med anledning av prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken

Motion 1999/2000:So40 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Sammanfattning: en offensiv handikappolitik
Sedan regimskiftet 1994 har handikappolitiken framför allt setts som ett
besparingsobjekt. Det är nu hög tid att formulera en offensiv politik för
funktionshindrade och avsätta tillräckliga resurser för att vända en
utveckling som i många avseenden är negativ.
Regeringens proposition innehåller vissa positiva inslag men uppfyller
som helhet inte kravet på en offensiv handikappolitik. Det finns en stor risk
för att de stolta målformuleringarna än en gång kommer att grusas av
verkligheten. Därför krävs att ekonomiska resurser avsätts. Folkpartiet
föreslår
- statliga stimulansbidrag till tillgänglighetsåtgärder de närmaste åren på
sammanlagt fem miljarder kronor
- återställande av den förra handikappreformen genom ett höjt statsanslag
med ca 300 miljoner kronor
- förbättring av de handikappades ekonomiska situation, inte minst för att
underlätta situationen för familjer med handikappade barn
?  införande av en hjälpmedelsgaranti så att de långa väntetiderna kan
pressas ned till högst tre månader.
Inledning
Funktionshinder är en ojämlikhet som beror på slumpen, olycka eller
sjukdom. Hur funktionshindret påverkar den enskildes möjlighet att
fungera beror i mycket på hur samhället organiseras. Det som i ett
samhälle innebär närmast oöverstigliga hinder kan i ett annat samhälle
vara fullt hanterbart. Människor med funktionshinder drabbas många
gånger på ett fullständigt oacceptabelt sätt av problem och orättvisor i
vardagslivet som följd av sitt funktionshinder och av att det i samhället
inte tas hänsyn till deras funktionshinder. Integritet, självbestämmande
och delaktighet blir inte mindre viktigt bara för att man råkar ha en
funktionsnedsättning.
Sverige har fortfarande mycket att göra för att undanröja hinder för
funktionshindrade. Sverige har legat långt fram internationellt sett i arbetet
med handikappfrågor, men har under 1990-talet blivit frånsprunget av flera
länder som mer systematiskt har arbetat för att riva hinder, garantera
delaktighet och tillgänglighet samt synliggöra funktionshindrades problem i
vardagen.
Utgångspunkten för liberal politik är alla människors lika värde och lika
rätt. Därför var Folkpartiet pådrivande när det gällde den handikappreform
som genomfördes när Bengt Westerberg var socialminister och som helt har
förändrat livssituationen för dem som är allra svårast funktionshindrade.
Ofta har frågor om funktionshindrade behandlats som rättvisefrågor.
Funktionshindrade skall ha samma rättigheter som icke funktionshindrade.
Ingen skall behöva diskrimineras eller behandlas sämre eller annorlunda på
grund av ett funktionshinder. Det är emellertid dags att vidga perspektivet på
handikappfrågorna och peka på att det för den enskilde funktionshindrade i
lika hög grad är en frihetsfråga som en rättvisefråga. Att som rullstolsburen
kunna färdas med allmänna kommunikationer, att som hörselskadad kunna
lyssna till föredrag och föreläsningar, att som rörelsehindrad kunna ta sig till
och från, samt in och ur, offentliga lokaler på egen hand skulle markant
vidga friheten för den enskilde. Den funktionshindrades rättigheter handlar
om att öka möjligheten för den enskilde med funktionsnedsättning att kunna
leva ett självständigt liv.
Vi vill i denna motion särskilt peka på tre områden där rättigheterna för
människor med funktionshinder behöver stärkas i syfte att stärka den
enskilda människans frihet. Människor med funktionsnedsättning skall ges
tillträde till samhället genom att tillgängligheten anpassas efter människor
med funktionshinder, de skall ha samma möjligheter som alla andra att leva
ett självständigt liv samt känna sig trygga mot alla former av diskriminering.
Tillgänglighet, självständighet och värdighet är för Folkpartiet tre nyckelord
i det fortsatta arbetet för att undanröja handikapp för funktionshindrade
individer.
Under åren efter 1994 års val har de socialdemokratiska regeringarna ägnat
sig åt att genom olika beslut underminera den handikappreform som rätten
till personlig assistans innebar. De har också fört en restriktiv politik som
snarare hållit tillbaka de funktionshindrades rättigheter än drivit på dem.
Regeringens nu liggande proposition är dock ett steg - om än darrigt -
framåt. Men det är otillräckligt. Propositionen präglas alldeles för mycket av
"bör" istället för "skall"  och framförallt  saknas extra stimulansmedel för att
möjliggöra de vackra tillgänglighetsparoller som propositionen innehåller.
Inte heller återställs rätten till personlig assistans såsom den ursprungligen
var utformad.
Det behövs en tillgänglighetsreform
Tillgänglighetsfrågorna är väl framlyfta i propositionen och en rad
åtgärder föreslås. De goda intentionerna löper dock risk att falla platt
eftersom kraven inte är förenade med någon form av sanktioner om de
inte uppfylls. Formuleringarna är också för svagt formulerade genom att
kraven är uttryckta som att de "bör" vara åtgärdade år 2010.
Möjligheterna att åstadkomma förändringar är små med dessa
formuleringar.
Tiden fram till år 2010 är också onödigt lång.  Utredningar har tidigare
tagit fram vad som kan räknas som enkelt åtgärdade hinder. Man behöver ju
inte börja från början igen. Det är också fel att hänvisa till att  kostnaderna
för åtgärder alltid skulle vara omfattade eller kräva stora planerings- och
samordningsinsatser.
För att uppnå det önskade resultatet  krävs alltså  starkare formuleringar
och sanktioner om man inte uppfyller kraven. Det räcker inte med att vänta
till riksdagen våren 2002 för att redogöra hur målen ska uppnås. Folkpartiet
föreslår en mer omfattande och konkretare tillgänglighetsreform än den i
propositionen.
En radikal tillgänglighetsreform för den enskildes
frihet
Det är dags för en ny stor handikappreform av samma dignitet som den
assistentreform Folkpartiet drev igenom i början av 1990-talet. Då
handlade det om att trygga de funktionshindrades sociala rättigheter. Nu
gäller det en tillgänglighetsreform. Socialdemokraterna har bidragit till
att sprida uppfattningen att Sverige är ett mycket framstående land vad
gäller samhällets anpassning till funktionshindrade. Det är i mycket en
myt. Många länder har betydligt högre ambitioner. I Sverige har nästan
inget hänt i frågor som rör funktionshindrades rätt till tillgänglighet
sedan 1970-talet. Denna passivitet måste brytas.
De utredningar som har gjorts om att öka tillgängligheten för funktions-
hindrade pekar mot att det skulle kosta tiotals miljarder. Den uppgiften har
gjort att de flesta politiker själva drabbats av en funktionsnedsättning -
politisk handlingsförlamning.
Folkpartiet anser inte att man kan fortsätta att rygga tillbaka för denna
kostnad. Vi tycker det är hög tid att börja förändra samhället och dess
institutioner så att det kan göras tillgängligt för alla.
Vi kommer i vårt budgetalternativ att finansiera en engångssatsning på fem
miljarder kronor i stimulansbidrag under de närmaste åren, för att kunna
genomföra en omfattande tillgänglighetsreform.
Ansvaret för att öka tillgängligheten skall i första hand ligga lokalt, på
kommuner och andra lokala aktörer som till exempel privata fastighetsägare.
Mot bakgrund av bland annat den ekonomiska situationen i landets
kommuner kommer en statlig medverkan, åtminstone initialt, i finansieringen
av en tillgänglighetsreform att vara nödvändig för att utvecklingen verkligen
skall ta fart. Statens stöd skall bestå i stimulansbidrag till bland annat
kommuner, fastighetsägare och kollektivtrafikföretag i kombination med
riktlinjer från statsmakten.
Plan- och bygglagen måste kompletteras med riktlinjer som tvingar fram
rimliga anpassningsåtgärder för funktionshindrade. Den socialdemokratiska
regeringen stoppade ett sådant förslag 1995 med hänvisning till att det skulle
vara för dyrt för kommunerna. Med de stimulansmedel som folkpartiet nu
föreslår kan plan- och bygglagen kompletteras med skrivningar så att all
nybyggnation anpassas till funktionshindrades behov och så att äldre bygg-
nader och annan infrastruktur kan anpassas.
Lokala handikapporganisationer bör engageras lokalt för att tillsammans
med myndigheter, företag och organisationer identifiera hinder för tillgäng-
lighet och komma med förslag till åtgärder. Handikappombudsmannen skall
få i uppdrag att följa och utvärdera tillgänglighetsutvecklingen.
För Folkpartiets handikappolitik är en tillgänglighetsreform en nödvändig
del i helheten. Med en svensk diskrimineringslagstiftning måste samhället
anpassas just så att ingen blir utestängd eller diskriminerad på grund av sitt
funktionshinder. Funktionshindrade som förhindras att fullt ut kunna delta i
samhällslivet på grund av att t ex lokaler eller kollektivtrafik inte är
tillgängliga för dem diskrimineras, och det kan vi aldrig acceptera.
En tillgänglighetsreform är också nödvändig för att funktionshindrade
aktivt skall kunna fungera på arbetsmarknaden. Arbetsplatser måste anpassas
så att ingen funktionshindrad utestängs från ett arbete på grund av att
företaget inte är anpassat efter personer med funktionshinder.
Idag innebär ett funktionshinder en mängd handikapp. Folkpartiets vision
är att funktionshinder inte skall behöva innebära ett handikapp för den
enskilde. Med en tillgänglighetsreform kan de funktionshindrades livs-
kvalitet och frihet kraftigt öka. Det är en fråga om människosyn ifall man är
beredd att göra det eller inte.
Återställ assistansreformen!
Handikappreformen med införandet av assistanshjälp till personer med
funktionshinder innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen.
Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina
egna liv och kunna leva självständigt.
Redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen då Social-
demokraterna och Centern beslöt att skära ned stödet till rätten till personlig
assistans. De farhågor som Folkpartiet då förde fram inför riksdagsbeslutet
har tyvärr visat sig bli verklighet. Många funktionshindrade har fått sin rätt
till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens är att flera försäk-
ringskassor skickar över ansvaret till kommunerna och alltså gör en snävare
bedömning än tidigare.
Vårbudgeten 1997 innebar ytterligare inskränkningar då samma partier
beslöt att spara ytterligare ett par hundra miljoner kronor på assistansersätt-
ningen. Återigen vältrades en större del av ansvaret över på kommunerna.
För de människor som berörs har det delvis blivit en återgång till situationen
före handikappreformen, då de var beroende av den enskilda kommunens
välvilja och där insatserna skilde sig åt mellan kommunerna. Våren 2000
kommer det signaler från Finansdepartementet om att assistansersättningen
återigen hotas av nedskärningar i regeringens arbete med den ekonomiska
vårpropositionen. Från Folkpartiets sida är vi allvarligt oroade över denna
utveckling. Folkpartiet anser att de rättigheter som lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade och lagen om personlig assistans ursprungligen
givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga måste åter-
införas.
Den personliga assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i
studieverksamheten. Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis skall
utvecklas så att den enskilde känner trygghet i att allt kring hans eller hennes
person fungerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på
skolarbetet eller i den pedagogiska leken.
Den handikappreform som riksdagen fattade beslut om under den
borgerliga regeringsperioden innehöll många viktiga åtgärder. Ett stort
problem är dock att många kommuner struntar i de regler som gäller. Enligt
handikappombudsmannen är 40 000 personer eller fler berättigade till stöd-
insatser enligt LSS men erhåller inte detta  trots att kommunerna fått
statsbidrag för att tillgodose dessa personers stödbehov. När rätten till
personlig assistans är återställd är dessa personers behov en angelägen
uppgift. Därför bör mer statliga medel tillföras kommunerna för att tillgodose
dessa personers stödbehov.
En av insatserna i LSS är råd och stöd. Det kan handla om stöd av
logoped, psykolog, dietist m m. Det konstateras i ett par domar i Regerings-
rätten att habiliterande och rehabiliterande insatser inte kan beviljas som råd
och stöd enligt LSS. I praktiken innebär alltså det att råd och stöd enligt LSS
saknar innehåll. Detta strider mot lagens förarbeten. Det är angeläget att det
görs ett klargörande av riksdagens avsikt med insatsen råd och stöd enligt
LSS genom ett förtydligande av lagtexten.
Folkpartiet anvisar i sitt budgetalternativ 300 miljoner kronor för ett
återställande av handikappreformen.
Regeringen anger i budgetpropositionen för år 2000 att ett förslag som
innebär att personer som tidigare beviljats assistansersättning skall få behålla
denna även efter 65-årsdagen. Detta skall enligt regeringen i bästa fall kunna
träda i kraft årsskiftet 2000/2001. Förhandlingar med Svenska Kommun-
förbundet skall genomföras och regeringen antyder att detta kan försena
reformen. Folkpartiet anser att frågan redan nu är tillräckligt utredd och att
reformen därför skall träda i kraft snarast. Frågan har diskuterats länge och
Folkpartiet har hela tiden framhållit att det är av största vikt att den löses
så
att människor efter 65-årsdagen kan fortsätta sitt liv som tidigare och slippa
bli beroende av kommunens hemtjänst. Vi anvisar i vår ekonomiska motion
150 miljoner kronor för år 2001.
Hjälpmedelsgaranti
Tekniska hjälpmedel kan bidra till att omgivningen inte längre blir ett
problem för den som har ett funktionshinder. Funktionshindret leder inte
längre till handikapp. Ett funktionshinder skall inte behöva innebära
betydande merkostnader för den enskilde. Avgifter på hjälpmedel skall
därför undvikas eller hållas på låg nivå. Ingen skall, av ekonomiska skäl,
behöva avstå från ett hjälpmedel som han eller hon har behov av. Ur
samhällsekonomisk synvinkel måste det också vara kostnadseffektivt
med gratis hjälpmedel om alternativet annars är hemtjänst.
Det är viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När
förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk att kvaliteten
sjunker. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp
parallella organisationer för hjälpmedel, detta är ett slöseri med kompetens
och resurser. Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för
hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna.
En vattentät organisation måste istället byggas upp mellan landstingen och
kommunerna så att den enskilde får den hjälp man behöver i form av
rådgivning, utprovning och anpassning av hjälpmedel. En ökad konkurrens
på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja kvaliteten och att kapa
köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som
sker idag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då
viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning - hörapparat-
uppföljning. Många gånger kan väntetiden för den som är i behov av
hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig inskränkning i
möjligheterna att leva ett självständigt liv. Vi föreslår därför att den av oss
föreslagna vårdgarantin även skall omfatta tekniska hjälpmedel som är
medicinskt motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb
hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Kommunerna och domstolstrotset
Den 1 januari 1998 ändrades reglerna om överklaganden av beslut om
bistånd enligt socialtjänstlagen. Endast vissa beslut om bistånd kan
numera överklagas genom så kallat förvaltningsbesvär, övriga beslut
överklagas genom den för den enskilde mindre förmånliga
laglighetsprövningen. I praktiken har detta inneburit att den enskilde
funktionshindrade i större utsträckning än tidigare måste förlita sig på
kommunens goda vilja för att få stöd för andra insatser än de som räknas
upp i 6§ socialtjänstlagen, som t ex ledsagning och avlösning.
Förändringar har nu visat sig ge en försämrad rättstrygghet för den
enskilde. Detta är oacceptabelt och möjligheterna till överklagande måste
återställas.
Det förekommer också flera fall där kommuner inte verkställer
domstolarnas domar. Det är ett flagrant övergrepp mot de medborgerliga
rättigheter som slagits fast i lag av riksdagen. Därför är det mycket
välkommet att regeringen äntligen föreslår i propositionen att länsstyrelsen
skall få förelägga en kommun eller landsting att vid vite följa en laga-
kraftvunnen dom.
Handikappombudsmannen
I utredningen om Handikappombudsmannen (SOU 1999:73) tas frågan
om samordningskommittéer och Handikappombudsmannen upp och
utredaren anser, liksom handikapprörelsen, att HO inte ska utgöra eller
ingå i Nationella Samordningskommittén för handikappfrågor. Utredaren
menar att en samordningskommitté skulle vara en viktig institution för
att förverkliga de grundläggande handikappolitiska målen. Dess roll bör
vara att finna former för hur politiken ska kunna förankras och
förverkligas i samhället.
Av regeringens handikappolitiska proposition framgår att regeringen
tänker se över samordningsformerna för att ännu bättre tillgodose
handikapperspektivet i Regeringskansliets beredningsarbete. Sedan år 1995
finns en statssekreterargrupp med en statssekreterare i Socialdepartementet
som ordförande och från år 1998 har man på försök inrättat ett sekretariat åt
gruppen. Det har också funnits en handikappdelegation med företrädare från
handikapprörelsen. Denna har dock haft begränsat inflytande.
Det som skrivs om statssekreterargruppen kan inte på långa vägar anses
uppfylla kraven på en nationell samordningskommitté enligt FN:s
standardregel nr 17.
Regeringen klargör i propositionen att man betraktar Handikappombuds-
mannen som en central, statlig förvaltningsmyndighet:
"En central statlig myndighet bör ges en samordnande, stödjande, rådgivande
och pådrivande roll i arbetet för att göra samhället tillgängligt. Enligt
regeringens bedömning är Handikappombudsmannen en lämplig myndighet
för dessa uppgifter. Vid sidan av de uppgifter Handikappombudsmannen nu
har bör därför en framtida viktig uppgift vara att utgöra ett nationellt till-
gänglighetscenter" (s. 44-45).
Ett nationellt tillgänglighetscenter kan behövas, men det skulle kunna
placeras till exempel hos Hjälpmedelsinstitutet. I Danmark finns ett liknande
center som är en självständig del av det danska Hjälpmedelsinstitutet. I USA
finns en särskild myndighet för tillgänglighetsfrågor sedan år 1973.
Regeringen har negligerat förslagen i betänkandet (SOU 1999:73)
"Handikappombudsmannens framtida förutsättningar och arbetsuppgifter."
Där finns en rad bra förslag, bl a ett kapitel som heter Ombudsman eller
myndighet (s. 115-121.)
Utredningens förslag är : "Huvuduppgiften för en handikappombudsman
är att bevaka enskilda funktionshindrades eller grupper av funktions-
hindrades intressen. Detta kräver att ombudsmannen är så fristående som
möjligt från statens verkställande makt. Handikappombudsmannens verk-
samhet bör därför enbart regleras genom en särskild lag. Regeringen bör i
möjligaste mån beakta den självständighet för ombudsmannen som jag
föreslår."
Utredaren slår också fast:
"Det behövs en institution som utan påverkan från regeringen kan peka
på inskränkningar av eller angrepp på de mänskliga rättigheterna som
tillkommer funktionshindrade och som utan att vara styrd av andra uppgifter
kan vidta de åtgärder som bedöms erforderliga för att komma till rätta med
sådana missförhållanden."
Att vara självständig i förhållande till regeringen utgör ett i inter-
nationella sammanhang fastställt kriterium för att kunna beteckna en
institution som en ombudsman.
Barnombudsmannen har en hel del likheter med Handikappombuds-
mannen. Även Barnombudsmannens roll har utretts (SOU 1999:65).
Utredaren föreslår att Barnombudsmannens alla uppgifter tydligt bör framgå
av lag och inte av instruktion. Det är alltså riksdagen som ska bestämma
mandatet och regeringen ska inte själv kunna ändra på ombudsmannens
uppdrag. I betänkandet föreslår man dock att regeringen även i fortsättningen
bör vara huvudman för Barnombudsmannen.
När FN:s kommitté för barnets rättigheter granskade Sveriges rapport om
Barnkonventionens genomförande (29 januari 1999, Genève) drog
kommittén bl a följande slutsatser:
"Under det att kommittén välkomnar inrättandet 1993 av en Barnombuds-
man, i överensstämmelse med kommitténs rekommendation, är kommittén
oroad över ett antal olika frågor som väcktes under dialogen med
konventionsstaten (Sverige) beträffande barnombudsmannens roll,
självbestämmanderätt och strukturella ställning. - - - Kommittén upp-
muntrar konventionsstaten att noggrant överväga att ompröva barn-
ombudsmannens roll och självbestämmanderätt."
(FN-dokument CRC/C/15/Add.101, januari 1999)
Handikappombudsmannen bör dock vara fristående från regeringen och i
stället underställas riksdagen. Utredarens hänvisning till de så kallade
Parisprinciperna är enligt Folkpartiets uppfattning helt på sin plats: "Om
Sverige ska följa de uttalanden som gjorts i Parisprinciperna, kan inte
Handikappombudsmannen vara annat än en från den verkställande makten
fristående institution, som med stöd av lag självständigt har att bevaka
funktionshindrades intressen" (sid 116).
Exempelvis har RBU i sitt remissyttrande över betänkandet (SOU
1999:65) Barnombudsmannen - företrädare för barn och ungdomar
framhållit att "det inte föreligger  något hinder mot att Barnombudsmannen
utses av och lyder under Riksdagen. Detta skulle ytterligare stärka
Barnombudsmannen i sin roll som självständig företrädare för barn och
ungdomar".
Folkpartiet anser således att samma princip bör gälla för Handikapp-
ombudsmannen.
Diskriminering, missgynnande, orättvis behandling
och ogynnsam särbehandling
Att bli diskriminerad är att få sin värdighet kränkt. Folkpartiet vill
förbjuda diskriminering i grundlagen.
Det finns två grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter:
- konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
- konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Konventionerna bygger på förklaringen om de mänskliga rättigheterna
som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948: Alla
människor är födda fria och lika i värde och rättigheter (artikel 1).
Konventionen om Barnets rättigheter antogs år 1989. Barnkonventionen
innehåller både politiska/medborgerliga och sociala, ekonomiska och
kulturella rättigheter. Vid ett toppmöte om mänskliga rättigheter i Wien år
1993 slogs fast att alla mänskliga rättigheter är universella, odelbara, sam-
ordnade och ömsesidigt beroende av varandra.
FN:s standardregler för funktionshindrades delaktighet och jämlikhet som
antogs 1993 har de internationella reglerna om mänskliga rättigheter som
politisk och moralisk grund.
Utgångspunkten för den svenska handikappolitiken som den beskrivs av
regering, riksdag, handikapprörelsen m.fl. är: Alla människors lika värde och
lika rätt. Denna uppfattning visar på ett samband mellan de mänskliga
rättigheterna och den svenska handikappolitiken.
Statsminister Göran Persson sa i september 1998: "Vi socialdemokrater
kan inte acceptera någon form av diskriminering. Därför vill vi också införa
en lag mot diskriminering av funktionshindrade i hela samhället. Brist på
tillgänglighet i samhället och diskriminering är problem som personer med
funktionshinder i högre grad än andra utsätts för. Att funktionshindrade
nekas tillträde till exempelvis biografer och bussar strider mot synen på alla
människors lika värde."
I regeringsförklaringen från oktober 1998 står att läsa: "Människor med
funktionshinder skall ha goda möjligheter till delaktighet. Lagstiftningen
skall skärpas för att förhindra diskriminering av  funktionshindrade på
arbetsmarknaden och i resten av samhället."
I regeringsformens 2 kap 15 § står det: "Lag eller annan föreskrift får ej
innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till
ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet."
FN:s standardregel 15 säger: "All diskriminering av människor med
funktionshinder måste undanröjas. Lagstiftning bör innehålla regler om
sanktioner mot kränkningar av principen om icke-diskriminering."
Likaså säger Barnkonventionen artikel 2: "Icke diskriminering: Konven-
tionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras
jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av
något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras,
hudfärg, kön språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella,
etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i
övrigt."
FN har i sina standardregler tydligt slagit fast att diskriminering av
funktionshindrade är en fråga om mänskliga rättigheter. Inget land kan
numera komma undan sitt ansvar. FN:s expertkommittéer bevakar alla
samhällsområden med avseende på detta.
Standardreglerna är visserligen inte juridiskt bindande. Deras funktion är
att vara normbindande och ligga till grund för beslut i medlemsstaterna. Flera
länder, bland andra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika,
har genom att stifta antidiskrimineringslagar säkrat funktionshindrades
rättigheter.
Det är därför något pinsamt att Sverige, som initiativtagare till FN:s
standardregler, ännu inte lyckats stifta en fulltäckande lag mot diskrimine-
ring av funktionshindrade.
Våren 1999 tog riksdagen beslut om en diskrimineringslagstiftning i
näringslivet. Detta är emellertid inte tillräckligt. Det finns många exempel på
hur människor med funktionsnedsättning diskrimineras och därmed inte
uppnår den delaktighet i hela samhällslivet som standardreglerna föreskriver.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter, krävs att
Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler.
Bengt Lindqvist har i sin utredning SOU 1999:21 föreslagit att förbud mot
diskriminering av  funktionshindrade förs in i grundlagens 1 kap. 2 §, andra
stycket. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter
finns även två bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 15 § om
etniska minoriteter och 16 § om könsdiskriminering. Här anser Folkpartiet att
2 kap. bör utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Med
sådana tillägg skulle funktionshindrade få möjlighet att göra sin sak gällande
i svensk domstol.
Vidare bör Sverige arbeta för att Europarådet breddar diskriminerings-
förbudet i Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, så att
det blir ett generellt diskrimineringsförbud som även innefattar människor
med funktionshinder. En sådan förändring skulle troligtvis ha större
betydelse än en ändring i regeringsformen, då Europakonventionen har en
domstol som uttolkar bestämmelserna och ger dem konkretion och slagkraft.
Funktionshindrades ekonomiska situation
Regeringen berör i propositionen inte den ekonomiska situationen för
funktionshindrade. Funktionshindrades ekonomiska situation har under
de senaste åren försämrats avsevärt. Höjningar har kompletterats med ett
flertal nya avgifter som sammantaget har gjort att situationen blir alltmer
prekär.
Redan för ett par år sedan konstaterade vi att försämringarna vad gäller
högkostnadsskyddet för läkemedel och läkarbesök ledde till att människor
prioriterade bort  viktig medicin och avstod från medicinsk behandling av
ekonomiska skäl. Idag kan vi konstatera att den enskilde i allt högre
utsträckning tvingas betala sina hjälpmedel helt eller delvis själv och att
handikappersättning alltmer sällan beviljas för merkostnader.
Det kan tyckas att avgiftshöjningarna sedda var för sig inte är så stora men
sammantaget för den enskilde kan de vara av avgörande betydelse. Hand-
lingsplanen måste kompletteras med en helhetssyn på funktionshindrades
ekonomiska situation. Detta gäller i synnerhet vårdbidraget till familjer med
funktionshindrade barn.
Bättre tillgänglighet och bättre bemötande är viktiga och centrala frågor
för alla medborgare. Men den ekonomiska situationen för att klara det
dagliga uppehället och kunna leva på en dräglig levnadsstandard är av minst
lika stor betydelse för livskvaliteten.
Behovet av rehabilitering
Regeringen drar i sin proposition den viktiga slutsatsen att det finns
brister i rehabiliterings- och habiliteringsbehovet och att många områden
behöver utvecklas ytterligare. Det är därför anmärkningsvärt att
regeringen i ett så viktigt dokument som denna proposition endast lyfter
fram behovet av tidigt insatta åtgärder endast för barn och ungdomar.
Behovet av tidigt insatta åtgärder ska gälla oavsett ålder. Den pågående
utredningen av Gerhard Larsson har i sina direktiv en tydlig inriktning på
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och kommer därför troligen inte
att behandla vuxenrehabilitering i ett vidare perspektiv.
I FN:s standardregler sägs i regel 3 att alla människor med en funktions-
nedsättning som behöver rehabilitering bör ha tillgång till en sådan. Vi vet att
det idag är mycket olika runt om i landet vad gäller både resurser för
rehabilitering och utbud av dem. I FN:s standardregler sägs vidare att
begreppet "rehabilitering" avser en process som syftar till att människor med
funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellek-
tuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga.
Rehabilitering ska också ses i ett livslångt  perspektiv och inte bara som en
insats för yrkesverksamma eller för dem som kan rehabiliteras tillbaka till
yrkeslivet. Det är vidare av stor vikt att det är en sammanhållen rehabilitering
där insatserna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser.
Individens behov, önskemål och bästa ska ha ett avgörande inflytandet i valet
av rehabiliteringsinsatser och inte utbud och ekonomiska möjligheter.
Mot bakgrund av ovanstående är det viktigt att regeringens uppdrag till
Socialstyrelsen om kartläggning av på vilket sätt landstingens barn- och
ungdomshabilitering är tillgängliga för barn även omfattar tillgängligheten
för vuxna.
Bidragen till handikapporganisationerna
Tidigare i år offentliggjorde regeringen den nya förordningen som ska
reglera fördelningen av statsbidraget till handikapporganisationerna.
Skillnaderna från tidigare är att Socialstyrelsen ensam fattar beslut om
bidragen och att förordningen blir mer preciserad på vilka kriterier som
organisationerna ska uppfylla för att vara berättigade. Tidigare delade
Socialstyrelsen ansvaret tillsammans med regeringen.
Följande villkor måste handikapporganisationen uppfylla för att få
statsbidrag:
- De flesta av medlemmarna ska vara så pass funktionshindrade att de möter
stora svårigheter i vardagslivet. I vissa fall, till exempel med barn-
organisationer, kan kravet istället vara att de flesta av medlemmarna är
närstående till personer med funktionshinder.
- Arbeta med att bevaka de funktionshindrades intressen och förbättra deras
livsvillkor.
- Verka för förändring inom ett flertal samhällsområden av betydelse för
personer med funktionshinder. Det räcker inte med ett enda eller ett fåtal
områden.
- Demokratisk uppbyggnad.
- Partipolitiskt och religiöst obunden.
- Riksomfattande organisationen med ett lokalt eller regionalt föreningsliv i
minst tio län.
- Verksamhet sedan minst två år.
- Minst 500 medlemmar.
De nya reglerna kommer att slå hårt mot olika handikappförbund. Det
kommer att gynna de stora organisationerna på bekostnad av de små.
Sådana mindre förbund är exempelvis Riksförbundet Cystisk fibros,
Blödarsjuka och Demensförbundet.
Folkpartiet avvisar regeringens centralisering av handikapporganisa-
tionernas stöd till Socialstyrelsen. Regeringen önskar skapa mer lätt-
hanterliga organisationer med det här förslaget eftersom det kommer att leda
till färre handikapporganisationer. Regeringen bör riva upp den nya för-
ordningen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om en plan för att under de närmaste åren
satsa sammanlagt 5 miljarder kronor i stimulansbidrag till kommuner,
fastighetsägare, kollektivtrafikbolag m.fl. för att anpassa samhället så
att det blir tillgängligt också för funktionshindrade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förstärka plan- och bygglagen för att inleda
reformarbetet med tillgänglighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återställa socialtjänstlagen så att den enskilde
kan överklaga beslut om bistånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge Handikappombudsmannen en fristående
ställning med uppdrag att kontrollera tillgänglighetsutvecklingen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lokala handikapporganisationer skall göras
delaktiga i arbetet med att identifiera hinder och komma med förslag
till lösningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa ett diskrimineringsförbud i Sveriges
grundlag och att vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att återställa rätten till personlig assistans,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa 65-årsregeln,
9. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade att avsikten med
insatsen råd och stöd enligt LSS förtydligas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utökad vårdgaranti som även omfattar rätten
till tekniska hjälpmedel,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det statliga stödet för assistansersättningen
ökas och att personkretsen som har rätt till assistanshjälp breddas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att komplettera handlingsplanen med en
helhetssyn för funktionshindrades ekonomiska situation,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Socialstyrelsens kartläggning av tillgäng-
ligheten till landstingens barn- och ungdomshabiliteringar inte endast
skall omfatta funktionshindrade barn och ungdomar utan även funk-
tionshindrade vuxna,
14. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att avskaffa den nya förordningen som reglerar stödet till handi-
kapporganisationerna.

Stockholm den 5 april 2000
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-04-05 Bordläggning: 2000-04-06 Hänvisning: 2000-04-07

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (28)