien och
Makedonien en betydligt större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än vi
därefter haft inom ramen för SFOR i Bosnien. Trots att de lokala behoven
inte minskat har regeringen kraftigt dragit ner på den svenska internationella
närvaron. Folkpartiet motsätter sig denna utveckling. Vi anser att betydligt
större satsningar bör göras för att förbättra förutsättningarna för det svenska
försvaret att delta i internationella insatser i bl a FN-regi. Denna ståndpunkt
redovisas mer ingående i vår försvarspolitiska motion 1999/2000:Fö28.
3 Mänskliga rättigheter
Främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av FN:s mest angelägna
uppgifter. För Sveriges del skall kampen för att stärka de mänskliga
rättigheterna utgöra en mycket viktig del i vårt internationella
engagemang. Trots att många av världens stater respekterar de mänskliga
rättigheterna och ser det som en världsomspännande angelägenhet, nås vi
ständigt av rapporter om hur grova kränkningar av de mest
grundläggande mänskliga rättigheterna sker. Sverige bör intensifiera sitt
arbete med att dels försvara, dels förbättra skyddet för de mänskliga
rättigheterna. Detta bör göras genom de internationella organisationer där
Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN, EU och
Världsbanken. Det bör också ske genom Sveriges bilaterala samarbete
med andra länder.
Vi har under de senaste åren chockerats och förfasats över hur kvinnors
rättigheter i en rad länder totalt negligeras och kränks. Ett exempel är de så
kallade hedersmord på kvinnor som begås i ett antal länder såsom Pakistan
och Afghanistan. Då den dömande makten i t ex Pakistan agerar i motsatt
riktning mot de internationella människorättsliga konventioner som landet
genom avtal förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det
internationella samfundet i stort möjlighet att i större utsträckning fördöma
och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord. För Folkpartiets del
är det därför oerhört angeläget att Sverige agerar snabbt och tydligare
markerar avstånd mot länder som så kraftigt bryter mot de grundläggande
mänskliga rättigheterna.
4 Folkrätt också för individer, inte bara för stater
Folkrätten har varit och är ett viktigt instrument i byggandet av en
fredligare värld. Fredliga konfliktlösningsmekanismer måste utvecklas
vidare. Bojkottaktioner mot Sydafrika anses ha spelat en roll för
apartheidregimens fall. Ett aktuellt exempel är oljeembargot mot Serbien.
Det är ett bekymmer att folkrätten allt oftare åberopas av odemokratiska
makthavare som argument för att de skall få fortsätta att ostört förfölja och
mörda sina egna medborgare. Därför bör Sverige gå i spetsen för en fortsatt
förnyelse av folkrätten och bedriva en aktiv människorättspolitik. Tillsam-
mans med andra kan vi åstadkomma förändring.
Folkrätten är inte något statiskt utan ett regelverk av konventioner och
sedvänja som hela tiden utvecklas. Arresteringen av Chiles före detta diktator
Pinochet, ingripandet i Kosovo och tribunalerna i Haag och Arusha, som
dömer de ansvariga för etnisk förföljelse i det forna Jugoslavien respektive i
Rwanda, har inneburit viktiga framsteg i utvecklingen av en ny praxis i
folkrätten. En utveckling av folkrätten, där den handlar om människors och
inte bara staters intressen, kan skönjas.
Ett intressant exempel på hur vissa länder kan påverka interna förhållanden
i andra länder med fredliga metoder är de krav som EU ställt på ansökar-
länder om respekt för minoriteters rättigheter och förbud mot dödsstraff.
Trots uppenbara problem gäller fortfarande att FN är den enda
organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens
vägnar. Därför behöver världen FN. Men FN-systemets brister måste
erkännas och hanteras. I grunden beror problemen i dag på att en av de
permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, Kina, är en kommunistisk
diktatur och att en annan, Ryssland, har ett starkt kommunistiskt inflytande i
sitt parlament.
FN förmådde inte leva upp till den egna stadgan, varken vid folkmordet i
Rwanda eller i samband med den etniska rensningen i Kosovo. Principen om
icke-intervention är naturligtvis viktig. Varje land måste ha en vidsträckt rätt
att hantera sina egna problem utan yttre inblandning. Denna princip kan dock
inte gälla när "hantering av egna problem" övergår till folkmord.
Folkpartiet liberalerna anser att Sverige bör verka för att förnyelsen av
folkrätten går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för
enskilda individers grundläggande rättigheter. Omsorgen om den enskilda
människans, minoriteters och folkslags grundläggande rättigheter skall sättas
före staters suveränitet. Ingen regering någonstans har rätt att gömma sig
bakom sin nationella suveränitet i syfte att kränka de mest grundläggande
mänskliga rättigheterna.
Principen bör vara att brott mot de mänskliga rättigheterna skall beivras,
oavsett förövarens rang eller ställning. För massmord, etnisk rensning och
andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna måste ansvar alltid
utkrävas. För förövarna får det aldrig finnas en fristad.
Den besvikelse vi känner över världssamfundets passivitet i samband med
några av vår samtids värsta förbrytelser får inte dölja de framgångar som
ändå vunnits i den internationella rätten under 1990-talet, inte heller det
faktum att FN-systemets handlingsförlamning till en del minskat efter
murens fall. I säkerhetsrådet väger exempelvis numera i praktiken en nedlagd
röst ofta till "ja-sidans" fördel i diskussioner om FN-ingripanden till skydd
för mänskliga rättigheter. Det har underlättat beslut om FN-aktioner. Ett
färskt exempel är när Kina valde att avstå istället för att rösta nej i frågan
om
att etablera en internationell civil och militär styrka i Kosovo.
En huvudfråga i diskussionen om en ny folkrätt gäller vad som skall ske i
fall då FN-systemet är blockerat. Det är positivt att det växt fram andra
aktörer med mer eller mindre stor internationell prestige, som ibland kan
komplettera FN. Det gäller till exempel OSSE, som kan ses som ett regionalt
FN-organ, där Kina av naturliga skäl saknar inflytande. OSSE är aktivt på
människorättsområdet, vilket också gäller Europarådet. Även icke-
regeringsanknutna organ, som Helsingforskommittéer och liknande samman-
slutningar, kan spela en betydelsefull roll.
Arbetet med att förnya folkrätten och stärka de mänskliga rättigheterna
måste intensifieras. Sverige bör driva på denna förnyelseprocess. Vi vill här
lyfta fram två angelägna exempel.
4.1 En permanent internationell brottmålsdomstol
Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder ett
avtal om att inrätta en oberoende internationell brottmålsdomstol.
Beslutet att inrätta domstolen är ett av de senaste årens framsteg på
området för mänskliga rättigheter.
Domstolen kommer att vara permanent och den kommer att genomföra
utredningar och ställa personer inför rätta som begår allvarliga brott mot
internationell humanitär rätt, till exempel folkmord och brott mot
mänskligheten. Domstolen kommer alltså att ha befogenhet att åtala enskilda
personer.
Domstolen kommer att inleda sin verksamhet först efter det att 60 länder
har ratificerat Romstadgan. Hittills har dock endast ett fåtal länder
ratificerat
avtalet. Sveriges ratifikation beräknas ske under år 2001.
Det är angeläget att den permanenta internationella brottmålsdomstolen
verkligen kommer till stånd och ges vida möjligheter att agera. Ratificerings-
processen får ej skjutas på framtiden. En svensk ratifikation bör ske senast
halvårsskiftet 2001. Regeringen bör därför påskynda det nödvändiga för-
beredelsearbetet som krävs för att ratificera Romstadgan.
4.2 Inför en "nödvärnsrätt"
Sverige bör hävda uppfattningen att folkrättens grundregel - att våld
endast får tillgripas i självförsvar eller efter beslut i FN:s säkerhetsråd -
kompletteras med ett slags "nödvärnsrätt". En sådan skulle innebära att
en grupp av stater i obestridligt klara fall och när alla andra möjligheter
uppenbarligen är uttömda - och när oberoende organ bekräftar dessa
verklighetsbedömningar - har en folksrättsligt grundad möjlighet att
ingripa för att stoppa exempelvis ett pågående folkmord. I de fall detta
blir aktuellt skall det rapporteras till rådet på samma sätt som FN-stadgan
föreskriver då ett medlemsland handlar i självförsvar.
Inom den del av folkrätten som syftar till att skydda offer för väpnade
konflikter - sjuka, sårade, civilbefolkning och krigsfångar - har man sedan
Haagkonferensen 1907 arbetat med en generalklausul (Martensklausulen),
som ersätter många konkreta regler - omöjliga att förutse - med en allmän
hänvisning till principer om medmänsklighet och det allmänna rättsmed-
vetandet.
Den danske utrikesministern Niels Helveg Petersen anser att Nato til-
lämpade just denna Martensklausul när Natos medlemsländer ingrep till värn
för de förföljda kosovoalbanerna i Kosovo. Det är inte otänkbart att detta kan
bilda mönster vid framtida humanitära katastrofer av liknande slag. Om så
skulle ske bör Sverige stå berett att ge sitt bidrag.
Ett internationellt ingripande med maktmedel skall självfallet alltid under-
ställas principerna om nödvändighet - andra metoder skall användas om
dessa kan nå framgång - och proportionalitet - de åtgärder som vidtas får
inte vara starkare än nödvändigt. Men världssamfundet måste vara berett att
agera när grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker. Annars riskerar
den folkrätt som handlar om att skydda individers intressen bara att bestå av
ord.
5 Reformarbetet och finansieringen
Avgörande för hur väl FN lyckas med centrala insatser för fred och
säkerhet är att den finansiella krisen löses. I första hand är det nödvändigt
att USA infriar löftet om att betala sina skulder fullt ut. Det är inte rimligt
att landet samtidigt som det inte sköter sina finansiella åligganden tillåts
ställa krav på reformarbetet och nedskärningar. Folkpartiet anser att
Sverige bör verka för att hårdare krav ställs på de länder som ej lever upp
till sina finansiella åtaganden. Ett skäligt krav, som Sverige bör driva,
vore att frånta rösträtten i generalförsamlingen för de medlemsländer
som ej betalar sin medlemsavgift fullt ut.
FN har stora behov av reformer och det är bra att arbetet för att säkra och
effektivisera arbetet nu uppvisar konkreta resultat. En starkt bidragande
faktor för reformarbetets igångsättande är generalsekreterare Kofi Annans
beslutsamma agerande. Under de senaste åren har generalsekreteraren
presenterat ett antal rapporter angående FN:s reformarbete. I den senaste
rapporten, som kommer att ligga till grund för den s k millennieförsamlingen
i september i år, föreslås bl a att verksamheten skall fokuseras på tre
kärnområden: fattigdom, säkerhet och en hållbar framtid. Vi menar att
Sverige bör arbeta för att ett fjärde kärnområde införs som fokuserar på
valfrågor. En samordnande funktion för valfrågor bör inrättas.
6 Utvecklingssamarbete
Under 1990-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga ned-
skärningar. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 procent
när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet tar kraftfullt
avstånd från denna nedskärning.
Samtidigt har biståndet varit ett av de områden som drabbats hårdast av de
begränsningsbelopp som införts för att klara statens utgiftstak. Det har i
första hand drabbat det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet, särskilt
insatser inom området demokrati och mänskliga rättigheter. Enskilda organi-
sationer har plötsligt tvingats avbryta planerade och påbörjade bistånds-
projekt. Utgiftsbegränsningen har även haft negativa konsekvenser på det
multilaterala utvecklingssamarbetet. En rad FN-organisationer har drabbats
av de senarelagda betalningarna, bl a UNFPA och UNHCR.
Sverige har ett gott anseende i FN, och därför är det mycket viktigt att
utlovade svenska bidrag verkligen betalas ut i tid. Det är särskilt angeläget
med tanke på att många FN-organisationer redan har problem med att få
länder att betala utlovade bidrag. Om inte Sverige uppfyller sina utlovade
åtaganden riskerar förtroendet för svenskt utvecklingssamarbete att urholkas.
UNDP spelar en central roll inom FN:s utvecklingsverksamhet. Vi har
tidigare föreslagit att Sveriges bidrag till UNDP ökar med ytterligare 40
miljoner kronor. Samtidigt är det viktigt att reformera för att effektivisera
biståndsarbetet. Vi ser därför mycket positivt på den diskussion och
reformering av UNDP som har inletts. Vi har i samband med budget-
propositionen i höstas även velat anslå ytterligare 30 miljoner kronor till
Unicef, UNFPA 40 miljoner kronor, UNRWA 20 miljoner kronor och
UNHCR 40 miljoner kronor.
7 Ord måste bli handling
Under 1990-talet har ett flertal FN-konferenser hållits runt om i världen.
Det sociala toppmötet i Köpenhamn, kvinnokonferensen i Peking,
befolkningskonferensen i Kairo, Habitatkonferensen i Istanbul och
klimatkonferensen i Kyoto är några exempel. Dessa konferenser har
resulterat i en rad resolutioner och handlingsprogram som väntar på att
bli genomförda.
I FN:s framtida verksamhet bör det inte vara prioriterat att arrangera fler
konferenser. I stället bör den svaga länken, som är bristande resurser och
svag handlingskraft, åtgärdas för att ord också skall bli handling. Det är
angeläget att FN-konferensernas mål och handlingsprogram verkligen
uppfylls. Detta bör Sverige verka för.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör stödja de i Carlsson/Ramphal-
rapporten föreslagna ändringarna av FN-stadgan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör driva på för att fler steg tas mot
att i praxis inskränka möjligheten att använda vetorätten i FN:s
säkerhetsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att betydligt större satsningar bör göras för att
förbättra förutsättningarna för det svenska försvaret att delta i
internationella insatser i bl.a.  FN-regi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör intensifiera sitt arbete med att
dels försvara, dels förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna
genom Sveriges såväl multilaterala som bilaterala samarbeten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige agerar snabbt och tydligare markerar
avstånd mot länder som kraftigt bryter mot de grundläggande
mänskliga rättigheterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige senast halvårsskiftet 2001 bör
ratificera avtalet om att inrätta en oberoende internationell brottmåls-
domstol,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att komplettera folkrättens grundregel med en
nödvärnsrätt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i de fall en användning av en nödvärnsrätt blir
aktuell skall det rapporteras till rådet på samma sätt som FN-stadgan
föreskriver då ett medlemsland handlar i självförsvar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för att rösträtten i general-
församlingen fråntas de medlemsländer som ej betalar sin medlems-
avgift fullt ut,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall arbeta för att ett fjärde mål för
FN:s verksamhet införs som fokuserar på valfrågor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN skall arbeta för att en sam-
ordnande funktion för FN:s arbete i valfrågor införs,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utlovade svenska bidrag till FN:s organisa-
tioner verkligen betalas ut i tid,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av FN-konferenserna.

Stockholm den 8 juni 2000
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-06-09 Bordläggning: 2000-06-09 Hänvisning: 2000-06-13

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (26)