med anledning av prop. 2002/03:38 Straffansvar för terroristbrott

Motion 2002/03:Ju4 av Leif Björnlod och Gustav Fridolin (mp)

av Leif Björnlod och Gustav Fridolin (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:38.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sekretessreglerna.

Bakgrund

Miljöpartiet motsatte sig med kraft antagandet av EU:s rambeslut om bekämpandet av terrorism. Rambeslutet och föreliggande lagförslag innehåller tveksamheter från människorätts- och rättssäkerhetssynpunkt. Båda innehåller oklara definitioner och svåra gränsdragningsproblem. Rambeslutet framförhandlades i en hast. Riksdagen ombads ta ställning till ett godkännande av rambeslutet utan att ett förslag till följdlagstiftning ens utarbetats. Rambeslutets tidsramar var dessutom så snävt satta att det borde varit uppenbart att någon följdlagstiftning inte skulle kunna träda i kraft före det angivna datumet. De snäva tidsramarna vad gäller rambeslut generellt (vilka ofta understiger implementeringstiden för direktiv) bör ses över och ändras. Regeringen bör med emfas verka för ett mer rättssäkert och verklighetsförankrat förfarande vad gäller framförhandlandet, antagandet och genomförandet av rambeslut. Enkom det faktum att rambeslut blir bindande för medlemsstaterna så snart de antagits av dess regeringar i ministerrådet inger betänkligheter. Detta förfarande, som alls icke är av naturen givet, leder till att de nationella parlamenten och därmed den representativa demokratin urholkas. Därtill har det föranlett att vi tvingats ändra regeringsformen – en anpassning som stadfäster ett otillfredsställande och, milt uttryckt, okonventionellt förfarande i mellanstatligt samarbete.

När fråga är om straffrättsliga regleringar innefattande för svenskt vidkommande principiella nyheter är såväl den omtalade avsaknaden av följdlagstiftning vid riksdagsbehandlingen av rambeslutet som sådant och tidsramarna under all kritik. Okritiskt fokus på tidsminimering och antagandeproceduren får under inga omständigheter medföra brister i rättssäkerheten och dito undermåliga utredningar och lagtekniska lösningar. Vad gäller rambeslutets brottsrekvisit är de alltför oklara och inriktade på motiv och syfte för att sägas höra hemma i ett modernt rättssamhälle. Vad gäller kritiken mot rambeslutet som sådant hänvisas dock till motion 2001/02:Ju16 av Kia Andreasson m.fl. (mp) med anledning av proposition 2001/02:135 Sveriges antagande av rambeslut om bekämpande av terrorism.

Terroristbrottet

Miljöpartiet är alltjämt kritisk till rambeslutets terrorismdefinition som återfinns i det föreslagna svenska terroristbrottet. Definitionen uppfyller inte de legalitets- och rättssäkerhetskrav som måste ställas när fråga är om kriminalisering av allvarliga gärningar som kan rendera mycket stränga straff. Den föreslagna lagen och motivtexten avhjälper inte i nämnvärd mån de gränsdragnings- och tolkningsproblem som vidlåter rambeslutet. De föreslagna brottsrekvisiten innefattar såväl konkreta gärnings­beskrivningar som ett avsiktsrekvisit (eller snarare att antal alternativa avsiktsrekvisit). De avsikter som här avses kan inte likställas med rekvisitet vara ”ägnat att” som återfinns i brottsbalken (grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning samt olaga hot). Här synes det snarare vara fråga om en kriminalisering av särskilda icke önskvärda motiv. Hur svenska domstolar på ett rättssäkert vis skall kunna skilja terrorism från politiska brott som inte hör hemma under terrorismdefinitionen lär de lärde tvista om. (Ett tvisteutrymme som inte hör hemma i straffrätten.) Förutsättningen är givetvis att det alltjämt finns utrymme kvar för icke terroriststämplade politiska brott. Ministerrådet såg sig föranlett att till rambeslutet inflika ett uttalande innebärande att motståndet mot naziregeringen under andra världskriget inte kan betraktas som terrorismhandlingar i ljuset av rambeslutet. Rådet hade knappast sett ett behov av att undanta motstånds­kampen ifall inte risk förelegat för att den annars fallit in under terrorismdefinitionen. Vilka andra gärningar och motiv löper risk att kunna falla in under terroristbrottets tillämpningsområde? Därtill skall domstolarna även skilja ”vanliga” brottsbalksbrott från terroristbrottet, inte ens det en enkel operation – en operation som dessutom är av stor betydelse för den enskilde, eftersom det kan påverka påföljden.

Införandet av en särreglering

Miljöpartiet noterar, likt Lagrådet, att regeringen inte synes ha bevärdigat sig med att utreda och redovisa alternativa regleringar. Måhända är det en följd av att tidsramarna för följdlagstiftningen passerats redan innan propositionen överlämnats till riksdagen. Enär rambeslut är bindande för medlemsstaterna vad gäller de resultat som skall uppnås, men lämnar utrymme för medlemsstaterna att bestämma hur resultatet skall uppnås, borde regeringen ha vinnlagt sig om att försöka genomföra rambeslutet på ett sätt som korresponderar med svensk straffrättslig systematik.

Den föreslagna särregleringen korresponderar illa med vårt straffrättsliga system. Inte minst då fråga även är om att kriminalisera ett brottsligt motiv som sådant dvs. det direkta uppsåtet att begå en gärning i en viss avsikt (egentligen den avsikt som utgör själva terrorismdefinitionen). I stort sett samtliga gärningar som omfattas av det föreslagna terroristbrottet återfinns redan i brottsbalken. Därav finns t.ex. behovet av att särskilt påpeka att ansvar för terroristbrott inte skall rendera mindre straff än vad som föreskrivs i brottsbalken för däri motsvarande gärning. Vidare torde de syften som skall föreligga för att en gärning skall vara att betrakta som terroristbrott redan omfattas av de för­svårande omständigheter som skall tas i beräkning vid straffmätningen enligt 29 kap. brottsbalken. Om 29 kap. 3 § brottsbalken i sin nuvarande lydelse inte anses uppfylla de genomförandekrav rambeslutet ställer torde en utvidgning av de uppräknade försvårande omständigheterna inte medföra några större lagtekniska problem.

Miljöpartiet anser att mycket talar för att rambeslutet hade kunnat genomföras inom brottsbalkens nuvarande ramar med de eventuella ändringar som varit oundgängligen nödvändiga, vilket måhända lett till mindre tolknings- och tillämpningsproblem. I vart fall har regeringen inte på ett övertygande vis anfört argument för valet av sär­regleringen.

Implikationer för de mänskliga fri- och rättigheterna

Den föreslagna lagtexten är inte tillräckligt uttömmande för att i tillräckligt hög grad garantera att inte utövandet av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kan komma att kränkas. Det är inte tillfyllest att i propositionstexten endast hänvisa till rambeslutets ingress och ministerrådets följduttalande. Av ingressen följer att inget i rambeslutet kan tolkas som om syftet vore att begränsa eller hindra de grundläggande rättigheterna eller friheterna. Skrivningen är inte bara märklig utan dessutom till intet förpliktigande. Det borde uttryckligen framgå att terroristbrottet inte får medföra att grundläggande legitima mänskliga fri- och rättigheter kränks. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Detta bör givetvis också gälla i rättstillämpningen. Det minsta man kan kräva av den föreslagna lagen är att den innehåller ett explicit förbud mot en rättstillämpning som kränker utövandet av mänskliga rättigheter såsom de kommer till uttryck i Europakonventionen.

Det bör påpekas att rambeslutet och förevarande lagförslag inte synes beakta att världen och dess ordning inte är beständig. De regleringar som föreslås kanske väcker mindre ”anstöt” så länge samhället och rättsväsendet motsvarar våra krav på en öppen demokrati med grundläggande respekt för mänskliga fri- och rättigheter och högt ställda rättssäkerhetskrav. (Även om vissa kritiker anför att följden av den 11 september tycks vara att vi inskränker öppenheten och ger avkall på rättssäkerheten.) Vi bör dock mer än akta oss noga för att skapa lagar som kan få icke önskvärda konsekvenser ifall samhället utvecklas i en icke-demokratisk riktning. Vi skulle knappast uppskatta den föreliggande terrorismdefinitionen ifall vi inte levde i en demokrati. Dock kan inte ens vår grundlag och våra demokratiska ideal utgöra en absolut garanti för att vi inte själva en dag kan komma att leva i en diktatur.

Redan idag produceras ”terroristlistor” i förordningar från EU:s ministerråd, ”initierade” av FN eller EG-kommissionen – listor som alls inte är okontroversiella. Vilka följder får dessa listor vid tillämpningen av terroristbrottet? Skall terroristsyftet med automatik anses vara uppfyllt ifall en misstänkt som har koppling till en terrorist­stämplad organisation inte lyckas bevisa motsatsen vid en rättslig prövning eller är svenska domstolar alltjämt fria att självständigt bedöma om gärningsmannens motiv svarar mot terrorismdefinitionen. Förvisso skall svenska domstolar ta ställning till huru­vida åklagaren lyckas visa att avsikten förelåg i varje enskilt fall, men såsom vi sett det senaste året består våra domstolar av människor – människor som är mänskliga på gott och ont.

Utlänningslagen och lagen om särskild utlänningskontroll

Miljöpartiet motsätter sig de föreslagna ändringarna. Gränsdragningen mellan terrorism och politiska brott som inte faller under terrorismstämpeln är för oklar – om det nu, såsom påpekats tidigare, alltjämt kommer att existera s.k. politiska brott som inte är att definiera såsom terrorism. Märk väl att fråga här är om möjlighet att utvisa utlänning som kan befaras begå eller medverka till terroristbrott. Om i regelverket inbyggda tolknings- och tillämpningsproblem kan befaras medföra svårigheter att rättsligt pröva om någon skall dömas till ansvar för terroristbrott kan det rimligtvis inte vara enklare att bedöma huruvida någon kan befaras begå brottet i framtiden. I de fallen föreligger inte ens misstanke om utfört brott. Vidare bör svensk lagstiftning rimligtvis uttryckligen respektera Genèvekonventionens flyktingskäl genom en tydlig hänvisning till att svensk lag och rättstillämpning inte får inskränka Genèvekonventionen. Att enkom hänvisa till att utvisning ej får verkställas om den beslutet avser löper risk att utsättas för dödsstraff eller tortyr är inte tillfyllest.

Sekretess och hemliga tvångsmedel

För att garantera rättssäkerheten borde regeringen ha problematiserat sekretessreglerna i anslutning till såväl terroristbrottet som de specifika utlänningsreglerna. Enkom risken för att sekretess kan komma att åberopas vid rättegång eller vid utvisning på grund av befarad framtida terrorism eller terrorismanknytning föranleder att sekretessreglerna renderar mer uppmärksamhet än endast påpekandet av en semantisk ändring. Vi måste ha garantier för att sekretess inte åberopas på ett sätt som förhindrar berörda eller deras ombud från att tillvarata sina intressen. Behovet av sekretess måste ställas i relation till rättssäkerhetskraven och den enskildes intresse. Åberopas sekretess skall proportionalitetsprincipen tillämpas. Därtill skall ett beslut om sekretess kunna motiveras och granskas. Det anförda gäller även vid användning av hemliga tvångs­medel.

Stockholm den 3 mars 2003

Leif Björnlod (mp)

Gustav Fridolin (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-03-03 Bordläggning: 2003-03-04 Hänvisning: 2003-03-05

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)