med anledning av prop. 1997/98:45 Miljöbalk

Motion 1997/98:Jo34 av Olof Johansson m.fl. (c)

av Olof Johansson m.fl. (c)
1
1 Sammanfattning
Regeringens förslag till miljöbalk visar att man varken förmått att ta
tillvara  människornas engagemang eller möjligheterna i det moderna
marknadsdrivna miljöarbetet. Förslaget till miljöbalk saknar koppling till
miljöpolitiska mål. Regeringens försening med miljöbalken innebär att
den är föråldrad redan när den presenteras. En ny parlamentarisk
utredning bör skyndsamt se över den svenska miljölagstiftningen.
Förslaget till miljöbalk klarar inte av att hantera motsättningarna mellan
miljölagarna och grundlagen när det gäller äganderätten och miljöskyddet.
Nu blir det upp till domstolarna i landet att hantera frågan och lösa mot-
sättningarna från fall till fall. Det är djupt otillfredsställande att
regeringen
vill besluta om en helt ny lagstiftning med inbyggda problem i förhållande
till grundlagen. Centerpartiet kräver i motionen ett  förtydligande av
lagstiftningen med syfte att äganderätten även i fortsättningen skall ha ett
starkt skydd, samtidigt som nödvändiga åtgärder till skydd för miljön vidtas.
I Centerpartiets motion föreslås att strålskyddslagen skall ingå i miljö-
balken, något som saknas i regeringens förslag. Detta trots att regeringen
själva påpekar att joniserande strålning faller inom begreppet miljöfarlig
verksamhet.
De fyra orörda nationalälvarna ges i motionen ett förstärkt skydd som
riksintressen, samtidig som det ställs krav på att även vindkraften och bruk-
ningsvärd jordbruksmark skall klassas som riksintresse.
Centerpartiet anser, till skillnad från regeringen, att miljökvalitetsnormer
även skall kunna omfatta biologisk mångfald. Detta är motiverat med hänsyn
till utarmningen av många värdefulla biotoper och minskningen av vissa
arter. Det bör vara fullt möjligt att ett visst minsta antal individer av t.ex.
en
särskild djurart eller visst antal biotoper av något slag inom ett område före-
skrivs som miljökvalitetsnorm.
Allemansrätten måste värnas. Regeringens förslag, som innebär att mark-
ägaren inte ges några möjligheter att påverka organiserad kommersiell fri-
luftsverksamhet på sin mark, riskerar att leda till att allemansrätten hamnar i
vanrykte. En sådan utveckling måste undvikas eftersom det skulle vara
mycket illa om den enskilde skulle gå miste om de privilegier som allemans-
rätten innebär. Centerpartiet anser att en förutsättning för organiserat
frilufts-
liv i kommersiellt syfte skall vara att ett avtal har slutits med markägaren.
Centerpartiet anser att det behövs en miljöombudsman. Det är viktigt att en
seriös miljöopinion kan vända sig till en juridiskt stark miljöombudsman.
Ombudsmannen skulle öka och förstärka allmänhetens möjligheter att
kontrollera och ingripa mot olika typer av miljöstörningar, samt att påverka
samhällsplaneringen. Parallellt med miljöombudsmannen bör det vara en vid
krets av grupper etc som har talerätt i miljöärenden. Begränsningen till
organisationer som har mer än 2 000 medlemmar och som har funnits längre
än tre år utesluter viktiga aktörer på miljöområdet. Framför allt utesluter det
lokalt förankrade opinionsgrupper som uppstår när människors närmiljö
hotas.
Centerpartiet vill i motionen också återställa det kommunala vetot, höja
den så kallade miljösanktionsavgiften, tillståndsplikta storskalig husbehovs-
täkt samt utöka producentansvaret.
2 Inledning
2.1 Mål för miljöpolitiken
Centerpartiets målsättning är att kretsloppsprinciperna skall ligga till
grund för framtidens samhälle, och för politiska beslut i alla
samhällssektorer. Ett kretsloppssamhälle kan inte byggas på direktiv
uppifrån. Politiken ska ange ramar och riktlinjer, skapa förutsättningar
och utforma styrmedel. Men omställningen kan bara genomföras genom
en ändrad inställning och ett ändrat beteende hos samhällets alla aktörer.
Det grundläggande kriteriet för att utveckla kretsloppssamhället är att
människor känner delaktighet och är beredda att ta ansvar för denna
utveckling. Den insikten är nödvändig i ett kretsloppsanpassat samhälle.
En uthållig utveckling, såväl nationellt som globalt, måste bygga på de
enskilda människornas engagemang och kunskap om miljöproblemen.
Genomslaget för miljötänkande i samhällslivet och människors medvetande
har skett stegvis. Miljöfrågorna måste vara ett övergripande samhällsintresse
för såväl myndigheter, företag, organisationer som enskilda. Det kräver en
helhetssyn. Många av de förändringar som är långsiktigt nödvändiga är mer
genomgripande än de som genomförts hittills. Det krävs en brett spridd
kunskap och ett engagemang i miljöfrågorna som når hela samhället för att
dessa förändringar ska kunna genomföras. Lagarna på miljöområdet skall
vara så formulerade att målen om ett kretsloppsanpassat samhälle kan upp-
nås.
Kunskapen och insikten om miljöproblemen har ökat starkt under de
senaste årtiondena. Detta innebär att miljöarbetet idag har många aktörer.
Enskilda människor, miljöorganisationer, kommuner, företag, fackföre-
ningar, yrkesgrupper, stater och internationella sammanslutningar arbetar på
olika sätt med miljö- och kretsloppsfrågor.
Det betyder också att miljöarbetet inte enbart drivs framåt av lagar och
myndighetskrav. En stor del av initiativet har övergått till andra än staten.
Konsumenterna ställer exempelvis miljökrav på företagen och företagen på
varandra.
Detta är inte detsamma som att miljöpolitiken inte längre skulle behöva
några lagar eller några offentliga insatser. Det är en illusion att tro att
miljöarbetet nu helt kan övertas av framsynta företag. Tvärtom är det viktigt
att vi med politiska beslut skapar sådana förutsättningar för marknads-
ekonomin att den leder till god hushållning och stimulerar miljöansvar. Det
är främst genom administrativa, informativa och ekonomiska styrmedel som
miljöpolitiken kan drivas framåt från den politiska nivån.
En väl utvecklad miljölagstiftning, som samverkar med rättssamhällets
övriga regler, är en förutsättning för en modern och väl fungerande
miljöpolitik. Förslagen i propositionen innebär att grundläggande miljö-
lagstiftning på miljöområdet samordnas till en miljöbalk. Miljölagstiftningen
är i dag spridd på ett antal speciallagar. Genom att sammanföra dessa till en
miljöbalk blir lagstiftningen på miljöområdet mer överskådlig. Det av-
görande är inte bara att miljölagstiftningen samlas under en balk. Samord-
ningen måste också medföra att miljölagstiftningen stärks och moderniseras.
2.2 Försening och passivitet
Hösten 1994 presenterade fyrpartiregeringen ett förslag till en samlad
miljölagstiftning i en miljöbalk (proposition 1994/95:10 Miljöbalk).
Miljöskyddskommitténs betänkande Miljöbalk (SOU 1993:27) låg till
grund för förslaget. Den tillträdande socialdemokratiska regeringens
beslut att återkalla den liggande propositionen får ses som ett uttryck för
politiskt maktspel. Några tungt vägande argument framfördes inte.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de partier som gav regeringen stöd för
att dra tillbaka det då framlagda förslaget till miljöbalk.
Även om det fanns kritiska synpunkter på 1994 års proposition, och den
föregående utredningen, är problemet att den nuvarande regeringens extrema
saktfärdighet på miljöområdet inneburit fyra förlorade år för miljölagstift-
ningen. Under 1994 hade det funnits gott om tid för en noggrann behandling
av förslaget till miljöbalk i riksdagen. Justeringar av lagförslaget hade kunnat
göras vid behandlingen i jordbruksutskottet. I stället för den osäkerhet som
nu fått råda inom miljölagstiftningen hade vi sedan flera år kunnat ha en
parlamentariskt förankrad och väl fungerande miljölagstiftning, som hade
kunnat utvecklas efterhand.
Nu är läget annorlunda. Trots tre års extra betänketid lägger regeringen
fram ett långt ifrån fulländat förslag till miljölagstiftning. Med tanke på
lagstiftningens omfattning läggs propositionen oförsvarligt sent, vilket
kraftigt begränsar riksdagens möjligheter att behandla förslaget på ett till-
fredsställande sätt.
Tyvärr är den socialdemokratiska regeringens hantering av miljöbalken
signifikativ för regeringens agerande på miljöområdet. Istället för att fördela
förslag om miljöpolitiska åtgärder under mandatperioden väljer man att
samla en mängd förslag inom olika områden som föreläggs riksdagen några
månader före riksdagsvalet. Det skapar en ryckighet i politiken samtidigt
som det innebär att riksdagsarbetet försvåras då ett stort antal förslag måste
behandlas av riksdagen under en kort tidsperiod.
Den proposition med samlade förslag på miljöområdet, som regeringen
under hela mandatperioden hänvisat till när den kritiserats för sitt passiva
agerande på miljöområdet, kommer att lämnas så sent att den inte hinner
behandlas i riksdagen innan höstens val. Detta besked från Miljödepartemen-
tet får närmast ses som en bekräftelse på att regeringen har låga ambitioner
på miljöområdet.
I flera avseenden är förslagen i miljöbalken beroende av de förslag som
skall komma i den försenade miljöpropositionen. Där anges bland annat de
miljömål som lagstiftningen i balken skall utgöra ett skydd för. Vid ett flertal
tillfällen har riksdagen under det nuvarande riksdagsåret avvaktat med att ta
beslut i väntan på den utlovade miljöpropositionen. När den nu inte kan
behandlas innan riksdagsvalet innebär det att miljön hamnat i ett oförsvarligt
beslutsvakuum på grund av regeringens passiva hantering av miljöfrågorna.
Det är synnerligen otillfredsställande att förslaget till en samordnad
miljölagstiftning presenteras utan koppling till några miljömål. Så länge
regeringen inte förmår formulera vilka mål i miljöpolitiken som skall
eftersträvas omöjliggörs en seriös behandling av de lagar som skall
säkerställa att målen uppnås. Detta är en grundläggande och mycket allvarlig
brist i regeringens miljöpolitik. För många år framåt kommer vi att tvingas
leva med en miljölagstiftning som inte är anpassad till utvecklingen mot ett
ekologiskt hållbart kretsloppssamhälle.
Regeringens miljöarbete under mandatperioden ger intrycket av att det är
bidrag och subventioner som är vägen till ett hållbart samhälle. Det behövs
givetvis åtgärder för kretsloppsanpassning av t.ex. byggsektorn, men det får
inte ske på bekostnad av angelägna åtgärder för biologisk mångfald,
försurningsskador eller för att åtgärda skador orsakade av tidigare miljö-
synder. Regeringens investeringsprojekt har överskuggat mindre spektaku-
lära, men minst lika viktiga frågor. Detta har inte gagnat miljöarbetet.
Regeringens förslag till miljöbalk visar att man inte förmått att ta tillvara
möjligheterna i det marknadsdrivna miljöarbetet. Man har inte förmått att
fånga upp och i juridiska förslag skapa ökade förutsättningar för det folkligt
förankrade miljöengagemanget. Man har helt enkelt inte förmått att ta till sig
det moderna miljöarbetet.
Regeringens försening med miljöbalken innebär att den är föråldrad redan
när den presenteras. En ny parlamentarisk utredning bör skyndsamt se över
den svenska miljölagstiftningen. Detta bör ges regeringen till känna.
3 Äganderätt och ersättningsregler
Motivet till den ändring av 2 kap. 18 § i regeringsformen, som gäller
sedan den 1 januari 1995, var att ge äganderätten ett förstärkt skydd.
Samtidigt fanns en önskan att de regler som gäller på miljöområdet inte
skulle påverkas negativt.
Efter att ändringen genomförts har det förekommit en omfattande debatt
om den konflikt som kan ses mellan lagens ordalydelse och motiv-
uttalandena. Flera instanser, bland annat Lagrådet, menar att det inte går att
förena ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra  stycket i regeringsformen och
motivuttalandena i förarbetena. Dessutom är det i sig mycket olyckligt med
ett oklart rättsläge där olika grundlagstolkningar knappast främjar en enhetlig
rättstillämpning. Flera remissinstanser betonar att tillämpningen av miljö-
balken är direkt beroende av att osäkerheten kring den aktuella grund-
lagsparagrafen klaras ut.
Enligt Lagrådets tolkning av det nuvarande rättsläget kan ingripande av
miljöskyddsskäl inte vara grund till ersättning, även om det försvårar
pågående markanvändning, såvitt den aktuella användningen av marken var
olaglig redan när den påbörjades. Tolkningsproblemen uppkommer i de fall
då en markanvändning inte stred mot någon norm när den påbörjades, men
en senare tillkommen reglering medför att markanvändningen blir olaglig.
I propositionen (s. 558-564) beskriver regeringen på ett tydligt sätt
konsekvenserna av det oklara rättsläget, men något förslag till hur
oklarheterna skall rättas till ges inte. Centerpartiet anser att det är
synnerligen
otillfredsställande att regeringen lämnar ett förslag till en samlad miljö-
lagstiftning i fullt medvetande om att lagförslaget innehåller allvarliga oklar-
heter i en mycket central lagstiftningsfråga. Centerpartiet efterlyser klara och
tydliga ersättningregler. Detta bör ges regeringen till känna.
Det faktum att det råder en motsättning mellan grundlag och vanlig lag
medför att t.ex. ersättningsfrågor även i framtiden kommer att behöva
avgöras i domstol. Det tolkningsutrymme som finns riskerar att medföra att
domarna inte blir enhetliga, utan kan komma att variera från domstol till
domstol.
Vid tillkomsten av plan- och bygglagen föreslog regeringen i pro-
positionen 1985/86:1 att fastighetsägaren borde vara berättigad till ersättning
om skadan var betydande i förhållandet till värdet av berörd del av
fastigheten.  I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen besluta-
de dock utskottet att fastighetsägaren skall kompenseras för alla begräns-
ningar av markanvändningen som är att betrakta som mer än bagatellartade.
Centerpartiet anser att ett förtydligande av lagstiftningen bör ske med syfte
att äganderätten även i fortsättningen skall ges ett mycket starkt skydd -
samtidigt som det inte förhindrar de åtgärder som är motiverade på grund av
skyddet av miljön. Centerpartiet efterlyser klara och tydliga
ersättningsregler. Detta bör ges regeringen till känna.
4 Strålskyddslagen
I regeringens föreslag till miljöbalk saknas lagstiftningen om joniserande
strålning (strålskyddslagen). Detta trots att regeringen själva påpekar att
joniserande strålning faller inom begreppet miljöfarlig verksamhet, vilket
är ett centralt begrepp i miljöbalken.
Till skillnad från regeringen anser Centerpartiet att strålskyddslagen måste
inarbetas i balken för att undanröja de uppenbara brister som idag finns i
lagen. Allmänhet och sakägare ges inte likvärdiga möjligheter till insyn i
beslutsfattandet. Det saknas även kravregler, av den typ som finns i
miljöskyddslagen. Kravreglerna styr prövningen vad gäller t.ex. lokalisering.
Reglerna om miljökonsekvensutredningar (MKB) är outvecklande och ger
prövningsmyndigheterna frihet att avgöra om MKB alls behövs i det enskilda
fallet, och vad den i så fall skall omfatta.
Det finns inga rimliga skäl varför lagstiftningen om bl.a. kärnteknisk
verksamhet skall ge ett svagare skydd för miljön. Förslaget att stora anlägg-
ningar skall kunna underställas regeringsprövning innebär ingen förbättring.
Erfarenheten visar att myndigheterna med ansvar för kärnsäkerhet och
strålskydd, i sina remissbedömningar av de stora anläggningarna, utgår från
speciallagstiftningen. Med anledning av vad ovan anförts bör strålskydds-
lagen ingå i miljöbalken.
5 Vindkraften - ett riksintresse
Det är inte rimligt att lokaliseringen av vindkraftverk prövas på nästan
samma sätt som verkligt miljöstörande verksamhet, som t.ex.
petrokemisk industri eller avfallsförbränning. En övergripande planering
bör garantera samhällets helhetssyn, men därefter borde ett enkelt
bygglovsförfarande vara tillräckligt, inte minst med hänsyn till vindkraf-
tens goda miljöegenskaper och lokalisering utanför tätorter. De
svårigheter och hinder i lagstiftningen som i dag begränsar möjligheterna
för vindkraftens utbyggnad, måste förändras i miljöbalken.
Vid lokalisering av vindkraftverk är det viktigt att vindkraften får status
som ett riksintresse och behandlas som ett sådant i avvägningen med andra
riksintressen. Detta för att kommunerna skall beakta detta i sin översikts-
planering och reservera lämpliga områden för vindkraft. Vad ovan sagts om
vindkraften som riksintresse och kommunal planering bör föras in i miljö-
balken.
6 Jordbruksmark - ett riksintresse
Åkermarken är en knapp resurs. I dag utgörs endast cirka sju procent av
Sveriges landareal av åkermark. Folkökning, miljöproblem, brist på
färskvatten, jorderosion och svårigheter att öka den odlingsbara arealen
bidrar till att begränsa de globala möjligheterna till
livsmedelsproduktion. Europas, inklusive Sveriges, jordbruk har en
betydande roll för livsmedelsproduktionen i världen. Detta gäller inte
bara med hänsyn till en befarad brist på livsmedel utan också som en
utvecklingsbar näringsgren.
För att kunna tillgodose dessa behov är det viktigt att skyddet för
brukningsvärd åkermark är starkt. Åkermarken måste ges ett bättre skydd
mot exploatering för bebyggelse eller andra anläggningar än vad som i dag är
fallet. Centerpartiet anser därför att brukningsvärd åkermark skall ges
ställning av riksintresse i miljöbalken.
7 Skyddet för områden av riksintresse
I 4 kap. 1 § första stycket i förslaget till ny miljöbalk regleras skyddet för
områden, som är av riksintresse, och under vilka omständigheter
exploatering får ske av dessa områden.
I andra stycket skriver regeringen: "Bestämmelserna i första stycket och 2-
6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det
lokala näringslivet eller för utförande av anläggningar som behövs för
totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller
hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller
material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket."
Skrivningarna i det andra stycket innebär ett alltför långtgående undantag
från skyddet av områden med riksintresse. Särskilt allvarligt är det bristande
skyddet för de outbyggda nationalälvarna. Centerpartiet anser därför att det
andra stycket bör ändras till: "Bestämmelserna i första stycket och 2-5 §§
utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala
näringslivet eller för utförande av anläggningar som behövs för totalför-
svaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder
för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material
som avses i 3 kap. 7 § andra stycket." En sådan förändring skulle väsentligt
stärka skyddet för nationalälvarna som anges i 4 kap. 6 § första stycket.
Centerpartiet vill poängtera att regeringen och andra myndigheter i sina
beslut måste respektera områden eller anläggningar av riksintresse. Exempel-
vis skall regeringen inte besluta om att satsa statliga pengar på utredningar
som innebär ett uppenbart hot mot områden av riksintresse. Detta bör ges
regeringen till känna.
8 EG-rätten
I dag bryter Sveriges miljölagar mot flera av EG-direktiven på
miljöområdet, trots att det sällan finns något utrymme för någon
övergångstid. EG-rätten kräver inte någon ordagrann översättning av
direktiven, men EG-domstolen visar i flera domar att den nationella
lagstiftningen tydligt och fullt ut måste återspegla direktivens krav. EG-
domstolens praxis visar också att det inte är tillräckligt att en
medlemsstat faktiskt uppfyller direktiven. Det krävs även en juridisk
överensstämmelse. Svensk lagstiftning måste garantera ett genomförande
fullt ut. Det framstår som tveksamt om regeringen har kännedom om EG-
rättens praxis eftersom det i propositionen hävdas att EG-rätten
"överlåter åt medlemsstaterna att besluta om den närmare formen för
genomförandet", (prop. s. 195).
Även efter att balken trätt i kraft kommer Sverige på flera områden att ha
lägre krav jämfört med vad EG-direktiven förutsätter. Sverige uppfyller t.ex.
inte naturskyddsdirektiven om fågelskydd och fauna- och floraskydd. Inte
heller direktiven om grundvattenskydd eller flera av direktiven med miljö-
kvalitetsnormer uppfylls.
Centerpartiet anser inte att regeringen har hanterat EG-direktiven på
miljöområdet på ett tillfredsställande sätt. Regeringen bör därför snarast
återkomma till riksdagen med en heltäckande redovisning över de delar av
EG-rätten som berör miljöområdet. Redovisningen bör även kompletteras
med förslag till förändringar av den svenska miljölagstiftningen, med syfte
att den fullt ut skall överensstämma med EG-direktiven på området. Detta
bör ges regeringen till känna.
9 Produktvalsprincipen vid all hantering
Produktvalsprincipen innebär att kemiska produkter och biokemiska
organismer ersätts med mindre farliga produkter eller organismer när så
är möjligt. I förslaget till miljöbalk begränsar regeringen
produktvalsprincipen till att gälla endast användning och försäljning av
produkten.
Enligt Centerpartiet bör produktvalsprincipen omfatta all hantering, vilket
även är fallet idag. Hanteringen innefattar tillverkning, bearbetning, behand-
ling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande,
destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga
förfaranden. En breddning av produktvalsprincipen till att även gälla
hantering och metoder för framställning  motiverar att principen benämns
utbytesregeln eller substitutionsregeln. Förslaget till miljöbalk bör ändras i
enlighet med vad som ovan anförts om att produktvalsprincipen/utbytes-
regeln skall omfatta all hantering.
10 Miljökvalitetsnormer även för biologisk
mångfald
Det är bra att bestämmelser om miljökvalitetsnormer införs i
miljöbalken. I dag anges inte i lag några gränsvärden för vilken
miljöpåverkan som kan godtas. Tyvärr har regeringens förslag allvarliga
brister som måste åtgärdas för att miljökvalitetsnormer skall bli ett
tydligt instrument för ett ekologiskt hållbart samhälle.
Centerpartiet anser, i likhet med flera av remissinstanserna, att miljö-
kvalitetsnormer även skall kunna omfatta biologisk mångfald. Detta är
motiverat med hänsyn till utarmningen av många värdefulla biotoper och
minskningen av vissa arter. Det bör vara fullt möjligt att ett visst minsta
antal
individer, av t.ex. en särskild djurart, eller visst antal biotoper av något
slag
inom ett område, föreskrivs som miljökvalitetsnorm.
Enligt förslaget skall kommuner och myndigheter ha till uppgift att
säkerställa att miljökvalitetsnormerna uppfylls vid t.ex. prövning av tillstånd
och dispenser. Det får anses som självklart att kommuner och myndigheter
även vid sin egen planering och planläggning skall säkerställa att
miljökvalitetsnormerna uppfylls. Tyvärr är skrivningarna i förslaget till
miljöbalk enligt Centerpartiets mening inte tillräckligt tydliga på denna
punkt, och bör därför förändras.
En förutsättning för att miljökvalitetsnormerna skall bli det kraftfulla
instrument i miljöstyrningen som eftersträvas är att det finns ett tydligt
regelverk som föreskriver vilka åtgärder som skall vidtas i det fall
miljökvalitetsnormen inte efterlevs. Detta saknas dock i regeringens förslag
till miljöbalk, vilket är en mycket allvarlig brist. Lagtexten måste bland annat
föreskriva att åtgärdsprogrammet tydligt anger de åtgärder som skall vidtas.
Utan en sådan precisering saknas vägledning för det organ som skall upprätta
åtgärdsprogrammet. Dessutom blir det svårt för den som överklagar, och för
miljödomstolen, att pröva om t.ex. den fördelning som föreslagits i ett
åtgärdsprogram är lämplig.
Centerpartiet anser att bristerna i miljöbalkens förslag om miljökvalitets-
normer är av sådan omfattning att regeringen snarast måste återkomma till
riksdagen med ett nytt och mer preciserat förslag till miljökvalitetsnormer.
Detta bör ges regeringen till känna.
11 Genmodifierade organismer, GMO
Den analys av möjliga miljöeffekter som krävs för kemiska produkter
och gentekniskt förändrade produkter kan inte direkt jämföras med vad
som gäller för miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, för fasta
anläggningar. Vidare är prövningen vid avsiktlig utsättning av GMO
reglerad i gemenskapsrätten.
Det är därför lämpligt att så som föreslagits reglera dessa miljöutredningar
i särskild ordning i kapitel 13 respektive 14. Detta måste dock ske på ett
sådant sätt att ambitionsnivån för en analys av möjlig miljöpåverkan vid
marknadsintroduktion av GMO och kemiska produkter inte är lägre än vad
som gäller för en MKB.
Introduktion av nya kemiska ämnen och GMO kan vara förknippad med
mycket stora miljörisker. Många av dagens centrala miljöfrågor har sin grund
i sådan storskalig spridning av produkter. Vad som ovan anförts om
ambitionsnivån vad gäller analys av möjlig miljöpåverkan vid marknads-
introduktion av GMO och kemiska produkter bör ges regeringen till känna.
12 Särskild prövning av
miljökonsekvensbeskrivningar
Det är positivt att miljöbalken innebär ökade krav på
miljökonsekvensbeskrivningar (MKB). För att öka hushållningen med
naturresurserna och förbättra skyddet för miljö och hälsa är det
avgörande att konsekvenserna för miljön utreds inför beslut.
För att ytterligare markera vikten av att miljökonsekvensbeskrivningen
utförs och prövas på ett fullgott sätt bör MKB prövas i särskild ordning av
tillståndsmyndigheten. I de fall där MKB krävs som beslutsunderlag skall
tillståndsmyndigheten ta ett särskilt beslut där de tar ställning till huruvida
MKB:n är utförd enligt gällande bestämmelser. Detta beslut skall sedan ligga
till grund för det samlade tillståndsbeslutet.
13 Allemansrätten - värd att skydda
Allemansrätten, vilken grundas på sedvana, har mycket gamla traditioner
i Sverige och har stor betydelse för människors möjligheter att röra sig
fritt i skog och mark. Centerpartiet anser att allemansrätten skall bestå i
dess nuvarande form. Allemansrätten får dock inte innebära att
fastighetsägaren eller andra med särskild rätt till fastigheten tillfogas
skada eller olägenheter. För att allemansrätten även i framtiden skall
respekteras av både den enskilde nyttjaren och markägaren är det
avgörande att båda parter känner acceptans för hur allemansrätten får
nyttjas.
Den enskildes rätt att fritt röra sig i skog och mark är en stor tillgång för
alla. Någon skada är inte tillåten vid utnyttjandet av allemansrätten. Någon
glidning från denna grundläggande princip är inte acceptabel. Centerpartiet
anser att riksdagen bör besluta att avslå regeringens förslag om en utvidgad
tolkning av allemansrätten.
Regeringen konstaterar att allemansrätten tillkommer den enskilde, men att
den naturligtvis kan utövas av fler personer under förutsättning att varje
enskild individ håller sig inom allemansrätten. Regeringen skriver även att
"arrangemang av någon betydelse inte bör ske utan markägarens tillstånd."
Centerpartiets uppfattning är att allemansrätten i första hand är att betrakta
som ett accepterat intrång i äganderätten. Kommersiellt organiserade former
av friluftsliv måste anses ligga utanför allemansrätten.
Därför är det olyckligt att regeringen inte ställer några krav på att
organiserat friluftsliv av betydelse skall meddelas markägaren. Däremot
föreslår regeringen att detta skall anmälas till naturvårdsmyndigheten för
samråd. I realiteten innebär detta att samrådsmyndigheten och organisatören
av friluftsverksamheten, som oftast är en annan person än markägaren, över
markägarens huvud kan bestämma hur dennes mark lämpligen skall
användas för det tilltänkta friluftsändamålet.
I dag fungerar det oftast så att vid organiserat friluftsliv i form av t.ex.
orienteringstävlingar, kontaktas berörda markägare så att verksamheten
bedrivs så att skador eller andra olägenheter begränsas. Genom regeringens
förslag ställs krav på att verksamheten skall anmälas till myndigheten, men
någon kontakt med berörd markägare behöver inte ske.
I de fall den organiserade friluftsverksamheten sker i kommersiellt syfte är
det stötande att det blir möjligt att organisera verksamhet på annans mark
utan att fastighetsägaren behöver informeras eller ge sin tillåtelse till
verksamheten. Än mindre kan fastighetsägaren ställa några krav på
ersättning eller del i vinsten av den kommersiella verksamheten. Detta är
fallet även om verksamheten är av mer permanent art.
Möjligheten att vistas fritt i naturen är en mycket stor tillgång. I och med
EU-medlemskapet och en förhoppningsvis ökande turismverksamhet
kommer fler människor än i dag att i framtiden utnyttja allemansrättens
möjligheter. Regeringens förslag, som innebär att markägaren inte ges några
möjligheter att påverka organiserad kommersiell friluftsverksamhet på sin
mark, riskerar att leda till att allemansrätten hamnar i vanrykte. En sådan
utveckling måste undvikas eftersom det skulle vara mycket illa om den en-
skilde skulle gå miste om de privilegier som allemansrätten innebär.
Utgångspunkten skall vara att även markägarens intressen skall ges
utrymme vid tillåtelse av organiserat friluftsliv. Centerpartiet anser att en
förutsättning för organiserat friluftsliv i kommersiellt syfte skall vara att
ett
avtal har slutits med markägaren.
14 Naturreservat
I förslaget till miljöbalk slås de två nuvarande skyddsformerna,
naturreservat och naturvårdsområde, samman. Den nya formen av
områdesskydd skall enligt förslaget benämnas naturreservat. Motivet till
att sammanföra de två skyddsformerna är att minska antalet
skyddsformer för att uppnå öka enkelhet och tydlighet. I likhet med vad
som anförts i denna motion under rubriken "Äganderätt och
ersättningsregler" efterlyser Centerpartiet klara och tydliga
ersättningsregler i de fall inrättandet av naturreservat medför att fastig-
hetsägarens markanvändning i någon del försvåras.
Strävan efter ökad enkelhet och klarhet har tyvärr inte fått totalt genomslag
i förslaget till nytt områdesskydd. Centerpartiet anser att naturreservat,
förutom att skydda naturmiljöer, även skall kunna utgöra ett fullgott skydd
för värdefulla kulturpräglade landskapsmiljöer. Detta ökar möjligheterna att
integrera naturvården med kulturmiljövården, vilket är önskvärt. Gränsen
mellan vad som är en skyddsvärd naturmiljö och ett skyddsvärt kulturpräglat
landskap är sällan tydlig. Regeringens förslag att införa ett särskilt
områdesskydd för kulturpräglade landskap bör därför avslås.
15 Husbehovstäkt
Möjligheten till husbehovstäkt har stor betydelse för de areella
näringarna. Centerpartiet uppfattar att syftet med tillståndsprövning av
husbehovstäkter är att kunna stoppa stora täkter som medför stora och
skadliga ingrepp på naturmiljön. Rätten till husbehovstäkt gäller enligt
praxis alla slags fastigheter. I praktiken har det inneburit att skogsbolag
med mycket stora fastigheter har kunnat hävda rätt till husbehovstäkt när
de t.ex. bygger skogsbilvägar. Dessa täkter har till storlek i flera fall varit
betydligt större än många kommersiella täkter, vilka förutsätter
tillståndsprövning.
Centerpartiet delar regeringens uppfattning att sådana stora husbehovs-
täkter bör kunna underställas tillståndsplikt. Centerpartiet vill dock särskilt
betona att kravet på tillståndsprövning inte skall omfatta husbehovstäkter
som bedrivs inom ramen för ett hållbart jord- eller skogsbruk. Även om
regeringen tycks dela denna inställning finns risken att bedömningen av vad
som är en normal husbehovstäkt kan komma att variera mellan olika
länsstyrelser, vilket vore olyckligt. För att garantera en enkel och tydlig
hantering, som samtidigt tillgodoser miljökraven, bör regeringen precisera
vilka täkter som inte skall omfattas av kravet på tillståndsprövning. Rimligen
bör mindre täkter, som understiger en viss volym, undantas från kravet.
16 Producentansvar nödvändigt i
kretsloppssamhället
Centerpartiet etablerade i den tidigare fyrpartiregeringen
kretsloppsprincipen som ett grundläggande mål för all verksamhet i
samhället. Allt fler varor omfattas i dag av principen om
producentansvar. Centerpartiet anser att alla producenter skall ta ansvar
för att deras varor kretsloppsanpassas. Varorna skall "avgiftas" och göras
material- och energisnåla, långlivade och uppgraderbara, samt
återanvändnings- och återvinningsbara.
Tyvärr har principen om generellt producentansvar inte tagits med i
förslaget till miljöbalk. Centerpartiet föreslår att ett generellt producent-
ansvar införs i lagstiftningen. Producenten skall vara informationspliktig och
ansvara för varorna även sedan de tjänat ut.
Kretsloppsdelegationen har utformat ett förslag till producentansvar för
uttjänta varor som skulle ge drivkraft till en kretsloppsanpassad produktut-
veckling, och som samtidigt är konkurrensneutralt. (Producentansvar för
varor, 1997:19) Delegationens idéförslag bör kunna ligga till grund för en ny
lagstiftning på området.
Producentansvaret bör även medföra informationsplikt. Producenten skall
vara tvungen att lämna information om sina varor vad gäller varornas inne-
håll av material och ämnen. Upplysningar skall också ges om förhållanden
av betydelse för att bedöma möjligheterna att demontera och
materialåtervinna varorna. Producenterna ska även informera om sina varors
innehåll av stoppämnen, d.v.s. dels organiska av människan framställda
ämnen som är både långlivade och bioackumulerbara, dels metallerna
kadmium, kvicksilver och bly. I ett nästa steg bör producenterna även
informera om andra avvecklingsämnen, d.v.s. ämnen som är
cancerframkallande, arvsmassepåverkande eller hormonstörande.
Producentansvaret innebär att alla producenter, utan att få betalt, ska ta
tillbaka sina uttjänta varor om den siste användaren önskar det. Producenten
får då stå för alla kostnader som de uttjänta varorna kan medföra. Det ska
vara lika lätt att lämna tillbaka en uttjänt vara som det var att köpa den som
ny. För att se till att producenterna tar sitt ansvar ska det finnas en
ekonomisk
garanti i form av en försäkring för varorna redan när de sätts ut på
marknaden. Det garanterar att även oseriösa producenter, som bara finns på
marknaden en kort tid, tvingas ta ansvar för sina produkter när de är uttjänta.
Tanken är att försäkringen skall administreras av privata försäkringsgivare.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till en lag om
generellt producentansvar i enlighet med kretsloppsdelegationens idéförslag.
Detta bör ges regeringen till känna.
17 Regeringsprövning och kommunalt veto
Vid flera tillfällen har stora trafikanläggningar regeringsprövats enligt
naturresurslagen. Så har t.ex. varit fallet vid byggandet av Öresundsbron
och olika flygplatser. I förslaget till miljöbalk föreslås att
regeringsprövningen skall vara obligatorisk vad gäller större
trafikanläggningar.
Utgångspunkten bör rimligen vara att trafikanläggningar skall prövas ur
miljösynpunkt och bland annat bli föremål för miljökonsekvensbeskriv-
ningar. Motivet för regeringsprövning är att en avvägning kan vara nöd-
vändig mellan de väsentliga samhällsintressen som en trafikanläggning kan
innebära, i form av att de t.ex. utgör en viktig länk i ett nationellt eller
internationellt kommunikationsnät, och avsevärda negativa konsekvenser för
miljön som samma anläggning kan ge upphov till. Centerpartiet anser det
inte givet att regeringen är den instans som är bäst skickad att utföra denna
typ av avvägning, vilket kan illustreras med exemplet Öresundsbron.
I de fall regeringen valt att tillåtlighetspröva större anläggningar har i dag
kommunerna veto enligt naturresurslagen. I och med att regeringsprövningen
blir obligatorisk för större trafikanläggningar tas också det kommunala vetot
bort för prövningen av dessa ärenden. I dag gäller det kommunala vetot
enligt naturresurslagen, med undantag för anläggningar för mellanlagring
eller slutförvar av kärnämne eller kärnavfall, gruppstationer för vindkraft och
anläggningar för behandling av farligt avfall.
Centerpartiet motsätter sig den ytterligare försvagning av det kommunala
vetot som regeringens förslag innebär. Kommunerna är en viktig
demokratisk nivå och representerar befolkningen i det berörda området. De
som bor på orten måste ha möjlighet att påverka projekt som på ett
avgörande sätt berör deras närmiljö. Regeringens förslag innebär en allvarlig
försämring av miljöprövningen.
Till skillnad mot regeringens strävan att urholka det kommunala vetot vill
Centerpartiet stärka det kommunala självbestämmandet. Därför bör samtliga
undantag som i dag finns för kommunalt veto upphöra.
18 Miljödomstolar
Ett av syftena med miljöbalken är att åstadkomma en sammanhållen och
därmed effektivare miljölagstiftning. Önskan om en sammanhållen
prövning av miljömål är ett motiv för inrättandet av regionala
miljödomstolar. Dessa skall enligt regeringens förslag ersätta dagens
vattendomstolar och Koncessionsnämnden för miljöskydd.
Centerpartiet vill poängtera vikten av att de regionala miljödomstolarna
tillvaratar den stora kompetens som i dag finns vid vattendomstolarna och
koncessionsnämnden. Detta är av betydelse inte minst för att övergången
från den nuvarande organisationen till en organisation med regionala
miljödomstolar skall fungera så smidigt som möjligt.
Även i fråga om prövning av miljömål är det av betydelse att det finns en
närhet mellan domstolarna och samhället i övrigt, bl.a. för att garantera att
det i miljödomstolen finns en god kännedom om lokala och regionala
förhållanden. Centerpartiet anser därför att de regionala miljödomstolarna
bör finnas på de orter där det i dag finns vattendomstolar. Detta bör ges
regeringen till känna.
19 Miljöorganisationernas talerätt
I propositionen föreslås att miljöorganisationer skall erhålla talerätt. Det
innebär att de skall ges rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd,
samt godkännande och dispenser enligt miljöbalken. Talerätten
begränsas dock till ideella organisationer som har varit verksamma i
minst tre år, och som har minst 2000 medlemmar.
Enskilda människors engagemang för miljön är mycket viktigt och måste
därför ges ökat utrymme i miljölagstiftningen. Ofta är det människor på orten
som först uppmärksammar miljöproblemen. I dag är dock möjligheterna allt
för begränsade för den enskilde att påverka beslut som berör dennes
närmiljö.
Regeringens förslag har en alldeles för snäv syn på den moderna miljö-
rörelsen. Regeringens kriterier för vilka som skall få talerätt innebär att
seriösa miljöorganisationer som t.ex. lokala Agenda 21-grupper, Världs-
naturfonden, Det Naturliga Steget, Greenpeace samt Miljöcentrum inte ges
den möjligheten. I praktiken innebär regeringens restriktioner att talerätten
för miljöorganisationer begränsas till att gälla Naturskyddsföreningen.
En väl fungerande miljöbalk förutsätter enligt Centerpartiets mening att
folkopinionen ges ökade möjligheter att få gehör för sina åsikter i viktiga
miljöfrågor. Exempelvis måste den oro och frustration som människorna
känner i närheten av Hallandsås i framtiden få ökad påverkan på
beslutsprocessen. Medborgarna måste kunna påverka sin egen framtid och
sin närmiljö. Allt fler människor organiserar sig i mer eller mindre tillfälliga
nätverk, i stället för i föreningar. Centerpartiet anser därför att talerätten
bör
göras vidare än vad regeringen föreslår. Regeringen bör därför återkomma
till riksdagen med förslag på hur talerätten i miljöfrågor skall vidgas. Detta
bör ges regeringen till känna.
20 Miljöombudsman - en självklarhet i
kretsloppssamhället
Som ett komplement till miljöorganisationernas talerätt, och för att
ytterligare stärka allmänhetens miljöintressen, bör en miljöombudsman
inrättas. Det är viktigt att en seriös miljöopinion kan vända sig till en
juridiskt stark miljöombudsman. Ombudsmannen skulle öka och
förstärka allmänhetens möjligheter att kontrollera och ingripa mot olika
typer av miljöstörningar, samt att påverka samhällsplaneringen.
Nästan samtliga myndigheter som i dag agerar inom det miljörättsliga
området har i någon utsträckning dubbla roller. För att ge Miljö-
ombudsmannen tillräcklig styrka och garantera en fristående ställning mot
andra myndigheter, och mot dem som förorsakar miljöstörningar, bör
ombudsmannen organiseras genom inrättandet av en ny myndighet med
namnet Miljöombudsmannen. Förutom att ta emot, bistå och utreda enskilda
personers klagomål över olika förhållanden inom miljöområdet bör även
organisationer ha möjlighet att vända sig till myndigheten i sådana frågor.
Miljöombudsmannen bör även följa tillämpningen av lagstiftningen inom
miljöområdet och verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett förslag till inrättande av en
miljöombudsman i enlighet med vad som ovan anförts. Detta bör ges
regeringen till känna.
21 Dispensavgifter
Miljöbalksutredningen (SOU 1996:103) föreslog att en dispensavgift
skulle införas. Den föreslagna konstruktionen skulle medföra en
utjämning av de konkurrensfördelar som en dispens kan medföra för den
som erhåller dispensen. Centerpartiet anser att en sådan dispensavgift är
motiverad ur miljösynpunkt. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag till dispensavgift. Detta bör ges regeringen till
känna.
22 Miljösanktionsavgift
I förslaget till ny miljöbalk föreslås förändringar som skall förenkla
förfarandet vad gäller påförande av miljösanktionsavgifter. Centerpartiet
välkomnar förändringen som innebär att tillsynsmyndigheten skall kunna
påföra näringsidkare en särskild miljösanktionsavgift. Näringsidkaren
skall betala avgiften vid överträdelser av miljöregler, samt i de fall
tillstånd och villkor som gäller verksamheten inte har följts.
Avgiften är tänkt som ett komplement till straffreglerna och ett incitament
för verksamhetsutövare att öka driftsäkerheten och kontrollen av olika
processer och reningsanläggningar. Till skillnad mot vad som gäller
straffregler för miljöbrott skall avgiften utgå även om överträdelsen inte har
skett uppsåtligen eller på grund av oaktsamhet. Både fysiska och juridiska
personer kan påföras miljösanktionsavgift. Avgiftens storlek, som skall
bestämmas med ledning av tariffer, skall kunna variera mellan 5 000 kronor
och 500 000 kronor. I ringa fall skall tillsynsmyndigheten kunna underlåta att
påföra någon avgift.
Centerpartiet anser att miljösanktionsavgiftens övre gräns på 500 000
kronor är omotiverat låg och måste höjas. Incitamentet för t.ex. stora kon-
cerner att verkligen tillse att tillstånd och villkor för verksamheten följs
blir
inte särskilt starkt om den föreslagna övre gränsen för miljösanktionsavgiften
maximeras till en halv miljon kronor. Fallet Hallandsås kan tjäna som ett
drastiskt, men inte helt orealistiskt, exempel. Ifall det inte kan bevisas att
Skanska eller Banverket agerat med uppsåt eller visat oaktsamhet skulle
deras agerande, som orsakat skador för miljonbelopp och lidande för
människorna på hela Bjärehalvön, maximalt kosta dem 500 000 kronor.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till
miljösanktionsavgift där den maximala avgiften fastställs till ett betydligt
högre belopp. Vid högre avgiftsbelopp bör beslutet om miljösanktions-
avgiften tas av den regionala miljödomstolen. Detta bör ges regeringen till
känna.

23 Hemställan

23 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny parlamentarisk utredning som
skyndsamt bör se över den svenska miljölagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om äganderätt och ersättningsregler,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
strålskyddslagen (1988:220) skall ingå i miljöbalken,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av miljöbalken att
vindkraften klassas som ett riksintresse,
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring av miljöbalken att
jordbruksmark klassas som ett riksintresse,
6. att riksdagen beslutar att 4 kap. 1 § andra stycket miljöbalken
skall ges följande lydelse: Bestämmelserna i första stycket och
2-5 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller
av det lokala näringslivet eller för utförande av anläggningar som
behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 §
andra stycket,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen och andra myndigheter i sina
beslut måste respektera områden och anläggningar av riksintresse,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EG-rätten,
9. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 2 kap. 6 §
miljöbalken att produktvalsprincipen omfattar all hantering,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nytt, mer preciserat, förslag till
miljökvalitetsnormer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anfört om att ambitionsnivån vid analys av möjlig
miljöpåverkan vid marknadsintroduktion av GMO och kemiska
produkter inte skall vara lägre än vad som gäller för
miljökonsekvensbeskrivningar,
12. att riksdagen beslutar om sådan ändring i miljöbalken att
tillståndsmyndigheten tar ett särskilt beslut angående
miljökonsekvensbeskrivningen som underlag för det samlade
tillståndsbeslutet,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag om en utvidgad
tolkning av allemansrätten,
14. att riksdagen beslutar att organiserat friluftsliv av betydelse
skall meddelas berörd markägare,
15. att riksdagen beslutar att organiserat friluftsliv som sker i
kommersiellt syfte skall föregås av ett avtal med berörd markägare,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning till markägaren vid inrättandet av
naturreservat,
17. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 7 kap. 4 §
miljöbalken att även kulturpräglade landskap kan ges skydd i
naturreservat,
18. att riksdagen beslutar att 7 kap. 9 § miljöbalken, angående
kulturreservat, skall strykas,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att husbehovs-
täkter som understiger en viss volym skall undantas från kravet om
tillståndsplikt,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en lag om generellt producentansvar i enlighet
med kretsloppsdelegationens idéförslag,
21. att riksdagen avslår förslaget att kommunalt veto inte skall
gälla vid regeringens tillåtlighetsprövning av trafikanläggningar
samt vattenverksamhet,
22. att riksdagen beslutar att de undantag som anges för
kommunalt veto i 4 kap. naturresurslagen upphör, och därmed ej
inarbetas i miljöbalken,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de regionala miljödomstolarna skall finnas
på de sex orter där det i dag finns vattendomstolar,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan vidgning
av miljöorganisationernas talerätt som anges i motionen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av en miljöombudsman,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att snarast införa en dispensavgift,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en högre maximal nivå på
miljösanktionsavgiften.

Stockholm den 5 februari 1998
Olof Johansson (c)
Helena Nilsson (c)
Andreas Carlgren (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Agne Hansson (c)
Elving Andersson (c)
Marianne Andersson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Jordbruksutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-02-05 Bordläggning: 1998-02-06 Hänvisning: 1998-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (54)