med anledning av prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden - barnpornografifrågan m.m.

Motion 1997/98:K22 av Bo Könberg m.fl. (fp)

av Bo Könberg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Övergrepp på barn får aldrig accepteras. Sexuella övergrepp är bland de allvarligaste som ett barn kan råka ut för. Folkpartiet liberalerna har i olika sammanhang presenterat förslag till åtgärder som syftar till att minska risken för att barn utsätts för övergrepp.

I denna motion behandlas enbart de delar av propositionen som rör bekämpandet av barnpornografi och hur detta enligt vår mening bör ske utan att viktiga tryckfrihets- och yttrandefrihetsprinciper skadas och på ett sådant sätt att risken för fortsatta inskränkningar i grundlagarna minimeras. Övriga delar av regeringens proposition behandlas ej i dennna motion.

Motionen mynnar ut i ett förslag om att genomföra Barnpornografi­utredningens majoritetsförslag och därmed i ett yrkande om avslag på propositionen i de delar som den innebär ”ett första fullständigt genombrott av grundläggande principer som sedan länge kännetecknar den svenska tryckfrihetslagstiftningen, nämligen förbuden mot censur och hindrande åtgärder, meddelarskyddet och anonymitetsskyddet.”(Lagrådets yttrande).

Vårt förslag innebär i likhet med Barnpornografiutredningens majoritets­förslag bl a att

  • aktiv befattning med barnpornografi som inte är försvarlig kriminaliseras,

  • innehav av barnpornografi straffbeläggs,

  • införsel och utförsel av barnpornografi förbjuds,

  • särskild straffskala för grova brott införs samt

  • barnpornografi skall kunna förverkas närhelst den anträffas.

I motionen förespråkas därutöver och till skillnad från propositionen en rad åtgärder för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn (i myndigheternas organisation mot barnpornografibrott), bl a föreslås inrättandet av en internationell databank i Sverige.

Propositionens förslag innebär jämfört med nuläget och jämfört med vårt förslag försämrade möjligheter för opinionsbildning mot barnpornografi och risker för att färre begångna barnpornografibrott kommer till polisens kännedom.

Barnpornografin och dess omfattning

Att skildra barn i pornografisk bild är straffbart sedan 1980. Huvudskälet är den fortsatta kränkning av barnet som (bilden och) spridningen innebär utöver den kränkning som sexualbrottet i sig innebär. Undantag från straffbarheten görs om befattningen med barnpornografin varit försvarlig. Ett exempel på senare år är det beslut som JK meddelade i början av 1994 med anledning av att Rapport i TV 2 hade visat sekvenser ur barnpornografiska videogram som hade tagits i beslag och som förevisats av Rädda Barnen för att väcka opinion mot barnpornografin.

Våren 1994 antog en riksdagsmajoritet ett vilande grundlagsförslag om innehavs­förbud. Majoritetens önskemål var att de föreslagna grundlags­ändringarna skulle träda i kraft redan fr o m januari 1995. På grund av att 5/6 majoritet inte kunde uppnås i konstitutionsutskottet om förslaget, blev förslaget vilande till efter riksdagsvalet 1998. Idag har det förslaget ingen förespråkare i den allmänna debatten. Detta är ett gott exempel på värdet av grundlagsregler som försvårar snabba ändringar på fri- och rättighets­området. De nuvarande grundlagsreglerna är ett resultat av aktivt liberalt opinions­arbete under 1970-talet.

I början av denna mandatperiod inledde Barnpornografiutredningen sitt arbete och avlämnade våren 1997 sitt betänkande. Förutom en grundlig kartläggning av problemets omfattning innehåller betänkandet ett antal förslag till åtgärder. Bakom majoritetsförslaget stod två av de fyra social­demokratiska ledamöterna, Moderata samlingspartiets, Centerpartiets, Folk­partiets och Vänsterpartiets representanter samt utredningens experter. Fyra ledamöter reserverade sig. Regeringen frångår i sin proposition både det vilande grundlagsförslaget och utredningens majoritetsförslag.

Utredningen har gått igenom alla barnpornografiska videoinspelningar som beslagtagits i Sverige sedan 1980. På de ca 1 000 kassetterna fanns filmade övergrepp i drygt 40 fall. Den helt övervägande delen av inspel­ningarna hade ingen svensk anknytning. Såvitt utredningen kunde finna har ingen tryckt barnpornografi tillverkats i vårt land sedan kriminaliseringen 1980.

Omfattningen är således mindre än vad som hävdats och antagits i den allmänna debatten. Den fortgående kränkningen av de barn som drabbas gör det likväl mycket angeläget att nu finna goda lagtekniska lösningar på hur denna kränkning skall hindras utan att stora ingrepp sker i viktiga tryckfrihetsrättsliga principer som byggts upp under lång tid i vårt land.

Barnpornografiutredningens majoritet har, enligt vår uppfattning, lagt ned ett förtjänstfullt arbete på att åstadkomma just detta.

Folkpartiet liberalernas aktionsprogram mot sexuella övergrepp på barn

Övergrepp på barn tar sig olika uttryck – både fysiska och psykiska. Sexuella övergrepp i alla former är maktutövning av grövsta slag. Folkpartiet liberalerna anser att samhället tydligt måste visa avståndstagande mot dessa övergrepp.Vi har därför i motioner till riksdagen föreslagit en rad effektiva åtgärder för att skydda barn mot misshandel och sexuella övergrepp i alla former som i punktform bl.a. utgjorde:

  • Övergrepp på barn skall polisanmälas. Myndigheter som kommer i kontakt med barn som utsatts för sexuella övergrepp skall vara skyldiga att polisanmäla övergreppen.

  • Skolhälsovården måste stärkas och skolöverläkaren vid Skolverket återinföras. En väl fungerande skolhälsovård är viktig för att tidigt upptäcka och hjälpa barn som far illa.

  • Inrätta ett ”pedofilkommando” vid rikskriminalen. Det spelar stor roll vilken personal som utreder och handlägger misstänkta sexualbrott mot barn.

  • En europeisk ”antipedofil”-polis behöver inrättas. Gemensamma utrednings- och insatsstyrkor för sexualbrott mot barn bör upprättas inom Europol, det europeiska polissamarbetet. De internationellt förgrenade pedofilnätverken måste kunna bekämpas med kraft.

  • Domstolarna måste kritiskt utvärdera kompetensen hos sakkunniga. Rättssäkerheten i processerna måste säkerställas.

  • De seriösa föreningar som arbetar med att stödja offer för sexuella och andra övergrepp bör ges ekonomiskt stöd.

  • Kommunal- och landstingspolitiska handlingsprogram för vård av övergreppsoffer behöver upprättas. Psykologhjälp till offren måste göras lättare tillgänglig.

  • Fängelse räcker inte för förövarna. Skall förövare hindras från att begå nya brott måste de komma till insikt om sig själva och den skada övergreppen orsakar. Därför bör fler förövare erbjudas vård både i form av psykoterapi och/eller farmakologisk behandling i samband med frihetsberövande.

  • Svenskar som ägnar sig åt sex med barn i andra länder måste kunna straffas enligt svensk lag.

För en utförligare redovisning av Folkpartiet liberalernas åtgärdsprogram hänvisas till vår partimotion 1997/98:So674.

Den svenska tryckfriheten och regeringsförslaget

Sverige fick i och med beslut vid 1765–66 års riksdag världens första tryckfrihetslagstiftning. Det viktigaste inslaget var avskaffandet av förhandscensuren, något som skett i England i slutet av 1600-talet som en del av ”den ärorika revolutionen”. Under olika perioder, främst under det gustavianska enväldet och under Karl XIV Johan, har stora ingrepp gjorts, men idag har Sverige ett mer långtgående skydd för tryck- och yttrandefrihet än de flesta andra demokratier.

Hörnstenarna i denna svenska tryckfrihet är

  • förbudet mot censur och hindrande åtgärder,

  • meddelarskyddet,

  • anonymitetsskyddet,

  • ensamansvaret och

  • den särskilda processordningen (för tryckfrihetsbrott).

Den lagtekniska lösning som regeringen valt innebär, som Lagrådet konstaterar i sitt yttrande, ”ett första fullständigt genombrott” av dessa grundläggande principer. Till propositionsförfattarens heder skall nämnas att detta genombrott av grundläggande principer inte döljs.

Lagrådet framför också att risken för spridningseffekter till andra områden inte bör underskattas. Med detta menas att ett (första) genombrott nu för att bekämpa barnpornografi, i framtiden kan användas för att motivera liknande ingrepp av andra behjärtansvärda skäl.

Det skall enligt vår uppfattning till mycket starka effektivitetsskäl för att välja en lagteknisk lösning som har dessa stora nackdelar, d v s den valda lösningen måste vara avsevärt effektivare för att åstadkomma resultat än alternativa lösningar. Resultatet skulle i detta fall vara en minskning av sexuella övergrepp mot barn inklusive den fortgående kränkning som barnpornografiinnehav och spridning av barnpornografi innebär.

Regeringen har i propositionen inte lyckats visa att effektiviten i brotts­bekämpningen blir större med regeringens lösning än med den lösning som Barnpornografiutredningens majoritet presenterade. I själva verket kan det med fog hävdas att kampen mot barnpornografin försvåras då försvarlighets­rekvisitet kraftigt urholkas och meddelarskyddet försvinner. Detta beror på att ett genomförande av förslaget i propositionen försvårar journalisters och barnrättsorganisationers arbete mot barnpornografi och att borttagandet av meddelarskyddet sannolikt minskar pressens möjligheter att via tips från allmänheten få uppgifter om förekomst av barnpornografi.

Vårt förslag

Vår utgångspunkt har varit att finna lösningar som förstärker kampen mot barnpornografin med minsta möjliga skada på viktiga tryckfrihetsprinciper och med minsta möjliga risk för spridning till andra yttrandefrihetsbrott. Bakom denna vår strävan ligger således både en stark vilja att minska omfattningen av barnpornografi och en insikt om att mödosamt vunna demokratiska framsteg lätt kan raseras om man inte från regering och riksdag är beredda att värna dem även då hårda opinionsvindar blåser.

I den allmänna debatten inklusive de båda utredningar som ligger bakom propositionen har vi funnit två förslag som förefaller klara uppgiften att stärka kampen mot barnpornografin utan de allvarliga principgenombrott som regeringen föreslår. Vi syftar på Barnpornografiutredningens majoritets­förslag och Mediekommitténs förslag. I debatten brukar dessa förslag kallas stencilregeln och presumtionsregeln. Både riktar sig mot den typ av barnpornografi som numera förekommer – videofilmerna. De lagändringar som förespråkas är därför främst ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Därmed uppnås den mycket stora fördelen att ändringarna i tryck­frihets­­förordningen (TF) kan hållas nere och i avsevärt mindre grad än propositionen påverka systematiken i denna.

Flera av remissinstanserna har ställt sig bakom presumtionsregeln, främst kanske som det i grundlagarna mindre ingripande förslaget. Vi har dock inte övertygats om att detta förslag kan uppnå samma effekter som den av Barn­pornografiutredningens majoritet förordade stencilregeln, som vi bedömer kan träffa praktiskt taget all förekommande barnpornografi, d v s video­filmerna.

En nackdel med presumtionsregeln är att det kan vara svårt att för en bred allmänhet förklara att en person som inte har tänkt att öka kränkningen av barnet genom att sprida bilderna skall behandlas med vanliga brotts­balks­regler medan den som tänker sprida materialet och därmed öka kränkningen skall omfattas av de särskilda yttrandefrihetsreglerna. Detta är naturligtvis en följd av grundtankarna i skyddet av tryckfriheten, men som enda åtgärd kan det uppfattas som alltför klent. Stencilregeln synes här vara klarare och resultatet av ett införande av den mera förutsägbart än presumtionsregeln trots dennas förtjänster.

En utvidgning av den nuvarande stencilregelns bestämmelse till att gälla även videogram innebär att den utgivare som vill att hans eller hennes produkt skall omfattas av regelsystemet i yttrandefrihetsgrundlagen måste ange ursprungsuppgifter, främst uppgift om vem som låtit framställa filmen. Inga hittills upphittade videogram uppfyller dessa villkor.

Ett införande av stencilregeln även för videofilmer har den klara nackdelen att den drabbar även andra videogram än de som den avser att träffa, d v s de barnpornografiska. Vi ser det som beklagligt men inte som oacceptabelt eftersom den framställare av videofilmer som liksom nu önskar se sin produkt behandlad enligt de särskilda yttrandefrihetsregler som sedan några år även gällt för videofilmer relativt lätt kan åstadkomma detta. Han eller hon kan genom att förse videogrammet med de önskade uppgifterna om vem som låtit framställa filmen samt om när, var och av vem exemplaren har framställts få filmen behandlad enligt de särskilda grundlagsreglerna.

En vanlig kritik mot utredningens majoritetsförslag har varit att bulvaner skulle användas för att kringgå reglerna, d v s någon annan än framställaren skulle uppges som den som framställt filmen. I betänkandet (sid 237–239) argumenteras, enligt vår mening, övertygande mot den invändningen.

Stor vikt bör också fästas vid att Justitiekanslern (JK), som idag ensam är åklagare vad gäller tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott, i sitt remissvar över Barnpornografiutredningen framhållit att exemplar av filmer nästan undan­tags­löst framställs av privatpersoner i det fördolda och att de regelmässigt saknar ursprungsuppgifter. Att dessa personer frivilligt skulle sätta ut ursprungs­uppgifter förefaller enligt JK knappast troligt.

Bland de mest oroande inslagen i propositionen finns den kraftiga försvag­ningen av det s k försvarlighetsrekvisitet, som det föreslagna kravet på att det som skett varit uppenbart befogat om straff skall undvikas. Med detta kommer även seriöst arbete mot barnpornografi att försvåras eller till och med kunna straffas. Detta synes regeringen inse, men menar att det är nödvändigt för att undvika s k dubbla signaler. Vi delar inte alls den upp­fattningen.

Det är värt att påpeka att nästan alla remissinstanser som i övrigt förordat den lagtekniska lösning regeringen tyvärr stannat för har förutsatt eller förespråkat att försvarlighetsrekvisitet skall vara kvar. Bland dem finns Svea hovrätt, Röda korset och Barnombudsmannen. Dessa har pekat på att rekvisitet är en garanti för att nyhetsförmedling, forskning och opinions­bildning inte skall hämmas i alltför hög grad av den utvidgade kriminali­seringen.

Vi ställer oss som nämnts bakom Barnpornografiutredningens majoritets­förslag. Det innebär att vi, utöver införandet av stencilregeln för videofilmer, förordar att in- och utförsel förbjuds, en särskild straffskala för grova barn­pornografibrott införs samt att barnpornografi som anträffas skall beslagtas och förverkas.

En internationell databank bör upprättas i Sverige

Barnpornografiutredningen föreslog att en internationell databank skulle inrättas med Rikspolisstyrelsen som huvudansvarig. Att döma av propositionen synes regeringen inte anse att detta skulle fylla något behov. Vi delar utredningens bedömning att beslagtaget material med fördel kan användas som referensmaterial då nya brott utreds och att det kan vara av värde för att följa distributionsvägar. Vi föreslår i likhet med utredningen att regeringen låter utreda ett sådant internationellt projekt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 10 § TF och 1 kap. 10 § och 13 § andra stycket YGL i enlighet med vad som anförts i motionen,

  2. att riksdagen, vid bifall till yrkande 1, beslutar i enlighet med Barnpornografiutredningens förslag,

  3. att riksdagen beslutar ändra 7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL i enlighet med Barnpornografiutredningens förslag om konfiskering av barnpornografi m.m.,

  4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 16 kap. 10 a § sista stycket BrB angående undantagsregeln,

  5. att riksdagen beslutar förorda en särskild utredning om inrättande i Sverige av en internationell databank om barnpornografi.

Stockholm den 5 februari 1998

Bo Könberg (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Anders Johnson (fp)

Ola Ström (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-02-05 Bordläggning: 1998-02-10 Hänvisning: 1998-02-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (10)