med anledning av prop. 1998/99:99 Sammanslagning av Telia AB och Telenor AS

Motion 1998/99:N15 av Göran Hägglund m.fl. (kd)

av Göran Hägglund m.fl. (kd)
Inledning
Propositionen tar upp sammanslagningen av Telia AB, som
ägs av staten, med Telenor AS, som ägs av norska staten. I
avtalet gäller att svenska staten skall, initialt, tilldelas 60 %
av aktierna och att norska staten ska förfoga över resterande
40 %. Börsintroduktion av bolaget kommer att äga rum
tidigast i höst, och kommer att innebära att de båda länderna
minskar sitt ägande till 33,4 % vardera. De båda statliga
ägarnas policy är att tillsammans inte gå under 51 procent av
aktieinnehavet, och samgåendet ska bygga på att ägarna har
lika stort inflytande i bolagets verksamhet. Avtalet mellan
den norska och den svenska staten innebär att Telia-Telenor
kommer att vara statligt majoritetsägt i 16 år framåt.
Utgångspunkter
Kristdemokraterna har länge arbetat för en ägarspridning när
det gäller vissa statligt ägda företag, däribland Telia. Det
statliga ägandet är till nackdel för ekonomins funktionssätt,
för företagen och deras anställda, och innebär en orimlig
inlåsning av den förmögenhet som nationen disponerar över.
Ett skäl till försäljning av aktier är att ägandet bör spridas. Vi tror att det
långsiktigt är till stor nytta för företagande och näringsliv om många
människor sparar i aktier och på det sättet bidrar till kapitalbildningen. Detta
ökar förmodligen också intresset för villkoren för näringslivet. Ett annat skäl
för privatisering av de statligt ägda företagen är att det förbättrar förut-
sättningarna för de företag det handlar om. Telia är ett bra exempel på
företag som har ett stort kapitalbehov för kommande investeringar. Det kan
inte förväntas att staten över statsbudgeten ska skjuta till de medel som
fordras för expansion. I stället kan och bör detta leda till en ägarspridning
som ger företaget det behövliga kapitalet.
Ett ytterligare skäl för en försäljning av statens aktier i de statliga
företagen är att renodla statens roll. Den kristdemokratiska subsidiaritets-
principen är en god utgångspunkt för en ny syn på maktfördelning i all
mänsklig organisation, även i relationen näringsliv-samhälle. Subsidiaritets-
principen innebär att beslut ska tas och uppgifter utföras på lägsta möjliga
effektiva nivå. Samtidigt ska det finnas en högre nivå som kan verka
stödjande för den lägre nivån. Det handlar om rätt makt på rätt plats. Statens
roll i samhällsekonomin ska vara att sätta ramar och övervaka spelreglerna
på marknaden, ansvara för samhällsplaneringen och infrastrukturen samt att
skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. När staten agerar såväl domare
som spelare på marknaden är risken stor att konkurrensen snedvrids och att
investeringar inte görs på ett optimalt sätt i de företag som har de bästa
förutsättningarna.
Att minska statens räntebörda genom ett minskat lånebehov är självfallet
också ett mycket starkt skäl för att sälja statliga företag. Värdet på statens
ägande kan beräknas till 200-300 miljarder kronor. Det är viktigt att påpeka
att vid en ägarspridning ska det självfallet inte handla om någon realisation
av de idag gemensamma tillgångarna. Vid försäljning ska marknadsmässiga
priser råda och försäljningen ska ske i den takt som är möjlig med tanke på
andra introduktioner på aktiemarknaden. Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt
finns det anledning att gå vidare med utförsäljning av det statliga ägandet av
företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991.
Utöver detta bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. De företag
som är aktuella för utförsäljning är sådana som är verksamma inom
konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan om-
strukturering har skett. Det finns självfallet ingen anledning att byta ett
monopol mot ett annat.
Mot bakgrund av resonemanget ovan vill vi kristdemokrater markera vår
åsikt om det skadliga i det statliga majoritetsägandet 16 år framåt av det nya
bolag som bildas genom sammanslagningen mellan Telia-Telenor. Samman-
slagningen går i rätt riktning vad gäller att minska det statliga ägandet men
några aspekter i propositionen bör belysas och kommenteras.
Telia borde ha börsnoterats
tidigare för ett bättre pris
och större ägarspridning
Regeringens ideologiska låsning har hindrat möjligheten till
andra lösningar i den nu presenterade propositionen.
Telialedningen, har med stöd från Kristdemokraterna, länge
kämpat för att frigöra Telia från det statliga ägandet. En
privatisering har länge avvisats av regeringen och till slut
fann sig regeringen tvingad att hitta en fusionspartner. Den
svenska staten kanske skulle få ut ett högre värde om man
istället hade valt att separat börsnotera de expansiva
affärsområdena, såsom Internet och mobiltelefoni, i
synnerhet som detta bolag skulle ha möjlighet att knyta till
sig samarbetspartner. Vidare skulle det innebära att Telia AB
fick tillgång till investeringskapital. Detta är något som är
viktigt med tanke på företagets möjligheter till investeringar
och företagsköp, som i sin tur kan vara nödvändiga för att
säkra företagets livskraft och förmåga att även i framtiden
erbjuda arbetstillfällen.
Ur skattebetalarnas perspektiv skulle en utförsäljning ha skett mycket
tidigare. Värdet på Telia har enligt fondkommissionärsfirman Carnegies
analys sjunkit med 19 miljarder kronor mellan åren 1995 och 1997. Värdet
sjönk i en rasande fart och det var skattebetalarnas resurser som dränerades i
takt med att utförsäljningen drog ut på tiden. Vår åsikt är att utförsäljningen
skulle ha skett tidigare. Teliaaktien hade alla förutsättningar att bli en
"folkaktie", dvs en attraktiv aktie för de många småspararna. Vid en
utförsäljning av Telia-Telenor-aktien bör allmänheten och de anställda i
företagen vara en viktig målgrupp. Vi anser att det inte räcker med att bara
sälja ut 49 % av aktierna. Det är viktigt att betona att med spridning av aktier
kommer aktiva intressenter att lockas till att investera i bolaget, vilket
skulle
resultera i att företaget uppehåller företagsamheten, dvs att initiativ tas för
att
driva verksamheten på ett lönsamt sätt, bättre än med statligt majoritets-
ägande. Det har varit en mycket kostsam väntetid innan sammanslagningen
och utförsäljningen av Telia har kommit riksdagen till känna.
Politisk rabatt
Det finns en uppenbar risk att aktien kommer att drabbas av
en politisk rabatt, dvs handlas till ett lägre pris än eljest till
följd av att det kan misstänkas att inte enbart
företagsledningens professionella bedömningar avgör
företagets ageranden. Detta minskar det kapitaltillskott som
det nya telekommunikationsföretaget är i stort behov av för
att kunna finansiera de investeringar som behövs för att
hävda sig i den alltmer konkurrensutsatta branschen. Det
statliga inflytandet kommer att finnas kvar under många år
framöver. Att företaget ska ta hänsyn till politiska och
nationella åsikter hämmar värderingen på börsen. Enbart
misstanken om att beslut kan komma att fattas på andra
grunder än rent affärsmässiga riskerar att leda till en högre
riskpremie. Följden kan bli att Telia-Telenor får en sämre
värdering än sina konkurrenter.
Ägarbilden är en betydelsefull faktor när investerare väljer företag för
placeringar. Tunga institutionella investerare uttrycker oro för det stora
statliga ägandet i Telia-Telenor. Även om den norska och den svenska staten,
huvudägarna, särskilt har poängterat att Telia-Telenor ska bli ett vanligt
marknadsorienterat företag har det politiska spelet runt slutförhandlingarna
troligen inte övertygat investerarna. Det finns också praktiska erfarenheter
som regeringen borde ha beaktat innan propositionen skrevs. Det har visat
sig att företag med stort statligt ägande förr eller senare får problem på
börsen.
Regeringen nämner i propositionen att en förutsättning för att medverka i
en industriell omstrukturering är som regel att de företag som vill agera har
en börsnoterad aktie. Genom börsaktien kan företag förvärvas och ytterligare
fusioner genomföras. Som en rak motsägelse till detta presenterar regeringen
senare i propositionen förordningar för utomstående aktieköpare, vilka
innebär att ingen enskild ägare ska få köpa mer än 3 % av aktierna och de
som möjligen kan tänkas ha störst intresse (Internet- och telekomföretag) får
köpa högst 1 % av aktierna. Signalen är att företaget i det längsta vill hålla
andra investerare med liknande verksamheter borta. Det blir motsägelsefullt
att ha med denna paragraf när regeringen tidigare framlagt att ytterligare
fusioner inte är uteslutet.
Det statliga ägandet i 16 år
och det  dubbla vetot"
Det som nämns i propositionen om att staten ska utöva ett
professionellt och affärsmässigt ägande av Telia och att
avkastningen ska ligga på samma nivå som gäller för övriga
konkurrensutsatta teleoperatörer är en viktig förutsättning.
Men hur detta ska bli reellt möjligt med ett statligt
majoritetsägande i 16 år har vi kristdemokrater svårt att
skönja. En sådan politisk blockering hör inte hemma i
dagens snabba och föränderliga telekomvärld.
Telekombranschens utveckling de senaste åren kommer att
följas av en ännu snabbare utveckling som ställer krav på
lättrörlighet och flexibilitet även när det gäller företagens
strukturanpassning. Vi menar att ett långsiktigt statligt
majoritetsägande kommer att förhindra framtida
strukturaffärer. Ett statligt majoritetsägande innebär i
praktiken att två länders regeringar har vetorätt mot mer
omfattande ägarförändringar. Detta är en oacceptabel del av
avtalet, som innebär olyckliga låsningar. Handlingsutrymmet
för kommande regeringar beskärs och parlamentet i vårt
grannland ges i praktiken vetorätt. Avsikten med fusionen,
privatiseringen och börsnoteringen borde vara att möjliggöra
för bolaget att agera på lika konkurrensvillkor som med
övriga internationella jättar. Om det nya bolaget, vilket är de
norska och svenska regeringarnas avsikt, ska vara
kontrollerat av norska och svenska staten kommer bolagets
rörelsefrihet att förhindras. Detta är något som är olyckligt
om bolaget ska bli att räkna med på den globala marknaden.
Värderingen, dvs 60/40-
fördelningen
Ett skäl att rikta kritik mot de svenska och norska
regeringarnas preliminära överenskommelse är att underlaget
för aktiefördelningen saknas i propositionen. Vad som är
bekant är att resultatet efter finansiella poster för Telia var
6,8 miljarder kronor och för Telenor 2,3 miljarder. Om detta
resultat skulle fungera som ett underlag till den procentuella
värderingen av företagen skulle ägarfördelningen bli 75/25
%, istället för propositionens 60/40-fördelning. Är det denna
variabel som har använts i framräknandet av den föreslagna
ägarfördelningen kan man konstatera att den nu gällande
fördelningen kan komma att kosta skattebetalarna flera
miljarder kronor. Har näringsministern varit tvungen att
pruta ner värdet på Telia för att överhuvudtaget få en affär
till stånd? Goldman Sachs, den utländska expertis som
regeringen anlitat för en bedömning av det rimliga i
fördelningen 60/40, bygger sin värdering på underlag från
Telia och en bedömning av McKinsey angående affärens
synergieffekter. Detta gör det svårt för oppositionen att bilda
sig någon uppfattning om huruvida fördelningen kan anses
vara försvarbar ur skattebetalarnas, statens och företagens
synvinkel. Enligt investmentbankbedömare förväntas det nya
bolaget få ett marknadsvärde på 300 miljarder kronor. En
procent hit eller dit betyder då 3 miljarder kronor.
Kristdemokraterna förutsätter att regeringen under riksdagens beredning
kan presentera ett underlag som visar bakgrunden till fördelningen av
ägandet. Om detta visar att överenskommelsen inte vilar på en stabil grund är
detta skäl att avvisa regeringens förslag.
Lokaliseringen av de olika
verksamheterna
Frågan om i vilket land de två viktiga tillväxtverksamheterna
mobiltelefoni och Internet kommer att baseras har flitigt
diskuterats efter det att uppgörelsen blev känd. I
förhandlingarna har det funnits norska krav om att dessa
verksamheter ska lokaliseras i Norge. Det är inom dessa
områden som de båda bolagen anser sig ha sin
spetskompetens, vilket de menar bäddar för en framgångsrik
internationell expansion. De utsedda affärsområdescheferna
för mobiltelefoni och Internet är norrmän. Innebär detta
också att de två affärsområdena med de bästa
framtidsutsikterna och tillväxtpotentialen lokaliseras till
Norge? Sverige, med en idag välorganiserad forsknings- och
utvecklingsbas och med kompetent personal, går då miste
om viktiga tillväxtområden och därmed attraktiva jobb för
välutbildad arbetskraft.
En lokalisering av dessa viktiga affärsområden, mobiltelefoni och Internet,
till Norge kommer förmodligen att få synliga effekter i form av syssel-
sättningsminskningar för redan befintliga verksamheter samt att nya
sysselsättningstillfällen förläggs i Norge istället för i Sverige. Det nära
samarbetet mellan Telia och Ericsson utgör en viktig förklaring till Sveriges
framstående position inom både fast och mobil telefoni. Det finns idag ett
antal mindre företag som på olika sätt är beroende av Telia som
samarbetspartner och kund. Om beslutsfattandet flyttas till Norge kommer
inte bara det geografiska avståndet att öka utan även avståndet till dem som
fattar de strategiska besluten. Resultatet kan bli att det norska näringslivet
gynnas på bekostnad av det svenska. Sverige och Telia bör med kraft verka
för att de strategiska verksamheterna förläggs till Sverige.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att propositionens förslag avseende fortsatt statligt majoritetsägande
under 16 år och det s.k. dubbla vetot avvisas i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen i händelse av avslag på föregående yrkande avvisar
regeringens proposition och hos regeringen begär förslag om en
ägarspridning av aktier i Telia.

Stockholm den 3 maj 1999
Göran Hägglund (kd)
Inger Strömbom (kd)

Harald Bergström (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Stefan Attefall (kd)

Maria Larsson (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Helena Höij (kd)

Per Landgren (kd)

Mats Odell (kd)

Kenneth Lantz (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Näringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-05-03 Bordläggning: 1999-05-04 Hänvisning: 1999-05-05

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)