med anledning av prop. 1997/98:45 Miljöbalk

Motion 1997/98:Jo33 av Dan Ericsson m.fl. (kd)

av Dan Ericsson m.fl. (kd)
Sammanfattande
synpunkter
Den över tre år försenade miljöbalken tillsammans med den
uteblivna miljöpropositionen är ett kvitto på regeringens
misslyckande på miljöområdet. Miljöbalksförslaget är
otydligt och svårgenomträngligt när det gäller de praktiska
konsekvenserna. Det handlar bl a om rättssäkerhet och
egendomsrätt. Därför bör regeringen i denna principiella del
återkomma för att rättstryggheten och äganderätten med
tillhörande ersättningsregler ska säkerställas.
Regeringen missar till stora delar möjligheterna att vässa vår miljö-
lagstiftning. Man inför visserligen miljödomstolar, men dessa kommer i
praktiken att vara lika tandlösa som den nuvarande Koncessionsnämnden för
miljöskydd. Vi vill ha miljödomstolar som fungerar som riktiga domstolar.
En viktig uppgift för miljödomstolarna ska vara att kunna utdöma
miljösanktionsavgifter. Till skillnad från regeringen som föreslår ett
maximibelopp på 500 000 kr vill Kristdemokraterna i princip ha ett
obegränsat belopp som är direkt kopplat till miljöskadans storlek. Det ska
inte vara möjligt för ett företag att på förhand kalkylera in storleken på
avgiften och finna att man vinner på det.
Ytterligare en nödvändig skärpning som måste beslutas är att
preskriptionstiden för miljöbrott ska förlängas till 30 år. Ofta kan det ta lång
tid innan skadeverkningar av en verksamhet visar sig. Då ska den ansvarige
inte kunna gömma sig bakom det faktum att lång tid har hunnit gå. Vidare
bör straffskalan för miljöbrott skärpas så att man för grova miljöbrott ska
kunna dömas till fängelse upp till tio år.
Inledning
Efter mycket möda och stort besvär har regeringen till sist
presenterat ett förslag till miljöbalk. Det är en förlust för
miljön att regeringen valde att dra tillbaka förslaget från
fyrpartiregeringen strax efter valet 1994. Hade det funnits en
vilja från Socialdemokraterna hade flera förbättringar av
förslaget kunnat ske i den parlamentariska behandlingen av
det förra balkförslaget. Med hjälp av Miljöpartiet drogs
förslaget tillbaka och en ny utredning tillsattes. Sedan dess
har det gått över tre år - tre förlorade år för miljön. När vi nu
har fått förslaget kan vi konstatera att det var inte värt tre års
väntan.
Vad vi också har väntat på under lång tid är den miljöpolitiska
propositionen där de miljöpolitiska målen och hur dessa ska nås skulle
redovisas. Under senare tid har riksdagsmajoriteten hänvisat miljöpolitiska
frågeställningar till denna miljöpolitiska proposition. Nu visar det sig att
regeringen inte förmår att få fram den så att riksdagen kan behandla den
under innevarande mandatperiod. Såväl hanteringen av miljöbalken som
avsaknaden av den miljöpolitiska propositionen är ett kvitto på regeringens
misslyckande på miljöområdet.
På två för oss kristdemokrater viktiga punkter har dock regeringen på det
principiella planet gått oss till mötes i miljöbalksförslaget. Det handlar om
inrättandet av regionala miljödomstolar och talerätt för miljöorganisationer.
Principerna om detta kunde vi ha enats om för över tre år sedan, men nu
förfuskas idén bakom dessa tankar i form av regeringens balkförslag.
Det förtjänar att uppmärksammas att regeringen har haft en märklig
ordning vid offentliggörandet av propositionen. Först höll man en press-
konferens där de tre partierna som står bakom förslaget gjorde en allmän
presentation av balkförslaget. Därefter skrev regeringspartiets företrädare
debattartiklar runt om i landet utan att vi som folkvalda fått ta del av
förslaget. Det dröjde två veckor efter mediapresentationen innan riksdagen
fick ta del av propositionen. Dessutom överlämnades den på eftermiddagen
sista arbetsdagen före jul. Detta är ett otillständigt agerande från regeringens
sida, och riksdagen bör uttala klander för regeringens hantering av
miljöbalkspropositionen gentemot riksdagen.
Det kan också konstateras att regeringens förslag till följdlagstiftning ännu
inte föreligger, vilket gör att många frågor fortfarande är oklara. Just när
denna motion skrivs hör vi via media att de tre partierna har enats om ett
förslag till följdlagstiftningen och nu ska skicka iväg detta på lagrådsremiss.
Det är inte en helt okomplicerad situation för oppositionen. Samtliga förslag
som rör miljöbalkslagstiftningen bör i riksdagsbehandlingen behandlas
samtidigt. Det innebär att propositionen om följdlagstiftningen bör inväntas
innan riksdagen tar ställning till föreliggande proposition.
Kristdemokratisk grundsyn
i miljöfrågan
Kristdemokraternas grundläggande ståndpunkter i
miljöfrågan grundas på förvaltarskapstanken. Det finns två
viktiga poänger med detta. Dels ger det ett rätt perspektiv på
vår plats i skapelsen, vi är förvaltare, inte "herrar". Det
gamla indianordspråket "vi har inte ärvt jorden av våra
föräldrar utan bara lånat den av våra barn och barnbarn"
uttrycker i precisa ordalag vad det handlar om.
Den andra poängen, "ansvar", är en typisk kristdemokratisk tanke.
Människan är inte bara en individ, utan också en person, och som sådan är
hon kapabel att själv fatta fria beslut och är också ansvarig för sina beslut.
Vårt sätt att hantera den gemensamma livsmiljön måste förankras i denna
grundsyn, ett förvaltaransvar. En sådan grundinställning ger inte svar på
detaljfrågor som vilken skattesats det ska vara på en viss miljöstörande
verksamhet, men det anger en utgångspunkt och en attityd som är oersättlig i
ett långsiktigt miljöengagemang och i arbetet för det ekologiskt uthålliga
samhället.
Miljöbalken saknar
nödvändig skärpa
Det finns många olika politiska instrument man kan använda
för att åstadkomma en bättre miljö. Med en viss förenkling
kan man säga att fyra instrument används mer än andra. För
det första kan man premiera ett önskvärt och bestraffa ett
oönskat beteende genom ekonomiska styrmedel. För det
andra kan man med hjälp av olika former av kontroller,
uppgiftslämnande tillståndskrav etc begränsa och kanske
även stoppa miljöslitage. För det tredje kan man med
förelägganden och förbud stoppa pågående miljöförstörande
verksamhet. Slutligen kan straff- och sanktionsregler
tillämpas mot dem som bryter mot gällande regler.
Regeringens förslag till miljöbalk skapar på många områden
oklarhet om rättsläge och vilken lagstiftning som gäller. På
andra punkter uppvisas bristande skärpa i lagstiftningen. Vi
redovisar här våra förslag som bör leda till större klarhet och
skärpt lagstiftning i förhållande till regeringens förslag.
Lagar som samordnas i
balken
När det gäller vilka lagar som ska ingå i miljöbalken har det
varit mycket diskussion. Oavsett vilket gränssnitt man väljer
så finns det fördelar och nackdelar. Vi har i denna del nu inte
allt för omfattande synpunkter eftersom tidsaspekten måste
vägas in när det gäller att överhuvudtaget få fram en
miljöbalk. Rent principiellt borde det annars vara på det viset
att också plan- och bygglagen (PBL) borde ha funnits med i
balken. Vi kan vidare konstatera att regeringen har valt att
flytta in vattenlagen i miljöbalken vilket är i linje med vad vi
kristdemokrater tidigare hävdat.
Förslaget om att föra in lagen om skötsel av jordbruksmark i balken anser
vi dock leder fel. Vi ser hellre en utveckling av denna lag där skogs-
vårdslagen kan få vara en förebild. I den nya skogspolitiken har man
jämställt miljömål och produktionsmål. Det fortsatta utvärderingsarbetet av
skogsvårdslagen kan komma att ge besked om detta vore en framkomlig väg
också avseende en utveckling av lagen om skötsel av jordbruksmark. Man
inför då två jämställda mål - miljö och produktion - på samma sätt som i
skogsnäringen. Det handlar om att betro skogsägare och lantbrukare förmåga
att förvalta mark och skog enligt ekologiskt uthålliga principer.
Det är angeläget att det också tydligt fastslås att de övergripande
miljömålen i miljöbalken ska gälla alla verksamheter med påverkan på hälsa
och miljö.
Miljöbalkens förhållande till
annan lagstiftning
Kritiken från remissinstanserna har varit mycket omfattande
vad gäller miljöbalkens förhållande till annan lagstiftning.
Kritiken handlar främst om att tillämpningsområdet inte är
tillräckligt preciserat och att det finns otydligheter när det
gäller förhållandet till annan lag.
Det är ett klart otillfredsställande förhållande att företagare och enskilda
inte med säkerhet kan veta vilken lagstiftning det är som ska gälla och när
den ska gälla. Det måste på förhand vara tydligt avgränsat och definierat när
miljöbalken gäller och när annan lagstiftning gäller. Detta handlar om
rättssäkerhet och om egendomsrätt. I denna principiella del måste regeringen
återkomma med ett mer preciserat förslag som säkrar rättstryggheten och
tydliggör att äganderätten med tillhörande ersättningsprinciper gäller.
Rättsligt bindande principer
och allmänna hänsynsregler
De allra flesta remissinstanser är positiva till förslaget att
införa ett kapitel med allmänna hänsynsregler. Det är ett
förslag som även Kristdemokraterna ställer sig bakom som
princip, men i likhet med många andra anser vi att reglerna
är för allmänt och otydligt hållna, vilket kan medföra
tillämpningssvårigheter. Det finns även osäkerhet
beträffande reglernas rättsliga status och dess räckvidd. Det
är inte rimligt att riksdagen som den lagstiftande
församlingen ska acceptera att en proposition passerar utan
att veta vilka konsekvenser den föreslagna lagstiftningen får
i verkligheten. Man kan inte bara anföra att "det kommer att
visa sig vilken praxis som växer fram". Allmänna
hänsynsregler borde kunna omfatta all verksamhet, men är
det så? Regeringen måste återkomma med förtydliganden i
denna fråga.
En uppenbar brist är också att det saknas regler till värn för den biologiska
mångfalden. Hänsynsreglerna bör också innefatta värnet om den biologiska
mångfalden.
Produktvalsprincipen
Miljöbalksutredningen föreslog att den så kallade
produktvalsprincipen ska tillämpas vid användning och
försäljning av kemiska produkter, biotekniska organismer
och varor som innehåller eller har behandlats med sådana
produkter eller organismer. Däremot ville man inte att
principen skulle vara straffsanktionerad som idag.
Regeringen föreslår dock att produktvalsprincipen ska vara
straffsanktionerad, vilket vi stödjer. Det bör dock inte bara
vara olika produkter, utan även olika metoder som ska vara
föremål för prövning och jämförelse. Detta framgår inte klart
av det liggande förslaget till lagtext. Därför bör lagen ändras
så att det tydligt framgår att alla produkter, varor, metoder
och förfaranden ska ingå i den jämförande bedömningen.
Hushållning med mark och
vatten
Regeringen föreslår att bestämmelserna i 2 och 3 kap
naturresurslagen som innehåller regler om användning av
mark- och vattenområden ska arbetas in i miljöbalken. I det
sammanhanget är det nödvändigt att komma ihåg att globalt
är åkermark idag en knapp resurs. I Sverige är det numera
endast cirka sju procent av landarealen som utgörs av
åkermark. Folkökning, miljöproblem, brist på färskvatten,
jorderosion och svårigheter att påtagligt öka den odlingsbara
arealen pekar på en knapphetssituation i världen vad gäller
livsmedelsförsörjningen. I detta globala perspektiv har
Sveriges jordbruk en roll och ett ansvar. Det gäller inte
enbart med hänsyn till förväntad brist på livsmedel utan
också som en utvecklingsbar näringsgren. Åkermarkens
bevarande utgör beredskap för att tillgodose dessa behov.
Det krävs en bättre resurshushållning med brukningsvärd åkermark.
Åkermarken måste bättre än i dag skyddas mot exploatering för bebyggelse
eller andra anläggningar. För att åstadkomma en striktare hushållning av
brukningsvärd åkermark bör den klassas som riksintresse, vilket ska framgå
av skrivning i 3 kap 4 §.
Även skyddet av grundvattnet behöver förstärkas. Vi bedömer det som
oklart om balkförslaget uppfyller nödvändiga EG-direktiv och om det ger
vattenresurserna tillräckligt skydd. Det är nödvändigt att så sker och vid den
fortsatta riksdagsbehandlingen bör särskild uppmärksamhet ägnas denna
fråga.
Miljökvalitetsnormer
Ett av balkens centrala förslag är att det ska införas
miljökvalitetsnormer, vilket är en fråga om EU-anpassning.
De ska vara föreskrifter för lägsta godtagbara miljökvalitet i
fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa
geografiska områden eller för hela landet.
Även om många, i likhet med Kristdemokraterna, välkomnar detta
arbetsredskap som sådant, så finns det även här vissa frågetecken. För att
normerna ska vara funktionella krävs regler som föreskriver om rättsverkan
av att normen överskrids och vem som är ansvarig för att genomföra rättslig
åtgärd eller vad överskridandet innebär för förorenare och andra. Det måste
också finnas rättsliga instrument för att styra den direkta påverkan på miljön
så att normerna uppnås och behålls. I annat fall riskerar de att bli till intet
förpliktande.
En konkret ändring som dessutom bör göras i förslaget till lagtext är att i
5 kap 3 § byta ut meningen "Vid planering och planläggning skall kommuner
och myndigheter iaktta miljökvalitetsnormer" och ersätta den med "Vid
planering och planläggning skall kommuner och myndigheter se till att
förutsättningar skapas så att miljökvalitetsnormerna uppfylls". Det får inte
råda någon osäkerhet som ger tolkningsutrymme vad gäller den
grundläggande principen om miljökvalitetsnormernas betydelse.
Miljökonsekvensbeskrivning
ar
Enligt regeringens förslag ska kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) utökas och skärpas i
balken och ytterligare anpassas till EG-regler och andra
internationella regler.
Krav på MKB är ett bra instrument för att förebygga oönskade
miljöproblem och regeringens förslag är i huvudsak bra, men risken finns att
det kan missbrukas och bli ett orimligt krav för minsta lilla projekt. Förslaget
om att utöka kraven på MKB bör därför begränsas till verksamheter som kan
antas medföra "betydande miljöpåverkan". Regeringen bör ge berörda
myndigheter i uppdrag att närmare definiera vid vilka fall MKB ska krävas
för att "betydande miljöpåverkan" ska kunna undvikas.
En annan brist i regeringens förslag är att det inte förslås att det ska finnas
krav på MKB vad gäller prövning av utsättande av gentekniskt modifierade
produkter. Vi anser att det även i dessa fall ska prövas med krav på MKB.
Även om det redan finns ett harmoniseringsdirektiv, EG 90/220, som
reglerar avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer, så får inte
detta hindra oss att gå ett steg längre.
Kommersiellt utnyttjande
av allemansrätten
Miljöbalksförslaget tycks utgå från att kommersiellt
organiserade former av friluftsliv på annans mark ingår i
allemansrätten. Detta kommer till uttryck i förslaget om
anmälan för samråd. Innebörden av det förslaget är att
samrådsmyndigheten och organisatören av en
friluftsverksamhet, som är en annan person än markägaren,
över markägarens huvud kan bestämma hur dennes mark
lämpligen ska användas för det tilltänkta friluftsändamålet.
En konsekvens av detta system kan bli att markägare som i
framtiden själv hade tänkt att på sin mark bedriva en
liknande verksamhet blir förhindrad att göra detta därför att
en utomstående hunnit före.
Det är otillfredsställande att personer i kommersiellt syfte får organisera
aktiviteter på annans mark utan att fastighetsägaren får ta del av vinsten eller
ens har tillåtit verksamheten, speciellt om det är ett permanent utnyttjande. I
förlängningen kan detta innebära en risk för att allemansrätten i dess
traditionella former kommer i vanrykte och ett oönskat slitage på naturen. Av
denna anledning vill vi att en ändring i lagstiftningen görs varvid det klart
framgår att kommersiellt organiserade former av verksamhet inte får ske utan
berörd markägares eller dennes rättshavares medgivande.
Täkter
Regeringen föreslår att tillståndsplikt även fortsättningsvis
ska gälla för kommersiella täkter av berg, sten, grus, sand
med mera. Även husbehovstäkter ska kunna underställas
tillståndsplikt enligt balken. Detta är att bortse från den
verklighet som den enskilde jordbrukaren befinner sig i.
Husbehovstäkter har stor betydelse för de areella näringarna.
Öppnande av husbehovstäkt på lantbruksfastigheter är att
beteckna som pågående markanvändning. Detta måste också
fortsättningsvis kunna vara möjligt. Om en täkt på något sätt
skulle komma att påverka miljön ur negativ synpunkt så
gäller givetvis lagstiftningen i övrigt och de ersättningsregler
som kan bli aktuella. Det finns inte anledning att öka
byråkratin för den enskilde lantbruksföretagaren som skulle
beröras av tillståndsplikten. I denna del avslås regeringens
förslag. Däremot bör man finna en avvägning mellan vad
som är kommersiella täkter och husbehovstäkter. I den
frågan bör regeringen återkomma.
Genteknik
Gentekniken är en dynamisk och allt mer påverkande teknik
som spelar en allt större roll inom bland annat
livsmedelssektorn. Med undantag av att vi redan berört
frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar i avsnitt 9
så avstår vi här från att vidare utveckla frågan. Vi har under
den senaste allmänna motionstiden lagt en kommittémotion
(1997/98:Jo511 Genteknik) i ämnet där vi närmare preciserar
vår politik angående genteknik. Grundläggande för vår
hållning är försiktighetsprincipen.
Avfall och producentansvar
Regeringen föreslår att producenter ska lämna uppgifter om
vilka ämnen och material som ingår i en vara som omfattas
av producentansvar. Regeringen får även meddela
föreskrifter om krav på förpackningars sammansättning,
återanvändbarhet och återvinningsbarhet.
Vi har sett flera positiva exempel på hur konsumentmakten kan påverka
producenter i en miljövänlig riktning. Det räcker med att påminna sig om hur
det för några år sedan var "omöjligt" att tillverka klorfritt toalettpapper.
Idag
tävlar producenterna om att lyfta fram sin miljöprofil. Samma utveckling har
vi haft när det gäller tvättmedel. Vi bör därför inte underskatta kraften hos
miljömedvetna konsumenter. Vi har all anledning att tro att detta är en trend
som kommer att fortsätta.
Av den anledningen vill vi ställa oss bakom det förslag som Natur-
vårdsverket för fram, nämligen att informationen inte bara bör omfatta vilka
ämnen och material som ingår i en vara utan även upplysa om
energiförbrukning, utsläpp och liknande. Regeringens kommentar till detta
förslag är tvehågsen och passiv, man är rädd för att det ställer för stora krav
på konsumenterna. Vi tror tvärtom att vi som konsumenter är högst kapabla
att hantera även denna information, och vi gör klokt i att ge konsument-
makten så mycket "informationsmuskler" som möjligt för att därmed driva
utvecklingen miljömässigt framåt.
Kommunerna ges i lagen ansvar att utöva tillsynen över återvinnings-
stationerna, och materialbolagen är de som praktiskt genomför produ-
centernas producentansvar. Därför vore det logiskt att kommunen ges
lagreglerad rätt att kräva att insamlingen ska ske på visst sätt. Ett sätt att
lösa
detta är att ge materialbolagen rättslig status och att samrådsskyldighet
införs.
Det största bekymret idag är att materialbolagen är intresserade av så få
återvinningsstationer som möjligt. Så länge man når insamlingsmålet saknas
det incitament till förbättringar. Från kommunens sida är man intresserad av
att huvuddelen av invånarna i kommunen ska kunna lämna olika åter-
vinningsfraktioner för återvinning, dvs en högre frekvens av återvinnings-
stationer. Eftersom tanken inför framtiden är ett samhälle baserat på
kretslopp och hushållning kan man inte gå förbi denna problematik, utan
reglera förhållandet redan nu.
Kommunalt veto
Regeringen föreslår att det kommunala inflytandet som
gäller idag vid regeringens prövning av olika typer av
verksamheter, så kallat kommunalt veto, ska bestå. Vid
regeringens tillåtlighetsprövning av trafikanläggningar samt
vattenverksamhet ska dock kommunalt veto inte gälla.
Vi menar att det naturliga perspektivet ska vara att beslut och ansvar förs
så nära kommunerna som möjligt. Det är av mycket central betydelse att
samrådsförfarandet är väl utbyggt och att regeringen noga lyssnar på vad de
enskilda kommunerna har för uppfattning. Riksdagen bör därför anta ett
principuttalande att vid tillåtlighetsprövning av trafikanläggningar och
vattenverksamhet, där regeringens prövning är aktuell, ska den absoluta
målsättningen vara att genom ett väl utbyggt samråd uppnå samförstånd med
berörda kommuner.
Inrättande av
miljödomstolar
Regeringen föreslår att regionala miljödomstolar ska inrättas.
Dessutom ska en miljööverdomstol inrättas och knytas till
Svea hovrätt. Högsta domstolen ska vara slutinstans i mål
som i första instans prövats av miljödomstol. Har målet
prövats av förvaltningsmyndighet eller kommun ska dock
miljööverdomstol vara slutinstans.
Kristdemokraterna har länge varit förespråkare av miljödomstolar, men vi
har svårt att se den miljörättsliga vinsten med regeringens uppläggning. Vad
man i praktiken gör är endast att byta namn på Koncessionsnämnden till
"miljödomstol" samtidigt som den får ta över vattendomstolens roll.
Erfarenheterna visar att Koncessionsnämnden arbetat på ett mindre lyckat
sätt ur rättssäkerhetssynvinkel. I nuläget saknas nästan helt formella regler
för hur Koncessionsnämnden ska handlägga ett tillståndsärende. Rättegångs-
balkens regler gäller inte. Sökande och sakägare är därigenom utlämnade till
respektive rotelordförandes godtycke. Sakkunniga hörs till exempel inte
under sanningsförsäkran i samband med muntliga förhandlingar. Nämnden
medger heller inte att en part, såsom i en riktig domstol, korsförhör ett
vittne.
Procedurregler saknas för hur parter ska förebringa bevisning med mera.
Förhållandena är likartade när en länsstyrelse svarar för tillståndsprövningen.
Dessvärre kommer inte heller miljödomstolarna i regeringens tappning att
styras av rättegångsbalkens regler när de ska handlägga tillståndsärenden.
Miljödomstolarna ska i själva verket få samma kompetens och samman-
sättning som Koncessionsnämnden för miljöskydd. Det bådar inte gott att
dagens tillståndsprövningar enligt både miljöskyddslagen och vattenlagen
samt skadeståndsprocesser ska hamna i ett sådant rättsosäkert läge. Vi
förordar istället att miljödomstolarna ska ha samma utformning som
"vanliga" domstolar där parterna för fram sina ståndpunkter som vid vanliga
rättegångar och där domstolens sammansättning inte är partsbunden.
Regeringen bör återkomma med förslag i enlighet med detta.
Särskilda tillståndsfrågor
Regeringen föreslår att tillstånd, godkännande eller dispens
efter prövning kan vägras den som tidigare har underlåtit att
fullgöra sina skyldigheter om inte särskilda omständigheter
föranleder annat. Självklart ska olika former av misskötsel
motverkas och på lämpligt sätt följas av tydliga reaktioner
från samhället. Men det är samtidigt viktigt att man i en
lagtext inte skapar utrymme för orimliga konsekvenser och
tolkningar. Av regeln måste det framgå att tidigare
misskötsel ska kunna leda till avslag på en tillståndsansökan
om den åtgärd för vilken tillstånd söks ligger inom samma
huvudsakliga verksamhetsområde.
Miljöorganisationers
talerätt
Regeringen föreslår att miljöorganisationer ges rätt att
överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande och
dispens enligt miljöbalken. Detta är ett gammalt
kristdemokratiskt krav. Vi ser gärna att den kunskap och det
engagemang som återfinns inom den organiserade
miljörörelsen bättre ska kunna tas tillvara och kanaliseras in i
beslutsfattandet under ordnade former. Men när vi ser vilka
krav regeringen ställer på en miljöorganisation för att den
ska få godkännas och få överklaganderätt så är vi kritiska.
De begränsningar regeringen gör när det gäller
medlemsantal, historik och verksamhetsformer exkluderar i
princip alla föreningar utom Naturskyddsföreningen. Det är
till exempel noterbart att Stiftelsen Miljöcentrum, som är den
miljöorganisation som på ett systematiskt sätt fört miljöns
talan vid koncessionsförhandlingar och i form av flera
skadeståndsprocesser i vanliga domstolar å miljöoffrens
vägnar, inte kommer att godkännas med regeringens
definition.
Vi menar att kraven på miljöorganisationerna måste omarbetas så att
föreningar som exempelvis Stiftelsen Miljöcentrum och WWF får talerätt.
Tillsyn
Regeringen beskriver tillsynsmyndigheternas ansvar för att
utöva tillsyn över verksamhet och åtgärder som omfattas av
balkens regler genom att kontrollera efterlevnaden av
balkens bestämmelser och föreskrifter, domar i
ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av
balken. De ska också ge rådgivning och information.
Det är oerhört centralt att tillsynen fungerar bra och att tillsyns-
myndigheterna har de nödvändiga resurserna för att kunna sköta sitt
ansvarsområde. Vi kan konstatera att regeringen skurit ned resurser för
tillsynsmyndigheterna till en oacceptabel nivå. Detta är något som
Kristdemokraterna vid flera tillfällen har påtalat och vi har även haft en
tydligare prioritering av resurser till miljötillsynen i vårt budgetalternativ
än
regeringen.
Miljöministern har enligt nyhetsmedia kommit till insikt i just dessa dagar
om att besparingarna har gått för långt. Efter att ha gjort ett studiebesök och
sett de döda bottnarna i Västerhavet lovade hon extra pengar till
miljöövervakning. Det är naturligtvis bra att så sker. Ännu bättre hade det
varit om regeringen först hade låtit bli att montera ned denna viktiga
funktion.
En förutsättning för att tillsynen ska fungera är resurstillskott. Riksdagen
bör göra ett principuttalande om detta.
Frivillig miljöstyrning och
miljörevision
Man kan se en utveckling där företagens satsning på
frivilliga miljösystem i förlängningen leder till en förändrad
roll för myndigheternas tillsynsverksamhet. I takt med att t
ex ISO 14001 och EMAS vinner allt större uppslutning
byggs det upp en allt större och bredare kompetens inom de
organ som arbetar med tredjepartsrevideringar.
Myndigheterna bör på olika sätt främja och stimulera
näringslivets frivilliga miljöstyrningsarbete. Detta kan ske
genom att någon form av incitament ges till företag som
infört miljöstyrningssystem. Exempelvis kan
tillsynsavgifterna differentieras så att de uppmuntrar till
certifiering och en bättre resurshushållning. Det bör också
uttalas att en långsiktig strategi för den offentliga
upphandlingen i framtiden bör vara att upphandling endast
kommer att ske med aktörer som är miljöcertifierade.
Tillträde
Regeringen föreslår att myndigheterna ska ha rätt till tillträde
till annans mark i den mån det behövs för att de ska kunna
fullgöra sina uppgifter enligt balken. Vi vill betona vikten av
att ägaren och andra innehavare av marken underrättas i god
tid innan ett förestående tillträde. Härigenom kan det
undvikas onödig irritation och vissa skador på mark och
växtlighet. Underrättelseskyldigheten, inkluderande en
uttrycklig rätt för markägaren att få yttra sig i saken, är av
sådan betydelse att det inte räcker med de uttalanden som har
varit i förarbetena. Skyldigheten att underrätta måste komma
till uttryck i en lagbestämmelse. Vid misstanke om brott
gäller naturligtvis vanliga rättsregler.
Straff och förverkande
Regeringen föreslår att straffbestämmelserna på miljörättens
område ska skärpas och samlas i miljöbalken. Vi har inte
någon avvikande uppfattning i denna fråga, men vill
understryka vikten av att rättsapparaten har tillräckliga
resurser för att kunna arbeta effektivt och klara av sina
åtaganden på ett tillfredsställande sätt. Samma kritik som vi
framförde ovan när det gäller tillsynsmyndigheterna och
deras bristande resurser kan vi rikta mot regeringen när det
gäller olyckliga besparingar på de rättsvårdande
myndigheterna i stort. Vi har i budgetsammanhang anvisat
mer medel än regeringen för att säkerställa de rättsvårdande
myndigheternas styrka. Också på detta område bör riksdagen
göra ett principuttalande om att resurstillskott är en
förutsättning för en fungerande lagstiftning.
Vi har idag genomgående låga straff på miljöbrott och det är sällan någon
fälls med hårdare straff än dagsböter. Regeringen förslår att straffen för
överträdelser på miljöområdet ska skärpas. I de allra flesta fall ska de sträcka
sig från böter till fängelse i högst två år. För grova miljöbrott ska skalan
sträcka sig från sex månader till högst sex år.
Från åklagarsidan har det kommit ett antal kritiska synpunkter som
fokuserar på de svårigheter som finns att utdöma kännbara straff. Statistiken
talar sitt tydliga språk. Under 1996 polisanmäldes 327 personer för brott mot
miljöskyddslagen, 17 fällande domar avkunnades. Samtliga fick böter, ingen
fick fängelse. Samma år fälldes en enda person för miljöbrott enligt
brottsbalken. Han fick böter.
Vi anser att regeringens förslag inte är tillräckligt genomarbetat och att det
finns anledning att fråga sig om straffskalan ligger på en rimlig nivå. Straffen
för överträdelser på miljöområdet måste uppfattas som avskräckande och
därigenom fylla sin viktigaste funktion i att verka förebyggande och
återhållande på de mindre seriösa aktörer som dessvärre finns.
Miljöbrott kan ibland vara en del av en näringsverksamhet som syftar till
vinning. För att få tillräcklig allmänpreventiv effekt bör straffskalan skärpas.
För miljöbrott bör man kunna dömas till böter eller till fängelse i högst 4 år.
För grova miljöbrott bör straffskalan sträcka sig från fängelse i 4 år till
högst
10 år.
Miljösanktionsavgifter
Regeringen föreslår att tillsynsmyndighet ska påföra
näringsidkare en särskild miljösanktionsavgift vid
överträdelser av miljöregler och vid överträdelser av tillstånd
och villkor som gäller för verksamheten.
Kristdemokraterna ställer sig bakom principen om miljösanktionsavgifter,
men anser att de är för lågt satta. Det finns många trista exempel på hur
företag har kunnat tjäna miljonbelopp på att underlåta miljöåtgärder. Med
regeringens föreslagna avgiftsnivåer blir det i praktiken möjligt för
skrupelfria aktörer att redan i förväg kalkylera in det maximala beloppet på
500 000 kr.
Vi anser att beloppen måste vara kopplade direkt till dels hur mycket en
förebyggande åtgärd skulle ha kostat, avgiften ska alltid ligga väsentligt
högre än det beloppet, och dels till hur stora skador som har uppstått. Det
finns ingen anledning att ha något maximibelopp.
Regeringen föreslår att tillsynsmyndighet som ett led i sin tillsyn ska pröva
frågan om påförande av miljösanktionsavgift. Av flera skäl, inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt, bör det dock inte vara myndigheten som beslutar
detta, utan det ska vara en fråga för miljödomstolen. Tillsynsmyndighet får
hos miljödomstolen hemställa om att verksamhet påförs miljösanktions-
avgift, och miljödomstolen har då att ta ställning till detta.
Ersättning vid ingripanden
av det allmänna
Miljöbalkens utformning kan komma att leda till tvister och
olika tolkningar huruvida en aktör ska ha rätt till ersättning
eller inte när en myndighet ingriper i pågående verksamhet
av bl a miljöskäl. Lagrådet har haft anledning att i detalj
kommentera förslaget. Vi vill framhålla vikten av att
regeringsformen ska gälla och att ersättning i förekommande
fall skall utgå. Skyddet för pågående markanvändning får
inte undergrävas och grundlagens skydd för ägande och
ersättningsrätt skall respekteras. Riksdagen bör göra ett
särskilt principuttalande i denna fråga.
Skadestånd för vissa
miljöskador
Regeringen föreslår att bestämmelserna i miljöskadelagen
ska arbetas in i miljöbalken. Detta är ett förslag vi ställer oss
principiellt bakom, men regeringen avstår olyckligtvis från
att förlänga preskriptionstiden för miljöbrott.
Frågan om förlängd preskriptionstid för miljöskada diskuterades vid
miljöskadelagens tillkomst. Det finns goda skäl för att föreslå det. Dels kan
det dröja länge innan skadeverkningar visar sig, dels ökar möjligheterna
successivt att med tillräcklig grad av sannolikhet fastslå att en viss
förorening
har varit orsak till skada. Att en skadegörande verksamhet skulle kunna
komma ifrån ansvaret för sina föroreningar redan på den grunden att det dröjt
tio år innan skadeverkningarna klart visat sig utgör ett avsteg från de
principer om ansvar för miljöföroreningar som miljöbalken i övrigt vill ge
uttryck för. Därför menar vi att preskriptionstiden för sak- och personskada
ska utsträckas till trettio år.
Utöver de skador som ger rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen i dess
nuvarande omfattning skall också tillföras person- och sakskada orsakad av
joniserande strålning och biotekniska produkter.
Utvidgning av
miljöskadeförsäkringssyste
met med en
saneringsförsäkring
När det gäller anspråk på ersättning ur
miljöskadeförsäkringen prövas detta idag i ett slutet
Miljöskadekonsortium. Eventuella överklaganden går till en
särskild nämnd bestående av en domare, ett par
riksdagsledamöter samt ett par sakkunniga. Vi anser att en
bättre lösning vore att ärendena handläggs i miljödomstolen
enligt de regler som gäller för skadeståndsprocesser enligt
miljöskadelagen, och med den insyn och öppenhet som det
där är fråga om. Regeringen bör återkomma med förslag om
detta.
Kommunernas,
länsstyrelsernas och de
centrala myndigheternas
roll
På samma sätt som miljötillsynen och de rättsvårdande
myndigheterna är beroende av tillräckliga resurser för att
fungera tillfredsställande så behöver också kommuner,
länsstyrelser och centrala miljömyndigheter resurser som kan
möjliggöra ett fullgörande av de uppgifter som riksdag och
regering ålägger dem. Också detta bör riksdagen markera i
ett särskilt uttalande.
Utvärdering av miljöbalken
Regeringen föreslår att miljöbalken ska träda i kraft den 1
januari 1999. Vi konstaterar att det av regeringen
tillbakadragna förslaget till miljöbalk skulle ha trätt i kraft
den 1 juli 1995. Detta gör en skillnad på tre och ett halvt år
helt i onödan.
Dessvärre innebär denna regerings samlade förslag till miljöbalk så många
frågetecken att ingen idag kan överblicka konsekvenserna. Ansvaret vilar
tungt på regeringen för detta och ingen vet idag vad riksdagsbehandlingen av
miljöbalken kan leda till. Resultatet av riksdagsbehandlingen bör snarast
möjligt utvärderas. Utvärderingen bör sedan ligga till grund för den fortsatta
processen för att förbättra miljöbalken.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att lagen om skötsel av jordbruksmark ej skall
ingå i miljöbalken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöbalkens förhållande till annan lagstiftning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att skapa större klarhet om de allmänna
hänsynsreglernas rättsliga status och räckvidd,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring i de allmänna hänsynsreglerna
att regler till värn för den biologiska mångfalden uttrycks,
5. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts i motionen om
produktvalsprincipen,
6. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 3 kap. 4 § miljöbalken att
brukningsvärd åkermark klassas som riksintresse,
7. att riksdagen beslutar om förstärkt vattenskydd i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljökvalitetsnormer,
9. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 5 kap. 3 § miljöbalkens att
sista meningen lyder "Vid planering och planläggning skall kommuner och
myndigheter se till att förutsättningar skapas så att miljökvalitetsnormerna
uppfylls",
10. att riksdagen beslutar att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar skall
begränsas till verksamheter med betydande miljöpåverkan i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sektorsmyndigheterna bör utreda vid vilka fall
miljökonsekvensbeskrivningar skall krävas så att detta tydliggörs,
12. att riksdagen beslutar att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar även
skall omfatta prövning av utsättande av gentekniskt modifierade produkter i
enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar om ändringar i lagstiftningen avseende
kommersiellt utnyttjande av allemansrätten i enlighet med vad som anförts i
motionen,
14. att riksdagen beslutar avslå förslaget om tillståndsplikt för
husbehovstäkter,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till riksdagen återkomma med en avvägning av vad som skall
betraktas som kommersiella täkter respektive husbehovstäkter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentmakt och produktinformation,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av samrådsskyldighet mellan materialbolag och
kommuner,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om materialbolagens rättsliga status,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förfarandet vid tillåtlighetsprövning av större trafikanläggningar
och vattenverksamhet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljödomstolar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda tillståndsfrågor,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöorganisationers talerätt,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillräckliga resurser för miljötillsyn,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om incitament för att stimulera frivillig miljöstyrning,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillträde,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillräckliga resurser till de rättsvårdande myndigheterna,
27. att riksdagen beslutar om skärpt straffskala för miljöbrott och grova
miljöbrott i enlighet med vad som anförts i motionen,
28. att riksdagen beslutar att ej sätta ett beloppstak för miljösanktions-
avgifterna i enlighet med vad som anförts i motionen,
29. att riksdagen beslutar att miljödomstol är det organ som ska besluta om
miljösanktionsavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående ersättning vid ingripanden av det allmänna,
31. att riksdagen beslutar om förlängd preskriptionstid för miljöbrott i
enlighet med vad som anförts i motionen,
32. att riksdagen beslutar om utvidgning av rätten till skadestånd enligt
miljöskadelagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prövning av ersättning enligt miljöskadeförsäkringen,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas, länsstyrelsernas och de centrala
miljömyndigheternas roll och nödvändigheten av tillräckliga resurser,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av den nya miljöbalken.

Stockholm den 5 februari 1998
Dan Ericsson (kd)
Mats Odell (kd)

Ulf Björklund (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Göran Hägglund (kd)

Michael Stjernström (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Jordbruksutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-02-05 Bordläggning: 1998-02-06 Hänvisning: 1998-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (70)