Fi15

Innehåll

1 Sammanfattning 4

2 En liberal framtidspolitik 5

2.1 Liberala utmaningar 5

2.2 Tid att skörda – men också tid att så 6

3 Det ekonomiska läget 8

3.1 Den internationella utvecklingen 8

3.2 Den svenska ekonomin 12

3.3 Den demografiska utvecklingen 15

3.4 Den nya ekonomin och den gamla politiken 16

3.4.1 Effektivitet 17

3.4.2 Stabilitet 18

3.4.3 Fördelning 19

3.4.4 Rusta för långsiktig tillväxt 20

4 Rusta Sverige för långsiktig tillväxt 22

4.1 En liberal skattepolitik 22

4.1.1 Inkomstskattereform ”Det måste löna sig att arbeta” 22

4.1.2 Folkpartiets inkomstskattereform 23

4.1.3 Villkor för företagandet 24

4.2 Vården och skolan – tillväxtområden 26

4.3 Långt liv – ökat arbetsutbud 27

4.4 Reformera arbetsmarknadens funktionssätt 27

4.5 Det behövs en stor socialförsäkringsreform 30

4.6 Stärk den inre marknaden 32

4.7 Därför EMU 32

4.7.1 Folkpartiets fem steg för Sverige till EMU 35

5 Kommunerna 35

5.1 Det kommunala utjämningssystemet 37

5.2 Specialdestineringen 37

6 Dags att bygga bort flaskhalsarna 38

6.1 Reformer på bostadsområdet 39

6.1.1 Kommunernas ansvar 39

6.1.2 De kommunala bostadsbolagen 40

6.1.3 Förenkla regelverken 41

6.1.4 Hyresregleringen/bruksvärdessystemet 41

6.1.5 Lägesfaktorn måste väga tyngre 42

6.1.6 Allmännyttan som förstahandsnorm 42

6.1.7 Fastighetsskatten 43

6.2 Lös trafikkaoset 43

7 Viktiga framtidsfrågor 44

7.1 Ny och bättre regionalpolitik 44

7.1.1 Fler beslut närmare människorna 44

7.1.2 Grundläggande samhällsservice en rättighet 44

7.1.3 Tiotusentals nya företag räddar avfolkningsbygderna 44

7.1.4 Nya ekonomiska prioriteringar 44

7.1.5 Fritt fram för byskolor och glesbygdsdagis 45

7.1.6 Bra statlig service över hela landet 45

7.1.7 Privatiserade verksamheter kan också förmås ta regionala hänsyn 45

7.1.8 Bättre vägar är nödvändiga för en levande landsbygd 45

7.1.9 Erkänn bilen som en nödvändighet i glesbygden 45

7.1.10 Turismen bör främjas 46

7.1.11 Levande landsbygd kräver att jordbruk kan överleva 46

7.1.12 Kust- och Vänersjöfarten bör främjas 46

7.2 Integrationspolitiken 46

7.3 Liberal familjepolitik 46

7.4 Liberal skola 48

7.5 Vården 49

7.5.1 Handikapp 49

7.5.2 Husläkare för bättre vård och tryggare äldreomsorg 50

7.5.3 Vårdgaranti nu 50

7.5.4 Äldrepeng för kvalitet och valfrihet 51

7.5.5 Äldreombudsman 51

7.5.6 Rätt till eget rum 52

7.5.7 Omsorgsgaranti 52

7.6 Biståndet 53

7.7 Kvinnofrid 54

8 Folkpartiets budgetalternativ 54

8.1 Spara mera 54

8.2 Folkpartiets budgetförstärkningar, skattesänkningar och satsningar i tabellform 56

8.3 Motiveringar för Folkpartiets budgetförstärkningar 59

8.3.1 För mindre växthusgaser och bättre ekonomi: Snabbavveckla inte kärnkraften 59

8.3.2 Folkpartiets medie- och IT-politik ger större inkomster och lägre utgifter 60

8.3.3 Ökad decentralisering och mindre politisering möjliggör mindre regeringskansli, m.m. 61

8.3.4 Avveckling av selektiva inslag i regionalpolitiken och vissa företagsstöd 62

8.3.5 Neddragning av AMS-åtgärder och det s k Kunskapslyftet och motsvarande besparing på AMS administration – avveckling av Östersjömiljarden 62

8.3.6 Ekonomiska pluseffekter av ett antal regelförändringar för att motverka fusk i bidrags- och skattesystemen 63

8.3.7 Ekonomiska pluseffekter inom sjukförsäkringen och förtidspensionssystemet av ökade satsningar på rehabilitering 64

8.3.8 Nej till ett antal selektiva bidrag till kommunsektorn, som Kommunakuten, Storstadssatsningen, Kretsloppsmiljarden etc. 65

8.3.9 Nytt system för trafikförsäkringen 66

8.3.10 Studiemedel i stället för bidrag till vuxenstuderande 66

8.3.11 Lägre takt i Banverkets investeringsprogram 67

8.3.12 Ränteeffekt av försäljning av statliga företag 67

8.3.13 Skatteväxling för miljö 69

8.3.14 Överföring från regeringens familjepolitik till Folkpartiets 69

8.3.15 Överföring från regeringens ”hushållsöverföring” till Folkpartiets budgetpolitik 69

8.3.16 Överföring från bostadsbidragssystemet till folkpartiets familjepolitik 70

8.3.17 Fullföljande av momskompensationssystemet i avvaktan på regeländringar 70

8.4 Folkpartiets motivering till våra förslag till skattesänkningar 71

8.5 Folkpartiets motivering till våra satsningar 71

8.5.1 Bistånd 71

8.5.2 Utbildning och forskning 71

8.5.3 Tillgänglighetsreform för handikappade 71

8.5.4 Återställande av handikappreformen 72

8.5.5 Åtgärder för arbetshandikappade 72

8.5.6 Barnkonto 72

8.5.7 Högkostnadsskyddet för läkemedel 72

8.5.8 Insatser på rättssäkerhetsområdet, fler poliser m.m. 72

8.5.9 Försäkringskassorna 73

8.5.10 Skattemyndigheterna 73

8.5.11 Försvaret 73

8.5.12 Bättre vägar 73

8.5.13 Statlig tvåårssatsning för att stimulera infrastrukturlös-
ningar i tillväxtregioner, främst Stockholm och Göteborg 74

8.5.14 Änkepensionerna 74

8.5.15 Förbättrad omställningspension m m 74

8.5.16 Närståendepeng 74

8.5.17 Höjt barnstöd 74

8.5.18 Höjd ersättning i befintliga pappa/mammamånader 74

8.5.19 Ökat kulturstöd 75

8.5.20 Biologisk mångfald och djurskydd 75

8.5.21 Kärnsäkerhet i öst 75

9 Budgetpolitikens inriktning 75

9.1 Utgiftstak för staten 77

9.2 Utgiftstak för den offentliga sektorn 79

9.3 Överskott i de offentliga finanserna 79

10 Hemställan 80

1 

Sammanfattning

I denna motion formuleras ett liberalt alternativ till den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik. Grundtanken är att det också i högkonjunk­tur finns anledning att vårda de välståndsbildande krafterna och värna enskilda människors frihet och skaparlust så att de goda tiderna förlängs och kommer flera till del. Vi presenterar en liberal framtidspolitik, som handlar både om att vi som nation ska stå bättre rustade när nästa lågkonjunktur kommer och visa solidaritet med kommande generationer.

Lika fel som det var att tappa tron på Sverige under de många krisåren från 1970-talet och framåt är det att nu gripas av eufori och tro att högkonjunkturen varar för evigt. Regeringen redovisar föredömligt också hotbilden: Ett överhettningsalternativ där högkonjunkturen kraschlandar redan om något år. Det scenariot måste undvikas. Vår motion handlar mycket om hur det kan ske.

Metoden är fortsatta politiska reformer. Nu är erfarenheterna av de som redan gjorts – skattereformen, EU-medlemskapet, avregleringen av tele­marknaden, för att nämna tre exempel – så goda, att det borde gå att få politisk majoritet för fler reformer. Folkpartiet föreslår:

  • En ny skattereform som tar sikte pÃ¥ kvarstÃ¥ende marginaleffekter som just skapar sÃ¥dana flaskhalsar som nu hotar uppgÃ¥ngen: ”LO-puckeln” och värnskatten ska bort och brytpunkten höjas. Av konjunkturpolitiska skäl finns det anledning att vara försiktig med skattesänkningar som inte har en tydlig ”flaskhals”-inriktning, men i Folkpartiets totala skatte­sänknings­paket, som är tänkt att genomföras inom en treÃ¥rsperiod, finns ocksÃ¥ en skattereduktion för alla och särskilda lättnader för barnfamiljerna.

  • Sänkt skatt pÃ¥ riskkapital (avskaffad dubbelbeskattning) och sänkta arbetsgivaravgifter, liksom en rad andra skatteförändringar som ska förbättra ekonomins funktionssätt, t ex avskaffande av sociala avgifter pÃ¥ vinstandelar och optioner samt skatteavdrag vid uppbyggnaden av individuella utbildningskonton.

  • En infrastruktursatsning pÃ¥ bättre vägar, dels i glesbygd, bland annat för att underlätta för skogsindustrins exportmöjligheter, dels i tillväxtregionerna för att undvika ”trafikinfarkter”.

  • Sänkt fastighetsskatt och avregleringar för att fÃ¥ fart pÃ¥ byggandet – bostadsbristen hotar ocksÃ¥ bli ett flaskhalsproblem för tillväxten.

  • EMU-medlemskap.

  • En bättre miljöpolitik med mindre koldioxidutsläpp genom en omläggning av energipolitiken och vissa högre avgifter pÃ¥ miljöstörande verksamhet, t ex användning av kvävegödsel och sopförbränning.

  • Angelägna rättvisereformer: högre bistÃ¥nd med tydlig demokratiprofil, en tillgänglighetsreform för handikappade, Ã¥terställande av änkepensionerna m.m.

2  En liberal framtidspolitik

2.1 Liberala utmaningar

Liberalismen har segrat – historien är slut, utropade den japansk-amerikanske filosofen Francis Fukuyama efter Sovjetunionens sammanbrott för tio år sedan. Historien formas av konflikter och ingen kraft på den globala arenan utmanar längre den liberala modellen med demokrati och marknadsekonomi, menade han.

Tesen om liberalismens seger har återkommit i många tappningar. ”Europas vänster – de nya liberalerna” heter journalisten och författaren Olle Svennings senaste bok, som skildrar ett antal framgångsrika socialdemo­kratiska partier. Grundtesen ligger nära Fukuyamas, även om perspektivet är begränsat till Europa: Det är de liberala idéerna som nu går segrande fram.

Läget är paradoxalt. Utsagor om liberalismens seger återkommer med ungefär samma regelbundenhet som påståenden om dess död. Men teserna låter sig naturligtvis förenas: Om liberalismen har segrat kan de liberala partierna dö, enligt vissa samtidstänkare.

För oss liberaler, som enskilda individer, har naturligtvis tesen om liberalismens seger sin lockelse. Vi identifierar oss sällan, som en del socialister, med den politiska sektorn och dess projekt. Vi är individualister och partilivet är inte det mest näraliggande för vår personlighetstyp. Vi har ofta sökt oss till den politiska arenan för att ett konkret problem för sin lösning tvingat oss till det. Manifesta problem i vår omvärld har drivit oss att söka lösningar med politiska metoder. Att kunna konstatera att de problemen är lösta skulle inte bara vara djupt tillfredsställande utan också ge oss möjligheter att ägna tid åt annat. Och vem vill i denna tid inte tillhöra ”vinnarna”?

Vi delar Fukuyamas upprymdhet över demokratins och marknads­ekonomins framgångar. Till det kommer att det som nu kallas ”den nya ekonomin” – globaliseringen, frihandeln, informationsfriheten, entreprenörs­andan – är en i grunden mycket liberal företeelse. Så visst känner vi att vi i mycket har ”tiden på vår sida”.

Men historien inte slut. Gamla konflikter återuppstår och nya kommer till. Liberalismen har inte segrat i betydelsen att den politiska liberalismen nått sina mål.

  • Miljarder människor lever ännu under diktaturer.

  • Miljarder människor lever ännu i stor fattigdom.

  • Intolerans och främlingsfientlighet är växande problem i land efter land. Liberalismens fiender är mäktigare än nÃ¥got politiskt system, för de finns i varje människa: tendenser till intolerans, tendenser till att missbruka makt, tendenser till att vilja sko sig pÃ¥ andras bekostnad. Trots att demokratin vunnit stora segrar i slutet av 1900-talet ifrÃ¥gasätts den alltmer.

  • I välfärdsdemokratierna hotar nya ofriheter, bÃ¥de frÃ¥n regleringsivriga politiker och andra krafter. Ett gott samhälle mÃ¥ste vila pÃ¥ ett fundament av bildning och moraliska värderingar. När det fundamentet eroderar, hotas friheten.

Vi, dagens svenska liberaler, arbetar i känslan att det knippe värderingar och den historiska tradition som utgör vår ideologi i början av det nya seklet står inför enorma utmaningar. Visst har vi vunnit några viktiga delsegrar, men det mesta arbetet återstår. Vi är inte i slutet, inte ens i början av slutet, vi är möjligen i slutet av början. Liberalismens fiender är många.

Vi har visioner för den nya seklet. Att den siste diktatorn störtas. Att världssvälten utrotas. Att intoleransen pressas tillbaka. Att vårt eget land återvinner spänst, vitalitet och framtidstro efter år av företagsflykt, hög arbetslöshet och växande segregation. Att humanitet och humansim i högre grad ska få sätta sin prägel på utvecklingen i vårt eget land och i hela världen.

Folkpartiet är ett parti i den europeiska liberala familjen. Demokratin är vår främsta uppgift och bekännelse. Vi är internationalister och proeuropéer. Vi tror på privat företagsamhet och marknadsekonomi. Vi försvarar välfärdsstaten, som instrument att ge frihet till fler. Vi står för jämställdhet mellan könen, fungerande rättssamhälle, bildning, hänsyn till naturens gränser och tolerans.

Olle Svennings iakttagelser från exempelvis Tony Blairs New Labour och Gerhard Schröders SPD är långt ifrån ointressanta. För Europa är det oerhört viktigt att socialdemokrater utvecklas till att bli tydligt för företagande och emot socialism. Det Svenning skildrar i de avseendena är tendenser, som man önskar få uppleva i Göran Perssons svenska socialdemokrati. Perssons parti är nu möjligen Västeuropas mest vänsterorienterade socialdemokratiska parti. (Vilket annat parti skulle år 2000 föreslå ett förbud mot privata sjukhus?) Men i en annan del känns Svennings skildring märkvärdigt bekant. Det som träder fram är maktpartier, som är redo att göra det som krävs för att återvinna eller behålla makten, oavsett om det som måste offras är partiernas själar. Flera europeiska socialdemokratiska partier har skickligt ömsat skinn från arbetarpartier till medelklasspartier, därför att arbetarklassen inte längre räcker som maktbas. I skinnömsningen har 10–15 % av befolkningen – de som har det sämst – lämnats därhän, därför att hänsyn till deras intressen inte anses gå att förena med löftena till medelklassen. Det kanske kan sägas vara klasspolitik i modern tappning. Men alltjämt en klasspolitik, främmande för ett liberalt idéparti.

Det är utifrån vår liberala idégrund och människosyn vi i denna motion utvecklar vår ekonomiska politik för år 2001 och tiden därefter.

2.2 Tid att skörda – men också tid att så

Sverige skördar nu frukterna av flera års mödosamt reformarbete i den ekonomiska politiken, främst under perioden från valet 1988 till mitten av 1990-talet. I kombination med en internationell högkonjunktur ser vi nu äntligen det fulla resultatet av de många strukturreformer olika regeringar medverkade till under de åren. Vi syftar främst på den stora skattereformen, som började förhandlas i slutet av 1980-talet, EU-medlemskapet, som initierades under Ingvar Carlssons andra regering, förhandlades under Carl Bildts och förverkligades under Ingvar Carlssons tredje, avregleringen av kreditmarknaden, avregleringen av telemarknaden, pensionsreformen, ökad konkurrens i den offentliga tjänsteproduktionen och en rad beslut för att begränsa underskottet i statens budget. Efter att i årtionden varit sämst i klassen på inflationsbekämpning kan vi nu se tillbaka på ett 1990-tal där svensk inflation varit låg.

Efter decennier av misslyckad ekonomisk politik är det nu svenska folket väl unt att äntligen få njuta av höjda reallöner, låg inflation och låg ränta.

Finansminister Bosse Ringholm har sagt att Sverige inte har haft så god ekonomi sedan Gunnar Strängs dagar på 1960-talet, och det ligger mycket i det. Men häri ligger också en lärdom. Vad var det som hände i skiftet 1960-tal och 1970-tal, ungefär när Olof Palme tog över statsministerskapet efter Tage Erlander? Svaret är: För många tog tillväxten för given. Efter rekordåren blev det ”ute” att måna om de välståndsbildande krafterna. De som talade för ”noll-tillväxt” som lösning på nästan alla samhällsproblem blev bönhörda: under ett långt skede var tillväxten låg – vissa år obefintlig – och den som åstadkoms åts i sin helhet upp av den offentliga sektorns expansion. Det var naturligtvis flera faktorer som samverkade – inte minst internationella, som de två oljekriserna –, men att Sverige klarade sig sämre än alla jämförbara länder, och sjönk från välståndsligans topp till dess artonde plats, kan naturligtvis bara förklaras med inhemska förhållanden. Av dessa förhållanden anser vi att socialdemokratins ointresse för ett gott företagsklimat och dess allians med Landsorganisationen, LO, är de med störst förklaringsvärde.

Slutsatsen av detta resonemang är, att vi bör betrakta de goda tider som vårt land nu är inne i, inte bara som en skördetid utan också som en tid att så. Även goda tider ställer krav på den ekonomiska politiken. Uppgiften nu är att förlänga uppgången, så att fler får del av de goda tiderna. Det finns anledning att påminna om att Sverige fortfarande har flera stora problem av ekonomisk natur:

  • Mängder av företag flyttar nyckelfunktioner ur Sverige – den motsvarande inflyttningen är lÃ¥ngt, lÃ¥ngt mindre.

  • Sverige har en prisnivÃ¥ som ligger 20 % över genomsnittet av EU-länderna, därför att svensk politik länge präglats av en övertro pÃ¥ regleringar.

  • Trots hög arbetslöshet rÃ¥der brist pÃ¥ arbetskraft i mÃ¥nga sektorer.

Eftersom den ekonomiska politiken får konsekvenser i hela samhället finns det också anledning att påminna om några andra problem:

  • Personalen inom viktiga sektorer av den skattefinansierade servicen, som skola och vÃ¥rd, möter mycket stora – i vissa fall växande – problem.

  • De gröna nyckeltalen visar en oroande ökning av koldioxidutsläppen – vÃ¥r tids ödesfrÃ¥ga i miljöpolitiken.

  • Vissa särskilt utsatta grupper stÃ¥r mer eller mindre helt utanför de goda tiderna. Handikappolitiken har länge setts främst som ett besparingsobjekt. Änkor som fÃ¥tt vidkännas dramatiska sänkningar av sina pensioner fÃ¥r mycket liten kompensation i budgeten. Den internationella solidariteten skjuts pÃ¥ framtiden. BistÃ¥ndet drabbas – trots ”heliga löften” om motsatsen – än en gÃ¥ng av ett sÃ¥ kallat begränsningsbelopp.

Folkpartiet anser att den ekonomiska politiken i detta konjunkturläge bör ges följande inriktning:

  • Avbetalningen pÃ¥ statsskulden bör vara större. Det har under flera Ã¥r rÃ¥tt enighet mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet om statsskulds­politiken, nämligen att avbetalningen bör vara i genomsnitt 2 % av BNP över en konjunkturcykel. Det är självklart att den stÃ¥ndpunkten kräver att avbetalningen är högre i det konjunkturläge som rÃ¥der just nu. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte föreslÃ¥r en högre ambitionsnivÃ¥. Förutom den lÃ¥ngsiktiga skuldstrategin föreslÃ¥r vi en forcerad nivÃ¥sänkning genom att statliga aktier i företag säljs ut och växlas mot amorteringar pÃ¥ statsskulden. För Ã¥r 2002 föreslÃ¥r vi exempelvis att avbetalningen blir ca 5 % av BNP.

  • Skattesänkningar mÃ¥ste ha en tydlig inriktning mot att bekämpa ”flaskhals­problem” (brist pÃ¥ riskkapital, brist pÃ¥ arbetskraft etc) och till största delen vara finansierade genom besparingar.

  • Genom fortsatta avregleringar och avmonopoliseringar (modernare arbetsrätt, konkurrens och valfrihet i offentliga sektorn, försäljning av statliga företag, tydligare ”arbetslinje” i skatte- och bidragssystemen etc) motverkas tendenser till överhettning – vilket innebär att förutsättningarna att förlänga de goda tiderna ökar.

  • Bostadsbrist och hotande trafikinfarkter i tillväxtomrÃ¥dena mÃ¥ste mötas med regeländringar och satsningar som fÃ¥r fart pÃ¥ byggandet – ocksÃ¥ insatser för att förbättra vägkvaliteten i landets glesare omrÃ¥den är viktiga ur tillväxtsynpunkt, inte minst för skogsindustrins exportmöjligheter.

  • EMU-medlemskap skulle bland annat medverka till att hejda företags­flykten och pressa ner den svenska prisnivÃ¥n.

  • ”Trimningen” av statens finanser mÃ¥ste fortsätta – det är fel att tala om att besparingarnas tid är förbi. Vi ägnar i denna motion betydande utrymme Ã¥t de förstärkningar av de offentliga finanserna vi förordar.

3 Det ekonomiska läget

3.1 Den internationella utvecklingen

Den internationella ekonomin befinner sig för närvarande i en positiv fas. IMF räknar med att världsekonomin kommer att växa med ca 4 procent både i år och nästa år. Det hot mot den ekonomiska utvecklingen som krisen i Sydostasien befarades kunna bli har klingat av. Dessa länder befinner sig i nu en påtaglig återhämtning. Sedan 1998 har BNP i Sydostasien stigit med över 10 %.

Men det kraftigaste bidraget till världsekonomin har den amerikanska utvecklingen givit. Den goda konjunkturen i USA, som pågått i nio år, har inte mattats av. Under det fjärde kvartalet i fjol uppgick den till mer än 7 % i årstakt. Preliminära siffror för det första kvartalet i år tyder på en fortsatt hög tillväxt. Den svåra frågan är om USA:s ekonomi kan gå över i en lugnare tillväxtfas utan en period av tydlig avmattning.

Detta hänger bl.a. samman med den amerikanska och internationella börsutvecklingen. Både i USA och på andra håll, som i Sverige, bygger konsumtionstillväxten delvis på den förmögenhetstillväxt som börsupp­gången inneburit. Denna förmögenhetstillväxt har medfört att konsumtionen ökat så att den traditionella sparkvoten sjunkit. Det är den (potentiella) aktieförmögenheten som lett till att hushållen anser sig ha utrymme för att öka konsumtionen snabbare än inkomsterna växer.

Frågan är vilka återverkningar på hushållens förtroende och konsumtions­vilja som en börsavmattning kan leda till. Farhågorna om en avmattning i den amerikanska ekonomin har funnits en längre tid utan att dessa materialiserats. Det troligaste förefaller vara att den amerikanska ekonomin kan gå in i en lugnare period utan svåra konvulsioner. Den börsdämpning som nu sker har bidragit till detta.

Den amerikanska utvecklingen representerar vad som brukas kallas ”den nya ekonomin”. Denna präglas av ökad produktivitet inom tjänstesektorerna, nära kopplad till IT-teknikens utveckling. I grunden ligger en avreglering av de finansiella marknaderna som likställer förutsättningarna och avkast­ningskraven internationellt. Vidare har genombrottet för den nya infor­mations­tekniken förändrat förutsättningarna för internationellt konkurrerande verksamheter.

Det är svårbedömbart i hur hög grad detta karaktäriserar även andra ekonomier som den svenska. Olika internationella jämförelser tyder på att Sverige ligger långt framme på informationsteknikens område. Detta kommer sannolikt att innebära betydande omvandlingar för många företag.

Den europeiska ekonomin är på väg in i en konjunkturuppgång. Tillväxten väntas enligt EU-kommissionen uppgå till 3,4 % i år och 3,1 % nästa år. De båda största ekonomierna, Tyskland och Frankrike, kommer enligt kommissionen att redovisa BNP-tillväxter om 2,9 respektive 3,7 % i år och 2,9 respektive 3,2 % år 2001.

Ett antal av de övriga EU-länderna har dock högre tillväxt än de båda största länderna. Det gäller främst Grekland, Irland, Nederländerna och Finland.

Den gemensamma valutan har nu funnits i drygt ett år. Debatten om den har mest sysslat med att eurons yttre värde sjunkit mot t.ex. US-dollarn och mot den svenska kronan. Det finns dock inget mål för eurons växelkurs utan det som är målet för den europeiska penningpolitiken är att hålla en låg inflationstakt. I den mån t.ex. ECB-representanter uttrycker oro för eurons kurs är detta kopplat till att en sjunkande valuta gör importvaror dyrare och därmed riskerar att öka den inhemska inflationstakten. Det har dock varit möjligt att hålla den europeiska inflationstakten på en låg nivå, lite drygt 1 %, utan annat än måttliga åtstramningar genom höjd styrränta.

Farhågorna för att en enhetlig räntenivå skulle passa dåligt för delar av den monetära unionen som skulle behöva en stramare politik, Spanien och Irland har nämnts som exempel, har inte infriats.

Konjunkturuppgången inom EU leder också till en bättre syssel­sättningsutveckling. Sedan 1995 har 5 miljoner nya jobb tillkommit och under perioden 2000–2001 antas sysselsättningen i unionen öka med ytterligare nästan 4 miljoner nya jobb.

Därmed räknar man med att arbetslösheten kommer att sjunka ner under 8 %. Fortfarande kommer dock den europeiska arbetslösheten att ligga betydligt högre än den amerikanska som för närvarande är 4 % och där någon försämring inte är i sikte. Den diskussion som EU-ländernas regeringar fört om den önskvärda sysselsättningsutvecklingen under åren framöver har både positiva och negativa sidor. Det kan vara positivt att arbeta med bench-marking, att jämföra resultat och metoder mellan länderna. Man kan säga att Maastrichtvillkoren för offentliga underskott och skuldsättning hade positiva effekter genom att de tvingade regeringarna i ett antal länder att kraftigt rikta in politiken på att minska underskott och skuldsättning. Men det rör sig om en svår balansgång. Alltför mycket av kvantitativa mått kan utgöra ett hinder för det enskilda landet att finna sin egen väg och sina egna metoder för att öka medborgarnas välfärd. Att uppfylla vissa uppsatta kvantitativa mål kan bli viktigare än politikens innehåll. Användandet av kvantitativa jämförelser och mått måste därför ske med urskiljning. Som den senaste långtidsutredningen uttrycker det: ”Alltför många normer eller mål leder dock till målkonflikter i den ekonomiska politiken.” (SOU 2000:7, s. 47). Att driva politik så att förutsättningarna för hög sysselsättning blir så goda som möjligt är en nationell fråga.

Vidare förefaller inte EU-ländernas regeringar att ha tillräcklig insikt om de problem som en alltför stel arbetsmarknad och välfärdsmodell kan medföra. En ”europeisk välfärdsmodell” har bara ett berättigande om den verkligen är den bästa vägen till välfärd för EU:s innevånare.

I vår närmaste omvärld kommer de nordiska länderna att uppvisa ungefär samma skillnader som under 1999. För Danmarks del beräknas tillväxten ligga kring 2 % medan Norge får en återhämtning så att tillväxten antas ligga på 3 %. Finland beräknas fortsätta sin exceptionella tillväxtbana, med 4–
4½ % per år de kommande två åren.

Sammantaget kommer detta troligen att innebära att marknaden för svenska exportvaror kommer att växa med ca 7 % både i år och nästa år. Exporten beräknas ge ett nettotillskott till den svenska ekonomin om mer än ½ procentenhet av BNP eller ca 12 miljarder kronor båda åren.

Riksdagen ska som en reaktion på regeringens vårproposition ta ställning till det statliga och offentliga utgiftstaket för åren 2001–2003. Någon egentlig internationell bedömning finns knappast för denna period. Antagandena om den internationella utvecklingen blir därför schablon­mässiga. Regeringens proposition innehåller inte heller någon diskussion om alternativa strategier för den händelse den inhemska eller internationella utvecklingen skulle ta en annan bana än vad huvudalternativet anger.

I avsaknad av alternativa bedömningar bör politiken utformas under så stor flexibilitet som möjligt. För Sveriges del innebär det att skatter och offentliga utgifter bör, särskilt när konjunkturen är positiv, successivt minska som andel av BNP.

Tabell 1. BNP-tillväxten internationellt och i Sverige

Årlig procentuell volymförändring

1999

2000

2001

2002

2003

Världen

3,2

3,9

3,8

3,6

3,6

USA

4,2

3,8

2,7

2,1

2,1

Japan

0,3

0,7

1,2

1,4

1,5

EU

2,3

3,1

2,9

2,6

2,5

Norden

2,6

3,3

2,9

2,5

2,6

Sverige

3,8

3,8

2,9

2,0

2,0

Källa: Finansdepartementet

Vårt ökade beroende av den internationella utvecklingen, det som brukar kallas för globaliseringen, påverkar förutsättningarna för den politik som kan föras. Detta är inget nytt, den utlandsberoende delen av ekonomin har oftast vuxit snabbare än den inhemskt orienterade. Detta visas t.ex. av att år 1960 utgjorde exporten 22 % av BNP mot närmare 45 % idag.

Under olika skeden har dock denna utveckling gått snabbare än annars.

Det är högst sannolikt att vi nu befinner oss i ett sådant skede. Under de senaste tio åren har faktorer som IT-utvecklingen, den finansiella revolutionen och avregleringar förändrat förutsättningarna för de ramar som den ekonomiska politiken kan föras inom. Detta skildras ibland som en utveckling som minskar demokratin. Det är helt fel tänkt. Vårt välstånd är byggt på att vi som nation deltagit i den internationella arbetsfördelningen. Våra företag har kunnat växa sig stora och bli internationellt inriktade därför att de gått utanför den egna hemmamarknaden. Men en förutsättning för detta har varit att svenska företag haft möjlighet att gå in på nya marknader och sälja eller etablera sig där. Då måste vi som nation uppvisa samma öppenhet mot andra. När u-länder eller andra vill sälja till oss, och därmed kanske konkurrera ut inhemsk tillverkning, är det samma fenomen som när svenska företag kunnat konkurrera och växa sig starka på världsmarknaden. Det skulle vara utomordentligt anmärkningsvärt om ett land som Sverige, som i så hög grad byggt sitt välstånd på internationalisering, skulle vilja neka andra samma möjlighet.

Självfallet kan Sverige avstå från att delta i det internationella arbets­utbytet. Det är helt fel när internationaliseringens kritiker hävdar att ”marknaden tvingar” oss att föra en viss politik. Vi kan visst försöka minska ner vårt internationella beroende, om vi är beredda att betala priset! Vi kan visst vara isolationistiska. Skälet till att internationaliseringens kritiker inte på allvar föreslår detta är att de ändå inser att det svenska folket inte är villigt att betala priset i form av förlorad standard och välfärd.

3.2 Den svenska ekonomin

De internationella förutsättningarna för en bra svensk ekonomisk utveckling är nu betydligt ljusare. Inte minst bidrar den nu pågående konjunk­tur­uppgången inom EU till detta.

Den valutakurs som blev följden av deprecieringen 1992 var mycket konkurrenskraftig. Under åren närmast därefter utgjorde bidraget från utrikeshandeln ca 40 % av BNP-tillväxten. Det är först under 1998 och 1999 som den inhemska efterfrågan återhämtat sig.

Den finanspolitiska åtstramning som skedde för att vända budget­underskottet bidrog till att hålla tillbaka den inhemska efterfrågan.

När den finanspolitiska åtstramningen nu har lättat ökar den inhemska efterfrågan. Det är främst den privata konsumtionen som bidrar till att dra upp efterfrågan.

Flera olika bedömningar talar för att BNP-tillväxten kommer att bli närmare 4 % i år och ca 3 % nästa år. Regeringen räknar därefter med en tillväxt ungefär i takt med den långsiktigt potentiella tillväxten i ekonomin, ca 2 % per år. Konjunkturinstitutet (KI) räknar med en BNP-tillväxt på 3,9 % i år och 3,3 % år 2001. För åren därefter räknar KI – vid en gynnsam utveckling av lönebildningen – med en tillväxt om drygt 2 % per år. Vid en mindre gynnsam utveckling skulle BNP-tillväxten bara bli 1–1½ % per år.

EU-kommissionen anger för Sveriges del en tillväxt i år av samma storlek som regeringen men något mera, eller 3,3 %, nästa år.

Som grund för detta ligger i alla prognoser ett antagande om en god internationell tillväxt. Skulle denna bli sämre, t.ex. genom en markant ytterligare försvagning av den amerikanska börsen eller en tydlig skärpning av penningpolitiken internationellt kommer självfallet också förutsätt­ningarna att bli sämre för Sveriges del.

Men vid en gynnsam internationell utveckling finns förutsättningar för en god inhemsk tillväxt. Huvudalternativet är således en tillväxt om bortåt 4 % i år och sannolikt ca 3 % nästa år. Vad som sker därefter är en öppen fråga. Skulle ”den nya ekonomin” även i Sverige vara åtminstone något av en så stark företeelse som den visat sig vara i USA borde man kunna räkna med att tillväxten skulle kunna hållas uppe och vi skulle kunna undvika en traditionell konjunkturavmattning.

Eftersom riksdagen nu ska fastställa utgiftstak för hela perioden 2001–2003 måste en bedömning av den ekonomiska utvecklingen göras. Det är en rimlig strategi att räkna med en förhållandevis hög tillväxt i år och nästa år. För de två åren därefter under perioden får en mera överslagsmässig bedömning göras varvid det kan vara acceptabelt att räkna med en tillväxt ungefär i linje med den potentiella tillväxten.

Även om vår konjunkturbild därmed ligger nära den regeringen har blir slutsatserna andra, vilket framgår i det följande.

Även om tillväxten varit god i Sverige sedan ett par år har den dock inte varit särskilt märklig från internationell synpunkt. Beräkningar av BNP per invånare har visat att Sverige legat ungefär i mitten bland de 15 EU-länderna. Så är fortfarande fallet. De senaste internationellt jämförbara siffrorna visar att sju av EU-länderna har högre BNP per person än Sverige. Denna situation har inte förändrats under de senaste åren.

Det finns en bred politisk enighet om att Sverige inte ska vara ett låglöneland. Detta betyder att Sverige ska ha en hög produktion och inkomst, dvs. BNP, per person. Sverige kan då inte förbli på sin nuvarande 15:e–18:e plats bland industriländerna vad gäller BNP per person. Att vi trots god tillväxt inte förbättrat vår position bland EU-länderna, som visades ovan, illustrerar att för att nå detta mål måste tillväxten under lång tid vara uthållig och högre än omvärldens.

När det gäller sysselsättningen avviker Sverige egentligen inte heller från flertalet EU-länder. Om man tar 1997 som utgångspunkt – då den svenska arbetsmarknaden började förbättras – finner man att några EU-länder, t.ex. Irland och Finland, haft en mycket stark utveckling. Därefter kommer ett mellanskikt av länder dit Sverige hör.

Diagram 1. Sysselsättningen i Sverige och EU 1997–2001

Procentuell förändring

Image: Fi15-3.jpgKälla: Kommissionen

Detta innebär att arbetslösheten i Sverige förbättrats ungefär i samma takt som i flertalet övriga EU-länder. Följande diagram visar den – internationellt jämförbara – öppna arbetslösheten i EU under de senaste två åren.

Diagram 2. Öppen arbetslöshet i Sverige och övriga EU

Image: Fi15-5.jpgProcent av arbetskraften

Källa: Eurostat

För två år sedan hade sju EU-länder lägre arbetslöshet än Sverige. Nu har sex länder lägre arbetslöshet.

Detta belyser att trots att EU-området haft en långsammare utveckling än t.ex. USA har ungefär halva antalet länder haft ungefär samma utveckling som Sverige eller bättre. Enligt kommissionens prognos för nästa år kommer på nytt sju länder att ha en lägre arbetslöshet än Sverige. Sverige delar ett problem med flera EU-länder. Trots en god tillväxt kommer ändå inte den öppna arbetslösheten – räknat enligt internationellt jämförbara definitioner – att sjunka tillräckligt.

Sverige ligger inom EU i ett mittenskikt vad gäller arbetsmarknads­regleringar enligt OECD, inte så reglerat som vissa sydeuropeiska länder men mera reglerat än t.ex. Nederländerna, Danmark och Storbritannien. Det är därför följdriktigt att den svenska sysselsättningsutvecklingen är medelmåttig i ett europeiskt perspektiv.

En väl fungerande arbetsmarknad är avgörande för att den efterfrågan som finns ska kunna leda till produktion och sysselsättning i Sverige. De tendenser som finns – även om de inte är alltför starka – till kapacitets­problem är därför oroande. Som exempel kan nämnas att antalet kvarstående lediga platser utgjorde ca 70 % av antalet nyanmälda, i uppgången 1994 var motsvarande tal enbart ca 40 %.

Kommer överhettningsproblemen att förstärkas kommer detta inte att leda till inflation som under tidigare decennier utan till att Riksbanken höjer räntan och aktiviteten därmed dämpas.

För att ekonomin ska kunna förbättras på ett avgörande sätt krävs att flaskhalsproblem av olika slag undanröjs. Vår politik är inriktad på att angripa de viktigaste av dessa problem.

Samtidigt får arbetslöshetsproblemen inte glömmas bort. Dels står fort­farande alldeles för många utanför arbetsmarknaden, dels kan en mera allmän arbetslöshetsförsämring på nytt uppträda om den internationella utvecklingen skulle gå i fel riktning eller politiken här hemma misskötas.

Den första problematiken kan illustreras med att sysselsättnings- och arbetslöshetssituationen är mycket sämre för t.ex. utomeuropeiska invandrare än för övriga även i dagsläget. Uppenbarligen klarar inte den svenska arbetsmarknaden av att integrera dessa.

Den andra problematiken kan illustreras med att även enligt Konjunktur­institutets gynnsamma medelfristiga alternativ uppnås inte regeringens sysselsättningsmål på 80 % år 2004. För att höja sysselsättningsgraden krävs således en tillväxt över den potentiella under en följd av år, utan att en sådan tillväxt bryts av inflation.

I regeringens prognos ligger att hushållens konsumtionsutgifter kommer att öka kraftigt i år och nästa år, utan att detta leder till överhettningsproblem. Men regeringen döljer här en viktig frågeställning. Det belopp för s.k. beräkningsteknisk överföring som regeringen räknat med ska överföras till hushållen antas inte få några effekter på hushållens beteende. Praktiskt taget allt antas sparas. Men om så inte sker? Då kan överhettningsproblemen bli akuta. Vi anser, som framgår nedan, att det är rimligare att avsätta en större del för amortering av statsskulden.

Det är mycket viktigt att det blir en rimlig avvägning mellan finans- och penningpolitik i den konjunkturfas som nu ligger framför oss. Våra förslag syftar till att göra en sådan politik möjlig.

3.3 Den demografiska utvecklingen

Glädjande nog ökar livslängden i vårt land och i nästan alla utvecklade länder. Under 1990-talet har ökningen snarare varit snabbare än tidigare. Nu är medellivslängden 79 år. Över 95 % av alla flickor som föddes för 65 år sedan lever. Och de väntas leva i genomsnitt till 85 år.

Den dominerande uppfattningen bland demografer är att medellivslängden kommer att fortsätta att öka de närmaste årtiondena. Den senaste officiella prognosen anger att männens medellivslängd under tiden fram till mitten av det nya seklet stiger från dagens 76,5 år till nästan 82 år. Kvinnornas väntas öka något långsammare, men ändå då vara drygt tre år högre. Till bilden hör att SCB:s antaganden hittills visat sig vara mycket försiktiga.

Samtidigt föds det väldigt få barn. Efter baby-boomen i slutet av 1980-talet har utvecklingen vänt så att födelsetalen i fjol var de lägsta sedan statistiken infördes i mitten av 1700-talet. Under 1990-talet beräknas fruktsamheten ha sjunkit från 2,1 barn per kvinna till ca 1,5 barn. I flera andra europeiska länder är siffran ännu lägre.

Om vi här definierar den förvärvsaktiva åldern som 20–64 år, så börjar antalet invånare i den åldern minska redan om åtta år. Därefter sker en kontinuerlig minskning av befolkningen i den åldersgruppen. Under de trettio åren mellan 2010–2040 beräknas minskningen till över 300 000 personer eller till ca 6 %.

Enligt den officiella prognosen kommer antalet över 65 år under samma tid att öka med över 700 000 eller med 47 %. Antalet personer över 80 år väntas öka från dagens 440 000 till 750 000 eller med 70 %. Detta är den nuvarande officiella prognosen. I en mycket läsvärd bilaga till vårens långtidsutredning (bilaga 8 ”Kommer det att finnas en hjälpande hand?”) redovisas ett alternativ, där dödligheten antas minska i samma takt som de senaste tjugo åren. Om den blir verklighet kommer antalet 80-åringar och äldre inte att öka med 70 utan med 90 %!

Det är uppenbart att pensionssystemen i snart sagt alla utvecklade länder kommer att utsättas för stora påfrestningar under tiden 2010–2030. Sverige har här, som många kommentatorer påpekat, ett försteg framför flertalet andra länder av vår typ i och med att det nya mer hållbara pensionssystemet successivt håller att införas. Inslag som gör det nya systemet hållbart är livsinkomstprincipen, följsamheten till löneutvecklingen och till förändringar i medellivslängden samt den årliga informationen till de försäkrade om hur deras pensionsrättigheter utvecklas. Till detta kommer den planerade automatiska balanseringen, den s.k. bromsen.

Kopplingen till medellivslängden för dem som ännu inte gått i pension är, enligt Gunnar Wetterberg i den nyligen utkomna skriften ”Vad varje femtioåring bör veta om framtiden”, nästan unik i OECD bland de allmänna pensionssystemen. Med tanke på den sannolika befolkningsutvecklingen i nästan samtliga OECD-länder är detta inslag inte ointressant för dessa länder.

Nästan all forskning pekar glädjande nog på att det huvudsakligen är friska år som lagts till livet. Fortsätter den utvecklingen kommer enligt bilagan kostnaderna för äldrevård och sjukvård inte att öka lika dramatiskt som de flesta tidigare analyser landat på.

En enkel framskrivning av sjukvårdskostnaderna utifrån befolknings­prognoserna pekar på en volymutveckling under de kommande trettio åren på 18 %. En framskrivning som görs med hänsynstagande till den förbättrade hälsan i olika åldrar reducerar siffran till 11 %. Motsvarande siffror för äldreomsorgen skulle med traditionell framskrivning vara över 55 % respek­tive mindre än hälften av detta och ända ned till knappa 20 %.

Med en någorlunda hygglig ekonomisk utveckling skulle dessa ökade kostnader inte vara orimligt tunga för det svenska samhället att bära – förutsatt att utvecklingen mot allt tidigare pensionering kan brytas. För det paradoxala är ju att medan medellivslängden ökat kraftigt och friska år lagts till livet, så har antalet förtidspensionärer också ökat kraftigt. De senaste beräkningarna anger en genomsnittlig faktisk pensionsålder på 60,5 år. I övriga EU-länder är situationen än värre, medan Japan, Island och Norge klarat sig bättre.

3.4 Den nya ekonomin och den gamla politiken

Den nya ekonomin liberaliserar och internationaliserar Sverige. Den nya ekonomin står därför i konflikt med den gamla politiken.

Den nya ekonomin kan definieras som en ekonomi i vilken de nya IT-, data- och kommunikationsteknikerna har penetrerat alla delar av samhälls­livet, och ytterligare underlättar globaliseringen.

Analytiskt brukar man dela in den ekonomiska politikens mål i tre delmål: effektivitet, stabilitet och fördelning. Att främja effektivitet är ofta detsamma som åtgärder för att höja ekonomins långsiktiga tillväxttakt. Stabilitet innebär att motverka konjunktursvängningar i den reala ekonomin (produk­tion, sysselsättning, etc) men också att klara finansiella kriser. Fördelning innebär att utjämna villkoren mellan hushåll, regioner, etc.

Hur påverkas politikernas möjligheter att nå dessa tre mål av den nya ekonomin?

3.4.1 Effektivitet

”Den nya ekonomin” kunde också ha kallats ”den nya kunskapen”. I botten ligger nämligen en språngvis ökning av världens samlade kunskap på några sammanhängande, specifika områden, som nu penetrerar alla delar av samhället. En rimlig jämförelse kan vara elektricitetens intåg och alla dess successivt införda, praktiska tillämpningar. Förutsatt att Sverige långsiktigt kan tillgodogöra sig den i huvudsak utomlands genererade nya kunskapen kan tillväxttakten komma att ligga på en högre nivå under en längre tid. Det är möjligt att den permanent kommer att ligga högre, säg på 3–4 procents tillväxt per år, men det är också möjligt, kanske till och med sannolikt, att den efter ett antal år faller tillbaka till den tvåprocentsnivå som rått från ca 1970 till slutet av 1990-talet.

Avgörande för vårt lands förmåga att importera och absorbera den nya kunskapen är en hög nivå på forskning och utvecklingsarbete här hemma. Det är personerna som sysslar med detta som kan absorbera och importera kunskap. För att vi som nation rutinmässigt ska kunna överallt introducera dessa tekniker bör landet inte bara bygga upp nytt kunskapskapital utan också se till att behålla det. Alltså: Den nya ekonomin förstärker de krav som redan finns på att dels förbättra utbildningssystemen så att det kommer fram fler individer med bättre fackkunskaper, dels att göra dessa förbättringar snabbare än våra konkurrenter. Det innebär bl a att villkoren för den nya ekonomins kreativa, hårt arbetande och ofta välutbildade individer – de människor som värper den nya ekonomins ”guldägg” – måste vara sådana att de väljer att stanna och verka här, och att de vill komma tillbaka hit efter att ha varit utomlands. Om Sverige slarvar bort dagens vinnarläge får vårt land nöja sig med en hygglig chans att hålla EU:s långsiktiga tillväxttakt.

Det faktum att det är enklare och billigare att överföra information kommer sannolikt att minska den genomsnittliga företagsstorleken. Det kommer också att göra det enklare för professionella inköpare och marknadsförare att shoppa runt i världen efter leverantörer och kunder. Företag som brukat skyddas av den barriär som informationskostnader och långa avstånd inneburit får se sina oligopolvinster smälta samman. Konkurrensen blir friare och närmar sig de nationalekonomiska läroböckernas värld. För det politiska systemet innebär det att politiker får allt mindre möjligheter att leverera skydd mot konkurrens. Regleringar och avtal undergrävs eller kringgås genom t ex outsourcing och enkel direktimport av tjänster, kapital och varor. Produktionsprocesserna kan brytas upp mellan länderna i olika delar i ännu högre grad än vad som för närvarande redan sker i flera branscher.

En sannolik viktig konsekvens blir att kollektivavtalen i framtiden ännu närmare kommer att följa marknadskrafterna. Allt fler delar av arbetsmarknaden blir i praktiken avreglerad. De nationellt trolösa dikterar sina egna villkor och skapar sin egen arbetsmarknad. De lagligt sanktionerade oligopol som kollektivavtalen innebär kommer att delvis undergrävas dels genom att tröskeln för varuproduktion, import och export annorstädes i världen sänks, dels genom att den nya tjänsteproduktionen vid datorer är så extremt lätt att utföra överallt. Avsteg från konkurrensvillkor, priser och löner i andra länder blir allt svårare att upprätthålla.

Här ligger sannolikt för Sverige den politiskt viktigaste konsekvensen av den nya ekonomin: att fackets nuvarande makt över arbetslivet minskar som en härledd konsekvens av att arbetsgivarnas/företagens inflytande minskar över prissättning och marknadssegmentering, och att den konkurrens som arbetsgivarna/företagen utsätts för blir alltmer global och ständigt skiftande till sin karaktär. Denna trend är inte ny, men den nya ekonomin förstärker den väsentligt och i några snabba språng. Med tanke på LO:s historiskt dikterande roll vis-à-vis det socialdemokratiska partiet kan den nya ekonomins förändring av lönebildningens förutsättningar på sikt medföra en större strukturomvandling av det svenska politiska landskapet än införandet av en självständig centralbank. Den fråga som LO-folket kan komma att ställa så småningom är varför LO skall betala bidrag till Socialdemokraterna om den nya ekonomin ger partiet allt mindre möjligheter att leverera traditionellt politiskt godis till LO:s grupper utan att det samtidigt skapar problem för den långsiktiga tillväxten eller stabiliteten? I den nya ekonomin förefaller hypotesen att klassmotsättningarna smälter bort och ersätts av en långsiktig konvergens mellan de anställdas och företagets intressen mer realistisk än någonsin tidigare.

3.4.2 Stabilitet

Den nya tekniken bröt så tidigt som på 1980-talet sönder de existerande regleringarna av finansiella marknader. I grunden var det ett teknologiskt genombrott som upphävde verkningskraften i dåtidens kredit- och valutaregleringar. Idag känns den tiden som ekonomisk-politisk stenålder. Resultatet blev strängare krav på den nationella stabiliseringspolitiken, eller annorlunda uttryckt, att politikerna idag får ta större hänsyn till konsekvenserna av sina handlingar på den ekonomiska stabiliteten än de behövde göra förr. Då kunde man chansa, slarva och hoppas. Idag skulle det snabbt slå tillbaka i en allmän finansiell oro, stigande räntor och svårbedömda växel­kursförändringar.

För framtiden bör varje regering räkna med att det i världen kommer att blossa upp fler nationella ekonomiska kriser än förr, och att var och en av dem kan få större återverkningar på omvärlden än de hade förr. För att klara den nationella ekonomiska disciplinen i denna nya värld har t ex flera länder valt att i praktiken avskaffa sin nationella valuta och genom s.k. sedelfonder ankra fast sin egen ekonomi vid en annan, stabil, ekonomi. Det gäller Estland, Litauen, Bulgarien, Hong Kong, Argentina etc. EMU har för sina medlemmar fått samma, ursprungligen oavsiktliga, karaktär av ankarplats i en säker hemmahamn i en värld med återkommande finansiella problem. Den nya tekniken har drivit fram krav på bättre internationella finansiella ”early warning systems” och bättre, mer sofistikerade räddningssystem för IMF att hantera när väl ett krisförlopp börjat. Att bilda gemensamma valutaområden med ekonomiskt dominerande grannar har för en del länder blivit ett sätt att hanterna den nya globaliserade ekonomin. EMU kommer därför att få sina efterföljare, även om konstruktionen på olika håll i världen kan bli lika varierad som demokratins former.

3.4.3 Fördelning

Den nya ekonomin, med sin betoning av kunskapskapital, sätter inte bara en ökad press på utbildningssystemet att leverera kunniga individer, utan även krav på konkurrenskraftiga arbetsvillkor, skatter och välfärdssystem. Vissa personer kommer alltid att flytta ut. Frågan för Sverige är om det om några år kan inträffa en stor brain drain från vårt land när övriga Europa fattat galoppen med den nya ekonomin? De som värper den nya ekonomins guldägg kan redan idag kaxigt, och med hot om utflyttning av produktion, forskning etc, begära internationellt konkurrenskraftiga löner, god yttre miljö, gott skol- och kulturutbud och valuta för skattepengarna. Detta spiller positivt över på oss andra, den nya ekonomins hjältar och hjältinnor ställer krav på det offentliga, som – om de uppfylls – även gynnar konsumenterna av den offentliga sektorns tjänster. Är villkoren inom vården och skolan inte tillräckligt bra, väljer de som kan något annat.

Detta betyder att Sveriges skatter och de offentliga välfärdssystemen konkurrerar med och kontinuerligt jämförs med alternativa städer och länder. Vad Storstockholms lokalpolitiker åstadkommer jämförs med Londons och Bryssels, inte Göteborgs, Luleås eller Norrköpings lokal­politiker.

De växande klyftorna i löner och arbetsvillkor ökar incitamenten för utbildning i livets alla skeden. Att utbilda sig i Sverige till låga privat­ekonomiska kostnader för att sedan flytta ut till städer och länder med bättre levnadsvillkor kan visa sig oerhört privatekonomiskt lönsamt för individen. Eftersom varken regering eller riksdagen – tack och lov! – kan kedja fast någon eller något i Sverige – finns det bara en väg att gå: att göra vårt land attraktivt för individer att stanna kvar i för att här skapa välstånd för sig själva och oss andra.

Hur samhället ska hantera situationen för dem som inte kan eller vill hänga med i en ny utbildningsvåg och förblir underutbildade är ett växande problem, som förvärras av skolans kvalitetsproblem och arbetsmarknadens inflexibilitet för låginkomstgrupper.

3.4.4 Rusta för långsiktig tillväxt

Globaliseringen innebär stora utmaningar för skattesystemen hos Sverige och övriga välfärdsstater. Genom att hindren mot rörlighet för såväl människor, företag som kapital har försvunnit har rörligheten ökat i motsvarande grad. Idag är såväl affärsmässiga ekonomiska som större privatekonomiska beslut mer känsliga för skattesystemens utformning än någonsin. Det är dessutom en utveckling som sannolikt kommer att öka. Det är därför relevant att beteckna den internationella skattekonkurrensen som en allvarlig utmaning mot Sveriges höga skatter. Det gäller inte bara den illojala konkurrensen utan även den hyggliga från stater som valt en annan ambition på de offentliga åtagandena än vad Sverige och de flesta andra EU-stater gjort. På något längre sikt är det troligt att Sverige måste sänka sitt skatteuttag i betydande omfattning. Då är det viktigt att vi finner nya sätt att garantera en rimlig fördelning av välfärden.

Genom den ökade internationella skattekonkurrensen har de så kallade skattebaserna blivit lättrörliga. Det har hittills mest resulterat i att svenska företag flyttat sin verksamhet till andra länder, något som visserligen inte endast har haft med skattereglerna för företag att göra utan i minst lika stor omfattning har att göra med den höga individbeskattningen av ledande personer inom företagen. Sedan länge har det varit vanligt att extrema höginkomsttagare i form av idrottsstjärnor och storföretagsledare flyttat utomlands. Att grundarna av såväl Tetrapak som Ikea har sina förmögenheter utomlands beror sannolikt inte på att man inte gillar Sverige utan på att deras utveckling inte hade varit möjlig i det svenska skattesystemet. På senare år har det även gjorts uppskattningar om att så mycket som 350 miljarder eller mer av svenska privatpersoners förmögenheter är placerade utomlands till följd av den svenska extrema kombinationen av kapital- och förmögen­hetsbeskattning. Till detta skall läggas effekterna av privatpersoners fysiska rörlighet i spåren av ett allt öppnare Europa. Bara i London finns det idag uppskattningsvis mer än 40 000 svenskar enligt Handelskammaren. En orsak till detta är sannolikt den betydligt lägre inkomstbeskattningen tillsammans med det högre löneläget. När engelska idag är arbetsspråk i alltfler internationaliserade företag i vårt land minskar barriären mot att faktiskt mer än språkligt flytta sin arbetsplats till ett annat land. Många av våra grannländer i öst har skattesystem som tilltalar människor med höga in­komster.

När den så kallade elektroniska handeln, både den verkliga och den avan­ce­rade postorderbaserade, får genomslag kommer trycket på mervärdesskatten att öka. Kontrollproblemet är stort när privatpersoner handlar. Att för företagen fastställa beskattningsland och korrekt intern­prissättning blir allt svårare i de mer eller mindre virtuella företagen. De gamla principerna för internationell beskattning har svårt att översättas till nya former av den internationella ekonomin. Effekten blir att alltfler företag och privatpersoner fokuserar på stater med låg mervärdesskatt eftersom detta alltmer liknar en kostnad bland alla andra för en vara eller tjänst. Sverige måste i allt större omfattning ta hänsyn till internationella aspekter när vi formar vårt skattesystem. Vid denna analys menar Folkpartiet att Sverige måste ha tre utgångspunkter.

  1. Utan ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem kommer investerare och privatpersoner att placera sig utomlands.

  2. Sverige måste ha fullt kommunicerande skattesystem med de stater som ligger nära Sverige, både fysiskt och virtuellt, så att inte skatteflykt möjliggörs.

  3. Sverige – och andra länder inom OECD – måste vara på sin vakt mot de offensiva så kallade skatteparadis runt om i världen som, trots bristande elementära offentligrättsliga och associationsrättsliga regelverk, drar till sig mycket kapital. Dessa stater eller regimer har inte sällan noll i skatt. Antalet skatteparadis har fördubblats på tjugo år.

För att möta dessa utmaningar krävs arbete på två fronter. Sverige måste justera de skatter som utsätts för vanlig hygglig skattekonkurrens från framför allt andra EU-länder. Det gäller inkomstskatter, kapitalskatter och beskattning av riskkapital. Vidare måste Sverige med full kraft delta i det internationella samarbetet inom OECD för att motverka illojal skatte­konkurrens både inom och utom OECD-området. Ett framgångsrikt arbete på detta område skulle kunna avvärja de värsta hotbilderna när det gäller bland annat mervärdesskattenivån.

Hösten 1998 inbjöd dåvarande finansministern Erik Åsbrink övriga partier till överläggningar om en bred skattereform. Dessa har, efter att i praktiken varit djupfrysta sedan Ringholm tillträdde, nu formellt avslutats med det lätt bisarra argumentet att det finns partier som vill sänka skatterna.

Något förvånande föreslår regeringen istället en ny samtalsgrupp om skatterna. Denna gång i form av en utredning om internationaliseringens krav på det svenska skattesystemet. Just det som i praktiken Erik Åsbrink ville diskutera med de andra partierna. Det kan vara bra med ytterligare en analys, men det finns hyllmeter om detta ämne både på svenska och engelska. Det är dags att gå från ord till handling.

4 Rusta Sverige för långsiktig tillväxt

4.1 En liberal skattepolitik

4.1.1 Inkomstskattereform ”Det måste löna sig att arbeta”

Inte heller för inkomstskatterna presenteras i vårpropositionen någon rimlig inriktning. Regeringen har tillsammans med sina stödpartier genomfört en inkomstskatteförändring för år 2000. Det koncentrerar sig framför allt på det regeringen kallar ”kompensation för egenavgifter”. Vi hoppas naturligtvis att något ska inträffa som gör att Sverige kan ta sig ur den skattepolitiska återvändsgränd landet nu hamnat i.

Folkpartiet föreslår en skattereform med inriktning på sänkt skatt på arbete och risksparande. Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990–1991 års skattereform, nämligen ”hälften kvar” och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera skatte­för­ändringar­na på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginal­skatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och borttagande av den s k LO-puckeln vill vi uppnå den grund­läggande prin­ci­pen – att de flesta bara ska betala 30 % i skatt, och att de med höga in­komster ska betala 50 %. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomst­skattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostads­bidrag mot generellt barnstöd.

För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av barnstödet sker i form av skattereduktion.

Därutöver vill vi sänka den skatt människor betalar genom att införa en skattereduktion, lika för alla. Det betyder allra mest för dem som har låga inkomster, men bidrar inte till ökade marginaleffekter, vilket regeringens avtrappade skattereduktion gör.

4.1.1.1 Pensionsavgiften

För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när den erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tas utan att samråd i pensionsarbetsgruppen skett.

Folkpartiet anser att regeringens argumentation om ”kompensation för egenavgifterna” är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska kompenseras för är ju att skatterna trots detta är för höga. Det är bra med inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra. Vi återför därför dessa och lägger ett annat förslag. Vi förutsätter att denna återläggning och våra inkomstskatteförslag i teknisk mening neutraliseras för de effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala sektorn och staten så att kommunernas ekonomi inte påverkas.

4.1.1.2 Försäkringsavgifter

I den stora socialförsäkringsreform som vi eftersträvar ingår att arbets­löshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får svara för ungefär 1/4 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån.

Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga skatte­sänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta och bidrager till en bättre fungerande arbetsmarknad.

4.1.1.3 Fastighetsbeskattning

Vi anser vidare att nivån på fastighetsbeskattningen är för hög och att dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående.

Vägen till sänkt beskattning av fastigheter ska innehålla

– avskaffande av den nuvarande fastighetsskatten,

– införande av s.k. schablonintäktsbeskattning för egnahem samt

– bibehållen rätt till avdrag för låneräntor.

Det ökade fastighetsskatteuttag som ligger i att frysningen av taxerings­värdena släpps avvisas. I stället anvisas budgetutrymme för en successiv sänkning av skatteuttaget.

4.1.2 Folkpartiets inkomstskattereform

Vid god tillväxt kan reformen genomföras i sin helhet under mandatperioden. Målet ska vara att öka förutsättningarna för nya jobb, öka tillväxten och minska bidragsberoendet. Reformen föreslås finansierad genom besparingar och ekonomisk tillväxt. En viktig princip är att de delar som betyder mest för tillväxten skall genomföras först och finansieras genom besparingar. Vi har skissat på reformens genomförande utifrån de kalkyler regeringen anger men inte vågar redovisa hur de tänker förfara med.

Den nya skattreformen ska för individbeskattningen, det som vi ser på vår egen deklaration, framförallt innehålla följande inslag: Sänkta inkomstskatter genom införande av en skattereduktion, höjt barnstöd, återinförande av principen 30/50, slopad värnskatt, slopad dubbelbeskattning och slopad för­mögenhetsskatt.

Folkpartiet vill fullfölja skattereformen och står fast vid principen om ”hälften kvar”. Vi motsätter oss följaktligen regeringens extra värnskatt. Den s k brytpunkten för statlig skatt bör höjas i två steg, först återställas till den nivå det var tänkt så att endast 15 % betalar statlig skatt, därefter ett steg till inkomster på 7,5 basbelopp (304 200 i årsinkomst), så att den statliga skatten inträder då de obligatoriska försäkringsavgifterna upphör.

En sådan rejäl skattereform kan genomföras över en treårsperiod och blir avhängig av att utgiftsbegränsningar verkligen görs och att den ekonomiska tillväxten blir god. Samtidigt medverkar reformen till att skapa förut­sättningar för långsiktigt god ekonomisk utveckling. Den bör, med det ytter­ligare barnstöd som Folkpartiet vill genomföra via skattesystemet, omfatta bortåt 55 miljarder kronor. De ca 50 miljarder kronor som reformen gäller exklusive barnstödet bör användas för tre rejäla åtgärder mot marginalskatterna:

  • Brytpunkten bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna för att undvika att, som idag sker, personer som betalar bÃ¥de statlig skatt och egenavgifter fÃ¥r marginaleffekter om ca 55 %.

  • Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kronor finns en marginaleffekt genom att grundavdraget av­trappas. Denna avtrappning bör avskaffas vilket leder till en marginal­skattesänkning för lÃ¥gavlönade heltidsarbetande och stora grupper deltids­arbetande, vilket särskilt gynnar kvinnor.

  • Vidare bör den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skatte­reformen. VÃ¥r förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.

För att garantera att alla får del av en skattesänkning bör en skattereduktion, lika för alla, införas. Om 30 miljarder av skattesänkningsutrymmet används för detta blir det fråga om en skattereduktion om drygt 4 500 kr för varje skattebetalare.

Därutöver tillkommer skattesänkningen som motsvarar de införda egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen, vilket netto blir lika stora belopp men alltså innebär att det blir tydligt för oss alla vad vi betalar till försäkringen.

LO puckeln bort,
(avtrappade grundavdraget
mellan 150 000–200 000)

13 miljarder kronor

Brytpunkten höjs
(till 7,5 basbelopp – 302 400 kr)

4 miljarder kronor

Värnskatten bort, 5 %

3 miljarder kronor

Skattereduktion, 4 500 kr per person

30 miljarder kronor

Summa

50 miljarder kronor

4.1.3 Villkor för företagandet

Villkoren för företagandet måste bli bättre. Visst är mycket bra, mycket har gjorts, men vunna segrar övertygar inte dem som jämför företagsklimatet i Sverige med det i andra tänkbara länder, lika lite som den som väljer att avstå från att realisera en affärsidé för att det är för krångligt, för hög skatt på arbete, för lite incitament att ta risker. Företagsklimatet måste bli mycket bättre.

Det är säkert en företagsekonomiskt korrekt hantering att många av våra internationellt verksamma storföretag fusionerar med andra liknande, men varför väljer det nya bolaget praktiskt taget aldrig Sverige som säte och till lokalisering av huvudkontor? Nya och växande företag lägger även dessa i allt snabbare takt sitt säte i andra länder. Nyckelpersonal väljer att flytta ut. Regeringens förslag till vårbudget är näst intill kemiskt ren från förslag på strategiska skattesänkningar. Inte ens Bosse Ringholm kan väl tro att ”enklare avdragsregler för utgifter vid ombyggnad av lokaler i samband med byte av hyresgäst” tillhör det som avses med strategiska skattesänkningar?

Av s. 35 under Skattepolitik för företagsamhet framgår att regeringen ”av­ser fortsätta förenkla regler, medverka till sund konkurrens och på andra sätt förbättra villkoren för företagande och sysselsättning”. Att det med en viss nödvändighet måste inbegripa sänkt skatt på arbete och risktagande i företag verkar inte rymmas i planerna. Detta är allvarligt. Det regeringen hittills åstadkommit på området ”förbättra villkoren för företagande” imponerar föga. Haveriet med den s k Simplexgruppen inom Näringsdepartementet kan säkert symbolisera vilket förväntningsvärde fortsatta s-förenklingar för företagandet kan ha. För att inte tala om alla mer eller mindre avsomnade eller upplösta samtalsgrupper med företrädare från näringslivet.

För att få fler och växande företag på svensk botten krävs rejäla skatt­e­ändringar: lägre skatter och en förändrad mix av existerande skatter. De skatter som är skadligast mot jobb och företagande bör angripas först.

Arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn bör sänkas i syfte att stimulera en uthållig tillväxt inom denna sektor.

Dubbelskatten på aktiesparande bör avskaffas. Vi föreslår här ett successiv avskaffande av dubbelbeskattning av aktieutdelningar.

Beskattningen av personaloptioner måste ses över, särskilt är de sociala avgifterna en tung belastning för växande företag som använder personal­optioner som ett sätt att attrahera och knyta kunskapskapital till sitt företag. De sociala avgifterna på vinstandelar bör avskaffas.

Skattereglerna för fåmansbolag, särskilt de s k 3:12 reglerna, måste ändras. De som vill starta eget företag eller vidareutbilda sig bör få möjlighet att ta ut ett pensionsår i förväg. Vi vill ha enklare avdragsregler för företagare med hemmet som arbetsplats.

Det borgerliga trepartiförslaget om skattelättnader i hushållssektorn bör genomföras. Det handlar om både skattelättnader i syfte att ge flera jobb och om att göra det lättare för människor att vara ärliga. Det är mycket beklagligt att regeringen tydligen inte är intresserad av att delta i den försöks­verksamhet med lägre moms för vissa tjänster som EU öppnat möjlighet till.

Trots att det tycks råda stor enighet över partigränserna om att det behöver bli enklare att starta och driva företag i Sverige har alldeles för litet skett för att förbättra villkoren för företagarna. Inte ens när det gäller i stort sett kostnadsfria regelförenklingar – som förenklade blanketter, att införa ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för egenföretagare, vettigare F-skattregler eller solnedgångsparagraf för umbärliga företagsregler – har regeringen lyckats åstadkomma någonting konkret. Det är dags att gå från ord till handling och genomföra de förenklingar av deklarationer, utfärdande av F-skattsedel, betalning av preliminärskatt, rensning i uppgiftslämnande, förbättring av skattekontot, införande av servicecheckar och många andra förslag som framförts av Folkpartiet liberalerna i andra sammanhang.

4.2 Vården och skolan – tillväxtområden

Under de senaste 20 åren har merparten av Sveriges internationellt verk­samma storföretag i en eller annan form lämnat vårt land. Detta leder till att forskning, utveckling och andra strategiska funktioner inom företagen i hög grad förflyttas. Sverige har haft en ovanligt hög andel FoU i förhållande till produktion just på grund av den höga andelen stora internationellt verksamma företag med säte i Sverige, vilket i sin tur haft många andra positiva effekter. Det är därför mycket allvarligt att så få av dessa stora företag finns kvar i Sverige.

Medvetet eller omedvetet har IT- och telecomsektorerna fått gynnsamma tillväxtvillkor i Sverige och vi tillhör de världsledande inom detta område. Dock flyttar företagen i snabb takt till andra länder, bland annat på grund av de svenska skatterna.

Kunskapsbranscherna vård och utbildning kommer att bli ännu större och viktigare i framtiden. Vården och skolan har den största andelen hög­ut­bildade, varav en stor andel är kvinnor. Om de ska tillåtas växa och utvecklas i Sverige eller inte är idag en öppen fråga. Kvaliteten behöver höjas, entreprenörsanda, idéer och kunnande tas tillvara. Kvinnor behöver fler olika arbetsgivare att välja på, kvinnor behöver ökade möjligheter att förverkliga sina idéer och drömmar.

Den nuvarande regeringen vill tillsammans med sina stödpartier på olika sätt förhindra och försvåra detta. Sektorerna är höggradigt reglerade, och det man aviserar är sådant som ytterligare kommer att förhindra skaparkraft och entreprenörsanda inom vård och utbildning. Så vill regeringen på olika sätt försvåra för friskolor och privata vårdgivare.

Att på olika sätt kunna utveckla verksamheterna dels för att få mer valuta för skattepengarna, dels för att bygga upp ett tillväxtorienterat export­före­tagande vore mycket angeläget. Det är ett avstamp för att bli världsledande. Det är dessutom i hög grad en jämställdhetsfråga. Kvinnor är ofta verksamma inom dessa sektorer och har därigenom sämre möjligheter än vad män generellt har att bli sin egen, att få flera arbetsgivare att välja mellan, att kunna styra sitt arbete och arbetssituation, att få vettigt betalt. Ur till­växt­synpunkt är det vansinne att inte fullt ut släppa loss den potential som finns hos svenska kvinnor. Det kommer att gå sämre än nödvändigt för ett land om man inte utnyttjar hela tillväxtpotentialen. Genom en fortsatt genomreglerad sjukvård och utbildning blir Sverige onödigt fattigt och kvinnorna betalar i hög utsträckning priset för detta.

4.3 Långt liv – ökat arbetsutbud

I överenskommelsen om det nya pensionssystemet ingick också att en löntagare inte längre skulle kunna tvingas sluta på grund av att han eller hon fyllt 65 år utan att den åldersgränsen skulle höjas till 67 år. Efter flera års försening utlovar regeringen nu i vårpropositionen att lagstiftningsarbetet skall påskyndas, och en proposition har aviserats till början av hösten.

I och med pensionsreformen har således flera nödvändiga steg tagits för att vända utvecklingen mot allt lägre faktisk pensionsålder. Livs­inkomst­principen och den årliga informationen om de ekonomiska effekterna av pensionering vid olika åldrar fr o m 61 år ökar säkert intresset att arbeta längre. Den kommande lagändringen om rätten att stanna till 67 år ökar möjligheten. Att öka intresset och möjligheten är bra, men det räcker inte.

Vad som därutöver behövs är djupgående förändringar i hela vårt samhälle, främst i arbetslivet. Vårt sätt att se på oss själva och på varandra måste ändras. Sättet att organisera arbetet måste förändras så att människor som fyllt 55 år vill och kan arbeta kvar.

Ett sätt att öka möjligheten för fler att stanna kvar i arbetslivet vore om det fanns bättre chanser till att vidareutbilda sig för dem som mitt i livet skulle vilja utbilda sig till något nytt eller ”bara” öka sin kompetens i det yrke man har. Folkpartiet har sedan flera år föreslagit att pensionssparandet ska kunna vidgas och liberaliseras till att inkludera utbildningskonton, så att det vore möjligt att ta ett friår eller studieår och betala sitt uppehälle under det året genom att dra från sitt privata, fackliga eller allmänna pensionssparande.

Det skulle förstås leda till att behållningen minskade, men samtidigt kunna leda till högre lön och därmed högre pension eller att man valde att pensionera sig ett knappt år senare. Vi kommer – liksom tidigare – att i vårt budgetförslag ge utrymme för en kraftig höjning av det årliga pensions­avdraget.

4.4 Reformera arbetsmarknadens funktionssätt

En modernare arbetsmarknad är en stor frihetsfråga. Idag stängs människor ute från arbetsmarknaden för att reglerna i praktiken hämmar tillkomsten av nya arbeten. Utrymmet för individuella behov och önskemål har blivit för litet i ett system där kollektivtänkandet drivits till sin yttersta spets. Bristerna i arbetsmarknadens funktionssätt har bidragit till tre mycket stora problem:

  1. Misslyckad lönebildning. Långa perioder har löntagarna trots stora nominella löneökningar knappast fått några reallönehöjningar på grund av inflation och devalveringar. Utbildning har lönat sig för dåligt. Bristande flexibilitet i lönebildningen har lett till att vissa branscher och företag hämmats av stora svårigheter att rekrytera arbetskraft.

  2. Utanförskap. Mycket höga barriärer för nytillträdande på arbets-marknaden har lett till bestående ekonomiskt utanförskap för stora grupper samt ökande segregation.

  3. Dåligt företagsklimat. Den arbetsrättsliga regleringen skapar kostsam byråkrati och stort utrymme för fackligt maktmissbruk. Det hämmar utvecklingskraften – framför allt för småföretagare.

Arbetsmarknadspolitikens grundsyfte är att förstärka de arbetslösas ställning på arbetsmarknaden så att de skaffar sig jobb så snart som möjligt efter det att arbetslösheten inletts. Det är därför viktigt att det finns en effektiv arbetsmarknadspolitik i landet. Viktigt är dock att påpeka att arbets­marknadspolitiken aldrig ensam skapar nya arbetstillfällen eller garanterar att folk får jobb. Det är därför som vi i Folkpartiet talat om arbets­marknads­politikens tre ben. Dessa ben består förutom av den aktiva arbetsmarknads­politiken av en näringslivspolitik för fler jobb genom företagande samt en ekonomisk politik för sunda och sanerade statsfinanser. Dessa tre ben måste finnas samtidigt för att vi ska kunna nå full sysselsättning i landet. Tyvärr har regeringens politik under flera år präglats av brist på åtgärder för fler jobb genom företagande.

Folkpartiet anser att arbetsmarknadspolitiken måste ta sin utgångspunkt i ett underifrånperspektiv där den enskilde individen står i centrum. Olika typer av åtgärder bör utformas i ett sådant perspektiv. Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som i största möjliga mån ska ha rätten och makten till beslut över sin vardag. Detta gäller även i arbetsmarknads­politiken. Ett alltför centralistiskt beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbetsmarknadspolitik. Vi kan gärna kalla detta ”den djupa arbetsmarknadspolitiken” som bygger på en tilltro till individen.

Den svenska konjunkturen befinner sig idag i ett förhållandevis gott läge. Den öppna arbetslösheten har sjunkit och många har fått riktiga jobb. Det borde ändå kunna vara ännu mycket bättre. Antalet sysselsatta är fortfarande ca 440 000 färre än för tio år sedan. Antalet personer i arbetsmarknads­politiska åtgärder är också betydligt fler än för ett decennium sedan. Dessa siffror är viktiga att ha med sig när man hävdar att vi är på väg mot full sysselsättning och en situation med brist på arbetskraft. Speciellt är detta viktigt mot bakgrund av att långtidsutredningen pekar på att vi i Sverige om tio år kan få en situation där arbetskraftsinvandring krävs. Då är det viktigt att vi först ser till att öka sysselsättningen med de personer som inte idag står till arbetsmarknadens förfogande men som borde göra det. Arbetsmarknaden måste helt enkelt breddas genom att fler kommer i arbete. Risken är annars stor att vi får flaskhalsar och ökad regional obalans på dagens arbets­marknad. En annan fara döljer sig i dagens siffror: faran att en stor del av de mycket långvarigt arbetslösa glider ännu längre bort från ett aktivt liv och blir definitivt låsta i passivitet och isolering.

Det goda konjunkturläget gör det dock nödvändigt att lägga om arbets­marknadspolitiken i en riktning som ser till att de arbetslösa kan komma ut i riktiga jobb så snabbt som möjligt. Härvidlag är det viktigt att se till att de åtgärder som finns i huvudsak är inriktade mot utbildningsinsatser så att arbetskraftens kompetens kan höjas istället för åtgärder som endast syftar till passiva åtgärder så att den enskilde arbetslöse kvalificerar sig för en ny a-kasseperiod. Det är bra att regeringen i propositionen åtminstone har ambitionen att förenkla regelsystemet, begränsa åtgärdsfloran och öka de arbetssökandes egen aktivitet.

Arbetsförmedlingens funktionssätt bör ses över så att en modern och flexibel arbetsförmedling som är anpassad till det nya informationssamhället kan skapas. En majoritet av de arbetssökande hittar sina jobb genom Internet eller telefonservice.

I detta sammanhang vill vi också passa på att uppmärksamma de privata arbetsförmedlingarna och deras betydelse. Lagen om privata arbets­för­medlingar tillkom under den borgerliga regeringstiden, trots starkt motstånd från Socialdemokraterna. Efter en trög start visar det sig nu alltmer att det tillkommit en lång rad privata arbetsförmedlingar och personalut­hyrnings­firmor; speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig på ett visst yrkesområde som skapats. Fristående små eller medelstora aktivitetscentra, produktions- och distributionsagenter, förmedlare av kunskapstjänster (över­sättningar, intensiv språkutbildning, information och kommunikation om olika branscher och yrken mellan kulturer och länder), stödgrupper för forskare och akademiker, mediafolk och konstnärer kan uppfylla en mångfald av skapande funktioner på en decentraliserad och privatiserad arbetsmarknad, där initiativ och ansvar alltmer förflyttas från stora offentliga system till individ och den lilla fristående gruppen. Detta visar med all tydlighet på att lagen fungerar som det var tänkt och att vi har fått en mångfald på arbetsförmedlingsområdet som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Det är därför viktigt att de privata arbetsförmedlingarna får finnas kvar och utvecklas.

Arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras. Folkpartiet har under en rad av år föreslagit att en bortre parentes införs i försäkringen för att undvika att individen fastnar i en evig rundgång mellan kontantstöd och åtgärder. Dessutom bör egenfinansieringen ökas i försäkringen genom att en särskild egenavgift för a-kassan införs, motsvarande ungefär en fjärdedel av kostnaden. Den enskilde individen ska dock kompenseras för denna avgift. A-kassan bör dessutom bli allmän och obligatorisk. De fackliga a-kassorna bör på sikt ersättas av en statlig.

På arbetsrättens område är behovet av reformer större än på länge. Den nya ekonomin i Sverige, som är inriktad på IT och tjänstesektorn, kräver en modern arbetsrätt som är anpassad till dagens behov och inte till den ekonomi som rådde på 1970-talet. Vissa reformer har genomförts inom arbetsrätten. En riksdagsmajoritet röstade under våren igenom en ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) som innebär att ett förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag införs. Men det är när det gäller turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) som den stora förändringen måste komma. Folkpartiet kräver att den lag som gällde under år 1994 och som innebar att möjlighet fanns att göra två undantag från turordningsreglerna återinförs. Här verkar Näringsdepartementet vara på rätt väg när man säger sig vilja lägga fram en proposition med detta innehåll. Det är bara att hoppas att denna angelägna förändring inte stoppas av den socialdemokratiska riksdagsgruppen och LO.

Folkpartiet har dessutom föreslagit följande förändringar i arbets­mark­nadslagarna som också bör genomföras för att skapa fler jobb genom företag:

  • MBL bör ändras sÃ¥ att fackföreningarnas tolkningsföreträde avskaffas.

  • Lagen om facklig förtroendemans ställning pÃ¥ arbetsplatsen bör förändras vad gäller rätten till ersättning för ledighet vid facklig verksamhet.

  • Konfliktreglerna bör skärpas: Ett proportionalitetskrav införs för att begränsa möjligheten till stridsÃ¥tgärder som kostar lite för den egna organisationen, men orsakar stora kostnader för motparten eller tredje man. Rätten till sympatiÃ¥tgärder ska inskränkas.

4.5 Det behövs en stor socialförsäkringsreform

För människors ekonomiska trygghet och för en väl fungerande samhälls­ekonomi behövs goda allmänna försäkringar. De bör täcka en betydande del av inkomstbortfallet för dem som drabbas av sjukdom och arbetslöshet eller uppnår hög ålder.

Dessa allmänna försäkringar – vanligen kallade socialförsäkringar – skiljer sig från de flesta försäkringar just genom att vara allmänna. Detta gör det möjligt att bortse från de individuella riskerna att bli sjuk och arbetslös eller chansen att bli gammal. Premien kan alltså sättas utan hänsyn till individens egen risk/chans. Om det som försäkras är den bortfallna inkomsten, vilket vi är starka anhängare av, blir premien för lika inkomster lika. Premien kan då uttryckas i procent av den försäkrade inkomsten.

Tillgång till exempelvis nationellt försvar och rättsväsende är kollektiva nyttigheter och kan svårligen finansieras annat än med skatter. En obligatorisk skola är för dem som går i den en individuell nyttighet, men om den ska vara öppen för alla bör den också betalas kollektivt. Alla skatter har snedvridande effekter. Tillgången till försäkringar mot inkomstbortfall är individuella nyttigheter, men dessa kan – och bör – i största möjliga utsträckning finansieras genom individuella premier. Skälet till detta är att skatteinslaget och dess negativa effekter då kan hållas nere. Det totala skattetrycket blir då lägre.

För att så ska bli fallet bör nivån på försäkringen inte vara avsevärt högre än de flesta självmant skulle ha valt. Inte heller bör försäkringarna åläggas andra uppgifter än sina respektive huvuduppgifter – att täcka inkomst­bortfallet och utjämna riskkostnaderna för sjukdom, arbetslöshet och hög ålder. Dessa uppgifter är stora och viktiga nog.

Om målsättningen att socialförsäkringarna i så liten utsträckning som möjligt ska höja det faktiska skattetrycket måste det vara raka rör mellan avgifter och förmåner. Det är då premien som ger förmånen och vetskapen om detta som håller nere skattetrycket. Förmåner som är oberoende av premier kan naturligtvis finnas, exempelvis det nya pensionssystemets garantinivå och pensionsrätten för barnår. Dessa får då finansieras med allmänna skattemedel.

I det nya pensionssystemet har dessa principer tillämpats i stor ut­sträckning. Ett undantag är att avgiften ovanför förmånstaket tyvärr enbart halverats och inte avskaffats. Det innebär att denna avgift inte är en (obligatorisk) försäkringspremie utan en ren skatt.

För att dessa premier inte ska uppfattas vara mer skatter än de är bör försäkringens innehåll och de raka rören vara så tydliga som möjligt. Egenavgifter är tydligare än arbetsgivaravgifter.

Om skatteinslaget ska hållas lågt krävs ju att premierna inte får användas till annat än sitt ändamål och att de är tillräckliga för ändamålet. Över tiden ska således vare sig överskott eller underskott uppstå.

Skapa tre självständiga trygghetsförsäkringar: De nuvarande social­försäkringarna och hanteringen av dem på senare år har, med undantag av den stora pensionsreformen, inte präglats av de principer vi ovan ställt upp. Vi har därför i flera år arbetat och pläderat för en stor socialförsäkrings­reform enligt dessa principer. Vår förhoppning är att en sådan reform ska kunna genomföras med lika stor uppslutning som pensionsreformen har.

Vi föreslår att dagens socialförsäkringar exklusive föräldraförsäkringen utformas som tre riktiga försäkringar

  • en allmän pensionsförsäkring (det nya pensionssystemet),

  • en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen och delar av arbets­skade­försäkringen) och

  • en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Några förändringar som därmed måste göras är: Förtidspensionerna och delar av arbetsskadeförsäkringen läggs ihop med sjukförsäkringen. Arbets­löshetsförsäkringen görs om till en socialförsäkring. På sikt höjs den försäkrade inkomsten i denna till samma nivå som i det nya pensions­systemet, 7,5 lönebasbelopp. Arbetsgivaravgifterna görs om till försäkrings­premier från de försäkrade genom löneväxling.

Försäkringarna görs fristående från statens budget. Raka rör mellan premier och förmåner införs. Även sjukförsäkringen och arbetslöshets­försäkringen används till att bygga upp fonder som ska bidra vid stora belastningar. Finansinspektionen kontrollerar att verksamheten är försäkringsmässig. Ändringar av avgifter eller förmåner beslutas även fortsättningsvis av riksdagen, men efter förslag från försäkringarnas styrelser. Incitament för försäkrade att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc byggs in i försäkringarna.

Vi har föreslagit att premierna till arbetslöshetsförsäkringen höjs från dagens mycket låga nivåer till att motsvara ca ¼ av kostnaden för försäkringen. Statsbudgeten avlastas därmed en betydande utgift varvid inkomstskatten kan sänkas med motsvarande belopp.

Om dessa reformer genomförs blir statens kvarvarande utgifter för försäkringarna de fördelningspolitiska inslagen samt ¾ av arbetslös­hetsförsäkringens kostnader. Detta innebär en betydande minskning av det faktiska skattetrycket och av de s k skattekilarna. Detta leder till starkare drivkrafter till arbete och allra mest till ”vitt” arbete. Resultatet blir därmed ökat välstånd och förutsättningar för bättre välfärd i vårt land.

4.6 Stärk den inre marknaden

Arbetslösheten är, trots den goda konjunkturen, ett stort mänskligt, socialt och ekonomiskt problem i Europa idag. Det är därför positivt att sysselsättningsfrågan har satts högt på EU:s dagordning. Det ökar Europas möjlighet att ta sig ur den onda cirkel som långtids- och massarbetslösheten innebär.

För att klara arbetslösheten måste Europas marknad kunna stå emot den ökade konkurrens som globaliseringen och ett ökat Internetanvändande medför. Fortfarande utgör höga skatter och krångliga regler på arbetsmarknaden hinder för företagande i och investeringar till Europa. Dessa hinder mot en väl fungerande inre marknad måste elimineras om Europa skall kunna behålla sin konkurrenskraft och bekämpa arbetslösheten.

EU:s ministerråd har flera gånger uppmanat Sverige att sänka skatterna för hushåll och företag. EU-kommissionens rekommendationer för medlems­staternas politik mot arbetslösheten har alltsedan 1997 gått ut på sänkt moms på tjänstejobb, sänkt arbetsgivaravgift, enklare regler för småföretagen och reformerade strukturer på arbetsmarknaden.

Folkpartiet anser att det är en klok strategi att stimulera till fler arbeten i den privata tjänstesektorn genom lägre beskattning. Den svenska regeringen, som i ministerrådet varit med om att godkänna rekommendationerna, har hittills inte visat någon vilja att omsätta dem i praktisk handling. Regeringen har ställt Sverige utanför den försöksverksamhet inom EU med lägre moms inom vissa tjänsteområden som blivit möjlig. Trots att vissa ledande socialdemokrater under senare tid uttryckt att de anser det klart att lägre skatt på arbete ger högre sysselsättning framhärdar regeringen i sitt motstånd.

Folkpartiet har sedan länge förordat en politik som syftar till att skatten på arbete sänks och den europeiska arbetsmarknaden avregleras. Om så inte sker finns det en risk att arbetslösheten i nästa lågkonjunktur stiger ytterligare.

4.7 Därför EMU

Det under senare tid internationellt och nationellt mest uppmärksammade beslutet rörande svensk ekonomisk politik är regeringspartiets principiella ja till EMU. Detta beslut fattade den socialdemokratiska partikongressen så sent som i mars 2000. Icke desto mindre är beslutet helt utelämnat i den mindre än en månad senare publicerade finansplanen. Sveriges regering har ännu icke gjort någon avsiktsförklaring var den står i frågan om Sverige och EMU. Att regeringen inte vill stå för regeringspartiets kongressbeslut om EMU – och än mindre tycks vilja argumentera för det – i sitt viktigaste policydokument avlämnat till riksdagen är allvarligt och väcker frågor om regeringens egentliga avsikter.

En möjlighet är att regeringen inte vill binda sig och Sverige, utan bara det egna partiet, vid en EMU-positiv gest inför övriga EU-länder och det svenska ordförandeskapet första halvåret 2001. På grund av den välkända splittringen i regeringen och regeringspartiet kanske regeringen med finansplanens tystnad avser att lägga hela frågan om Sverige och EMU på is för överskådlig tid. EMU:s ekonomiska och utrikespolitiska betydelse för Sverige underordnas den socialdemokratiska partitaktiken och makt­ambitionerna. Misstanken om detta närs av att regeringen samarbetar med partier som säger bestämt nej till EMU.

Om inte riksdagen redan före riksdagsvalet 2002 bestämt datum för en folkomröstning om EMU, och om 1998 års valresultat mot förmodan skulle upprepas 2002, kommer Sverige sannolikt inte med i EMU ens under nästa mandatperiod. Därför är det utomordentligt viktigt att riksdagen snarast fattar beslut om en folkomröstning om EMU. Inrikespolitiskt gäller det nu tydligen att söka ”låsa fast” regeringen vid regeringspartiets kongressbeslut.

En andra förklaring till att EMU-frågan är utelämnad är att regeringen anser att EMU:s konsekvenser är försumbara för Sverige, och att EMU därför inte förtjänar uppmärksamhet i en finansplan. Sveriges är nog den enda av Europas alla finansplaner som utelämnar EMU.

Folkpartiet menar tvärtom att det är viktigt både för tillväxt-, stabilitets- och fördelningspolitiken att Sverige snarast blir fullvärdig EMU-medlem. Några argument som blivit viktigare under senare tid är följande: Sverige marginaliseras politiskt genom att inte bara stå utanför EMU utan genom att landet också står utan en officiellt deklarerad regeringsstrategi för inträde i EMU. Sverige får ett mindre inflytande de facto om än inte alltid de jure. Detta har hävdats av många bedömare, bl a förre finansministern Åsbrink, som bör veta vad han talar om.

Priserna kommer att pressas i Sverige genom att de flesta marknader med euron och e-handel integreras över gränserna. Det leder till att konsumenter och inköpare kan tillgodogöra sig minskade transaktionskostnader, minskad växelkursrisk och en intensivare konkurrens från utländska företag om de svenska konsumenternas och inköpschefernas gunst. Prisjämförelser blir utomordentligt enkla att göra från 1 januari 2002 när de gemensamma sedlarna och mynten införs i Euroland. Med euron blir det också lättare för företag som är lokaliserade på svensk botten att expandera i Euroland och att stärka sin konkurrenskraft i övriga EU, bl a genom att enkelt kunna använda sig av billigare leverantörer av insatsvaror. Många företag kommer att tvingas se över sin marknadsstrategi. Företag som funderar på att flytta från Sverige får med svenskt EMU-medlemskap ett argument mindre.

En kostnad med att stå utanför EMU som också kommit alltmera i fokus under senare år är växelkursens instabilitet. Hans Genberg undersökte denna fråga och konstaterar bl a att om man jämför växelkursvolatiliteten före EMU-starten 1999 hos de elva ERM-länderna som sedan blev EMU-11, med motsvarande volatilitet hos andra länders valutor visar det sig finnas ”en mycket lägre volatilitet i EMU-länderna jämfört med länder med flytande växelkurs som Sverige, Schweiz och USA”. Specifikt om den finska marken skriver Genberg att ”under perioden som föregick Finlands inträde i ERM var [den finska] markens volatilitet mycket lik den som rådde i länder med flytande kurs, som schweizerfrancen och svenska kronan. När Finland gick med i ERM föll dock markens volatilitet till mindre än en tredjedel av den tidigare nivån.”1 (Genberg, H (2000), ”Managing Sweden’s Transition to EMU”, SNS Occational Paper, nr 83, Stockholm, ss. 16–17, vår översättning.) Med tanke på att globala finansiella kriser nu blivit ett återkommande fenomen (Asienkrisen, Brasilienkrisen, Mexicokrisen, Rysslandskrisen, New Yorkbörsens instabilitet, osv) är en stabil växelkurs av stort och växande värde för såväl hushåll som företag. Att gå med i EMU reducerar denna svårbedömda risk väsentligt och på ett långsiktigt trovärdigt sätt.

Många förefaller tycka att Sverige bör välja linjen att vänta-och-se i EMU-frågan. Men detta resonemang är svagt underbyggt. För det första finns det uppenbara kostnader förenade med att vänta, och som man inte får bortse ifrån, dvs att de fördelar som redan nämnts vid en vänta-och-se-strategi inte kommer svenska företag och hushåll till del. Om det skall vara någon poäng med att vänta förutsätter det att Sverige kan lära något viktigt om konsekvenserna av medlemskap om Sverige står utanför EMU. Men även om Sverige skulle vänta skulle ingen utredning i världen sedan med någon större grad av precision kunna kvantifiera hur stora kostnader och intäkter som detta medfört eftersom andra förändringar pågår samtidigt i världsekonomin och Europa. Däremot cementerar en vänta-och-se-linje en osäkerhet inte bara om Sveriges långsiktiga penningpolitiska regim utan också om Sveriges långsiktiga ambitioner beträffande den ekonomiska och politiska integrationen med övriga Europa. Båda dessa osäkerheter leder till bl a till att investeringsbeslut fördröjs och att investeringar förläggs på annat håll. Sverige skulle också fortsätta att ha ett svagare inflytande i ECB och andra viktiga EU-institutioner, och kanske också vid en förhandling om en eventuell reform av EU:s konkurrensregler.

Socialdemokraterna har angivit två nödvändiga men inte tillräckliga ”villkor” för deras stöd till en framtida svensk EMU-anslutning; dels att det skall finnas belägg för att det råder en fungerande lönebildning, dels att Sveriges konjunktur skall vara i samklang med Eurolands. Båda villkoren är så nebulöst formulerade att de med litet politisk vilja nästan alltid går att förklara såsom varande uppfyllda. I den första frågan om lönebildningen kan man dock också notera ett konkret bidrag till ökad klarhet, nämligen att ledamöterna i Industrins ekonomiska råd, som är utsedda av arbetsgivar- och arbetstagarparterna inom industrin, nyligen konstaterat att det första villkoret enligt deras bedömning redan är uppfyllt beträffande den i sammanhanget viktigaste sektorn i ekonomin: ”Vår slutsats är att arbetsmarknadsparterna inom industrin genom sin senaste uppgörelse har gjort det trovärdigt att de är kapabla att klara lönebildningens alla dimensioner när Sverige blir medlem av EMU.”2Carling, A m fl (2000), ”EMU-medlemskapets betydelse för svensk lönebildning”, Ekonomisk Debatt, nr 2, s 141.

Beträffande konjunkturen konvergerar för närvarande Sveriges och Eurolands konjunkturer. Prognoserna pekar på hög men avtagande tillväxttakt för Sverige och för Euroland en lägre men ökande tillväxttakt.

4.7.1 Folkpartiets fem steg för Sverige till EMU

  1. Regeringen avger en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess EMU-politik och tidtabell redovisas. Regeringspartiets kongressbeslut duger inte.

  2. En nationell övergångsplan görs upp snarast och genomförs så snart som möjligt.

  3. En folkomröstning om EMU genomförs. Siktet bör vara inställt på att genomföra den under november i år.

  4. Snarast efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp om svenskt inträde i ERM2. Finanspolitiken bör under tiden drivas så att den svenska kronan inför ERM-inträdet bör ha legat i närheten av sin långsiktiga jämviktsväxelkurs, vilket bl a innebär krav på ett överskott som är större än 2 % av BNP de närmaste åren.

5. Sverige bör kunna gå med i EMU:s tredje fas 15–24 månader efter ett ja i folkomröstningen.

5 Kommunerna

Kommunerna – i begreppet inräknar vi i detta avsnitt såväl primärkommuner som landsting – ansvarar i vårt land för några av de absolut viktigaste välfärdstjänsterna: barn- och ungdomsskolan, äldrevården, barnomsorgen, sjukvården, kollektivtrafiken och hållning av det lokala vägnätet. Från våra politiska utgångspunkter är det en fråga av största vikt hur kommunsektorn utvecklas och hur väl den klarar sina uppgifter. En effektiv upphandling, koncentration till kärnverksamheterna och mångfald inom den kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får valuta för sina skattepengar.

Efter en relativt kraftig nedgång under 1990-talet har inkomsterna till kommunerna de senaste åren ökat kraftigt, dels på grund av ökade statsbidrag, dels – framför allt – på grund av ökade egna skatteintäkter. En följd av detta är att bedömningarna nu pekar på att de flesta kommuner och landsting kommer att klara det lagfästa kravet på balans i sina budgetar. Den nödvändiga anpassningen av utgifter efter inkomster har med andra ord genomförts under de senaste åren.

Förändring i miljarder kronor

1997–2001

1998–2001

Inkomster

+ 113 (+90)

+ 78

därav skatter

+ 70

+ 63

Statsbidrag

+ 33 (+ 10)

+ 8

Övriga inkomster

+ 10

+ 7

Anm.: Siffror inom parentes anger utveckling korrigerad för vissa över­föringar.

Källa: Konjunkturinstitutet

Det är således en kraftig inkomstförstärkning för kommmunsektorn som nu sker. Från 1997 till 2001 beräknas alltså de samlade inkomsterna ha stigit med ca 100 miljarder kronor. Huvuddelen av detta, 70 miljarder kronor, är ökade skatteintäkter. Enligt KI ökar antalet sysselsatta i kommunsektorn med närmare 5 %, eller ca 49 000 personer, under perioden.

För den som tror på ett enkelt samband mellan resurser och resultat måste situationen i Sveriges kommuner vara en gåta. Det visar sig nämligen att på område efter område brottas verksamheterna fortfarande med mycket stora kvalitetsproblem. Det gäller skolan, där resultaten på flera sätt försämras. Det gäller vården, där köerna nu är ännu längre än tidigare. Det gäller flera andra områden. Hur är det möjligt efter så kraftiga resurstillskott?

Svaret är att många offentliga verksamheter i den kommunala sektorn dras med mycket stora strukturproblem. Skolan har oklara mål och en löne- och statusmässigt nedpressad lärarkår. Vården drivs till stor del i monopolform, präglad av ett långt drivet revirtänkande.

Vi har stött de ”extra” pengarna till kommunerna. Folkpartiet säger i nuläget ja även till de i Vårpropositionen angivna utökningarna av det generella statsbidraget, men avser återkomma med ett definitivt ställnings­tagande för kommande år då vi ser den fortsatta utvecklingen av kommunernas skatteinkomster. Men vi har hela tiden slagit fast att för att de ska ge full effekt behövs en rad strukturreformer. De har i stor utsträckning uteblivit och resultatet är att både vården och skolan på många håll i vårt land har en oacceptabel situation.

När man bedömer vilken effekt de ökade statsbidragen har haft i de verksamheter de har motiverats med – vården och skolan – måste man också vara på det klara med att främst socialdemokratiska kommunalpolitiker inte i praktiken prioriterar dessa områden. Kärleken till kommunala bolag, särskilt bostadsbolag och förlustbolag, är större. Så i praktiken har en stor del av extrapengarna gått åt till att täcka förluster i kommunal bolagsverksamhet.

Vi redovisade detta redan inför valet 1998. Det ansvariga statsrådet förnekade våra fakta. Men regeringens egen utvärdering gav i stort sett samma bild. En kartläggning i Aftonbladet helt nyligen (22 april 2000) gav för övrigt också samma huvudintryck. En stor del av de extra statsbidragen har försvunnit i ett ”svart hål” av underskott och förlusttäckning.

Vi förespråkar följande ”strukturreformer”:

  • Prioritera kärnverksamheterna.

  • Sälj kommunala bolag.

  • All verksamhet som inte är myndighetsutövning bör i princip vara konkurrensutsatt.

  • Statliga hinder för privata alternativ bör undanröjas – riksdagen bör avvisa den nu aktuella lagstiftningen mot privat ägande av sjukhus.

  • Samverkan sjukvÃ¥rd–försäkringskassa (Finsamsystemet) bör tillÃ¥tas.

  • Medborgarna bör ges större makt och valfrihet genom system som vÃ¥rd­garanti, skolpeng och äldrepeng – sÃ¥dana system ökar ocksÃ¥ effektiviteten.

  • Skolan bör ges delvis nya statliga direktiv: nya mÃ¥l för gymnasieskolan, mer utvärderingar, fler betygssteg etc. Lärarlönerna bör höjas.

5.1 Det kommunala utjämningssystemet

I bred enighet har vi i riksdagen slagit fast att utjämningssystemet ska medverka till att kommuner och landsting ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att ”kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet”. Nuvarande system har blivit för omfattande och komplicerat samt kompenserar inte bara för strukturellt opåverkbara skillnader vad avser kärnverksamheter. Den långtgående inkomstutjämningen leder till negativa incitament för kommunerna.

Mot bakgrund av den förödande metodkritik som framförts är det dags att reformera den kommunala utjämningen. Vi vill ha ett nytt system, där utjämningen grundas på strukturella faktorer för både kostnader och inkomster, vilket kan medföra att kommuner med högre skattekraft men också höga strukturella kostnader i högre utsträckning kan klara dessa själva. Inriktning på utjämning kan då bli betydligt färre och mer renodlade och strukturella faktorer. I avvaktan på detta bör inkomstutjämningen sättas till 80% av medelskattekraften. Detta bör ges regeringen till känna.

5.2 Specialdestineringen

Vi är mycket kritiska till att regeringen mer och mer övergår till projekt- och förhandlingsmetoden i sina relationer till kommunerna. Det är en politik som mer är till för att få tidningsrubriker än resultat. Vi tror att det sällan är handslaget mellan ett kommunalråd och ett statsråd som mobiliserar lokal utveckling.

Vi förespråkade i det speciella läge som rådde 1997 – med mycket stora behov inom vården och skolan och katastrofala förlustsiffror i de kommunala bostadsbolagen – att de extrapengar som då tillfördes kommunerna skulle specialdestineras under en övergångsperiod. Regeringen gjorde på ett häpnadsväckande sätt tvärtom. Av de miljarder som inför folket motiverats med behoven inom vården och skolan avsattes medel till en bostadsakut som – specialdestinerat – bara fick användas för att täcka förluster i kommunala bostadsbolag.

Men oaktat vårt ställningstagande till extramiljardena i slutet av 1990-talet är det vår principiella hållning att den kommunala självstyrelsen snarast behöver bli starkare än i dag. Vi måste komma bort från ett system där kommunerna ska stå och buga och bocka för olika statsråd för att få del av statens bidrag till som dem uppför sig som det passar. Vi använder starka ord men efter år med kommunakut, storstadssatsning, kretsloppsmiljard och maxtaxeförslaget som kulmen finns anledning att känna djup upprördhet över hur långt socialdemokratin har avlägsnat sig från respekten för det kommunala självstyret.

Även Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket har uttalat sig kritiskt mot alla dessa projektmiljarder. Folkpartiet anser att det som i Kommun-Sverige kallas ”pås-principen” och ”finansieringsprincipen” ska gälla. Statsbidrag som går till kommunerna ska utgå efter likvärdiga förutsättningar och generella regler. Vi yrkar avslag på flera av de specialprojekt – ”jippo-miljarder” – som regeringen vill ägna sig åt. Vår kritik av exempelvis Östersjömiljarden och Kretsloppsmiljarden har också fått starkt stöd av oberoende utvärderingar.

6 Dags att bygga bort flaskhalsarna

Det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan söka skapa gynnsamma förutsättningar för boende, jobb och företagande i alla delar av vårt land och att å den andra bejaka och underlätta för tillväxt i storstäderna. Många människor söker sig nu som förut till storstaden helt enkelt för att de föredrar att bo och verka i storstadsmiljön. För många internationellt verksamma företag är alternativet till Stockholm kanske London, Frankfurt eller Amsterdam. Inte en annan ort i Sverige. Vad Sverige behöver är därför att storstäderna kan erbjuda en internationellt konkurrenskraftig företagsmiljö.

I Stockholm sker just nu en tillväxt kring fyra mycket expansiva branscher: 1) IT/telekom, 2) medier, reklam och video, 3) finansiell hantering och 4) biomedicin. Professor Åke E Andersson menar (DN 30/3-00) att Stockholm har goda förutsättningar att bli ett ”gateway” i Europa för någon eller några av dessa branscher, men varnar för att bostadsproblemen i Stockholms­området riskerar att hindra denna tillväxt. Det finns många indikatorer som stärker hans tes, som att fler och fler företag indikerar att bristen på bostäder är ett hinder för nyrekrytering.

Bostadsmarknaden håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste sju åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit i snitt fyrdubbelt större än antalet påbörjade bostäder. I storstads­regionerna, särskilt Storstockholm, blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling i hela landet. Ska Stockholmsregionen stärka sin internationella roll krävs det att bostadsbyggandet kommer igång.

Bostadssektorn är, vissa avregleringar till trots, fortfarande i alltför hög utsträckning en planekonomisk fristad i den svenska marknadsekonomin. Vi behöver få fart på bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel.

Vi vill peka på några grundläggande frågor som måste få en lösning.

6.1 Reformer på bostadsområdet

Bostadsmarknaden håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste sju åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna, särskilt Storstockholm, blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet. Ska Stockholms­regionen stärka sin internationella roll krävs att bostadsbyggandet kommer igång, särskilt byggandet av hyresrätter som nu nästan helt avstannat. Hyresrätten är en boendeform som på grund av sin flexibilitet är särskilt viktig i en storstad som många människor passerar igenom för lång eller kort tid.

Den socialdemokratiska regeringen tror att den havererade bostads­marknaden, som redan idag lider av brist på marknadstänkande, kan förbättras med ”more of the same”, ännu mer regleringar. ”Bostadsminister” Lövdéns senaste utspel, att nya lagar ska kunna få fram bostäder där det helt enkelt inte finns sund ekonomi för aktörerna, kommer aldrig att fungera.

Bostadssektorn är fortfarande i alltför hög utsträckning en planekonomisk fristad i den svenska marknadsekonomin. Vi behöver få fart på bostads­byggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel. Vi vill därför peka på några grundläggande frågor som måste få en lösning.

6.1.1 Kommunernas ansvar

Det finns en rad bra, attraktiva markområden i och kring Stockholm som borde bebyggas. Problemet är att med de regler som nu gäller är det inga som vill bygga.

Genom att förändra det kommunala utjämningssystemet, så att varje kommun får ett positivt ekonomisk incitament för att det byggs bostäder kan man också kräva att samtliga kommuner i storstadsregionerna verkligen tar detta ansvar. I många fall förlorar kommunkassan på att det flyttar in människor med jobb och inkomster. Det är orimligt. Folkpartiet föreslår att inkomstutjämningen sätts till 80 %. På så sätt elimineras normalt de så kallade pomperipossaeffekterna, och kommunen kommer att få behålla åtminstone en liten del av sina ökade skatteinkomster. Även kostnads­utjämningen måste förändras så att det verkligen är de strukturellt betingade faktorerna som kompenseras.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kommuner faktiskt måste ta sitt ansvar och planera för nyproduktion och för bostäder med olika upplåtelseformer. Det är uppenbart att det i vissa kommuner förekommer att moderata kommunledningar inte vill bygga hyresbostäder eller social­demokratiska dito inte vill planera för villaboende.

Det behövs olika upplåtelseformer i alla kommuner för att människorna själva, inte politikerna, ska vara de som avgör inte bara var, utan hur, man bor.

Vi menar att det måste bli ett slut på det politiska sandlådegräl som pågår mellan moderata regionala företrädare och socialdemokratiska rikspolitiker. Socialdemokraterna måste acceptera regionala valresultat och inte överpröva den politik väljarna röstat fram, men på samma sätt måste moderata lokalpolitiker lägga partitaktiken åt sidan och släppa fram bostadsbyggandet.

Kommunerna måste då ta fram mark och anvisa den även till byggande av hyresbostäder, men detta behöver givetvis inte ske via kommunala bostads­bolag.

6.1.2 De kommunala bostadsbolagen

Folkpartiet har länge pekat på de stora problem som är förknippade med att kommuner driver affärsverksamhet. Den verklighet vi ser i dagens Sverige har givit oss rätt. Många kommuner har ekonomiska bekymmer, bland annat genom att de givit sig in i vidlyftiga affärer i stället för att koncentrera sig på sina huvuduppgifter, som skola, vård och omsorg. En uppenbar brist med kommunala bolag är avsaknaden av demokratisk insyn. Andra invändningar är att de snedvrider konkurrensen genom att spela med på den marknad som dess ägare bestämt spelreglerna för samt att de hotar att dränera kommunen på skattemedel och därmed skapa ekonomiska problem.

Folkpartiet menar att delar av de kommunala bostadsbolagen ska kunna säljas för att minska den kommunala dominansen på hyresmarknaden. Dessutom är det angeläget att föra en diskussion om den framtida strukturen på kommunernas bostadsbolag. Det finns ett flertal alternativa vägar att gå.

Försäljning till hyresgästerna genom bildandet av bostadsrättsföreningar är en väg som Folkpartiet ställer sig positivt till. Försäljning av enskilda fastigheter eller större bestånd till annan fastighetsägare är ett annat. Länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i olika omfattning överfört det tidigare kommunala bostadsbeståndet i nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig reglering, liksom försäljning av lägenheter till enskilda hyresgäster. Dessa länder uppvisar ett spektrum av lösningar för ett fortsatt samhällsansvar, en social bostadspolitik, även sedan kommunerna släppt det ägande och förvaltande ansvaret för bostadsbeståndet. Utländska exempel bör inte vara mer än inspirationskällor. Det viktigaste är att en förutsättningslös diskussion förs om nya ägande- och förvaltningsformer och om hur en modern social bostadspolitik kan utformas.

Det väsentliga är att kommunerna tillåts fatta besluten själva, och hitta de lösningar som passar dem bäst – utan de statliga pekpinnar och sanktions­system som bakbinder de kommuner som valt andra vägar än den regeringen pekat ut.

6.1.3 Förenkla regelverken

Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Det är mycket viktigt både för att få ned byggkostnader och för att kunna ligga med god planberedskap. Genom att sätta funktionskrav i stället för produktionsregler kan kunnande och idéer hos byggarna utnyttjas och konkurrensen på bygg­materialsidan öka och därmed kostnader minska och kvalitet öka.

6.1.4 Hyresregleringen/bruksvärdessystemet

Vid en översyn av bostadspolitiken med syfte att öka rörligheten på marknaden och få igång byggandet av hyresrätter är det oundvikligt att diskutera hyressättningssystemet, det samspel mellan bruksvärdessystemet, hyresförhandlingssystemet och allmännyttans roll som bestämmer hyrorna.

Bruksvärdessystemet syftar ursprungligen till att skapa ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock skett under de dryga trettio år systemet har varit i bruk till att även ha som syfte att dämpa hyresutvecklingen. Det är dessutom värt att påpeka att departements­chefen kommenterade den ursprungliga propositionen med att ”(lagens regler ...) bör vara så avpassade att uppkomsten av en till marknadsförhållandena anpassad hyresbildning inte försvåras”.

Av situationen på Stockholms bostadsmarknad kan vi dra slutsatsen att systemet förvisso lyckats uppfylla målen vad gäller besittningsskyddet och hyresdämpningen, men knappast lyckats med ”marknadsanpassningen”. Efterfrågan på hyreslägenheter i Stockholms län är mångdubbelt större än utbudet, och särskilt alarmerande är obalansen i innerstaden och närför­orterna. Resultatet ser vi i form av en stor andra- och tredjehandsmarknad, svarta lägenhetsaffärer och ökade ombildningar till bostadsrätt. En normal hyresmarknad i balans existerar inte, och det finns goda skäl att påstå att systemets hyresdämpande effekt i attraktiva lägen är en av orsakerna till detta.

Utredningen om allmännyttan och bruksvärdet lämnade nyligen sitt betänkande Bruksvärde, förhandling och hyra – en utvärdering (SOU 2000:33) till regeringen. Utredaren har tittat på hyressättningssystemets effekter på hyresmarknaden, med ett fokus på hur hyresnivåerna stämmer med konsumenternas värderingar av bostaden – det vill säga om bruksvärdessystemet lett till en marknadsanpassad hyresbildning.

Resultatet av den studie som gjorts visar att sambandet mellan hyres­gästernas värderingar och den faktiska hyran i det allmännyttiga beståndet överensstämmer relativt väl. Utredaren drar slutsatsen att dagens system för att fastställa hyrorna för olika bostäder, om man tolkar lägesfaktorn som en samlad bedömning av olika bostadsområdens kvaliteter, leder till ett ”överraskande gott resultat”. Samtidigt låter utredaren antyda att det i Stockholmsområdet ändå finns visst utrymme för att uppvärdera det geografiska läget vid hyressättningen.

Något som bestyrker det senare är att priserna på bostadsrätter – som ju säljs på en fri marknad – varierar mycket mer än hyrorna. Bruks­värdessystemet tillåter helt enkelt inte de bostadssökandes preferenser att slå igenom. Bengt Turner vid Institutet för bostadsforskning konstaterar också i en bilaga till utredningen att ”[i Stockholm och Göteborg] är hyrorna i centralt belägna lägenheter alltför låga – sett i relation till bostads­rättssektorn”.

Folkpartiet anser att en rad åtgärder är nödvändiga för att få fart på nyproduktionen av hyresrätter samt öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden. Vi avvisar såväl nya hyresregleringar som en helt fri hyressättning. Den senare skulle leda till alltför kraftiga höjningar av hyror i attraktiva lägen – upp till 50% i Stockholms innerstad enligt vissa bedömare – och en ökad ekonomisk segregation. Vi ser inga skäl att rucka på de grunder i hyressättningssystemet som består av fria förhandlingar mellan hyresgäster och fastighetsägare kombinerade med en bruksvärdesprövning med jämförbara lägenheter. Hyresgästens besittningsskydd är fortsatt viktigt att hävda. Däremot kan och måste dagens system utvecklas så att det bättre lever upp till 1968 års intentioner om ”en till marknadsförhållandena anpassad hyresbildning”.

6.1.5 Lägesfaktorn måste väga tyngre

Folkpartiet menar att det är nödvändigt att tillåta en mer differentierad hyressättning som bättre avspeglar utbud och efterfrågan på hyresmarknaden. Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en tyngre vikt vid hyresförhandlingarna. Förutom ett uppenbart rättviseskäl skapar en flexiblare hyressättning en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål. Detta är dock något som inte berör bruksvärdessystemet utan är ett föremål för parterna på hyresmarknaden att beakta.

6.1.6 Allmännyttan som förstahandsnorm

Vidare finns skäl att se över om allmännyttan även fortsättningsvis ska vara förstahandsnorm för jämförelseprövning enligt bruksvärdesprincipen. Sedan 1974 gäller att hyresnämnden vid prövning av en hyras skälighet i första hand ska utgå från de allmännyttiga bostädernas hyror. Denna regel har sitt ursprung i de bestämmelser som 1969 infördes i bristorter, men utvidgades till att gälla på hela bostadsmarknaden.

Därigenom skapades en ”brygga”, för att citera regeringens utredare, mellan bruksvärdessystemet och hyresförhandlingssystemet som faktiskt rymmer en inneboende motsättning. Å ena sidan ska man vid fastställande av såväl prövningslägenhetens som jämförelselägenheternas bruksvärden helt bortse från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader. Samtidigt ska allmännyttans självkostnadsbestämda hyror tjäna som norm.

Särskilt påtaglig blir denna motsättning i hyrestvister som det upp­märksammade Oxtorgsmålet som sätter såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets. Det står klart att osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden lägger en hämsko över den privata nyproduktionen av hyresrätter, och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter.

En översyn av och förnyelse av hyressättningssystemet borde därför innefatta en diskussion om allmännyttans roll i detta. Ett upphävande av allmännyttan som förstahandsnorm – antingen på marknaden som helhet eller enbart för nyproduktionen, som regeringens utredare ”öppnar” för – skulle innebära ytterligare ett välkommet steg på vägen mot en konkurrens på lika villkor. Det skulle även kunna leda till en hyressättning som bättre speglar de boendes preferenser, och leda till att det faktiskt lönar sig att bygga och förvalta hyresbostäder, även i förhållande till andra tänkbara alternativ.

6.1.7 Fastighetsskatten

En viktig faktor bakom de höga bygg- och bostadskostnaderna är förstås de höga skatterna. Folkpartiet vill att fastighetsskatten ska avskaffas. För bostadsrätt och egnahem införs i stället en schablonintäktsbeskattning mot vilken låneräntan är avdragsgill och för hyresfastigheter sker i stället konventionell beskattning. På detta sätt sjunker beskattningen kraftigt och därmed boendekostnaderna. I riktlinjerna för skattepolitiken avvisar vi därför de bortåt 8 miljarder i fastighetsskatt som regeringens kalkyler bygger på och föreslår i stället en sänkning med 2 miljarder till 2003.

6.2 Lös trafikkaoset

En annan avgörande förutsättning för en uthållig och balanserad tillväxt av jobb och företagande är att trafikfrågorna kan få en lösning i främst Stockholmsregionen. Staten, i skepnad av den socialdemokratiska regeringen, spräckte den överenskommelse som tidigare fanns. Det fanns många stelbenta inslag i den tidigare och den har endast till dels genomförts.

Vad som behövs är en ny storstadsöverenskommelse, där lokala, regionala och statliga aktörer lägger politisk prestige åt sidan och samverkar för Sveriges bästa. En sådan behöver också en hållbar finansiering.

Folkpartiet föreslår en satsning på 4 miljarder kronor som tillsammans med ordinarie anslag till Vägverket och så kallad PPP-finansiering (public- private partnership) kan få fart på infrastrukturinvesteringarna i Stockholm och Göteborg.

I första hand måste bygget av Norra Länken i Stockholm komma igång. Det finns en bred politisk enighet i regionen om att den behövs. Att få den tunga trafiken från Frihamnen att gå ut ur staden under jord skulle lösa både miljö- och trafikproblem. Exakt samma problem med trafik till och från hamnen gäller i Göteborg.

Folkpartiet föreslår att staten tillsammans med partiföreträdare för regionen och det privata näringslivet träffar en uppgörelse om ett antal infrastrukturinvesteringar de närmaste åren. Förutom Norra Länken menar Folkpartiet att exempelvis ”tredje spåret” i Stockholm och en ny älvförbindelse i Göteborg är nödvändiga för att förbättra trafiksituationen i regionerna. Dessutom är en utbyggnad av Europaväg 6 önskvärd.

7 Viktiga framtidsfrågor

7.1 Ny och bättre regionalpolitik

Det är en liberal utgångspunkt att människor ska kunna bo där de själva vill och ha möjlighet att leva ett bra liv där. Om resurserna inom regionalpolitiken användes bättre skulle den utgångspunkten bli en realitet för fler. Det skulle ge en mer levande landsbygd och många expansiva småorter. Den nya, bättre regionalpolitik som skisseras i detta program överger de selektiva företagsstöden och satsar istället på generella åtgärder som bättre infrastruktur, bättre småföretagarklimat och särskilda åtgärder för att främja kunskaps- och tjänstesektorn.

7.1.1 Fler beslut närmare människorna

Mer lokalt beslutsfattande är en nyckelfaktor för att åstadkomma lokal mobilisering. Det gäller inte minst makten över regionalpolitiken. Den kommunala självstyrelsen bör ges ett starkare skydd i grundlagen. Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom nya direktvalda regionfullmäktige. De skall ersätta landstingen och dessutom överta betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga organs uppgifter. Beslut om t. ex. strandskydd och snöskoterleder bör fattas på den regionala nivån. Regionerna bör också ha makten över de medel som kommer från EU:s strukturfonder.

7.1.2 Grundläggande samhällsservice en rättighet

Rätten till grundläggande samhällsservice till rimliga kostnader oavsett bostadsort är en del av den generella välfärdspolitiken och bör slås fast i lag. En effektiv kommunal skatteutjämning ger jämte statliga insatser möjligheter att säkra dessa rättigheter. Inte minst läkarförsörjningen i glesbygd behöver förbättras genom nya grepp. Ett sådant som bör prövas är avskrivning av studieskulder för personer som förbinder sig att arbeta en tid i glesbygden.

7.1.3 Tiotusentals nya företag räddar avfolkningsbygderna

Det är en våg av nyföretagande och expansion av befintliga företag som kan ge skogslänen och andra avfolkningsbygder det lyft de behöver. Det kräver ett bättre företagsklimat med mindre krångel, lägre arbetsgivaravgifter, större möjligheter att få fram riskkapital genom avskaffad dubbelbeskattning och mycket annat. F-skattsedel åt alla och förenklade regelverk underlättar även kombinationsföretagande. Möjligheterna att kvitta förluster mot vinster i olika förvärvskällor bör bli större än idag.

7.1.4 Nya ekonomiska prioriteringar

Den regionalpolitik vi förordar innebär en ny prioritering av statens ekonomiska satsningar. Vi vill dra ner på den selektiva politiken, som huvud­sakligen flyttar arbetsplatser från en ort till en annan med statliga bidrag. Istället vill vi satsa på högre väganslag, bättre villkor för turismen, sänkt arbetsgivaravgift i hela landet, fortsatt utveckling av de så kallade regionala högskolorna, statliga garantier för att säkra goda IT-kommunikationer också i glesbygd, åtgärder för att säkra ett basutbud av service i hela landet etc. Utbyggnaden av bredband bör huvudsakligen skötas av det privata närings­livet.

7.1.5 Fritt fram för byskolor och glesbygdsdagis

Att kunna behålla skolan är, jämte butiken, ofta en nyckelfaktor när det gäller att hålla en bygd levande och med framtidstro. Föräldrar, som vill starta daghem och skolor i glesbygd, ska ges en starkare ställning gentemot kommunerna – de ska ha rätt till samma stöd per elev som andra daghem och skolor i kommunen, vilket inte gäller idag då kommunerna har rätt att säga nej till enskilda dagis och skolor som inte passar i den kommunala planeringen.

7.1.6 Bra statlig service över hela landet

Statliga verksamheter med breda medborgarkontakter ska finnas lätt tillgängliga över hela landet. Det gäller sådant som polis, skattemyndigheter, försäkringskassor och tingsrätter. Folkpartiet motsätter sig exempelvis nedläggning av fler små tingsrätter.

7.1.7 Privatiserade verksamheter kan också förmås ta regionala hänsyn

I verksamheter som säljs ut av staten eller kräver statlig koncession i någon form ska en skyldighet kunna ingå i sälj- eller koncessionsvillkoren att inom ramen för den ordinarie verksamheten och avgifterna finansiera service i hela Sverige.

7.1.8 Bättre vägar är nödvändiga för en levande landsbygd

Sverige behöver en rejäl satsning på bättre vägar. Tjälskadade, sönderkörda, krokiga, överbelastade, dåligt underhållna vägar hotar den regionala rättvisan. Inte minst anslagen för vägunderhåll måste höjas.

7.1.9 Erkänn bilen som en nödvändighet i glesbygden

Reseavdraget anpassas efter kostnadsutvecklingen. Transport till och från barntillsyn inräknas i sträckan för reseavdrag. Systemet för bensin­beskattning bör ändras så att höjningar av världsmarknadspriset inte automatiskt slår igenom i form av högre bensinskatt. Användning av alternativa drivmedel ska premieras.

7.1.10 Turismen bör främjas

Sverige borde kunna ha en lika stor turistsektor som Finland, Norge och Danmark. De möjligheter som finns inom EU:s regelverk att sänka momssatserna på olika delar av turismen bör utnyttjas.

7.1.11 Levande landsbygd kräver att jordbruk kan överleva

EU:s jordbrukspolitik bör avregleras och förändras så att produktionsstödet ersätts av ett mindre omfattande stöd som syftar till att bevara den biologiska mångfalden, kulturlandskapet med regionalpolitiska hänsyn. Ett effektivt och hållbart skogsbruk ska stödjas.

7.1.12 Kust- och Vänersjöfarten bör främjas

För vissa delar av landet är kust- och Vänersjöfarten av stor regionalpolitisk betydelse. Den kan främjas genom en annorlunda kommunal hamnpolitik och en annan avgiftssättning. Gotland bör ges likvärdiga förutsättningar med alla andra regioner.

7.2 Integrationspolitiken

Segregation och utanförskap gräver djupa diken mellan människor i vårt samhälle. Detta gäller i alltför hög grad människor med invandrarbakgrund. I våra utsatta ”betongförorter” är arbetslösheten hög, fattigdomen stor och de sociala problemen många. Denna utveckling måste – och kan – vändas. Förändringen kan bara komma från människor själva, genom att makten över vardagen erövras. Lokal utveckling kan aldrig kommenderas eller planeras uppifrån, aldrig så välmenande projekt initierade från Rosenbad och kommunalhus kommer inte att lyckas.

Grundbulten för integration är makten över vardagen genom jobb och egen försörjning. För att nå dit krävs i grunden en förändrad politik för jobb och företagande. Utbildning är avgörande. De som mest behöver skolan ska också ha den bästa utbildningen. Folkpartiet presenterar i denna motion ett alternativ till regeringens politik när det gäller företagandets villkor och arbetsmarknaden. Dessa förändringar är i grunden generella, men kan ha som störst betydelse för dem som står längst ifrån dagens arbetsmarknad. Den liberala utbildningspolitiken som sätter eleverna och deras kunskaper i centrum är bland det viktigaste för att skapa jämlika livsvillkor för barn och ungdomar oavsett social bakgrund.

7.3 Liberal familjepolitik

Barnfamiljerna är 1990-talets fördelningspolitiska förlorare. Många barn­familjer har för ont om tid och för ont om pengar. Alltför ofta har de fastnat i fattigdomsfällor.

Barnens fostran är i första hand föräldrarnas ansvar. Familjepolitiken ska utgå från barnens behov. Den ska utformas för att underlätta för föräldrarna att ta sitt ansvar för barnen. Den ska stödja ansträngningarna att skapa ett mer jämställt samhälle.

Barnfamiljerna är redan idag styrda. Alternativen i barnomsorgen är för få på många håll. ”2,5-årsregeln” styr tidpunkten för barnafödandet. Möjlig­heterna att gå ner i arbetstid under småbarnsåren är i praktiken otillräckliga. Marginaleffekterna är höga. Tillgången till hushållstjänster till överkomliga priser är liten.

Regeringen har enats med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om reformer inom familjepolitiken som innebär mer av statlig styrning och mindre själv­bestämmande och valfrihet för familjen. Vårt alternativ till maxtaxa tar sin utgångspunkt i familjens och barnens behov. Staten ska inte agera med pekpinnar utan ge ett stöd som underlättar föräldraskapet. Vi vill ge makten till föräldrarna. De har bäst möjlighet att avgöra hur tid och resurser ska fördelas.

Åtgärderna ska tillsammans ge ökad valfrihet för föräldrar att välja den barn­omsorgsform de vill. Familjen ska genom en barnomsorgspeng fritt kunna välja mellan att anlita kommunalt driven barnomsorg och barnomsorg i annan regi. Det familjepolitiska stödet ska möjliggöra för föräldrarna att under en tid kunna minska sin arbetstid.

Regeringens förslag till maxtaxa har en rad svagheter. För det första omfattar inte maxtaxan alla barn. Maxtaxan saknar den flexibilitet som många barnfamiljer efterfrågar. Många familjer söker möjligheter att förkorta sin arbetstid eller välja alternativa barnomsorgsformer. Dessa får ingen del av det ökade ekonomiska stödet. De resurser som det hade varit möjligt att frigöra för t.ex. kortare arbetsdag blir nu i ännu högre grad uppbundna.

Familjebildningar, arbetstider, tid för eget engagemang i barnomsorgen m.m. varierar. Förutsättningar är olika och familjerna har olika önskemål om lösningar för barnens omsorg. I en tid när det är svårt att kombinera familjebildning med ett aktivt yrkesliv behövs inte fler varianter av de gamla lösningarna utan nya möjligheter för familjen att själv välja barn­om­sorgslösningar.

Det finns också anledning att resa en rad frågetecken kring möjligheterna att bedriva t.ex. kooperativ barnomsorg. Många föräldrar väljer att engagera sig i barnens förskoleverksamhet och kompenseras idag genom en lägre avgift. Den kompensationen försvinner med maxtaxan, vilket leder till att kooperativ förskoleverksamhet får svårighet att hävda sig.

Budgetutrymmet som maxtaxeförslaget, tillsammans med den extra månaden i föräldraförsäkringen, ger bör istället användas för att öka valfriheten och flexibiliteten genom att det ökade stödet går direkt till föräldrarna.

Våra förslag syftar till att öka barnfamiljernas vardagsmakt och stärka deras ekonomi. Från och med nästa år vill vi därför öka det generella stödet till barnfamiljerna genom att sänka deras skatt – lika för alla barn. För dem som inte kan eller önskar få stödet i denna form utbetalas det som barnbidrag. Det selektiva stödet genom statliga bostadsbidrag föreslås minskas, dock med något lägre belopp per barn än ökningen av det generella stödet. Ersättningen för mamma/pappamånaden höjs för att stimulera fler fäder att vara med sitt barn.

Det socialdemokratiska förslaget om maxtaxa och ytterligare en pappa­månad fr o m 2002 beräknas av regeringen kosta närmare 5 miljarder kronor. I vårt förslag avsätts fr o m med samma år 4,9 miljarder kronor för att börja införa ett barnkonto som kan användas fritt under förskoleåren. Uttag från barnkontot skall vara obeskattade. Fullt utbyggt skall barnkontot omfatta
60 000 kronor per barn.

Detta tillsammans med en väl utbyggd barnomsorg, allmän förskola, kommunal barnomsorgspeng för reell valfrihet i barnomsorgen samt enhetliga taxor utgör en liberal familjepolitik för barnen, jämställdheten och valfriheten.

7.4 Liberal skola

För Folkpartiet är skolan samhällets viktigaste medel för att ge människor jämlika livschanser. Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en skola där kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i centrum, och där alla har goda möjligheter att utvecklas.

Kunskap och kreativitet har alltid haft en avgörande betydelse för den enskilda människans och samhällets utveckling. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen gör kunskap och kompetens än mer betydelsefullt. Det ligger ingen motsättning i att samtidigt främja teoretiska kunskaper, praktiska färdigheter och kreativa talanger. Tvärtom måste ett samhälle som vill ha mänsklig växt ge hela människan goda utvecklingsmöjligheter.

Utbildningsnivån i Sverige är lägre än i flera jämförbara länder. En skola i världsklass är nödvändig för att Sverige skall bli en ledande kunskapsnation. Kunskap betyder också makt över det egna livet. I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Detta kan vi aldrig acceptera. Insatserna för dem som har svårt med läsning, skrivning och räkning måste göras redan under de första skolåren. Staten måste slå fast att ingen får börja gymnasiet utan godkänt i svenska, engelska och matematik. De elever som behöver måste få mer hjälp och stöd samtidigt som de studiemotiverade eleverna ges mer stimulans.

Oacceptabelt många elever hoppar av gymnasiet i förtid eller lämnar det utan fullständiga betyg. De senaste siffrorna från Skolverket visar att endast i snitt 60 % av en årskull 20-åringar klarat av gymnasiets mål. Den allra största tragiken i detta sammanhang gäller de elever som vill använda sina sena tonår till att utbilda sig till ett yrke. Den gymnasieskola de möter har konstruerats på ett sätt som inte alls motsvarar elevernas förväntningar och behov. I några av de yrkesinriktade programmen i gymnasieskolan är andelen elever som efter tre år nått målet för skolformen förskräckande låg. I Stockholm har till exempel endast 9 % av eleverna på Fordonsprogrammet och 13 % på Bygg- och anläggningsprogrammet nått målen.

Gymnasieskolan har misslyckats med sin uppgift att vara till för alla och måste därför förnyas. Dagens gymnasium grundas på föreställningen att alla elever är lika och kan lära samma sak på lika lång tid. Vi utgår från att människor är olika och vill ha en mer individualiserad skola. En yrkesinriktad elev måste få möjlighet att gå igenom gymnasiet utan att behöva läsa lika teoretiska kurser som elever på väg mot högskolan. Sverige måste i stället få en lärlingsutbildning som kan vara ett kvalificerat alternativ för intresserade elever. Möjligheten att komplettera som vuxen måste finnas. Folkpartiet vill införa en särskild yrkesexamen och en studentexamen för behörighet för högskolan.

Lärarna är skolans viktigaste resurs men i dag en bristvara. Många platser står tomma på lärarutbildningarna, och många hoppar av i förtid. Snart saknas 21 000 utbildade lärare i skolorna. Vi menar att läraryrkets status måste höjas. Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och höjda löner vill Folkpartiet återskapa läraryrkets status.

Utvärdering är ett centralt inslag i en skola för kunskap och kvalitet. Med fler nationella prov och betyg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Betygen måste innehålla fler steg och likvärdigheten måste garanteras genom jämförelser med resultat på nationella prov.

Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar valfriheten. Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste åren utvecklats i friskolor. För föräldrar och elever innebär det en frihet utan att betala höga avgifter. Därför måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska resurser som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala politikers godtycke ska inte kunna stoppa en fristående skola.

Folkpartiet vill slutligen inrätta en statlig skolinspektion som är fristående från Skolverket och därmed inte underställd den politiska apparaten. Då får elever och föräldrar veta hur kvaliteten i just deras skola är i förhållande till andra.

7.5 Vården

7.5.1 Handikapp

Sedan regimskiftet 1994 har handikappolitiken framför allt handlat om förslag till besparingar. Det är nu hög tid att formulera en offensiv politik för funktionshindrade och avsätta tillräckliga resurser för att vända en utveckling som i många avseenden är negativ.

Folkpartiet vill avsätta 5 miljarder kronor i statliga stimulansbidrag de närmaste åren på olika tillgänglighetsåtgärder.

Rätten till personlig assistans har åtskilliga gånger blivit föremål för diverse inskränkningar som har underminerat reformen. Folkpartiet vill att handikappreformen återställs såsom den ursprungligen var utformad. Vi avsätter ca 300 miljoner kronor i höjt statsanslag för detta ändamål.

Det är också nödvändigt att förbättra de handikappades ekonomiska situation, inte minst för att underlätta situationen för familjer med handi­kappade barn samt att införa en hjälpmedelsgaranti så att de långa vänte­tiderna kan pressas ned till högst tre månader.

7.5.2 Husläkare för bättre vård och tryggare äldreomsorg

Nästan all vårdforskning stöder tesen att det är rätt att satsa mycket på vårdkedjans allra första länk. Där det sker får det positiva effekter på de övriga länkarna. Patienten hamnar med hjälp av sin husläkare på rätt vårdnivå.

Kravet på husläkare har mött oerhört mycket politiskt motstånd. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Många svenskar har fortfarande inte ”sin egen” läkare och primärvårdens tillgänglighet är inte alls så god som den borde vara. Ett inslag i ”återställarpolitiken” efter maktskiftet 1994 var ett korståg mot de privata husläkarna, vilka följaktligen minskade kraftigt i antal. Antalet husläkare har under de senaste fem åren enbart ökat i samma takt som befolkningsutvecklingen. Nu fylls också sjukhusens akutmottag­ningar av väntande, av vilka många egentligen hade kunnat hanteras av primärvården. Inte minst gäller det många äldre.

Folkpartiet förbinder sig därför att verka för en stor satsning på utbyggd primärvård. Vår ambition är att i de tre ”storregionerna” se till att det under mandatperioden tillkommer 500 nya husläkare. Denna satsning ligger i hög grad i de äldres intresse.

7.5.3 Vårdgaranti nu

De tidigare så långa köerna till operation och behandling försvann nästan helt åren 1991–94. Det berodde framför allt på den vårdgaranti som den dåvarande regeringen införde – en garanti som den socialdemokratiska regeringen sedan avskaffade. Alltsedan dess har köerna fortsatt att växa.

Folkpartiets löfte är att en vårdgaranti ska träda i kraft senast från och med kommande årsskifte i de tre regioner där vi sitter i majoritet. Där vård­garantin gäller ska ingen behöva vänta mer än tre månader på operation eller behandling.

Kortare vårdköer skulle framför allt hjälpa äldre människor eftersom det i huvudsak är äldre som köar för en höftleds-, grå starr-, framfalls- eller knä­ledsoperation.

Samtidigt med att köerna växt så har även kostnaderna för sjukskrivningen ökat. I fjol ökade kostnaderna med 24 %, och prognoserna pekar inte på någon direkt avmattning. Den stora minskningen av sjukskrivningen i början och mitten på 1990-talet vänds nu i sin motsats och mycket av minskningen håller på att försvinna.

Vårdköerna består ofta av människor som är sjukskrivna. Samtidigt vet vi att det finns stora brister i rehabiliteringen. Regeringens egen utredare, Gerhard Larsson, konstaterar detta i diskussionspromemorian ”Individen i Centrum” (DS 1999:08). Liknande slutsatser kommer Socialstyrelsen fram till i utredningen ”Samverkan för individen” (1999:4). Det är kanske mot den bakgrunden inte så konstigt att antalet sjukskrivningar blir fler och fler och att vi sannolikt inte får vara med om en minskning förrän vårdgarantin är återinförd och rehabiliteringen byggs ut bl.a. genom att ekonomisk sam­ordning mellan försäkringskassor åter tillåts och denna gång i hela landet.

Tanken bakom den finansiella samordningen mellan försäkringskassor och landsting, (Finsam) är enkel. Det är bättre att använda pengar till att människor får den rehabilitering, de operationer och de behandlingar de behöver än att de får sjukskrivningspengar. Vad som har hänt är att lyckosamma försök på området som startades i början på 1990-talet stängdes av från den 1 januari 1998 inför eventuellt ett beslut år 2003.

Socialstyrelsen har pekat på att det behövs några slags, som den kallar det, finansieringbroar mellan vård och sjukförsäkring. Försäkringskasseförbundet tycker att det är fel att man inte får samverka. Det socialdemokratiskt styrda Landstingsförbundet har skrivit till regeringen och bett att man ska få ökade möjligheter till att samverka. Det nya landstinget i Västra Götaland har tillsammans med försäkringskassan i Västra Götaland också skrivit till regeringen och bett om att få möjligheter att samverka.

I dessa fall är det inte bara liberala politiker som har förfäktat upp­fattningen att man borde få använda försäkringspengar i vården utan även socialdemokrater såväl i försäkringskassorna som i Landstingsförbundet som i Västra Götaland. I några fall har de skrivit brev till regeringen och bett att få tillbaka regler som liknar de regler som gällde den finansiella sam­ordningen.

7.5.4 Äldrepeng för kvalitet och valfrihet

Valfriheten i äldreomsorgen är i dag kraftigt begränsad. Människor omyndigförklaras plötsligt när de blir lite skröpliga på äldre dar. Det är dags för en valfrihetsrevolution för våra äldre – en ny kurs som ger äldre makten över äldreomsorgen.

I dag väljer många skola, husläkare och barnomsorg genom ”pengsystem”. Nu måste äldre också få makten att forma sin vardag. Vi vill öka valfriheten för de äldre genom att införa en äldrepeng. Den enskilde pensionären kommer på samma sätt som i dag att få en biståndsbedömning som berättigar antingen till en viss nivå på hemtjänsten eller till plats i ett särskilt boende. Äldrepengen motsvarar den skattefinansiering som i dag går till hemtjänsten eller äldreboendet. Äldrepengen ska, tillsammans med den avgift som även fortsättningsvis tas ut, täcka kostnaderna för vård och omsorg.

Äldrepengen innebär att de äldre och/eller deras anhöriga får makt att avgöra vad de anser vara kvalitet, vilket ålderdomshem de vill bo på eller till vem de vill vända sig med sin peng för att få hemtjänst.

Äldrepengen ska man kunna föra med sig till den omsorgsgivare man önskar. Det ska gå bra att välja mellan enheter som kommunen driver i egen regi eller sådana i annan regi som kommunen har kvalitetsgodkänt. Den som vill flytta till en annan kommun har numera, efter krav från Folkpartiet, laglig rätt att flytta utan att behöva inhämta den nya kommunens godkännande. Med en peng blir det inte annorlunda.

7.5.5 Äldreombudsman

Många äldre upplever många gånger att de inte vet vart de skall vända sig för att protestera mot ett missförhållande eller få svar på frågor. Myndigheterna är inte alltid den idealiska samtalspartnern i alla spörsmål som de äldre ställs inför.

För den som har starka anhöriga kanske det är mindre komplicerat. Förhoppningsvis kan de föra den äldres talan. Men för den som inte har en sådan tillgång behövs ett annat ombud. En äldreombudsman skulle kunna vara ett sådant ombud.

Det är viktigt att äldreombudsmannen ges en stark, fristående ställning gentemot politiker och övrig personal i kommunen. Äldreombudsmannen skall vara de äldres ombud och svara för deras intressen och ingenting annat.

Äldreombudsmannen är visserligen anställd av kommunen, men måste vara fristående från de myndigheter som administrerar äldreomsorgen i kommunen. Ombudsmannen ska fungera som den instans dit äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få information.

7.5.6  Rätt till eget rum

Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg väckte frågan, arbetat för att alla boende på servicehus och vårdhem som önskar ska få möjlighet att bo i eget rum. Under tiden i regeringsställning 1991–94 lyckades vi genom införandet av stimulansbidrag och ett starkt fokus på frågan, få igång utbyggnaden av egna rum.

Fortfarande delar dock fler än 10 000 äldre rum med en icke-anhörig. Detta är oacceptabelt. De som vill ska få eget rum. Flerbäddsrummen måste snarast byggas bort. Folkpartiet anser att en del av de extra statsbidragen till kommuner och landsting ska användas för att skyndsamt bygga bort bristen på egna rum.

7.5.7 Omsorgsgaranti

Folkpartiet vill införa en omsorgsgaranti. Omsorgsgarantin ska innehålla de inslag som är väsentliga för att den enskilde äldre ska erbjudas en kvalitativt god omsorg och valfrihet. Kommunerna ska fastställa en omsorgsgaranti. De kommuner som inte lever upp till de rättigheter som garanteras av omsorgsgarantin ska bli skyldiga att ge de äldre, som inte får den omsorg som fastställts, motsvarande avgiftsreduktion. Det blir dessutom ett ekonomiskt incitament för kommunerna att leva upp till målsättningarna i omsorgsgarantin.

Omsorgsgarantin bör innehålla följande delar:

  • Rätt till medicinsk kompetens.

  • Rätt till värdigt omhändertagande.

  • Rätt till fungerande trygghetslarm som Ã¥tgärdas i tid.

  • Rätt till en väl fungerande färdtjänst.

  • Rätt till en väl fungerade hemtjänst.

  • Rätt att veta att viktminskning och fallskador utreds och Ã¥tgärdas.

  • Rätt till valfrihet.

  • Rätt till eget rum.

  • Rätt att flytta även för de äldre som bor i särskilt boende.

  • Rätt till hjälpmedel i tid.

  • Rätt till bra vÃ¥rd i livets slutskede.

7.6 Biståndet

Det svenska biståndet har varit utsatt för hårda neddragningar de senaste åren. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 % när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Det var precis på håret som regeringen förra året klarade av att komma upp till det av riksdagen beslutade anslaget om 0,705 % av BNI, en nivå som av Pierre Schori kallats för ”skammens gräns”. Regeringen tvingades att i sista sekunden skjuta till extra medel för att överhuvudtaget nå dit.

Biståndet har under de senaste åren även varit ett av de områden som drabbats hårdast av de begränsningsbelopp som införts för att klara statens utgiftstak. Det har skapat en svår situation för främst Sida, men även för enskilda organisationer. Tidigare åtaganden har tvingats skjutas upp och möjligheter att agera vid hastigt uppkomna situationer har försvårats eller omintetgjorts.

Folkpartiet liberalerna står inte bakom den nedprioritering av biståndet som skett de senaste åren. Vi kan heller inte acceptera att biståndet, enligt regeringens förslag, endast skall uppgå till 0,73 respektive 0,74 % av BNI för åren 2001 och 2002. Behoven av katastrofhjälp och demokratiska och ekonomiska reformprocesser i tredje världen är omedelbara. De förödande konsekvenserna av översvämningskatastrofen i Moçambique och svält­katastrofen på Afrikas horn är bara några exempel. Solidariteten med världens fattiga får inte skjutas på framtiden.

Folkpartiet föreslår att biståndet höjs med drygt 1 400 miljoner kronor utöver regeringens förslag år 2001. Den totala biståndsramen uppgår därmed till 0,80 % av BNI. Med vårt förslag kommer biståndet även att höjas successivt åren därefter. För åren 2002 och 2003 anslår vi drygt 2 100 respektive drygt 1 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Den totala biståndsramen kommer därmed att uppgå till 0,84 respektive 0,86 % av BNI för åren 2002 och 2003. Folkpartiet har ett klart utsatt mål för när det svenska biståndet, enligt riksdagens uttalade ambition, åter skall nå 1 % av BNI. Vår föreslagna ökningstakt innebär att det kommer att ske inom en tioårsperiod.

Regeringen aviserar i vårpropositionen en höjning av biståndet från 0,74 % av BNI år 2002 till 0,81 % år 2003. Trots denna ökning redovisar regeringen ingen tidsplan för när enprocentsmålet ska uppnås. Det är bara att beklaga. Man säger att biståndsmålet skall uppnås ”när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger”. Nu finns förutsättningarna för att höja ambitionen och påskynda återställandet av enprocentsmålet. Men av detta märks föga i regeringens budgetförslag för de närmaste två åren. Först år 2003 skall dagens överskott i statsfinanserna ge effekter på biståndsanslaget.

Folkpartiet anser att regeringen bör fastslå en konkret tidsplan för när enprocentsmålet skall uppnås. Först då kan den utlovade höjningen av biståndsanslaget år 2003 anses vara trovärdig. En successiv och konsekvent höjning vore att föredra framför en plötslig ökning om tre år. Det uppstår en ryckighet i biståndsarbetet när man ena dagen inför begränsningar på biståndsanslaget och andra dagen utlovar plötsliga höjningar. Denna ryckighet försvårar planeringen för de organisationer som arbetar med bistånd. Det kommer att gå ut över kvaliteten på biståndet och förstöra organisationernas relationer med sina samarbetspartners i utvecklings­länderna.

7.7 Kvinnofrid

Under den senaste tioårsperioden har antalet anmälningar om misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor ökat och då i synnerhet mot närstående kvinnor. Att minska våldet mot kvinnor, och att ta hand om misshandlade kvinnor, måste vara en prioriterad uppgift för rättsväsendet och det övriga samhället.

I Folkpartiets budgetalternativ ingår en kraftig satsning på kvinnofrid och hjälp till förföljda kvinnor. Vi vill bl.a. anslå mer pengar för ombyggnad av domstolarna så att målsägandena inte ska behöva vänta tillsammans med de åtalade, vi vill utöka besöksförbudet, vi vill erbjuda brottsofferjourerna statsstöd och anslår för detta 6 miljoner kronor samt 4 miljoner kronor i ökat statsstöd till kvinnojourerna.

8 Folkpartiets budgetalternativ

8.1 Spara mera

Det svenska skattetrycket är mycket högt. Trots att den genomsnittliga realinkomsten stigit de senaste åren har många hushåll fortfarande mycket små eller inga marginaler. Detta talar för att det är viktigt att fortsätta att spara på statsutgifter för att därmed möjliggöra skattesänkningar. Sparsamhet med allmänna medel är en dygd. Skattefinansierade utgifter måste prövas kontinuerligt. Vi anser att det är fel när ledande socialdemokrater talar om att ”besparingarna ligger bakom oss”. Vi anser att det fortfarande finns anledning att spara på statsutgifterna. Vi vill anföra två skäl.

För det första anser vi att det alltid finns anledning att försöka pressa ner de offentliga utgifterna. Sverige torde fortfarande ha en av de högsta utgiftskvoterna i världen. Många utgiftsprogram utformades för länge sedan. Det skulle vara märkligt om varje krona på budgetens utgiftssida fortfarande var lika nödvändig. Vi försvarar förvisso ett relativt högt skattetryck, men just för att kunna göra det måste vi kunna säga till skattebetalarna att vi hela tiden bedriver ett arbete för att skatterna inte ska behöva vara högre än absolut nödvändigt.

För det andra tror vi att det är att överskatta styrkan i den ekonomiska uppgången i Sverige att avskriva behovet av politiska omprioriteringar. Vi är övertygade om att det är klokt att just nu genomföra sådana strategiska skattesänkningar som minskar flaskhalsproblem i ekonomin och därmed förlänger konjunkturuppgången. För att minska risken för att skatte­sänkningarna ändå bidrar till att spä på en överhettning är det viktigt att de till stor del är finansierade genom besparingar.

Vi föreslår i det följande betydande minskningar av statens utgifter och andra förstärkningar av statens budget. Våra förslag kan indelas i några olika grupper.

Vissa budgetförstärkningar har att göra med vår syn på gränslinjen mellan den politiska och den privata sektorn. Vi tror att privata företag praktiskt taget alltid är en bättre metod att lösa uppgifter på en marknad än statligt företagande och andra varianter av socialistisk näringspolitik. Sverige har en prisnivå som ligger 20 % över genomsnittet för övriga EU-länder just för att vårt land, på grund av socialdemokratins långa maktinnehav, kännetecknats av en övertro på statliga regleringar av ekonomin. Vi föreslår omfattande försäljningar av statliga företag och minskningar av statliga subventioner till enskilda företag.

Andra budgetförstärkningar kommer från systemförändringar. Vi är övertygade om – och har ett gott empiriskt stöd för – att vissa skatte- och regelförändringar skulle leda till att ekonomin fungerade bättre och stats­budgeten blev starkare. Att satsa på rehabilitering av långtidssjuka, som vi länge förespråkat, innebär en högre utgift på ett konto, men en nettoförstärkning av statens ekonomi, också på relativt kort sikt. Vårt system för auktioner av tillgängliga eterfrekvenser för radio, TV och mobiltelefoni skulle tillföra statskassan betydande belopp. Om bilägarna betalade sjukskrivningskostnader vid trafikolyckor över trafikförsäkringen skulle det ha positiva incitamentseffekter.

En tredje grupp är nedskärningar som vi gör för att vi helt enkelt anser att det är nödvändigt att få fram ekonomiska resurser till annat: avbetalning på statsskulden, sänkta skatter eller ökning av andra utgifter. Vi är medvetna om att sådana nedskärningar aldrig är problemfria, men vi har självfallet valt just dessa konton för att vi anser att skadeverkningarna där är minst. Ibland finns det något tillkommande argument. När vi, exempelvis, anser att de vuxenstuderande som nu får sina studier finansierade med bidrag istället ska finansiera med studiemedel, är det en besparing men också en åtgärd som kan motiveras med rättviseskäl. De flesta vuxenstuderande får trots allt finansiera sina studier med lån. Arbetsmarknadspolitiken är ett annat exempel. Om den kräver så stora skatteresurser att den i sig hindrar tillkomsten av nya, riktiga jobb utgör den enligt vår mening en fel­prioritering. Vi förordar alltså relativt kraftiga nedskärningar i arbets­marknadspolitiken i medvetande om att det innebär att enskilda individer inte får samma möjlighet att komma in på AMS-kurser etc, men å andra sidan får större chans att få ett jobb.

Slutligen finns punkter där vi helt enkelt har en annan politisk uppfattning, där vår uppfattning också är bättre ur ekonomisk synvinkel. Det gäller till exempel snabbavvecklingen av Barsebäck, som vi är emot. Det sparar betydande belopp för statsverket. (Mot dessa punkter står givetvis andra där vi har en åsikt som försvagar statens budget.)

8.2 Folkpartiets budgetförstärkningar, skattesänkningar och satsningar i tabellform

Följande tabell upptar först förstärkningarna – finansieringen – i Folkpartiets budgetalternativ. Den avser effekterna år 2002. Vi har valt att redovisa det som huvudalternativ snarare än 2001, för att undvika den tidigare nämnda debatten om att vissa effekter av våra förslag till politiska beslut inte skulle hinna uppstå. Vi menar att detta ger den mest rättvisande bilden av vårt politiska alternativ i ett medellångt perspektiv. Beloppen redovisas i miljarder kronor.

BUDGETFÖRSTÄRKNINGAR

1. Ny energipolitik. Nej till nedläggning av Barsebäck och lägre investeringstakt i energiomställningsprogrammet.

  2,1

2. Liberal mediapolitik. Intäkter genom auktionsförfarande vid fördelning av koncessioner för radio, TV och mobiltelefoni, avbrytande av digital-TV-försöket, nej till den nu föreslagna bredbandssatsningen samt lägre presstöd.

4,8

3. Mindre central byråkrati. Nedskärningar i Regeringskansliet genom decentralisering och mindre politisering av statsförvaltningen, inklusive något lägre partistöd och nej till ny folk- och bostadsräkning samt vissa myndighetsbesparingar, t.ex. nedläggning av Integrationsverket.

0,7

4. Nej till företagsstöd. Avveckling av traditionell regionalpolitik och vissa andra selektiva företagsstöd samt nej till Östersjömiljarden.

1,2

5. Mindre AMS-politik. Avveckling av ett antal selektiva inslag i arbetsmarknadspolitiken och allmänt lägre volym (inkl Kunskapslyftet) och neddragning av AMS administration.

6,6

6. Systemförändringar för mindre fusk. Ekono­miska pluseffekter av ett antal regelförändringar för att motverka fusk i bidrags- och skattesystemen.

3,0

7. Färre långtidssjukskrivna och förtids­pensionärer. Ekonomiska pluseffekter inom sjukförsäkringen av ökade satsningar på rehabilitering.

2,0

8. Nej till subventioner till kommunala bolag. Avveckling av Kommunakuten och ett antal andra selektiva bidrag till kommunsektorn, som Storstadssatsningen, Kretsloppsmiljarden m m.

2,0

9. Nytt system för trafikförsäkringen. Betala kostnaderna för trafikolycksfall på försäkringen istället för på skatten.

4,0

10. Studiemedel istället för bidrag till vuxenstuderande. Staten sparar pengar om de som idag får hela studiestödet som bidrag måste ta en del som studiemedel – det blir också rättvisare.

2,7

11. Lägre investeringstakt i Banverket. Investeringsprogrammet för nya järnvägar kan genomföras, men i långsammare takt.

1,3

12. Avveckling av statligt företagande. Försäljning av statliga bolag samt större amortering på statsskulden, ränteeffekt.

3,5

13. Skatteväxling för miljön. Höjd kväveavgift och sopförbränningsskatt.

0,4

14. Nej till maxtaxa. Överföring från regeringens familjepolitik till Folkpartiets.

4,9

15. Överföring från regeringens ”beräkningstekniska utrymme” för åren 2001 och 2002 samt från den s k egenavgiftskompensationen år 2000 till Folkpartiets inkomstskattesänkningsprogram

27,3

16. Växling från barnbidrag och bostadsbidrag till sänkt skatt för barnfamiljer

2,8

17. Fullföljande av momskompensationssystemet i avvaktan på regeländringar

3,0

18. Nytt system för a-kassans finansiering. Växling höjd egenavgift– sänkt skatt.

6,7

Övrigt

2,8

Summa

81,7

1. Steg 2 i en skattereform, inklusive justering av beslutet för år 2000. Beloppet inkluderar även den ackmulerade kostnaden för det första steget, som tas 2001. År 2002 ingår i reformen, som avses fullföljas med ett tredje steg, slopad värnskatt, höjd brytpunkt till 304 200 kr, utfasning av den s k LO-puckeln samt en skattereduktion, lika för alla.

38,6

2. Sänkt skatt som kompensation för höjd egen­avgift till a-kassan

6,7

3. Sänkt skatt för barnfamiljer

2,8

4. Sänkta arbetsgivaravgifter

8,7

5. Sänkt fastighetsskatt (Till detta kommer de åtgärder som krävs för att skatten inte ska höjas på grund av höjda fastighetspriser.)

1,1

6. Sänkt skatt på hushållstjänster

1,9

7. Avskaffad dubbelbeskattning (steg 1)

1,6

8. Individuella utbildningskonton, skatteeffekt

0,8

7. Fåmansbolag, lägre skatt

1,0

8. Avskaffad förmögenhetsskatt (steg 1)

1,9

9. Vinstdelningssystem, ej sociala avgifter.

0,1

10. Sänkt bokmoms

0,7

11. Nya regler för skatteinbetalning

0,1

Summa skattesänkningar

66,0

SATSNINGAR

1. Bistånd

2,1

2. Utbildning och forskning

0,7

3. Tillgänglighetsreform för handikappade

1,0

4. Återställande av handikappreformen

0,3

5. Åtgärder för arbetshandikappade

0,1

6. Barnkonto

4,9

7. Högkostnadskyddet för läkemedel

0,3

8. Insatser på rättssäkerhetsområdet, fler poliser
m m

0,3

9. Försäkringskassorna

0,1

10. Skatteverket

0,1

11. Försvaret

1,0

12. Bättre vägar

0,75

13. Statlig tvåårssatsning (1 miljard år 2001) för att stimulera infrastrukturlösningar i tillväxtregioner

3,0

14. Änkepensionerna

0,4

15. Förbättrad omställningspension m m

0,1

16. Närståendepeng (50 mkr)

0,1

17. Höjd ersättning i befintliga pappa/mamma-månader

0,1

19. Ökat kulturstöd (30 mkr)

0,1

20. Biologisk mångfald och djurskydd (61 mkr)

0,1

21. Kärnsäkerhet i öst (50 mkr)

0,1

Summa satsningar

15,6

Summa skattesänkningar och satsningar

81,7

8.3 Motiveringar för Folkpartiets budgetförstärkningar

8.3.1 För mindre växthusgaser och bättre ekonomi: Snabbavveckla inte kärnkraften

Snabbavvecklingen av Barsebäcksverket framstår alltid tydligare som en miljömässig katastrof. Sedan det första aggregatet stängdes har Sverige varje dag importerat el från fossileldade kraftverk i andra länder, främst Danmark. Sedan dess har den svenska staten också köpt in sig i fyra andra kärnkraftverk, i Tyskland. Vilken är logiken i svensk energipolitik?

Växthuseffekten framstår som en miljöpolitisk huvudfråga. Det är helt fel att prioritera en avveckling av kärnkraften till priset av ökade koldioxid­utsläpp.

Som vi utvecklade i vår motion med anledning av propositionen om Barsebäcks stängning är den av regeringen redovisade kostnaden en kraftig underskattning av den verkliga kostnaden. Vårt alternativ är att starta om Barsebäck 1, vilket fortfarande är tekniskt möjligt, och avbryta alla planer på att stänga Barsebäck 2. Vi har med utgångspunkt från uppgifterna i den nämnda propositionen beräknat att den statsfinansiella effekten av en sådan politik är minst 1,2 miljarder per år i flera år framåt.

Vi stöder de flesta program som finns för att främja alternativa energi­källor och hushållning med energi, men anser att dessa investeringsprogram kan bedrivas i långsammare takt om Barsebäckverket inte snabbavvecklas.

8.3.2 Folkpartiets medie- och IT-politik ger större inkomster och lägre utgifter

Folkpartiet står för en alternativ mediapolitik byggd på begreppen frihet, mångfald och kvalitet. Förutom att den främjar dessa värden har den dessutom effekten att förstärka statskassan.

Vi införde under vår tid i regeringen systemet med auktioner av tillgängliga frekvenser för privat lokalradio. Systemet blev en stor succé och tillför årligen statsverket mer än 100 miljoner kronor. Den privata marksända TV-kanalen betalar ännu mera för sitt sändningstillstånd. Eftersom vi förordar auktioner av återstående lokalradiofrekvenser, ytterligare analoga och/eller digitala TV-kanaler, en rikstäckande radiokanal samt frekvenser för mobiltelefoni (UTMS-tillstånd) tillför vår politik ett betydande belopp till statskassan.

Poängen med auktioner – eller någon typ av anbudsförfarande – vid för­delningen av nyttigheter som radiofrekvenser är att ett marknadsekonomiskt element byggs in från början i verksamheten. Den som tror sig kunna driva verksamheten effektivast är redo att bjuda mest för tillgången. Det är alltså alldeles för enkelt att påstå att om mobiltelefonioperatörerna efter en auktion måste betala högre koncessionsavgifter skulle detta automatiskt innebära högre avgifter för abonnenterna.

Post- och telestyrelsen (PTS) avser att fördela fyra UTMS-tillstånd genom vad som brukar benämnas skönhetstävling, där de ansökande operatörerna bedöms efter uppfyllandet av kriterier som PTS ställt upp. Vi anser istället att licenserna, som i flera andra länder, bland andra Storbritannien, Neder­länderna, Österrike och Tyskland, fördelas genom auktionering.

Licenserna för de nya UMTS-mobiltillstånden bör auktioneras ut till de företag som erbjuder sig att betala högst årlig avgift. Detta bör ske redan nu i höst. För att få vara med och bjuda för ett tillstånd kan staten sätta upp krav som ska uppfyllas av företaget – krav såsom viss täckning och service, nummerportabilitet etc. Auktionssystemet är en metod att även i en situation med ett begränsat antal aktörer upprätthålla goda konkurrensvillkor.

Genom auktionsförfarande och överlåtbarhet kan nya aktörer inträda, vilket är en viktig förutsättning för en fungerande marknad till konsu­menternas bästa. Vi räknar med att detta kan ge 2–2,5 miljarder till stats­kassan årligen. Det ligger i sakens natur att summan är svår att uppskatta. Våra beräkningar bygger på internationella erfarenheter och kontakter med branschfolk i Sverige.

Vi har från början bestämt avvisat statliga subventioner till digital-TV-utbyggnaden. Sådana förekommer emellertid genom det statliga bolaget Teracom och dotterbolaget Boxer. Om bolagen har råd att syssla med subventionering i miljardklassen av TV-boxar bör deras inleveranser till staten – i avvaktan på försäljning – kunna vara betydligt större än idag.

I vår IT-motion utvecklar vi vår syn på en modern IT-politik. Staten har en rad uppgifter i IT-politiken, som att motverka monopol, säkra kunskaps­försörjningen, skydda integritet m m. Staten kan också sägas ha ett slags övergripande ansvar för att exempelvis utbyggnaden av bredband – datakommunikation med hög överföringskapacitet – inte skapar nya regionala orättvisor. Men för närvarande sker bredbandsutbyggnaden i snabb takt och tekniken går hela tiden framåt. Det saknas med andra ord anledning att nu satsa skattepengar i en statlig bredbandsutbyggnad.

Budgeteffekterna av denna politik är svåra att beräkna. Regeringen har inte anvisat hur den föreslagna statliga satsningen ska fördelas över åren. Vi har gjort en schablonmässig sådan fördelning. En mycket försiktig beräkning av intäkterna från frekvensauktioner tyder på en betydande årlig förstärkning av statskassan. Teracom är värderat till 10 miljarder kronor och eftersom den av oss kritiserade TV-boxsubventionen uppgår till minst 1 miljard kronor beräknar vi att inleveranskravet under några år kan skärpas med 300 miljoner kronor om boxsubventionen avbryts.

Presstödet har sedan ett trettiotal år tillbaka haft i stort samma inriktning. Under samma tid har medialandskapet förändrats dramatiskt. Vi är inte främmande för att genom politiska åtgärder främja läsning och förut­sättningar för en allsidig nyhetsförmedling. Men metoderna för detta bör i största möjliga utsträckning vara generella. Det nuvarande presstödet konserverar en viss mediastruktur och snedvrider konkurrensen. En rad märkliga förhållanden uppstår när ett subventionssystem blir långvarigt. Skånska Dagbladet, som inte skulle existera en dag utan presstöd, går med vinst och använder den vinsten till att köpa upp andra tidningar! Vi anser att presstödet bör kunna skäras ner kraftigt och föreslår en besparing på 350 miljoner kronor.

8.3.3 Ökad decentralisering och mindre politisering möjliggör mindre regeringskansli, m.m.

Regeringskansliet har under den socialdemokratiska regeringens tid expanderat kraftigt. Sedan 1993 har antalet tjänster ökat med 21 %. Inte minst de politiskt tillsatta tjänsterna har ökat i antal. Enligt nuvarande expansionsplaner ska antalet stiga ytterligare. Vi har i vår budgetmotion hösten 1999 utvecklat varför vi anser denna utveckling vara problematisk.

Vi förordar en decentralisering av makt och inflytande, en nationell subsidiaritetsprincip. Expansionen av den centrala statsmakten är ytterst ett uttryck för centralisering och i den nuvarande regeringens fall också politisering. Eftersom vi är emot denna utveckling avvisar vi också expansionen av den centrala statsmaktens kansliresurser. Däremot godtar vi självfallet de extra kostnader som det svenska EU-ordförandeskapet medför. Vi tillgodogör oss en besparing på 0,2 miljarder kronor.

Folkpartiet har motsatt sig en ny allmän Folk- och bostadsräkning. Motiven för detta framgår exempelvis i vår kommittémotion 1995/96:Fi6.

Statliga bidrag till partiväsendet är ett viktigt inslag i demokratin. Vi motsatte oss emellertid den senaste höjningen, med tanke på att de flesta skattefinansierade verksamheter tvingats till betydande återhållsamhet. Vi vidhåller att partistödet bör sänkas något.

Vi menar också att den centrala byråkratin kan minskas. Det gäller bl.a. Integrationsverket och Jordbruksverket.

8.3.4 Avveckling av selektiva inslag i regionalpolitiken och vissa företagsstöd

Den förda regionalpolitiken har inte varit framgångsrik. Folkpartiet är kritisk emot den, liksom till delar av EU:s regionalpolitik. Företag ska inte drivas med bidrag. Det är osunt och ger mycket snart snedvridande effekter. Vi förordar i Folkpartiets nyantagna program ”Bo där Du vill” en avveckling av den traditionella regionalpolitiken och föreslår istället en rad andra åtgärder, som bättre vägar, regionala högskolor, en modern IT-politik, statlig service i alla delar av landet etc.

Rederistödet utgör en mycket liten del av den svenska rederinäringens inkomster. Vår bedömning är att våra generella förbättringar av företags­klimatet också för rederierna uppväger ett avskaffande av det särskilda rederistödet.

Det är mycket positivt att Sverige äntligen börjar ta sig ur subventions­träsket i bostadspolitiken. Att Socialdemokraterna genomfört det s k Danellsystemet är ett exempel på att den budgetsanering, som Social­demokraterna tar åt sig äran av, i stor utsträckning var initierad av den borgerliga regeringen. Även om systemet snart är avvecklat vidhåller vi det vi sagt sedan 1995, nämligen att den ursprungliga tidplanen bör hållas. Det ger ännu denna gång en viss besparingseffekt.

8.3.5 Neddragning av AMS-åtgärder och det s k Kunskapslyftet och motsvarande besparing på AMS administration – avveckling av Östersjömiljarden

I en konjunkturuppgång är det rimligt att minska de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas omfattning. Det är märkligt att regeringen istället räknar med att de ska öka i omfattning, både vad gäller antalet berörda personer och som andel av arbetskraften. Ett av den svenska arbets­marknadens problem, som ofta lett till överhettning, har varit svårigheterna att anpassa offentliga åtgärder till konjunkturutvecklingen. I år beräknas enligt regeringen drygt 3 % av arbetskraften befinna sig i arbets­marknadspolitiska åtgärder, vilket är anmärkningsvärt högt. I vårt budget­alternativ räknar vi med att antalet personer i åtgärder högkonjunk­tur­året 2001 kan vara ca 20 000 färre än år 2000.

Det som sagts om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna gäller också för de särskilda utbildningsåtgärder som sätts in i lågkonjunktur. Till viss del är detta självreglerande. När efterfrågan på arbetsmarknaden ökar påverkas också storleken på t.ex. Kunskapslyftet genom att tillströmningen dämpas och människor söker sig ut på arbetsmarknaden. Regeringen har också fått ta konsekvenserna genom att själv räkna ned omfattningen. Det är viktigt att särskilda åtgärder i en konjunkturuppgång inte konkurrerar med den reguljära verksamheten. När skolan har omvittnat svårt att rekrytera kvalificerade lärare är det inte lämpligt att Kunskapslyftet med bättre villkor konkurrerar ut skolan. Med hänsyn till dessa omständigheter kan en viss minskning av anslaget till bl.a. Kunskapslyftet ske.

Den s k Östersjömiljarden var från begynnelsen till allra största delen ett socialdemokratiskt propagandajippo. Projektet har utsatts för en förödande kritik av dem som granskat det. Det bör snarast avbrytas.

8.3.6 Ekonomiska pluseffekter av ett antal regelförändringar för att motverka fusk i bidrags- och skattesystemen

Varje år går staten och kommunerna miste om stora skatteintäkter – enligt en beräkning av Riksrevisionsverket härom året rör det sig i runda tal om 50 miljarder kronor – som en följd av omfattande skattefusk. Dessutom betalas, enligt samma källa, årligen ut mellan 6 och 8 miljarder kronor i ”felaktiga bidrag”.

Intresset och viljan att handla rätt och riktigt behöver återupprättas.

Från liberala utgångspunkter handlar det inte bara om att få in mer skattepengar till angelägna välfärdsutgifter utan också om att hederliga medborgare ska skyddas mot att andra skor sig på deras bekostnad, att försvara en sund marknadsekonomi och rättvisa villkor för småföretagare. I ett liberalt samhälle ska människor som arbetar, eller driver företag, och betalar skatt, känna sig förvissade om att de behandlas på lika villkor som andra. De måste känna sig förvissade om att skatterna de betalar hamnar rätt. Väl utbyggda och fungerande socialförsäkringssystem är en viktig förut­sättning för att människor ska våga satsa och ta risker – och för att alla ska känna trygghet om de drabbas av sjukdom eller olyckor. Att motverka fusk och ohederligt beteende är därför ett viktigt inslag i arbetet för ett socialliberalt samhälle.

”Trots det utbredda svartarbetet har inga verkligt kraftfulla åtgärder vidtagits för att reducera det, utan verksamheterna förefaller äga rum relativt ostört”. (Ur dåvarande LO-ekonomen Dan Anderssons tjänsteutredning; SOU 1997:17). Regeringen tillsatte utredningen, men den tycks nu ha hamnat i papperskorgen för gott. Vi tycker att det är hög tid att ta fusket och missbruket på allvar. Det handlar inte minst om att ändra regler i skatte- och bidragssystemen, så att de i högre grad uppmuntrar hederligt beteende och motverkar ohederligt dito. Vi anser också att berörda myndigheter, skatte­myndigheten och försäkringskassorna, behöver större resurser för att stävja missbruk.

Den svarta ekonomin i Sverige omsätter mer pengar än både skogs­näringen och bilindustrin. Beloppen överstiger vida kostnaden för hela det svenska försvaret.

Vi förordar en samlad offensiv mot fusk. Vi har förslag på en rad förändringar som skulle verka i denna riktning:

  • slopad värnskatt,

  • skattelättnader för hushÃ¥llstjänster,

  • rimligare skatteinbetalningsregler,

  • sänkta arbetsgivaravgifter i den privata tjänstesektorn,

  • högre egenfinansiering av a-kassan för att ge starkare incitament till samverkan mellan a-kassan/facket och arbetsförmedlingen för indragning av ersättning vid oärligt utnyttjande och en starkare drivkraft för kassan att fÃ¥ tillbaka kassamedlemmar i riktiga jobb.

En rad undersökningar tyder på att ökade kontrollinsatser skulle stävja fusket och därmed betala sig flerfalt. Efter många år accepterar regeringen i den föreliggande vårbudgeten en del av våra förslag därvidlag. Vi menar emellertid att erfarenheterna av utökade kontroller är så goda att regeringens förslag är otillräckliga. Vi förordar vissa ökningar av resurserna för Riksskatteverket, Försäkringskassorna och tullen. Tillsammans med de ovan nämnda regeländringarna räknar vi med att det successivt ska förstärka statskassan med stora belopp. I vårt huvudalternativ, som avser budgetåret 2002, redovisar vi en förstärkning av statskassan med 3 miljarder kronor fördelade på ökade inkomster och minskade utgifter på sammanlagt fem olika utgiftskonton.

Vi har under utgiftsområde 13 också tillgodogjort oss en viss besparings­effekt av införandet av en s k bortre parentes i arbetslöshets­försäkringen. Effekten är en nettoeffekt, med ökade utgifter för ett nytt trygghetssystem för utförsäkrade fråndragna.

8.3.7 Ekonomiska pluseffekter inom sjukförsäkringen och förtids­pensionssystemet av ökade satsningar på rehabilitering

Det är tydligt att utgifterna inom detta område är på väg att glida regeringen ur händerna. För två år sedan var kostnaden knappt 21 miljarder kronor. I fjol kostade de bortåt 27 miljarder. I år beräknar Riksförsäkringsverket kostnaden till över 40 miljarder och för nästa år tror verket att kostnaden blir över 40 miljarder kronor.

Denna utveckling hade i betydande utsträckning kunnat hejdas om regeringen lyssnat på Folkpartiet och för länge sedan satsat mer på rehabilitering. En stor del av de ökade sjukskrivningskostnaderna beror nämligen på långtidssjukskrivningar. Det är varken av mänskliga eller ekonomiska skäl acceptabelt att passivt åse ett växande antal lång­tids­sjukskrivningar. En sådan tendens måste mötas genom aktiva åtgärder. De åstadkoms genom tätare samverkan sjukvård–försäkringskassa. En sådan åstadkoms i sin tur genom att finansiell samordning (enligt den så kallade Finsammodellen) tillåts på nytt.

I utredningen Individen i Centrum (S 1999:08) visar utredaren Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad rehabilitering. De samhällsekonomiska vinsterna är tämligen säkra efter utredningens egen studie att döma. Den visar att om drygt 1 % av dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad rehabilitering så blir den årliga kostnaden 1 miljard kronor. Efter de första åren går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år för att sedan stabiliseras runt 10 miljarder kronor per år. Varje satsad krona från det offentliga ger alltså nio kronor tillbaka sett till landsting, kommuner, statens arbets­förmedling och socialförsäkring.

15 % av alla mellan 18 och 65 år lever i dag på sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension. Hösten 1999 var 180 000 sjukskrivna hos försäkrings­kassan i minst en månad. Därtill var 420 000 personer förtidspensionerade. Samtidigt är trenden tydlig: långtidssjukskrivningarna ökar.

Det finns några studier av hur förbättrad rehabilitering kan vara samhällsekonomiskt lönsamt. HUR-projektet är kanske det mest kända. Beräkningen av utredningen bygger på en genomgång av 15 000 ärenden hos försäkringskassan och resultatet blev den ovan nämnda besparingseffekten.

Vi har byggt vår beräkning av det ekonomiska utfallet på de utvärderingar som gjorts av det s k Finsamprojektet. Vi räknar med att de första effekterna kommer relativt snabbt för att därefter stiga kraftigt. Vi har anpassat våra beräkningar till nya siffror om antalet nybeviljade förtidspensioner och antalet sjukskrivna. Vi utgår ifrån att ”besparingseffekten” delas lika mellan staten och landstingen.

8.3.8 Nej till ett antal selektiva bidrag till kommunsektorn, som Kommunakuten, Storstadssatsningen, Kretsloppsmiljarden etc.

Ett uttryck för vår tro på marknadsekonomi är att vi kraftigt motsätter oss den omfattande kommunala bolagshysterin. Kommunen bör, liksom staten, koncentrera sig på det som aktörer på marknaden inte kan lösa. Det är en fullt värdig och tillräcklig utmaning för kommunerna att skapa bra skolor, bra äldrevård och annat i det kommunala kärnåtagandet, för att man inte därutöver också måste ta på sig att skaffa medborgarna bostäder och förse dem med elström, körlektioner och solarier.

Vi har i många år varnat för denna bolagshysteri och krävt utförsäljning av den så kallade allmännyttan. I främst socialdemokratiska kommuner har våra varningar alltför ofta klingat ohörda. Nu exploderar denna bolagsbubbla. En rad kommunala bolag, främst i bostadsbranschen, är på ruinens brant.

Men inte ens nu inser Socialdemokraterna att denna miljardrullning måste upphöra. Statsrådet Lövdén utlovar nya statliga miljarder. Vi motsätter oss detta.

Vi är också emot den så kallade Kretsloppsmiljarden. Granskningarna, exempelvis Svenska Naturskyddsföreningens, har inte varit nådiga. Vi kräver att experimentet, till stor del kamouflerade byggsubventioner, omedelbart avvecklas.

Vi var inte främmande för att under en kortare tid acceptera öronmärkta statsbidrag till vård och skola för att säkra att extra statsbidrag inte hamnade i det svarta hål som skapats av bolagshysterin. Dessa krav avvisades emellertid. De senaste årens vanligaste fråga i vården och skolan (”Var är Perssonpengarna?”) ekar fortfarande obesvarad mellan skol- och sjuk­husväggar. Vi är, mot bakgrund av hur vårt förslag bemöttes, förvånade över att regeringen i en rad andra sammanhang är så benägen att tillgripa selektiva bidrag till kommunerna.

Vår principiella syn är och har hela tiden varit att selektiva bidrag ska undvikas, så vida det inte finns mycket starka motiveringar för undantag. Sådana motiveringar fanns för att säkra att extramiljarderna verkligen gick till de verksamheter de påstods vara avsedda för. Men några sådana motiveringar finns inte för flera av de öronmärkta bidrag regeringens budgetförslag innehåller.

Vårt förslag till kommunalt skatteutjämningssystem skulle i de flesta fall ge mer till de så kallade ”betongförorterna”. Vi avvisar därför det särskilda statsbidraget för insatser i sådana kommuner.

8.3.9 Nytt system för trafikförsäkringen

Det har föreslagits att trafikförsäkringen ska få ta ett större ansvar än idag, bl a även för den ersättning som sjukförsäkringen idag betalar och för sådan rehabilitering som syftar till att den drabbade i största möjliga utsträckning skall kunna återgå till arbete. Förslaget liknar det som sedan länge gäller i Finland.

En genomförande av förslaget skulle innebära att trafikanter som länge kört utan att orsaka skador i mindre utsträckning skulle påverkas än de med många skador. Det är också sannolikt att försäkringsbolagen skulle få ett starkt incitament att erbjuda effektiv rehabilitering. Reformen borde således utöver att minska skatte- och avgiftstrycket leda till samhällsekonomiska vinster. För några år sedan bedömdes det belopp som kunde lyftas av den allmänna försäkringen till knappt 4 miljarder kronor.

Vi föreslår att en sådan reform genomförs och att inkomstskatterna sänks med motsvarande belopp och att detta sker fr o m nästa år i form av en skattereduktion.

8.3.10 Studiemedel i stället för bidrag till vuxenstuderande

Det är viktigt att vuxna studerande behandlas lika. Det är orimligt när två vuxenstuderande på samma utbildning har olika regler: den ene måste låna medan den andre kan studera med 100 % bidrag. Alla vuxenstuderande bör i stället omfattas av det allmänna studiestödssystemet, där möjlighet till högre bidragsdel finns vid gymnasiestuder och grundläggande studier. Det särskilda vuxenstudiestödet vid vissa lärarutbildningar och vid vissa andra utbildningar bör ersättas med studiemedel.

Vi har följaktligen beräknat en större volym studiemedel för att täcka den ökade efterfrågan som följer av dessa åtgärder samt av våra förslag vad gäller ökade kurser vid sommaruniversitet.

8.3.11 Lägre takt i Banverkets investeringsprogram

För Banverket finns ett flerårigt investeringsprogram. Vi stöder detta program, men menar att det med hänvisning till behovet av att begränsa de offentliga utgifterna bör genomföras i något långsammare takt.

Vi vill i sammanhanget påpeka att vi förordar en tidsbegränsad storstadssatsning för att minska akuta trafikproblem, i första hand i Stockholm och Göteborg. En del av dessa medel kommer sannolikt att gå till järnvägssatsningar.

8.3.12 Ränteeffekt av försäljning av statliga företag

Den senaste bedömningen av de statliga företagens marknadsvärden har såvitt vi känner till utförts av Lennart Palm vid SAF. Siffrorna avser det beräknade värdet 1999.

Vår beräkning utgår ifrån att det under alla förhållanden är möjligt att under treårsperioden 2001–2003 sälja för drygt 130 miljarder kronor mer än regeringen avser att göra. De mest näraliggande alternativen är att sälja hela Telia, vilket bara det enligt de senaste marknadsbedömningarna skulle ge mer. Om det av något skäl inte är möjligt bör statens aktier i LKAB, Merita Nordbanken, Assi Domän och Vasakronan säljas. Enligt vår bedömning är det ingen svårighet att det andra året nå upp till en ränteeffekt på minst 2 miljarder kronor, sedan avdrag gjorts för bolagens inleveranser av vinstmedel till staten.

Företag

Värde, milj. kr.

ALMI Företagspartner

4 000–5 000

Amugruppen

750

Apoteket

9 000

Assi Domän

10 000

Luftfartsverket

4 000–5 000

LKAB

7 000–8 000

Merita Nordbanken

27 500

OM Gruppen

700

Posten

12 000

SAS Sverige AB

3 000

SAQ Kontroll

200

SBAB

7 000–8 000

SJ

1 000

AB Svensk Bilprovning

500

AB Svensk Exportkredit

8 000

Svenska Skeppshypotekskassan

1 000

Svenska skogsplantor

100

Svenska Spel

...

Sveriges Provnings- och Forskningsinst.

200

Systembolaget

2 000

Telia

105–150 000

Teracom AB

10 000 ?

V & S Vin & Sprit AB

20 000

Vasakronan AB

9 000

Vattenfall

48 000

Värdepapperscentralen VPC AB

300

Summa, ca

260 000–340 000

Under de senaste åren har riskkapitaltillförseln till Stockholmsbörsen genom nyemissioner, riktade emissioner och publika erbjudanden varierat mellan 10 och 40 miljarder kronor per år. Internationaliseringen medför dock att svensk tillförsel inte är avgörande – finns det tillräckligt intressanta objekt kommer utländska placerare att bidra med kapital. Det gäller sannolikt flera av de objekt staten kan sälja.

Några av bolagen/aktieposterna kan mycket väl säljas direkt till någon utländsk köpare. Vid en bedömning av börsens absorptionsförmåga bör hänsyn tas till att premiepensionsplaceringarna kommer att höja risk­kapitalutbudet.

Försäljningssumman bör enligt vår uppfattning användas för amorteringar på statsskulden. Detta sänker statskuldsränteutgiften. Den antagna genom­snittliga räntesatsen är i våra beräkningar 5 %. Genom försäljningen uteblir undelningsintäkter för staten. Direktavkastningen antas i våra beräkningar vara 2 %. Nettot har – försiktigt –beräknats till 2 miljarder kronor det andra året, alltså 2002.

8.3.13 Skatteväxling för miljö

Folkpartiet har länge förespråkat ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Våra synpunkter utvecklades senast i vår miljöpolitiska motion till inne­varande riksmöte. Ett stort miljöproblem är det omfattande kväve­läckaget ut i naturen från jordbruket. Det skulle vara en stor miljövinst om bruket av kvädegödsel begränsades. Folkpartiet förespråkar därför en höjning av avgiften på konstgödsel.

Avfallsförbränning utgör en av de största globala källorna till dioxin­bildning. Det finns all anledning att verka för andra, mer hållbara och miljövänligare vägar för avfallshantering än förbränning. För att stimulera till avfallsminimering, materialåtervinning och biologiska behandlings­metoder bör förbränning av avfall beskattas. Folkpartiet föreslår därför en viktbaserad skatt på förbränning på samma nivå som dagens deponiskatt.

8.3.14 Överföring från regeringens familjepolitik till Folkpartiets

Folkpartiet står för ett helt annat förslag i familjepolitiken än regeringen. Vi motsätter oss regeringens förslag om maxtaxa, som av okänd anledning smugits in under ett anslag för utbildning i storstadsregioner. Regeringens familjepolitiska satsning ingår i finansieringen av vår egen.

Det marginaleffektskapande bostadsbidraget växlas i viss utsträckning ut mot höjning av det generella barnbidraget. Utgifterna för bostadsbidraget kan också hållas lägre därutöver.

8.3.15 Överföring från regeringens ”hushållsöverföring” till Folk­partiets budgetpolitik

Regeringen bedömer att ett belopp om 27 miljarder kronor kan disponeras år 2001, antingen till en avbetalning på statsskulden eller till skattesänkningar.

Enligt vår uppfattning talar konjunkturläget entydigt för att en del av beloppet används för amortering på statsskulden. En del kan emellertid användas till skattesänkningar, särskilt om dessa sänkningar har en utbudsstimulerande effekt. Vi föreslår att skattesänkningar görs för att minska marginaleffekterna i inkomstskattesystemet.

Vi är starkt kritiska till regeringens hantering av alkoholfrågan i EU. Ett resultat av uppgörelsen med EU-kommissionen om ökad införsel av alkohol och tobak kan bli att regeringen tvingas använda en del av det tillgängliga utrymmet för sänkta alkohol- och tobaksskatter.

Det är nödvändigt att använda en del av utrymmet till att neutralisera effekterna av höjda fastighetsvärden på fastighetsskatten. Folkpartiet anser att hela det belopp på ca 8 miljarder kronor som nu är inlagt i regeringens beräkningar som en ”teknisk” skattehöjning måste läggas tillbaka, antingen som en fortsatt frysning av taxeringsvärdena eller som sänkt fastighetsskatt. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte givit något besked till Sveriges fastighetsägare i denna fråga. Vi avvaktar med vårt exakta förslag i fastighetsskattefrågan till i höst, men vår principiella inställning är helt klar. Höjningen av fastighetspriserna bör inte få slå igenom i form av höjd fastighetsskatt – det har alltför stora konsekvenser för enskilda hushålls ekonomi och byggandet av nya bostäder.

Återstoden av det tillgängliga utrymmet på 27 miljarder kronor anser vi ska användas till amorteringar på statsskulden. Tillsammans med den av oss förordade växlingen av statligt aktieinnehav i bolag mot skuldamorteringar innebär det en kraftig ökning av amorteringarna de närmaste åren, vilket stärker Sverige inför kommande lågkonjunkturer.

8.3.16 Överföring från bostadsbidragssystemet till Folkpartiets familje­politik

Bostadsbidragen gör att många människor fastnar i fattigdomsfällor. För en familj med bostadsbidrag kan dessa kraftigt minska eller försvinna helt vid en inkomstökning. Dessa marginaleffekter gör det mindre lönsamt att arbeta och beskär människors ekonomiska frihet och möjlighet att påverka sin situation. Folkpartiet vill därför växla en del av bostadsbidragen mot en generell skattereduktion för barnfamiljer som blir lika för varje barn. På det sättet minskas marginaleffekterna och många barnfamiljer får en ökad frihet att påverka sin egen ekonomiska situation.

8.3.17 Fullföljande av momskompensationssystemet i avvaktan på regel­ändringar

Vi delar uppfattningen att det s.k. kommunkontosystemet, som infördes 1996 och som innebär att kommuner och landsting får tillbaka ingående moms, inte har fungerat väl. Det underskott om 4 miljarder kronor som till och med utgången av år 2000 beräknas ha ackumulerats i kommunkontosystemet bör emellertid inte efterskänkas på det sätt regeringen föreslår. Det skulle ha en olycklig effekt inför framtiden, att staten inte är beredd att upprätthålla de regler som gäller i systemet. Folkpartiet föreslår i stället att systemet fullföljs och pengarna används för angelägna engångssatsningar för att bygga bort tillväxthinder i kommunerna.

8.4 Folkpartiets motivering till våra förslag till skatte­sänkningar

I avsnittet 4.1 ovan preciseras och motiveras våra skattesänkningsförslag.

8.5 Folkpartiets motivering till våra satsningar

8.5.1 Bistånd

Globaliseringen och demokratiseringen som gått över världen på 1990-talet har i flera avseenden påverkat välståndssituationen i fattigare länder positivt. Miljoner och åter miljoner människor har lyfts från fattigdom och förnedring till ett värdigare liv. Biståndets roll i detta sammanhang är möjligen mindre än vad vi, som tillhör dess försvarare, hade hoppats, men har ändå i en rad fall haft en positiv och strategisk roll. Tvärtemot vad som ofta sägs har klyftorna i världen i viss mening faktiskt minskat. Men många länder står fortfarande utanför denna utveckling. Som Världsbanken nyligen påpekat har bistånd fortfarande en viktig roll att spela för att förbättra situationen för världens fattigaste. De socialdemokratiska regeringar som suttit sedan 1994 har skurit i det svenska biståndet mer än någon tidigare regering gjort. Stödpartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet har inte förmått att nämnvärt förändra den bilden. De förbättringar som drivits igenom har senare stoppats av begränsningsbelopp som regeringen utfärdat. Det enda påtagliga resultatet är att det i årets vårbudget utlovas en substantiell höjning om tre år, alltså efter nästa val. ”Gärna solidaritet, men inte nu”, är parollen.

Vi tar avstånd från den hantering av biståndet som förekommit under statsråden Pierre Schoris och Maj-Inger Klingwalls tid. Vi förordar en snabbare upptrappning av det svenska biståndet, accepterar inte att biståndet drabbas av ytterligare begränsningsbelopp och kräver att biståndspolitiken ges en tydlig demokratiprofil. Det sistnämnda innebär exempelvis att allt svenskt bistånd till Zimbabwe bör frysas tills landet uppvisar tydliga tecken på demokratisering.

De närmare motiveringarna för och avvägningarna i vår biståndspolitik framgår av den partimotion om bistånd vi väckt till innevarande riksmöte.

8.5.2 Utbildning och forskning

Självständiga högskolor och fri och obunden forskning av hög kvalitet är av central betydelse för ett lands utveckling, såväl intellektuellt och kulturellt som ekonomiskt. Kunskap gör att den enskilde individen utvecklas. En offensiv satsning på högre utbildning och forskning måste därför klassas som en prioriterad samhällsutgift.

8.5.3 Tillgänglighetsreform för handikappade

Folkpartiet fullföljer i denna motion det vi nyligen framförde i en motion med anledning av den av regeringen i en proposition presenterade planen för den framtida handikappolitiken. Vi anser att en stor brist är att de ambitioner som där uttalas om förbättrad tillgänglighet inte ges stöd av statliga stimulansbidrag. Vi fruktar att de ombyggnader som är nödvändiga att fastighetsägare, kommuner, trafikanordnare och andra genomför ska komma att skjutas på en osäker framtid, om det inte finns möjlighet att under en viss tid få statliga bidrag till dessa åtgärder. I enlighet med vårt förslag i handikappmotionen föreslår vi ett årligt stimulansbidrag på 1 miljard kronor till dessa insatser under några år framåt.

8.5.4 Återställande av handikappreformen

Vår huvudkritik mot regeringens plan för handikappolitiken, förutom den brist på stimulanspengar som nyss berörts, är att de avsevärda försämringar som gjorts i handikappolitiken sedan 1994 inte åtgärdas. Många handi­kappade nekas personliga assistenter som de borde ha rätt till. Vi kräver att staten (försäkringskassan) återfår det ansvar som för några år sedan över­vältrades på kommunerna och att den totala resursramen höjs.

8.5.5 Åtgärder för arbetshandikappade

Regeringen föreslår i propositionen att anslaget för särskilda åtgärder för arbetshandikappade höjs med 120 miljoner från och med år 2001. Det är positivt och något som Folkpartiet föreslagit under flera år, men det räcker inte. Folkpartiet vill därför satsa ytterligare nästan 100 miljoner kronor på insatser för arbetshandikappade. Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig så har de handikappade alltid en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför oerhört viktiga och bör alltid vara prioriterade. Att få möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar livskvaliteten enormt.

8.5.6 Barnkonto

Folkpartiet vill införa ett barnkonto som är lika stort för varje barn. Pengarna på kontot ska kunna användas flexibelt för att öka föräldrarnas ekonomiska självständighet. Vi avsätter 4,9 miljarder kronor för ett barnkonto för ökad valfrihet.

8.5.7 Högkostnadsskyddet för läkemedel

Folkpartiet vill förbättra högkostnadsskyddet för läkemedel och läkarbesök. I synnerhet för de äldre är detta en angelägen reform. Vi avsätter 300 miljoner kronor för ett bättre högkostnadsskydd.

8.5.8 Insatser på rättssäkerhetsområdet, fler poliser m.m.

Att upprätthålla rättssäkerhet och rättstrygghet är en av de verkligt genuina uppgifterna för staten. Därför måste rättsstaten ha tillräckliga resurser så att uppgifterna kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt. Den satsning som regeringen nu aviserar är enligt vår bedömning inte tillräcklig. Arbetsläget för domstolarna har försämrats under senare år. Målens genomströmningstid ökar liksom målens genomsnittsålder. De mindre tingsrätterna är hotade. Även om resursförstärkningar inte är tillräckliga för att på lång sikt garantera rättssäkra och effektiva avgöranden bedömer vi att domstolarna behöver tillföras ytterligare 100 miljoner kronor. Det ökade anslaget till polisen är inte heller det tillräckligt. Bl.a. medför Schengenavtalet ökade kostnader. Vi anslår ytterligare drygt 400 miljoner kronor under treårsperioden. Också åklagarväsendet behöver förstärkningar. Vi föreslår ytterligare 6 miljoner kronor.

8.5.9 Försäkringskassorna

För att motverka fusk och överutnyttjande av bidragssystemen så avsätter Folkpartiet 100 miljoner kronor till försäkringskassorna för förbättrad och effektivare kontroll.

8.5.10 Skattemyndigheterna

För att motverka skattefusk avsätter vi 50 miljoner kronor till skatte­myndigheterna för förbättrad och effektivare kontroll.

8.5.11 Försvaret

Folkpartiet står inte bakom det nyligen fattade försvarsbeslutet. Vi är mycket kritiska mot såväl den säkerhetspolitiska analysen som mot flera av de konkreta inslagen. Det innebär emellertid inte att vi inte anser att försvaret behöver omstruktureras. I vissa fall vill vi gå längre än vad som sker i försvarsbeslutet, exempelvis när det gäller att säkra resurser för internationella fredsbevarande och fredsframkallande insatser. På något längre sikt tror vi det är möjligt att utforma ett tillräckligt bra svenskt försvar inom den ram som nu antagits, men det förutsätter dels vissa ytterligare omstruktureringar, dels betydande förändringar i värnpliktssystemet, dels ett större bidrag för materielanskaffning i omställningsskedet. Vi vill särskilt framhålla behovet av luftförsvarsrobotar (Bamse) och fler helikoptrar.

8.5.12 Bättre vägar

Den svenska vägkvaliteten är inte acceptabel i stora delar av landet. Det leder till stora svårigheter för enskilda och för näringslivet, inte minst skogsindustrin. Fordonen drabbas av skador av gropiga och tjälskadade vägar. Det är inte längre möjligt att fortsätta att dra ner anslagen till vägarna. Vi motsätter oss den neddragning av väganslagen, som regeringen föreslår, och föreslår istället en viss höjning. Vi vill särskilt peka ut tjälskadesäkring av vägnätet som ett viktigt syfte med anslagshöjningen. Folkpartiet har i ett nyligen antaget regionalpolitiskt program, ”Bo var Du vill”, framhållit en bra infrastruktur som en av de absolut viktigaste inslagen i statens insatser för regional rättvisa.

8.5.13 Statlig tvåårssatsning för att stimulera infrastrukturlösningar i tillväxtregioner, främst Stockholm och Göteborg

En avgörande förutsättning för att en uthållig och balanserad tillväxt av jobb och företagande skall komma till stånd är att trafikfrågorna kan få en lösning i framför allt Stockholmsregionen men också till viss del i Göteborgs­området. Vad som behövs är nya storstadsöverenskommelser, där lokala, regionala och statliga aktörer lägger politisk prestige åt sidan och samverkar för Sveriges bästa. Folkpartiet vill därför få med de andra partierna i riksdagen på en statlig satsning för att bygga bort flaskhals­problem på tillväxtorter. Vi föreslår därför en satsning under två år på 4 miljarder kronor som tillsammans med ordinarie anslag till Vägverket och så kallad PPP-finansiering (public-private partnership) kan få fart på infrastruk­tur­investeringarna i Stockholm och Göteborg.

8.5.14 Änkepensionerna

Regeringens politik mot änkorna är socialt orättfärdig. Inkomstprövningen av änkepensionen skall avskaffas. Folkpartiet avsätter drygt 400 miljoner kronor för att upphäva besparingen på änkepensionen.

8.5.15 Förbättrad omställningspension m.m.

Samtidigt som regeringen införde inkomstprövningen av änkepensionen förkortades omställningspensionen från tidigare tolv till dagens sex månader. Folkpartiet vill återställa omställningspensionen till tolv månader och avsätter 100 miljoner kronor för detta ändamål.

8.5.16 Närståendepeng

Det är väsentligt att förbättra villkoren för alla dem som vårdar och tar hand om närstående och anhöriga. Folkpartiet avsätter 50 miljoner kronor för att utvidga rätten till närståendepenning m m.

8.5.17 Höjt barnstöd

Barnfamiljerna är 1990-talets ekonomiska förlorare. Därför måste det ekonomiska stödet till barnfamiljerna öka. Det ökade barnstödet bör utgå i form av en skattereduktion som är lika för varje barn. Vi avsätter från nästa år genom en växling av barnbidrag och delar av bostadsbidraget 2,8 miljarder kronor till en skattesänkning för barnfamiljerna.

8.5.18 Höjd ersättning i befintliga pappa/mammamånader

För att uppmuntra papporna att ta ut mer föräldraledighet och för att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden är det väsentligt att behålla pappa- och mammamånaderna. För att uppnå målsättningen om fler föräldralediga pappor skall också ersättningen i dessa vara högre än i övriga föräldra­försäkringen. Drygt 100 miljoner kronor avsätts för detta.

8.5.19 Ökat kulturstöd

Kultur har en central plats i liberala värderingar, då den erbjuder individen möjlighet till bildning och personlig utveckling. Den ger också människor ett verktyg att förstå, ifrågasätta, påverka och se på samhället ur nya perspektiv. När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Folkpartiet föreslår därför ökade resurser på kulturområdet. Den liberala offensiven för kulturen fullbordas genom en sänkning av bok­momsen till 6 %.

8.5.20 Biologisk mångfald och djurskydd

Den biologiska mångfalden är en förutsättning för människans överlevnad, men också en ständig källa till inspiration och rekreation. Att bevara orörd natur, ostörda rekreationsområden och biologisk mångfald är därför viktiga mål för liberal miljö- och naturresurspolitik. Folkpartiet föreslår en förstärkning på området med 50 miljoner kronor jämfört med regeringens proposition. Dessutom ökar vi anslagen för att garantera bättre djurhållning – framför allt avseende tillsyn av djurtransporter – med sammanlagt 11 miljoner kronor.

8.5.21 Kärnsäkerhet i öst

En olycka i något av de farliga kärnkraftverken i Östeuropa skulle få dramatiska effekter för svenska medborgare, liksom självfallet för andra människor kring de berörda verken. Risken för en olycka är avsevärt större än risken vid något av de svenska kärnkraftverken. Det borde därför vara självklart att en regering, som sätter säkerheten först, föreslår ett omfattande program för att öka säkerheten vid dessa verkligt farliga kärnkraftverk. Folkpartiet föreslår därför att 50 miljoner kronor avsätts för kärnsäkerheten i öst.

9 Budgetpolitikens inriktning

De offentliga finanserna har förbättrats avsevärt under de senaste 6–7 åren. Förbättringarna är både av strukturell och konjunkturell art. De strukturella budgetförstärkningarna började på allvar i och med budgetpropositionen 1992. Budgetförstärkningarna om drygt 13 % av BNP under 1990-talet fördelar sig med drygt 6 % under den borgerliga regeringen 1991–1994 och drygt 7 % under den socialdemokratiska regeringen därefter. Resultatet av beslut fattade i början av perioden har givit resultat under de senaste åren. Ett exempel på detta är förändringarna av bostadssubventionerna. De uppgick i början av 1990-talet till över 40 miljarder kronor men har nu som följd av beslut fattade under 1993, det s.k. Danellsystemet, minskat ner till ett par miljarder kronor.

Men förbättringarna är också konjunkturella. De svenska offentliga finanserna har under lång tid ansetts vara starkt konjunkturberoende. Genom förändringar under 1990-talet har konjunkturberoendet sannolikt minskat,
bl. a. genom att skattereformen minskade progressiviteten och genom sänkningen av ersättningsnivåerna i transfereringssystemen. Bland annat genom smygande urholkningar av skattereformen har dock konjunktur­beroendet på nytt ökat. Ingen kan med säkerhet säga hur starkt stats­finansernas konjunkturberoende är i dagsläget. Detta kommer att prövas först i nästa konjunkturavmattning.

Konjunkturinstitutet beräknar dock att konjunkturberoendet på marginalen är ca 0,75, dvs vid en BNP-förändring kommer de offentliga finanserna att förändras motsvarande 70 % av BNP-förändringen. Med nuvarande nivå på BNP innebär en sänkning av BNP-tillväxten med 1 procentenhet att BNP sänks med ca 21 miljarder kronor i förhållande till vad den annars skulle ha varit. De offentliga finanserna skulle försämras med 75 % härav, dvs 15–16 miljarder kronor på två års sikt.

Denna kraftiga konjunkturkänslighet är ett starkt argument för att över längre period ha en marginal mot konjunkturförsvagningars effekter på de offentliga finanserna. Därför har Folkpartiet ställt upp på målet om ett överskott i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln motsvarande 2 % av BNP. Det innebär att sett över en 4–5-årsperiod ska de offentliga finanserna i genomsnitt ha ett årligt överskott som motsvarar 2 % av BNP, eller närmare 45 miljarder kronor.

Om överskottet i genomsnitt ska vara 2 % bör det givetvis vara mer än 2 % i högkonjunktur för att kunna väga upp ett sämre läge i lågkonjunkturen. Regeringen för ett resonemang om detta i vårpropositionen:

Konjunkturmässiga avvikelser från den långsiktiga tillväxttrenden bör föranleda motsvarande justeringar av de årsvisa målen. I en högkonjunktur bör därför överskottsmålet överstiga 2 procent. Det motsatta skall gälla i en lågkonjunktur. Om överskottsmålet sätts till 2 procent oavsett konjunktur­läget riskerar finanspolitiken att förstärka konjunktur­svängningarna. (s. 70–71)

Trots detta resonemang landar regeringen ändå på slutsatsen:

I avvaktan härpå (att regeringen ska återkomma till frågan i budget­propositionen för 2001, vår anmärkning) föreslår regeringen att de nuvarande målen om ett överskott i de offentliga finanserna på 2,0 procent av BNP för 2001 och 2002 ligger fast och att målet för 2003 fastställs till 2,0 procent. (s. 71)

Regeringen räknar inte heller med någon större amortering av den offentliga skulden än som motsvarar dessa två % av BNP.

Regeringen intar därmed för närvarande (minst) två ståndpunkter i frågan. Å ena sidan ger nuvarande regler för skatter och utgifter med av regeringen antagna tillväxttakter överskott över de 2 % motsvarande utrymmet för ”beräkningsteknisk överföring”, eller 27,3, 35,9 och 58,9 miljarder kronor för respektive 2001, 2002 och 2003. Regeringen anger inte om och så fall hur dessa belopp ska användas. Å andra sidan har man dock lagt dessa belopp till hushållens disponibla inkomster. Hushållen antas dock inte använda dessa pengar till konsumtion utan i huvudsak spara dem. Regeringen försöker undvika den besvärliga diskussionen om användningen av beloppen för ”beräkningsteknisk överföring”, om finanspolitikens inriktning och riskerna för överhettning.

Regeringens egna beräkningar visar att finanspolitiken riskerar att bli alldeles för expansiv.

Folkpartiet har dragit slutsatsen att överskottet minst måste vara 2,5 % av BNP för att uppväga försämringar i lågkonjunkturen. Vårt förslag till budgetpolitik har inriktats därefter.

9.1 Utgiftstak för staten

Trovärdigheten i att resultaten av budgetsaneringen ska bli bestående är främst knuten till metoden med utgiftstak. Den nya budgetmetoden hade två väsentliga inslag. Det ena var fastställandet av tak för de 27 utgiftsområdena, det andra var fastställandet av det totala statliga utgiftstaket.

Vi kan konstatera att utgiftstaken för de olika utgiftsområdena inte fungerat i den nya budgetprocessen. Betydande avvikelser från fastställda utgiftsområdestak har skett. Till en del har det funnits tekniska förklaringar, t.ex. när pensionsreformen medförde en höjning av utgiftstaket med 19 miljarder kronor år 1999, men i andra fall är det helt enkelt så att regeringen använt ett utrymme inom ett utgiftsområde inom ett helt annat område där utgifterna var växande.

Problemet med att de fastställda ramarna för utgiftsområdena inte respekterats är att detta på sikt undergräver budgetprocessen. Systemet med utgiftstak och ramar för utgiftsområden ska inte enbart tjäna som ett medel att stärka omvärldens tilltro till den svenska budgeten utan även i hög grad tjäna som ett internt styrmedel i budgetarbetet. I och med den nya budgetprocessen fick både fackdepartement och myndigheter ett större ansvar än tidigare för den bedömning och det faktamaterial som ligger till grund för deras område i budgeten. Systemet var tänkt att fungera så att vid avvikelse från den bedömning som fackdepartement eller myndighet gjort för ett utgiftsområde skulle dessa ha ett större ansvar än tidigare att anvisa lösningar på överskridandet:

Ansvaret för uppföljningen av ett utgiftsområde i Regeringskansliet bör läggas på de departement som svarar för verksamhetsområdet. Inom Regeringskansliet behöver rutiner och processer utvecklas så att tendenser till utgiftsöverskridanden snabbt kan korrigeras, antingen genom beslut av regeringen eller genom att förslag tillställs riksdagen om åtgärder för att säkerställa att de utgiftstak som är beslutade kan hållas och att målen för budgetpolitiken uppnås. (FiU 1994/95:20, sid. 87–88)

Så som regeringen hanterat detta, med accepterande av stora avvikelser, undergrävs den interna processen. För varje fackdepartement och särintresse måste det stå klart att överskridande inte nödvändigtvis drabbar det egna området utan snarare ett annat utgiftsområde. Så i denna mening har budgetprocessen försvagats.

Det som – hittills – räddat trovärdigheten i budgetprocessen är att det totala statliga utgiftstaket i stort sett hållit. Detta har varit avgörande för budgetpolitikens trovärdighet. Utgiftstaket har medverkat till att:

1. Öka medvetenheten om i hur hög grad inflationen urholkar en verksamhets reella innehåll. Eftersom utgiftstaket sätts i nominella termer sker ingen automatisk kompensation för inflationen varför verk och myndigheter får incitament att hålla igen på den egna kostnadsutvecklingen om verksamhetens reella innehåll ska kunna bevaras.

2. En eventuell expansion av de offentliga utgifterna måste nu ske med direkta politiska beslut till skillnad från tidigare när denna expansion i högre grad bars av automatik.

3. Expansionen av de offentliga utgifterna hålls igen. Detta är särskilt viktigt för ett land som Sverige som har västvärldens högsta offentliga utgifter.

Det är därför oerhört väsentligt att – när regeringen i praktiken urholkat ramarna för de olika utgiftsområdena – det totala statliga utgiftstaket håller. Regeringens beroende av de nuvarande stödpartierna är ett faromoment i detta avseende.

Det som är ett allvarligt orostecken är de tendenser regeringen visat att urholka utgiftstaket genom att i praktiken föra över utgifter till inkomstsidan. Ett tydligt exempel på detta är hanteringen av statsbudgetens kostnader för stängningen av Barsebäck. Genom att bl.a. ta ut kostnaden genom en minskad inleverans från Vattenfall och genom att göra ersättningarna för produktionsbortfallet skattefria lyckas regeringen dölja att den verkliga statsfinansiella kostnaden 2001 är ca 1,2 miljarder och redovisar bara drygt 300 miljoner kronor. Genom att låta några myndigheter såsom Tullverket, Polisväsendet och Centrala studiestödsnämnden disponera avgifter som är av offentligrättslig karaktär uppnår regeringen i praktiken att dessa myndigheters resurser ökar utan att detta redovisas som statsutgifter. Detta bryter i varje fall mot andan i budgetlagen. Om myndigheterna får behålla offentligrättsliga avgifter införs en oklar incitamentsstruktur där inkomst­maximering från myndighetens sida kan komma att gå före rättssäkerhet för den enskilde. Det är ingen slump att trafikpolisen inte får behålla fortkörningsböter, trafikvakter inte parkeringsavgifter eller domstolarna dagsböter. Regeringen bör ges i uppdrag att senast till budgetpropositionen återkomma med en redovisning som överensstämmer med budgetlagen.

Metoden med utgiftstak har inneburit ett ökat intresse för att sänka skatter i stället för att höja utgifter. Detta är positivt för ett land med Sveriges höga skattetryck. Det kräver dock uppmärksamhet på att inte olika intressegrupper driver fram förändringar som bryter sönder viktiga principer i skattesystemet, principer som inte minst präglade den stora skattereformen.

Den politiska debatten har ibland givit intryck av att utgiftstaken inneburit att statens utgifter skulle ha minskat absolut sett. Så är inte fallet. Det statliga utgiftstaket har givit utrymme för en ökning av statens utgifter med ca 50 miljarder kronor mellan 1997 och 2001 (korrigerat). Ett nytt oroande inslag i regeringens budgetpolitik är att den nu för det tredje året i perioden, 2003, för vilken ett utgiftstak fastställs för första gången, lyfter utgiftstaket osedvanligt mycket, ca 30 miljarder kronor.

Det är djupt olyckligt att regeringen inte har någon långsiktig politik vad gäller de offentliga åtagandena. Nu, när konjunkturerna förbättras, är den lämpliga tidpunkten att lägga fast en långsiktig politik för att minska de offentliga utgifternas andel av ekonomin. Vår politik syftar till att uppnå detta. Vår politik innebär därför lägre utgiftstak.

Tabell 2. Folkpartiets utgiftstak för staten 2001–2003

Miljarder kronor

2001

2002

2003

Regeringens utgiftstak

792

817

847

Folkpartiet:

Takbegränsade utgifter

769,6

786,3

800,5

Budgeteringsmarginal

2,4

7,7

16,5

Utgiftstak

772

794

817

Skillnad mot regeringen

- 20

- 23

- 30

9.2  Utgiftstak för den offentliga sektorn

Riksdagen godkänner också en beräkning av de totala offentliga utgifterna. Med hänsyn tagen till den kommunala självstyrelsen har detta beslut dock en annan karaktär än beslutet om det statliga utgiftstaket. Som en följd av vår syn på det statliga utgiftstaket är vårt förslag till tak för den offentliga sektorn följande:

Tabell 3. Folkpartiets utgiftstak för offentlig sektor 2001–2002

Miljarder kronor

2001

2002

2003

Staten inkl. ålders- pensionssystemet

772

794

817

Kommunsektorn

496

516

534

Interna transaktioner

-180

- 185

- 189

Utgiftstak för offentlig sektor

1088

1125

1162

Andel av BNP, %

49,6

49,3

49,0

9.3 Överskott i de offentliga finanserna

Som framgått av vad som ovan sagts anser Folkpartiet att politiken bör inriktas på att nu nå ett större överskott i de offentliga finanserna än vad regeringens förslag innebär. Överskottet bör vara minst 2,5 % av BNP under den aktuella perioden.

Tabell 4. De offentliga finanserna 2001–2003

Miljarder kronor

Effekt på offentliga finanser

2001

2002

2003

Inkomster

-28,9

-42,4

-59,7

Beräkningsteknisk överföring totalt

27,3

35,9

58,9

Minskning av utgifter

21,2

28,0

31,9

Återstår efter utnyttjande av beräkningsteknisk överföring

19,6

21,5

31,1

Avsätts för amortering

11,0

11,4

11,9

Återstår för ytterligare skattesänkning och amortering

8,6

10,1

19,2

10 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

såvitt avser den ekonomiska politiken och utgiftstaket

  1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,

  2. att riksdagen, med anledning av förslagen i propositionen om pensionsrätt för studier och totalförsvarsplikt samt ett ökat återflöde från EU, fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålders­pensions­systemet vid sidan av statsbudgeten för år 2001 till 772 miljarder kronor och för år 2002 till 794 miljarder kronor,

  3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålders­pensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2003 till 817 miljarder kronor,

  4. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2001–2003 i enlighet med vad som anförts i motionen,

  5. att riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn för åren 2001–2003 till minst 2,5 % av BNP i enlighet med vad som anförts i motionen,

  6. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2001–2003 som redovisas i motionen som riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell A),

såvitt avser skattefrågor

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,

  2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om genom­förande av en inkomstskattereform,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lättnader i beskattningen av företagande, riskkapital, arbete, sparande och investeringar,

  4. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om förändringar av anställningsstödet,

såvitt avser övriga frågor

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om deltagande i det europeiska valutasamarbetet,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att Sverige har god internationell konkurrenskraft,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av avreglering i branscherna vård och skola,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenklingar och avregleringar för företagande,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reformera arbetsmarknadens funktionssätt,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om genomförande av en stor social­för­säkrings­reform,

  7. att riksdagen, beträffande utgiftsområde 18, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reformer på bostads­marknaden,

  8. att riksdagen, beträffande utgiftsområde 22, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om storstadspaket för trafiklösningar,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny och bättre regionalpolitik,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett auktionsförfarande för UMTS-tillstånden,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den offentliga sektorns ansvar för sina kärn­uppgifter,

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting,

  13. att riksdagen beslutar om förändring av dagens kommunala inkomstutjämningssystem i enlighet med vad som anförts i motionen,

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av kommunala bolag,

  15. att riksdagen begär att regeringen återkommer med en korrekt och fullständig redovisning så att samtliga utgifter redovisas inom utgiftstaken,

  16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny arbetsmarknadspolitik,

  17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad integration av Sveriges nya medborgare.

Stockholm den 28 april 2000

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Johan Pehrson (fp)

Tabell A. Fördelning på utgiftsområden 2001–2003

Miljoner kronor

2001

2002

2003

UO 1

Rikets styrelse

4598

4547

4432

UO 2

Samhällsekonomi och finansförvaltning

1594

1516

1616

UO 3

Skatteförvaltning och uppbörd

6248

6375

6517

UO 4

Rättsväsendet

24324

25424

26059

UO 5

Utrikesförvaltning och internationell samverkan

2889

2863

2907

UO 6

Totalförsvar

46529

46506

46530

UO 7

Internationellt bistånd

16472

17707

19307

UO 8

Invandrare och flyktingar

4592

4449

4547

UO 9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

30465

31817

33221

UO 10

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

95385

96625

97682

UO 11

Ekonomisk trygghet vid ålderdom

34899

34540

34185

UO 12

Ekonomisk trygghet för familjer och barn

45562

50894

51620

UO 13

Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

26847

31218

31224

UO 14

Arbetsmarknad och arbetsliv

41610

29703

28795

UO 15

Studiestöd

19344

22140

23579

UO 16

Utbildning och universitetsforskning

34240

35228

36739

UO 17

Kultur, medier, trossamfund och fritid

7746

7939

8139

UO 18

Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

9279

8977

8952

UO 19

Regional utveckling och utjämning

3234

2371

2471

UO 20

Allmän natur- och miljövård

2066

2272

2458

UO 21

Energi

822

824

387

UO 22

Kommunikationer

24296

27032

25023

UO 23

Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

13625

13815

13898

UO 24

Näringsliv

2848

2698

2616

UO 25

Allmänna bidrag till kommunerna

98329

99236

101535

UO 26

Statsskuldsräntor m.m.

68170

62170

53070

UO 27

Avgiften till Europeiska gemenskapen

24093

24795

24742

Minskning av anslagsbehållningar

3000

3500

3000

Summa utgiftsområden

693106

697181

695251

Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor

624936

635011

642181

Ã…lderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

144686

151337

158364

Takbegränsade utgifter

769622

786348

800545

Budgeteringsmarginal

2378

7652

16455

Utgiftstak för staten

772000

794000

817000

Elanders Gotab, Stockholm 2000


[1]
[2]