med anledning av skr. 1990/91:50 Åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna

Motion 1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v)

av Lars Werner m.fl. (v)
Inledning
Efter ett 1980-tal med ekonomisk omfördelning
från låginkomsttagare till höginkomsttagare, från
arbete till kapital, från kommuner till stat, har vi
upplevt det slutliga misslyckandet för den tredje
vägens politik. Kapitalägarnas spekulation mot den
svenska valutan, och som följd därav rekordhöga
räntor, har sin grund i regeringens ekonomiska
politik och inte i de arbetandes lönekrav eller
utvecklingen i kommunerna.
Sveriges ekonomi är extremt beroende av den
internationella kapitalismens villkor. Regeringen
drar fel slutsats när den ytterligare stärker
beroendet till EG. En mer självständig utveckling
för att minska beroendet är den enda väg
som på sikt kan leda till framgång.
a) Räntekrisen
Räntekrisen med höga räntor ökar de
ekonomiska orättvisorna och leder till ökad
arbetslöshet. Lösningen på de bakomliggande
problemen i ekonomin är inte på statsbudgetens
intäkts- eller utgiftssida.
Bakgrunden till räntekrisen är tredje vägens
devalveringspolitik, vilken ledde till ökade
företagsvinster, spekulativ transaktionsekonomi
och utlandsinvesteringar. Avskaffandet av
valutaregleringen var ytterligare en signal till
marknaden som spädde på utlandsaktiviteterna.
När kapitalmarknaden försöker skydda sina
kapitaltillgångar mot en devalvering, genom att
placera pengarna i utländsk valuta, uppstår oro på
valutamarknaden. Regeringen säger sig vilja
stabilisera valutamarknaden och pressa ned
ränteläget genom åtstramningar. Syftet är att inför
finans- och penningmarknaden skapa
förtroende och visa beslutsamhet. Därför vidtar
regeringen åtstramningar i ekonomin, trots att vi är
på väg in i en lågkonjunktur. Nu skulle det i stället
krävas stimulansåtgärder för att kunna förhindra
ökad arbetslöshet. Resultatet av SAP-regeringens
politik är att de arbetande och i synnerhet de sjuka
blir förlorarna, kapitalägarna vinnarna.
Vänsterpartiet avvisar därför motiven och
flertalet av de föreslagna åtgärderna i regeringens
skrivelse t.ex. uttalandet om medlemskapsansökan
till EG, försämringar i sjukförsäkringen m.m.
b) Full sysselsättning genom arbetslöshet
Den socialdemokratiska regeringen överger den
fulla sysselsättningen som övergripande
målsättning till förmån för inflationsbekämpning
genom lönenedpressning. Regeringens politik
kan sammanfattas med att den vill upprätthålla den
fulla sysselsättningen genom att öka
arbetslösheten.
Socialdemokraterna är svensk politiks
vågmästarparti. De kan välja höger- eller
vänsterlösningar. Den socialdemokratiska
regeringen fortsätter med hög fart sin
högeranpassning av politiken. I takt med att den
kapitalistiska ekonomin inte medger reformer för
rättvisa, jämlikhet och solidaritet har
socialdemokratin lämnat arbetarrörelsens
grundläggande idéer. Kapitalets intressen är nu
regeringens.
c) SAF får gehör hos regeringen
Kapitalets intresseorganisation, Svenska
arbetsgivareföreningen, SAF, har på senare år fått
stort gehör i regeringskansliet för sina idéer, t.ex.
marginalskattesänkning, strypning av
kommunernas verksamhet, öka arbetslösheten och
pressa ned lönerna för att sänka inflationen,
försämringar i sjukförsäkringen, skärpta
strejkförbudsregler och höjda strejkböter.
d) Vem är ''marknaden''?
Marknaden är lika helig som den är anonym.
Vem/vilka är det som styr marknaden? Kärnan i
marknaden är ägare till kapital i olika former, som
på finans- och penningmarknader
placerar/investerar sina tillgångar. Det är
storföretag och försäkringsbolag m.m.
Investeringar i produktion av varor och tjänster
underordnas penningmarknadens snabba
avkastningskrav. Penning- och finansmarknaden
styr alltmer utvecklingen. Marknaden behärskas av
kapitalägarna och är därför djupt odemokratisk.
e) Nej till odemokratiskt valsystem
Regeringen har aviserat överläggningar om en
ny författningsreform som skall syfta till en starkare
regeringsmakt. Eftersom vi i dag har ett
välutvecklat demokratiskt valsystem, innebär krav
på en starkare regeringsmakt överrepresentation
för stora partier på bekostnad av små. I
förlängningen skymtar en engelsk eller amerikansk
modell av tvåpartisystem. Vänsterpartiet avvisar
varje försämring av dagens valsystem och vi anser
att det inte är det demokratiska systemets fel om
regeringsmakten är svag, utan att detta är ett
politiskt problem.
Socialdemokratins svårigheter att utöva
regeringsmakten ligger i dess egen politik.
Socialdemokratin tar sin politiska utgångspunkt i
arbetarrörelsen men genomför en högerpolitik med
stöd av ett eller flera borgerliga partier. Samtidigt
bibehålls partipolitiska blockgränser -- socialister
och borgare -- som inte motsvarar politikens
innehåll och därmed blockeras samverkan.
Människor blir förvirrade över politiken och
vänder den ryggen. Hade regeringen i stället valt en
vänsterpolitik har det funnits och finns det en stabil
regeringsduglig riksdagsmajoritet.
f) Vänsterpartiets alternativ på meddellång sikt
Vänsterpartiet har i motion 1990/91:Fi8 till
proposition 1990/91:39 om den ekonomiska
politiken på meddellång sikt redovisat åtgärder för
att komma tillrätta med de bakomliggande
problemen i ekonomin. Motionens inriktning kan
sammanfattas enligt följande:Övergång från
inflationslöner till reallöner kräver att priserna
pressas för att minska kraven på
lönekompensation. Därigenom kan lägre
löneökningar leda till reallöneökning.
Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist
utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att
momsen på mat sänks och de högavlönades skatt
skärps genom att grundavdraget för dessa
slopas.Inflationsbekämpning genom prispress
skall kombineras med åtgärder mot
inflationsdrivande monopol, t.ex. inom
byggbranschen och livsmedelssektorn.Tillväxten
i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling
med ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik
skall göras till redskap i en för Sverige sund
tillväxtpolitik. Satsning på bred
kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och
demokrati i arbetslivet är grundpelare i en
demokratisk tillväxtpolitik.Nyinvesteringar för
ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt
näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas
kapital skall användas för denna utveckling på ett
nytt sätt genom att de lokala arbetarkollektiven ges
ökad makt över sparande och investeringar.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens
svältkurer utan kräver speciella insatser till vård,
omsorg, skola, social service och kultur. Värnande
om dessa sektorer är ett led i en rättvis
fördelningspolitik och grunden för en sund
tillväxt.En framgångsrik politik på 1990-talet
kräver rättvisa och självständighet. En
låginkomstutredning bör ligga till grund för
åtgärder för rättvisa och jämlikhet i samhället och
en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att
kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp
riktlinjer för nödvändiga satsningar och
förändringar i näringslivet.
Inflation, löner och offentlig sektor (1.1, 1.2,
1.3)
Regeringen redovisar i skrivelsen under
avsnitten 1.1, 1.2 och 1.3 åtgärder som riktar sig
mot de arbetandes löner och den offentliga sektorn.
Regeringen anser att inflationen är det centrala
problemet. Därmed har regeringen förflyttat
politiken flera steg åt höger. Risken för hög
arbetslöshet är uppenbar.
Vänsterpartiet har i motion 1990/91:Fi8
redovisat partiets syn på inflationens orsaker.
Vänsterpartiet konstaterar att det alltid är de med
höga inkomster och stora förmögenheter som
tjänar på hög inflation medan låginkomsttagarna är
förlorarna.
Regeringens skattepolitik, företagens och
statens prioritering av höglönegrupperna, bristen
på verklig konkurrens och vinststyrda
prismekanismer, är i huvudsak orsak till
inflationskarusellen. Arbetarkollektivens
löneökningar är bara en återspegling av denna
utveckling. Vänsterpartiet förordar därför
prispress i olika former. Det måste läggas betydligt
större krav och ansvar för prisutvecklingen på dem
som bidrar till prisökningar. Pris- och hyresstopp är
därför nödvändigt både för Sveriges ekonomi och
ur fördelningssynpunkt.
Trots stora investeringstal under senare år har
inte tillväxten ökat. En av orsakerna är
felinvesteringar. Alltför dåliga arbetsmiljöer med
utslagning som följd, försummelsen att inte skapa
en bred kunskapsuppbyggnad och bristen på
demokrati i arbetslivet är andra orsaker till
stagnerad tillväxt.
Utgiftsutvecklingen inom den offentliga sektorn
är inget självändamål. Det finns heller inget
självändamål med sänkt skattetryck. När viktiga
behov inom offentlig verksamhet som vård,
omsorg, skola, service och kultur, samt satsning på
infrastrukturprojekt, kräver resurser måste det
vara fel att sänka skattekvoten. Omfördelningar
kan ske, men det skall inte ske med
fördelningspolitiskt felaktiga åtgärder.
Med Rehnbergskommissionen hoppas
regeringen på ett s.k. stabiliseringsavtal.
Regeringen, hela näringslivet och tyvärr även
fackföreningsrörelsens ledning har inriktat sig på
fel mekanism när lönerna utses till inflationens
huvudorsak. Det behövs inga höga löneökningar
om priserna hålls nere. Därför är det prispress och
inte lönesänkning som är lösningen på
inflationskarusellen. Med nuvarande politik kan ett
nollavtal endast leda till reallönesäkningar för de
arbetande.
Lönearbetarna måste tillerkännas rätten att
få kompensation för prisökningarna. Om
huvudansvaret för inflationen läggs på företag och
myndigheter som sätter priser samt på dem som
fattar politiska beslut om räntor, skatter, avgifter,
taxor m.m. kan prisökningarna hållas nere och
löneökningarna bli måttliga, men ändock ge
reallöneförbättringar.
Europapolitiken (2)
Världsekonomin genomgår en mycket snabb
internationalisering. Bakom denna utveckling
döljer sig framför allt de transnationella bolagens
allt mer växande makt över världsekonomin.
De transnationella bolagen agerar
övernationellt. Samtidigt håller tre geografiska
maktcentra på att utvecklas: ett 'dollarcentrum''
kring USA/Canada, ett ''yencentrum'' kring
Japan/NIC-länderna i Ostasien och ett EG:s
''ECU-centrum''. Mellan dessa olika
imperialistiska krafter pågår en kamp om makt och
inflytande över råvaror och marknader.
Flertalet av de personer som i dag styr EG vill
skapa en superstat -- ett Västeuropas förenta stater.
Ett sådant EG skulle bli en kraft som med större
tyngd än i dag kunde delta i kampen om marknader
och råvaror.
För att med större kraft kunna hävda sina
intressen i världen finns i EG också planer på en
gemensam försvarspolitik och gemensamma
militära styrkor. Tanken är att integrera
försvarsalliansen västeuropeiska unionen (WEU) i
EG. Sannolikheten att det förr eller senare sker är
stor, eftersom EG redan har bestämt sig för att
forma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
De som betalar det högsta priset för denna
internationella ekonomiska ordning är
människorna i Syd -- i tredje världen. Arbetslöshet,
misär, svält och skrämmande hög barnadödlighet är
verklighet för majoriteten av världens befolkning.
EG-ländernas företag och organisationer deltar
i plundringen av den tredje världens resurser.
Många fattiga stater har dessutom stora lån tagna i
olika EG-länder. Skuldkrisens effekt är att de
fattiga staternas befolkningsmajoritet dras ned i allt
djupare misär.
Den nuvarande internationella ekonomiska
ordningen för oss allt närmare väpnade Nord--Syd-
konflikter. Kuwaitkrisen har i vissa avseenden drag
av en sådan konflikt.
Världsekonomins internationalisering har
dessutom medfört att varje enskilt land också i det
rika Nord har svårigheter att föra en självständig
ekonomisk politik. EG:s planer på en gemensam
centralbank med stora maktbefogenheter kommer
för dess medlemsstater att innebära att den
tendensen förstärks.
Vänsterpartiets två utgångspunkter i detta läge
är:
1. att så långt det någonsin är möjligt försvara
Sveriges möjligheter att bestämma sin egen
ekonomiska utveckling.
2. att nationellt och internationellt verka för en
ny ekonomisk världsordning för att skapa rättvisa
mellan Nord och Syd.
EES-avtal
Vänsterpartiet är positivt inställt till ett EES-
avtal mellan EG och EFTA. Förutsättningen för att
ett sådant avtal ska accepteras är dock att vårt lands
suveränitet respekteras i den meningen att
riksdagens beslutsrätt över lagar och skatter, och
våra domstolars självständighet att döma, inte
överlåts till överstatliga och odemokratiska
institutioner.
Självklart måste Sveriges grundlag respekteras.
Det innebär att beslut om ett EES-avtal, p.g.a. dess
eventuella konflikt med grundlagen, inte kan tas
innan avtalet är färdigt.
Ett EES-avtal som accepteras av vänsterpartiet
får inte innebära försämringar av svenska fackliga
rättigheter, arbetarskydds-, hälso- och miljölagar
och sociala rättigheter.
Nej till medlemsansökan till EG
Vänsterpartiet säger nej till förslaget att
riksdagen i ett nytt uttalande ska klargöra Sveriges
intresse av att söka medlemskap i EG.
Vi vill uttala fyra huvudinvändningar mot
förslaget:Konstitutionellt: Innan beslut om
medlemsansökan kan tas måste grundlagen ändras,
eftersom ett EG-medlemskap kommer att innebära
att riksdagen överlåter beslutsrätt till överstatliga
organ. Enligt EG-kommissionens president Delors
kommer det framtida EG att fatta upp till 80 % av
de beslut som tidigare fattats av nationella
parlament. En så allvarlig försämring av landets
suveränitet kan inte få ske utan omfattande
diskussion. Ännu saknas en bred och omfattande
EG-debatt i Sverige. Beslut om medlemsansökan
kan därför inte pressas fram i stor hast. Det beslut
som fattas -- oavsett vilket -- måste vara ett resultat
av en bred debatt där hela folket getts möjlighet att
delta.Utrikes- och säkerhetspolitiken: EG har
redan fattat beslut om att samordna sin utrikes- och
säkerhetspolitik. En snar svensk medlemsansökan
är att meddela hela världen att vi avser att inom
några år överge vår hittills självständigt förda
utrikespolitik. En sådan signal i dagens värld
präglad av tilltagande spänning mellan Nord och
Syd vore djupt olycklig. Den skulle allvarligt skada
Sveriges anseende och roll i världspolitiken,
framför allt bland den tredje världens utsugna och
förtryckta stater.Bunden anpassningspolitik: Att
i nuläget ansöka om medlemskap vore också att
meddela att vi avser att ge upp alla svenska lagar
och regler som strider mot EG:s regelverk. På ett
flertal områden innebär detta försämringar som
drabbar både människa och miljö.Felaktig
tidpunkt: Oavsett vad man anser om EG kan man
konstatera att EG inte avser att ta in nya
medlemmar förrän den första centrala
integrationsprocessen avslutats l993. Efter 1993
kan det vara aktuellt med nya medlemmar. Sverige
har därför ingen anledning att jäkta fram.
Att avvakta beslut om medlemsansökan innebär
dessutom att bilden av EG klarnar. 1993 vet vi
mycket mer om vilken typ av EG vi har att ta
ställning till. Det kommer också att underlätta den
politiska diskussionen om EG och det definitiva
ställningstagandet till medlemskap. Det finns
således inga skäl att under stor tidspress nu hasta
fram ett beslut.
Vänsterpartiets internationalism
Vänsterpartiets negativa inställning till svenskt
EG-medlemskap grundar sej inte på någon
inskränkt nationalism. Tvärtom; just därför att vi är
internationalister är vi emot EG.
Vi anser att Europa består av mer än de 12 stater
som utgör EG. Vi är för ett öppet och
samarbetande Europa, innefattande öst och väst.
EG har inga planer på att få med Östeuropas stater
som medlemmar inom överskådlig tid.
Vi är inte bara européer -- utan också
världsmedborgare. Vi har alla ett ansvar för att lösa
världens stora problem.
De stora problemen finns inte i Europa -- utan i
den utsugna tredje världen, där 40 000 barn varje
dag svälter ihjäl. Att lösa Nord--Syd-konflikten är
den i särklass viktigaste uppgiften i dagens värld.
Denna uppgift finns inte ens omnämnd bland EG:s
grundläggande målsättningar.
Utifrån detta synsätt arbetar vänsterpartiet mot
EG-anslutning och för internationell rättvisa. Det
gör vi tillsammans med olika progressiva partier,
fackliga organisationer, miljörörelser och andra
radikala krafter i Europa och i den övriga världen.
Energi och näringspolitik (3.1, 3.2)
Energipolitiken
Än en gång slår regeringen fast att vi behöver en
stabil energipolitik. En from förhoppning, som inte
infrias bara för att man upprepar den ett antal
gånger. Hela 80-talet och tydligen början på 90-
talet präglas av en passivitet och osäkerhet på
energiområdet, som varken gör energiproducenter
eller energikonsumenter klara över vilka
energislag, som skall främjas.
Regeringen har en möjlighet till en bred
uppgörelse på energiområdet mellan fyra partier (s,
c, v och mp) men nöjer sig med att försöka få
centerpartiet och ett motsträvigt folkparti med på
noterna. Ur detta kan inte komma annat än ny
förvirring.
Kärnkraften måste avvecklas. Stängning av två
reaktorer 1995/96 och en kraftfull satsning på
alternativen i en fyrpartiuppgörelse med
vänsterpartiet, centern och miljöpartiet skulle ge
den stabila energipolitik som regeringen
eftersträvar samt en övergång till förnyelsebara och
inhemska energislag.
Näringspolitik
Vänsterpartiet föreslog i motion 1990/91:Fi8 till
propositionen om den ekonomiska utvecklingen på
medellång sikt att en näringspolitisk kommission
tillsätts. Motivet är, att sedan regeringen
''avlövade'' industridepartementet, och
överlämnade hela industri- och näringspolitiken till
den kapitalistiska marknaden, finns ingen politisk
styrning av näringspolitiken. I motion 1990/91:Fi8
avsnitt 1.3 och 1.4 påvisas investeringarnas
sammansättning och utfall, bl.a. inlåsning i gamla
branscher och avsaknaden av tillräckliga
framtidsinvesteringar.
En näringspolitisk kommission skall ha
till uppgift att kartlägga näringslivets möjligheter,
att vara en motor för Sveriges utveckling och
samtidigt vara konkurrenskraftig på världens
marknader. Ansvaret för investeringar i industri
och infrastruktur är inget som regering och riksdag
skall frånhända sig. En demokratisk styrning av de
produktiva resurserna blir allt viktigare i den
internationaliserade värld vi lever i och är beroende
av.
Utgångspunkten för vänsterpartiets
näringspolitik kan kortfattat sammanfattas:
En framtidsinriktad näringspolitik måste
noggrant avväga kravet på tillväxt i ekonomin mot
andra vitala samhällsintressen, som ekologiska
hänsyn, rättvisa, solidaritet och omsorg. Tillväxt är
inget självändamål. Det är endast om tillväxten är
förenlig med de ovan nämnda samhällsintressena
och befrämjar demokratin som den är värdefull.
(Motion om näringspolitiken våren 1990)
För att uppnå ovanstående mål är det viktigt att
skapa en stabil ekonomisk utveckling där man kan
kontrollera marknaden och ge utrymme för
satsningar på det sociala området. Bl.a. måste en
effektivare elmarknad skapas, där dolda subsidier
och kostnader redovisas. En helt nödvändig åtgärd
för att stärka alternativens genombrott på
elmarknaden.
En utredning om träfiberlagen är i sitt slutskede.
Alla tecken tyder på att ett avskaffande av
träfiberlagen kommer att ske.
Strukturomvandlingar är nödvändiga inom
nedåtgående branscher, men dessa skall ske med
socialt hänsynstagande till de anställda.
Trots att yrkesfisket inte är någon omfattande
näring i Sverige har det så stor betydelse vid vissa
kuststräckor att en regionalpolitisk satsning är
motiverad. Det har också ett egenvärde att
ursprungliga näringar får leva vidare.
Eftersom bara en rationell och effektiv
fiskeflotta kommer att kunna hävda sig i den ökade
internationella konkurrensen som kommer att råda
efter 1993 är det nödvändigt att möjligheter finns
kvar att på ett rimligt sätt finansiera investeringar.
Därför avvisar vi regeringens förslag att slopa lånen
för fiskets rationalisering.
Vi har tidigare varit överens med regeringen om
utformningen av de regionala riskkapitalbolagen.
Vi delar den bedömningen att det är nödvändigt att
småföretagens behov av riskkapital säkras.
Kompetensutvecklingen i arbetslivet måste
präglas av en bredd och flexibilitet, som ger den
utbildade möjlighet att utvecklas även på områden,
som inte direkt avspeglas i en ökad produktivitet.
Infrastruktur (3.3)
Vänsterpartiet har länge krävt att regering och
riksdag skall anlägga en helhetssyn på samhällets
infrastruktur. Utgångspunkten, inte minst för ett
fungerande och hållbart transport- och
kommunikationssystem, måste enligt
vänsterpartiet vara hänsyn till miljön och regional
rättvisa.
1988 års trafikpolitiska proposition hade inte en
sådan inriktning. Tvärtom byggde den på den s.k.
EG-modellen, som förutsätter att tunga
vägtransporter och övrig biltrafik skall öka på
järnvägstrafikens bekostnad. I regeringens EG-
proposition riksmötet 1987/88 betonades EG:s
uppfattning att samhällets ''offentliga förpliktelser''
för järnvägarna skulle minska. Någon regional
rättvisa skulle inte heller kunna sättas i system.
Regeringens skrivelse går vidare på samma
oacceptabla linje. Det nu regeringen kallar en
''starkare'' infrastruktur och effektiviserad
planering innebär privatiseringar på både väg- och
järnvägsområdet. Privatkapitalet skall släppas in
där de själva räknar med profitabla satsningar. Det
innebär dels att vi kommer att få ''rikemans''- och
''fattigmansvägar'', dels att endast några få -- snävt
företagsekonomiskt lönsamma -- järnvägsprojekt
kommer till stånd. Detta i sin tur leder till att
storstadstriangeln Stockholm--Göteborg--Malmö
kommer attt gynnas medan övriga områden
missgynnas.
Öresundsbron och Scan Link är typexempel på
en ''stark'' infrastruktur. De storföretag som sedan
1985 ingår i Scan Link-konsortiet går nu, stärkta av
regeringspolitiken, vidare. I dagarna har de bildat
ett järnvägskonsortium med avsikt att lägga beslag
på några säkra framtidsprojekt. Om denna typ av
privatiseringar inom infrastrukturen fullföljs
innebär det att riksdagen frånhänder sig
möjligheten att omstrukturera och samordna
transportsystemet i ekologisk och regionalt rättvis
riktning.
Vänsterpartiet anser att ett kraftigt utbyggt och
moderniserat spårbundet system skall utgöra
stommen i marktransporterna. För detta behövs en
infrastrukturfond. Fonden skall byggas ut bl.a.
genom att de största företagen åläggs en
infrastrukturskatt. Utöver detta bör prövas hur
AP-fonder och löntagarfonder kan användas. Det
krävs en demokratisk och samhälleligt
behovsinriktad styrning av satsningen på en
miljömässigt och regionalpolitiskt rättvis
infrastruktur.
Utbildning och kunskap (3.4)
I skrivelsen tas frågor upp kring vad som kallas
konkurrenskraftig högre utbildning. I korthet
aviserar regeringen att den administration som
återfinns inom UHÄ och högskolorna skall minska
till förmån för undervisningen.
Vänsterpartiet har inget att invända mot att
onödig administration skärs bort och att resurserna
används för att förstärka undervisningen.
Vänsterpartiets politik för den högre
utbildningen syftar liksom vår politik inom andra
områden till att främja en rättvis fördelningspolitik.
Under 1980-talet kan vi konstatera att den
sociala snedrekryteringen till högre studier har
förstärkts. Vi går mot ett förhållande som kan
kännas igen sedan decennier tillbaka.
Utifrån detta förhållande måste åtgärder vidtas
för att göra den högre utbildningen tillgänglig också
för grupper som idag i hög grad står utanför
systemet.
Enligt vår mening bör regeringen lägga ett
förslag om samlade åtgärder för att bryta den
sociala snedrekryteringen. Dessa åtgärder måste
vara av gränsöverskridande karaktär vad gäller
utbildningssystemet. Det innebär att frågorna
berör såväl grundskolan, gymnasieskolan, komvux,
folkhögskolan som högskolan själv.
Vi kan tänka oss att en del av de resurser som
frigörs vid en bantning av administrationen kan
användas inom högskolan för förändringsarbete i
syfte att bredda den sociala rekryteringen.
Vänsterpartiet vill lyfta fram den strategiska
betydelse som vuxenutbildningen har. Ökad bredd
och bas i utbildningen är förutsättningen för en
framgångsrik högre utbildning och forskning.
Enligt vår mening måste det under nittiotalet göras
kraftiga satsningar på detta område i syfte att bl.a.
möta olika strukturella förändringar i det svenska
samhället.
Livsmedelspolitiken (3.5)
Vänsterpartiet har i motioner om
livsmedelspolitiken och ekonomin på medellång
sikt behandlat de flesta frågor som regeringen tar
upp i skrivelsen om livsmedelspolitiken. Vi vill här
precisera vår syn på GATT-förhandlingarna.
Regeringen betonar behovet av sänkt
gränsskydd. Vi instämmer gärna. Detta är viktigt
för svenska konsumenter och inte minst för
producenter i tredje världens länder. De dumpade
världsmarknadspriserna och överskotten på vissa
produkter föröder dessa länders ekonomi. Det är i
hög grad EG:s protektionistiska jordbrukspolitik
som är orsaken. Tredje världens länder är beroende
av att exportera sina jordbruksprodukter för att
bygga upp sina ekonomier. Sverige borde i högre
grad än hittills protestera mot EG:s
jordbrukspolitik.
Också i de pågående GATT-förhandlingarna
spelar EG en tillbakahållande roll. Om dessa
förhandlingar misslyckas finns uppenbara risker för
ett handelskrig på jordbrukets område. Om en
sådan situation uppstår är det inte någon långsiktig
lösning på problemen att Sverige ensidigt sänker
gränsskyddet på jordbruksprodukter. Vi står
bakom det beslut angående gränsskyddet --
neddragning i takt med andra länder -- som
riksdagen antog våren 1990.
Ett ensidigt sänkt gränsskydd kommer att leda
till att väsentliga delar av det svenska jordbruket
slås ut. Risken är uppenbar att regionalpolitiska,
sociala, kultur och miljöpolitiska förluster blir vida
större än de kortsiktiga vinsterna. Handelsbalansen
försämras också. Dessutom, med den
handfallenhet som präglar regeringens
förhållningssätt till de senare leden i
livsmedelsproduktionen, så finns det inga garantier
för att de sänkta gränsskyddsnivåerna kommer
konsumenterna till godo. Det kan mycket väl bli de
stora livsmedelskedjorna som ökar sin vinstandel
istället.
Statlig förmögenhetsförvaltning (3.6)
Intresset av att som regeringen säger ''öka
avkastningen och frigöra kapital för att bereda
utrymme för andra satsningar inom
näringspolitiken, t.ex. på infrastrukturens
område'', är vällovligt, men måste enligt vår
uppfattning underordnas andra, övergripande
principer för statens affärsverksamhet.
Vattenfalls verksamhet och organisation måste
utformas på ett sådant sätt att
kärnkraftsavvecklingen och introduktion av i
huvudsak inhemska, miljövänliga energislag och
utvecklande av en effektiv energimarknad främjas.
Krav på ökad avkastning och effektivitet på
Domänverket får inte överordnas ett miljöanpassat
skogsbruk eller leda till utförsäljning i stor skala av
statens skogsegendom.
Vår slutsats är att, för att använda regeringens
språkbruk, ''en genomgripande effektivisering av
statens kapitalförvaltning'' inte bör ske utan
noggrann föregående utredning och att en sådan
utredning även omfattar vattenfall, domänverket
och byggnadsstyrelsen.
Vänsterpartiet är för en effektiv statlig
förmögenhetsförvaltning. En effektivisering skall
ske utifrån ett politiskt helhetsperpektiv. Därför
anser vi att en strategi skall fastställas för
affärsverk, bolag, stiftelser och myndigheter innan
några omfattande åtgärder vidtas.
Statlig administration (4.1)
Vänsterpartiet är positivt till omställning och
bantning av den statliga administrationen. Vi har
tidigare uttalat oss för en effektiv och
ändamålsenlig offentlig sektor. Detta förutsätter
demokratisering. De anställda och brukarna måste
ges ökade möjligheter att planera och utforma
verksamheten. En bra demokratisk, obyråkratisk
offentlig verksamhet är det bästa sättet att
tillgodose medborgarnas behov.
I en minskning av offentlig byråkrati är det
viktigt att osthyvelsprincipen inte används. Viktiga
områden som t.ex. miljöverksamhet måste både
effektiviseras och förstärkas.
Övergången till resultatorienterad styrning
innebär mycket klara politiska mål och riktlinjer
samt att dessa mål och riktlinjer noga följs upp av
de demokratiskt valda politikerna. Saknas denna
politiska ambition blir risken stor för att
''marknaden'' tar över styrningen. Erfarenheterna
från ramlagarna t.ex. på arbetsmiljöns område
förskräcker. Där är de politiska målen enbart fraser
utan förpliktelser. Även den s.k. Dalamodellen
inom sjukvården lider av denna brist på politisk
styrning, vilket innebär att ''marknaden'' i stället
kommer att avgöra prioriteringar, utvecklingsvägar
etc som kan stå i direkt motsättning till de
demokratiskt formulerade målen.
Sjukförsäkringen, tillfälliga föräldrapenningen
m.m. (4.2)
Vänsterpartiet delar inte regeringens
uppfattning att det föreligger en så allvarlig
ekonomisk situation i landet att det är nödvändigt
att försämra våra socialförsäkringar. Vi kan inte
heller finna att den ökade självrisken i
sjukförsäkringen och den försämrade ersättningen
vid vård av sjukt barn på något sätt ökar motiven
för rehabilitering och arbete, vilket regeringen
anför som vägande skäl till ingreppen.
Ett införande av självrisk i sjukförsäkringen
påverkar inte alla grupper på likartat sätt. Vi delar
därför den uppfattning som socialdemokraterna
framförde i sin reservation till l981 års
sjukpenningkommitté, som också utredde frågan
om självrisk i sjukförsäkringen. I reservationen
anförs bl.a.:
Ett oeftergivligt villkor enligt vår mening är
emellertid att besparingarna inte drabbar på ett
orättvist sätt utan påverkar olika grupper på i
princip likartat sätt. Då ett sådant villkor inte kan
uppfyllas vid införande av självrisk i
sjukförsäkringen måste tanken på besparingar
genom sådana åtgärder bestämt avvisas.
I samma reservation avvisar också
socialdemokraterna med eftertryck åtgärder som
kan beskära den fria avtalsrätten samt en form av
samhällskontrakt för att uppnå samma effekt.
Vänsterpartiet delar också den uppfattningen och
vi kan inte finna annat än att det regelsystem som
regeringen nu föreslår för att sänka
kompensationsnivån i sjukförsäkringen kan
jämställas med kontrakt som får samma effekt som
ett direkt ingrepp i den fria avtalsrätten.
Åtgärder för effektivare sjukvård och
sjukförsäkring (4.3)
Regeringen aviserar ett initiativ i syfte att
åstadkomma en bättre samordning av sjukvårdens
och sjukförsäkringens finansiering och styrning.
Vänsterpartiet avvaktar ett ställningstagande i de
åtgärder som aviseras under denna rubrik intill dess
att vi får ta del av de fullständiga förslagen. Men vi
vill redan nu framhålla att en ökad samordning
mellan sjukförsäkringens och sjukvårdens
finansiering inte får leda till att människor utanför
arbetsmarknaden får en sämre prioritering i
sjukvårdsköerna än de som bedöms som
produktiva. Däremot är vi positiva till att
sjukvården får del av de vinster som kan uppnås i
försäkringssystemet genom en bra och effektiv
sjukvård.
Flexibel skolstart m.m. (4.4)
Vänsterpartiet har uppfattningen att det är
viktigt att finna former för en närmare praktisk och
organisatorisk samverkan mellan barnomsorg och
skola. Behovet av en pedagogisk helhetssyn som
omfattar både barnen inom barnomsorgen och
eleverna i skolan är väl känt.
Regeringen aviserar nu en flexibel skolstart som
man spår kommer att leda till att den övervägande
delen av barnen kommer att börja skolan ett år
tidigare än idag. Argumenten för detta är enligt
regeringen i huvudsak tre: det möjliggör
besparingar i kommunerna, arbetsmarknaden kan
tillföras ytterligare en åldersklass och det sägs vara
en förutsättning för att möjliggöra en reformering
av gymnasieskolan.
Den koppling mellan sexåringarna och krisen i
den svenska ekonomin som regeringen tydligen ser,
eftersom man valt att ge sexåringarna en relativt
framträdande roll i sitt ''krispaket'', är
verklighetsfrämmande och delas inte av
vänsterpartiet.
Vi tror inte att en tidigare skolstart skulle
medföra några nämnvärda besparingar. Barnens
utveckling och behov tidigareläggs inte med ett år
bara för att skolstarten tidigareläggs. Om barnen
börjar i nuvarande årskurs ett vid sex års ålder så
betyder det att de börjar årskurs sju vid tolv osv.
Detta kräver en förändring av hela skolan och
kanske även fortbildning av lärarna om
målsättningen skall fortsätta att vara en skola som
är anpassad till eleverna och inte tvärtom. Det finns
en betydande risk att skolstart vid sex års ålder
kombinerat med en fortsatt nioårig grundskola
leder till att eleverna inte hinner lära sig lika mycket
som i dagens grundskola.
Vi kan inte heller se några fördelar i att
ungdomarna lämnar grundskolan vid femton års
ålder istället för som idag vid sexton.
Enligt vänsterpartiet är det både möjligt och
nödvändigt att reformera gymnasieskolan så att
samtliga utbildningar blir treåriga utan att
tidigarelägga grundskolans nio årskurser.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag om
tidigarelagd skolstart så som det presenteras i
skrivelsen. Vi delar inte bedömningen att landets
ekonomi är kopplad till sexåringarna och vi anser
att de argument som regeringen för fram är
irrelevanta.
Men det finns flera skäl som talar för att
utveckla och stärka deltidförskolan och den
skolförberedande verksamhet som sexåringarna
redan idag deltar i samt nå ett närmare samarbete
mellan förskolan och skolan. Vänsterpartiet deltar
gärna i en diskussion om hur detta skall ske på bästa
sätt. Det gäller även en diskussion om skolstarten
som enligt vår mening måste utgå ifrån barnens
behov och inte finansdepartementets.
Effekter på budgetåret 1991/92 (4.5)
Under rubriken 4.5 i skrivelsen görs en
redovisning av åtstramningseffekten av regeringens
förslag. Vänsterpartiet vill redan nu innan några
fullständiga förslag är redovisade av regeringen ge
vår syn på några förslag:
Flyktingar och biståndsanslaget
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt förslaget
att ta resurser från utvecklingsbiståndet till
flyktingmottagandet.
Flyktingströmmarna i världen beror på krig,
förtryck, fattigdom och armod. En viktig uppgift,
för att bidra till förhindrandet av att människor
tvingas fly, är därför att bedriva en utrikes- och
biståndspolitik som syftar till fred, nedrustning,
rättvis ekonomisk och social utveckling.
En lika viktig uppgift är, så länge det finns
flyktingar i vår värld, att ta vårt solidariska ansvar.
Vi ska ordna ett gott flyktingmottagande och vi ska
garantera rätt till asyl för de politiska flyktingar som
sökt sig till vårt land.
Förslaget att minska resurserna till biståndet för
att föra över dessa resurser till flyktingmottagandet
innebär att regeringen ställer dessa uppgifter mot
varandra. Vänsterpartiet anser att Sverige ska
fortsätta föra en solidarisk flykting- och
biståndspolitik. Vi kommer under inga
omständigheter att acceptera att man ställer dessa
solidariska ansvarsuppgifter mot varandra.
Skolan
I samband med att riksdagen i december förra
året beslutade om ett samlat kommunalt
huvudmannaskap för lärare m.fl. (1989/90:Ub9)
gjorde riksdagen vissa tillkännagivanden som ett
resultat av en uppgörelse mellan
socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Riksdagen uttalade bl.a. att ett nytt statsbidrag
till skolsektorn skulle utgå från minst samma
bidragsnivå som för budgetåret 1990/91. Detta är
också innehållet i den proposition om ansvaret för
skolan (1990/91:18) som regeringen presenterade
för en månad sedan. I den propositionen föreslås
även ett nytt statsbidragssystem som innebär att
staten inte längre skall styra resursanvändningen i
skolan genom bidragssystemet.
Nu aviserar regeringen nedskärningar av
statsbidragen till skolsektorn med c:a 1 miljard
kronor det kommande budgetåret varav en
betydande del skulle avse nedskärningar av
hemspråksundervisningen.
En sådan kraftig nedskärning skulle innebära
svåra konsekvenser för verksamheten ute i
skolorna. Om nedskärningarna förverkligas är det
ett allvarligt brott mot den överenskommelse som
vi träffade med socialdemokraterna hösten 1989
och mot det riksdagsbeslut som blev resultatet av
den uppgörelsen. Dessutom blir det omöjligt för
staten att göra nedskärningar som drabbar
specificerade verksamheter i skolan med det av
regeringen föreslagna statsbidragssystemet till
skolan. Med det nya bidragssystemet, som
vänsterpartiet i allt väsentligt ställt sig bakom, är
syftet just att kommunerna skall kunna styra
resurserna så att de används mest effektivt.
Vi motsätter oss den aviserade nedskärningen
av anslaget till hemspråksundervisningen och
bidraget till grundskolan, gymnasieskolan och den
kommunala vuxenutbildningen.
Stödet till SJ
I regeringens åtstramningspaket skall statens
utgifter på kommunikationsområdet i ett första steg
minskas med närmare en miljard kronor. Åtgärden
drabbar konsekvent den miljövänliga tågtrafiken.
Det redan alltför låga anslaget för köp av
interregional tågtrafik skall skäras ned med
ytterligare 157 miljoner kr. Vänsterpartiet vill
tvärtom öka anslaget.
Effekter på samhällsekonomin (5)
Syftet med regeringens åtgärdspaket är ''att
dämpa pris- och kostnadsutvecklingen och skapa
förutsättningar för en lägre räntenivå''. På kort sikt
förutser regeringen däremot inga reala effekter.
Reduceringen i offentlig konsumtion och offentliga
investeringar uppvägs ''av att investeringarna i
övrigt kan antas utvecklas gynnsammare''.
Hushållens inkomster sjunker visserligen till följd
av den sänkta sjukersättningen, men konsumtionen
kan trots detta hållas uppe till följd av lägre räntor
och inflation. Man kan m.a.o. förbättra
budgetsaldot med 13,2 miljarder kronor utan att
detta får några som helst negativa effekter på
aktiviteten i ekonomin. I ett längre perspektiv
väntas t.o.m. åtgärderna ha en klart positivt
inverkan enligt regeringen. Återstår då bara att
fråga sig varför ingen kommit på detta unika grepp
tidigare.
Vänsterpartiet delar inte regeringens
uppfattning om att åtgärdspaketet kommer att
dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Effekterna
på räntenivån förutses också bli försumbar.
Försämringen av sjukersättningen leder därför till
att hushållens köpkraft reduceras. Såväl sparkvot
som konsumtion beräknas härigenom bli lägre än
annars.
Regeringens antagande om att neddragningen
av offentlig konsumtion och offentliga
investeringar kommer att balanseras av en
motsvarande uppgång i övriga investeringar är väl
optimistisk. Sammantaget kommer åtgärdspaketet
att medföra en viss försvagning av aktiviteten i den
svenska ekonomin under nästa år.
Ett frågetecken är förstås vilken inverkan
åtgärdspaketet kan ha på avtalsförhandlingarna på
arbetsmarknaden. Försämringen i
sjukförsäkringen kan mycket väl leda till högre
lönekrav än annars. Det är förvånande att
regeringen på detta sätt försvårar
avtalsförhandlingarna.
Krisens grund
Det senaste årets politiska och ekonomiska kris
är i grunden den profitstyrda kapitalistiska
marknadsekonomins kris. Med den allt snabbare
omloppstiden i den kapitalistiska ekonomin och
krav på snabb lönsamhet och vinst, visar dessa
ekonomier upp stora problem med arbetslöshet,
social och ekonomisk orättvisa samt tilltagande
miljöproblem och resursslöseri. Dessutom ökar
klyftorna mellan i- och u-länder.
Kännetecknande är den stora arbetslösheten i
de rika industriländerna och de tilltagande
ekonomiska och sociala klyftorna, samtidigt som
spekulationsekonomin med penningoch
finansmarknaden spelar en allt viktigare roll.
Samtidigt minskar det politiska inflytandet till
förmån för det ekonomiska etablissemanget.
När de centralstyrda, byråkratiska,
odemokratiska och ofria ekonomierna i öst brakat
samman, framstår däremot inte kapitalismen som
de fria marknadernas system. Tvärtom är de
imperialistiska blocken, med stora
världsomspännande transnationella bolag, oerhört
centralstyrda och centralplanerade. Effekten är
monopolisering, kartellbildning och
konkurrensbegränsning. Den överstatliga
byråkratiska sammanslutningen -- EG -- skall ses ur
detta perspektiv.
Utvecklingen visar att de socialistiska
värderingarna är lika aktuella nu som någonsin.
Allas rätt till arbete, ekonomisk och social rättvisa,
liksom en resurs- och miljöbevarande politik kan
endast förverkligas om de samlade tillgångarna
fördelas enligt principen om rättvisa, jämlikhet och
demokrati.
Profitstyrd marknad leder fel. Demokratin är en
för viktig grundpelare för samhällsbyggandet för att
överlåtas till kapitalets profitinriktade
marknadsmekanism. En demokratisk socialism,
där det arbetande folket har ett reellt inflytande
över politik och utveckling, är liksom i den svenska
arbetarrörelsens barndom, som i dag, alternativet
till en djupt odemokratisk kapitalism.
Avslutning
Vänsterpartiet är berett att ta ansvar för
Sveriges ekonomi, men vi vägrar ta ansvar för en
politik som vältrar över huvuddelen av bördorna på
de ekonomiskt svaga grupperna. Vänsterpartiet är
berett att samarbeta med alla som vill bekämpa
orättvisorna och minska klassklyftorna.
Sverige har inte råd att låta inkomstklyftorna
växa.
Med denna utgångspunkt är det poänglöst av
ledande socialdemokrater att anklaga
vänsterpartiet för att inte ta ansvar. Regeringen kan
aldrig få vänsterpartiet att ta ansvar för felaktiga
förslag eller en felaktig socialdemokratisk politik.
Därför blev det inga uppgörelser om momshöjning
våren 1989 och strejkförbud och lönestopp vintern
1990. Vänsterpartiet har i motsats till
socialdemokraterna ork och mod, att stå fast vid en
arbetarpolitik, som har sina rötter och intressen i
arbetarrörelsens kamp och socialistiska idéer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
 att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts med anledning av
regeringens skrivelse om åtgärder för att stabilisera
ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga
utgifterna.

Stockholm den 20 november 1990

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Lars Bäckström (v)

Maggi Mikaelsson (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-11-20 Bordläggning: 1990-11-21 Hänvisning: 1990-11-22

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)