med anledning av prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.

Motion 2002/03:So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förbättrad socionomutbildning i syfte att förbättra situationen för utsatta barn.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning av frågan om påföljder vid åsidosatt anmälningsskyldighet.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning av frågan om barns ställning som brottsoffer.

  4. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändringar av socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförs i motionen.

  5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring av utlänningslagens bestämmelser avseende asylsökande barns situation i enlighet med vad som anförs i motionen.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om omhändertagande av asylsökande barn.

Inledning

När man talar om utsatta barn är det barn i många olika slags situationer och en mångfasetterad problematik som åsyftas. Gemensamt för dem är att familjen oftast inte är den trygga plats den borde vara. Dessa barn har ett särskilt stort behov av skydd och stöd från samhället. Därför välkomnar vi att en proposition lagts fram med förslag om några lagstiftningsåtgärder för att stärka skyddet för barn i utsatta situationer.

Principen om barnets bästa

Regeringen föreslår att lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skall kompletteras med en bestämmelse om att vad som är bäst för den unge skall vara avgörande vid alla beslut enligt lagen.

JO har i sitt remissvar framhållit att den föreslagna bestämmelsen bör formuleras som en renodlad portalbestämmelse. Vi delar denna bedömning. Vi anser även att det är bättre att i lagtexten genomgående använda sig av begreppet ”den unge”, eftersom LVU i vissa fall kan tillämpas på personer upp till 21 år. Utskottet bör här göra erforderlig omarbetning av propositionens lagförslag.

Den närmare innebörden av vad som skall anses vara barnets bästa anges varken i socialtjänstlagen eller i föräldrabalken. I dag blir uttrycket föremål för subjektiva och i bland vanskliga tolkningar. Regeringen hävdar att det ligger i sakens natur att det inte en gång för alla går att fastställa innebörden av ett sådant begrepp och att det är nära nog omöjligt att objektivt slå fast vad som är bäst för barn. Vi anser att det är viktigt att bättre precisera vad barns bästa faktiskt är, särskilt som begreppet används i lagtext. Vi anser därför att det är en angelägen uppgift för forskningen att undersöka vilka faktorer som rättsväsendet och myndigheter särskilt skall beakta och ta hänsyn till vid bedömning av vad som är bäst för barn. Denna forskning kan ge värdefullt underlag för framtida politiska beslut.

Ökad kompetens inom socialtjänsten

Från Folkpartiets sida har betydelsen av att socialtjänsten samverkar med andra aktörer påtalats under många år. Vi ser därför positivt på propositionens förslag till en ny paragraf i SoL, som skall ålägga socialnämnden att i frågor som rör barn som far illa ansvara för att samverkan kommer till stånd.

Sekretesslagens bestämmelser utgör emellertid ofta ett hinder för samverkan i enskilda ärenden. Därför är det angeläget att sekretessfrågor ur ett samverkansperspektiv skyndsamt blir klarlagda och att vägledande material till berörda myndigheter tas fram. Med hänsyn till pågående utredningsarbete är dock ett riksdagsbeslut om detta inte erforderligt i detta sammanhang.

Ett mer långtgående samarbete ställer krav på att socialsekreterare är trygga i sin profession och via fortbildning och grundutbildning utrustats med kunskaper att klara av uppdraget. Regeringen anser även att större hänsyn skall läggas vid barnperspektivet vid handläggning av ärenden enligt LVU. Vi menar, i likhet med flera remissinstanser, att förslaget ställer krav på att de socialsekreterare som ska arbeta med barn har erforderlig kompetens inom området. I dag får inte sällan oerfarna, nyutexaminerade socionomer handlägga komplicerade barnärenden. Skall det vara allvar med principen om barns bästa bör denna verksamhet tvärtom ges högsta prioritet inom socialtjänsten, med störst del av resurserna och med den mest kvalificerade personalen.

Det går emellertid inte att upprätthålla ett högkvalitativt socialt arbete med utsatta barn om inte blivande socionomer får en gedigen utbildning. De som har kontakt med socialarbetare måste få ett professionellt och korrekt bemötande. Detta gäller särskilt utsatta barn. Med tanke på de komplexa frågeställningar av tvärvetenskaplig karaktär som yrkesverksamma socionomer möter bör det utredas om utbildningen skall förlängas. Högskoleverket har utvärderat landets socionomutbildningar (Rapport 2000:6R). Verket anser att ett gemensamt problem för dessa är att utbildningarna brister i verklighetsanknytning samt att kraven på studenterna och deras resultat är för låga. Ett utredningsuppdrag har även givits till Socialstyrelsen.

Det är angeläget att arbetet på en höjd kvalitet i utbildningen drivs med kraft. Det bör –förutom till att kunskapskraven höjs – leda fram till att riksdagen ges underlag för att ta ställning till en förlängning av utbildningstiden. Detta bör ges regeringen till känna.

Skyldighet att anmäla till socialtjänsten

Folkpartiet har i motion 2002/03:So442 föreslagit att anmälningsplikten skrivs in i skollagen samt i hälso- och sjukvårdslagen. Vi välkomnar därför att anmälningsplikten enligt SoL utvidgas i regeringens förslag och att hänvisning till anmälningsskyldigheten införs i de lagar som berör verksamheter som regelbundet kommer i kontakt med barn.

Under årens lopp har flera studier pekat på att personal inom barnomsorg, skola och sjukvård sällan anmäler misstankar om barn som far illa till socialtjänsten – trots att lagskärpningar gjorts även tidigare. Det tycks finnas många orsaker till att personal som arbetar med barn ibland inte vänder sig till socialtjänsten då de borde göra det. Ofta handlar det om kunskapsbrist, många i de yrkesgrupper som möter barn känner inte till anmälningsplikten i socialtjänstlagen.

Det är nödvändigt att både analysera varför anmälningsskyldigheten inte fungerar och att hitta metoder i det praktiska arbetet så att barn verkligen får det stöd och skydd de behöver. Detta bör även gälla privat verksamhet. I det sammanhanget föreslog Barnmisshandelskommittén att frågan om straffansvar för enskilt verksamma personer som låter bli att göra anmälan till socialnämnden skulle utredas särskilt. Förslag i denna fråga finns inte i propositionen och den behöver beredas ytterligare för eventuell lagstiftning, något som också förordats av Rädda Barnen.Vad som här anförts om behov av ytterligare utredning om anmälningsskyldigheten bör ges regeringen till känna.

Barn i våldets närhet

Regeringen avstår i propositionen från att ta upp den viktiga frågan om att ett barn som hamnar i våldets närhet blir ett brottsoffer. Det finns studier som tyder på att drygt vart 20:e barn ofta bevittnar våld i hemmet. Ett barn som blir vittne till våld mot en närstående, oftast barnets egen mamma, utsätts för stark psykisk press. Eftersom brottet inte anses riktat mot barnet får det underordnad betydelse vid vårdnads- och umgängestvister.

De barn som tvingas bli vittnen känner ofta samma skam och skuld som sina mödrar. Det är kränkande att se sin mamma bli slagen. När man blir kränkt påverkar det självuppfattningen, och det äventyrar ens egen utveckling. Barnets största behov är att bli älskat av sina föräldrar. För modern som lever i en pressad och utsatt situation kan det vara övermäktigt att ta hand om barnets känslor och behov. För barnet är det svårt att knyta an till en pappa som slår. Om barnet inte upplever att det är älskat får det ofta problem genom hela livet. Det finns risk att han eller hon senare i livet tar ut det på andra, kanske på sina egna barn.

Som tidigare anförts i en fp-motion bör det utredas att barn som bevittnat våld inom familjen även i juridisk mening skall kunna betraktas som brottsoffer. Detta bör ges regeringen till känna.

Överflyttning av vårdnad

Regeringen föreslår att när ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år skall socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.

Vi anser att tidpunkten för en sådan prövning bör vara beroende av situationen och barnets ålder. Således ska inte en gräns om tre år gälla för alla. Tre år är en lång period i ett spädbarns liv, men kortare för en femtonåring. I vissa ärenden är det redan i ett tidigt skede av familjehemsplaceringen uppenbart att en överflyttning av vårdnaden skulle gagna barnet. Överväganden om överflyttning av vårdnaden skall därför göras löpande under ett ärendes gång och dokumenteras. Utskottet bör här göra erforderliga omarbetningar av propositionens lagförslag.

Möjlighet att utreda under sekretess

Socialstyrelsen gav förra året ut skriften ”Socialtjänstens insatser för flickor som lever under hot och tvång i familjer med strängt patriarkala värderingar”. Den skall tjäna som stöd för socialtjänsten i arbetet med att hjälpa och skydda utsatta flickor. Socialstyrelsen framhåller att dessa behöver samhällets stöd och att det är socialtjänstens ansvar att bistå dem. Men det finns tecken på att många utsatta flickor inte vågar vända sig till socialtjänsten av rädsla för att föräldrarna skall bli informerade. Det är märkligt att regeringen i propositionen inte berör detta allvarliga problem.

Enligt SoL skall en utredning inledas om det finns skäl att misstänka att ett barn far illa. Enligt samma lag är socialsekreteraren skyldig att underrätta barnets vårdnadshavare om att utredning inletts. Ett barn som vet om detta och som är utsatt för hot och våld av en vårdnadshavare, blir ofta mindre benäget att kontakta eller prata med socialtjänstens personal. Ett svårlöst dilemma uppstår därför för socialsekreteraren, ifall det finns skäl att förmoda att barnets fysiska och psykiska hälsa hotas av en vårdnadshavare.

Ofta är det komplicerat – för att inte säga omöjligt – att få grepp om allvaret i problemen och göra riktiga bedömningar utan att påbörja en utredning. Det är ju först sedan utredning genomförts som det står klart om det finns något vårdbehov och i så fall hur det ser ut. Omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU är inte alltid tillämpligt, och kan i vissa fall förvärra situationen för barnet.

Det får inte råda något tvivel om att en utredning inleds. Av 11 kap. 1 § SoL följer att socialnämnden utan dröjsmål skall inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd från nämnden. Så snart socialnämnden tar kontakt med någon utomstående, t.ex. lärare, för att inhämta information om ett barn, så anses en utredning inledd.

I ett ärende om ett barn är vårdnadshavaren part och skall alltid informeras om nämndens beslut och avsikter i fråga om utredningens bedrivande. Det ligger i sakens natur att underrättelse till berörda föräldrar om en påbörjad barnavårdsutredning i normalfallet skall ske skyndsamt, men det anges inte i lagtexten. Ett tydligare utredningsförfarande skapar bättre förutsättningar för ett ökat förtroende för socialtjänstens arbete hos allmänhet och hos andra myndigheter. Denna åsikt uttrycks även i proposition 1996/97:124. Vi anser därför att bestämmelsen i 11 kap. 2 § SoL sista stycket bör kompletteras med att underrättelse skall ske utan dröjsmål. Regeringen bör här återkomma med förslag till lagstiftning.

Samtidigt borde det finnas möjlighet att i undantagsfall utreda ett barns situation utan att informera vårdnadshavare om detta. En sådan möjlighet finns inte i dag. Socialstyrelsen har påpekat att det i vissa situationer ansetts nödvändigt att inskränka myndigheters skyldigheter att underrätta parter om utredningsmaterial, men att dessa undantag med de nuvarande bestämmelserna inte kan åberopas till stöd för att hemlighålla en utredning med stöd av 11 kap. 1 § SoL. Som anförts i en tidigare fp-motion bör socialtjänsten om barnet kan antas vara utsatt för ett allvarligt hot från vårdnadshavare kunna utreda under sekretess. Ett sådant beslut skall inte den enskilde tjänstemannen behöva fatta. Vi föreslår att socialnämnden skall ges möjlighet att hos länsrätten ansöka om dispens så att länsrätten får pröva hotbilden mot barnet. Sådana ärenden skall behandlas med den kvalificerade sekretessen enligt sekretesslagen.

Regeringen bör återkomma med förslag till ovan nämnda ändringar av
socialtjänstlagen.

Asylsökande barn är utsatta barn

En grupp av barn som inte alls nämns i propositionen är de barn som är asylsökande, ensamma eller tillsammans med sina familjer. Det är anmärkningsvärt. Asylsökande barn är som regel också utsatta barn.

De bär ofta med sig traumatiska upplevelser som de inte får möjlighet att bearbeta –ibland från krig, ibland från många år i flykt. Vi har på sista tiden sett flera exempel på asylsökande barn som bryts ned psykiskt av de långa handläggningstiderna. I asylprocessen tas i dag för lite hänsyn till barnens situation. Portalparagrafen i utlänningslagen, med den centrala formuleringen om att barnets bästa skall styra flyktingpolitiken, har här visat sig ha ringa betydelse. Utlänningslagen bör kompletteras så att större hänsyn tas till asylsökande barns situation vid beviljandet av asyl. Regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning om detta.

Barn som kommer till Sverige utan vårdnadshavare måste få ett bättre omhändertagande redan från ankomsten. Vi anser att socialtjänsten skall ha detta ansvar. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 10 mars 2003

Kerstin Heinemann (fp)

Louise Edlind-Friberg (fp)

Marita Aronson (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-03-10 Bordläggning: 2003-03-11 Hänvisning: 2003-03-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)