med anledning av proposition 1989/90:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1990/91 m.m. (kompletteringsproposition)

Motion till riksdagen
1989/90:Fi65

av Lars Werner m fl (vpk)

med anledning av proposition 1989/90:150 Förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1990/91 m.m. (kompletteringsproposition)

1.1. Inledning

Det senaste halvårets politiska händelser har inneburit att regeringen definitivt
kapitulerat för de kapitalistiska marknadskrafterna. Kompletteringspropositionen
talar inte om en egen väg utan är enbart ett sätt att förhålla sig till
marknadens krafter, dvs de imperialistiska koncernerna och EG-marknadens
villkor. Tredje vägens politik försökte ge en illusion om en egen utveckling.
Färden på den vägen slutade i ett stopp och socialdemokratin står än
mer tomhänt än tidigare. Folkpartiet formar nu regeringens politik.

Samtidigt har människorna i arbetarrörelsen anledning att själva försvara
sina traditionella värderingar och vunna framgångar, inte bara mot högern,
borgare och kapital, utan i lika hög grad mot den socialdemokratiska regeringens
politik.

1.2. Vpk tar ansvar

Vpk håller fast vid en socialistisk arbetarpolitik. Vi delar oron som finns i
arbetarrörelsens bas. De traditionella värderingarna måste försvaras och användas
i strid för arbetarrörelsens intressen och mot borgarpolitik.

För den skull har inte vpk undandragit sig sitt ansvar att påverka politikens
utformning. Vpk har lagt en mängd förslag för att vända och åtgärda problemen
i ekonomin. Däremot har Vpk bestämt sagt nej till en orättvis fördelningspolitik,
felaktig åtstramning och försämringar för de arbetande.

Regeringens val av folkpartiet som samarbetspartner är ett politiskt val,
ett högerval. Hade den socialdemokratiska regeringen varit intresserad att
börja bedriva arbetarpolitik i gammal god arbetarrörelseanda, var och är
vpk berett till konstruktiva insatser.

1.3. Arbetarrörelsen och regeringspolitiken

Högerutvecklingen av den socialdemokratiska regeringspolitiken är på kort
sikt en svårighet och en tillbakagång för arbetarrörelsens styrka och politiska
inflytande. Samtidigt finns nu möjligheten att frigöra hela den politiska kraften
som finns inom rörelsen. Vpk kan trots regeringens högervridning se positivt
på möjligheten att vända den politiska utvecklingen.

De uppgörelser regeringen gjort med folkpartiet om skattepolitiken och

den ekonomiska politiken strider i flera fall direkt mot arbetarrörelsens prin- Mot. 1989/90
cipiella utgångspunkter, rättvisa och jämlikhet, solidaritet och gemenskap. Fi65

För vad är egentligen arbetarrörelsen? Ja, så här uttrycker sig en okänd poet
i en fackförbundspublikation:

Arbetarrörelsen?

Ideologi. Tankar, Idéer, värderingar,
moral och tradition. Går att
förändra och utveckla, inte alls
oföränderligt. Likt en gammal fura,
stammen, grenarna, lövverket,
rötterna tillsammans starkt och friskt,
växande.

Rötterna, stammen består och
tycks oföränderligt medan grenarna
ständigt skjuter nya skott.

Knutna till trädets rötter finns
grundvärderingarna; tron på människans
lika värde, demokrati och rättvisa.

Stammens bark innesluter tankar
om värdet av gemenskap,
solidaritet och sammanhållning för
gemensamma intressen. Grenverket
symboliserar vår organisation, vår
verksamhetsidé och våra gemensamma
strävanden. Allra ytterst försiggår
en ständig process, där trädet
tillgodogör sig solens energi
och lämnar ifrån sig syre till sin
omgivning.”

1.4. Vpk står fast

I motsats till regeringen och folkpartiet anser vi att en fördelningspolitik
måste bedrivas även om man inte har en god tillväxt. Det som finns måste
fördelas till de grupper som bäst behöver dem. En regering som slutar upp
med att göra rättvisa fördelningar kan aldrig få vårt eller arbetarrörelsens
stöd.

Vi kan inte heller se att regeringen i sin långtidsbudget har ändrat inriktning.
Det kommer att bli fem svåra år för de lägsta inkomsttagarna och de
nyfattiga. Skatteomläggningen gynnar främst de rika.

De lägst avlönade får det svårare och svårare att kompensera sig avtalsvägen.
Vi ser att löneklyftorna ökar. I detta läge väljer regeringen att reducera
eller i bästa fall ha en oförändrad nivå på transfereringarna till hushåll och
kommuner.

Från USA finns redovisat (Fritzell 1988) hur minskade transfereringar
kraftigt slår mot ensamstående kvinnor med barn. Där har det under senare
år utvecklats en klar feminisering av fattigdomen. Med den nya inriktningen 5

av den ekonomiska politiken kommer vi att få samma utveckling i Sverige.

Detta innebär att hälso- och sjukvården, den sociala tryggheten och sam- Mot. 1989/90

hällsskyddet blir lidande och att fritidsverksamheter och kulturen drabbas. Fi65

Vpk ser det som allt mer angeläget att hålla fast vid de utgångspunkter och
riktlinjer för den ekonomiska politiken som vi presenterade i januari:

* Rättvis fördelningspolitik med inriktning på låginkomstagarna.

* Social rättvisa med satsningar på vård, omsorg, skola och kultur.

* Arbete åt alla och demokratiska maktförändringar i arbetslivet.

* Nationell industripolitik med framtidsinvesteringar för att minska i första
hand beroendet av EG.

* Samlade åtgärder mot den ekologiska krisen.

2. Granskning av regeringens ekonomiska politik

2.1. Internationell utveckling

Efter drygt sju år av högkonjunktur framstår alltjämt förutsättningarna som
goda för en fortsatt stark ekonomisk utveckling. Under 1989 dämpades visserligen
tillväxten något. Uppbromsningen var mest uttalad i USA och Storbritannien.
Detta innebar emellertid inget drastiskt omslag i konjunkturen.

Den sammantagna produktionen i industriländerna beräknas i nuläget öka
med en takt på 2-3 %, och få bedömare tror att tillväxten kommer att reduceras
nämnvärt under det närmaste året.

I USA har industriproduktionen i stort sett legat kvar på den nivå som
uppnåddes kring årsskiftet 1988/1989. Antalet industrianställda har minskat
samtidigt som kapacitetsutnyttjandet reducerats. Även inom tjänstesektorn
har tillväxten dämpats något, men avmattningen är inte på långt när så uttalad
som inom industrin. Sammantaget har BNP-tillväxten reducerats från 4
% ner till knappt 2 %. En inte ovanlig bedömning är att den amerikanska
konjunkturen nu nått sin botten och att utvecklingen under andra halvåret

1990 kommer att vända uppåt igen.

Det höga ränteläget har haft en avkylande effekt på den brittiska ekonomin.
Tillväxten sjönk från 4 % (1988) ner mot 2 % under 1989. Mycket tyder
på att tillväxten dämpats ytterligare under början av det här året. Liksom i
USA är det emellertid sannolikt att den svagaste fasen i den brittiska konjunkturen
redan har passerats.

Övriga Västeuropa präglas i hög grad av en omfattande investeringsvåg.

Investeringarna har i flera länder ökat med tvåsiffriga tal. Man får gå tillbaka
till 1960-talet för att finna en lika stark utveckling. Trots dessa gynnsamma
förutsättningar har ändå tillväxten dämpats. Det är emellertid inte frågan
om vikande efterfrågan utan snarare om en tilltagande brist på produktionskapacitet.
Kapacitetsutnyttjande är i flera länder det högsta sedan början av
1970-talet. Denna utveckling har drivit upp räntorna. Därtill har omställningen
i Östeuropa tillkommit. Aktörerna på de finansiella marknaderna
väntar sig att konsumtion och investeringar skall öka kraftigt där och att
detta kommer att leda till ökad inflation. Ränteuppgången har därför fortsatt.
6

Den ekonomiska tillväxten på den europeiska kontinenten bedöms säle- Mot. 1989/90

des fortsätta samtidigt som konjunkturen vänder uppåt i USA och Storbri- Fi65

tannien. Högkonjunkturen kan därför leva kvar en bra bit in på 1990-talet.

Det bör emellertid understrykas att räntenivån stigit betydligt under de senaste
åren. I allmänhet tar det tid innan en ränteuppgång får effekt på den
ekonomiska aktiviteten. Den höga investeringstillväxten och tilltagande
flaskhalsproblem gör att ränteutvecklingen sannolikt förblir uppåtriktad.

Även om den reala ekonomin i nuläget bör betecknas som stark kommer
ränteuppgången att hämma efterfrågeutvecklingen. Riskerna för en plötslig
konjunkturnedgång är i nuläget små, men kan för den skull inte uteslutas.

2.2. Den svenska ekonomins utveckling

I Sverige liksom i flera andra industriländer nådde industrikonjunkturen sin
höjdpunkt i början av 1989. Produktion och kapacitetsutnyttjande uppnådde
då sina högsta värden. Industrikonjunkturens försvagning i Sverige
sammanfaller därmed med den internationella utvecklingen.

Bristen på arbetskraft och produktionskapacitet har i flera års tid hämmat
produktionens utveckling inom den svenska industrin. Efterfrågan har funnits,
men det har saknats resurser för att möta denna fullt ut. Detta har resulterat
i att Sverige tappat marknadsandelar på såväl hemma- som exportmarknaderna.
Följden har också blivit att priser och löner ökat snabbare i
vårt land än i många andra länder.

Den efterfrågeförsvagning som stora delar av svensk industri nu står inför
beror delvis på en svagare internationell konjunktur, men också på att de
svenska företagen under en följd av år höjt sina priser mer än de utländska
konkurrenterna. Följden har blivit ett jämförelsevis stort efterfrågebortfall
för svenska företag. Omställningen har gått snabbt. Så sent som i september
i fjol uppgav mer än hälften av industriföretagen att det främst var bristen
på produktionsfaktorer som begränsade produktionen. I början av 1990 angav
2/3 av företagen istället efterfrågeläget som det främsta hindret.

Bilden är emellertid splittrad. Inom delar av industrin upplevs bristen på
arbetskraft fortfarande som besvärande, samtidigt som efterfrågeläget uppges
vara gott. Det är framförallt massa- och pappersindustrin, järn- och stål-,
samt transportmedelsindustrin som fått vidkännas ett försämrat efterfrågeläge.
Dessa branscher väger förhållandevis tungt i den svenska industrin. Till
viss del kan därför den svenska industrins jämförelsevis dåliga utveckling
förklaras med en, för tillfället, oförmånlig industristruktur.

Den svenska exporten utvecklades mycket svagt under 1989. Detta gäller
inte bara volym- utan också prisutvecklingen. De svenska priserna förefaller
t.o.m. ha sjunkit relativt konkurrenternas.

Ett sätt att mäta lönsamheten är att räkna fram bruttoöverskottet. Detta
mått anger hur mycket som återstår av förädlingsvärdet efter att lönekostnaderna
plockats bort. Utvecklingen av bruttoöverskottets andel av förädlingsvärdet
ger en bild av vinstutvecklingen. 1981 låg vinstandelen inom industrin
på 20 %. Efter devalveringarna 1981 och 1982 steg bruttoöverskottet snabbt.

1984 översteg vinstandelen 30 % och 1986 var det uppe i drygt 32 %. Kraftiga
löneökningar i kombination med måttliga prisökningar och svag produktivi

tetsutveckling har under de senaste åren medfört att vinstandelen sjunkit nå- Mot. 1989/90
got. Fi65

Under 1987 och 1988 steg timlönerna med endast 6 1/2%. Under dessa
båda år var näringslivets lönsamhet bättre och bristen på arbetskraft större
än vad som kan förväntas för 1991. En annan viktig skillnad är den försämring
av kommunernas finanser som inträffat. Även om bristen på arbetskraft
i vissa sektorer kommer att bestå är det ändå sannolikt att löneutvecklingen

1991 kommer att bli betydligt måttligare än den varit de två senaste åren.

Det finns visserligen bedömare som räknar med att lönerna fortsätter öka
med tvåsiffriga tal. Detta förefaller inte vara någon realistisk utveckling.

Men inte heller regeringens uppskattning framstår som speciellt sannolik. I
sitt huvudalternativ utgår man från att lönerna ökar med enbart 3 % 1991.

Enligt vpk:s mening är det rimligare att räkna med en höjning på 6%. En
sådan utveckling skulle också ligga i linje med den i omvärlden.

2.3. Försörjningsbalans

Regeringens förutsägelse om att lönerna nästa år ökar med 3 % leder till att
den underliggande inflationen kan nedbringas till 3,7 %. Detta innebär en
viss försämring av reallönerna. Hushållens inkomster ökar emellertid till
följd av skattereformen. Såväl sparande som konsumtion ökar. Efter en rad
år med kraftig investeringstillväxt förutses en uppbromsning. Sammantaget
innebär detta att tillväxttakten för den inhemska efterfrågan reduceras till 1
1/2 %. Importutvecklingen dämpas härigenom. Regeringen räknar emellertid
med en ännu lägre exporttillväxt varför handelsbalansens överskott fortsätter
krympa. Kraftigt växande räntebetalningar till följd av ökad skuldsättning
i samband med omfattande svenska utlandsinvesteringar och nettoimport
av aktier leder till att underskotten i bytesbalansen fortsätter växa kraftigt.
För 1991 räknar regeringen med ett underskott på drygt 70 miljarder
kronor vilket motsvarar 5 % av BNP.

2.4. Balansproblem

Den svenska bytesbalansen skall avspegla förhållandet mellan sparande och
investeringar i vårt land. Då investeringarna överstiger sparandet visar bytesbalansen
underskott. Sparande definieras som skillnaden mellan produktion
och konsumtion. Det av produktionen som inte konsumeras sparas således.
Om konsumtionen ökar snabbare än produktionen minskar sparandets
andel av produktionen (dvs sparkvoten sjunker).

Sedan 1982 har såväl sparande som investeringar vuxit kraftigt. Under de
senaste åren har emellertid investeringarna vuxit avsevärt snabbare än sparandet.
Detta har resulterat i kraftigt växande bytesbalansunderskott. Det är
viktigt att understryka att de växande underskotten är ett resultat av ökande
investeringar och inte en följd av att sparandet sjunker (dvs att konsumtionen
skulle öka snabbare än produktionen).

Svenska företags investeringar växer kraftigt inte bara i Sverige utan också
utomlands. Valutaregleringens avskaffande innebar att samtliga hinder för
återinvesteringar och fastighetsköp utomlands togs bort. Därtill blev det

möjligt att fritt köpa utländska aktier. Det sammantagna värdet av de 8

svenska direktinvesteringarna utomlands och importen av utländska aktier Mot. 1989/90

uppgick 1989 till närmare 97 miljarder kronor vilket innebar en ökning med Fi65

54 miljarder kronor. Huvuddelen av ökningen låg på aktieimporten. Samma
år uppgick det svenska näringslivets bruttoinvesteringar i Sverige till 227 miljarder
kronor en ökning med 35 miljarder kronor också det en kraftfull höjning.

Att investeringarna överstiger sparandet behöver inte nödvändigtvis vara
något problem. Att låna till investeringar är inget att oroa sig för såvida dessa
på sikt ger en avkastning som överstiger lånekostnaden. Upplåning i syfte
att finansiera löpande konsumtion är däremot något man helst bör undvika.

Sparandet i den svenska ekonomin har emellertid vuxit under hela 1980-talet.
Det reala sparandet plus nettoexporten av varor och tjänster relativt
BNP låg 1989 på 22 % av BNP. Detta är drygt 2 % mer än genomsnittet för
detta decennium.

Den kraftiga investeringsuppgången har inte bara resulterat i växande bytesbalansunderskott
utan också i en växande obalans mellan utbud och efterfrågan.
Produktionen har, trots kapacitetsutbyggnaden, inte kunnat möta efterfrågetillväxten.
Importen har ökat kraftigt samtidigt som hemmaefterfrågan
dragit resurser från exportsektorn. Detta har inte bara resulterat i en
försvagad handelsbalans utan också överefterfrågan på produktionsfaktorer
och insatsvaror med stigande priser och löner som följd.

Det grundläggande problemet är således att efterfrågan överstiger utbudet.
Regeringens förslag till lösningar har varierat. Avsikten med det senaste
förslaget är att dämpa expansionen inom den offentliga sektorn och strama
åt för hushållen. Med denna politik hoppas man dämpa efterfrågetillväxten
och stimulera arbetsutbudet. Härigenom skulle gapet mellan efterfrågan och
utbud minska vilket skulle dämpa inflationen.

Vpk vänder sig emot en generell åtstramning. Det är inte hushållens eller
den offentliga sektorns konsumtion som har orsakat överhettningen. Mellan
1980 och 1989 ökade såväl privat som offentlig konsumtion med 16%. Detta
kan jämföras med att BNP ökade med drygt 20 %. Konsumtionens andel av
BNP har med andra ord minskat vilket innebär att sparkvoten ökat.

Regeringen försöker i första hand lösa de ekonomiska problemen genom
att reducera efterfrågan. Den överhettning i ekonomin som vi kunnat iaktta
under 1989 och början av 1990 beror emellertid inte i första hand på att efterfrågan
är för stor utan istället på att utbudet är för litet. En momshöjning
löser därför inte de grundläggande problemen.

Allan Larsson sa i vintras när han slutade som AMS-chef att: ”Sverige behöver
inte ha brist på anställda, varken nu eller på 90-talet. Det är den dåliga
hushållningen med den arbetskraft som redan finns som är orsaken till dagens
situation. Förbättrad arbetsmiljö samt ökade resurser till rehabilitering
behövs för att förbättra hushållningen med arbetskraft.” Vpk delar denna
bedömning.

Den öppna arbetslösheten har under den socialdemokratiska regeringen
inte tillåtits växa som i andra länder. Men alltfler har trots detta hamnat vid
sidan om. Antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionerade har under
den socialdemokratiska regeringen ökat med 150 000 personer så att denna
grupp nu uppgår till en halv miljon människor. Det är inte konstigt att vi 9

hamnat i en situation där efterfrågan överstiger utbudet. Det är inte konstigt
att det råder brist på arbetskraft när man tillåtit en sådant slöseri med mänskliga
resurser. Utmed den tredje vägen har många hamnat i diket.

2.5. Full sysselsättning eller låg inflation

Den föregående finansplanen inleddes med orden: ”Arbete åt alla är den
ekonomiska politikens viktigaste mål”. Det var en vacker formulering. Tyvärr
har den fallit bort i den reviderade versionen. Regeringen säger istället
denna gång att: ”Arbetslösheten skall inte vara ett medel i den ekonomiska
politiken”. Det är möjligt att innebörden är den samma, men det är faktiskt
svårt att känna sig helt övertygad.

Allt fler ekonomer talar nu om en försvagad konjunktur. Det skulle med
andra ord vara för sent för åtstramning. Trots detta vill regeringen höja
momsen. Förra året uppgick antalet arbetslösa till i genomsnitt 61 000 personer.
I år väntar sig regeringen att denna siffra skall stiga till 75 000. Denna
utveckling beräknas fortsätta och 1991 räknar man med 90 000 arbetslösa
trots att lönerna då bara, enligt regeringens uppskattning, skall öka med
3%. Regeringen bedriver åtstramningspolitik och låter antalet arbetslösa
växa även om löneökningstakten väsentligt reduceras.

Att denna politik syftar till ”arbete åt alla” framstår inte som trovärdigt.
Även om inte arbetslösheten bör betecknas som ett medel i regeringens politik
så är den ändå en självklar följd av denna politik. Den ekonomiska politik
som regeringen företräder framstår därför som oacceptabel för vpk.

I allt fler länder prioriteras numera kampen mot inflationen framför kampen
mot arbetslösheten. Detta i såväl hög- som lågkonjunktur. En viss arbetslöshet
anses nämligen vara en förutsättning för låg inflation. Företrädarna
för denna politik brukar också förespråka behovet av fasta normer i
den ekonomiska politiken. Konsekvenserna av en felaktigt förd inhemsk politik
anses i allmänhet vara farligare än följderna av internationella konjunkturstörningar.

Stabiliseringspolitiken bör därför styras av normer som inskränker den
kortsiktiga handlingsfriheten.

Det är oklart i vilken utsträckning regeringen anammat dessa ideer. Möjligheterna
att bedriva en självständig penningpolitik har i en rad avseenden
begränsats under 1980-talet. I viss utsträckning är detta en följd av politiskt
fattade beslut. Tidigare har penningpolitiken använts som ett komplement
till finanspolitiken. När nu riksbankens verksamhet avgränsas till att hålla
kronans kurs fast borde finanspolitiken få en ökad betydelse i framtiden.
Frågan är emellertid om detta är regeringens avsikt. Mycket tyder på att finanspolitiken
i socialdemokratisk tappning skall prioritera långsiktig inflationsbekämpning
så att pris- och löneutvecklingen här hemma kan göras mer
förenlig med den fasta växelkursen. Frågan är emellertid om det kommer att
finnas någon politik kvar som kan tillåtas prioritera målet om full sysselsättning.

Mot. 1989/90

Fi65

10

3. Regeringens tiopunktsprogram

Kompletteringspropositionens konkreta förslag har ingen större omfattning.
I stället ligger tyngdpunkten i det tiopunktsprogram - handlingsprogram för
tillväxt, sysselsättning och välfärd - som i stort är ett resultat av överenskommelsen
med folkpartiet. Tredje vägen har nu blivit ett brett handlingsprogram.
Handlingsprogrammet gynnar ensidigt företag och kapital, sviker vallöften,
social och fördelningspolitisk rättvisa.

3.1. Skattereformen

Skattereformen skall stimulera arbete, sparande och tillväxt enligt regeringen.
Av detta synes sparande vara det enda som någorlunda säkert skall
kunna åstadkommas. I övrigt är skatteomläggningen ett oskrivet blad där
negativa fördelningseffekter kan förta mycket av de målsättningar regeringen
har. Vpk har i motion 1989/90:Sk81 redovisat ett alternativ som bygger
på skatt efter bärkraft. Ett alternativ som har mer realistiska möjligheter
att bidra till samhällets tillväxt.

3.2. Lönebildningen

Regeringen anser löneökningarna vara huvudorsaken till den höga inflationen.
Hoppet är att få ned löneökningarna utan att i övrigt föra en politik som
skapar förutsättningar för låga avtal. Skatteomläggningens första och andra
etapp kan knappast bidra till att de lågavlönade kommer att avstå från berättigade
lönekrav när omläggningen ger höginkomsttagarna fördelar utöver de
klyftor som tidigare skapats för de välbetalda under åttiotalet. VPK förespråkar
en rättvis fördelningspolitik på alla sektorer i samhället, som grund
för mer normala avtal på arbetsmarknaden som kan bidra till rättvisa och
jämlikhet. Det finns återigen skäl att påminna om att de flesta låginkomsttagarna
är kvinnor.

3.3. Priserna

Regeringen bekämpar prisökningarna genom avregleringar och lönenedpressning.
Inga åtgärder riktas mot dem som sätter priserna och ökar sina
vinstmarginaler. Prispressen måste som vpk tidigare påpekat riktas åt rätt
håll. Någon form av åtgärder mot höga vinster som tillkommit genom för
hög prissättning måste vidtas. Det var fel av regeringen att avveckla prisstoppet
utan att vidta någon åtgärd som bromsar prisutvecklingen. Det var fel
signal till prissättarna.

3.4. Arbetsliv och produktivitet

Regeringen vill inrätta en produktivitetsdelegation för att förbättra produktiviteten.
Regeringen har uppmärksammat problemen inom den privata
tjänstesektorn, men några förslag som kan sanera denna sektor finns inte.
Dessutom inser inte regeringen att förnyelse av arbetslivet, engagemang och
ansvar förutsätter ett demokratiskt arbetsliv med en rättvis fördelningspolitik
och god arbetsmiljö som grund.

Produktivitetskrav med morot och piska har sin begränsning. Därför kom

mer denna produktivitetsdelegation att nå samma blygsamma resultat som
regeringens riksförlikningsman för lönebildningen.

Vpk vill ha en effektiv och ändamålsenlig offentlig verksamhet. Produktivitetskrav
på den offentliga verksamheten utan klara målsättningar, riktlinjer
och resurser för att fylla målen skapar i första hand nya problem.

3.5. Ökade arbetsinsatser

Vi har tidigare påpekat att de utslagna ökade med 150 000 under åttiotalet.
Vpk stöder åtgärder som hindrar utslagning och som innebär rehabilitering.
Arbetslinjen är en naturlig del i allas rätt till arbete.

Vpk är däremot inte överens om införandet av lagfäst sjuklön de första 14
dagarna, på de villkor som regeringen föreslår. Vpk har redovisat ståndpunkterna
i motion till proposition 1989/90:114. Införande av sjuklön kräver
grundläggande demokratiska rättigheter i arbetslivet. Regeringens uppgörelse
med folkpartiet innbär även att den ekonomiska åtstramning av företagen
som regeringen tidigare avsåg vid införandet av sjuklön tagits bort, och
enligt uppgörelsen skall åtstramningen nu enbart drabba det arbetande folket
genom momshöjning.

3.6. Överhettningen

Vpk delar regeringens åtgärder mot överhettningen inom storstäderna.
Dessutom föreslog vpk redan i januari att en särskild arbetsgivaravgift skulle
tas ut på den privata tjänstesektorn i storstäderna för att öka arbetskraftsutbudet
inom vård, omsorg och industri.

3.7. Kommunalskattestopp

Vpk delar inte regeringens åtsikt att kommunernas tillväxt kraftigt skall
dämpas. I stället för ett kommunalskattestopp i två år bör nya resurser tillföras
sektorn. Främst skall vård, omsorg, skola, service och kultur kunna
utvecklas.

3.8. Dämpad privat konsumtion

Krav på minskad privat konsumtion kan ställas på högavlönade men knappast
på låginkomstagarna. Vpk har föreslagit höjda vin-, sprit- och tobaksskatter.
Vpk avvisar en momshöjning och att den planerade barnbidragshöjningen
genomförs enligt ursprungsförslaget. Detta krävs för att kompensera
barnfamiljerna för följderna av SAP-FP:s skatteförslag.

VPK är även kritiskt till att utbyggnaden av föräldraförsäkringen flyttas
på framtiden samt att egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen höjs.

Åtgärderna drabbar dem som har lägre inkomster och ingår inte i ett rättvise-
och jämlikhetsperspektiv.

Vpk anser att föräldraförsäkringen bör byggas upp i den takt vallöftet innehöll.
Vi menar att regeringen bör ompröva sitt beslut och överenskommelse
med folkpartiet. Likaså bör tanken på ökad egenavgift i arbetslöshetsförsäkringen
omprövas. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till
känna att besluten om föräldraförsäkringens uppskjutande och egenavgiften
i arbetslöshetsförsäkringen bör omprövas.

Mot. 1989/90

Fi65

3.9. Sparande

Regeringens insats för sparande är att allemansparandet skall öppnas även
för dem under 16 år. I övrigt förlitar sig regeringen på att skatteomläggningen
skall stimulera hushållen att öka sparandet. Frågan att i någon form
öka det kollektiva sparandet i syfte att öka utrymmet och viljan för nationella
investeringar och därmed hävda självständigheten finns inte omnämnt
i regeringens handlingsprogram.

3.10. Spelregler på arbetsmarknaden

Regeringens avsikt med en särskild utredare för att ”förbättra spelreglerna
på arbetsmarknaden” innebär en utveckling mot höjda strejkböter och en
mer statligt ledd förhandlingsverksamhet. Vpk delar inte uppfattningen
bakom den särskilde utredarens uppdrag. Det är i stället skattesystemet och
samhällets fördelningspolitik som måste revideras, samt de arbetandes fackliga
organisationer som måste ges ökade demokratiska rättigheter på arbetsplatserna
att hävda sina medlemmars intressen. Först i detta läge kan mer
jämbördiga förhandlingar på arbetsmarknaden ske, vilket kan resultera i avtal
som är rimliga och rättvisa och därmed kan respekteras.

4. Vpk och regeringens förslag

4.1. Momshöjning

Vpk yrkar avslag på regeringens förslag till en momshöjning från den 1 juli
1990 t.o.m. 1991. Höjningen löser inget av samhällets grundläggande problem,
utan försvårar i stället avtalsförhandlingarna och slår samtidigt hårdast
mot de minst köpstarka.

4.2. Kommunalt skattestopp och avräkningsskatt

Enligt regeringens finansplan -90 som presenterades i januari 1990 framgår
att kommuner och landsting får ett sammantaget budgetunderskott på ca 14
miljarder för 1990.

Till detta skall läggas de därefter tecknade avtalen som för primärkommunerna
innebär en kostnadsökning på ca 12 miljarder och för landstingen på
ca 2 miljarder.

I den reviderade finansplanen, som skrevs den 19 april 1990, skriver man
apropå kommunernas ekonomi (s. 33):

De ekonomiska problem som landet nu står inför kräver att även den kommunala
verksamheten ingående prövas.

De statliga transfereringarna till den kommunala sektorn måste begränsas
under de närmaste åren. Sektorns skatteinkomster förutsätts öka mycket
kraftigt 1990 och 1991, men bl.a. ökade lönekostnader kommer att medföra
att ett stort underskott ändå uppstår i det finansiella sparandet under 1990
och sannolikt även 1991.

Vpk:s bedömning av kommunernas och landstingens ekonomiska situation
är mer pessimistisk än regeringens. Vi anser det nödvändigt att omedelbart 13

Mot. 1989/90

Fi65

tillföra statliga resurser till verksamheten. Att införa ett tvåårigt skattetak Mot. 1989/90

utan nya resurser kommer att leda till mycket allvarliga konsekvenser för Fi65

verksamheten.

Riksdagen bör ta beslut om ett ekonomiskt stödpaket till kommunerna.

Under 80-talet har staten exporterat en stor del av sitt budgetunderskott till
kommunerna. Det är tid att betala igen. I vpk:s ekonomimotion från januari
1990 fanns medel för ett sådant paket reserverade.

Det kommunala skattesystemet måste dock förändras i grunden så att
kommunerna får ett bättre skatteunderlag. Regeringen har fattat beslut om
att tillsätta en utredning om kommunal skatteutjämning. Vpk är berett att
göra en konstruktiv insats i en sådan utredning. Där kan även ingå alternativ
med kommunal företagsbeskattning och kommunal kapitalbeskattning. Utredningen
bör även överväga att ge kommunerna den löpande rätten att beskatta
boendet.

Dessutom bör utredningen överväga ökade resursöverföringar från staten.
Specialdestinerade bidrag bör även fortsättningsvis förekomma för att
främst säkerställa utbyggnaden av viktiga sociala behov. Dessa utgångspunkter
för utredningsarbetet bör ges regeringen till känna.

Skatteomläggningen kommer att tillföra kommunerna stora resurser genom
en vidgad bas för den kommunala beskattningen samt momsavdrag.

Regeringen föreslår nu att dessa pengar dras in genom en särskild avräkningsskatt.
Vpk yrkar avslag på förslaget om avräkningsskatt och föreslår att
kommunerna istället får behålla detta utrymme. Det skulle vara ett välbehövligt
stödpaket. Därmed skulle en stor del av kommunernas ekonomiska
problem lösas. Detta skulle göra att behovet av särskilda överföringar till
stor del bortfaller. Däremot krävs att kommunerna för hösten 1990 kompenseras
genom en engångsöverföring i syfte att börja sanera kommunsektorns
underskott.

Vpk har tidigare redovisat att vi är bestämda motståndare till ett tvåårigt
kommunalt skattestopp. Det är orättfärdigt och fräckt av riksdagen att först
besluta om ökade uppgifter för kommunerna, t.ex. utbyggnaden av barnomsorgen
och ansvaret för skolområdet, och sedan föreslå ett kommunalt skattestopp.

Vpk är ingen vän av höga kommunalskatter men kan inte acceptera att
angelägna åtgärder kan spolieras om inte skatten får höjas.

Ett kommunalt skattestopp utan nya resurser innebär att krisen inom
vård, omsorg, skola, kultur och nödvändig service förstärks. Det är nödvändigt
att göra offentlig verksamhet effektiv, genom bl.a. produktivitetsmål
som rimmar med den offentliga servicens uppgift, men trots detta kan inte
kommunerna klara sina nödvändiga uppgifter utan resurstillskott. Människors
behov av kommunernas tjänster ökar, och därför krävs en ökad volymtillväxt
utöver regeringens målsättning.

Vpk yrkar avslag på regeringens förslag till kommunalt skattestopp och
avräkningsskatt samt föreslår att kommunernas ekonomi förstärks genom en
engångssatsning om 5 miljarder kr.

14

Mot. 1989/90

Fi65

4.4. Ordning och reda på arbetsmarknaden

Regeringen har tillkallat en särskild utredare att lägga förslag om ordning
och reda på arbetsmarknaden. Det gäller fastare förhandlingsformer som
syftar till en fungerande lönebildningsprocess. Otydliga varsel och samhällsfarliga
konflikter skall tas upp. Vidare att högre skadestånd (strejkböter) än
för närvarande skall kunna utdömas och slutligen skall förlikningsmannaorganisationen
förstärkas. Förslag skall ligga till hösten 1990.

Högerns skall på ordning och reda är nu regeringens politik. Nu skall de
arbetande hållas i tukt och förmaning. Finansministern sätter nu sitt hopp
till arbetsgivarna, att de skall stoppa löneökningarna. Utredningen skall tydligen
hjälpa regering och företag att lägga sådana förslag så att löneökningarna
kan pressas tillbaka.

En orättvis skatte- och fördelningspolitik i kombination med ökade klyftor
mellan olika inkomsttagare kommer att skapa oro på arbetsmarknaden. Nya
regler avhjälper inte detta problem. Det var utmanande av den socialdemokratiska
regeringen att våren 1990 föreslå höjda strejböter från 200 kr till
5.000 kr. Vpk avvisade då förslaget och kommer också att motsätta sig ett
eventuellt kommande nytt förslag om höjda strejkböter.

Översynen borde i stället utgå från att landets ekonomiska politik präglades
av jämlikhet och rättvisa. Därmed kunde utredaren utgå från att försöka
ändra villkoren på arbetsmarknaden för de arbetande. Demokratiska rättigheter
för de arbetande och deras fackliga organisationer är då en självklarhet.
En inriktning finns angiven i vpk:s motion "Demokratiska rättigheter
på arbetsplatsen" från januari 1990. Regeringen bör ges detta till känna.

4.3. Semesterlagens genomförande

Semesterlagstiftingen utgör en del av den sociala skyddslagstiftningen på arbetsmarknaden.
Av den orsaken är många av bestämmelserna i lagen tvingande
medan andra bestämmelser kan modifieras genom kollektivavtal på
förbundsnivå. Det finns också vissa mindre betydelsefulla detaljbestämmelser,
där den enskilde arbetstagaren har rätt att träffa ett personligt avtal med
arbetsgivaren.

Eftersom semesterlagen syftar till att ge arbetstagaren rätt till en längre
betald ledighet för vila och rekreation finns i lagen ingen möjlighet för arbetstagaren
att avstå från betald semesterledighet.

Förslaget om rätt för arbetstagaren att komma överens med arbetsgivaren
om att avstå från att ta ut semesterledighet men ändå få semesterersättning
för tid överstigande 20 dagar per år innebär en oerhört allvarlig försvagning
av det sociala skyddet för arbetstagarna. Självklart kommer det mycket ofta
att inträffa att arbetstagaren känner sig tvingad att acceptera ett förslag från
arbetsgivaren att avstå från semester för att undvika att stöta sig med denne.
Det är synnerligen anmärkningsvärt att det inte ens föreslås att det för att
vara giltigt först måste godkännas av arbetstagarens fackliga organisation.

Självfallet kommer - om förslaget genomförs - effekten bli att det främst
för de lågavlönade blir ett alternativ att sälja en del av semestern till arbetsgivaren.
Det kommer att öka klyftorna på arbetsmarknaden ytterligare.

15

Mot. 1989/90

Fi65

I vpk:s ekonomiska motion från januari föreslås grunderna för en ny ekonomisk
politik som bygger på en radikal omläggning av dagens politiska grundval.
Vpk:s föreslagna riktlinjer för den ekonomiska politiken, som upprepades
till regeringens proposition 114, ligger fast, dvs att allas rätt till arbete
(full sysselsättning), social- och fördelningspolitisk rättvisa och bra miljö är
övergripande målsättningar för den ekonomiska politiken:

* Social tillväxt för rättvisa, jämlikhet och trygghet.

* Rättvis fördelningspolitik skall genomsyra alla politikens områden.

* Rätten till ett meningsfullt arbete förverkligas genom demokratiska rättigheter
i arbetslivet.

* Samlade åtgärder mot den ekologiska krisen och en resurs- och miljöbesparande
energipolitik.

* Försvar av den nationella suveräniteten med riktade framtidsinvesteringar.

5.2. Budgetförslag

Som tidigare anförts yrkar vpk avslag på regeringens förslag till åtstramningsåtgärder.
Vpk anser inte att det finns något behov av en generell åtstramning.
Överhettningen på arbetsmarknaden och det uppåtriktade
trycket på löner och priser är i huvudsak ett regionalt fenomen. Inte heller
är det hushållens eller den offentliga sektorns konsumtion som ligger bakom
överhettningen. Mellan 1987 och 1989 ökade BNP med 4,5%. Under
samma period ökade privat och offentlig konsumtion med 3%. Produktionen
har med andra ord ökat betydligt snabbare än konsumtionen. Istället är
det investeringarnas snabba utveckling som förklarar överhettningen. Mellan
1987 och 1989 ökade de reala investeringarna med inte mindre än 22 %.

Vpk uttryckte i sin ekonomimotion från januari en förhoppning om att
relativlönerna för produktionsjobben inom industri och omsorg skulle förstärkas.
Detta för att dämpa rekryteringsproblemen inom dessa båda sektorer.
De relativt höga lönelyften för kommunalanställda kan därvidlag ses
som ett steg i rätt riktning. Regeringens förslag till åtstramning mot kommuner
och hushåll anser vi vara en dålig väg. Vpk säger därför bestämt nej till
dessa förslag. Kraftåtgärder mot för hög prissättning och oskäliga vinstmarginaler
måste vidtas.

Momshöjningen, uppskjutandet av föräldraförsäkringen, samt avräkningsskattens
införande innebär en likviditetsindragning från hushåll och
kommuner på totalt 10 miljarder kronor för budgetåret 1990/91. Trots detta
visar regeringens prognos för statsbudgetens saldo ett minus (-0,5 mdr).

Förklaringen är att regeringen som vanligt visat en ytterligt stor försiktighet
vad gäller bedömningen av lönernas och sysselsättningens utveckling. Timlönen
antas i genomsnitt öka med 8,5 % i år och endast 3 % 1991. Det är
enligt vår uppfattning rimligare att räkna med en lönetillväxt på 9,5 % i år

5. En ny ekonomisk politik

5.1. Riktlinjer för en ny ekonomisk politik

16

och 6% 1991. Med mer realistiska antaganden om lönernas och sysselsätt- Mot. 1989/90

ningens utveckling skulle statsbudgeten, allt annat lika, uppvisa ett överskott Fi65

på närmare 10 miljarder kronor. Ett avslag på regeringens åtstramningspaket
innebär därför inte ett budgetunderskott utan istället ett nollsaldo.

Vpk avser emellertid inte att föra en mindre stram finanspolitik än regeringen.
Vpk anser att det finns behov av selektiva åtgärder, utöver de som
föreslagits av regeringen, för att dämpa överhettningen i storstadsområdena.

Vårt förslag från januari om en temporär höjning av arbetsgivaravgifterna i
den privata tjänstesektorn i de tre storstadsområdena ligger därför fast. Vpk
anser också att den offentliga sektorns finansiella sparande behöver stärkas.

Vårt förslag till skatteomläggning finansieras inte bara fullt ut, utan visar
dessutom ett överskott på närmare 7 miljarder kronor. Vpk:s förslag till
skatteomläggning och höjda arbetsgivaravgifter innebär således att även vårt
budgetförslag uppvisar ett betydande överskott för budgetåret 1990/91.

Hemställan

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som i
motionen förordas,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen
förordas,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om tillfällig höjning
av mervärdeskatten,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kommunalskattestopp
i två år,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om avräkningsskatt,

6. att riksdagen beslutar att som en engångsöverföring anslå 5 miljarder
kronor till kommun och landsting för 1990 i enlighet med vad
som i motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av utredningen om statens bidrag till
kommunerna,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag angående avstående från
betald semesterledighet,

9. att riksdagen beslutar - om yrkande 8 avslås - att central arbetstagarorganisation
skall godkänna överenskommelse om avstående av
betald semesterledighet för att den skall bli giltig,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om vad i
motionen anförts om demokratiska rättigheter i arbetslivet m.m.,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om genomförandet av en förlängd föräldraförsäkring,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen,

13. att riksdagen beslutar att den allmänna löneavgiften höjs med 5
procentenheter inom den privata löneavgiften (SNI 6-9) i Stock

17

holms-, Göteborgs- och Malmöområdet under perioden 1 juli 199031
december 1991.

Stockholm den 10 maj 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Maggi Mikaelsson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

Lars Bäckström (vpk)

Mot. 1989/90

Fi65

18