med anledning av prop. 2002/03:122 Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling

Motion 2003/04:U12 av Lotta N Hedström (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att miljö- och hållbarhetsperspektivet integreras i fattigdoms- och rättighetsperspektivet, såväl i svensk inrikespolitik som i internationellt utvecklingssamarbete och i alla insatser på internationell botten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om verktyg och metoder för att analysera och mäta Sveriges eget bidrag till den växande miljökrisen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att erkänna och synliggöra målkonflikter i utvecklingspolitiken.

4. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en problematisering av tillväxtbegreppet så att alla delar av Regeringskansliet opererar med samma typ av definitioner med avseende på ekonomisk tillväxt i förhållande till utveckling, miljö och naturresurshushållning och att begreppet problematiseras med avseende på tillväxtens fördelning, innehåll och begränsningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att övervakningen av samstämmighet i politiken bör åläggas en myndighet, ett fristående institut eller en specifik del av Regeringskansliet, på sådant sätt att det globala hållbarhetsperspektivet övervakas och att enheten bör medverka i beredningsprocessen och ge förslag vid skrivande av propositioner och skrivelser samt vid utformning av förhandlingspositioner så att utformningen av regeringens tänkta politik för global hållbar utveckling säkras.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en årlig utvärdering görs som tar sikte på den eftersträvade koherensen mellan alla politikområden ur detta globala hållbarhetsperspektiv.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det svenska civila samhällets delaktighet i de globala strategierna utvecklas vidare med konkret utformade och specifika folkbildningsinsatser och förankringsinstitutioner.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att mottagarländernas delaktighet på civil nivå säkerställs på ett mer uttalat och konkret sätt. Specifika strategier för sådan dialog bör utarbetas. Brister i metodiken och iscensättningen av Poverty Reduction Strategy Papers förtecknas och villkoras som föremål för åtgärd vid framtagning av biståndsprogram.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att UD skall utveckla strategier för att konsultera och lyssna till det civila samhället och organisationer som är representativa för de fattiga vid utformning av svensk politik för global utveckling.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen mer betonar vårt lands eget ansvar på civil och institutionell nivå för att åtgärda ohållbara produktions- och konsumtionsmönster i Sverige.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de fattiga ländernas skulder är ett strukturellt hinder för utveckling och motverkar de internationellt fastställda målen i FN:s millenniedeklaration.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att HIPC-initiativet har visat sig otillräckligt. Sverige skall verka för ett förnyat initiativ som går betydligt längre och kan fungera snabbare för att skriva av de fattiga ländernas skulder.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det specifika hungerperspektivet tydligt verbaliseras i samband med all fattigdomsbekämpning och blir en ledstjärna i reformeringen av WTO-arbetet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i Världsbanken och valutafonden IMF verkar för att de enskilda organisationer med bas och representativitet bland de fattiga får en tydlig och central roll i de fattigdomsstrategier som är en del av Världsbankens nya politik.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige skall verka för att Världsbankens och IMF:s ekonomiska direktiv och råd till länderna underordnas och inte står i konflikt med de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov och perspektiv.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vad som anförs i motionen om att Sverige skall verka för en reell demokratisering av WTO-processen och för att stärka de fattiga ländernas förhandlingskapacitet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige skall verka för att det inte fattas beslut i WTO om att börja förhandla ett investeringsavtal.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige skall verka för att WTO-avtalen uttryckligen slår fast att utvecklingsländerna får möjlighet att skydda sin inhemska produktion av baslivsmedel. Det är nödvändigt för att garantera livsmedelssäkerheten.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige skall verka för att WTO-avtalen och deras genomförande inte strider mot målsättningarna i internationella miljöavtal eller konventionerna om de mänskliga rättigheterna. De senare skall ges företräde i händelse av normkonflikter.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige skall verka för att TRIPS-avtalet ska omarbetas så att det inte längre står i strid med rätten till mat och hälsa samt att det inte skall vara möjligt att ta patent på någon form av liv.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning då rustningar leder till konflikter och i grunden står i motsatsställning till inte bara världsfreden, utan även arbetet att uppnå FN:s utvecklingsmål och främjandet av de mänskliga rättigheterna.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svensk export av vapen till länder med stor fattigdom i framtiden måste föregås av en problematiserande granskning av risker för export till de aktuella länderna i vad gäller främjande av de mänskliga rättigheterna och bekämpning av fattigdom utifrån de fattiga människornas situation. Finns det en risk för att svensk vapenexport försvårar främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen skall export ej tillåtas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sveriges regering med kraft verkar för att stärka FN ekonomiskt, moraliskt och organisatoriskt och inte tillerkänner andra formationer rätten att utöva militärt våld i världssamfundens namn samt som överordnad samordningskraft vid katastrofinsatser, fredsskapande insatser och utvecklingsinsatser.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att biståndets nivå i Sverige bör återställas till den anständighetsnivå som samarbetspartierna enats om, nämligen 1 % av bruttonationalinkomsten, vilket torde vara den bästa sporren till att förmå andra länder att höja sina andelar.

En ny politik måste leda till omprövning

Propositionen ”Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling” (2002/03:122) har ambitionen att lägga en ny politisk kurs för Sverige i den globala utvecklingspolitiken. Vi stöder ambitionen om en sammanhållen politik för global utveckling där alla politikområden skall samverka för en rättvis och hållbar global utveckling. Vi välkomnar att FN:s utvecklingsmål, de så kallade millenniemålen, blir överordnade i utvecklingspolitiken. Vi stöder också att rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv skall genomsyra politiken. Vi är dock kritiska till att propositionen inte leder till omfattande omprövningar i den nuvarande politiken. Inte heller innehåller propositionen särskilt många nya konkreta förslag, eller verktyg för implementering, utan den är mest beskrivningar av den förda politiken. Målkonflikter i politiken för global utveckling slätas över i stället för att tas fram i ljuset och ifrågasättas. Inriktningen i propositionens förslag blir därmed mer att bekräfta regeringens nuvarande politik, i stället för att ifrågasätta och ta nya steg.

De gröna har, i samband med förhandlingar med regeringen, medverkat till en rad förbättringar av propositionen. Detta gäller inte minst de målsättningar som finns på migrations- och miljöområdena. Det handlar till exempel om att Sverige skall arbeta för att begränsa klimatförändringarna, fasa ut giftiga kemikalier och säkerställa den biologiska mångfalden. Dessutom skall Sverige verka för att relevanta internationella institutioner vidareutvecklar metoder och analyserar sin miljöpåverkan. Trots några skärpta målsättningar från miljösynpunkt, är det mycket som fattas för att den föreslagna politiken för global utveckling skall kunna leda till några avgörande strukturella förändringar i hållbar riktning. Det handlar om skärpta målsättningar för att förändra våra egna ohållbara produktions- och konsumtionsmönster. Vi menar att politiken för global utveckling behöver verktyg för att mäta om Sveriges eget ansvar för den växande miljökrisen ökar eller minskar, och då krävs en utgångspunkt i resonemang och analysmetoder som ”rättvist miljöutrymme” och ”ekologiska fotavtryck”.

Ett annat grönt avtryck i propositionen är en förändrad och mer positiv syn på internationell migration. Det handlar om att Sverige aktivt skall verka för bättre former och regelverk för internationell migration men också att Sverige skall driva på i EU för utarbetandet av en politik för arbetskraftsinvandring. Vi välkomnar att regeringen vill ta steg mot ett öppnare Sverige. Vår kritik kan sorteras in enligt följande underpunkter, vilka samtidigt avspeglas i hemställanspunkterna ovan.

Bristande koherens i politiken

Propositionen har som målsättning att skapa en samstämmig inhemsk och internationellt verksam, det vill säga koherent politik. Det betyder att olika mål i Sveriges politik för global utveckling skall samverka och inte motarbeta varandra. Vi menar att propositionen inte når denna målsättning. I stället slätas de konflikter som motverkar dessa ambitioner i den egna politiken över. Vi anser t.ex. inte att det är förenligt att ha som ambition att förverkliga FN:s millenniemålsättningar samtidigt som man säljer krigsmateriel till fattiga länder som bättre behöver resurser för fattigdomsbekämpning, satsningar på hälsovård, utbildning etc. Vi anser att det hade varit bättre att lyfta fram och erkänna målkonflikterna inom de olika politikområdena för att bättre kunna göra något åt problemen. Att låtsas som om konflikterna inte finns genom att försöka dölja och släta ut dessa är ingen behjälpt av, därmed minskar möjligheterna att politiken i framtiden kan bli koherent.

Mekanismer för koherens

Miljöpartiet de gröna anser att en huvudorsak till att politiken för global utveckling brister i koherens är att den saknar starka principer, instrument och mekanismer för att hantera brister i koherens och målkonflikter. Den parlamentariska utredningen Globkom (SOU2001:96) angav en rad förslag på mekanismer som skulle blottlägga och underlätta hanteringen av målkonflikter i politiken. Samordning och uppföljning som en del i ramverket för helhetssyn och sammanhållning behövs, därför förordar vi att övervakningen av samstämmighet i politiken åläggs antingen en myndighet, ett fristående institut eller en specifik del av Regeringskansliet, på sådant sätt att det globala hållbarhetsperspektivet säkras vid skrivande av propositioner och skrivelser, vid utformning av förhandlingspositioner och över huvud taget vid utformningen av regeringens tänkta politik.

Denna instans görs därmed också ansvarig för att denna koherens efterlevs och ges rätten att ställa förslag och ge direktiv eller påpekanden om brister i detta avseende. Samtidigt åläggs denna sambandscentral uppgiften att sammanställa och årligen redovisa utifrån propositionens intentioner i vilken utsträckning man lyckats hålla samman och fördjupa de globala utvecklings- och hållbarhetsaspekterna.

Skuldavskrivningar och millenniemålen

FN:s millenniemålsättningar utgör det internationella samfundets samlade ambitioner för att bekämpa fattigdomen i de fattiga länderna. De innebär bland annat en målsättning om att avskaffa hunger och extrem fattigdom samt ett delmål om att en halvering av andelen människor som lever i extrem fattigdom och lider av hunger skall åstadkommas under perioden 1990–2015. Millenniemålsättningarna förpliktigar både länder och internationella organisationer. Miljöpartiet de gröna anser att de fattiga ländernas skulder är ett strukturellt hinder för att kunna förverkliga millenniemålsättningarna. Nödvändiga medel som behövs för att bekämpa fattigdom och sjukdomar går i stället till att betala tillbaka ibland t.o.m. illegitima skulder.

Mot bakgrund av detta anser vi att de fattiga länderna som har höga och ohanterliga skuldbördor behöver snabbare och effektivare skuldavskrivningar. För att detta skall bli möjligt bör Sverige verka för att HIPC-initiativet reformeras så att nivån på skuldlättnader kopplas till länders möjligheter att uppnå FN:s millenniemålsättningar. Propositionen lovar inget nytt mer än att de initiativ för skuldavskrivningar som finns fortsatt skall få stöd av Sverige.

HIPC-initiativet introducerades 1996 för att skriva av de allra fattigaste ländernas skulder. Men i september 2002 hade endast 6 av de 38 mest skuldtyngda länderna nått slutpunkten, och fått skuldlättnader till den av Världsbanken och Internationella valutafonden definierade ”hållbara nivån”. Det betyder att skulderna skrivs av till en ”hållbar” nivå som i de flesta fall definieras som en total skuldbörda som inte överstiger 150 procent av de prognostiserade årliga exportinkomsterna. Definitionen ”hållbar skuldnivå” är problematisk. Såväl Världsbanken som Internationella valutafonden konstaterade i samband med sina årsmöten i september 2002 att ett flertal av HIPC-länderna, framför allt på grund av optimistiska beräkningar av kommande exportintäkter, inte kommer att ha uppnått en ”hållbar skuldbörda” efter att de har nått utlovade skuldlättnader. Det här innebär att länderna riskerar att fastna i ännu en destruktiv skuldspiral med fortsatt omfattande behov av skuldlättnader. Definitionen av vad som är en ”hållbar” skuldnivå tar inte heller hänsyn till den rådande situationen i varje land och i vilken mån det behövs resurser för att nå de internationella utvecklingsmålen. Det handlar t.ex. om hur många som lever i fattigdom, hur många barn som går i skolan och hur många som har tillgång till hälsovård. HIPC-initiativet har inte skapat en stabil skuldsituation för de fattigaste länderna, vilket numera erkänns av Världsbanken. Bland annat därför diskuteras ”topping up”-åtgärder, som handlar om att ge extra stöd just vid den så kallade slutpunkten av HIPC-processen.

I propositionen skriver regeringen att ”diskussionen om vad som är en hållbar skuldsituation och vilka insatser som krävs för att uppnå detta bör fortsätta”. Det är en god öppning för att problematisera, men ingen ny inriktning. Vi anser att den ekonomiskt fyrkantiga och socialt likgiltiga definitionen om ”hållbar skuld” inte beaktar de enskilda ländernas behov och förutsättningar. HIPC-initiativet räcker inte. En förutsättning för att nå de internationella utvecklingsmålen, som de fastställs i FN:s millenniedeklaration, är att 100 procent av HIPC-ländernas skulder skrivs av.

Vårt eget och andra rika länders ansvar för miljökrisen

Propositionen tar inte på ett tillfredsställande sätt upp frågor som vårt eget direkta eller indirekta bidrag till den globala utvecklingen och den växande miljökrisen. Detta hade kunnat göras genom att koppla ihop politiken för global utveckling med våra egna ambitioner och våra nationella miljömål. Det handlar om att ifrågasätta och problematisera våra egna konsumtions- och produktionsmönster, vår globala miljöpåverkan, vår användning av energi och att synliggöra de resurser som vi förbrukar i ett globalt perspektiv. Om alla människor i världen skulle förbruka lika mycket naturresurser som vi gör i Sverige skulle det leda till kollapsade ekosystem, sinande vattenresurser, en ökad global uppvärmning och andra negativa miljöeffekter. De rika länderna, som Sverige, har därmed ett särskilt ansvar att ställa om till ett rättvist miljöutrymme och ta mindre resurser i anspråk.

Miljö- och hållbarhetsfrågorna måste integreras i all politik, och vi menar att allvaret med de skrivningar, mål och slutsatser som världssamfundet enats om i Johannesburgsprotokollet för att hushålla med resurser och globala nyttigheter måste tydliggöras bättre i enskilda delar av all politik för att nå full effekt. Detta dels för att kompensera de brister i konkretion som många av konferenserna, trots den ljusa beskrivningen av dem i propositionen, uppvisade, dels för att understryka graden av angelägenhet i dessa frågor.

Därför måste det införas metoder i alla relevanta internationella institutioner för att beräkna och analysera miljöpåverkan i respektive verksamhet. T.ex. kan koldioxidutsläpp, vattenförbrukning, påverkan på träd- eller fiskbestånd vara föremål för konsekvensanalyserna. Särskilt fokus förtjänar energi- och transportsektorn i de rika länderna samt dess ansvar för teknikutveckling och tekniköverföring till de fattiga länderna som ett led i fattigdomsbekämpningen. En av de största utmaningarna är att bryta med det traditionella synsätt som förutsätter att materiell-ekonomisk utveckling med negativ påverkan på natur och miljö är oundviklig. Vi saknar helt enkelt de gröna fotavtrycken i propositionens hantering av hållbarhetsaspekterna.

Begränsa vapenexporten för utvecklingens skull – utgå från de fattiga människorna

Målsättningen med propositionen är att skapa en samstämmig politik för global utveckling. Trots denna målsättning finns flagranta exempel som bryter mot denna princip. Miljöpartiet är principiellt motståndare till svensk export av krigsmateriel och anser samtidigt att vapenexporten särkilt motverkar uppfyllandet av FN:s millenniemålsättningar.

Vapenhandeln utgör ett stort problem. Den förvärrar och militariserar konflikter, den bidrar till regional kapprustning och förlänger och fördjupar krig runt om i världen. Krigen leder också till ökade flyktingströmmar. Kapprustningen leder också till att knappa resurser går till vapenköp i stället för att gå till fattigdomsbekämpning. Det är också ett av skälen för att nedrustning har en särskild prioritet i FN:s färdplan för att genomföra utvecklingsmålen. Sverige har en god historisk tradition att verka för nedrustning. Efter kalla krigets slut har dock Sverige i praktiken fört en offensiv vapenexportpolitik. Olika medel har då använts i form av aktivt arbete av regeringen vid olika statsbesök, exportkrediter, aktivt arbete från UD och ambassader etc. Enligt SIPRI:s uppgifter för 2001 är Sverige världens största vapenexportör räknat per capita utifrån världens 25 största vapenexportörländer.

Bland de största köparna av svenska vapen finns även utvecklingsländer som Malaysia och Indien. I riksdagens riktlinjer för vapenexport, vilka skall vara vägledande för regeringen, och enligt Inspektionen för Strategiska Produkter skall ej tillstånd ges för export till stat som befinner sig i konflikt med annan stat eller som är involverad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt. Vapenexport skall ej ges till land där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det är uppenbart att dessa riktlinjer är tillräckligt otydliga med tanke på att export givits till länder som Indien, Pakistan och Indonesien trots att dessa länder är involverade i väpnade konflikter. Utvecklingspropositionens nya löften att all politik skall främja fattigdomsbekämpning och främja de mänskliga rättigheterna kräver att nya regler utformas i fråga om vapenexport. De nya riktlinjerna bör utformas så att vapenexport i varje enskilt fall måste föregås av en problematiserande granskning av huruvida vapenexporten riskerar att motverka arbetet mot fattigdom och främjande av de mänskliga rättigheterna som de uttryckts dels i FN:s allmänna förklaring, dels i de konventioner kring de medborgerliga och politiska såväl som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.

Med tanke på propositionens betoning av att målet om global utveckling får en överordnad roll i den svenska regeringens politik och att vapenexporten är ett område med tydliga risker för målkonflikter finns det behov av att i riktlinjerna för regeringens politik tydligt ange en försiktighetsprincip, nämligen att tydliggöra att om det finns risk för målkonflikter bör främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen generellt få ett företräde. Det är också avgörande att en problematiserande konsekvensanalys inte tar sin utgångspunkt i analyser och uttalanden enbart från de berörda regeringarna i de aktuella länderna. Propositionens grundläggande ansats att utgå från de fattiga människorna måste vara utgångspunkten i granskningarna.

IMF, Världsbanken och det folkliga deltagandet

Miljöpartiet välkomnar propositionens målsättningar att utgå från fattiga människors erfarenheter och prioriteringar. Det finns dock behov av tydligare visioner, målsättningar och metoder för hur den svenska politiken i högre grad kan lyssna till de fattiga människorna.

Regeringen bör i Världsbanken och valutafonden IMF verka för att de enskilda organisationer med bas och representativitet bland de fattiga får en tydlig och central roll i de fattigdomsstrategier som är en del av Världsbankens nya politik. Regeringen bör verka för ett säkerställande av att Världsbankens och IMF:s ekonomiska direktiv och råd till länderna underordnas fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov och perspektiv.

Det finns idag mekanismer och metoder för hur regeringen konsulterar stater och regeringar. Men det finns i betydligt mindre grad mekanismer och metoder för hur man kan konsultera det civila samhället vid en utformning av svensk utvecklingspolitik. Sida har nyligen utarbetat vissa riktlinjer i denna riktning. Vi tror att politiken kan förbättras genom en utbyggnad av sådana konsultativa processer även för Regeringskansliet och Utrikesdepartementet.

Världsbankens ”nationella fattigdomsstrategier” PRSP, Poverty Reduction Strategy Papers, fungerar både som villkor för skuldavskrivningarna och som kanal för svenskt och internationellt bistånd. Initiativet visar på en klar positionsförändring i Världsbankens politik. Studier av hur dessa fattigdomsstrategier fungerar i praktiken visar dock på behovet av en rad kvalitativa och institutionella förbättringar av politiken. En tydlig slutsats av de många fallstudierna är att det finns omfattande brister i Världsbankens ansatser att överföra ägarskapet av fattigdomsstrategierna till länderna och befolkningarna själva. En annan slutsats är att det ofta finns inneboende motsättningar i Världsbankens och Valutafonden IMF:s politik. En målkonflikt som organisationerna inte i tillräckligt hög grad förmår att lösa. Det finns återkommande rapporter från civila samhället om exempel där IMF:s och Världsbankens makroekonomiska recept ofta anses oförenliga med vad civila samhället uppfattar som fattigdomsbekämpning. Ett exempel är avgiftsbeläggning av hälsovård för fattiga. När folkliga organisationer vill diskutera dessa frågor med respektive regeringar möts de ofta av beskedet att IMF:s och i viss mån Världsbankens ”recept” inte är förhandlingsbara när de nationella fattigdomsstrategierna skall utformas.

Den svenska propositionen är något motsägelsefull när det gäller fattigdomsstrategierna och de internationella institutionernas roll. Det konstateras att IMF:s bedömningar är viktiga och bör bestå. Samtidigt skriver man att IMF uppfattat och tagit åt sig av den omfattande kritiken och att det är viktigt att fattigdomsstrategierna verkligen förankras i konsultativa processer.

Om det finns olika verklighetsbeskrivningar och motsägelsefulla budskap är det desto viktigare att understryka att det är fattigdomsperspektivet och det folkliga deltagandet som skall väga tyngst om motsättningar uppstår och att den svenska politiken är ägnad att verka i denna riktning gentemot dessa institutioner.

Demokratisera WTO-processen

En god och rättvis världshandel mellan jämnstarka parter kan gynna en god utveckling och bidra till att effektivt bekämpa fattigdom. Men handel kan också leda till ökad fattigdom och accelererad miljöförstöring. Avgörande är på vilka villkor som handeln sker och med vilket syfte som handelsregelverken utformas.

I WTO har ett land en röst. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för ett demokratiskt arbetssätt. Men i realiteten har fattiga länders framförda synpunkter ofta inte beaktats; till och med möjligheterna att föra fram förslag har varit begränsade. Inför Cancun fördes flera förslag fram på hur förhandlingsprocessen kan demokratiseras. Exempelvis bör förberedande möten öppnas för alla medlemsländer, och de olika förhandlingsförslagen redovisas tidigt, öppet och i sin helhet. Detta är viktigt för att förbättra beslutsunderlaget och beslutsfattandet i sak – och därmed i förlängningen resultatet av samarbetet.

Nej till nytt investeringsavtal

Regeringen bör verka för att det inte fattas beslut i WTO om att börja förhandla ett investeringsavtal i WTO. Flera industriländer med EU i spetsen vill öppna förhandlingar på en rad nya områden, bland annat rörande ett investeringsavtal inom WTO. Många afrikanska, karibiska och asiatiska utvecklingsländer är dock tveksamma eller helt emot detta. Oenigheten var uppenbar på det förra ministermötet i Doha och frågan sköts till Cancun-mötet. Åter är läget starkt polariserat och mötet slutade i oenighet då många utvecklingsländer inte accepterar detta. Oron är befogad eftersom ett investeringsavtal inte självklart medför fördelar. Tvärtom kan det försvåra sådana regleringar av utländska investeringar som verkar i linje med Millenniumdeklarationen.

Därför bör inte beslut fattas i WTO om att påbörja förhandlingar om ett investeringsavtal i WTO. I stället är det viktigt att WTO fokuserar på att lösa de problem som följer av handelns och handelsreglernas nuvarande utformning. Till dessa problemområden hör jordbruksfrågor, förhållandet mellan miljöavtal och handelsavtal, samt det s.k. TRIPS-avtalet.

TRIPS och läkemedel

TRIPS-avtalet är det avtal som reglerar så kallad immaterialrätt, bland annat patent på exempelvis läkemedel och genetiska resurser. Avtalet har inneburit att alla medlemsländer tvingas införa patentlagstiftning på en hög nivå och med ett innehåll som i första hand passar industriländerna och deras företags intressen och behov. För ett utvecklingsland innebär det i allmänhet inga fördelar, men däremot höga kostnader för genomförandet.

Idag finns över 40 miljoner hiv-smittade. Genom medicinering, mat och sjukvård behöver hiv-aids inte längre vara en dödlig sjukdom. Men priserna på bromsmedicin i originalvarianterna är skyhöga jämfört med de billiga kopior som produceras av länder som ännu ej anpassat sig till TRIPS-avtalet. Skillnaderna mellan priserna på originalmedicinerna som prissatts av företagen i länder som lyder under TRIPS och priserna på de billiga kopior som prissatts av företag som producerar billiga kopior i länder som ännu inte anpassats till TRIPS-avtalet kan skilja upp till femton gånger enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP. De flesta som är smittade av hiv-aids är fattiga människor som ibland har tillgång till, men inte råd, att köpa medicinerna.

Detta är bakgrunden till att FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna konstaterat att det finns motsättningar mellan TRIPS-avtalet och möjligheterna att förverkliga de mänskliga rättigheterna. WTO:s avtal om patent, TRIPS, har dock inte ändrats. Överenskommelsen i WTO var en tolkning av hur vissa undantagsregler som finns i TRIPS ska få lov att användas av vissa fattiga länder i vissa situationer. Fattiga länder måste få en otvetydig rätt att både producera och köpa mediciner som räddar liv.

Livsmedelssäkerhet – en nödvändighet för utveckling

Regeringen bör verka för att WTO-avtalen uttryckligen slår fast att utvecklingsländerna får möjlighet att skydda sin inhemska produktion av baslivsmedel. Det är nödvändigt för att garantera livsmedelssäkerheten. Över 800 miljoner människor i världen svälter. Av dem lever 75 procent på landsbygden och är beroende av jordbruk eller fiske för sin överlevnad. Försörjningsproblemen beror till i hög grad på bristande demokrati och rådande strukturer och regler för handel, långivning och bistånd. Villkoren för jordbrukshandeln har en stor betydelse för utvecklingen i de flesta länder i syd. Det egna jordbruket försörjer och sysselsätter många och står dessutom ofta för en viktig del av exporten. Industriländernas subventioner och handelshinder slår därför dubbelt så hårt på jordbruksområdet. Om bönder skall ges möjlighet att bygga upp sina jordbruk med uthålliga odlingsmetoder krävs att de kan skydda sig mot konkurrens från dumpade överskottsprodukter i nord. Fattiga länder har inte råd med subventioner, och därför är tullskydd ett viktigt jordbrukspolitiskt styrmedel.

Oenigheten om jordbruksfrågorna är stor och uppställda tidsplaner har inte hållits. Trots vissa positiva element i förslagen har utvecklingsländernas krav överlag inte tillmötesgåtts. Ett steg i rätt riktning är att förslagen delvis öppnar för utvecklingsländer att undanta vissa grödor som utgör viktiga baslivsmedel från tullar. Undantaget är dock tillfälligt och tullarna förutsätts på sikt sänkas, vilket innebär en rejäl urvattning. Utvecklingsländerna måste ges möjligheter att föra en flexibel jordbrukspolitik för att bygga upp sin livsmedelssäkerhet.

EU beslutade i juni om ändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken. Reformen har framställts som radikal men kommer i realiteten knappast att minska EU:s dumpning av jordbruksprodukter till fattiga länder. Det är tveksamt om frikopplingen av subventionerna från produktionen kommer att leda till en minskning av produktionen och hindra dumpning av priser.

Internationella miljöavtal och FNkonventioner överordnas WTO

Regeringen bör verka för att WTO-avtalen och deras genomförande inte får strida mot målsättningarna i internationella miljöavtal. De senare skall ges företräde i händelse av normkonflikter.

WTO-avtalet slår fast att handelsreglerna skall främja en hållbar utveckling. Men idag är läget helt annorlunda och relationen mellan hållbar utveckling och handelsliberalisering har ställts på sin spets i WTO:s tvistlösningsorgan när miljöpolitiska åtgärder prövats som handelshinder. Detta har tyvärr även gjort sig gällande i FN-sammanhang. I förhandlingarna i toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg förra året, om handlingsplanen från världstoppmötet om hållbar utveckling, avvärjdes i sista stund skrivningar som direkt innebar att de internationella miljöavtalen underordnades handelsreglerna. Ännu saknas ett tydligt klargörande och initiativ från exempelvis FN:s generalförsamling för att säkerställa att de internationella miljöavtalen inte åsidosätts av handelsavtalen. Ett sådant klargörande behövs eftersom de starkare sanktionsmekanismerna inom WTO i praktiken ger handelsreglerna en starkare ställning vid eventuella konflikter.

Idag diskuteras miljöavtalens förhållande till handelsavtalen i WTO:s kommitté för handel och miljö. Risken är stor att det leder till skrivningar som ger handelsavtalen ett generellt företräde. Därför bör frågan förhandlas och lösas i fora där miljöhänsynen står stark, såsom inom FN. WTO har också tagit upp en diskussion om miljömärkning. Även här finns skäl till oro. Därför är det viktigt att ministermötet i Cancun tydligt slår fast att icke-protektionistisk miljömärkning är ett legitimt och viktigt verktyg för att gynna en hållbar utveckling.

För att klargöra miljöavtalens betydelse och särställning bör Sverige medverka till initiativ inom FN-systemet som syftar till att stärka konventionernas ställning gentemot handelsreglerna. Miljöreglerna måste bli normsättande.

TRIPS-avtalet som nämnts ovan, med bl.a. patent på exempelvis läkemedel och genetiska resurser, är exempel på ett avtal som hamnat på kollisionskurs med mänskliga rättigheter och konventionen om biologisk mångfald. Avtalet har inneburit att alla medlemsländer tvingats införa patentlagstiftning på en hög nivå och med ett innehåll som i första hand passar industriländerna och deras företags intressen och behov. För ett utvecklingsland innebär det i allmänhet inga fördelar, men däremot höga kostnader för genomförandet. TRIPS-avtalet bör således omarbetas så att det inte längre står i strid med rätten till mat och hälsa samt att det inte skall vara möjligt att ta patent på någon form av liv och att människors rätt till mat och hälsa alltid skall ges företräde.

Stockholm den 19 september 2003

Lotta N Hedström (mp)