med anledning av prop. 1998/99:89 Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting

Motion 1998/99:Fi40 av Per Landgren m.fl. (kd)

av Per Landgren m.fl. (kd)
Principiella utgångspunkter
Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet
är att alla kommuner och landsting/regioner skall ha
likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service,
oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella
kostnader. En invånare i Sverige skall kunna få lika god
sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han
bor. Detta mål ställer vi kristdemokrater oss bakom. Däremot
hör rimliga skillnader i servicenivå, servicestandard,
effektivitet och skattesats till den kommunala självstyrelsen
och skall således inte kompenseras. Medborgarna skall själva
avgöra detta genom demokratiska val av partier som förordar
olika lösningar eller genom val av boende i kommun och
landsting. Systemet skall förena en långtgående utjämning
med starka incitament för tillväxt och förnyelse. Det skall
stödja och driva på en stark och solidarisk ekonomisk
utveckling i hela landet. Utjämningssystemet måste
dessutom vara tillgängligt, begripligt och demokratiskt
förankrat hos alla kommuner och landsting. Det skall vara
möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t ex
befolkningsförändringar genom att styra och förändra
verksamhet och ekonomi utan att behöva överraskas av det
ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Vi ställer oss
negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och
att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser.
Dessutom är vi kritiska mot kostnadsutjämningens bristande
träffsäkerhet.
Med proposition 1998/99:89 Förändringar i utjämningssystemet för
kommuner och landsting kommer regeringen inte till rätta med de ovan
nämnda principiella problem och skadliga effekter som nuvarande system
har.
Inkomstutjämningen
Regeringen bedömer att en långtgående inkomstutjämning är
"en central del i ett utjämningssystem som skall ge
kommuner och landsting i hela landet likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att ge sina medborgare en god kommunal
service". Samtidigt föreslås att ett nytt utredningsarbete
inleds, för att finna en alternativ utformning utan negativa
marginaleffekter. Vi kristdemokrater är kritiska mot att den
s.k. pomperipossaeffekten inte elimineras redan i denna
proposition och att den enligt regeringens snäva direktiv inte
kunnat behandlas i utredningen Kostnadsutjämning för
kommuner och landsting (SOU 1998:151), som ligger till
grund för propositionen. I nuvarande modell med en
långtgående inomkommunal utjämning är incitamenten för
tillväxt och expansion inte bara små utan direkt
kontraproduktiva. Tillväxtkommuner med hög skattekraft
riskerar att på grund av sänkta bidrag förlora ekonomiskt på
företagsetablering och ökade skatteintäkter. Vi är således
kritiska mot att inkomstutjämningens skadliga
marginaleffekter först nu skall omprövas i en utredning.
Detta borde åtgärdats när förhållandet uppdagades. Nu har
denna effekt misskrediterat systemet, men även skapat en
mental föreställning om dess tillväxthämmande funktion
genom att fördela medel på tillväxtens bekostnad.
Vi anser av principiella skäl att en utredning snarast bör pröva en övergång
från inomkommunal till statlig inkomstutjämning. Vår mening är att
nuvarande ordning med inomkommunal utjämning går emot grundlagens
intentioner med den kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och
den kommunala beskattningsrätten. Systemet med inomkommunal utjämning
leder med jämna mellanrum till allvarliga motsättningar mellan kommuner
och mellan landsting. När vissa kommuner och landsting betalar stora
summor i avgift och andra får del av bidrag i motsvarande utsträckning
skapas dessutom möjligheten till och föreställningen om att medel från en
kommun används till olika icke lagstadgade verksamheter eller investeringar
i en annan. Vi kristdemokrater anser att det enligt subsidiaritetsprincipen är
staten som skall stödja kommunsektorn och utjämna de opåverkbara
ekonomiska förutsättningar som föreligger för kommuner och landsting att
bedriva den lagstadgade verksamheten. Nuvarande system splittrar vårt land.
Kostnadsutjämningen
Regeringens bedömning är att alla kommuner och landsting
skall ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin
verksamhet efter inkomst- och kostnadsutjämningen. Under
remisstiden för utredningen SOU 1998:151 har emellertid en
omfattande och allvarlig kritik förts fram från inte minst
företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet.
Kritiken har gått ut på att redskapet för
kostnadsutjämningen, den s.k. standardkostnadsmetoden,
räknar in även högst påverkbara faktorer. Detta är tvärtemot
vad regeringen hävdar i sin proposition. En del för
kommunerna opåverkbara faktorer som hyres-, löne- och
prisnivåer finns inte med i systemets uträkningar, medan
andra finns med. Till detta erkänner utredningen öppet att
väsentlig statistik saknas. Ytterligare kritik mot utredningen,
vilket i detta fall också träffar regeringens proposition, gäller
att man har utgått från inaktuella siffror på landstingssidan
samt inte kunnat beakta det förändrade huvudmannaskapet
inom äldresjukvård och psykiatri, vilket inte redovisas
separat i den kommunala bokslutsstatistiken.
Professor Ernst Jonsson, chef för Institutet för kommunal ekonomi på
Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, hävdar i sin
granskning att utredningen helt enkelt misslyckats med sitt eget mål att
lämna förslag om en utjämning av de kostnadsskillnader som kommuner och
landsting inte kan påverka. För att kunna göra detta måste man nämligen
klargöra i vilken utsträckning påverkbara kostnadsskillnader föreligger
mellan kommunerna. Detta har enligt Jonsson utredningen inte "närmare gått
in på". Med nuvarande förslag, som regeringen i princip antagit men
förändrat på några viktiga punkter, t ex med en faktor för invandrar-
barn/ungdomar, permanentas således enligt kritiken ett förslag som enligt
professor Jonsson missgynnar kommuner, som är föregångare i att ompröva
och förnya verksamheten. Kommuner som släpar efter i besparings- och
effektivitetsarbetet, belönas i stället med utökade bidrag, konstaterar han.
Standardkostnadsmetoden har enligt kritiken ibland baserats på genom-
snittlig servicestandard, vilket får till följd att utjämningen premierar hög
servicekostnad och bestraffar tidigare besparingar och effektivitet. Vi kan
inte se vare sig att denna kritik bemötts eller att bristerna åtgärdats under
remisstiden eller i propositionen. Vidare är vi kristdemokrater kritiska mot
att inte LSS-verksamheten förs in i systemet. Vi har även kritiska synpunkter
på utredningens och propositionens hantering av t ex verksamhetsområdena
barnomsorg, hälso- och sjukvård samt  äldreomsorg. Med nuvarande system
premieras och permanentas den kommunala barnomsorgen framför andra
omsorgsformer och underlaget för hälso- och sjukvårdsmodellen bygger på
statistik från 1995 i Malmöhus läns landsting, statistik vars relevans har
ifrågasatts.
Kristdemokraterna anser att en ny utredning bör pröva en radikal för-
bättring av kostnadsutjämningssystemet i sin träffsäkerhet enligt principerna
ovan. Den nya utredningen får i uppdrag att eliminera den kostnadsutjämning
som nu i realiteten går tillbaka på påverkbara faktorer och att tillföra
relevanta områden och variabler. Om utredningsarbetet inte skulle kunna
leda till en bättre träffsäkerhet, måste ambitionsnivån sänkas och inriktas på
mer generella lösningar. Målet är att även den inomkommunala kostnads-
utjämningen skall ersättas med statlig utjämning.
Vårt förslag
Mot denna bakgrund anser Kristdemokraterna att det är
nödvändigt med en ny utredning. Den skall sätta in
utjämningssystemet i sitt sammanhang, eftersom detta
system inte är det enda redskap som regering och riksdag har
för att utjämna regionala skillnader. Utredningen skall
dessutom utreda förutsättningarna för att ersätta den
inomkommunala utjämningen med en statlig utjämning. Av
principiella skäl anser vi att det inte är kommuners och
landstings uppgift att utjämna förutsättningarna för varandra.
Med några års mellanrum drabbas olika landsting och
kommuner. Nu hotas stora delar av Norrland och
Stockholmsregionen av utredningens och propositionens
orimliga konsekvenser. Utjämningen mellan kommuner och
landsting måste vara en statlig angelägenhet. Det befintliga
kostnadsutjämningssystemet bör därför gälla i avvaktan på
att ett nytt och mer rättvist system kan införas. Det regelverk
som gäller för år 1999 bör gälla under tiden fram till dess att
ett nytt system kan träda i kraft. I de statsbidrag som
regeringen anvisar ingår medel för att bl a underlätta
införandet av förändringar i utjämningssystemet. Dessa
medel bör fördelas som generella statsbidrag. Utöver de
ramar som regeringen föreslår tillförs kommunsektorn med
Kristdemokraternas politik 1,8 miljarder år 2000, 1,4
miljarder år 2001 samt 1,0 miljard år 2002.
Kostnadsutjämningen måste också leva upp till sitt mål att utjämna kost-
nader för opåverkbara faktorer för att uppnå s k fiskal rättvisa. Nu inte bara
"uppfattas" den som svåröverskådlig, vilket regeringen skriver i proposi-
tionen. Kostnadsutjämningen är svåröverskådlig och svårbegriplig. Därmed
kan den på goda grunder kritiseras för godtycke. Formellt, men inte i verk-
ligheten, är den demokratiskt förankrad.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1998/99:89,
2. att riksdagen beslutar att det regelverk som gäller för år 1999 skall gälla
under tiden fram till dess att ett nytt system kan träda i kraft i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ny utredning om kostnadsutjämningen.

Stockholm den 29 april 1999
Per Landgren (kd)
Stefan Attefall (kd)

Harald Bergström (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Helena Höij (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Mats Odell (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Inger Strömbom (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-04-29 Bordläggning: 1999-04-30 Hänvisning: 1999-05-04

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)