med anledning av prop. 1998/99:84 Lag om skatt på avfall

Motion 1998/99:Sk28 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v)

av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v)
Bakgrund
Mängden konventionellt avfall uppgick 1994 till totalt 8 330
000 ton. Samma år återvanns 1 835 000 ton avfall. 210 000
ton avfall behandlades 1994 biologiskt. 1994 förbrändes ca
1 760 000 ton avfall samt deponerades 4 525 000 ton.
Av proposition 1998/99:84 framgår det att ökningen av förbränning av av-
fall beräknas till 20 % fram till år 2005. Enligt prognoserna kommer förbrän-
ning av både hushållsavfall och industriavfall att öka, även om förbränning
av hushållsavfall ökar mest. Mängden hushållsavfall som hamnar på
soptippar skall ha minskat med 50 % till år 2000 och med 70 % till år 2005,
jämfört med år 1994. Den totala mängden minskar bara lite, men alltmer går
till förbränning, återvinning kompostering eller rötning.
Strategisk betydelse
Vi delar regeringens och miljö- och jordbruksutskottets
bedömning av proposition 1997/98:145 och i betänkande
1998/99:MJU6 att en övergripande riktlinje för den fortsatta
avfallshanteringen bör vara att mängden avfall och avfallets
farlighet minskas samt att det behandlas utifrån dess
inneboende egenskaper.
Därför anser vi att en avfallsskatt har en strategisk betydelse för hur
avfallshanteringens inriktning kommer att utvecklas samt på vilket sätt
restprodukterna från samhället skall kunna utnyttjas på ett miljöriktigt sätt.
Åtgärder som leder till ökad återanvändning bör vara en huvudinriktning.
Därför är det viktigt att även förbränning av avfall beskattas så att
återanvändning blir lönsam. Detta bör ges regeringen till känna.
De senaste årens erfarenhet har visat att det kan vara lättare och mera eko-
nomiskt fördelaktigt för en kommun att bara omlasta avfallet för transport till
en sopförbränningsanläggning än att satsa på utökad materialåtervinning och
biologisk behandling. Incitamenten för att inom kommunen satsa på utökad
återvinning försvinner när man inte längre har ansvar för den slutliga
avfallsbehandlingen. En deponiägare med begränsad tillgänglig volym har
betydligt större motivation till olika avfallsminimerande åtgärder än en
förbränningsanläggningsägare.
Med en föreslagen viktbaserad avfallsskatt som ensidigt belastar avfall
som går till deponering kommer sannolikt mängderna av avfall som för-
bränns vid befintliga och nya sopförbränningsanläggningar att öka kraftigt,
och därmed ökar de totala utsläppen av miljögifter. På grund av planerna på
ensidig deponiskatt har befintliga avfallsförbränningsanläggningar börjat
planera för kraftigt utbyggd kapacitet, i många fall, som t ex i Malmö,
Halmstad och Umeå, nära nog fördubblad kapacitet. Dessutom planeras nya
avfallsförbränningsanläggningar, bl a i Ljungby. Detta leder till en handel
med avfall. Redan nu finns exempel på import från Danmark och Norge av
hushållsavfall för förbränning. Om utbyggnadsplanerna förverkligas kommer
både materialåtervinning och olika former av biologiska metoder att få svårt
att hävda sig i konkurrensen. Detta bör ges regeringen till känna.
För att stimulera till avfallsminimering, materialåtervinning och biologiska
behandlingsmetoder bör därför lika stor, eller högre, skatt läggas på avfall
som går till förbränningsanläggningar för blandat avfall (där askan inte blir
så ren att den kan återföras till skogsmarken) som på avfall som tillförs
avfallsdeponier.
Effekter för biologisk
energiutvinning
I det betänkande som avgavs av riksdagens jordbruksutskott
i samband med behandlingen av propositionen om Hantering
av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett
ansvar för alla slogs fast det viktiga i att ny småskalig teknik
utvecklas för rötning samt för biologisk frånseparering av
icke-önskvärda ämnen från kretsloppet. Härvid avsågs bl a
biocellsrötning. Om skatt nu införs på dessa metoder
kommer utvecklingen av sådan teknik att drastiskt hämmas.
Det framlagda förslaget i propositionen om deponiskatt kommer att inne-
bära en kraftig stimulans för förbränning av osorterat avfall och är närmast
nog en katastrof för biologiska behandlingsmetoder som biocellsrötning och
rötcellsrötning. I förslaget står t.ex. att skattebefrielse kan ges för rötning
i
reaktor, men på grund av att dagens reaktorrötningsteknik är sårbar för
föroreningar (plastpåsar, trasor, etc) kan det vara svårt att satsa på reaktor-
rötning av matavfall som källseparerats hos konsumenterna. Denna teknik är
i dag mest tillämplig för slakteriavfall, livsmedelsavfall och jordbruksavfall.
Eftersom de i dag tillgängliga metoderna för rötning av något mindre
homogena organiska avfallstyper, rötceller och bioceller, kommer att
bestraffas med skatt kommer således det mesta matavfallet att styras till
förbränning. Detta är olyckligt ur energi- och miljösynpunkt. Därför är det
viktigt att rötning i bioceller eller rötceller undantas från avfallsskatt.
Skatt
skall inte tas ut för avfall som går till biologisk energiutvinning. Detta bör
ges regeringen till känna.
Miljöeffekter
Med en välskött biocellsanläggning kan utsläppen av
metangas till atmosfären i stort sett elimineras. Som extra
säkerhetsmekanism fungerar de metanoxiderande
mikroorganismer som normalt utvecklas i jorden ovanpå en
biocell eller deponi. Utsläppen av växthusgaser från
avfallsförbränning är i dag betydligt större än från bioceller.
Vid kväveoxidreduktion av rökgaser med hjälp av urea
reduceras en del av kväveoxiderna till kvävgas. Dock
uppstår en ansenlig mängd dikväveoxider (lustgas) som
biprodukt. Denna lustgas ger nära 300 gånger så stort bidrag
till växthuseffekten som koldioxid, och är betydligt värre än
metan.
Som exempel på en modern förbränningsanläggnings utsläpp kan nämnas
koncessionsansökan för SYSAV:s sopförbränningsanläggning i Malmö.
Därifrån vill man årligen få släppa ut 74 ton av den miljöfarliga gasen
dikväveoxid. SYSAV:s anläggning söker även koncessionstillstånd att
årligen få släppa ut betydande mängder försurande ämnen, upp till ca 280 ton
kväveoxider, 370 ton svaveldioxider, 93 ton saltsyra och ca 30 ton ammo-
niak. Vidare ansöker man om att få släppa ut 55 kg kvicksilver och 190 mg
dioxiner per år, ämnen som lagras upp i naturen och således ger ökande
miljöstörningar för varje år som utsläppet fortgår. SYSAV-anläggningen kan
sannolikt sägas vara representativ för andra nya förbränningsanläggningar
med s.k. "avancerad modern rökgasrening".
Har man väl fört över avfallet till förbränningsanläggningar (genom
kapacitetsökning och nybygge, t ex Ljungby) har dessa blivit beroende av
avfallsmängderna, och det är svårt att ändra flödena senare.
Viktigt är också som tidigare nämnts att rötning i bioceller eller rötceller
undantas från skatt. För att ha möjlighet att utveckla framtida ekologiskt
anpassade metoder för återvinning av material, näring och bioenergi ur
avfallet är det viktigt att en eventuell avfallsskatt drabbar avfallsförbränning
minst lika hårt som konventionell deponering, och att skatten införs
samtidigt. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt propositionen skall avfallsskatten tas ut efter en nettodeponimetod,
vissa behandlingsformer som bedrivs inom anläggningen skall undantas från
skatt. Enligt propositionen skall dock inte avdrag medges för gas som bildats
vid nedbrytning av organiskt avfall som förs ut från en avfallsanläggning
(deponigas). En avdragsrätt för omhändertagen deponigas bör införas för att
ge incitament för ökade insatser för att samla in och använda deponigas som
energikälla och därmed minska emissionerna från deponierna. Detta bör ges
regeringen till känna.
I betänkande 1998/99:MJU10 uttalar miljö- och jordbruksutskottet att
förbränning av blandat restavfall inte kan anses som förenligt med
målsättningarna om ett uthålligt och resursbevarande samhälle. På grund av
de stora miljörisker som är förknippade med avfallsförbränning bör detta
leda till att förbränningen av blandat avfall på sikt bör upphöra.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbränning av avfall måste beskattas så att återanvändning
blir lönsam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsekvenserna av en viktbaserad avfallsskatt som ensidigt
belastar avfall som går till deponering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skatt inte skall tas ut för avfall som går till biologisk
energiutvinning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skatten skall vara minst lika stor för avfallsförbränning som
för konventionell deponering och att skatten införs samtidigt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en avdragsrätt för omhändertagen deponigas bör införas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbränning av blandat restavfall inte kan anses som förenlig
med målsättningarna om ett uthålligt och resursbevarande samhälle.

Stockholm den 27 april 1999
Kjell-Erik Karlsson (v)
Jonas Ringqvist (v)

Tasso Stafilidis (v)

Claes Stockhaus (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Karin Svensson Smith (v)

Marie Engström (v)

Per Rosengren (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Skatteutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-04-28 Bordläggning: 1999-04-29 Hänvisning: 1999-04-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)