med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid

Motion 1997/98:Ju30 av Lennart Rohdin (fp)

av Lennart Rohdin (fp)

Varje dag drabbas enskilda kvinnor av fysiskt våld – i många, kanske de flesta fall, utövat av den partner de lever eller levt tillsammans med. Fysiskt våld som också leder till kvinnans död. Det rör sig ofta om upprepad och över lång tid pågående misshandel. Det kan ske just därför att det rör sig inom ett slutet förhållande mellan två människor. Ett förhållande som ingåtts för att ge människor samhörighet men som i dessa fall utvecklas till en tortyrkammare.

Eftersom det rör sig om ett slutet förhållande mellan två människor blir såväl offer som gärningsman utlämnade i sin ensamhet mycket längre, då omgivningen drar sig för eller har svårare att ingripa. När människor utsätts för fysiskt våld av en annan människa sker det inte alldeles för ofta – det sker alltid för ofta. Det är en av samhällets grundläggande uppgifter att skydda enskilda människor mot våld. När det gäller misshandlade kvinnor vet vi idag att det rör sig om ett stort misslyckande. Det ökande antalet anmälningar om fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor är inte nödvändigtvis ett uttryck för att våldet ökar, utan kanske mer för att det tidigare rört sig om större mörkertal än vad vi idag kan acceptera.

Det är därför synnerligen välkommet att regeringen nu äntligen lägger fram sin proposition om nya tag mot fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor. Det kan inte beklagas nog att det dröjt så länge innan den av förre socialministern Bengt Westerberg våren 1995 initierade Kvinnovåldskommissionen lade fram sitt slutbetänkande. Propositionens innehåll ger inte uttryck för att den socialdemokratiska regeringen tillfört frågan något väsentligt nytt – bara för senfärdighet och beslutsångest.

Till de välkomna förslag som förs fram hör frågorna om grov kvinno­fridskränkning, utvidgningen av våldtäktsbrottet, könsstympning och stödet till frivilligorganisationers arbete. Det är vidare angeläget att de frågor som regeringen nu föreslår skall utredas ytterligare får en skyndsammare hantering än vad Kvinnovåldskommissionens förslag fått.

Det jämställdhetsarbete, som drog igång på allvar under det radikala 60-talet, har på väldigt många sätt förändrat vår tillvaro. Förutsättningarna för ett mer jämställt liv, såväl i arbetsliv och politik som i hemmet, har förbättrats väsentligt för såväl kvinnor som män. Fortfarande tvingas emellertid väldigt många kvinnor kämpa mot fördomar och diskriminerande attityder, för att kunna hävda sin rätt till lika rättigheter och lika lön. Där är det fortfarande långt, långt kvar.

Till det mest oacceptabla i många kvinnors vardag är emellertid som anförts fortfarande hotet om våld, misshandel och sexuella övergrepp. Kvinnofrid är ett i många sammanhang okänt begrepp. Det är skrämmande och helt oacceptabelt, att så många kvinnor ständigt skall behöva gå och vara på sin vakt gentemot kända och okända män. Det är en skam att kvinnojourer skall behöva finnas – men en räddning för många att de finns. De kvinnor som där gör en insats för sina medsystrar är värda mycket respekt och tacksamhet.

Män och våld

Att kvinnor misshandlas kan aldrig ursäktas. Varje civiliserat samhälle måste dra en absolut gräns och göra allt för att beivra brott. Men våld mot kvinnor är inte uttryck för vare sig mäns natur eller könsroll. De flesta män slår varken kvinnor eller barn. De väldigt många män som inte slår är för den skull varken icke-män eller hämmade i sin manliga natur eller könsroll. De betydligt färre kvinnor som slår är för den skull vare sig män eller manliga. Bank­rånare, valutaspekulanter, fortkörare, urkundsförfalskare m fl är också oftast män men ger inte uttryck för manlig natur eller manligt beteende. Alla medborgare har en moralisk skyldighet att ta avstånd från våld i samhället – också män. Men män som grupp har inte större moraliskt ansvar för att det våld som äger rum huvudsakligen begås av män – men av ett relativt fåtal.

Icke-organiserat fysiskt våld som riktas mot män, kvinnor och barn är tvärtom mycket ofta uttryck för den enskilde förövarens vanmakt, oavsett om förövaren är man eller kvinna. Kanske är det ofta så i en mellanmänsklig konflikt, särskilt inom hemmets väggar, att en del män är underlägsna kvinnan på det verbala och emotionella planet och i relationen till gemen­sam­ma barn. Överlägsenheten i fysisk styrka blir då i vissa fall van­maktens uttryck. Och även då lika förkastligt. Fysiskt våld kan givetvis aldrig accepteras, ursäktas eller förringas av samhället, oavsett vilken förklaringen till detta är.

Men för att problematisera något, så ingår alldeles för ofta också emotionellt eller psykiskt våld/misshandel i den mellanmänskliga konflikt som tar sig uttryck i fysiskt våld och misshandel. Inte heller där är det enbart en manlig företeelse; kanske är kvinnor representerade i något högre grad där, än när det gäller fysiskt våld. Känslokyla, ord och tystnad kan skada en människa lika djupt som slag. Ofta är det både män och kvinnor som drabbas när tillvaron inte håller för påfrestningarna. Detta slags psykiska eller emotionella våld är knappast möjligt för samhället att beivra – kanske inte heller lämpligt att överväga ens om det vore möjligt.

Även om mycket skett när det gäller att förändra vårt samhälle i riktning mot ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är Sverige fortfarande i stor utsträckning ett manssamhälle. Jämställdhet handlar ytterst om den enskilde individens rätt att själv kunna forma sin tillvaro utan tvingande traditioner eller fördomar. Inte att män och kvinnor skall vara så lika som möjligt. Det är de inte även om det självfallet finns stora variationer bland män och bland kvinnor. I ett jämställt samhälle görs inte allting till hälften av män och till hälften av kvinnor utan av människor oavsett om de är man eller kvinna. Bristen på jämställdhet slår olika hårt mot enskilda män och kvinnor. Lika riktigt och nödvändigt som det är att lägga ett genusperspektiv på samhälls­analysen, lika klart är det att det för den enskilda kvinnan eller mannen inte ger det personliga svaret.

Jämställdhetsarbetet har hittills i mycket handlat om hur kvinnor varit undantryckta och diskriminerade – och fortfarande är. Men i det moderna samhället utestängs också män från viktiga områden. I hem och i sociala relationer dominerar kvinnliga värderingar och förhållningssätt, som ofta utestänger män från att få delta utifrån sina förutsättningar, vilket gör att män kommer i underläge.

Kvinnor känner ofta vanmankt inför oförstående män, som förnekar att kvinnor är utsatta för subtila utestängningsmekanismer i både arbetsliv, sam­hälle och politik, eftersom dessa präglas av manliga synsätt och värderingar, som blivit normbildande. Kvinnor kan med all rätt hävda att kvinnliga synsätt och värderingar har mycket att tillföra där. På samma sätt kan män känna vanmakt, när de i sin tur hör kvinnor säga, att om bara män tog sitt ansvar för hem och familj så skulle allt bli bra. Samtidigt som de upplever kvinnors oförståelse inför att hem och barn kan skötas på annat än kvinnors vis. Jämställdhet förutsätter att den som har makt och ansvar delar med sig både i hemmet, i arbetslivet och i politiken. Men det är inte alltid en fråga, som löses med politiska beslut.

Det är därför djupt beklagligt att regeringen i propositionens ”Allmänna utgångspunkter” och i sitt fortsatta ordval i så hög grad förfaller till försåtliga resonemang kring våld mot kvinnor som uttryck för manssamhällets maktrelationer. Även om t ex 10% av männen i Sverige skulle vara benägna att ta till fysiskt våld mot en kvinna kan det aldrig ses som en förlängning av en ”obalans i maktförhållandet mellan könen”. Gör man det så implicerar detta att i princip alla män skulle vara benägna att använda våld mot kvinnor, vilket vore ett klart sexistiskt synsätt.

Problemet är inte mäns förhållande till kvinnor i allmänhet utan de mäns förhållande till kvinnor som använder sig eller kan komma att använda sig av våld mot kvinnor. Att använda sig av försåtliga argument som att ”vanliga män” i alla samhällsställningar utövar våld mot kvinnor är inget argument för att det skulle vara ett i grunden manligt förhållningssätt.

Män som misshandlar kvinnor, som utövar sexuellt våld, som missbrukar alkohol etc har störningar eller problem som är relaterade till individen och inte till vederbörandes samhällsställning och som därför förekommer i alla samhällsställningar. Också bland kvinnor, om än i mindre omfattning. Att dessutom bortse från de samband som alltför ofta finns mellan drog­missbruk, arbetslöshet och andra sociala problem och våld och övergrepp till förmån för ett närmast perverterat radikal-feministiskt synsätt är att dogmatiskt likt strutsen sticka huvudet i sanden.

Regeringens argumentation blir extra allvarlig när man försöker ge den ett vetenskapligt sken. Utan att på något annat sätt dokumentera sitt påstående skriver regeringen: ”Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning.”

Maktrelationerna i samhället är i hög grad avgörande för att förstå bristerna i jämställdhet – därav nödvändigheten av att anlägga också ett genusperspektiv på analysen – men är ingen generell förklaring till varför enskilda män utövar fysiskt eller sexuellt våld mot kvinnor. Att hävda detta vore att generellt hävda att det hör till den manliga naturen eller kulturen att utöva fysiskt våld mot kvinnor. Det ligger väldigt nära det synsätt som präglade den av regeringen understödda ROKS-kampanjen ”Den man älskar aktar man.” Det vill inte ens regeringen göra så uttalat, även om man i svepande ordalag ändå hänvisar till ”den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor.”

I dagens jämställdhetsdebatt är många män tysta. De tycker debatten domineras av mer eller mindre militanta feminister, åtminstone den debatt som hörs – den män hör – och här hör och uppfattar vi många gånger väldigt olika. Män tycker sig inte längre ses som part i kampen för jämställdhet – utan att de framställs som problemet. Då blir det mer könskrig än jäm­ställd­hets­arbete. Men jämställdhet är inte någon kvinnofråga; den har män lika stor rätt till. I detta avseende innebär regeringens allmänna skrivningar ett allvarligt bakslag i arbetet för den nödvändiga jämställdheten.

Stöd till mansjourer

När regeringen i mitten av 80-talet började jobba också med den moderna mansrollen insåg man att utsatta män också behöver stöd. Att vara utsatt har inget att göra med vem som bär hela eller del av ansvaret för krisen. Män i kris är dock ofta mer utsatta och mer ensamma än kvinnor, som alls inte alltid men ändå betydligt oftare har lättare att prata och lättare att vända sig till sina medsystrar. Utsatta män kan behöva tala med män i sin utsatta situation på samma sätt som utsatta kvinnor behöver stöd av kvinnor. Inom vård och omsorg är verksamheten – på grund av den könsuppdelade yrkesvärlden – ofta mycket kvinnodominerad. Stöd till mäns krishantering framhölls därför som en viktig insats.

Fortfarande kämpar de fåtaliga ideella mansjourerna och de än färre professionella krishanteringscentra för män ofta i motvind. Visst kämpar också kvinnojourer då och då mot snäva resurser lokalt, men få ifrågasätter det självklara i deras existens. Det är därför glädjande med de ytterligare satsningar som nu föreslås i stödet till olika frivilligorganisationer. Stödet till kvinnojourernas arbete är viktigt. Det är av samma skäl viktigt att stöd också kan utgå till att utveckla mansjourernas verksamhet såväl lokalt som centralt.

Stödet till mansjourer får emellertid inte enbart ses som en del av arbetet att motarbeta våld mot kvinnor, utan på samma sätt som för kvinnojourerna som ett stöd till arbetet att stötta utsatta män i kris. Det borde vara naturligt att Sveriges Mansjourers Riksorganisation fick samma roll i det allmännas stöd till arbetet med utsatta kvinnor och män som kvinnojourernas organisationer fått i regeringens jämställdhetsarbete. Män är inte bara gärnings­män utan också offer i problem och kriser som drabbar människors relationer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Utred kommunarrest!

Till det mest stötande i fråga om våld mot kvinnor hör de fall där män som belagts med besöksförbud ändå lyckas överträda detta och utsätta kvinnan för fortsatt ångest, våld och i en del fall med dödlig utgång. Detta är oacceptabelt. I dessa fall rör det sig om en våldshandling som beivrats a­v rättssy­stemet. Det är i sig synnerligen stötande att de åtgärder som krävs för att i fortsättningen skydda den utsatta kvinnan i många fall innebär ingrepp i hennes – offrets – integritet och rörelsefrihet. Detta bör i det längsta motverkas, men kan p g a omständigheterna tyvärr ändå inte helt uteslutas – av hänsyn just till hennes säkerhet.

Mot denna bakgrund är det angeläget att den prövning regeringen inlett för att se i vilken utsträckning elektronisk fotboja kan användas får en skyndsam hantering. Erfarenhet från andra länder kan här påskynda regeringens egen prövning. Nyligen har också frågan om ”kommunarrest” för den som överträtt ålagt besöksförbud rests i debatten. Det vore självfallet ett mycket gravt ingrepp i grundläggande rättigheter för den enskilde, som samhället också slagit vakt om.

Mot bakgrund av flera mycket allvarliga fall där besöksförbudet överträtts med för kvinnan förödande utgång, kan det ändå ifrågasättas om inte ett sådant ingrepp i vissa enskilda fall ändå vore försvarligt med hänsyn till den enskilda kvinnans rätt till säkerhet. Inte heller ”kommunarrest” skulle utgöra något fullständigt skydd men säkerligen ytterligare försvåra överträdelse av besöksförbud. Frågan bör därför ingå i den fortsatta översyn som regeringen gör, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Köp av sexuella tjänster

Få frågor är fortfarande så tabubelagda som de som har att göra med människors sexuella relationer. I grunden bör ett liberalt samhälle avhålla sig från att lägga sig i eller värdera människors sexuella läggning eller vanor så länge det rör sig om vuxna människor och inte är uttryck för tvångsövergrepp eller utnyttjande av beroendeförhållanden. Samhällets ingripanden skall ske till stöd för den som är svag eller utsatt – inte för att främja en viss syn på sexualitet eller sexuella relationer eller på motiven för sexuella vanor.

Såväl inom prostitution som inom sexindustrin – och här finns säkerligen betydande beröringspunkter – torde det vara mycket vanligt att människors utsatta situation exploateras av dem som tjänar pengar på andra människor. Därav synen på t ex koppleri. Många prostituerade, varav de flesta är kvinnor, befinner sig i en socialt och mänskligt utsatt ställning, som gör att deras ”frivilliga” befattning med verksamheten bör ifrågasättas. Uppsökande och stödjande verksamhet för att förhindra människor att dras in i prostitution liksom för att hjälpa dem att dra sig ur denna är därför ytterst angelägen. Det är ett av de främsta skälen mot att kriminalisera de prostituerade.

En vanlig vanföreställning, som saknar tillfredsställande underlag, är att de män som köper sexuella tjänster skulle vara vilka män som helst, vanliga män i alla samhällsställningar. Särskilt upprörande tycks det för många vara när dessa framställs som ”vanliga familjefäder med stabila kvinno­förhållanden”. Här gör man samma felaktiga slutledning som i fråga om ”vanliga män” som misshandlar, drogmissbrukar etc. Människor med mänskliga och sociala problem och som förfaller till socialt icke önskvärda beteenden är icke vanliga människor – inte ens vanliga män. Men de åter­finns i alla samhällsställningar och även familjesituationer. Ofta rör det sig även då om ensamma och utsatta människor, vilket givetvis aldrig ursäktar deras beteende.

Det finns därför ingen anledning att betrakta män som köper sexuella tjänster av prostituerade på annat sätt än de prostituerade, d v s människor som också behöver stöd och hjälp. Det torde i lika liten utsträckning underlättas genom en kriminalisering. Kriminalisering av ”torskarna” riskerar i stor utsträckning enbart att bli en moralisk förkastelsedom över något som många känner obehag eller rädsla inför – inte ett konstruktivt sätt att hjälpa människor i en utsatt livssituation. Förstärkta insatser på områden som sex- och samlevnadsupplysning, föräldrautbildning, fortsatt jämställdhetsarbete och psykosociala insatser för dem som är i behov av detta bör göras. Regeringens förslag att kriminalisera köp av sexuella tjänster bör däremot avslås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om män och våld,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till mansjourer,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunarrest för dem som överträder utdömt besöksförbud,

  4. att riksdagen avslår förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster.

Stockholm den 4 mars 1998

Lennart Rohdin (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-03-04 Bordläggning: 1998-03-05 Hänvisning: 1998-03-06

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)